SFS 1996:360 Lag om änd­ring i arbets­tids­la­gen (1982:673)

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

sfs 1996:360 utkom från tryc­ket den 29 maj 1996 lag om änd­ring i arbets­tids­la­gen (1982:673); utfär­dad den 9 maj 1996. enligt riks­da­gens beslut1 före­skrivs i fråga om arbets­tids­la­gen (1982:673) dels att 1, 3 och 19 §§ skall ha föl­jande lydelse, dels att det i lagen skall infö­ras en ny para­graf, 24 a §, av föl­jande lydelse. 1 § denna lag gäl­ler, med de inskränk­ningar som anges i 2 §, varje verk­sam­het där arbets­ta­gare utför arbete för en arbets­gi­vares räk­ning. all­männa skydds­be­stäm­mel­ser av bety­delse för för­lägg­ningen av arbets­tid finns i 2 kap. 1 § arbets­mil­jö­la­gen (1977:1160). sär­skilda bestäm­mel­ser om arbets­ti­den för min­derå­riga finns i 5 kap. den lagen. 3 § genom kol­lek­tivav­tal som har slu­tits eller god­känts av en cen­tral arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion får göras antingen undan­tag från lagens tillämp­ning i dess hel­het eller avvi­kel­ser från bestäm­mel­serna i 5 och 6 §§, 7 § andra styc­ket, 8-10 §§, 12-14 §§ samt 15 § andra och tredje styc­kena. vidare får ras­ter bytas ut mot mål­tidsup­pe­håll genom sådana kol­lek­tivav­tal. avvi­kel­ser från 8 §, 9 § andra och tredje styc­kena, 10 § och 13 § får göras även med stöd av kol­lek­tivav­tal som har slu­tits av en lokal arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion. sådana avvi­kel­ser gäl­ler dock under en tid av högst en månad, räk­nat från dagen för avta­lets ingå­ende. en arbets­gi­vare som är bun­den av ett sådant kol­lek­tivav­tal som avses i första och andra styc­kena får tillämpa avta­let även på arbets­ta­gare som inte är med­lem­mar av den avtals­slu­tande arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tio­nen men sys­sel­sätts i arbete som avses med avta­let. undan­tag och avvi­kel­ser från lagen enligt denna para­graf får göras endast under för­ut­sätt­ning att de inte inne­bär att mindre för­mån­liga reg­ler skall tilläm­pas för arbets­ta­garna än som föl­jer av rådets direk­tiv 93/104/eg av den 23 novem­ber 1993 om arbets­ti­dens för­lägg­ning i vissa avse­en­den.2 ett avtal är ogil­tigt i den utsträck­ning det inne­bär att mindre för­mån­liga reg­ler skall tilläm­pas för arbets­ta­garna än som föl­jer av direk­ti­vet. 576 1 prop. 1995/96:162, bet. 1995/96: au9, rskr. 1995/96:219. jfr rådets direk­tiv 93/104/eg av den 23 novem­ber 1993 om arbets­ti­dens för­lägg­ning i vissa avse­en­den (egt nr l 307,13.12.1993, s. 18, celex 393l0104). 2 egt nr l 307, 13.12.1993, s. 18 (celex 393l0104). 19 § kan kol­lek­tivav­tal som avses i 3 § inte träf­fas får arbe­tar­skydds­sty­rel­sen, om det finns sär­skilda skäl, 1. medge avvi­kelse från 5 §, 6 §, 9 § andra och tredje styc­kena och 12 §, 2. medge undan­tag från 8 § vad avser begräns­ningen av över­tidsut­tag under en tid av fyra vec­kor eller under en kalen­der­må­nad, 3. medge ytter­li­gare över­tid utö­ver all­män över­tid med högst 150 tim­mar under ett kalen­derår, 4. medge ytter­li­gare mer­tid utö­ver all­män mer­tid med högst 150 tim­mar under ett kalen­derår, 5. medge avvi­kelse från 13 och 14 §§ samt 15 § andra och tredje styc­kena. arbe­tar­skydds­sty­rel­sens beslut enligt denna para­graf får inte inne­bära att mindre för­mån­liga reg­ler skall tilläm­pas för arbets­ta­garna än som föl­jer av rådets direk­tiv 93/104/eg. detta gäl­ler även till­stånd enligt 9 § tredje styc­ket. 24 a § en arbets­gi­vare som tilläm­par sådana bestäm­mel­ser i ett kol­lek­tivav­tal som stri­der mot 3 § fjärde styc­ket skall betala ska­de­stånd för den för­lust som upp­kom­mer och för den kränk­ning som har skett. om det är skä­ligt, kan ska­de­stån­det sät­tas ned eller helt falla bort. denna lag trä­der i kraft den 23 novem­ber 1996. på rege­ring­ens väg­nar ulrica mes­sing per vir­des­ten (arbets­mark­nads­de­par­te­men­tet) sfs 1996:360 577