SFS 1988:1465

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

lag sfs 1988:1465 om ersätt­ning och ledig­het för när­stå­en­de­vård; utkom mn trycka den 23 decem­ber 198 8 utfär­dad den 15 decem­ber 1988. enligt riks­da­gens beslut' före­skrivs föl­jande. inle­dande bestäm­mel­ser 1 § denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser om rätt till ersätt­ning och ledig het i sam band med att en svårt sjuk per­son vår­das av en när­stå­ende. 2 § ersätt­ning utges från sjuk­för­säk­ringen enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring. frå­gor om ersätt­ning hand­has av riks­för­säk­rings­ver­ket och de all­männa för­säk­rings­kas­sorna. 3 § som vill­kor för lagens tillämp­ning gäl­ler att vår­den ges här i land et och att vår­da­ren och den sjuke är inskrivna hos all­män för­säk­rings­kassa enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring. ersätt­ning 4 § en när­stå­ende som vår­dar någon som är svårt sjuk i hem met eller i annan enskild bostad har rätt till ersätt­ning för tid då han avstår från för­värvs­ar­bete i sam­band med vår­den. om vår­da­ren får ore­du­ce­rade löne­för­må­ner under tid då han bedri­ver stu­dier, jäm­ställs avstå­ende från stu­dier med avstå­ende från för­värvs­arbe te vid tillämp­ning av före­skrif­terna om ersätt­ning enligt denna lag, i den mån vår­da­ren går miste om löne­för­må­nerna. 5 § ersätt­ning utges med belopp mot­sva­rande vår­da­rens sjuk­pen­ning enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring med de avvi­kel­ser som föl­jer av 8 och 9 §§ nedan. 6 § ersätt­ning utges för högst 30 dagar sam­man­lagt för vaije per­son som vår­das. 7 § hel ersätt­ning utges till en vår­dare som avstår från för­värvs­ar­bete. halv eller fjär­de­dels ersätt­ning utges till en vår­dare som arbe­tar högst hälf­ten respek­tive högst tre fjär­de­de­lar av den tid han skulle ha arbe­tat om han inte vår­dat den sjuke. vid beräk­ning av anta­let dagar med rätt till ersätt­ning anses två dagar med halv eller fyra dagar med fjär­de­dels ersätt ning som en dag. om någon vår­dar mer än en per­son under samma tid berät­ti­gar det inte till ytter­li­gare ersätt­ning. 8 § ersätt­ning beräk­nas för hela den tid som för­må­nen avser enligt 3 kap. 10 a § lagen (1962; 381) om all­män för­säk­ring när ersätt­ningen utges på gr und­val av sjuk­pen­ning­grun­dande inkomst av anställ­ning och enligt ' prop. 1987/88:176. 1988/89; sou6, rskr. 55. 3193 . f. ¬ sfs 1988:1465 10 b § nämnda kapi­tel när den utge s på grund­val av sjuk­pen­ning­grun­dan de inkomst av såväl anställ­ning som annat för­värvs­ar­bete. i fall som avses i 3 kap. 5 § femte sty cket samma lag beräk­nas ersätt­ningen dock inte på grund­val av den sjuk­pen­ning­grun­dande inkomst som föl­jer av första-​​ tredje styc­kena i den parag rafen. ersätt­ning som utg es på grund­val av enbart inkomst av annat för­värvs arbete beräk­nas enligt 3 kap. 4 § första styc­ket lagen om all­män för­säk­ring. 9 § utan hin­der av före­skrif­terna i 8 § första styc­ket beräk­nas ersätt­ning enligt 3 kap. 4 § första styc­ket lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring 1. när någon ska ll upp­bära ersätt­ning för tid då annars havan­de­skaps pen­ning eller för­äld­ra­pen­ning skulle ha upp­bu­rits, och 2. i fall som avses i 3 kap. 10 c § första styc­ket 1 och 4 samt andra styc­ket lagen om all­män för­säk­ring. 10 § ersätt­ning för vård av en per son får inte utg es till flera vår­dare för samma tid. 11 § ersätt­ning utges inte i den mån vår­da­ren för samma dag får s juk pen­ning, havan­de­skaps­pen­ning eller för­äld­ra­pen­ning­för­må­ner enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring eller sjuk­pen­ning enligt lagen (1976:380) om arbets­ska­de­för­säk­ring eller får mot­sva­rande ersätt­ning enligt anna n för­fatt­ning eller på grund av rege­ring­ens beslut i ett sär­skilt fall. utan hin­der härav utges dock ersätt­ning enligt denna lag om den avser annan tid än den andra ersätt­ningen. 12 § före­skrif­terna i 3 kap. 15 § första styc­ket a) —d) och tredje styc­ket lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring skall tilläm­pas även i fråg a om ersätt­ning enligt denna lag. ansö­kan och beslut om ersätt­ning m.m. 13 § den som öns­kar få ersätt­ning sk all göra skrift­lig ansö­kan hos d en all­männa för­säk­rings­kassa där han är inskri­ven. denna för­säk­rings­kassa prö­var ersätt­nings­frå­gan. kas­san får dock upp­dra åt en annan för­säk­rings kassa att verk­ställa pröv­ningen. 14 § till ansö­kan skall fogas ett utlå­tande av en läkare som ansva­rar för den sju­kes vård och behand­ling. utlå­tan­det skall inne­hålla upp­gift ora den vår­da­des sjuk­doms­till­stånd. kra­vet på läkarut­lå­tande g äller inte om de t hos för­säk­rings­kas­san finns utred­ning om för­hål­lande som avses i första styc­ket och utredn ingen är till­räck­lig för att bedöma ersätt­nings­frå­gan. 15 § i ären­det skall framgå att den sjuke har gett sitt sam­tycke till vår­den. om den sjuke på g rund av si tt till­stånd inte kan g e sitt sam­tycke, skall i stä llet detta framgå. 16 § ersätt­ning får inte utges för tid innan anmä­lan om vår­den har gjorts 3194 hos den all­männa för­säk­rings­kas­san, om det inte mött hin­der att göra en sådan anmä­lan eller annars sär­skilda skäl moti­ve­rar att ersätt­ning utges. ¬ åter­be­tal­nings­skyl­dig­het sfs 1988:1465 17 § för­säk­rings­kas­san skall besluta om åter­be­tal­ning av ersätt­ning, om den som mot­ta­git ersätt­ning genom orik­tiga upp­gif­ter eller genom underlå ten­het att full­göra en uppgifts-​​ eller anmäl­nings­skyl­dig­het eller på något annat sätt har för­or­sa­kat att ersätt­ning har läm­nats fel­ak­tigt eller läm­nats med for högt belopp. det­samma gäl­ler om ersätt­ning i annat fall har läm­nats fel­ak­tigt eller med for högt belopp och mot­ta­ga­ren skä­li­gen borde ha insett detta. om det finns sär­skilda skäl, får för­säk­rings­kas­san helt eller del­vis efterge belopp som skall åter­be­ta­las. om åter­be­tal­nings­skyl­dig­het har ålagts någon enligt första styc­ket, får kas­san vid senare utbe­tal­ning till denne hålla inne ett skä­ligt belopp i avräk­ning på vad som har utgetts for myc­ket. avdrag på en ersätt­ning enligt denna lag får vidare göras om någon av en all­män för­säk­rings­kassa har ålagts åter­be­tal­nings­skyl­dig­het for en ersätt ning som har utgetts på grund av en annan for­fatt­ning. över­kla­gande m.m. av beslut om ersätt­ning 18 § före­skrif­terna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om all­män for­säk­ring om ompröv­ning och änd­ring av för­säk­rings­kas­sas beslut samt om över­kla­gande av för­säk­rings­kas­sas och för­säk­rings­rätts beslut tilläm pas även i ärende om ersätt­ning enligt denna lag. ompröv­ningen skall i för­säk­rings­kas­san göras av soci­al­for­säk­rings­nämnd om beslu­tet gäl­ler en fråga som avses i 17 §. ett beslut i ett är ende om ersätt­ning enligt denna lag skall gälla ome­del bart, om inte något annat anges i bes lutet eller bestäms av en dom­stol som har att pröva beslu­tet. övriga bestäm­mel­ser om ersätt­ning m.m. 19 § i fråga om ersätt­ning enligt denna lag tilläm­pas även föl­jande före­skrif­ter i lagen (1962:381 ) om all­män för­säk­ring, näm­li­gen 17 kap. 1 § första styc­ket om sam­man­träf­fande av för­må­ner, 18 kap. 2 § om riks för­säk­rings­ver­kets till­syn, 20 kap. 2 a § om pro­vi­so­riskt beslut, 20 kap. 5 § om p reskrip­tion, 20 kap. 6 § om för­bud mot utmät­ning och om över­lå­telse, 20 kap. 8 § om upp­gifts­skyldi ghet, 20 kap. 16 § om verk­stäl lig­hets­fö­re­skrif­ter. rätt till ledig­het m. m. 20 § en arbets­ta­gare har rätt till hel ledig­het från s itt arbete under tid då han upp­bär hel ersätt­ning enligt denna lag och till fö rkort­ning av arbetsti den till hälf­ten eller till tre fjär­de­de­lar under tid då han upp­bär halv eller fjär­de­dels ersätt­ning. 21 § avtal är ogil­tiga i den mån de upp­hä­ver eller inskrän­ker en arbets taga­res rätt till ledig­het enligt denna lag. 3295 ¬ sfs 1988:1465 22 § om en arbets­ta­gare vill utnyttja sin rätt till ledig­het skall han så snart som möj­ligt under­rätta arbets­gi­va­ren. i sam­band med under­rät­tel­sen skall arbets­ta­ga­ren ange hur länge han avser att vara ledig, om det kan ske. 23 § en arbets­ta­gare får avbryta en påbör­jad ledig­het och åter­uppta arbe­tet i samma omfatt­ning som före ledig­he­ten. 24 § en arbets­ta­gare får inte sägas upp eller avske­das enbart av det skä­let att arbets­ta­ga­ren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledig­het enligt denna lag. sker det ändå, skall upp­säg­ningen eller avske­dan­det ogiltigför-​​ kla­ras, om arbets­ta­ga­ren begär det. 25 § en arbets­ta­gare är inte skyl­dig att enbart av det skä­let att arbetsta garen begär eller tar i anspråk sin rätt till ledig­het enligt denna lag vid­kän nas minsk­ning av de för­må­ner som är för­e­nade med anställ­ningen eller för­säm­ring av arbets­för­hål­lan­dena i annan mån än som föl­jer av uppe­hål let i arbe­tet. arbets­ta­ga­ren är inte hel­ler skyl­dig att av skäl som nu har sagts vid­kän­nas annan ompla­ce­ring än sådan som kan ske inom ramen för anställ­nings­av­ta­let och som är en nöd­vän­dig följd av ledig­he­ten. 26 § en arbets­gi­vare som bry­ter mot denna lag skall betala arbets­ta­ga­ren ska­de­stånd för den för­lust som upp­kom­mer och för den kränk­ning som har skett. om det är skä­ligt, kan ska­de­stån­det sät­tas ner eller helt falla bort. 27 § mål om tillämp­ning av 21—26 §§ hand­läggs enligt lagen (1974:371) om rät­te­gången i arbets­tvis­ter. förs talan med anled­ning av upp­säg­ning eller avske­dande, skall 34 och 35 §§, 37 §, 38 § andra styc­ket andra meningen, 39-42 §§ samt 43 § första styc­ket andra meningen och andra styc­ket lagen (1982:80) om anställ nings­skydd gälla i t illämp­liga delar. i fr åga om annan talan tilläm­pas 64- 66 och 68 §§ lagen (1976:580) om med­be­stäm­mande i arbets­li­vet på mot sva­rande sätt. denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989. på rege­ring­ens väg­nar kjell-​​olof feldt bengt lin­dqvist (soci­al­de­par­te­men­tet) 3196 ¬