Väx­el­lag (1932:130)

Utfär­dad:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1932:130
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2014:604
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1932:130
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Utfär­dad: 1932-​05-13
Änd­rad: t.o.m. SFS

2014:604
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Första avdel­ningen

Om dragna (tras­se­rade) väx­lar


1 kap. Om utstäl­lande av växel och väx­els form

1 §   Växel skall inne­hålla
      1) benäm­ningen, växel, införd i själva tex­ten och uttryckt å det språk, varå hand­lingen är avfat­tad:
      2) ovill­kor­lig anmo­dan att betala visst pen­ning­be­lopp (väx­el­summa);
      3) nam­net å den, som skall infria väx­eln (väx­el­be­ta­lare, tras­sat);
      4) upp­gift å för­fal­lo­ti­den;
      5) upp­gift å den ort, där betal­ningen skall erläg­gas;
      6) nam­net å den, till vil­ken eller till vars order betal­ningen skall erläg­gas (remit­tent);
      7) upp­gift å dag och ort för väx­elns utstäl­lande; samt
      8) under­skrift av den, som utstäl­ler väx­eln (utstäl­lare, tras­sent).

2 §   Hand­ling, vari sak­nas något av vad växel skall enligt 1 § inne­hålla, vare ogil­tig såsom växel, där ej annat föl­jer av vad nedan i denna para­graf sägs.

Är för­fal­lo­tid ej utsatt, skall väx­eln anses betal­bar vid upp­vi­san­det.

Såsom väx­els betal­nings­ort och tillika såsom väx­el­be­ta­la­rens bonings­ort skall, där ej annan ort sär­skilt angi­vits, gälla den, som är utsatt vid väx­el­be­ta­la­rens namn.

Växel, vari orten för utstäl­lan­det ej är nämnd men ort är vid utstäl­la­rens namn utsatt, skall anses vara där utställd.

3 §   Växel må lyda å utstäl­la­rens egen order.

Den må dra­gas på utstäl­la­ren själv.

Den må dra­gas för tredje mans räk­ning.

4 §   Växel må lyda på betal­ning hos tredje man, vare sig å väx­el­be­ta­la­rens boningdsort eller å annan ort.

5 §   I växel, som lyder på betal­ning vid upp­vi­san­det eller viss tid efter upp­vi­san­det. Äge utstäl­la­ren bestämma, att väx­el­sum­man skall löpa med ränta. Är i annan växel sådan bestäm­melse given, vare den bestäm­melse ogill.

Rän­te­fo­ten varde utsatt i väx­eln; har det ej skett, vare bestäm­mel­sen om ränta ogill.

Rän­tan skall löpa från dagen för väx­elns utstäl­lande, där ej annan dag är utsatt.

6 §   Är väx­el­summa utsatt såväl i bok­stä­ver som i siff­ror, men till olika belopp, gälle den i bok­stä­ver utsatta sum­man.

Äre väx­el­summa utsatt flera gånger i bok­stä­ver eller flera gånger i siff­ror, gälle, om belop­pen äro olika, väx­eln endast för den minsta sum­man.

7 §   Fin­nes under­skrift å växel vara teck­nad av per­son, som icke kan med laga ver­kan ingå väx­el­för­bin­delse, eller är under­skrift falsk eller teck­nad i dik­tad per­sons namn eller av annan grund utan ver­kan emot under­teck­na­ren eller den, å vars väg­nar den teck­nats, svare övriga väx­el­gäl­de­nä­rer lik­väl för sina för­bin­del­ser.

8 §   Har någon teck­nat sitt namn å växel såsom ställ­fö­re­trä­dare för annan, och ägde han ej behö­rig­het att handla å den­nes väg­nar, svare själv för väx­el­för­bin­del­sen men njute, där han infriar väx­eln, samma rätt, som skulle till­kom­mit den andre. Vad nu sagts gälle ock om den, som äger före­träda annan men över­skri­dit sin behö­rig­het.

9 §   Utstäl­lare svare för väx­elns god­kän­nande (accept) och betal­ning.

Han äge fri­taga sig från ansva­rig­het för väx­elns god­kän­nande. Har han gjort för­be­håll om att vara fri från ansva­rig­het för väx­elns betal­ning, vare det för­be­håll utan ver­kan.

10 §   Har växel, som utgi­vits i ofull­stän­digt skick, bli­vit utfylld på ett sätt, som stri­der mot träf­fad över­ens­kom­melse, må denna omstän­dig­het ej åbe­ro­pas emot väx­e­l­in­ne­ha­va­ren, med mindre han vid väx­elns för­vär­vande var i ond tro eller för­for med grov vårds­lös­het.


2 kap. Om över­lå­telse av växel (indos­sa­ment)

11 §   Växel må, ändå att den ej är uttryck­li­gen ställd till order, medelst påskrift över­lå­tas till annan (indos­sa­ta­rie).

Har utstäl­lare i väx­eln insatt orden "icke till order" eller mot­sva­rande uttryck, må den ej över­lå­tas i annan form eller med annan ver­kan än som i all­män­het gäl­ler i fråga om över­lå­telse av ford­ran.

Växel må över­lå­tas även till väx­el­be­ta­la­ren, vare sig denne god­känt väx­eln eller icke, till utstäl­la­ren eller till annan väx­el­gäl­de­när.
Dessa äge ånyo över­låta väx­eln.

12 §   Över­lå­telse skall vara ovill­kor­lig. Vill­kor, varav dess gil­tig­het gjorts bero­ende, vare utan ver­kan.

Över­lå­telse, som avser en del av väx­el­sum­man, vare ogill.

Över­lå­telse till inne­ha­va­ren vare gäl­lande såsom över­lå­telse in blanco.

13 §   Över­lå­telse skall teck­nas å själva väx­eln eller å ett där­vid häf­tat blad (allonge). Den skall under­teck­nas av över­lå­ta­ren.

Över­lå­telse vare gil­tig, även om däri ej är nämnt, till vem väx­eln över­lå­tes, eller över­lå­ta­ren alle­nast teck­nat sitt namn (indos­sa­ment in blanco). I sist­nämnda fall skall över­lå­tel­sen, för att gälla, vara teck­nad å väx­elns bak­sida eller på vid­häf­tat blad.

14 §   Genom över­lå­telse varda alla av väx­eln här­fly­tande rät­tig­he­ter över­flyt­tade.

Om över­lå­telse teck­nats in blanco, äge väx­e­l­in­ne­ha­va­ren:
      1) ifylla den med sitt eller annans namn;
      2) teckna ny över­lå­telse, in blanco eller till annan per­son; eller
      3) över­låta väx­eln till annan per­son utan att ifylla över­lå­tel­sen eller teckna ny övr­lå­telse.

15 §   Den, som å växel teck­nat över­lå­telse, vare, såvitt han ej gjort sär­skilt för­be­håll, ansva­rig för väx­elns god­kän­nande och betal­ning.

Han äge för­bjuda, att väx­eln ånyo över­lå­tes; gör han det, vare fri från ansva­rig­he­ten emot dem, till vilka över­lå­telse där­ef­ter sker.

16 §   Den, som har växel i hän­der, skall anses som rätt inne­ha­vare av den­samma, så framt han styr­ker sin rätt till väx­eln genom en oav­bru­ten följd av över­lå­tel­sen, även om den sista är in blanco. Utstrukna över­lå­tel­ser varde här­vid betrak­tade såsom ej före­fint­liga. Föl­jer å en över­lå­telse in blanco annan över­lå­telse, skall den, som under­teck­nat den senare, anses hava för­vär­vat väx­eln genom över­lå­tel­sen in blanco.

Har växel för någon för­kom­mit, på vad sätt det vara må, vare dock inne­ha­va­ren, där han styr­ker sin rätt till väx­eln på sätt i första styc­ket sägs, icke plik­tig att lämna väx­eln ifrån sig, med mindre han vid väx­elns för­vär­vande var i ond tro eller för­for med grov vårds­lös­het.

17 §   Den, mot vil­ken talan på grund av växel göres gäl­lande, äge ej mot inne­ha­va­ren fram­ställa invänd­ningar, som grun­das på den för­res sär­skilda för­hål­lande till utstäl­la­ren eller till före­gå­ende väx­e­l­in­ne­ha­vare, med mindre inne­ha­va­ren vid väx­elns för­vär­vande upp­såt­li­gen hand­lat till gäl­de­nä­rens för­fång.

18 §   Inne­hål­ler över­lå­telse orden "valuta till indriv­ning", "till inkasso" eller annan uttryck, som angi­ver att över­lå­tel­sen endast inne­fat­tar ett upp­drag (pro­ku­rain­dos­sa­ment), äge inne­ha­va­ren av väx­eln att göra gäl­lande alla av denna här­fly­tande rät­tig­he­ter men icke att över­låta den annor­le­des än medelst ny pro­ku­raö­ver­lå­telse.

Väx­el­gäl­de­när äge, i fall som nu sagts, ej mot väx­e­l­in­ne­ha­va­ren fram­ställa andra invänd­ningar än dem han kun­nat göra gäl­lande mot över­lå­ta­ren.

Upp­drag, som inne­fat­tas i pro­ku­raö­ver­lå­telse, vare ej för­fal­let, om över­lå­ta­ren dör eller för­lo­rar för­må­gan att med laga ver­kan före­taga rätts­hand­ling.

19 §   Inne­hål­ler över­lå­telse orden "valuta till säker­het", "valuta till pant" eller annat uttryck, som angi­ver att väx­eln över­lå­tits såsom pant, äge inne­ha­va­ren av väx­eln göra gäl­lande alla av denna här­fly­tande rät­tig­he­ter; dock gälle av honom teck­nad över­lå­telse alle­nast såsom pro­ku­raö­ver­lå­telse.

Väx­el­gäl­de­när äge ej mot väx­e­l­in­ne­ha­va­ren fram­ställa invänd­ningar, grun­dade på gäl­de­nä­rens sär­skilda för­hål­lande till över­lå­ta­ren, med mindre inne­ha­va­ren vid väx­elns mot­ta­gande upp­såt­li­gen hand­lat till gäl­de­nä­rens för­fång.

20 §   Över­lå­telse, som teck­nas efter väx­elns för­fal­lo­tid, äge ena­handa ver­kan som dess­förin­nan teck­nad över­lå­telse; var­der väx­eln över­lå­ten först efter det pro­test upp­ta­gits för bris­tande betal­ning eller efter utgången av den för pro­testens upp­ta­gande bestämda tid, äge dock över­lå­tel­sen ej annan ver­kan än som i all­män­het föl­jer av ford­rans över­lå­tande.

Fin­nes å väx­eln över­lå­telse, som ej är dag­teck­nad, skall den, så framt ej annan styr­kes; anses hava till­kom­mit före utgången av den för pro­test stad­gade tid.


3 kap. Om väx­els god­kän­nande (accept)

21 §   Väx­e­l­in­ne­ha­vare, så ock den, som alle­nast har växel i hän­der, vare intill väx­elns för­fal­lo­dag berät­ti­gad att för väx­el­be­ta­la­ren å hans bonings­ort upp­visa väx­eln till god­kän­nande.

22 §   I envar växel äge utstäl­la­ren före­skriva dess upp­vi­sande till god­kän­nande, med eller utan utsät­tande av viss tid för upp­vi­san­det.

Han vare berät­ti­gad att i väx­eln för­bjuda dess upp­vi­sande till god­kän­nande, dock ej där väx­eln lyder på betal­ning viss tid efter upp­vi­san­det eller på betal­ning hos tredje man eller å annan ort än väx­el­be­ta­la­rens bonings­sort.

Utstäl­la­ren äge jäm­väl bestämma, att upp­vi­sande till god­kän­nande ej må ske före viss tid­punkt.

Den, som över­lå­ter växel, äge före­skriva dess upp­vi­sande till god­kän­nande, med eller utan utsät­tande av viss tid, utan så är att utstäl­la­ren för­bju­dit sådant upp­vi­sande.

23 §   Är växel ställd att beta­las viss tid efter upp­vi­san­det, skall den upp­vi­sas till god­kän­nande inom ett år från dagen för dess utstäl­lande.

Utstäl­la­ren äge sätta upp­vis­nings­ti­den kor­tare eller längre än nu sagts.

Upp­vis­ning­tid, som nu är sagd, må av över­lå­tare för­kor­tas.

24 §   Där väx­el­be­ta­la­ren det yrkar, skall väx­eln ånyo upp­vi­sas för honom dagen efter första upp­vi­san­det. Ej må någon göra gäl­lande, att sådant yrkande åsi­do­satts, med mindre i pro­tes­ten omnämnts, att yrkan­det fram­ställts.

Ej vare väx­e­l­in­ne­ha­vare plik­tig att till väx­el­be­ta­la­ren utlämna växel, som upp­vi­sas till god­kän­nande.

25 §   God­kän­nande skall teck­nas å väx­eln. Det skall uttryc­kas genom ordet "god­kän­nes" ("accep­te­ras") eller annat mot­sva­rande uttryck samt under­teck­nas av väx­el­be­ta­la­ren. Den­nes blotta namn­teck­ning å väx­elns fram­sida gälle ock såsom god­kän­nande.

Lyder växel å betal­ning viss tid efter upp­vi­san­det, eller skall den enligt sär­skilt för­be­håll upp­vi­sas till god­kän­nande inom viss tid, varde god­kän­nan­det dag­teck­nat; och skall där­vid utsät­tas den dag då god­kän­nan­det teck­nas, så framt ej inne­ha­va­ren ford­rar, att upp­vis­nings­da­gen skall utsät­tas. Var­der god­kän­nan­det ej dag­teck­nat, ålig­ger det väx­e­l­in­ne­ha­va­ren, om han vill bevara sin rätt till åter­gångs­ta­lan mot över­lå­tare och utstäl­la­ren, att låta styrka för­sum­mel­sen genom en i behö­rig tid upp­ta­gen pro­test.

26 §   God­kän­nande må ej för­knip­pas med för­be­håll men kan inskrän­kas till en del av väx­el­sum­man.

Göras eljest vid god­kän­nande avvi­kel­ser från väx­elns inne­håll, vare så ansett som hade god­kän­nande väg­rats; dock svare god­kän­na­ren i enlig­het med utfäs­tel­sens avfatt­ning.

27 §   Har utstäl­lare av växel såsom betal­nings­ort angi­vit annan ort än väx­el­be­ta­la­rens bonings­ort men ej utsatt, hos vem betal­ningen skall å den andra orten erläg­gas, må väx­el­be­ta­la­ren utsätta det vid god­kän­nan­det. Har det ej skett, anses god­kän­na­ren hava åta­git sig att själv inlösa väx­eln på betal­nings­or­ten.

Är växel ställd att beta­las hos väx­el­be­ta­la­ren, äge denne i god­kän­nan­det angivna, varest å betal­nings­or­ten betal­ning skall krä­vas, eller för betal­ning­ens erläg­gande anvisa någon å samma ort.

28 §   God­kän­nande med­före för­plik­telse att inlösa väx­eln å för­fal­lo­da­gen.

Infrias ej väx­eln, äge inne­ha­va­ren, jäm­väl där han är utstäl­lare, att på grund av väx­eln ome­del­bart av god­kän­na­ren kräva att utbe­komma allt, som skall gäl­das jäm­likt 48 och 49 §§.

29 §   Har väx­ex­el­be­ta­lare teck­nat god­kän­nande å väx­eln men utstru­kit detta innan han åter­ställt väx­eln, vare så ansett som hade god­kän­nande väg­rats. Utstryk­ningen anses hava skett för åter­stäl­lan­det, där­est ej mot­sat­sen styr­kes.

Har väx­el­be­ta­la­ren skrift­li­gen om sitt god­kän­nannde under­rät­tat väx­e­l­in­ne­ha­va­ren eller någon väx­el­gäl­de­när, vare han, utan hin­der av utstryk­ningen, gente­mot denne för­plik­tad i enlig­het med sitt god­kä­nannde.


4 kap. Om väx­el­bor­gen (aval)

30 §   För betal­ning av väx­el­sum­man eller en del därav må säker­het stäl­las medelst väx­el­bor­gen (aval).

Sådan bor­gen må läm­nas såväl av väx­el­gäl­de­när som av tredje man.

31 §   Väx­el­bor­gen skall teck­nas å väx­eln eller ett där­vid häf­tat blad.

Sådan bor­gen uttryc­kes genom orden "såsom avtal" eller annat mot­sva­rande uttryck; den skall under­teck­nas av bor­ges­man­nen.

Väx­el­bor­gen må även läm­nas medelst bor­ges­man­nens blotta namn­teck­ning å väx­elns fram­sida, dock inte av utstäl­la­ren eller väx­el­be­ta­la­ren.

Väx­el­bor­gen skall utvisa, för vem den ingåtts. I brist på upp­gift härom skall den anses ingången för utstäl­la­ren.

32 §   Den, som teck­nat väx­el­bor­gen, svare lika med den, för vil­ken bor­gen ingåtts.

Hans utfäs­telse gälle, ändå att den för­bin­delse, för vil­ken han gått i bor­gen, är ogil­tig, dock ej där ogil­tig­he­ten här­rör av brist i for­men.

Har väx­el­bor­ges­man infriat växel, inträde han i den rätt väx­eln med­för mot den, för vil­ken bor­gen ingåtts, ävensom mot dem, som på grund av väx­eln äro ansva­riga i för­hål­lande till denne.


5 kap. Om väx­els för­fal­lo­tid

33 §   Växel må lyda på betal­ning:

vid upp­vi­san­det (vid sikt, a vista);

viss tid efter upp­vi­san­det (efter sikt, a viso);

viss tid efter utstäl­lan­det (a dato); eller

å viss dag.

Växel, vari annan för­fal­lo­tid är utsatt, eller som är ställd att beta­las efter hand å sär­skilda tider, vare ogill.

34 §   Växel, som lyder å betal­ning vid upp­vi­san­det, varde inlöst genast, då den för betal­ning upp­vi­sas. Den skall upp­vi­sas till betal­ning inom ett år från dagen, då den utställ­des. Denna tid må dock av utstäl­la­ren för­kor­tas eller för­längas. Upp­vis­nings­tid, som nu är sagd, må av över­lå­tare för­kor­tas.

Utstäl­lare av växel, som lyder å betal­ning vid upp­vi­san­det, äge före­skriva, att väx­eln ej må upp­vi­sas före viss tidunkt. Träf­fas sådant för­be­håll, löper tiden för upp­vi­san­det från nämnda tid­punkt.

35 §   För växel, som lyder å betal­ning viss tid efter upp­vi­san­det, skall för­fal­lo­ti­den räk­nas från den dag god­kän­nan­det är dag­teck­nat eller från pro­test­da­gen.

Är god­kän­nan­det ej dag­teck­nat, och har ej pro­test upp­ta­gits, skall god­kän­nan­det i för­hål­lande till god­kän­na­ren anses vara givet den dag, då upp­vi­sande till god­kän­nande senast sko­lat ske.

36 §   Växel, som lyder å betal­ning en eller fler måna­der efter utstäl­lan­det eller upp­vi­san­det, för­falle till betal­ning den dag i betal­nings­må­na­den, som genom sitt tal mot­sva­rar dagen för utstäl­lan­det eller upp­vi­san­det. Fin­nes ej mot­sva­rande dag i den månad, skall den­nas sista dag gälla såsom för­fal­lo­dag.

Lyder växel å betal­ning en eller flera hela måna­der jämte en halv månad efter utstäl­lan­det eller upp­vi­san­det, varde de hela måna­derna räk­nade först.

Är väx­els för­fal­lo­tid bestämd till bör­jan av en månad, mit­ten av en månad (medio janu­ari, medio feb­ru­ari etc.) eller slu­tet av en månad, skall där­med för­stås den första, den fem­tonde eller den sista dagen i måna­den.

Med uttryc­ken "åtta dagar" eller "fem­ton dagar" skall för­stås icke en eller två vec­kor utan fulla åtta eller fem­ton dagar.

Uttryc­ket "halv månad" skall anses beteckna en tid av fem­ton dagar.

37 §   Är växel ställd att beta­las viss dag å ort, vars tid­räk­ning är olik den, som gäl­ler å ort, där väx­eln utställts, skall för­fal­lo­da­gen anses vara bestämd jäm­likt betal­nings­or­tens tid­räk­ning.

Lyder växel, som dra­gits mel­lan två orter med olika tid­räk­ning, på betal­ning viss tid efter utstäl­lan­det, skall uträk­nas vil­ken dag enligt betal­nings­or­tens tid­räk­ning mot­sva­rar utställ­nings­da­gen, och för­fal­lo­da­gen där­ef­ter bestäm­mas.

Tiderna för väx­els upp­vi­sande varde jäm­väl beräk­nade enligt regeln i näst­fö­re­gå­ende stycke.

Vad nu sagts skall icke äga tillämp­ning, där, enligt vad sär­skild bestäm­melse i väx­eln utvi­sar eller eljest av väx­elns inne­håll fram­går, avsik­ten varit, att andra reg­ler skulle gälla.


6 kap. Om väx­els betal­ning

38 §   Växel, som lyder på betal­ning viss dag eller viss tid efter utstäl­lan­det eller upp­vi­san­det, skall av inne­ha­va­ren upp­vi­sas till betal­ning antingen den dag den är betal­bar eller en av de två påföl­jande söc­ken­da­garna.

Inläm­nas växel å avräk­nings­kon­tor (clea­ring house), gäl­ler det som upp­vi­sande till betal­ning.

39 §   Då växel infrias, varde, där väx­el­be­ta­la­ren det äskar, väx­eln utläm­nad till honom med därå av inne­ha­va­ren teck­nat kvitto.

Väx­e­l­in­ne­ha­vare må ej vägra att mot­taga betal­ning, som täc­ker alle­nast en del av väx­el­sum­man.

Sker sådan betal­ning, skall, om väx­el­be­ta­la­ren det begär, anteck­ning därom göras å väx­eln och sär­skilt kvitto läm­nas.

40 §   Väx­e­l­in­ne­ha­vare vare ej plik­tig att mot­taga betal­ning före för­fal­lo­ti­den.

Infrias växel av väx­el­be­ta­la­ren före för­fal­lo­ti­den, gånge det på hans eget även­tyr.

Den, som infriar växel, då för­fal­lo­tid är inne, vare från sin för­bin­delse fri, där ej svek eller grov vårds­lös­het lig­ger honom till last. Han är plik­tig att för­vissa sig om att över­lå­tel­serna utgöra en behö­rig­he­ten sam­man­häng­ande följd, men ej att pröva äkt­he­ten av över­lå­tar­nas under­skrif­ter.

41 §   Är växel ställd att beta­las i myntslag, som icke är gång­bart å betal­nings­or­ten, stånde gäl­de­nä­ren fritt att i stäl­let erlägga betal­ning i lan­dets mynt efter vär­det å för­fal­lo­da­gen. För­sit­tes för­fal­lo­ti­den, äge väx­e­l­in­ne­ha­va­ren kräva, att betal­ning erläg­ges i lan­dets mynt, så ock bestämma, huruvida vär­det där­vid skall beräk­nas efter för­fal­lo­da­gens eller betal­nings­da­gens kurs.

Vid beräk­ning av främ­mande myntslags värde skola de å betal­nings­or­ten gäl­lande han­dels­bruk iakt­tas, med mindre utstäl­la­ren för­skri­vit, att väx­el­sum­man skall beräk­nas efter en i väx­eln angi­ven kurs.

Före­stå­ende reg­ler äge ej tillämp­ning, där utstäl­la­ren före­skri­vit betal­ning i visst främ­mande myntslag (för­be­håll om effek­tiv betal­ning i främ­mande mynt).

Är väx­el­sum­man angi­ven i myntslag, som har ena­handa benäm­ning men olika värde i det land där väx­eln utställts, och det, där den skall beta­las, skall det å betal­nings­or­ten gäl­lande myntslag anta­gas vara avsett.

42 §   Upp­vi­sas icke växel till betal­ning inom den i 38 § före­skrivna tid, vare envar väx­el­gärl­de­när berät­ti­gad att på väx­e­l­in­ne­ha­va­rens kost­nad och även­tyr ned­sätta väx­el­sum­man hos behö­rig myn­dig­het.


7 kap. Om åter­gångs­ta­lan (regress) för ute­bli­vet god­kän­nande eller bris­tande betal­ning

43 §   Erläg­ges ej betal­ning å för­fal­lo­tid, äge väx­e­l­in­ne­ha­va­ren väcka åter­gångs­krav mot över­lå­tare, utstäl­la­ren och andra väx­el­gäl­de­nä­rer.

Samma rätt till­komme väx­e­l­in­ne­ha­va­ren redan före för­fal­lo­ti­den:
      1) om god­kän­nande helt eller del­vis väg­rats;
      2) om väx­el­be­ta­la­ren, evad han god­känt väx­eln eller ej, bli­vit för­satt i kon­kurs eller fått till stånd offent­lig ackors­för­hand­ling utan kon­kurs eller vid utmät­ning fun­nit sakna till­gång att betala sin gäld eller ock, om han är köp­man, inställt sina betal­ningar; samt
      3) om utstäl­lare, som i väx­eln för­bju­dit dess upp­vi­sande till god­kän­nande, kom­mit i kon­kurs­till­stånd eller fått till stånd offent­lig ackords­för­hand­ling utan kon­kurs.

44 §   Väg­ran att god­känna eller infria växel skall styr­kas genom en av offent­lig myn­dig­het upp­rät­tad hand­ling (pro­test för ute­bli­vet god­kän­nande eller bris­tande betal­ning).

Pro­test för ute­bli­vet god­kän­nande skall upp­ta­gas inom tid, som är fast­ställd för väx­elns upp­vi­sande till god­kän­nende. Har, i fall varom i 24 § första styc­ket för­mä­les, första upp­vi­san­det skett sista dagen inom sagda tid, må pro­test upp­ta­gas jäm­väl påföl­jande dag.

Pro­test för bris­tande betal­ning av växel, som lyder på betal­ning viss dag eller viss tid efter utstäl­lan­det eller upp­vi­san­det, skall upp­ta­gas en av de två när­maste söc­ken­da­garna efter den dag, då väx­eln är betal­bar. I fråga om pro­test för bris­tande betal­ning av växel, som lyder på betal­ning vid upp­vi­san­det, skall vad i näst­fö­re­gå­ende stycke är stad­gat om pro­test för ute­bli­vet god­kän­nande äga mot­sva­rande tillämp­ning.

Där pro­test skett för ute­bli­vet god­kän­nande, erfordras ej upp­vi­sande till betal­ning eller pro­test för bris­tande betal­ning.

Har väx­el­be­ta­la­ren vid utmät­ning fun­nits sakna till­gång att betala sin gäld eller ock, om han är köp­man, inställt sina betal­ningar, äge väx­e­l­in­ne­ha­va­ren ej på sådan grund väcka åter­gångs­krav förr än väx­eln upp­vi­sats till betal­ning för väx­el­be­ta­la­ren och pro­test upp­ta­gits.

Har väx­el­be­ta­la­ren bli­vit för­satt i kon­kurs eller fått till stånd offent­lig ackords­för­hand­ling utan kon­kurs, vare, evad väx­eln bli­vit god­känd eller icke, kon­kurs­dom­sto­lens eller kon­kurs­do­ma­rens beslut om öpp­nande av kon­kurs eller inle­dande av ackors­för­hand­ling till­fyl­lest för beva­rande av väx­e­l­in­ne­ha­va­rens rätt till åter­gångs­ta­lan. Lag samma vare, där utstäl­lare av växel, som ej må god­kän­nas, bli­vit för­satt i kon­kurs eller fått till stånd ackors­för­hand­ling.

45 §   Har god­kän­nande å växel väg­rats eller betal­ning ute­bli­vit, ålig­ger det väx­e­l­in­ne­ha­va­ren att härom giva den, som senast teck­nat över­lå­telse å väx­eln, så ock utstäl­la­ren under­rät­telse senast fjärde söc­ken­da­gen från det pro­test upp­togs eller, där för­be­håll gjorts om åter­gång utan kost­nad, från upp­vis­nings­da­gen. Varje över­lå­tare, som mot­ta­git sådan under­rät­telse, skall sist andra söc­ken­da­gen där­ef­ter, om för­hål­lan­det lämna med­de­lande till den, som näst före honom teck­nat över­lå­telse å väx­eln, med upp­gift å namn och adres­ser å dem, som läm­nat före­gå­ende under­rät­tel­ser, och så vidare, till dess med­de­lan­det nått utstäl­la­ren.
Tiden av två söc­ken­da­gar räk­nas från mot­ta­gan­det av den före­gå­ende under­rät­tel­sen.

Då, på sätt i näst­fö­re­gå­ende stycke stad­gas, under­rät­telse givits väx­el­gäl­de­när, skall inom samma tid ena­handa under­rät­telse med­de­las den, som må hava för honom ingått väx­el­bor­gen.

I hän­delse över­lå­tare icke utsatt sin adress eller denna är oläs­lig, skall skyl­dig­he­ten att lämna under­rät­telse anses full­gjord, om den läm­nas den över­lå­tare, som när­maste före­går honom.

Den, som är plik­tig att med­dela under­rät­telse varom nu sagts, äge lämna den på vad sätt som helt, jäm­väl medelst blotta över­sän­dan­det av väx­eln.

Det ålig­ger honom att styrka, att under­rät­tel­sen läm­nats inom den före­skrivna tiden. Denna skall anses iakt­ta­gen, om före dess utgång brev inne­hål­lande under­rät­tel­sen avläm­nats till pos­ten.

För­sum­melse att giva under­rät­telse inom ovan nämnd tid med­före ej för­lust av åter­gångs­krav, men väl ansva­rig­het för den skada, som kan hava för­or­sa­kats av för­sum­mel­sen. Ej må dock i ty fall ska­de­stånd sät­tas högre än till väx­el­sum­man.

46 §   Utstäl­lare, över­lå­tare eller väx­el­bor­ges­man äge, genom att å väx­eln insätta orden "retur utan kost­nad", "utan pro­test" eller annat mot­sva­rande uttryck och förse påteck­ningen med sin under­skrift, fri­taga väx­e­l­in­ne­ha­va­ren från skyl­dig­he­ten att för beva­rande av sin rätt till åter­gångs­ta­lan upp­taga pro­test för ute­bli­vet god­kän­nande eller bris­tande betal­ning.

Sådant för­be­håll fri­tage icke inne­ha­va­ren från skyl­dig­het vare sig att upp­visa väx­eln inom före­skri­ven tid eller att giva under­rät­telse såsom i 45 § sägs. Den, som mot väx­e­l­in­ne­ha­va­ren påstår att för­skri­ven tid icke iakt­ta­gits, har att därom föra bevis.

Har för­be­håll, som nu sagts, gjorts av utstäl­la­ren, äge det ver­kan i avse­ende å alla väx­el­gäl­de­nä­rer; är för­be­hål­let gjort av över­lå­tare eller av väx­el­bor­ges­man, äge det ej ver­kan i fråga om annan än denne.
Har, oak­tat för­be­håll från utstäl­la­rens sida, inne­ha­va­ren låtit upp­taga pro­test, stånde han själv kost­na­den. Är för­be­håll gjort av över­lå­tare eller väx­el­bor­ges­man, må, där pro­test lik­väl upp­ta­gits, talan om åter­gäl­dande av kost­na­den här­för göras gäl­lande mot varje väx­el­gäl­de­när.

47 §   De, som utställt eller god­känt växel eller därå teck­nat över­lå­telse eller väx­el­bor­gen, vare i för­hål­lande till inne­ha­va­ren ansva­riga en för alla och alla för en.

Väx­e­l­in­ne­ha­va­ren äge anställa talan mot vil­ken som helst av dem, antingen mot en var för sig eller mot flera gemen­samt, utan att vara bun­den vid den ord­ning, i vil­ken deras för­plik­tel­ser ingåtts.

Samma rätt till­komme varje väx­el­gäl­de­när, som infriat väx­eln.

Har talan anhäng­ig­gjorts mot en av väx­el­gäl­de­nä­rerna, utgöre den omstän­dig­het ej hin­der för talans anstäl­lande mot annan väx­el­gäl­de­när, ändå att han i ord­ningen föl­jer efter den, mot vil­ken talan först gjor­des gäl­lande.

48 §   Väx­e­l­in­ne­ha­vare äge rätt att av den, mot vil­ken han väc­ker åter­gångs­krav, bekomma:
      1) den ej god­kända eller ej erlagd väx­el­sum­man jämte den ränta, som må vara i väx­eln utfäst;
      2) ränta efter sex för hundra om året från för­fal­lo­da­gen;
      3) ersätt­ning för pro­test­kost­na­der, utgif­ter för under­rät­tel­ser, som avses i 45 §, ävensom andra kost­na­der; samt
      4) pro­vi­sion till en tred­je­del för hundra av väx­el­sum­man.

Göres åter­gångs­krav gäl­lande för för­fal­lo­ti­den, skall avdrag ske för dis­konto å väx­el­sum­man, beräk­nat efter den dis­kon­to­sats, som vid tiden för åter­gångs­kra­vets fram­stäl­lande offi­ci­ellt gäl­ler där väx­e­l­in­ne­ha­va­ren är boende.

49 §   Den, som inlöst växel, äge rätt att av dem, som i för­hål­lande till honom svara för väx­eln, bekomma:
      1) hela det belopp han själv betalt;
      2) ränta å detta belopp efter sex för hundra om året från den dag han erlagt betal­ningen;
      3) ersätt­ning för egna utgif­ter; samt
      4) pro­vi­sion till en tred­je­del för hundra av väx­el­sum­man.

Rät­ten att beräkna pro­vi­sion upp­höre, när pro­vi­sio­ner­nas sam­man­lagda belopp upp­går till två för hundra av väx­el­sum­man.

50 §   Varje väx­el­gäl­de­när, mot vil­ken åtter­gångs­krav är väckt eller kan göras gäl­lande, äge, mot gäl­dande av åter­gångs­ford­ringen, rätt att utbe­komma väx­eln jämte pro­tes­ten och kvit­te­rad räk­ning.

Över­lå­tare, som inlöst väx­eln, äge utstryka sin egen och efter­föl­jande över­lå­tel­ser.

51 §   Har, i det fall att god­kän­nande läm­nats endast för en del av väx­el­sum­man, åter­gångs­krav bli­vit väckt, och var­der i anled­ning härav den ej god­kända delen av väx­el­sum­man av väx­el­gäl­de­när erlagd, skall, där denna det begär, anteck­ning om den sålunda gjorda betal­ning teck­nas å väx­eln samt sär­skilt kvitto honom läm­nas. Väx­e­l­in­ne­ha­va­ren vare där­jämte, för möj­lig­gö­rande av ytter­li­gare åter­gångs­ta­lan, skyl­dig att till gäl­de­nä­ren över­lämna, för­u­tom pro­tes­ten, en styrkt avskrift av väx­eln, varå i ty fall åter­gångs­ta­lan må grun­das.

52 §   Envar, som äger åter­gångs­ford­ran, må såvitt ej annat för­be­hål­lit, uttaga sin ford­ran medelst ny växel (åter­växel), dra­gen å någon, som är i för­hål­lande till honom ansva­rig, och ställd att vid upp­vi­san­det beta­las å den­nes bonings­ort.

I åter­växel må upp­ta­gas, utom de 48 och 49 §§ omför­mälde belopp, jäm­väl mäk­larar­vode samt stäm­pel­av­gift till åter­väx­eln.

Dra­ges åter­växel av väx­e­l­in­ne­ha­va­ren, varde dess belopp bestämt enligt gäl­lande kurs å väx­lar, dragna från huvud­väx­elns betal­nings­ort på den ifrå­ga­va­rande väx­el­gäl­de­nä­rens bonings­ort och lydande på betal­ning vid upp­vi­san­det. Dra­ges åter­växel av över­lå­tare, varde belop­pet bestämt enligt kur­sen å väx­lar, ställda att beta­las vid upp­vi­san­det och från hans bonings­ort dragna å väx­el­gäl­de­nä­rens bonings­ort.

53 §   Har tid för­sut­tits, som är stad­gad:

för upp­vi­sande av växel, lydande å betal­ning vid upp­vi­san­det eller viss tid efter upp­vi­san­det;

för upp­ta­gande av pro­test för ute­bli­vet god­kän­nande eller bris­tande betal­ning: eller

för väx­els upp­vi­sande till betal­ning, när för­be­håll träf­fats om åter­gångs­ta­lan utan kost­nad;

vare väx­e­l­in­ne­ha­va­ren för­lus­tig sin talan mot över­lå­tare, utstäl­lare och övriga väx­el­gäl­de­nä­rer med undan­tag av god­kän­na­ren.

Har upp­vi­sande till god­kän­nande ej skett inom tid, som av utstäl­la­ren före­skri­vits, vare inne­ha­va­ren för­lus­tig åter­gångs­krav såväl för ute­bli­vet god­kän­nande som för bris­tande betal­ning, med mindre det fram­går av före­skrif­ten, att utstäl­la­ren haft för avsikt att fri­taga sig endast från ansva­rig­het för god­kän­nande.

Har i över­lå­telse gjorts för­be­håll om sär­skild upp­vis­nings­tid, äge alle­nast den, som teck­nat över­lå­tel­sen, åbe­ropa sig å för­be­hål­let.

54 §   Möter för väx­els upp­vi­sande eller pro­tests upp­ta­gande inom behö­rig tid hin­der i lag­bud, som utfär­dats inom eller utom riket, eller annat oöver­stig­ligt hin­der (force majeure), varde tiden för sådan åtgärds före­ta­gande för­längd.

Inne­ha­va­ren av väx­eln vare plik­tig att om sådant hin­ders före­komst utan dröjs­mål lämna under­rät­telse till den, som senast teck­nat över­lå­telse å väx­eln, samt att om denna under­rät­telse göra anteck­ning å väx­eln eller där­vid häf­tat blad; och skall denna anteck­ning vara dag­teck­nad och av inne­ha­va­ren under­skri­ven. I övrigt äge bestäm­mel­serna i 45 § tillämp­ning.

Efter hind­rets upp­hö­rande ålig­ger inne­ha­va­ren att oför­dröj­li­gen upp­visa väx­eln till god­kän­nande eller betal­ning samt, om så erfordras, upp­taga pro­test.

Fort­far hind­ret längre än tret­tio dagar efter för­fal­lo­ti­den, må åter­gångs­krav göras gäl­lande utan att upp­vi­sande eller pro­test före­gått.

I fråga om växel, som lyder å betal­ning vid upp­vi­san­det eller viss tid efter upp­vi­san­det, skall nämnda tid av tret­tio dagar räk­nas från den dag, före eller efter upp­vis­nings­ti­dens utgång, då inne­ha­va­ren om hind­ret under­rät­tat den, som senast teck­nat över­lå­telse å väx­eln, dock med iakt­ta­gande att, beträf­fande växel, som lyder på betal­ning viss tid efter upp­vi­san­det, sist­nämnda tid skall läg­gas till de tret­tio dagarna.

Hän­delse, som berör alle­nast väx­e­l­in­ne­ha­va­ren eller den, åt vil­ken han upp­dra­git väx­elns upp­vi­sande eller upp­ta­gan­det av pro­test, skall ej anses såsom hin­der, varom i denna para­graf sägs.


8 KAP. Om god­kän­nande eller betal­ning från tredje man (inter­ven­tion)


   1. All­männa bestäm­mel­ser

55 §   Utstäl­lare, över­lå­tare eller väx­el­bor­ges­man äge giva anvis­ning å någon, som i nöd­fall skall god­känna eller betala väx­eln.

Växel må ock, under vill­kor, som nedan stad­gas, god­kän­nas eller beta­las av någon, som själv­mant vill inskrida till för­mån för väx­el­gäl­de­när, mot vil­ken åter­gångs­krav skulle kunna anstäl­las.

Att på dylikt sätt inskrida stånde öppet för den, som ej är växel gäl­de­när, även för den, å vil­ken väx­eln är dra­gen, samt för envar, som redan är för­plik­tad på grund av väx­eln, dock ej för den, som därå teck­nat god­kän­nande.

Den, som god­känt eller beta­lat växel efter ty i denna para­graf är sagt, har att därom sist andra söc­ken­da­gen under­rätta den, till vars för­mån han upp­trätt. För­sum­mar han det, svare för skada, som därav må hava upp­stått, dock ej i något fall utö­ver väx­el­sum­man.
   2. God­kän­nande från tredje man (inter­ven­tions­ac­cept)

56 §   God­kän­nande må av tredje man teck­nas i de fall, då åter­gångs­krav till­kom­mer väx­e­l­in­ne­ha­va­ren före väx­elns för­fal­lo­tid, dock ej där väx­elns upp­vi­sande till god­kän­nande är för­bju­det.

Inne­hål­ler väx­eln anvis­ning å någon, som i nöd­fall skall god­känna eller infria den å betal­nings­or­ten, må inne­ha­va­ren ej före för­fal­lo­ti­den göra åter­gångs­krav gäl­lande emot den, som teck­nat anvis­ningen, eller emot efter­föl­jande väx­el­gäl­de­nä­rer, med mindre han upp­vi­sat väx­eln för den, som anvis­ningen avser, och genom pro­test fast­ställts, att denne väg­rat god­känna väx­eln.

I andra fall än i näst­fö­re­gå­ende stycke sägs äge väx­e­l­in­ne­ha­va­ren vägra mot­taga god­kän­nande från tredje man. Mot­ta­ger han god­kän­nande, vare han för­lus­tig sin rätt att före för­fal­lo­ti­den väcka åter­gångs­krav mot den, till vars för­mån god­kän­nan­det läm­nats, och mot efter­föl­jande väx­el­gäl­de­nä­rer.

57 §   God­kän­nande från tredje man skall teck­nas å väx­eln och under skri­vas av god­kän­na­ren. God­kän­nan­det skall utmärka, till vems för­mån det givits; sker det ej, anses god­kän­nan­det läm­nat till för­mån för utstäl­la­ren.

58 §   Den, som god­känt växel efter ty i 56 och 57 §§ sägs, vare i för­hål­lande till inne­ha­va­ren och de över­lå­tare, som följa efter den, till vars för­mån god­kän­nan­det givits, lika med denne ansva­rig för väx­eln.

Utan hin­der av sålunda ämnat god­kän­nande äge den, för vars räk­ning god­kän­nan­det givits, ävensom de, vilka i för­hål­lande till honom svara för väx­eln, att, mot erläg­gande av det i 48 § angivna belopp, av väx­e­l­in­ne­ha­va­ren utbe­komma väx­eln, kvit­te­rad räk­ning och pro­test, som må hava upp­ta­gits.
   3. Betal­ning från tredje man (inter­ven­tions­be­tal­ning)

59 §   Växel må beta­las av tredje man i varje fall då åter­gångs­krav, vare sig vid eller före för­fal­lo­ti­den, till­kom­mer väx­e­l­in­ne­ha­va­ren.

Betal­ningen skall omfatta hela det belopp, som bort gäl­das av den, till vars för­mån betal­ningen sker.

Den skall full­gö­ras sist dagen efter den, då pro­test för bris­tande betal­ning senast må upp­ta­gas.

60 §   Har växel god­känts av tredje man, som äger hem­vist å betal­nings­or­ten, eller inne­hål­ler väx­eln anmo­dan till en eller flera, som där äga hem­vist, att i nöd­fall full­göra betal­ningen, ålig­ger det väx­e­l­in­ne­ha­va­ren att för envar av dem upp­visa väx­eln och, om sådant ifrå­ga­kom­mer, upp­taga pro­test för bris­tande betal­ning sist dagen efter den, då eljest sådan pro­test senast må upp­ta­gas.

Har ej pro­test upp­ta­gits efter ty ny är sagt, vare den, som läm­nat anvis­ning å nöd­falls­be­ta­lare, eller den, till vars för­mån väx­eln eljest god­känts, så ock senare över­lå­tare fria från vidare ansva­rig­het.

61 §   Väx­e­l­in­ne­ha­vare, som väg­rar mot­taga betal­ning av tredje man, vare för­lus­tig åter­gångs­krav mot dem, som skulle bli­vit befri­ade genom betal­ningen.

62 §   Att betal­ning erlagts av tredje man skall styr­kas genom kvitto å väx­eln, med upp­gift å den, till vars för­mån betal­ningen skett. I brist på sådan upp­gift skall betal­ningen anses erlagd till för­mån för utstäl­la­ren.

Väx­eln, så ock pro­tes­ten, där sådan upp­ta­gits, varde över­läm­nade till den, som erlagt betal­ningen.

63 §   Den, som beta­lar växel till för­mån för väx­el­gäl­de­när, inträde i den rätt väx­eln med­för med gäl­de­nä­ren samt mot dem, som på grund av väx­eln äro mot denne ansva­riga, Dock äge han ej å väx­eln teckna över­lå­telse.

Över­lå­tare, som följa efter väx­el­gäl­de­när, till vars för­mån betal­ning skett, vare fria från vidare ansvar.

Erbjuda sig flera att inskrida för väx­elns infri­ande, äge den före­träde, genom vars inskri­dande de flesta väx­el­gäl­de­nä­rer befrias. Har betal­ning skett i strid mot vad nu sagts, och var det känt för den, som inskred, vare han för­lus­tig åter­gångs­krav mot dem, som eljest skulle bli­vit befri­ade.


9 KAP. Om duplett och avskrift av växel


   1. Om duplett

64 §   Växel må utgi­vas i flera lika lydande exem­plar (duplet­ter).

De sär­skilda exem­pla­ren skola inne­hålla num­mer­be­teck­ning i själva tex­ten; äro exem­pla­ren ej sålunda beteck­nade, gälle vart och ett såsom själv­stän­dig växel.

Varje inne­ha­vare av växel, däri ej angi­ves, att den är utställd i blott ett exem­plar, vare berät­ti­gad att, mot ersätt­ning för kost­na­derna, erhålla duplet­ter av väx­eln. För detta ända­mål har han att vända sig till den, som senast teck­nat över­lå­telse å väx­eln; och vare denne plik­tig att giva honom bistånd genom att vända sig mot när­mast före­gå­ende över­lå­tare och så vidare, till dess utstäl­la­ren nås.
Över­lå­tare vare plik­tig att på duplettex­em­pla­ren för­nya sina över­lå­telse.

65 §   Infri­ande av ett väx­elex­em­plar med­för fri­het från vidare betal­nings­skyl­dig­het för väx­eln, ändå att för­be­håll ej träf­fats, att genom sådant infri­ande övriga exem­plar bliva kraft­lösa. Dock svare väx­el­be­ta­la­ren fort­fa­rande för varje exem­plar, som är för­sett med hans god­kän­nande och som icke till honom åter­ställts.

Över­lå­tare, som till olika per­so­ner över­lå­tit exem­plar av väx­eln, så ock annan, som senare över­lå­tit väx­elex­em­plar, svare för varje ute­lö­pande exem­plar, som är för­sett med hans namn­teck­ning.

66 §   Är ett exem­plar av växel avsänt till god­kän­nande, skall avsän­da­ren å de övriga utsätta nam­net å den, hos vil­ken först­nämnda exem­plar fin­nes; och vare denne plik­tig att utlämna det till rätt inne­ha­vare av annat exem­plar.

Var­der utläm­nan­det väg­rat, vare väx­e­l­in­ne­ha­va­ren ej berät­ti­gad till åter­gångs­krav, innan medelst pro­test bli­vit styrkt:
      1) att det till god­kän­nande avsända exem­pla­ret icke bli­vit på väx­e­l­in­ne­ha­va­rens begä­ran till honom utläm­nat, samt
      2) att god­kän­nande eller betal­ning icke kun­nat å annat exem­plar erhål­las.
   2. Om avskrift (kopia)

67 §   Varje inne­ha­vare av växel vare berät­ti­gad att taga avskrif­ter av denna.

Avskrift skall nog­grant åter­giva ori­gi­nal­väx­eln med därå befint­liga över­lå­tel­ser och samt­liga övriga påteck­ningar. I avskrif­ten skall angi­vas, huru långt den är avskrift.

Å avskrift må teck­nas över­lå­telse och väx­el­bor­gen på samma sätt och med samma ver­kan, som stad­gas i fråga om ori­gi­nal­växel.

68 §   Å avskrift av växel skall angi­vas, hos vem ori­gi­nal­väx­eln fin­nes.
Denne vare plik­tig att utlämna väx­eln till rätte inne­ha­va­ren av avskrif­ten.

Väg­ras utläm­nan­det, äge avskrif­tens inne­ha­vare ej mot dem, som å avskrif­ten teck­nat över­lå­telse eller väx­el­bor­gen, väcka åter­gångs­krav, innan medels pro­test åda­ga­lagts, att ori­gi­nal­väx­eln icke bli­vit på begä­ran till honom utläm­nad.

Där å ori­gi­nal­växel, efter över­lå­telse, som teck­nats näst före avskrif­tens till­komst, anbragts orden "hädan­ef­ter över­lå­telse alle­nast å avskrift" eller mot­sva­rande uttryck, vare över­lå­telse, som där­ef­ter teck­nas å ori­gi­nal­väx­eln, utan ver­kan.


10 KAP. Om änd­ringar i växel

69 §   Har änd­ring skett i väx­els text, svare de, som efter änd­ringen teck­nat sitt namn å väx­eln, jäm­likt den änd­rade tex­ten. De, som förut teck­nat sitt namn å väx­eln, vare ansva­riga jäm­likt den ursprung­liga tex­ten.


11 KAP. Om väx­els pre­skrip­tion

70 §   Väx­el­ford­ran mot god­kän­nare vare pre­skri­be­rad efter tre år, räk­nade från väx­elns för­fal­lo­dag.

Ford­ran, som till­kom­mer väx­e­l­in­ne­ha­vare mot över­lå­tare och utstäl­lare, pre­skri­be­ras ett år från det pro­test inom rätt tid upp­ta­gits eller, där för­be­håll är gjort om åter­gång utan pro­test, från för­fal­lo­da­gen.

Åter­gångs­ford­ran, som till­kom­mer en över­lå­tare mot en annan eller mot utstäl­la­ren, pre­skri­be­ras sex måna­der från den dag, då den först­nämnde själv inlöste väx­eln eller mot honom vid­togs sådan åtgärd, som i 71 § sägs.

71 §   Väx­el­pre­skrip­tion avbryts genom:

del­giv­ning av stäm­ning till svensk dom­stol, kun­gö­rande av rät­te­gång vid svensk dom­stol eller del­giv­ning av ansö­kan om betal­nings­före­läg­gande hos Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten i Sve­rige;

väx­el­ford­ring­ens åbe­ro­pande för kvitt­ning vid svensk dom­stol;

ford­ring­ens bevak­ning i gäl­de­nä­rens här i riket anhäng­iga kon­kurs; eller

dess anmä­lande under här i riket pågående ackords­för­hand­ling utan kon­kurs.

Genom väx­el­ford­rans anhäng­ig­gö­rande vid dom­stol i främ­mande stat avbry­tes pre­skrip­tion, där gäl­de­nä­ren har hem­vist i den sta­ten eller, utan invänd­ning mot dom­sto­lens behö­rig­het, instäl­ler sig i målet eller per­son­li­gen erhål­lit del av stäm­ningen. Lika med väx­el­ford­rans anhäng­ig­gö­rande vid utländsk dom­stol anses kun­gö­rande av rät­te­gång vid sådan dom­stol enligt där gäl­lande lag. Har i främ­mande stat ford­ringen beva­kats i väx­el­gäl­de­närs kon­kurs eller anmälts under ackords­för­hand­ling utan kon­kurs, vare pre­skrip­tion där­i­ge­nom avbru­ten, där väx­el­gäl­de­nä­ren vid kon­kur­sens eller ackords­för­hand­ling­ens bör­jan hade hem­vist i den främ­mande sta­ten. Väx­el­ford­rans åbe­ro­pande för kvitt­ning vid utländsk dom­stol med­före ock avbrott i pre­skrip­tion.

Pre­skrip­tion avbry­tes icke i för­hål­lande till annan än den, mot vil­ken åtgärd för pre­skrip­tio­nens avbry­tande vid­ta­gits, men avbrot­tet gälle till för­del för alla väx­el­gäl­de­nä­rer, vilka föregå den, som vid­ta­git åtgär­den.

Har pre­skrip­tion avbru­tits men var­der det mål eller ärende, vari väx­el­kra­vet gjorts gäl­lande, ej fört till slut, skall ny pre­skrip­tions­tid begynna att löpa från den dag, då målet eller ären­det sist hand­la­des.

Möter för vid­ta­gande av åtgärd för pre­skrip­tio­nens avbry­tande hin­der, som i 54 § sägs, vare väx­el­rät­ten beva­rad, där­est åtgär­den före­ta­ges inom en månad efter hind­rets upp­hö­rande.
Lag (2006:675).


12 KAP. All­männa bestäm­mel­ser

72 §   Inträf­far väx­els för­fal­lo­dag å sön­dag eller annan all­män helg­dag, må ej betal­ning för väx­eln krä­vas för­rän nästa söc­ken­dag. Alla andra åtgär­der med avse­ende å växel, såsom upp­vi­sande till god­kän­nande och upp­ta­gande av pro­test, må lika­le­des vid­ta­gas alle­nast å söc­ken­dag.

Skall åtgärd, som nu sagts, vara vid­ta­gen inom viss tid, vars sista dag är all­män helg­dag, varde tiden för åtgär­dens vid­ta­gande utsträckt att omfatta jäm­väl påföl­jande söc­ken­dag. Vid tids beräk­nande skola mel­lan­lig­gande helg­da­gar med­räk­nas.

Lik­ställda med all­män helg­dag enligt denna lag äro lör­da­gar samt mid­som­ma­raf­ton, julaf­ton och nyårsaf­ton.

Vid beräk­ning av tid, vare sig i lag fast­ställd eller sär­skilt bestämd, inom vil­ken åtgärd skall vid­ta­gas, varde den dag, från vil­ken tiden skall löpa, ej med­räk­nad.

Upp­skovs­da­gar äge enligt denna lag ej rum. Lag (1974:757).

73 §   Har växel för­kom­mit och var­der, i anled­ning av ansö­kan om dess dödande, offent­lig stäm­ning utfär­dad på sätt därom är sär­skilt stad­gat, vare utstäl­la­ren plik­tig att utfärda ny växel, såframt antag­lig säker­het stäl­les för vad han kan nöd­gas utgiva på grund av den för­komna väx­eln.
Var denna växel god­känd, ålig­ger det god­kän­na­ren att, när för­fal­lo­tid är inne, mot ena­handa säker­het betala till den, som visar sin rätt att upp­bära betal­ning.

74 §   Är väx­el­fordra pre­skri­be­rad, eller har väx­el­rät­ten gått för­lo­rad genom för­sum­melse att före­taga någon för dess beva­rande före­skri­ven hand­ling, stånde dock väx­e­l­in­ne­ha­va­ren öppet att, såsom i van­ligt skuld­ford­rings­mål, hos väx­el­gäl­de­när utsöka vad denne till ford­rings­ä­ga­rens skda skulle vinna, där ford­ringen för­fölle.

Andra avdel­ningen

Om egna väx­lar

75 §   Egen växel skall inne­hålla:
      1) benäm­ningen växel, införd i själva tex­ten och uttryckt å det språk, varå hand­lingen är avfat­tad;
      2) ovill­kor­lig utfäs­telse att betala en viss pen­ning­summa;
      3) upp­gift å för­fal­lo­ti­den;
      4) upp­gift å den ort, där betal­ningen skall erläg­gas;
      5) namn å den, till vil­ken eller till vars order betal­ningen skall erläg­gas;
      6) upp­gift å dag och ort för väx­elns under­teck­nande; samt
      7) under­skrift av den, som utstäl­ler hand­lingen.

76 §   Hand­ling, vari sak­nas något av vad egen växel skall enligt 75 § inne­hålla, gälle ej såsom egen växel, där ej annat föl­jer av vad nedan i denna para­graf sägs.

Är i egen växel för­fal­lo­tid ej utsatt, skall väx­eln anses betal­bar vid upp­vi­san­det.

Såsom egen väx­els betal­nings­ort och tillika såsom utstäl­la­rens bonings­ort skall, där ej annan ort sär­skilt angi­vits, gälla den, där utstäl­lan­det ägt rum.

Egen växel, vari orten för utstäl­lan­det ej är nämnd men ort är vid utstäl­la­rens namn utsatt, skall anses vara där utställd.

77 §   I fråga om egen växel skola lända till efter­rät­telse föl­jande av de om dra­gen växel givna bestäm­mel­ser, i vad de icke strida mot den egna väx­elns sär­skilda beskaf­fen­het, näm­li­gen angå­ende:

över­lå­telse (11-20 §§);

för­fal­lo­tid (33-37 §§);

betal­ning (38-42 §§);

åter­gångs­krav för bris­tande betal­ning (43-50 samt 52-54 §§);

betal­ning från tredje man (55 samt 59-63 §§);

avskrift (67 och 68 §§)

änd­ringar i växel (69 §);

pre­skrip­tion (70 och 71 §§);

helg­da­gar, beräk­ning av tider och för­bud mot upp­skovs­da­gar (72 §);

för­kom­men växel (73 §); samt

väx­e­l­in­ne­ha­vares rätt att efter inträdd pre­skrip­tion eller väx­el­rätts upp­hö­rande föra talan om obe­hö­rig vinst (74 §).

Lika­le­des skola i fråga om egen växel lända till efter­rät­telse bestäm­mel­serna angå­ende dra­gen växel, som lyder på betal­ning hos tredje man eller å annan ort än väx­el­be­ta­la­rens bonings­ort (4 och 27 §§), angå­ende ränta (5 §), skilj­ak­tig­he­ter i fråga om väx­el­sum­mans angi­vande (6 §), ver­kan av under­skrift, teck­nad under omstän­dig­he­ter, som angi­vas i 7 §, eller av någon, som där­vid hand­lat utan behö­rig­het eller över­skri­dit sin behö­rig­het (83 §), samt växel, som utgi­vits i ofull­stän­digt skick (10 §).

Ytter­li­gare skola å egen växel tilläm­pas de i 30-32 §§ givna bestäm­mel­serna om väx­el­bor­gen. Där­est, i fall som avses i sista styc­ket av 31 §, sådan bor­gen icke utmär­ker, för vem den är ingången, skall den anses ingången för den egna väx­elns utstäl­lare.

78 §   Utstäl­lare av egen växel svare på sätt om god­kän­nare av dra­gen växel gäl­ler.

Lyder egen växel å betal­ning viss tid efter upp­vi­san­det, varde den för utstäl­la­ren upp­vi­sad till påteck­ning om upp­vi­san­det inom tid, varom i 23 § sägs. Såsom utgångs­punkt för beräk­ning av för­fal­lo­ti­den skall gälla den dag den av utstäl­la­ren under­skrivna påteck­ningen är date­rad. Väg­rar utstäl­la­ren att lämna daterd påteck­ning, varde det styrkt genom pro­test (25 §); och skall dagen för denna gälla såsom utgångs­punkt för beräk­ning av för­fal­lo­ti­den.

Tredje avdel­ningen

Om för­hål­lan­det till främ­mande lag

79 §   Svensk med­bor­ga­res behö­rig­het att ingå väx­el­för­bin­delse varde, ändå att han ej här i riket hade hem­vist eller att för­bin­del­sen är ingången utom riket, bedömd efter svensk lag.

Utländsk med­bor­ga­res behö­rig­het att ingå väx­el­för­bin­delse varde bedömd efter lagen i den stat han till­hör. Inne­hål­ler nämnda lag, att en annan stats lag skall tilläm­pas, lände det till efter­rät­telse.

Är enligt lag, som sålunda skall gälla, utländsk med­bor­gare obe­hö­rig att ingå väx­el­för­bin­delse, vare han ändock här i riket för dylik för­bin­delse ansva­rig, där han åta­git sig den inom en stat, enligt vars lag han var där till behö­rig.

80 §   I fråga om väx­el­för­bin­del­ses form skall lagen i den stat, där för bin­del­sen under­teck­nats, lända till efter­rät­telse.

Där, på grund av vad nu är sagt, väx­el­för­bin­delse sak­nar gil­tig­het, men den skulle varit gäl­lande, om den till­kom­mit i viss annan stat, där för­bin­delse senare åteck­nats väx­eln, må den tidi­gare för­bin­del­sens ogil­tig­het ej med­föra, att även den senare anses ogil­tig.

Väx­el­för­bin­delse, som svensk med­bor­gare åta­ger sig utom riket och som i fråga om for­men upp­fyl­ler svensk lags ford­ringar, vare här i riket gäl­lande gente­mot annan svensk med­bor­gare, ändå att den på grund av stad­gan­det i första styc­ket skulle sakna gil­tig­het.

81 §   Rätts­verk­ning­arna av dra­gen väx­els god­kän­nande eller egen väx­els utstäl­lande skola bedö­mas enligt lagen i den stat, där väx­eln skall beta­las.

Ver­kan av annan väx­el­för­bin­delse varde, där ej här­ne­dan annor­le­des stad­gas, bedömd enligt lagen i den stat, där för­bin­del­sen under­teck­na­des.

82 §   Tid för fram­stäl­lande av åter­gångs­krav skall i fråga om samt­liga väx­el­gäl­de­nä­rer beräk­nas enligt lagen i den stat, där väx­eln utställ­des.

83 §   Skall, enligt lagen i den stat, där växel utställts, väx­e­l­in­ne­ha­va­ren betrak­tas såsom tillika inne­ha­vare av ford­ran, som må hava för­an­lett väx­elns utstäl­lande, lände där­u­tin­nan den lag till efter­rät­telse.

84 §   Huruvida god­kän­nande av växel må inskrän­kas till en del av väx­el­sum­man, samt huruvida väx­e­l­in­ne­ha­vare äger vägra mot­taga betal­ning, som täc­ker alle­nast en del av sum­man, varde bedömt enligt lagen i den stat, där väx­eln skall beta­las.

85 §   Beträf­fande tiden och sät­tet för upp­ta­gande av pro­test, så ock beträf­fande sät­tet för verk­stäl­lande av andra åtgär­der, som äro av nöden för utö­vande eller beva­rande av rätt på grund av växel, gälle lagen i den stat, där pro­test eller annan åtgärd, varom fråga är, skall verk­stäl­las.

86 §   I fråga om de åtgär­der, som må vid­ta­gas, när växel obe­hö­ri­gen från­hänts inne­ha­va­ren eller för­kom­mit, gälle lagen i den stat, där väx­eln skall beta­las.

87 §   Skall, efter ty här förut är sagt, i visst mål främ­mande lag lända till efter­rät­telse, och är ej inne­hål­let i den främ­mande lagen för rät­ten känt, äge rät­ten före­lägga part att i sådant hän­se­ende före­bringa utred­ning.

Fjärde avdel­ningen

Om pro­test och om rät­te­gång i väx­el­mål

88 §   Pro­test tas upp av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten, av en sär­skild för­rätt­nings­man som läns­sty­rel­sen för­ord­nar eller av nota­rius pub­licus. Lag (2006:675).

89 §   En pro­test ska, om inte annat har över­ens­kom­mits, tas upp mel­lan kloc­kan 9 och 19 hos den pro­tes­ten gäl­ler, i hans eller hen­nes affärslo­kal eller, om en sådan inte finns på orten, i hans eller hen­nes bostad. Om den pro­tes­ten gäl­ler inte påträf­fas, får pro­tes­ten i stäl­let tas upp vid affärslo­ka­len eller bosta­den. Är denna inte känd, ska detta anmär­kas i pro­tes­ten.

I fråga om tid och plats för att visa upp växel till god­kän­nande eller betal­ning gäl­ler vad som nu är sagt om pro­test. Lag (2014:604).

90 §   Vid pro­test för ute­bli­vet god­kän­nande eller bris­tande betal­ning skall väx­eln i huvud­skrift med­fö­ras av för­rätt­nings­man­nen eller någon, som honom åtföl­jer; och skall anteck­ning om pro­tes­ten av för­rätt­nings­man­nen göras å väx­eln. Före­kom­mer å avskrift över­lå­telse eller väx­el­bor­gen, varde jäm­väl avskrif­ten med­förd och för­sedd med anteck­ning om pro­tes­ten.

91 §   Över pro­test skall föras pro­to­koll. I detta skall infö­ras; väx­eln med allt vad därå fin­nes teck­nat; den sökan­des påstå­ende; det svar, som gives av den, som pro­tes­ten gäl­ler, eller anmärk­ning att svar ej kun­nat erhål­las eller att han ej kun­nat träf­fas; upp­gift på plat­sen varest och tiden när pro­tes­ten sker; samt under­skrift av för­rätt­nings­man­nen.
Avskrift, varom för­mä­les i 90 §, skall ock med vad därå är teck­nat inta­gas i pro­to­kol­let.

92 §   För­rätt­nings­man, som vid upp­ta­gande av pro­test för bris­tande betal­ning med­för väx­eln i huvud­skrift, skall anses bemyn­di­gad att upp­bära betal­ning, med mindre väx­e­l­in­ne­ha­va­ren med­de­lat väx­el­be­ta­la­ren, att sådant ej är åsyf­tat.

93 §   Om laga dom­stol i väx­el­mål gäl­ler vad som är före­skri­vet för tvis­te­mål. Lag (1991:855).

94 §   På fram­ställ­ning av käran­den skall rät­ten, om syn­ner­ligt hin­der ej möter och sva­ran­den är så till hands att han kan infinna sig, utsätta första instäl­lelse till samma dag som stäm­ning sökes eller näst­föl­jande dag. Lag (1978:771).

95 §   Upp­hör att gälla genom lag (1981:812).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1991:855

Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål om lagsök­ning där talan väckts före ikraft­trä­dan­det.