Brotts­ska­de­lag (2014:322)

Lagens tillämp­nings­om­råde

1 §   Till den som har drab­bats av skada till följd av brott beta­las ersätt­ning av sta­ten (brotts­ska­de­er­sätt­ning) enligt denna lag.

2 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las om brot­tet har begåtts i Sve­rige.

Brotts­ska­de­er­sätt­ning enligt 4-5 a §§ beta­las även om brot­tet har begåtts utom­lands, om den ska­de­li­dande vid tid­punk­ten för brot­tet hade sin hem­vist i Sve­rige. Lag (2022:755).

3 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las inte om brot­tet och den ska­de­li­dande har så ringa anknyt­ning till Sve­rige att det inte är rim­ligt att ska­dan ersätts av sta­ten.

Första styc­ket gäl­ler inte i fråga om upp­såt­liga vålds­brott som har begåtts i Sve­rige, om den ska­de­li­dande vid tid­punk­ten för brot­tet var med­bor­gare eller hade hem­vist i en annan med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen.

Brotts­ska­de­er­sätt­ning

Ersätt­nings­gilla ska­dor

4 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las för per­son­skada. Som per­son­skada ersätts även skada på klä­der, glas­ö­gon och lik­nande före­mål som den ska­dade bar på sig vid ska­de­till­fäl­let.

Brotts­ska­de­er­sätt­ning för per­son­skada bestäms enligt 5 kap. 1-3 §§ ska­de­stånds­la­gen (1972:207). Ersätt­ning för fram­tida inkomst­för­lust eller för­lust av under­håll beta­las med ett engångs­be­lopp eller i form av liv­ränta eller med ett engångs­be­lopp jämte liv­ränta. Liv­ränta beta­las dock endast när ersätt­ningen är av väsent­lig bety­delse för den ska­de­li­dan­des fram­tida vård eller för­sörj­ning. Liv­ränta vär­desäk­ras enligt lagen (1973:213) om änd­ring av ska­de­stånds­liv­rän­tor.

5 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las för den skada det inne­bär att någon all­var­ligt krän­ker någon annan genom brott som inne­fat­tar ett angrepp mot den­nes per­son, fri­het eller frid eller genom grovt för­tal enligt 5 kap. 2 § brotts­bal­ken (kränk­ning).

Brotts­ska­de­er­sätt­ning för kränk­ning bestäms enligt 5 kap. 6 § första och andra styc­kena ska­de­stånds­la­gen (1972:207).

I den utsträck­ning en dom­stol i sak har prö­vat ett yrkande om ska­de­stånd för kränk­ning får brotts­ska­de­er­sätt­ningen i denna del inte bestäm­mas till ett lägre belopp än vad som föl­jer av dom­sto­lens avgö­rande, om inte annat föl­jer av denna lag.
Lag (2022:755).

5 a §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las för skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § ska­de­stånds­la­gen (1972:207). Sådan brotts­ska­de­er­sätt­ning bestäms enligt 5 kap. 6 a § samma lag.

I den utsträck­ning en dom­stol i sak har prö­vat ett yrkande om ersätt­ning enligt 2 kap. 3 a § ska­de­stånds­la­gen får brotts­ska­de­er­sätt­ningen i denna del inte bestäm­mas till ett lägre belopp än vad som föl­jer av dom­sto­lens avgö­rande, om inte annat föl­jer av denna lag. Lag (2022:755).

6 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las för sak­skada, om brot­tet har begåtts av någon som var
   - inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt,
   - inta­gen för vård i ett hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av miss­bru­kare i vissa fall,
   - inta­gen för vård i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga, eller
   - häk­tad enligt beslut som hade verk­ställts.

Brotts­ska­de­er­sätt­ning för sak­skada bestäms enligt 5 kap. 7 § ska­de­stånds­la­gen (1972:207).

7 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las för ren för­mö­gen­hets­skada i de fall som anges i 6 §, om det finns sär­skilda skäl.

8 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las för sak­skada och ren för­mö­gen­hets­skada även i andra fall än som anges i 6 och 7 §§ i den utsträck­ning den ska­de­li­dan­des möj­lig­he­ter att för­sörja sig all­var­ligt har för­svå­rats genom ska­dan eller ersätt­ningen annars fram­står som sär­skilt ange­lä­gen.

9 §   Har upp­hävts genom lag (2021:399).

För­hål­lan­det till annan ersätt­ning

10 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las till den del ska­dan inte täcks av annan ersätt­ning som den ska­de­li­dande har rätt till på grund av ska­dan.

Vid bestäm­mande av brotts­ska­de­er­sätt­ning avräk­nas ska­de­stånd dock endast till den del ska­de­stån­det har beta­lats eller bedöms bli beta­lat. Euro­pe­isk brotts­ska­de­er­sätt­ning enligt 35 § eller annan ersätt­ning av utländska stat­liga medel avräk­nas endast till den del den utländska ersätt­ningen har beta­lats.

Ersätt­ning som mot­sva­rar ett spa­rande på den ska­de­li­dan­des sida ska inte avräk­nas från brotts­ska­de­er­sätt­ningen.

11 §   Vid bestäm­mande av brotts­ska­de­er­sätt­ning för sak­skada avse­ende egen­dom som inte var för­säk­rad mot ska­de­ris­ken och som den ska­de­li­dande måste antas ha avstått från att för­säkra på grund av omfatt­ningen av sina till­gångar och risk­sprid­ningen i sin verk­sam­het avräk­nas för­säk­rings­er­sätt­ning som skulle ha beta­lats om för­säk­ring hade fun­nits.

Vid bestäm­mande av brotts­ska­de­er­sätt­ning för sak­skada avse­ende egen­dom som enligt veder­ta­get bruk borde ha hål­lits för­säk­rad mot ska­de­ris­ken men som den ska­de­li­dande har för­sum­mat att för­säkra avräk­nas i skä­lig omfatt­ning för­säk­rings­er­sätt­ning som skulle ha beta­lats om för­säk­ring hade fun­nits.

Jämk­ning

12 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning får jäm­kas om det är skä­ligt med hän­syn till att den ska­de­li­dande eller, om ska­dan har lett till döden, den avlidne genom sitt upp­trä­dande i sam­band med brot­tet eller på annat lik­nande sätt upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het har ökat ska­de­ris­ken.

Brotts­ska­de­er­sätt­ning för sak­skada eller ren för­mö­gen­hets­skada får även jäm­kas om det är skä­ligt med hän­syn till att den ska­de­li­dande genom att inte vidta sed­van­liga för­sik­tig­hets­åt­gär­der upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het har ökat ska­de­ris­ken.

13 §   Har upp­hävts genom lag (2020:284).

Belopps­grän­ser

14 §   Brotts­ska­de­er­sätt­ning för per­son­skada som fast­ställs i form av ett engångs­be­lopp beta­las med högst tjugo gånger det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gäl­ler vid den tid­punkt ersätt­ningen bestäms. Brotts­ska­de­er­sätt­ning för per­son­skada som fast­ställs i form av liv­ränta beta­las för varje år med högst tre gånger det pris­bas­belopp som gäl­ler vid den tid­punkt ersätt­ningen bestäms.

Brotts­ska­de­er­sätt­ning för sak­skada och ren för­mö­gen­hets­skada beta­las med sam­man­lagt högst tio gånger det pris­bas­belopp som gäl­ler vid den tid­punkt ersätt­ningen bestäms.

Brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las inte om den sam­man­lagda ersätt­ningen är lägre än 100 kro­nor.

För­ut­sätt­ningar för att pröva en ansö­kan om brotts­ska­de­er­sätt­ning

15 §   Om all­mänt åtal har väckts, ska en ansö­kan om brotts­ska­de­er­sätt­ning göras inom tre år från det att dom eller slut­ligt beslut fick laga kraft. Om all­mänt åtal inte har väckts men för­un­der­sök­ning inletts, ska en ansö­kan göras inom tre år från det att för­un­der­sök­ningen lades ned eller beslut fat­ta­des i åtals­frå­gan. I övriga fall ska en ansö­kan göras inom tre år från det att brot­tet begicks.

Om brott har begåtts mot ett barn, får bar­net trots första styc­ket göra en ansö­kan fram till den dag han eller hon fyl­ler 21 år.

Om det finns syn­ner­liga skäl, får en ansö­kan prö­vas även om den har kom­mit in för sent. Lag (2021:399).

16 §   En ansö­kan om brotts­ska­de­er­sätt­ning får prö­vas endast om
   1. brot­tet har anmälts till en brotts­ut­re­dande myn­dig­het eller sökan­den visar gil­tig anled­ning till att någon sådan anmä­lan inte har gjorts, samt
   2. den ska­de­li­dande i skä­lig utsträck­ning har bidra­git till att det anmälda brot­tet kan utre­das.

17 §   Rät­ten till brotts­ska­de­er­sätt­ning för per­son­skada enligt 5 kap. 1 § första styc­ket 3 ska­de­stånds­la­gen (1972:207), för kränk­ning och för skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § ska­de­stånds­la­gen fal­ler bort om den ska­de­li­dande avli­der innan en ansö­kan om brotts­ska­de­er­sätt­ning har gjorts. Detta gäl­ler dock inte om han eller hon dess­förin­nan har fram­ställt krav på ska­de­stånd för sådan skada. Lag (2022:755).

18 §   En ansö­kan om brotts­ska­de­er­sätt­ning till ett barn får göras av endast en vård­nads­ha­vare, om den andra vård­nads­ha­va­ren har begått brot­tet eller det annars finns sär­skilda skäl.

Pre­skrip­tion av anspråk på brotts­ska­de­er­sätt­ning

19 §   I fråga om pre­skrip­tion av ett anspråk på brotts­ska­de­er­sätt­ning gäl­ler 2 och 3 §§ pre­skrip­tions­la­gen (1981:130). Ett anspråk på brotts­ska­de­er­sätt­ning ska då anses som en ford­ran på ska­de­stånd i anled­ning av brott.

Om brott har begåtts mot ett barn, pre­skri­be­ras bar­nets anspråk på brotts­ska­de­er­sätt­ning tidi­gast den dag han eller hon fyl­ler 21 år. Lag (2021:399).

20 §   Pre­skrip­tion av ett anspråk på brotts­ska­de­er­sätt­ning avbryts genom att den ska­de­li­dande med anled­ning av brot­tet fram­stäl­ler krav på ska­de­stånd, för­säk­rings­er­sätt­ning eller brotts­ska­de­er­sätt­ning.

Ett krav enligt första styc­ket ver­kar avbry­tande på pre­skrip­tio­nen för samt­liga ska­d­e­pos­ter som kan ersät­tas genom brotts­ska­de­er­sätt­ning med anled­ning av brot­tet.

För­fa­ran­det hos Brottsof­fer­myn­dig­he­ten

Brottsof­fer­myn­dig­he­ten och Nämn­den för brotts­ska­de­er­sätt­ning

21 §   En ansö­kan om brotts­ska­de­er­sätt­ning prö­vas av Brottsof­fer­myn­dig­he­ten.

22 §   Hos Brottsof­fer­myn­dig­he­ten finns en nämnd (Nämn­den för brotts­ska­de­er­sätt­ning) som avgör ären­den om brotts­ska­de­er­sätt­ning som är av prin­ci­piell bety­delse eller annars av större vikt. Nämn­den får avgöra även andra ären­den om brotts­ska­de­er­sätt­ning.

Nämn­dens ord­fö­rande och vice ord­fö­rande ska vara eller ha varit ordi­na­rie domare.

Nämn­den utses av rege­ringen.

Munt­lig för­hand­ling

23 §   Nämn­den för brotts­ska­de­er­sätt­ning ska hålla munt­lig för­hand­ling, om sökan­den begär det och det inte är uppen­bart obe­höv­ligt.

En munt­lig för­hand­ling ska vara offent­lig. Om det kan antas att det vid en för­hand­ling kom­mer att läm­nas någon upp­gift för vil­ken det hos Brottsof­fer­myn­dig­he­ten gäl­ler sek­re­tess enligt offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400), får ord­fö­ran­den besluta att för­hand­lingen ska hål­las inom stängda dör­rar. Det­samma gäl­ler om sökan­den är under 15 år eller lider av en psy­kisk stör­ning.

Över­kla­gande och ompröv­ning

24 §   Brottsof­fer­myn­dig­he­tens beslut får inte över­kla­gas.

25 §   Om Brottsof­fer­myn­dig­he­ten fin­ner att ett beslut om brotts­ska­de­er­sätt­ning är orik­tigt på grund av nya omstän­dig­he­ter eller av någon annan anled­ning, ska myn­dig­he­ten ändra beslu­tet, om det kan ske utan att det blir till nack­del för sökan­den.

26 §   Om ett beslut i ett ärende om brotts­ska­de­er­sätt­ning har fat­tats av en tjäns­te­man vid Brottsof­fer­myn­dig­he­ten, ska beslu­tet omprö­vas av Nämn­den för brotts­ska­de­er­sätt­ning om sökan­den begär det.

Beslu­tet behö­ver dock inte omprö­vas av nämn­den, om det är uppen­bart att beslu­tet ska änd­ras i enlig­het med sökan­dens begä­ran.

Kost­na­der

27 §   Brottsof­fer­myn­dig­he­ten får besluta om ersätt­ning av all­männa medel för biträde och för utred­ning i ett ärende om brotts­ska­de­er­sätt­ning, om det finns sär­skilda skäl med hän­syn till sökan­dens eko­no­miska för­hål­lan­den och övriga omstän­dig­he­ter.

Brottsof­fer­myn­dig­he­ten får också besluta om ersätt­ning av all­männa medel för kost­na­der avse­ende resa och uppe­hälle i sam­band med sökan­dens instäl­lelse till en munt­lig för­hand­ling, om sådana kost­na­der skä­li­gen bör ersät­tas.
Myn­dig­he­ten får även bevilja för­skott på sådan ersätt­ning.
Rege­ringen med­de­lar när­mare före­skrif­ter om ersätt­ning och för­skott.

Regress

28 §   Om brotts­ska­de­er­sätt­ning beta­las, inträ­der sta­ten i den ska­de­li­dan­des rätt till ska­de­stånd intill det beta­lade belop­pet samt på belop­pet löpande ränta från betal­nings­da­gen.
Brottsof­fer­myn­dig­he­ten får helt eller del­vis efterge sta­tens regress­ford­ran, om det finns syn­ner­liga skäl.

Sta­ten inträ­der även i den ska­de­li­dan­des rätt till annan för­mån som inte avräk­na­des när brotts­ska­de­er­sätt­ningen bestäm­des fastän avräk­ning borde ha gjorts.

29 §   Brottsof­fer­myn­dig­he­ten ska av gär­nings­man­nen, om denne är känd, kräva vad sta­ten har rätt till enligt 28 § första styc­ket, om det inte är olämp­ligt med hän­syn till gär­nings­man­nens per­son­liga för­hål­lan­den eller till möj­lig­he­ten att få ford­ran beta­lad.

Brottsof­fer­myn­dig­he­ten får ingå avtal med gär­nings­man­nen om rän­tan och om hur betal­ning enligt första styc­ket ska ske.

30 §   Sta­tens regress­ford­ran enligt 28 § första styc­ket pre­skri­be­ras tio år efter det att brotts­ska­de­er­sätt­ningen beta­la­des, om inte pre­skrip­tio­nen avbryts dess­förin­nan.

För­bud mot över­lå­telse av anspråk på brotts­ska­de­er­sätt­ning

31 §   Ett anspråk på brotts­ska­de­er­sätt­ning får inte över­lå­tas innan ersätt­ningen är till­gäng­lig för lyft­ning.

Efter ansö­kan av den ska­de­li­dande får Brottsof­fer­myn­dig­he­ten dock besluta att brotts­ska­de­er­sätt­ning avse­ende ännu inte upp­komna kost­na­der för nöd­vän­dig vård ska beta­las till vård­gi­va­ren när kost­na­den har upp­kom­mit. Det­samma gäl­ler för andra nöd­vän­diga kost­na­der av lik­nande slag.

Undan­tag från utmät­ning

32 §   Ett anspråk på brotts­ska­de­er­sätt­ning enligt 4, 5 eller 5 a § får inte utmä­tas för den ska­de­li­dan­des skuld. Liv­rän­te­be­lopp får dock utmä­tas enligt 7 kap. utsök­nings­bal­ken.

I fråga om för­bud mot utmät­ning sedan brotts­ska­de­er­sätt­ning enligt 4, 5 eller 5 a § har beta­lats ut tilläm­pas 5 kap. 7 § andra styc­ket utsök­nings­bal­ken. Lag (2022:755).

Åter­be­tal­ning av brotts­ska­de­er­sätt­ning

33 §   Brottsof­fer­myn­dig­he­ten ska, i den utsträck­ning det inte är oskä­ligt, kräva till­baka utbe­ta­lad brotts­ska­de­er­sätt­ning, om sökan­den har läm­nat orik­tiga upp­gif­ter eller för­ti­git för­hål­lan­den av bety­delse för beslu­tet att betala brotts­ska­de­er­sätt­ning. Det­samma gäl­ler om sökan­den efter utbe­tal­ningen av brotts­ska­de­er­sätt­ning får annan ersätt­ning för ska­dan.

Första styc­ket gäl­ler också om brotts­ska­de­er­sätt­ning i annat fall har beta­lats fel­ak­tigt eller med ett för högt belopp och den som har fått ersätt­ningen har insett eller borde ha insett detta.

Kvitt­ning

34 §   Om den som har rätt till brotts­ska­de­er­sätt­ning enligt denna lag är betal­nings­skyl­dig enligt 28 § första styc­ket eller 33 §, ska ersätt­ningen mins­kas med ett belopp som mot­sva­rar betal­nings­skyl­dig­he­ten.

Trots första styc­ket får Brottsof­fer­myn­dig­he­ten betala ut brotts­ska­de­er­sätt­ningen i den utsträck­ning det är skä­ligt.

Euro­pe­isk brotts­ska­de­er­sätt­ning

35 §   Euro­pe­isk brotts­ska­de­er­sätt­ning är en ersätt­ning som på grund av före­skrift i en annan med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen beta­las av den sta­ten för skada till följd av brott som begåtts där.

36 §   Om en ansö­kan om brotts­ska­de­er­sätt­ning gäl­ler en skada till följd av ett upp­såt­ligt vålds­brott som har begåtts i en annan med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen, ska ansö­kan på sökan­dens begä­ran även behand­las som en ansö­kan om euro­pe­isk brotts­ska­de­er­sätt­ning.

37 §   En ansö­kan om euro­pe­isk brotts­ska­de­er­sätt­ning ska av Brottsof­fer­myn­dig­he­ten över­läm­nas till en behö­rig myn­dig­het i den andra med­lems­sta­ten.

Brottsof­fer­myn­dig­he­ten får besluta om brotts­ska­de­er­sätt­ning även om ett över­läm­nande har skett enligt första styc­ket.

Om en myn­dig­het i en annan med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen beslu­tar om euro­pe­isk brotts­ska­de­er­sätt­ning efter det att Brottsof­fer­myn­dig­he­ten har beta­lat brotts­ska­de­er­sätt­ning, inträ­der sta­ten intill det av Brottsof­fer­myn­dig­he­ten beta­lade belop­pet i den ska­de­li­dan­des anspråk på ersätt­ning från den utländska myn­dig­he­ten.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2014:322
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2014, då brotts­ska­de­la­gen (1978:413) ska upp­höra att gälla.
   2. Bestäm­mel­serna i 33 § om åter­be­tal­ning av brotts­ska­de­er­sätt­ning tilläm­pas endast i fråga om brotts­ska­de­er­sätt­ning som har beta­lats ut efter ikraft­trä­dan­det.
   3. Bestäm­mel­serna i 34 § om kvitt­ning tilläm­pas även i fråga om regress­ford­ringar som har upp­kom­mit före ikraft­trä­dan­det.

2021:399
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2021.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för ansök­ningar om brotts­ska­de­er­sätt­ning till barn som bevitt­nat ett brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det.