Lag (1927:77) om för­säk­rings­av­tal. För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2005:104

      I. Om för­säk­rings­av­tal i all­män­het

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag äger tillämp­ning på avtal, vari­ge­nom för­säk­ring med­de­las av någon som dri­ver för­säk­rings­rö­relse.

Lagen gäl­ler inte åter­för­säk­ring eller för­säk­ring som avses i lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring, lagen (1998:674) om inkomst­grun­dad ålderspen­sion, lagen (1997:238) om arbets­lös­hets­för­säk­ring, lagen (1976:380) om arbets­ska­de­för­säk­ring, lagen (1979:84) om del­pen­sions­för­säk­ring, lagen (1991:1047) om sjuk­lön eller lagen (1993:16) om för­säk­ring mot vissa semes­ter­lö­ne­kost­na­der.

Lagen tilläm­pas inte på för­säk­ringar som avses i kon­su­ment­för­säk­rings­la­gen (1980:38). I för­hål­lande till annan än för­säk­rings­ta­ga­ren tilläm­pas dock 25, 54-58, 86-88, 95 och 96 samt 122 och 123 §§ även i fråga om sådana för­säk­ringar. Vid tillämp­ningen av dessa bestäm­mel­ser gäl­ler även 3 § första styc­ket.

Lagen tilläm­pas inte hel­ler på tra­fik­för­säk­ringar i den mån annat föl­jer av tra­fikska­de­la­gen (1975:1410) eller på pati­ent­för­säk­ringar i den mån annat föl­jer av pati­entska­de­la­gen (1996:799). Lag (1998:688).

2 §   Med för­säk­rings­gi­vare för­stås i denna lag den, som enligt för­säk­rings­av­tal åta­git sig att vid inträf­fande för­säk­rings­fall utbe­tala ersätt­ning för upp­kom­men skada eller, där avta­let gäl­ler liv­för­säk­ring eller annan per­son­för­säk­ring, det över­enskomna för­säk­rings­be­lop­pet.

Med för­säk­rings­ta­gare för­stås den, som med för­säk­rings­gi­vare ingått avtal om för­säk­ring.

Med för­säk­rings­ha­vare för­stås den, vars intresse är för­säk­rat mot inträf­fande skada.

3 §   Avvi­ker för­säk­rings­vill­kor från bestäm­melse i denna lag, vare det ej hin­der för vill­ko­rets tillämp­ning, med mindre sådant i lagen angi­ves.

Över­lå­telse, pant­sätt­ning, för­månsta­gar­för­ord­nande eller annat för­fo­gande över en för­säk­ring är utan ver­kan om för­fo­gan­det skett i strid mot för­säk­rings­vill­kor, som enligt 58 kap. 16 § inkomst­skat­te­la­gen (1999:1229) skall tas in i för­säk­rings­av­ta­let. För­bud mot över­lå­telse skall dock ej utgöra hin­der mot utmät­ning eller över­lå­telse vid ackord eller kon­kurs i vidare mån än sådant hin­der före­lig­ger på grund av vad som i övrigt före­skri­vits i lag eller annan för­fatt­ning.
Lag (1999:1232).

Om för­säk­rings­ta­ga­rens plikt att lämna upp­lys­ningar vid avta­lets slu­tande

4 §   Har vid avta­lets slu­tande för­säk­rings­ta­ga­ren svik­li­gen upp­gi­vit eller för­te­gat något för­hål­lande, som kan anta­gas vara av bety­delse för för­säk­rings­gi­va­ren,
eller har han, utan att svik­ligt för­fa­rande kan anses hava före­le­gat, upp­gi­vit eller för­te­gat något för­hål­lande under sådana omstän­dig­he­ter, att det skulle strida mot tro och heder att åbe­ropa avta­let,
vare avta­let ogil­tigt, efter ty därom stad­gas i lagen om avtal och andra rätts­hand­lingar på för­mö­gen­hets­rät­tens område.

5 §   Kan det anta­gas, att för­säk­rings­ta­ga­ren vid avta­lets slu­tande var­ken insett eller bort inse, att en av honom läm­nad upp­gift var orik­tig, vare orik­tig­he­ten utan inver­kan å för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het.

Angår avta­let ska­de­för­säk­ring, äge för­säk­rings­gi­va­ren dock rätt att upp­säga avta­let att upp­höra fjor­ton dagar efter upp­säg­ningen.

6 §   Har i annat fall än i 4 och 5 §§ avses för­säk­rings­ta­ga­ren läm­nat orik­tig upp­gift, och kan det anta­gas, att för­säk­rings­gi­va­ren med kän­ne­dom om rätta för­hål­lan­det över huvud icke skulle med­de­lat för­säk­ring, vare denne fri från ansva­rig­het.

Kan det anta­gas, att för­säk­rings­gi­va­ren väl skulle hava med­de­lat för­säk­ring men i avse­ende å pre­mie eller eljest upp­ställt andra vill­kor än i avta­let upp­ta­gits, vare hans ansva­rig­het begrän­sad till vad i betrak­tande härav sva­rar mot den utfästa pre­mien. Har för­säk­rings­gi­va­ren icke tagit åter­för­säk­ring såsom eljest skulle hava skett, skall hans ansva­rig­het där­ef­ter läm­pas.

Angår avta­let sjö­för­säk­ring eller annan trans­port­för­säk­ring, gälle, i stäl­let för vad i andra styc­ket stad­gats, att för­säk­rings­gi­va­ren för inträf­fat för­säk­rings­fall sva­rar endast i den mån det visas, att det orik­tigt upp­givna för­hål­lan­det varit utan bety­delse för för­säk­rings­fal­lets inträf­fande eller ska­dans omfatt­ning.

7 §   Har för­säk­rings­ta­ga­ren under­lå­tit att upp­giva en av honom känd omstän­dig­het, vars bety­delse han insett eller bort inse, och kan för­ti­gan­det till­räk­nas honom såsom vårds­lös­het, äge vad i 6 § är för där avsett fall stad­gat mot­sva­rande tillämp­ning.

I andra fall än nu sagts vare för­säk­rings­ta­ga­rens under­lå­ten­het att lämna upp­gift utan inver­kan å för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het.

8 §   Får för­säk­rings­gi­va­ren kän­ne­dom om att sådant fall är för han­den som i 5 § andra styc­ket, 6 § eller 7 § första styc­ket avses, och giver han ej utan oskä­ligt uppe­håll för­säk­rings­ta­ga­ren med­de­lande, att och i vad mån han vill bliva från ansva­rig­het fri, må sådan befri­else ej vidare av honom påkal­las.

9 §   Orik­tig upp­gift eller för­ti­gande vare utan inver­kan å för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het, där han ägt eller bort äga kän­ne­dom om rätta för­hål­lan­det, så ock där den omstän­dig­het upp­gif­ten eller för­ti­gan­det avsåg var utan bety­delse för för­säk­rings­gi­va­ren eller efter avta­lets slu­tande upp­hört att äga bety­delse för honom.

10 §   För­be­håll, som stri­der mot 5 §, 7 § andra styc­ket, 8 eller 9 §, må ej av för­säk­rings­gi­va­ren åbe­ro­pas.

Har för­be­håll träf­fats, att orik­tig upp­gift, som läm­nats av annan än för­säk­rings­ta­ga­ren eller inta­gits i för­säk­rings­bre­vet, skall utöva inver­kan å för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het, äge denne dock icke i något fall göra gäl­lande annan påföljd än som sko­lat inträda, om upp­gif­ten läm­nats av för­säk­rings­ta­ga­ren.

Om tiden för ansva­rig­he­tens inträ­dande

11 §   Är för­säk­rings­av­tal slu­tet utan att däri bestämts, vid vil­ken tid för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het bör­jar, skall den anses hava inträtt vid den tid­punkt, då för­säk­rings­gi­va­ren eller för­säk­rings­ta­ga­ren avsänt anta­gande svar å den andres anbud.

Sak­nas utred­ning om tid­punk­ten för sva­rets avsän­dande, skall det anta­gas vara avsänt kloc­kan tolv på dagen.

Om pre­mien

12 §   Är ej tid utsatt för pre­mi­ens gäl­dande, skall den erläg­gas utan upp­skov.

Angår avta­let flera pre­mie­pe­ri­o­der, skall pre­mie för varje senare period erläg­gas å peri­o­dens första dag. Lag samma vare, där i följd av under­lå­ten upp­säg­ning avta­let kom­mit att gälla för flera peri­o­der än det från bör­jan omfat­tade.

13 §   Erläg­ges ej pre­mien i rätt tid, stånde för­säk­rings­gi­va­ren fritt att upp­säga avta­let till upp­hö­rande efter tre dagar. För­be­håll om kor­tare upp­säg­nings­tid må ej av för­säk­rings­gi­va­ren åbe­ro­pas.

14 §   För­be­håll, vari­ge­nom inträ­det av för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het gjorts bero­ende av pre­mies betal­ning eller för­säk­rings­brevs utläm­nande, må ej åbe­ro­pas, med mindre dröjs­mål med pre­mi­ens erläg­gande ägt rum.

Har för­be­håll träf­fats, att under­lå­ten­het att erlägga pre­mie för en senare period skall med­föra upp­hö­rande av för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het, må sådan påföljd dock ej inträda, innan en vecka för­flu­tit efter det för­säk­rings­gi­va­ren givit för­säk­rings­ta­ga­ren med­de­lande med erin­ran om pre­mi­ens för­fal­lo­dag. Vad sålunda stad­gats äge ej tillämp­ning å pre­mie, som för­fal­ler innan två måna­der för­flu­tit från det före­gå­ende pre­mie sko­lat beta­las.

15 §   Vill för­säk­rings­gi­vare, som till följd av för­säk­rings­ta­ga­rens under­lå­ten­het att erlägga pre­mie är jäm­likt för­be­håll i avta­let fri från ansva­rig­het, anhäng­ig­göra talan för pre­mi­ens utkrä­vande, skall det ske inom tre måna­der från för­fal­lo­da­gen, med mindre avta­let dess­förin­nan upp­hört att gälla. Under­lå­tes det, have han för­lo­rat sin talan.
För­be­håll, som stri­der mot vad nu är sagt, må ej av för­säk­rings­gi­va­ren åbe­ro­pas.

16 §   Var­der för­säk­rings­av­tal jäm­likt bestäm­melse i denna lag av för­säk­rings­gi­va­ren upp­sagt att upp­höra före den över­enskomna tidens utgång, äge för­säk­rings­gi­va­ren åtnjuta den pre­mie, som skulle hava utgått, där avta­let slu­tits för den tillän­da­lupna tiden.

Upp­hör avta­let av annan anled­ning att gälla, äge för­säk­rings­gi­va­ren av pre­mien åtnjuta endast så stor del, som belö­per å tillän­da­lu­pen del av för­säk­rings­ti­den.

Om för­säk­rings­fall, som fram­kal­lats upp­såt­li­gen eller genom vårds­lös­het

17 §   Bestäm­mel­serna i 13 § gäl­ler inte för­säk­ringar för vilka för­säk­rings­gi­va­rens grun­der inne­hål­ler bestäm­mel­ser om ver­kan av under­lå­ten­het att betala pre­mie.

Bestäm­mel­serna i 16 § gäl­ler inte för­säk­ringar för vilka för­säk­rings­gi­va­rens grun­der inne­hål­ler bestäm­mel­ser om för­säk­rings­ta­ga­rens rätt när för­säk­ringen upp­hör i för­tid.
Lag (1995:782).

18 §   För­säk­rings­gi­va­ren vare fri från ansva­rig­het gent emot den, som upp­såt­li­gen fram­kal­lat för­säk­rings­fal­let.

Gäl­ler avta­let annan för­säk­ring än liv­för­säk­ring, vare lag samma, där för­säk­rings­fal­let fram­kal­lats genom grov vårds­lös­het.

19 §   Var den, som fram­kal­lat för­säk­rings­fal­let på sätt i 18 § sägs, under fem­ton år eller i sådant sin­ne­still­stånd som avses i 30 kap. 6 § brotts­bal­ken, äge vad i först­nämnda para­graf sägs ej tillämp­ning.

Lag samma vare, där den hand­ling, som fram­kal­lat för­säk­rings­fal­let, före­ta­gits i syfte att före­komma skada å per­son eller egen­dom under sådana omstän­dig­he­ter, att åtgär­den kan anses för­svar­lig. Lag (1990:436).

20 §   Har för­säk­rings­fal­let fram­kal­lats genom vårds­lös­het, som icke kan beteck­nas såsom grov, vare det utan inver­kan å för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het.

20 a §   I 100 a § finns bestäm­mel­ser om för­lust av rätt till ersätt­ning från liv­för­säk­ring i vissa fall. I den mån dessa bestäm­mel­ser är tillämp­liga, gäl­ler de i stäl­let för bestäm­mel­serna i 18-20 §§. Lag (1991:1551).

Vad den har att iakt­taga, som vill fram­ställa anspråk på grund av inträf­fat för­säk­rings­fall

21 §   Den, som vill hos för­säk­rings­gi­va­ren fram­ställa anspråk på grund av inträf­fat för­säk­rings­fall, skall utan upp­skov giva honom med­de­lande om för­säk­rings­fal­let. För­sum­mas det, och kan det anta­gas, att för­sum­mel­sen länt för­säk­rings­gi­va­ren till men, vare denne i mån därav berät­ti­gad till skä­ligt avdrag å för­säk­rings­be­lopp, som eljest bort utgå, eller till full­stän­dig befri­else från ansva­rig­het.

Lag samma vare, där enligt avta­let med­de­lande om hän­delse, som kan med­föra för­säk­rings­fall, skall givas innan för­säk­rings­fall inträf­fat, men sådant med­de­lande ej äger rum.

För­be­håll, enligt vil­ket under­lå­ten­het att giva för­säk­rings­gi­va­ren sådant med­de­lande, som här avses, skulle med­föra, att för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het inskrän­kes utö­ver vad nu är sagt, må ej av för­säk­rings­gi­va­ren åbe­ro­pas.

22 §   Den, som gör gäl­lande anspråk på grund av inträf­fat för­säk­rings­fall, ålig­ger att för utred­ning av fråga, som är av bety­delse för bedö­mande av för­säk­rings­fal­let och för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het, till­han­da­hålla denne hand­ling, som fin­nes till­gäng­lig, och till­han­dagå med andra upp­lys­ningar, som stå till buds. För för­sum­melse härav vare påföljd som i 21 § första styc­ket sägs.

23 §   Har för­be­håll träf­fats, att den, som efter inträf­fat för­säk­rings­fall svik­li­gen upp­gi­vit, för­te­gat eller för­dolt något för­hål­lande av bety­delse för för­säk­rings­fal­lets bedö­mande, skall vara för­lus­tig rätt, som eljest på grund av för­säk­rings­fal­let sko­lat till­komma honom, må, utan hin­der av för­be­hål­let, med beak­tande av de omstän­dig­he­ter, under vilka det svik­liga för­fa­ran­det ägt rum, kunna bestäm­mas, att för­säk­rings­be­lop­pet eller någon del därav bör gäl­das.

För­be­håll, enligt vil­ket orik­tig upp­gift eller under­lå­ten­het att lämna upp­gift eller att till­han­dagå med utred­ning skulle, i fall då för­fa­ran­det ej varit svik­ligt, utöva inver­kan å för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het i vidare mån än som föl­jer av 22 §, må ej av denne åbe­ro­pas.

Om tiden för full­gö­rande av för­säk­rings­gi­va­rens betal­nings­skyl­dig­het

24 §   Är ej tid utsatt för full­gö­rande av för­säk­rings­gi­va­rens betal­nings­skyl­dig­het i anled­ning av inträf­fat för­säk­rings­fall, skall den full­gö­ras en månad efter det med­de­lande om för­säk­rings­fal­let kom­mit honom till handa; dock må betal­ning, i den mån den är bero­ende av utred­ning som i 22 § sägs, icke krä­vas för­rän en månad för­flu­tit efter det sådan utred­ning före­bragts.

För­be­håll, vari­ge­nom tiden för betal­ningen gjorts bero­ende av något för­säk­rings­gi­va­rens beslut eller därav att betal­nings­skyl­dig­het bli­vit genom laga dom ålagd för­säk­rings­gi­va­ren, må ej av denne åbe­ro­pas. Lag (1975:638).

Om för­säk­rings­gi­va­rens regräss­rätt

25 §   Har i följd av ska­de­för­säk­ring för­säk­rings­gi­va­ren i ersätt­ning för skada utgi­vit belopp, som för­säk­rings­ha­va­ren ägt rätt att såsom ska­de­stånd utkräva av annan, inträde för­säk­rings­gi­va­ren i rät­ten mot den andre, där denne upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het fram­kal­lat för­säk­rings­fal­let eller ock enligt lag är skyl­dig att utgiva ska­de­stånd evad han är till ska­dan vål­lande eller icke. Sådan rätt till åter­krav före­lig­ger dock icke mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 § ska­de­stånds­la­gen (1972:207) sva­rar för ska­dan ute­slu­tande på grund av annans vål­lande.

Belopp, som utgi­vits i anled­ning av liv-, olycksfalls-​​ eller sjuk­för­säk­ring, äge för­säk­rings­gi­va­ren ej åter­kräva av den, som fram­kal­lat för­säk­rings­fal­let eller eljest i anled­ning därav är plik­tig att gälda ska­de­stånd; dock att, där i avtal om olycks­falls eller sjuk­för­säk­ring för­säk­rings­gi­va­ren för­bun­dit sig att för sjuk­vårds­kost­na­der eller andra utgif­ter och för­lus­ter, som olycks­fal­let eller sjuk­do­men med­fört, utgiva ersätt­ning med verk­liga belop­pet av utgif­terna eller för­lus­terna, vad sålunda av för­säk­rings­gi­va­ren utgi­vits må åter­krä­vas, efter ty i första styc­ket är stad­gat. Lag (1972:219)

Om ver­kan av för­säk­rings­gi­va­rens eller för­säk­rings­ta­ga­rens obe­stånd m.m.

26 § 1 mom. Där för­säk­rings­gi­va­ren för­sät­tes i kon­kurs, för­falle för­säk­rings­av­ta­let tre måna­der där­ef­ter. Vill för­säk­rings­ta­ga­ren före utgången av sagda tid upp­säga avta­let, vare han där­till berät­ti­gad.
Inträf­far under kon­kurs för­säk­rings­fall, innan avta­let upp­hört att gälla, nju­tes för ford­ran, som där­i­ge­nom upp­kom­mer, betal­nings­rätt i kon­kur­sen.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket skall inte tilläm­pas för liv­för­säk­ringar och sådana för­säk­ringar som avses i 1 kap. 5 § för­säk­rings­rö­rel­se­la­gen (1982:713). I fråga om för­säk­ringar, som med­de­lats av under­stöds­för­e­ning, gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser.

2 mom. Fin­nes för­säk­rings­gi­va­ren vid utmät­ning sakna till­gång att betala sin gäld,
eller instäl­ler han sina betal­ningar,
eller kom­mer han eljest på sådant obe­stånd, att det måste anta­gas, att han ej kan rät­te­li­gen full­göra vad honom enligt avta­let ålig­ger,
vare för­säk­rings­ta­ga­ren berät­ti­gad att upp­säga avta­let, där ej oför­dröj­li­gen efter anma­ning betryg­gande säker­het stäl­les för dess full­gö­rande.

3 mom. Då, enligt vad i denna para­graf är sagt, för­säk­rings­av­tal upp­hör att gälla, vare för­säk­rings­ta­gare eller annan, som genom för­säk­ring­ens upp­hö­rande lider skada, berät­ti­gad till ersätt­ning där­för. Lag (1989:1085).

27 §   Upp­hör för­säk­rings­gi­va­rens rätt att här i riket driva för­säk­rings­rö­relse, äge, där ej sär­skild admi­nist­ra­tion för till­va­ra­ta­gande av för­säk­rings­ta­ga­rens rätt inträ­der, för­säk­rings­ta­ga­ren upp­säga avta­let; och skall vad i 26 § 3 mom. är stad­gat äga mot­sva­rande tillämp­ning.

Har för­säk­rings­gi­va­ren trätt i lik­vi­da­tion, skall vad i 26 § 1 och 3 mom. stad­gas äga mot­sva­rande tillämp­ning; dock att avta­let för­fal­ler först ett år efter lik­vi­da­tio­nens bör­jan. Lag (1934:38).

28 §   Ej må för­säk­rings­gi­va­ren åbe­ropa för­be­håll, enligt vil­ket för­säk­ringen skall upp­höra i hän­delse för­säk­rings­ta­ga­ren för­sät­tes i kon­kurs eller eljest kom­mer på obe­stånd; dock äge i avtal om ska­de­för­säk­ring för­säk­rings­gi­va­ren för­be­hålla sig rätt att upp­säga avta­let med fjor­ton dagars upp­säg­nings­tid.

Om pre­skrip­tion

29 §   Den, som vill bevaka ford­rings­rätt på grund av för­säk­rings­av­tal, skall i laga ord­ning anhäng­ig­göra sin talan inom tre år från det han fick kän­ne­dom om att ford­ringen kunde göras gäl­lande samt i varje fall inom tio år från det sådant tidi­gast kun­nat ske. Under­lå­tes det, vare ford­rings­ä­ga­ren sin rätt för­lus­tig. Har sådan ford­ran kom­mit under dis­pa­schörs behand­ling, vare så ansett som om den bli­vit genom talan beva­kad.

30 §   Har för­säk­rings­gi­va­ren träf­fat för­be­håll, enligt vil­ket ford­rings­ä­ga­ren skulle, vid påföljd av rätts­för­lust, anhäng­ig­göra sin talan tidi­gare än i 29 § är sagt, må sådan påföljd ej göras gäl­lande, med mindre för­säk­rings­gi­va­ren skrift­li­gen före­lagt ford­rings­ä­ga­ren att inom viss tid, ej under­sti­gande sex måna­der från del­få­en­det, anhäng­ig­göra sin talan samt ford­rings­ä­ga­ren den tid för­sut­tit.

För­be­håll, att för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het för inträf­fat för­säk­rings­fall skall vara bero­ende av att den, som äger ford­ran på grund av för­säk­rings­fal­let, giver för­säk­rings­gi­va­ren sitt anspråk till känna inom viss tid, må ej åbe­ro­pas gent emot ford­rings­ä­gare, som fram­ställt anspråk inom sex måna­der från det han fått kän­ne­dom om sin ford­ran.

Om för­be­håll angå­ende avtals för­läng­ning

31 §   Har för­be­håll träf­fats, att avtal om för­säk­ring för viss tid skall, där upp­säg­ning ej sker, anses för­längt för tid, som över­sti­ger ett år, må det för­be­håll ej åbe­ro­pas av för­säk­rings­gi­va­ren, med mindre han senast en månad före utgången av den tid, inom vil­ken upp­säg­ning skall ske, givit för­säk­rings­ta­ga­ren med­de­lande, som inne­fat­tar erin­ran om för­be­hål­let.

Om för­hand­ling med för­säk­rings­gi­va­ren

32 §   Har för­säk­rings­gi­va­ren träf­fat för­be­håll om skyl­dig­het för den, som skall för­handla med honom, att per­son­li­gen till­stä­des­komma vid sådan för­hand­ling, må ej det för­be­håll göras gäl­lande, där dess tillämp­ning skulle med­föra oskä­lig kost­nad eller svå­rig­het.

Om vissa med­de­lan­den enligt denna lag

33 §   Är sådant med­de­lande, som avses i 8, 14, 21, 31, 46 eller 48 §, inläm­nat för beford­ran med post eller tele­graf eller eljest på ända­måls­en­ligt sätt avsänt, och var­der det för­se­nat eller kom­mer det icke fram, må ej den omstän­dig­het för­an­leda, att avsän­da­ren för­lo­rat talan eller rät­tig­het.

34 §   har upp­hävts genom lag (1976:187).

II Om ska­de­för­säk­ring
      A. All­männa bestäm­mel­ser

Om ska­de­för­säk­rings före­mål

35 §   Till före­mål för ska­de­för­säk­ring må göras varje lag­ligt intresse, som kan upp­skat­tas i pen­ningar. För­säk­ringen må avse för­säk­rings taga­rens eller tredje mans intresse.

Om för­säk­rings­vär­det

36 §   Har för­säk­ring tagits å gods utan angi­vande av det intresse, som är före­mål för för­säk­ringen, skall denna anta­gas avse sådant intresse, som är bero­ende av att vär­det av själva god­set icke mins­kas eller går för­lo­rat, men icke annat intresse, som är för­knip­pat med god­set, såsom att hin­der icke möter för dess använd­ning under viss tid eller på beräk­nat sätt.

37 §   Vär­det å gods, som ska­dats eller för­störts, skall, med undan­tag som i 38 och 75 §§ sägs, anses mot­svara vad det ome­del­bart före för­säk­rings­fal­let skulle hava kostat att få god­set ersatt med nytt gods av samma slag efter avdrag av vad god­set kan hava för­lo­rat i värde genom ålder och bruk, ned­satt använd­bar­het eller annan omstän­dig­het.

Vid beräk­nande av ersätt­ning för skada å bygg­nad, som bli­vit av för­säk­rings­ha­va­ren istånd­satt eller åter­upp­förd, må avdra­get ej avse annat än skill­na­den mel­lan nytt och gam­malt.

38 §   Varor, som av en yrkes­id­kare till­ver­kats eller anskaf­fats för att för­säl­jas, skola upp­skat­tas till det pris, som de kunna anta­gas hava bort inbringa, om han ome­del­bart före för­säk­rings­fal­let sålt dem till annan för för­sälj­ning i rörelse av samma slag. Vid upp­skatt­ningen skall alltså hän­syn tagas till und­gången för­sälj­nings­kost­nad eller han­dels­risk, upp­kom­men rän­te­vinst eller annan dylik bespa­ring.

39 §   Ej vare för­säk­rings­gi­va­ren plik­tig att såsom ersätt­ning för inträf­fad skada utgiva större belopp än som erfordras för för­lus­tens täc­kande, ändå att över­ens­kom­met för­säk­rings­be­lopp är större.

Inne­bär avta­let, att om skada timar, den skall ersät­tas efter visst angi­vet värde å gods, varå för­säk­ring tagits, eller att ersätt­ning eljest skall utgå efter grund, som icke fin­nes i denna lag stad­gad, vare över­ens­kom­mel­sen bin­dande för för­säk­rings­gi­va­ren, så vitt han icke git­ter visa, att med tillämp­ning därav ersätt­ningen komme att uppgå till väsent­ligt högre belopp än som erfordras för för­lus­tens täc­kande.

Om under­för­säk­ring

40 §   Fin­nes för­säk­rings­be­lop­pet under­stiga det för­säk­rade intres­sets värde, vare för­säk­rings­gi­va­ren, där ej annat fram­går av omstän­dig­he­terna, ansva­rig alle­nast för så stor del av inträf­fad skada, som sva­rar mot för­hål­lan­det mel­lan för­säk­rings­be­lop­pet och sagda värde.

Om dub­bel­för­säk­ring

41 §   Är samma intresse för­säk­rat hos flera för­säk­rings­gi­vare mot samma fara, vare envar för­säk­rings­gi­vare gent emot för­säk­rings­ha­va­ren ansva­rig såsom vore han ensam för­säk­rings­gi­vare.

42 §   Äro flera för­säk­rings­gi­vare ansva­riga för skada, och över­sti­ger sum­man av de sär­skilda ansva­rig­hets­be­lop­pen den ersätt­ning, som i det hela till­kom­mer för­säk­rings­ha­va­ren, varde ansva­rig­he­ten för­säk­rings­gi­varna emel­lan för­de­lad efter för­hål­lan­det mel­lan ansva­rig­hets­be­lop­pen. Upp­kom­mer brist hos någon, skall den för­de­las å de övriga efter det för­hål­lande här ovan är sagt.

43 §   Har för­be­håll träf­fats, enligt vil­ket för­säk­rings­gi­va­ren skulle vara helt eller del­vis fri från ansva­rig­het såframt samma intresse är eller var­der för­säk­rat jäm­väl hos annan för­säk­rings­gi­vare, äge för­säk­rings­ha­va­ren lik­väl rätt till ersätt­ning för inträf­fad skada i den mån han icke på grund av annan för­säk­ring kan utfå sådan ersätt­ning.
Hava flera för­säk­rings­gi­vare med­de­lat för­säk­ring av samma intresse, och har envar av dem betingat sig ansvars­fri­het såsom nyss är nämnt, vare, utan hin­der därav, envar ansva­rig i för­hål­lande till det belopp, för vil­ket han sko­lat svara om för­säk­ringen varit med­de­lad av honom allena; yppas brist hos någon av för­säk­rings­gi­varna, vare de övriga efter nyss­nämnda för­hål­lande ansva­riga för bris­ten.

Slu­tes för­säk­rings­av­tal sålunda, att icke blott ansva­rig­he­ten utan även rät­ten till pre­mie är bero­ende av att annan för­säk­ring ej är med­de­lad, äge stad­gan­dena i första styc­ket ej tillämp­ning.

Utan hin­der av stad­gan­dena i första styc­ket stånde för­säk­rings­gi­va­ren öppet att göra sin ansva­rig­het bero­ende av att det intresse för­säk­ringen avser hål­les till viss del oför­säk­rat.

44 §   För­säk­rings­ha­vare, som hos för­säk­rings­gi­va­ren fram­stäl­ler anspråk i anled­ning av inträf­fat för­säk­rings­fall, vare plik­tig att på anma­ning av för­säk­rings­gi­va­ren lämna upp­gift å för­säk­ring, vari­ge­nom samma intresse må hava för­säk­rats av annan för­säk­rings­gi­vare. För­sum­mas det, och kan för­sum­mel­sen anses hava länt för­säk­rings­gi­va­ren till men, vare denne i mån därav berät­ti­gad till skä­ligt avdrag å ersätt­nings­be­lop­pet eller till full­stän­dig befri­else från ansva­rig­het.

Inne­hål­ler för­säk­rings­av­tal för­be­håll, enligt vil­ket anmä­lan om för­säk­ring hos annan för­säk­rings­gi­vare skall göras i annat fall än i första styc­ket sägs, må avta­let ej av för­säk­rings­gi­va­ren åbe­ro­pas, så vitt däri är utsatt annan påföljd för under­lå­ten­het än som i första styc­ket är för där avsett fall stad­gad.

Om fareök­ning

45 §   Var­der faran ökad genom en med för­säk­rings­ha­va­rens vilja till­kom­men änd­ring i för­hål­lande, varom upp­gift inta­gits i för­säk­rings­bre­vet eller som för­säk­rings­ta­ga­ren vid avta­lets slu­tande upp­gi­vit för för­säk­rings­gi­va­ren, och är ej ökningen av sådan beskaf­fen­het, att för­säk­rings­gi­va­ren måste anses hava tagit den i beräk­ning, vare denne fri från ansva­rig­het, där det kan anta­gas, att han, om det genom änd­ringen upp­komna för­hål­lan­det före­fun­nits vid avta­lets slu­tande, över huvud ej skulle hava med­de­lat för­säk­ring.

Kan det anta­gas, att för­säk­rings­gi­va­ren väl skulle hava med­de­lat för­säk­ring men i avse­ende å pre­mie eller eljest upp­ställt andra vill­kor än i avta­let upp­ta­gits, vare hans ansva­rig­het begrän­sad till vad i betrak­tande härav sva­rar mot den utfästa pre­mien. Har för­säk­rings­gi­va­ren icke tagit åter­för­säk­ring såsom eljest skulle hava skett, skall hans ansva­rig­het där­ef­ter läm­pas.

Angår avta­let sjö­för­säk­ring eller annan trans­port­för­säk­ring, gälle, i stäl­let för vad i andra styc­ket stad­gas, att för­säk­rings­gi­va­ren för inträf­fat för­säk­rings­fall sva­rar endast i den mån det visas, att farans ökning varit utan bety­delse för för­säk­rings­fal­lets inträf­fande eller ska­dans omfatt­ning.

46 §   Har faran ökats genom en utan för­säk­rings­ha­va­rens vilja till­kom­men änd­ring i sådant för­hål­lande, som i 45 § avses, och har för­säk­rings­ha­va­ren utan skä­lig anled­ning under­lå­tit att giva för­säk­rings­gi­va­ren med­de­lande därom, vare lag som där sägs.

47 §   Ökas faran såsom i 45 eller 46 § sägs, äge för­säk­rings­gi­va­ren rätt att upp­säga avta­let att upp­höra fjor­ton dagar efter upp­säg­ningen.

48 §   Får för­säk­rings­gi­va­ren kän­ne­dom därom att faran ökats, och giver han ej utan oskä­ligt uppe­håll för­säk­rings­ha­va­ren med­de­lande, att och i vil­ken omfatt­ning han vill bliva från ansva­rig­het fri, må sådan befri­else ej vidare av honom påkal­las.

49 §   Ökning av faran vare utan inver­kan å för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het, där för­hål­lande, vari änd­ring ägt rum, bli­vit åter­ställt eller farans ökning eljest upp­hört att vara av bety­delse.

Lag samma vare, där åtgärd, som med­fört ökningen, haft till ända­mål att före­komma skada å per­son eller egen­dom samt före tagits under sådana omstän­dig­he­ter, att åtgär­den måste anses för­svar­lig.

50 §   Ej må för­säk­rings­gi­va­ren åbe­ropa för­be­håll, enligt vil­ket ökning av faran skall verka rubb­ning i hans ansva­rig­het i andra fall eller i annan omfatt­ning än i 45-49 §§ sägs. I fråga om bestäm­mel­serna i 45 § andra och tredje styc­ket gälle dock, att var­dera kan genom för­be­håll göras tillämp­lig i stäl­let för den andra.

Utan hin­der av vad sålunda stad­gats må i avtal om för­säk­ring å gods träf­fas för­be­håll, att om för­säk­ringen gäl­ler till för­mån för tredje man och god­set fin­nes i för­säk­rings­ta­ga­rens besitt­ning, åtgärd eller under­lå­ten­het av denne skall hava samma ver­kan som åtgärd eller under­lå­ten­het av för­säk­rings­ha­va­ren.

Om säker­hets­fö­re­skrif­ter

51 §   Åsi­do­sät­tes viss i för­säk­rings­av­ta­let med­de­lad före­skrift, vars iakt­ta­gande är ägnat att före­bygga eller begränsa skada, vare för­säk­rings­gi­va­ren ersätt­nings­skyl­dig endast om och i den mån ska­dan, efter vad anta­gas må, skulle hava inträf­fat även om före­skrif­ten bli­vit iakt­ta­gen. Fram­går av omstän­dig­he­terna, att under­lå­ten­he­ten icke kan läg­gas den till last, som haft att tillse, att före­skrif­ten iakt­togs, vare den utan inver­kan å för­säk­rings­gi­va­rens ersätt­nings­skyl­dig­het.

Är anled­ning att befara, att säker­hets­fö­re­skrift jäm­väl i fram­ti­den kom­mer att åsi­do­sät­tas, äge för­säk­rings­gi­va­ren upp­säga avta­let att upp­höra fjor­ton dagar efter upp­säg­ningen.

För­be­håll, att för­säk­rings­gi­va­ren, där med­de­lad före­skrift ej iakt­ta­ges, skall vara fri från ersätt­nings­skyl­dig­het i vidare mån än förut i denna para­graf är sagt, må ej av honom åbe­ro­pas.

Om åtgär­der till avvär­jande av skada

52 §   Då för­säk­rings­fall inträf­far eller kan befa­ras vara ome­del­bart före­stå­ende, ålig­ger det för­säk­rings­ha­va­ren att efter för­måga sörja för avvär­jande och minsk­ning av ska­dan samt att, där ersätt­nings­skyl­dig­het ålig­ger tredje man, vid­taga erfor­der­liga åtgär­der för beva­rande av för­säk­rings­gi­va­rens rätt mot denne. Före­skrift, som för­säk­rings­gi­va­ren i sådant avse­ende med­de­lar, har för­säk­rings­ha­va­ren att så vitt möj­ligt efter­komma.

Åsi­do­sät­ter för­säk­rings­ha­va­ren upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het vad honom sålunda ålig­ger, och kan det anta­gas, att åsi­do­sät­tan­det länt för­säk­rings­gi­va­ren till men, vare denne i mån därav berät­ti­gad till skä­ligt avdrag å ersätt­nings­be­lopp, som eljest bort utgå, eller till full­stän­dig befri­else från ersätt­nings­skyl­dig het. För­be­håll, enligt vil­ket under­lå­ten­het som nu är sagd skulle hava inver­kan i annat fall eller i vidare mån än här stad­gas, må ej åbe­ro­pas av för­säk­rings­gi­va­ren.

53 §   Har för­säk­rings­ha­va­ren för åtgärd, som i 52 § avses, fått vid­kän­nas utgift eller annan upp­off­ring, som efter omstän­dig­he­terna är att anse såsom skä­lig, vare för­säk­rings­gi­va­ren skyl­dig att ersätta sådan kost­nad, ändå att för­säk­rings­be­lop­pet där­i­ge­nom över­skri­des.

Före­lig­ger under­för­säk­ring, skall vad i 40 § före­skri­ves äga mot­sva­rande tillämp­ning å kost­nad, som här avses.

Vad sålunda stad­gats skall icke gälla i fråga om kre­a­turs­för­säk­ring.

Om för­säk­ring av tredje mans intresse

54 §   Har för­säk­ring tagits å gods utan angi­vande av det intresse för­säk­ringen avser, skall för­säk­ringen, där ej annat fram­går av omstän­dig­he­terna, anses gälla till för­mån för envar, som, i egen­skap av ägare, pant­ha­vare eller inne­ha­vare av annan rät­tig­het till god­set eller eme­dan han i anled­ning av avtal om god­set står faran för detta, har intresse av att dess värde icke mins­kas eller går för­lo­rat. Vad nu sagts gäl­ler dock ej i fråga om sjö­panträtt och luft­panträtt.

Är för­be­håll träf­fat, enligt vil­ket för­säk­ringen skall upp­höra i hän­delse ägan­de­rät­ten till god­set över­går å annan, vare ny ägare dock, där för­säk­rings­fall inträf­far inom fjor­ton dagar, berät­ti­gad till ersätt­ning för liden skada, i den mån han icke på grund av för­säk­ring, som han själv tagit, äger rätt till gott­gö­relse för ska­dan. Vad sålunda stad­gats skall icke äga tillämp­ning i fråga om sjö­för­säk­ring å far­tyg eller kre­a­turs­för­säk­ring. Lag (1973:1069).

55 §   Har någon erhål­lit för­säk­ring å per­son­lig löse­gen­dom, skall för­säk­ringen, så vitt ej annat fram­går av omstän­dig­he­terna, anses omfatta jäm­väl egen­dom, som till­hör hans make eller hos honom folk­bok­fört barn eller annan av hans hus­folk. Lag (1991:498).

56 §   Gäl­ler för­säk­ring till för­mån för tredje man, äge för­säk­rings­ta­ga­ren lik­väl, såframt ej annat kan anses vara avta­lat mel­lan honom och tredje man­nen eller eljest föl­jer av sär­skilt rätts­för­hål­lande mel­lan dem, rätt att med för­säk­rings­gi­va­ren träffa avgö­rande om för­säk­ring­ens änd­ring eller upp­hö­rande, så ock att mot­taga upp­säg­ning eller annat med­de­lande rörande för­säk­ringen.

Skulle för­säk­rings­ta­ga­ren sakna den rätt nu är sagd, vare åtgärd, som av honom eller mot honom vid­ta­ges, lik­väl gäl­lande mot tredje man­nen, utan så är att för­säk­rings­gi­va­ren insett eller bort inse rätta för­hål­lan­det.
Rörer avta­let sjö­för­säk­ring eller annan trans­port­för­säk­ring å varor, å vilka utfär­dats konos­se­ment eller frakt­se­dels­dub­blett, vare åtgär­den gäl­lande mot tredje man­nen endast såframt för­säk­rings­ta­ga­ren före­ter för­säk­rings­bre­vet för erfor­der­lig anteck­ning om åtgär­den.

57 §   Då för­säk­rings­fall inträf­fat, äge tredje man, till vars för­mån för­säk­ringen gäl­ler, rätt till utfal­lande ersätt­nings­be­lopp, ändå att för­säk­rings­ta­ga­ren ej före för­säk­rings­fal­let under­rät­tat honom om för­säk­ringen.

För­säk­rings­ta­ga­ren äge dock för­handla med för­säk­rings­gi­va­ren och upp­bära ersätt­nings­be­lop­pet, såframt icke tredje man­nen är i avta­let namn­gi­ven eller eljest bestämt utmärkt eller han anmält sig vilja själv bevaka sin rätt. Rörer avta­let sjö­för­säk­ring eller annan trans­port­för­säk­ring å varor, å vilka utfär­dats konos­se­ment eller frakt­se­dels­dub­blett, äge för­säk­rings­ta­ga­ren den behö­rig­het nu är sagd endast såframt han före­ter för­säk­rings­bre­vet för erfor­der­lig anteck­ning om åtgär­den.

58 §   Gäl­ler för­säk­ring å gods till för­mån för någon, som till säker­het för ford­ran har panträtt i god­set, äge han, ändå att ford­ringen ej är till betal­ning för­fal­len, fram­för äga­ren rätt att ur utfal­lande ersätt­nings­be­lopp utfå sin ford­ran, såvida icke äga­ren genom att avhjälpa ska­dan eller på annat sätt bere­der pant­ha­va­ren samma säker­het som han ägt före för­säk­rings­fal­let. Lag samma vare, där för­säk­ringen gäl­ler till för­mån för någon, som har rätt att kvar­hålla god­set till säker­het för för­fal­len ford­ran.

Ersätt­nings­be­lopp för gods, som är utmätt, belagt med kvar­stad eller taget i anspråk genom betal­nings­säk­ring, skall utges till kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten, om någon part begär det. I fråga om rätt för bor­ge­när, som har panträtt i fas­tig­het eller i tomträtt, att njuta betal­ning ur brand­s­ka­de­er­sätt­ning gäl­ler, i stäl­let för före­skrif­terna i 56 och 57 §§ samt första och andra styc­kena i före­va­rande para­graf, vad som fin­nes stad­gat i 86-88 §§ samt i sär­skild lag. Lag (1981:803).
      B. Om trans­port­för­säk­ring
   1. Om sjö­för­säk­ring

59 §   Med sjö­för­säk­ring för­stås i denna lag för­säk­ring mot fara, för vil­ken det för­säk­rade intres­set utsät­tes under sjö­trans­port. Omfat­tar för­säk­ring jämte sjö­fara tillika annan fara, den där står i sam­band med trans­por­ten, vare för­säk­ringen i sin hel­het att anse såsom sjö­för­säk­ring.

Hän­för sig för­säk­ring till far­tyg, som är upp­lagt eller befin­ner sig å slip eller i docka eller eljest är stil­la­lig­gande, eller till varor i sådant far­tyg, den för­säk­ring skall ock såsom sjö­för­säk­ring anses.

60 §   Sjö­för­säk­ring omfat­tar, där ej i lag eller avta­let sär­skilt undan­tag gjorts, varje slag av fara, för vil­ken det för­säk­rade intres­set utsät­tes.

61 §   För den ersätt­nings­skyl­dig­het, som kan komma att åligga för­säk­rings­ha­va­ren gent emot tredje man, vare för­säk­rings­gi­va­ren ansva­rig i det fall, att far­tyg eller frakt häf­tar för ersätt­ning för skada, som upp­kom­mit genom far­tygs sam­man­stöt­ning eller genom hän­delse, som enligt 8 kap. 3 § sjö­la­gen (1994:1009) skall anses lika med sådan sam­man­stöt­ning.

Före­lig­ger under­för­säk­ring skall vad i 40 § stad­gas äga tillämp­ning å ersätt­ning som här avses. Lag (1994:1012).

62 §   För­säk­rings­gi­va­ren vare ej skyl­dig att ersätta skada, som är en följd endast av slit­ning, ålder eller röta eller som åkom­mit varor på grund av deras brist­fäl­liga inpack­ning eller deras egen beskaf­fen­het, såsom när spann­mål sam­man­brin­ner, fly­tande varor avdunsta eller utläka, frukt eller annat födoämne rutt­nar eller kre­a­tur dör.

63 §   Avser för­säk­ring reda­rens intresse, och upp­kom­mer skada därav, att far­ty­get, när det senast avgick från hamn, icke var i sjö­vär­digt skick eller behö­ri­gen utrus­tat och beman­nat eller för­svar­li­gen las­tat eller för­sett med erfor­der­liga skepps­hand­lingar, den skada vare för­säk­rings­gi­va­ren endast i det fall skyl­dig att ersätta, att var­ken reda­ren eller befäl­ha­va­ren skä­li­gen kan anta­gas hava insett eller bort inse att bris­ten före­fanns.

64 §   Har utred­ning av gemen­samt haveri ägt rum i veder­bör­lig ord­ning, skall det bidrag till have­riet, som enligt utred­ningen belö­per å för­säk­rat intresse, ersät­tas av för­säk­rings­gi­va­ren.

Före­lig­ger under­för­säk­ring, skall vad i 40 § stad­gas äga tillämp­ning å bidrag, som här avses.

65 §   Har i befrakt­nings­av­tal stad­gats, att utred­ning av gemen­samt haveri skall äga rum efter bestäm­mel­ser, som avvika från vad i lag före­skri­vits, och stå bestäm­mel­serna i över­ens­stäm­melse med inter­na­tio­nell eller här i lan­det rådande sed­vänja, äge för­säk­rings­gi­va­ren ej till befri­else från ansva­rig­het åbe­ropa, att bestäm­mel­serna vun­nit tillämp­ning.

66 §   Utan hin­der därav, att skada såsom hän­för­lig till gemen­samt haveri skall helt eller del­vis ersät­tas av del­ta­gare i have­riet, äge för­säk­rings­ha­va­ren att av för­säk­rings­gi­va­ren kräva den ersätt­ning för ska­dan, som enligt för­säk­rings­av­ta­let kan ifrå­ga­komma.

Utbe­ta­lar för­säk­rings­gi­va­ren sådan ersätt­ning, inträ­der han i för­säk­rings­ha­va­rens rätt gent emot annan del­ta­gare i have­riet, dock, där under­för­säk­ring före­lig­ger, endast till så stor del som sva­rar mot för­hål­lan­det mel­lan för­säk­rings­be­lop­pet och för­säk­rings­vär­det.

67 §   Var­der trans­port, som enligt för­säk­rings­av­ta­let skall äga rum med visst far­tyg, verk­ställd med annat far­tyg, vare för­säk­rings­gi­va­ren fri från ansva­rig­het, där anta­gas må, att för­säk­rings­gi­va­ren med kän­ne­dom om för­änd­ringen skulle hava helt eller del­vis avhål­lit sig från för­säk­ring­ens med­de­lande eller betingat sig högre pre­mie eller andra vill­kor eller ock tagit åter­för­säk­ring för belopp, som nu ej åter­för­säk­rats.

Sker för­änd­ringen efter det trans­por­ten bör­jat, vare för­säk­rings­gi­va­ren lik­väl ansva­rig för inträf­fande för­säk­rings­fall, där för­änd­ringen skett utan för­säk­rings­ha­va­rens sam­tycke eller måst före­ta­gas i anled­ning av en hän­delse, som för­säk­ringen omfat­tar.

68 §   Har under trans­port skett avvi­kelse från väg eller far­vat­ten, som i avta­let angi­vits eller måste anta­gas vara för­ut­satt, upp­höre för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het, med mindre avvi­kel­sen före­ta­gits utan för­säk­rings­ha­va­rens sam­tycke.

Vad nu är sagt skall icke äga tillämp­ning i fråga om avvi­kelse, som måst före­ta­gas med anled­ning av en av för­säk­ringen omfat­tad hän­delse eller skett i syfte att före­komma skada å per­son eller egen­dom under sådana omstän­dig­he­ter, att åtgär­den kan anses för­svar­lig; dock vare för­säk­rings­gi­va­ren, där ej far­ty­get så snart ske kan åter­fö­res till rätt väg eller över­ens­kom­met far­vat­ten, fri från ansva­rig­het för skada, som i ty fall inträf­far.

Har för­säk­rings­gi­va­rens ansva­rig­het upp­hört efter ty nu är sagt, men åter­fö­res far­ty­get till rätt väg eller över­ens­kom­met far­vat­ten, svare han för för­säk­rings­fall, som där­ef­ter inträf­far, dock endast i den mån avvi­kel­sen varit utan bety­delse för för­säk­rings­fal­lets inträf­fande eller ska­dans omfatt­ning.

69 §   Då far­tyg eller reda­ren till­hö­rig last genom bärg­ning av annat far­tyg eller ombord­va­rande gods lidit skada, mot vil­ken för­säk­ring tagits, vare för­säk­rings­gi­va­ren icke plik­tig att ersätta ska­dan, i den mån den måste anses gott­gjord genom bär­gar­lön.

70 §   Där i följd av hän­delse, som för­säk­ringen omfat­tar, far­tyg genom sjunk­ning, strand­ning eller annor­le­des kom­mit i sådant läge, att det ej kan för rim­lig kost­nad bär­gas, eller ock så ska­dats, att det icke kan för rim­lig kost­nad göras för sitt ända­mål använd­bart, äge för­säk­rings­ha­va­ren samma rätt till ersätt­ning som om total för­lust inträf­fat.

Lag samma vare, där i följd av hän­delse, som för­säk­ringen omfat­tar, varor kom­mit i sådant läge eller lidit sådan skada, som här förut avses, eller bli­vit upp­lagda å plats, från vil­ken de icke kunna avhäm­tas inom rim­lig tid och för rim­lig kost­nad.

71 §   Har all under­rät­telse om far­tyg ute­bli­vit under tre gånger så lång tid som kan anta­gas i all­män­het åtgå för far­ty­gets resa från den ort, där det sist avhör­des, till när­maste bestäm­mel­se­ort, dock under minst tre måna­der, eller har far­ty­get över­gi­vits av besätt­ningen och icke inom tre måna­der där­ef­ter kom­mit till rätta, då äge för­säk­rings­ha­va­ren samma rätt till ersätt­ning som om total för­lust inträf­fat.

Vad sålunda stad­gats gälle jäm­väl ombord­va­rande gods, där var­ken far­ty­get eller god­set kom­mit till rätta inom tid som nu sagts.

72 §   Där far­tyg eller varor av främ­mande makt lagts under embargo eller upp­bring­ats eller anhål­lits genom annan dylik åtgärd och fri­giv­ning ej skett inom sex måna­der efter åtgär­dens vid­ta­gande, äge för­säk­rings­ha­va­ren samma rätt till ersätt­ning som om total för­lust inträf­fat. Vill för­säk­rings­ha­va­ren begagna den rätt, give han det för­säk­rings­gi­va­ren till känna inom tre måna­der efter det han måste anta­gas hava erhål­lit kän­ne­dom om de omstän­dig­he­ter, å vilka rät­ten grun­das; sker det ej, vare han rät­ten för­lus­tig.

73 §   Utbe­ta­lar för­säk­rings­gi­va­ren ersätt­ning för total för­lust, och fin­nes av vad som sålunda ersät­tes något i behåll, inträde för­säk­rings­gi­va­ren i för­säk­rings­ha­va­rens rätt där­till; och åligge förty för­säk­rings­ha­va­ren att hålla för­säk­rings­gi­va­ren till handa alla för för­säk­rings­ha­va­ren till­gäng­liga hand­lingar rörande rät­ten till det, som fin­nes i behåll.

Före­lig­ger under­för­säk­ring, äge för­säk­rings­gi­va­ren dock ej rätt till större andel i det, som fin­nes i behåll, än som sva­rar emot för­hål­lan­det mel­lan för­säk­rings­be­lop­pet och för­säk­rings­vär­det.

74 §   Har under för­säk­rings­ti­den haveri inträf­fat flera gånger, ersätte för­säk­rings­gi­va­ren ska­dan, ändå att ersätt­nings­be­lop­pen sam­man­lagda över­stiga för­säk­rings­be­lop­pet.

När skada timat, äge för­säk­rings­gi­va­ren befria sig från vidare ansva­rig­het genom att utbe­tala hela för­säk­rings­be­lop­pet och ersätta utgift eller annan skä­lig upp­off­ring, som för­säk­rings­ha­va­ren för avvär­jande eller minsk­ning av ska­dan fått vid­kän­nas, innan han fått kän­ne­dom om att för­säk­rings­gi­va­ren vill utöva den rätt som nu sagts. I fall, som här avses, skall vad i 73 § är stad­gat icke äga tillämp­ning.

75 §   Vär­det av han­dels­va­ror, å vilka för­säk­ring tagits mot skada under sjö­trans­port, skall anses mot­svara det pris, som vid tiden för trans­por­tens bör­jan var i avlast­nings­or­ten gäl­lande för sådana varor leve­re­rade fritt i far­tyg eller å ban­vagn eller annat fort­skaff­nings­me­del, med tillägg av dels tio pro­cent av detta pris, dels ock kost­nad för sed­van­lig för­säk­ring samt sådan frakt, som enligt fraktav­ta­let skulle utgå även om trans­por­ten icke full­bor­da­des.

76 §   Där för­säk­ring jäm­likt bestäm­melse i avta­let eller i följd av upp­säg­ning som för­säk­rings­gi­va­ren av annan grund än ute­bli­ven pre­mie­be­tal­ning verk­ställt, skulle upp­höra att gälla å tid, då far­ty­get befin­ner sig till sjöss, fort­fare lik­väl för­säk­ringen att gälla intill utgången av den dag, då far­ty­get ankom­mer till första hamn.

Kom­mer avta­let sålunda att gälla för tid, för vil­ken pre­mie icke erlagts, äge för­säk­rings­gi­va­ren rätt att åtnjuta pre­mie jäm­väl för den tid.
   2. Om annan trans­port­för­säk­ring

77 §   Annan trans­port­för­säk­ring än sjö­för­säk­ring omfat­tar, där ej i lag eller avta­let sär­skilt undan­tag gjorts, varje slag av fara, för vil­ken det för­säk­rade intres­set utsät­tes under trans­por­ten.

78 §   Vad i 62, 67, 68 samt 72-75 §§ är i fråga om sjö­för­säk­ring stad­gat skall äga mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om annan trans­port­för­säk­ring.
      C. Om brand­för­säk­ring

79 §   I avtal om brand­för­säk­ring skall med brand för­stås eld, som är kom­men lös. För skada genom eld, som icke är brand, är för­säk­rings­gi­va­ren icke ansva­rig. Såsom brand­skada anses alltså icke:

skada genom rök eller sot från lampa eller från upp­gjord eld i spis eller kakel­ugn,
skada där­i­ge­nom att från eldstad eller vid tobaks­rök­ning glöd ned­fal­ler och sve­der matta eller klä­des­per­se­del, eller

skada, som upp­het­tat före­mål, det där icke är i brand, åstad­kom­mer å annat före­mål, utan att detta råkar i brand.

Där­e­mot är för­säk­rings­gi­va­ren ansva­rig för skada, som upp­står där­i­ge­nom att hetta eller rök från ett före­mål, som är i brand, genom sved­ning eller annor­le­des ska­dar annat före­mål, utan att detta råkar i brand.

80 §   Skada å före­mål genom brand, som upp­kom­mer till följd därav, att före­må­let bli­vit för kok­ning, stryk­ning, tork­ning, rök­ning eller dylikt utsatt för värme, vare för­säk­rings­gi­va­ren ej skyl­dig att ersätta.

81 §   Skada genom åsk­slag vare under brand­för­säk­ring inbe­gri­pen, ändå att brand ej upp­stått.

Har för­säk­rings­gi­va­ren iklätt sig ansva­rig­het för sådan genom explo­sion orsa­kad skada, som icke är en följd av brand, skall vad i denna lag sägs om brand­för­säk­ring äga mot­sva­rande tillämp­ning.

82 §   Såsom brand­skada skall ock anses att före­mål i sam­band med brand för­kom­mer eller stjä­les eller att det ska­das vid skä­lig åtgärd till före­kom­mande eller häm­mande av brand eller till bärg­ning undan brand.
Har vid sådan åtgärd före­mål upp­off­rats, vare lag samma, ändå att bran­den ej hotade något under för­säk­ringen inbe­gri­pet före­mål.

83 §   Fin­nes gods, då skada inträf­far, å annan plats än för­säk­rings­ta­ga­ren vid avta­lets ingå­ende upp­gi­vit, vare för­säk­rings­gi­va­ren lik­väl ansva­rig, med mindre det kan anta­gas, att han, om den plats varit upp­gi­ven, skulle hava avhål­lit sig från för­säk­ring­ens med­de­lande eller betingat sig högre pre­mie eller tagit åter­för­säk­ring för belopp, som nu ej åter­för­säk­rats.

Ändå att sådant fall ej är för han­den, skall brand­skada, som åkom­mer per­son­lig löse­gen­dom medan den till­fäl­ligt­vis fin­nes å annan plats inom riket än den i avta­let angivna, ersät­tas av för­säk­rings­gi­va­ren intill ett belopp mot­sva­rande fem­tio pro­cent av för­säk­rings­be­lop­pet, dock högst tre­tu­sen kro­nor.

84 §   Är för­säk­rings­av­tal gäl­lande för ett år, och var­der det ej å någon­dera sidan upp­sagt senast en vecka före för­säk­rings­ti­dens utgång, skall avta­let anses för­längt för ett år i sän­der.

85 §   Har för­säk­rings­ha­va­rens make för­an­lett för­säk­rings­fal­lets inträf­fande, skall, där ej makarna på grund av sönd­ring eller efter vun­nen hemskill­nad leva åtskilda, vad i 18 och 19 §§ stad­gas äga tillämp­ning såsom hade för­säk­rings­fal­let fram­kal­lats av för­säk­rings­ha­va­ren.

86 §   Timar brand­skada å fast egen­dom, vare bor­ge­när, som har panträtt i egen­do­men, berät­ti­gad att, på sätt därom är sär­skilt stad­gat, njuta betal­ning eller säker­het, såframt utfal­lande ersätt­ning över­sti­ger en tion­del av för­säk­rings­be­lop­pet för egen­do­men. Lag (1973:1069).

87 §   Har anmä­lan om inteck­nings­ha­va­rens namn och adress gjorts hos för­säk­rings­gi­va­ren, vare upp­säg­ning av för­säk­rings­av­ta­let eller avta­lad änd­ring däri utan inver­kan å den rätt, som till­kom­mer inteck­nings­ha­va­ren på grund av för­säk­rings­fall, som inträf­far, innan en månad för­flu­tit efter det han under­rät­tats om upp­säg­ningen eller änd­ringen; och skall sådan under­rät­telse anses med­de­lad, då den i rekom­men­de­rat brev avsänts under den upp­givna adres­sen.

Var­der pre­mie ej i rätt tid erlagd av för­säk­rings­ta­ga­ren, må för­säk­rings­gi­va­ren ej gent emot inteck­nings­ha­vare, vars namn och adress bli­vit hos honom anmälda, åbe­ropa för­säk­rings­ta­ga­rens dröjs­mål till befri­else från ansva­rig­het, med mindre inteck­nings­ha­va­ren under­rät­tats, att pre­mien är ogul­den, och där­ef­ter en vecka för­flu­tit.

Ej må eljest för­säk­rings­gi­vare till befri­else från ansva­rig­het gent emot bor­ge­när åbe­ropa omstän­dig­het, som beror av annan än denne. Lag (1973:1069).

88 §   Har bor­ge­när panträtt i tomträtt och är brand­för säk­ring tagen å bygg­nad eller annat, som hör till tomt rät­ten, vore i fråga om bor­ge­nä­rens rätt på grund av för­säk­ringen bestäm­mel­serna i 86 och 87 §§ tillämp­liga. Lag (1973:1069).
      D. Om kre­a­turs­för­säk­ring

89 §   Har inom en månad efter för­säk­rings­ti­dens utgång djur dött eller måst dödas på grund av sjuk­dom eller olycks­fall, som inträf­fat under för­säk­rings­ti­den, svare för­säk­rings­gi­va­ren likasom under för­säk­rings­ti­den.

90 §   Ersätt­ning för djur, som i följd av sjuk­dom eller olycks­fall dött eller måst dödas, skall beräk­nas efter det värde dju­ret då skulle hava ägt, om sjuk­do­men eller olycks­fal­let icke inträf­fat.
      E. Om ansva­rig­hets­för­säk­ring

91 §   Har för­säk­ring tagits mot den ansva­rig­het för skada, som vid en i avta­let avsedd hän­delse kan åligga någon gent emot annan (ansva­rig­hets­för­säk­ring), och har sådan hän­delse inträf­fat under för­säk­rings­ti­den, äge rätt till ersätt­ning rum, ändå att ska­dan yppat sig först senare.

92 §   Har den, som lidit skada, mot för­säk­rings­ha­va­ren anhäng­ig­gjort talan om utbe­kom­mande av ska­de­stånd, och har denne i anled­ning därav fått vid­kän­nas kost­nad, som skä­li­gen ej kun­nat und­vi­kas, ersätte för­säk­rings­gi­va­ren kost­na­den, ändå att för­säk­rings­be­lop­pet där­i­ge­nom över­skri­des.

Utan hän­syn till för­säk­rings­be­lop­pets stor­lek skall ock utdömd ränta å ska­de­stånds­be­lopp, som för­säk­rings­ha­va­ren för­plik­tats gälda, eller å den del av sådant belopp, för vil­ken för­säk­rings­gi­va­ren sva­rar, ersät­tas av denne.

93 §   Vill för­säk­rings­gi­va­ren, med tillämp­ning av vill­kor i avta­let, påfordra, att för­säk­rings­ha­va­ren skall söka änd­ring i dom, som i rät­te­gång mot tredje man gått för­säk­rings­ha­va­ren emot, vare han plik­tig att verk­ställa sådan ned­sätt­ning av pen­ningar som må vara stad­gad för rätt att full­följa talan, så ock att, så långt avta­lat för­säk­rings­be­lopp för­slår, ställa säker­het, som enligt lag erfordras för und­vi­kande av verk­stäl­lig­het av domen.

94 §   För­be­håll, enligt vil­ket för­säk­rings­gi­va­ren skall vara fri från ansva­rig­het, i hän­delse för­säk­rings­ha­va­ren utan för­säk­rings­gi­va­rens med­gi­vande utbe­ta­lar ersätt­ning till den, som lidit skada, eller eljest god­kän­ner ford­rat ersätt­nings­be­lopp, vare utan ver­kan, så vitt ersätt­nings­an­språ­ket uppen­bart var lag­li­gen grun­dat.

Åsi­do­sät­ter för­säk­rings­ha­va­ren avta­lad bestäm­melse rörande skyl­dig­het att i rät­te­gång om ska­de­stånd anlita ombud, som är i avta­let angi­vet eller kan komma att av för­säk­rings­gi­va­ren anvi­sas, skall dom, vari­ge­nom ska­de­stånds­skyl­dig­het bli­vit för­säk­rings­ha­va­ren ålagd, icke gent emot för­säk­rings­gi­va­ren anses inne­fatta bin­dande fast­stäl­lelse av för­säk­rings­ha­va­rens för­plik­telse; och äge denne i ty fall ej den rätt till ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad som i 92 § sägs. För­be­håll om annan påföljd än nu sagts må ej av för­säk­rings­gi­va­ren åbe­ro­pas.

95 §   För­säk­rings­ha­va­ren vare icke berät­ti­gad att på grund av för­säk­ringen upp­bära ersätt­ning i vidare mån än han gott­gjort den, som lidit skada, eller denne läm­nat sitt sam­tycke.

Har ersätt­ning utbe­ta­lats utan att den, som lidit skada, erhål­lit gott­gö­relse eller läm­nat sitt sam­tycke till utbe­tal­ningen, och kan denne seder­mera icke utfå det honom till­kom­mande ska­de­stånd av för­säk­rings­ha­va­ren, äge han av för­säk­rings­gi­va­ren utbe­komma vad som bris­ter, dock ej högre belopp än denne utbe­ta­lat till för­säk­rings hava­ren.

Har för­säk­rings­ha­vare, som för­sät­tes i kon­kurs, hos för­säk­rings giva­ren inne­stå­ende ersätt­nings­be­lopp, som för­säk­rings­ha­va­ren icke äger lyfta utan sam­tycke av den, som lidit skada, äge denne, där ej kon­kurs­boet till honom utbe­ta­lar belop­pet, rätt att få för­säk­rings­ha­va­rens anspråk mot för­säk­rings­gi­va­ren på sig över­lå­tet; och ålig­ger i ty fall kon­kurs­för­val­ta­ren att hålla honom till handa alla i kon­kurs­bo­ets ägo befint­liga hand­lingar rörande för­säk­ringen, i den mån det erfordras för belop­pets utbe­kom­mande.

96 §   Har efter inträf­fande av hän­delse, som kan med­föra betal­nings­skyl­dig­het för för­säk­rings­gi­va­ren, mel­lan denne och för­säk­rings­ha­va­ren träf­fats upp­gö­relse rörande betal­nings skyl­dig­he­tens omfatt­ning, vare upp­gö­rel­sen utan ver­kan i den mån det visas, att för­säk­rings­ha­va­ren hand­lat i syfte att undan­draga den, som lidit skada, det honom till­kom­mande ska­de­stånd och att för­säk­rings­gi­va­ren insett eller bort inse detta.

III Om liv­för­säk­ring

All­männa bestäm­mel­ser

97 §   Liv­för­säk­ring för döds­fall eller för livs­fall må tagas å för­säk­rings­ta­ga­rens eller å annan per­sons liv.

97 a §   För­säk­rings­ta­ga­ren har rätt att säga upp för­säk­ringen inom 30 dagar från den dag då han fick kän­ne­dom om att avta­let kom­mit till stånd. Detta gäl­ler dock inte
   1. för­säk­ringar som grun­das på kol­lek­tivav­tal eller som grun­das på grup­pav­tal och hand­has av före­trä­dare för grup­pen, eller
   2. för­säk­ringar med en avta­lad gil­tig­hets­tid om sex måna­der eller mindre.

Om för­säk­rings­ta­ga­ren säger upp avta­let enligt första styc­ket, befrias han från alla fram­tida för­plik­tel­ser som annars föl­jer av avta­let.

För­be­håll, som i jäm­fö­relse med första och andra styc­kena är till nack­del för för­säk­rings­ta­ga­ren, får inte åbe­ro­pas av för­säk­rings­gi­va­ren. Lag (2005:60).

98 §   Skall pre­mie­be­tal­ningen ske peri­od­vis, vare för­säk­rings­ta­ga­ren ej plik­tig att hålla för­säk­ringen vid makt genom betal­ning av pre­mie för en senare period.

99 §   Ej må för­säk­rings­gi­va­ren till minsk­ning av sin ansva­rig­het åbe­ropa, att faran ökats genom änd­ring i visst för­hål­lande, utan så är att i för­säk­rings­bre­vet angi­vits, såväl att sådan änd­ring inne­fat­tar ökning av faran som ock vil­ken påföljd änd­ringen med­för.

100 §   Har den, å vars liv för­säk­ring för döds­fall tagits, berö­vat sig livet innan tre år för­flu­tit från det för­säk­ringen togs eller senast åter­uppli­va­des, vare för­säk­rings­gi­va­ren fri från ansva­rig­het, med mindre det måste anta­gas, att för­säk­ringen tagits eller åter­uppli­vats utan tanke på själv­mor­det och att hand­lingen skulle hava före­ta­gits även om för­säk­ringen ej varit för han­den.

100 a §   Om någon genom brott upp­såt­li­gen har dödat för­säk­rings­ta­ga­ren, den för­säk­rade eller en för­månsta­gare, gäl­ler bestäm­mel­serna i 15 kap.
ärv­da­bal­ken om för­lust av rätt att ta arv eller tes­ta­mente för gär­nings­man­nens rätt till för­säk­ringen eller för­säk­rings­er­sätt­ningen.

Vad som sägs i första styc­ket gäl­ler även när någon annars har orsa­kat för­säk­rings­ta­ga­rens, den för­säk­ra­des eller en för­månsta­ga­res död genom en upp­såt­lig gär­ning som inne­fat­tat våld på den döda­des per­son och utgjort brott för vil­ket lind­ri­gare straff än fäng­else i ett år inte är före­skri­vet. Lika med våld anses att för­sätta någon i van­makt eller annat sådant till­stånd.

Vad som sägs i första och andra styc­kena om den som har begått ett brott gäl­ler också var och en som har med­ver­kat till brot­tet såsom sägs i 23 kap. 4 och 5 §§ brotts­bal­ken. Lag (1991:1551).

101 §   De i denna lag givna stad­gan­den om för­säk­rings­gi­va­rens fri­het från ansva­rig­het i vissa fall äge ej infly­tande på frå­gan om den skyl­dig­het, som kan åligga honom att helt eller del­vis utgiva den på för­säk­ringen belö­pande ande­len av pre­mi­e­re­ser­ven.

Om kapi­tal­för­säk­ring

102 §   Vill för­säk­rings­ta­ga­ren, att för­säk­rings­be­lop­pet skall till­falla annan, må han insätta denne såsom för­månsta­gare. Sådant för­ord­nande må av för­säk­rings­ta­ga­ren när som helst åter­kal­las, såframt han ej gent emot för­månsta­ga­ren för­bun­dit sig att låta för­ord­nan­det stå vid makt. Efter för­säk­rings­ta­ga­rens död må ej åter­kal­lelse äga rum.

103 §   Ett för­månsta­gar­för­ord­nande eller vill­kor enligt 7 kap. 2 § 5 äkten­skaps­bal­ken om att ett för­säk­rings­be­lopp eller en för­säk­ring skall vara för­månsta­ga­rens enskilda egen­dom samt en åter­kal­lelse av ett sådant för­ord­nande eller vill­kor skall, för att vara gäl­lande, skrift­li­gen med­de­las för­säk­rings­gi­va­ren eller genom den­nes försorg antingen tas in i för­säk­rings­bre­vet eller anteck­nas på detta.

Om för­säk­rings­ta­ga­ren har för­e­nat ett för­månsta­gar­för­ord­nande med vill­kor om att för­säk­rings­be­lop­pet eller för­säk­ringen skall vara mot­ta­ga­rens enskilda egen­dom, skall för­säk­rings­gi­va­ren skrift­li­gen under­rätta för­månsta­ga­ren om det när ett för­säk­rings­be­lopp första gången beta­las ut. Lag (1993:131).

104 §   Är för­månsta­gare insatt, skall för­säk­rings­be­lopp, som utfal­ler efter för­säk­rings­ta­ga­rens död, ej ingå i den­nes kvar­lå­ten­skap.

Efter­läm­nar för­säk­rings­ta­ga­ren make eller brös­tar­vinge och skulle en tillämp­ning av för­månsta­gar­för­ord­nan­det leda till ett resul­tat som är oskä­ligt mot någon av dem, kan för­ord­nan­det jäm­kas så att för­säk­rings­be­lop­pet helt eller del­vis till­fal­ler maken eller brös­tar­vingen. Vid pröv­ningen skall sär­skilt beak­tas skä­len för för­ord­nan­det samt för­månsta­ga­rens och makens eller brös­tar­ving­ens eko­no­miska för­hål­lan­den.

Har döds­fal­let inträf­fat sedan det har dömts till äkten­skaps­skill­nad mel­lan för­säk­rings­ta­ga­ren och den­nes make eller sedan talan om äkten­skaps­skill­nad har väckts men innan bodel­ning har för­rät­tats, gäl­ler i stäl­let för vad som före­skrivs i andra styc­ket föl­jande beträf­fande jämk­ning till för­mån för för­säk­rings­ta­ga­rens make. Kan maken inte vid bodel­ningen få ut sin andel där­för att för­säk­rings­be­lop­pet till­fal­ler någon annan som för­månsta­gare, är denne skyl­dig att avstå vad som fat­tas.

Den som vill begära jämk­ning enligt andra eller tredje styc­ket skall väcka talan mot för­månsta­ga­ren inom ett år från det att boupp­teck­ning efter för­säk­rings­ta­ga­ren avslu­ta­des eller döds­bo­an­mä­lan gjor­des. Väcks inte talan inom denna tid, är rät­ten till jämk­ning för­lo­rad.

Om rätt för en avli­den för­säk­rings­ta­ga­res bor­ge­nä­rer att i visst fall hålla sig till för­säk­rings­be­lop­pet finns bestäm­mel­ser i 116 § andra styc­ket. Lag (1987:797).

105 §   Vid tolk­ning av bestäm­mel­ser om för­månsta­ga­res rätt till för­säk­rings­be­lopp, som utfal­ler efter för­säk­rings­ta­ga­rens död, skall, där ej annat fram­går av omstän­dig­he­terna, iakt­ta­gas föl­jande:

Har för­säk­rings­ta­ga­ren beteck­nat sin make som för­månsta­gare, skall för­ord­nan­det gälla till för­mån för den som för­säk­rings­ta­ga­ren var gift med vid sin död. För­ord­nan­det skall anses för­fal­let om mål om äkten­skaps­skill­nad mel­lan makarna då pågick.

Är för­säk­rings­ta­ga­rens barn insatta som för­månsta­gare, skall för­ord­nan­det gälla till för­mån för för­säk­rings­ta­ga­rens brös­tar­vingar.
För­säk­rings­be­lop­pet skall för­de­las mel­lan dem efter de grun­der som gäl­ler i fråga om arvs­rätt efter för­säk­rings­ta­ga­ren.

Har för­säk­rings­ta­ga­ren insatt make och barn som för­månsta­gare, skall halva för­säk­rings­be­lop­pet till­falla maken och åter­sto­den brös­tar­ving­arna. Brös­tar­ving­ar­nas andel skall för­de­las mel­lan dem på det sätt som anges i före­gå­ende stycke. Efter­läm­nar för­säk­rings­ta­ga­ren bara make eller bara brös­tar­vingar, till­fal­ler hela belop­pet maken eller brös­tar­ving­arna.

Är för­säk­rings­ta­ga­rens arvingar insatta som för­månsta­gare, skall för­säk­rings­be­lop­pet för­de­las mel­lan dem efter de grun­der som gäl­ler i fråga om arvs­rätt efter för­säk­rings­ta­ga­ren. Lag (1987:797).

106 §   Har den, som å sitt liv tagit för­säk­ring för döds­fall, insatt viss per­son såsom för­månsta­gare, skall, där denne avli­der före för­säk­rings­ta­ga­ren, för­ord­nan­det anses för­fal­let.

107 §   Där enligt avta­let för­säk­rings­be­lop­pet skall utbe­ta­las, då för­säk­rings­ta­ga­ren dör eller uppnår viss ålder, skall för­ord­nande, som inne­fat­tar insät­tande av för­månsta­gare, anses gälla alle­nast för döds­fall.

108 §   Utan hin­der av att för­månsta­gare är insatt äge för­säk­rings­ta­ga­ren genom över­lå­telse, pant­sätt­ning eller annor­le­des för­foga över den rätt, för­säk­rings­av­ta­let med­för gent emot för­säk­rings­gi­va­ren.

Har för­säk­rings­ta­ga­ren gent emot för­månsta­ga­ren för­bun­dit sig att låta för­ord­nan­det stå vid makt, skall han där­med anses hava utfäst sig att icke utan den­nes sam­tycke vid­taga för­fo­gande, som inskrän­ker för­månsta­ga­rens rätt.

109 §   Den, som är insatt såsom för­månsta­gare, må ej, ändå att för­ord­nan­det därom skall stå vid makt, genom över­lå­telse, pant­sätt­ning eller annor­le­des under för­säk­rings­ta­ga­rens livs­tid för­foga över den rätt för­ord­nan­det med­för.

110 §   Har den, som tagit för­säk­ring å annans liv eller eljest på sådana vill­kor att tiden för för­säk­rings­be­lop­pets utbe­ta­lande icke är bero­ende av för­säk­rings­ta­ga­rens död, avli­dit innan belop­pet för­föll till betal­ning, äge för­månsta­gare, där sådan är insatt, den rätt, som till­kom­mit för­säk­rings­ta­ga­ren.

111 §   Över­lå­ter för­säk­rings­ta­ga­ren den rätt för­säk­rings­av­ta­let med­för gent emot för­säk­rings­gi­va­ren, och är för­månsta­gare insatt utan att för­säk­rings­ta­ga­ren för­bun­dit sig att låta för­ord­nan­det stå vid makt, skall för­ord­nan­det anses för­fal­let.

112 §   Pant­sätt­ning av rätt på grund av liv­för­säk­rings­av­tal med­för ej, att för­ord­nande om för­månsta­ga­res insät­tande för­fal­ler.

Vill pant­ha­va­ren, för utfå­ende av sin ford­ran, hos för­säk­rings giva­ren påkalla åter­köp av för­säk­ringen i stäl­let för att på annat sätt göra sin panträtt gäl­lande, stånde det honom fritt, såframt han därom under­rät­tar pant­sät­ta­ren och denne icke inom två måna­der där­ef­ter åter­lö­ser pan­ten medelst erläg­gande av ett belopp, mot­sva­rande vad pant­ha­va­ren vid åter­köp av för­säk­ringen skulle äga upp­bära hos för­säk­rings­gi­va­ren.

Vinst, som utfal­ler å för­säk­ring, skall ej anses inbe­gri­pen under pant­sätt­ning av för­säk­ringen, med mindre den utgår i sam­band med åter­köp av för­säk­ringen eller utbe­tal­ning av för­säk­rings­be­lop­pet.

113 §   Hava flera i god tro genom över­lå­telse, pant­sätt­ning eller annat för­fo­gande för­vär­vat den rätt, som för­säk­rings­av­ta­let med­för mot för­säk­rings­gi­va­ren, och har en av dem i god tro fått för­säk­rings­bre­vet i han­dom, äge sådan inne­ha­vare före­träde.

114 §   Den, som påkal­lar utbe­tal­ning av för­säk­rings­be­lopp eller åter­köp av för­säk­ring eller vill träffa över­ens­kom­melse om för­säk­rings­av­ta­lets änd­rande, skall hos för­säk­rings­gi­va­ren förete för­säk­rings­bre­vet; och varde detta, där det av för­säk­rings­gi­va­ren åter­stäl­les, av honom för­sett med anteck­ning om den åtgärd som vid­ta­ges. Göres ej sådan anteck­ning, vare åtgär­den utan ver­kan mot inne­ha­vare av för­säk­rings­bre­vet, där denne i god tro vun­nit rätt till för­säk­ringen och fått för­säk­rings­bre­vet i han­dom.

115 §   Inne­hål­ler för­säk­rings­bre­vet eller därå teck­nad över­lå­telse, att för­säk­rings­be­lop­pet skall utbe­ta­las till för­säk­rings­bre­vets inne­ha­vare, vare det oak­tat inne­ha­va­ren av för­säk­rings­bre­vet ej berät­ti­gad till belop­pet, med mindre han visas vara i följd av över­lå­telse eller eljest att anse såsom för­säk­rings­ta­ga­rens rätts­in­ne­ha­vare.

116 §   Är för­säk­ring tagen å för­säk­rings­ta­ga­rens eller hans makes liv, må rätt, som på grund av för­säk­rings­av­ta­let till­kom­mer endera av dem, ej tagas i mät för någon­de­ras gäld, utan så är att enligt avta­let pre­mie­be­tal­ningen skall vara full­gjord under en tid under­sti­gande tio år eller under något år erlagts pre­mie, som upp­går till mer än en fem­te­del av sam­man­lagda belop­pet av de pre­mier, som sko­lat erläg­gas där­est pre­mie­be­tal­ningen lika för­de­lats på tio år från avta­lets slu­tande. Har för­säk­ringen tagits endast för döds­fall, må den på avta­let grun­dade rät­ten dock icke i något fall tagas i mät för sådan gäld, med mindre pre­mie­be­tal­ningen under något år över­sti­git två gånger den pre­mie som sko­lat erläg­gas, där­est för­säk­ringen tagits vid bör­jan av det året och för­säk­rings­be­lop­pet sko­lat utbe­ta­las endast om den för­säk­rade dött under samma år.

Är i fall, då rätt på grund av liv­för­säk­rings­av­tal må tagas i mät, för­månsta­gare insatt utan att för­säk­rings­ta­ga­ren gent emot honom för­bun­dit sig att låta för­ord­nan­det stå vid makt, äge efter för­säk­rings­ta­ga­rens död den­nes bor­ge­nä­rer, i den mån deras ford­ringar ej kunna utgå ur kvar­lå­ten­ska­pen, samma rätt till för­säk­rings­be­lop­pet som de skulle hava ägt om det tillagts för­månsta­ga­ren genom tes­ta­mente. Lag (1955:84).

117 §   För­sätts för­säk­rings­ta­ga­ren i kon­kurs efter ansö­kan, som har gjorts innan tio år för­flu­tit från för­säk­rings­av­ta­lets ingå­ende, och har han under de tre senaste åren före kon­kur­san­sök­ningen eller senare till betal­ning av pre­mie för för­säk­ring, som enligt 116 § inte kan göras till före­mål för utmät­ning, använt belopp, som vid den tid, då betal­ningen skedde, ej stod i skä­ligt för­hål­lande till hans vill­kor, får kon­kurs­boet hos för­säk­rings­gi­va­ren utkräva vad sålunda har erlagts för myc­ket, i den mån till­go­do­ha­van­det hos denne för­slår till det. Har inte för­säk­rings­ta­ga­ren läm­nat kon­kurs­boet sam­tycke till belop­pets utkrä­vande, ålig­ger det kon­kurs­boet att för pröv­ning av dess rätt väcka talan mot för­säk­rings­ta­ga­ren. Beträf­fande sådan talan tilläm­pas bestäm­mel­serna i 4 kap. 19 och 20 §§ kon­kursla­gen (1987:672).

Har kon­kur­sen före­gåtts av beslut om före­tags­re­kon­struk­tion enligt lagen (1996:764) om före­tags­re­kon­struk­tion, ansö­kan om skuldsa­ne­ring enligt skuldsa­ne­rings­la­gen (1994:334) eller för­ord­nande av bout­red­nings­man, skall vad som enligt första styc­ket gäl­ler om tiden för kon­kur­san­sök­ningen avse den i 4 kap. 2 § kon­kursla­gen för sådant fall angivna frist­da­gen.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena om kon­kurs äger mot­sva­rande tillämp­ning om i stäl­let offent­ligt ackord fast­ställts. I fråga om talan med anled­ning av ackords­för­hand­ling tilläm­pas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om före­tags­re­kon­struk­tion.

Ej må krav, varom nu är sagt, göras gäl­lande till för­fång för för­månsta­gare vars insät­tande jäm­likt 102 § ej må åter­kal­las.
Lag (1996:768).

Om liv­rän­te­för­säk­ring

118 §   Har någon slu­tit avtal om för­säk­ring sålunda, att för­säk­rings­be­lop­pet skall utbe­ta­las i form av liv­ränta, skola bestäm­mel­serna om kapi­tal­för­säk­ring med undan­tag av 113, 114 och 117 §§ äga tillämp­ning.

Är den, under vars livs­tid liv­rän­tan skall utgå, annan än för­säk­rings­ta­ga­ren själv, skall han anses vara insatt såsom för­månsta­gare. Sedan liv­rän­te­be­lopp första gången bli­vit till honom utbe­talt, skall insät­tan­det, där ej annat fram­går av omstän­dig­he­terna, anses oåter­kal­le­ligt.

Om för­bud mot utmät­ning av rätt till liv­ränta i vissa andra fall än då sådant föl­jer av 116 § samt angå­ende utmät­ning av liv­rän­tebe lopp med­de­las bestäm­mel­ser i utsök­nings­bal­ken. Lag (1981:803).

IV Om olycksfalls-​​ och sjuk­för­säk­ring

119 §   För­säk­ring må tagas för olycks­fall eller sjuk­dom, som drab­bar för­säk­rings­ta­ga­ren själv eller annan.

120 §   Har hän­delse, som omfat­tas av olycks­falls­för­säk­ring, inträf­fat under för­säk­rings­ti­den, svare för­säk­rings­gi­va­ren jäm­väl för sådan följd av hän­del­sen, som yppar sig först efter denna tids utgång.

121 §   Var­der faran ökad genom änd­ring i för­hål­lande, som i för­säk­rings­bre­vet angi­vits vara av bety­delse för för­säk­rings­gi­va­ren, och äger den, vars olycks­fall eller sjuk­dom för­säk­ringen avser, kän­ne­dom om änd­ringen, vare för­säk­rings­gi­va­ren, så länge faran är ökad, fri från ansva­rig­het, där det kan anta­gas, att han, om det genom änd­ringen upp­komna för­hål­lan­det före­fun­nits vid avta­lets slu­tande, över huvud icke skulle hava med­de­lat för­säk­ring.

Kan det anta­gas, att för­säk­rings­gi­va­ren väl skulle hava med­de­lat för­säk­ring men i avse­ende å pre­mie eller eljest upp­ställt andra vill­kor än i avta­let upp­ta­gits, vare hans ansva­rig­het begrän­sad till vad i betrak­tande härav sva­rar mot den utfästa pre­mien. Har för­säk­rings­gi­va­ren icke tagit åter­för­säk­ring såsom eljest skulle hava skett, skall hans ansva­rig­het där­ef­ter läm­pas.

Vad i 48 § och 49 § andra styc­ket är stad­gat skall äga mot­sva­rande tillämp­ning.

Ej må för­säk­rings­gi­va­ren åbe­ropa för­be­håll, att ökning av faran skall inverka å hans ansva­rig­het i andra fall eller i annan omfatt­ning än här sägs; dock må med laga ver­kan avta­las, att i stäl­let för den i andra styc­ket givna regeln skall gälla, att för­säk­rings­gi­va­ren för inträf­fat för­säk­rings­fall sva­rar endast i den mån det visas, att farans ökning varit utan bety­delse för för­säk­rings­fal­lets inträf­fande eller omfatt­ning.

122 §   Bestäm­mel­serna i 102-​-106 §§ om för­månsta­gare tilläm­pas också vid olycksfalls-​​ och sjuk­för­säk­ring. Lag (1987:797).

123 §   Ford­ran, som på grund av olycksfalls-​​ eller sjuk­för­säk­ring inne­står hos för­säk­rings­gi­va­ren, må ej för gäld tagas i mät.

Bestäm­mel­sen i första styc­ket hind­rar ej utmät­ning enligt vad som före­skri­ves i 7 kap. utsök­nings­bal­ken. Lag (1981:803). 124 § Har den, vars olycks­fall eller sjuk­dom för­säk­ringen avser, upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het under­lå­tit att efter för­måga vid­taga åtgärd, vari­ge­nom skada, för vil­ken för­säk­rings­gi­va­ren skulle svara, kun­nat avvär­jas eller begrän­sas, eller har han utan skä­lig anled­ning väg­rat att efter­komma anvis­ning, som i sådant avse­ende med­de­lats honom av för­säk­rings­gi­va­ren, vare denne, i den mån under­lå­ten­he­ten kan anses äga bety­delse för ska­dans inträf­fande eller omfatt­ning, fri från ansva­rig­het. Vad sålunda stad­gats gälle dock ej i fråga om åtgärd av sådan beskaf­fen­het, att dess påkal­lande skulle för den, vars olycks­fall eller sjuk­dom för­säk­ringen avser, inne­bära ett oskä­ligt ingrepp i hans rätt att bestämma över sin per­son.

För­be­håll, enligt vil­ket under­lå­ten­het att vid­taga åtgärd som nu är sagd skulle hava inver­kan i vidare mån än här stad­gas, må ej åbe­ro­pas av för­säk­rings­gi­va­ren.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1987:797
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1988.
   2. Har för­säk­rings­ta­ga­ren avli­dit före ikraft­trä­dan­det, skall äldre bestäm­mel­ser fort­fa­rande tilläm­pas.

1991:1551
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992.
   2. De nya bestäm­mel­serna tilläm­pas endast om gär­ningen har begåtts efter ikraft­trä­dan­det.

1993:131
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1993.
   2. Den nya lagen tilläm­pas endast beträf­fande vill­kor om enskild egen­dom vilka har till­kom­mit efter ikraft­trä­dan­det.

1993:646
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. (I kraft den 1 janu­ari 1994, 1993:1646).
   2. Lagen tilläm­pas endast på avtal som har ingåtts efter ikraft­trä­dan­det.

1996:768
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 1996.
   2. Har god man för­ord­nats enligt ackords­la­gen (1970:847) före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser.

1999:1232

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2000. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om för­fo­gan­den som skett före ikraft­trä­dan­det.

2005:60
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2005.
   2. I fråga om för­säk­rings­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det och inte för­ny­ats där­ef­ter gäl­ler äldre bestäm­mel­ser. Har för­ny­else skett efter ikraft­trä­dan­det, gäl­ler den nya lagen.