Lag (1977:266) om stat­lig ersätt­ning vid ide­ell skada m.m.

1 §   Den som ådrar sig skada som För­säk­rings­kas­san har god­känt enligt bestäm­mel­serna om stat­ligt per­sonska­deskydd i 43 kap. soci­al­för­säk­rings­bal­ken eller den som ådrar sig skada som Pen­sions­myn­dig­he­ten har god­känt enligt bestäm­mel­serna om stat­ligt per­sonska­deskydd i 87 och 88 kap. soci­al­för­säk­rings­bal­ken har rätt till ersätt­ning av sta­ten enligt denna lag.

Om ska­dan har ådra­gits under ledig­het eller annan fri­tid vid vis­telse utan­för för­lägg­nings­plats eller annan plats där verk­sam­he­ten i fråga bedrivs, och ska­dan inte har orsa­kats av olycks­fall vid färd till eller från nämnda plats då fär­den för­an­led­des av och stod i nära sam­band med verk­sam­he­ten, utges ersätt­ning endast till den som full­gör grund­ut­bild­ning eller repe­ti­tions­ut­bild­ning enligt lagen (1994:1809) om total­för­svars­plikt samt till den som genom­går mili­tär utbild­ning inom För­svars­mak­ten som rekryt och som har ska­dats under tjänst­gö­ringen. Lag (2017:555).

2 §   Rät­ten till ersätt­ning avser de för­må­ner och belopp som skulle ha utgått om den ska­dade hade haft rätt till ersätt­ning enligt avta­let om ersätt­ning vid per­son­skada (PSA).

Den som avses i 7 kap. 2 § 3-6 soci­al­för­säk­rings­bal­ken har dock endast rätt till ersätt­ning för sveda och värk, lyte eller annat sta­dig­va­rande men samt olä­gen­he­ter i övrigt till följd av ska­dan.

Vid skada som avses i 1 § andra styc­ket utges ersätt­ning endast för sveda och värk, lyte eller annat sta­dig­va­rande men samt olä­gen­he­ter i övrigt till följd av ska­dan.

Bestäm­mel­serna i 43 kap. 20 § soci­al­för­säk­rings­bal­ken har mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om ersätt­ning enligt denna lag.
Lag (2010:1221).

3 §   Sta­ten inträ­der i den ska­da­des rätt till ska­de­stånd eller tra­fikska­de­er­sätt­ning intill belopp som utges enligt denna lag.

Om ersätt­ning enligt denna lag endast utges för ide­ell skada inträ­der sta­ten dock endast i den ska­da­des rätt till ska­de­stånd eller tra­fikska­de­er­sätt­ning för sådan skada. Lag (1991:469).

4 §   Om ersätt­ning enligt denna lag beslu­tar den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Den som är miss­nöjd med ett beslut enligt denna lag får hän­skjuta frå­gan till pröv­ning inför Skil­je­nämn­den i vissa trygg­hets­frå­gor.

Bestäm­mel­serna i avta­let om ersätt­ning vid per­son­skada (PSA) och för den angivna nämn­den gäl­ler även i övrigt i tillämp­liga delar i ärende enligt denna lag. Lag (2002:230).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1991:469

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1991. Äldre före­skrif­ter tilläm­pas på skada som inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.

1994:2074

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1995. De nya bestäm­mel­serna tilläm­pas även på den som tjänst­gör enligt den upp­hävda lagen (1980:1021) om mili­tär grund­ut­bild­ning för kvin­nor. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas fort­fa­rande på skada som någon ådra­git sig vid tjänst­gö­ring före ikraft­trä­dan­det.

2002:230

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2002. För skada som inträf­fat före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas 2 § andra styc­ket i sin äldre lydelse för den som avses i 1 § första styc­ket 4--6 lagen (1977:265) om stat­ligt per­sonska­deskydd.

2002:280
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2002.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för ska­dor som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.