SFS 1972:207

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

sfs 1972; 207 ska­de­stånds­lag; utkom från tryc­ket given stock­holms slott den 2 juni 1972, den 6 jun i 1972 v i gustaf adolf, med guds nåde, sve­ri­ges, götes och ven­des konung, göra veter­ligt: att vi, med riks- dagens fun­nit gott för­ordna som föl­jer. 1 kap. inle­dande bestäm­mel­ser 1 § i denna lag med­de­lade bestäm­mel­ser om ska­de­stånd tilläm­pas, om ej annat är sär­skilt före­skri­vet eller för­an­le­des av avtal eller i öv rigt föl­jer av reg­ler om ska­de­stånd i avtals­för­hål­lan­den. 2 § med ren för­mö­gen­hets­skada för­stås i denna lag sådan eko­no­misk skada som upp­kom­mer utan sam­band med att någon lider person-​​ eller sak­skada. 448 1 prop. 1972: 5, lu 10 , rskr 1 92. ¬ % kap. sfs 1972: 207 ska­de­stånds­an­svar på grund av eget vål­lande 1 § var och en som upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het vål­lar person-​​ eller sak­skada skall ersätta ska­dan, såvida icke annat föl­jer av denna lag. 2 § vål­lar någon som ej fyllt ader­ton år person-​​ eller sak­skada, skall han ersätta ska­dan i den mån det är skä­ligt med hän­syn till hans ålder och utveck­ling, hand­ling­ens beskaf­fen­het, före­lig­gande ansvars­för­säk ring och andra eko­no­miska för­hål­lan­den samt övriga omstän­dig­he­ter. 3 § den som vål­lar person-​​ eller sak­skada under infly­tande av sin nes­sjuk­dom eller sin­nes­slö­het skall ersätta ska­dan i den mån det är skä­ligt med hän­syn till hans sin­ne­still­stånd, hand­ling­ens beskaf­fen­het, före­lig­gande ansvars­för­säk­ring och andra eko­no­miska för­hål­lan­den samt övriga omstän­dig­he­ter. det­samma gäl­ler om någon vål­lar sådan skada under infly­tande av annan rubb­ning av själs­verk­sam­he­ten och rubb­ningen icke är själv­för­vål­lad och till­fäl­lig. 4 § den som vål­lar ren för­mö­gen­hets­skada genom brott skall er sätta ska­dan enligt vad i 1—3 §§ är före­skri­vet i fråga om person-​​ och sak­skada. 3 kap. ska­de­stånds­an­svar för arbets­gi­vare och det all­männa 1 § den som har arbets­ta­gare i sin tjänst skall ersätta person-​​ eller sak­skada som arbets­ta­ga­ren vål­lar genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten. mot­sva­rande gäl­ler i fall då arbets­ta­gare i tjäns­ten vål­lar ren för­mö­gen­hets­skada genom brott. i fråga om ska­de­stånds­an­svar för sta­ten eller kom­mun vid myn­dig hets­ut­öv­ning gäl­ler vad nedan i detta kapi­tel sägs. 2 § sta­ten eller kom­mun skall ersätta per­son­skada, sak­skada eller ren för­mö­gen­hets­skada, som vål­las genom fel eller för­sum­melse vid myn dig­hets­ut­öv­ning i verk­sam­het för vars full­gö­rande sta­ten eller kom munen sva­rar. vad som sägs i första styc­ket om kom­mun gäl­ler också lands­tings kom­mun, kom­munal­för­bund, för­sam­ling och kyrk­lig sam­fäl­lig­het. 3 § ersätt­nings­skyl­dig­het enligt 2 § före­lig­ger endast om de krav har bli­vit åsi­do­satta som med hän­syn till verk­sam­he­tens art och ända mål skä­li­gen kan stäl­las på dess utöv­ning. 4 § om den som lidit skada genom fel­ak­tigt beslut vid myn­dig­hets utöv­ning har utan gil­tig anled­ning under­lå­tit att föra talan om rät­telse eller att använda sär­skilt rätts­me­del, utgår ej ersätt­ning för skada som där­i­ge­nom kun­nat und­vi­kas. 449 15—sfs 1972 ¬ sfs 1972: 207 5 § ersätt­ning enligt 2 § för ren för­mö­gen­hets­skada som upp­kom­mit till följd av intrång i närings­verk­sam­het utgår endast i den mån det är skä­ligt med hän­syn till intrång­ets art och var­ak­tig­het, felets eller för sum­mel­sens beskaf­fen­het och övriga omstän­dig­he­ter. 6 § ska­de­stånd enligt 1 eller 2 § kan jäm­kas, om ska­de­stån­det fin­nes oskä­ligt betung­ande med hän­syn till den ska­de­stånds­skyl­di­ges ekono miska för­hål­lan­den och övriga omstän­dig­he­ter. vid sak­skada kan jämk ning också ske om det är skä­ligt med hän­syn till före­lig­gande för­säk ringar eller för­säk­rings­möj­lig­he­ter. 7 § talan om ersätt­ning enligt 2 § får ej föras med anled­ning av beslut av konungen i stats­rå­det eller riks­da­gen eller av högsta dom sto­len, rege­rings­rät­ten eller för­säk­rings­dom­sto­len, om icke beslu­tet upp hävts eller änd­rats. sådan talan får ej hel­ler föras med anled­ning av beslut av lägre myn­dig­het mot vil­ket talan full­följts hos konungen i stats­rå­det, högsta dom­sto­len, rege­rings­rät­ten eller för­säk­rings­domst­clen utan att beslu­tet upp­hävts eller änd­rats. 8 § bestäm­mel­serna i detta kapi­tel gäl­ler ej i fråga om sådan skada i följd av tra­fik med motor­for­don som vål­lats av for­do­nets förare, i den mån ersätt­ning för ska­dan skall utgå enligt lagen (1929; 77) om tra­fik för­säk­ring å motor­for­don eller skall utges antingen av någon som i egen­skap av for­do­nets ägare är ansva­rig för' ska­dan men enligt 4 § nämnda lag är befriad från tra­fik­för­säk­rings­plikt eller av sta­ten enligt lagen (1939: 776) med vissa bestäm­mel­ser rörande tra­fik­för­säk­ring å motor­for­don, som nytt­jas av sta­ten, m. m. 9 § ska­de­stånds­an­svar enligt detta kapi­tel åvi­lar ej sta­ten eller kom mun med anled­ning av fel eller för­sum­melse vid lots­ning. 10 § talan om ersätt­ning enligt 2 § med anled­ning av dom eller be slut av hov­rätt, all­män under­rätt eller krigs­rätt väc­kes vid den dom­stol som enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 § rät­te­gångs­bal­ken är behö­rig att upp­taga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbets brott av domare vid den dom­stol som med­de­lat domen eller beslu­tet. mot­sva­rande gäl­ler i fråga om ersätt­nings­ta­lan enligt 2 § med anled ning av beslut eller åtgärd av tjäns­te­man som anges i nämnda lag­rum i rät­te­gångs­bal­ken. sådan talan med anled­ning av beslut av konungen i stats­rå­det, riks­da­gen, högsta dom­sto­len eller rege­rings­rät­ten väc­kes i högsta dom­sto­len. 4 kap. arbets­ta­ga­res ska­de­stånds­an­svar 1 § för skada, som -​arbets­ta­gare vål­lar genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten, är han ansva­rig endast i den mån syn­ner­liga skäl före­lig­ger med hän­syn till hand­ling­ens beskaf­fen­het, arbets­ta­ga­rens ställ­ning, den 450 ska­de­li­dan­des intresse och övriga omstän­dig­he­ter. ¬ '5 kap. sfs 1972; 207 gemen­samma bestäm­mel­ser 1 § bestäm­mel­serna i denna lag öm skyl­dig­het att ersätta per­son skada tilläm­pas också i fråga om lidande, som någon till­fo­gar annan genom b rott mot den per­son­liga fri­he­ten, genom annat ofre­dande, som inne­fat­tar brott, eller genom äre­kränk­ning eller dylik brotts­lig gär­ning. den som har gjort sig skyl­dig till äre­kränk­ning eller dylik brotts lig gär­ning eller som eljest är ska­de­stånds­skyl­dig med anled­ning av så dant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gär­ningen efter om stän­dig­he­terna åläg­gas att bekosta tryck­ning i en eller flera tid­ningar av dom i målet. 2 § ska­de­stånd till den som till­fo­gats per­son­skada omfat­tar ersätt­ning för läka­rar­vode och annan kost­nad till följd av ska­dan, för hin­der eller för­lust i den ska­da­des näring, för sveda och värk samt för lyte eller annat sta­dig­va­rande men. 3 § den som enligt lag har rätt till under­håll av någon som bli­vit dödad skall, om han till följd av döds­fal­let kom­mer att sakna erfor­der ligt under­håll, av den som är ska­de­stånds­skyl­dig med anled­ning av döds­fal­let erhålla ersätt­ning efter vad som fin­nes skä­ligt med hän­syn till den­nes eko­no­miska för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt. ersätt­ningen kan bestäm­mas att utgå på en gång eller på sär­skilda tider. 4 § vid sak­skada omfat­tar ska­de­stån­det ersätt­ning för sakens värde eller för repa­ra­tions­kost­nad och vär­de­minsk­ning, för annan kost­nad till följd av ska­dan samt för hin­der eller för­lust i den ska­de­li­dan­des näring. 5 § om vål­lande på den ska­de­li­dan­des sida har med­ver­kat till ska dan, jäm­kas ska­de­stån­det efter vad som fin­nes skä­ligt. 6 § skall två eller flera ersätta samma skada, sva­rar de soli­da­riskt för ska­de­stån­det, i den mån ej annat föl­jer av att begräns­ning gäl­ler i den ska­de­stånds­skyl­dig­het som åvi­lar någon av dem. 7 § för skada som vål­lats genom under­lå­ten­het att avslöja brott utgår ej ersätt­ning enligt denna lag enbart på den grund att straff för under låten­he­ten kan följa enligt 23 kap. 6 § första styc­ket brotts­bal­ken. 8 § vid tillämp­ning av denna lag skall med arbets­ta­gare lik­stäl­las värn­plik­tiga och andra som full­gör i lag före­skri­ven tjänst­gö­ring, de som under utbild­ning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art lik­nar sådant som van­li­gen utfö­res av arbets­ta­gare samt de som för annans räk­ning eljest utför arbete under omstän­dig­he­ter lik nande dem som före­kom­mer i anställ­nings­för­hål­lande. denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1972, då 6 kap. straff­la­gen, lagen (1899: 58 s. 1) om ersätt­ning av all­männa medel i vissa fall för skada, som för­or­sa­kats av ämbets-​​ eller tjäns­te­män med flera, samt lagen (1929: 28) o m befri­else i visst fall för befäl­ha­vare eller förare å luftfar-​​ 451 ¬ sfs 1972; 207 tyg, hörande till krigs­mak­ten, från skyl­dig­het att gälda ska­de­stånd skall upp­höra att gälla. före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning hän­vis­ning till före­skrift som ersatts genom bestäm­melse i denna lag, tilläm­pas i stäl­let den nya bestäm­mel­sen. det alla som veder­bör hava sig hör­sam­li­gen att efter­rätta. till ytter mera visso hava vi detta med egen hand under­skri­vit och med vårt kungl. sigill bekräfta låtit. stock­holms slott den 2 juni 1972. gustaf adolf lennart g eijer (l. s.) (justi­tie­de­par­te­men­tet) 't \ w' ¬