SFS 1987:124

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

lag sfs 1987:124 om änd­ring i fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988); utkom från tryc­ket den 6 maj 1987 utfär­dad den 2 april 1987. enligt riks­da­gens beslut* före­skrivs i fråga om fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988)2 dels att 2 k ap. 6 §, 3 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 25 §, 5 kap. 3 och 22 §§, 6 kap. 1 §,7 kap. 1, 4 och 6 §§,8 kap. 4 §, 14 kap. 1,9 och 10 §§, 15 kap. 8 och 9 §§ samt 16 kap. 14 § skall ha föl­jande lydelse, dels att i lagen skall infö­ras två nya para­gra­fer, 4 kap. 25 a § och 6 kap. 2 a §, av föl­jande lydelse. 2 kap. 6 § kost­na­derna för genom­fö­rande av fas­tig­hets­bild­ning beta­las enligt de bestäm­mel­ser som gäl­ler för den fas­tig­hets­bild­nings­åt­gärd om vil­ken ä r fråga. kost­na­der som är gemen­samma för skilda åtgär­der för­de­las på dessa efter vad som är sk äligt. avvi­sas ansö­kan eller instäl­les för­rätt­ning, skall sökan­den betala upp komna kost­na­der, om icke sär­skilda omstän­dig­he­ter för­an­le­der att betal nings­skyl­dig­he­ten för­de­las mel­lan samt­liga sakä­gare eller vissa av dem. har för­rätt­ningen enligt 5 kap. 3 § ^ä rde styc­ket påkal­lats av läns­sty­rel sen, skall sådana kost­na­der beta­las av sta­ten. över­ens­kom­melse mel­lan sakä­garna om för­del­ning av för­rätt­nings­kost naderna på annat sätt än som föl­jer av lagen skall gälla, om det icke är uppen­bart att över­ens­kom­mel­sen till­kom­mit i otill­bör­ligt s yfte. till för­rätt­nings­kost­na­der hän­fö­res tax­e­av­gift, ersätt­ning till sak­kun­nig och sysslo­man, utgift för hant­lang­ning som ej ingår i tax­e­av­gif­ten samt ersätt­ning for skada enligt 4 kap. 38 § tredje styc­ket. 3 kap. 2 § ' inom område med detalj­plan, fas­tig­hets­plan eller områ­des­be­stäm mel­ser får fas­tig­hets­bild­ning inte ske i strid mot pla­nen eller bestäm­mel­ser na. om syf­tet med pla­nen eller bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas, får dock mindre avvi­kel­ser göras. gäl­ler natur­vårds­fö­re­skrif­ter eller andra sär­skilda bestäm­mel­ser för marks bebyg­gande eller använd­ning än som avses i fö rsta styc­ket, skall fas­tig­hets­bild­ning ske så, att syf­tet med bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas. får på grund av sär­skilt med­gi­vande bygg­nad upp­fö­ras eller annan där­med jäm­för­lig åtgärd före­ta­gas i strid mot sådan bestäm­melse, utgör vad nu har sagts ej hin­der mot fas­tig­hets­bild­ning som behövs för att med­gi­van­det skall kunna utnytt­jas. om det finns sär­skilda skäl, får läns­sty­rel­sen eller efter dess för­ord nande kom­mu­nal myn­dig­het på begä­ran av fas­tig­hets­bild­nings­myn­dighe ten medge undan­tag från bestäm­mel­ser som avses i andra styc­ket. ' prop. 1985/86:90, bou 1986/87:4, rskr. 126. ^ lagen omtryckt 1971: 1035. ^ senaste lydelse 1977: 362, 321 11-​sfs 1987 ¬ sfs 1987:124 en kom­mu­nal myn­dig­hets beslut ifråga som avses i tredje styc­ket får över­kla­gas genom besvär hos läns­sty­rel­sen. läns­sty­rel­sens beslut i fråga som avses i tred je styc­ket får över­kla­gas genom besvär hos rege­ringen. 3 §'' inom område som inte omfat­tas av detalj­plan, får fas­tig­hets­bild­ning inte ske, om åtgär­den skulle för­svåra områ­dets ända­måls­en­liga använd ning, fö ran­leda olämp­lig bebyg­gelse eller mot­verka lämp­lig planlä ggning av områ­det. 4 kap. 25 § fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ten skall utreda för­ut­sätt­ning­arna för fas­tig­hets­bild­ningen. före­lig­ger ej hin­der mot denna, skall myn­dig­he­ten utar­beta den fas­tig­hets­bild­nings­plan samt ombe­sörja de göro­mål av tek nisk art och de vär­de­ringar som behövs för åtgär­dens genom­fö­rande. där­vid bör råd­pläg­ning med sa kägarna ske. vid b ehov skall sam­råd ske med de myn­dig­he­ter som berö­res av åtgär­den. sedan de sålunda före­skrivna åtgär­derna utförts, skall myn­dig­he­ten med­dela beslut om fas­tig­hets­bild­ningen (fas­tig­hets­bild­nings­be­slut). detta beslut skall ange hur fas­tig­hets­in­del­ningen änd­ras och vilka servitutsåt-​​ gär­der som vid­ta­ges. i övrigt skall beslu­tet inne­hålla utta­lan­den i frågo r som har ett ome­del­bart sam­band med fas­tig­hets­bild­ningen. sär­skilda be stäm­mel­ser om vad beslu­tet i vissa fall skall inne­hålla med­de­las i 5, 8 och 12 kap. om det är lämp­ligt, får fas­tig­hets­bild­nings­be­slu­tet med­de­las utan hin­der av att tek­niska göro­mål och vär­de­ringar ej utförts. under samma för­ut­sätt ning får olika frå­gor som hör till beslu­tet upp­ta­gas för sig och avgö­ras genom sär­skilda beslut. vad som före­skri­ves om fas­tig­hets­bild­nings­be­slut gäl­ler även sådant avgö­rande. 25 a § om bygg­nads­nämn­den vid sam­råd enligt 4 kap. 25 § anser att tillåt­lig­he­ten enligt 3 kap. 3 § av fas­tig­hets­bild­ning för ny eller befint­lig bebyg­gelse kan sät­tas i fråga och om det från andra syn­punk­ter finns för­ut­sätt­ningar för att genom­föra fas­tig­hets­bild­ningen, skall fas­tig­hets­bild nings­myn­dig­he­ten hän­skjuta ären­det till bygg­nads­nämnd en för pröv­ning. fin­ner nämn­den att 3 kap. 3 § inte utgör hin­der mot fas­tig­hets­bild­ningen, skall nämn­den lämna med­gi­vande till denna. beslut vari­ge­nom bygg­nads­nämn­den väg­rat med­gi­vande till fas­tig­hets bild­ningen eller gjort sådant med­gi­vande bero­ende av vill­kor får över­kla gas genom besvär hos läns­sty­rel­sen. läns­sty­rel­sens beslut får över­kla­gas genom besvär hos rege­ringen. beslut av bygg­nads­nämn­den eller högre instans vari­ge­nom med­gi­vande till fas­tig­hets­bild­ningen väg­rats eller gjorts bero­ende av vill­kor är bin­dande för fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ten. 322 •' se naste lydelse 1973: 1157. ¬ sfs 1987:124 5 kap. 3 § rätt att påkalla fas­tig­hets­re­gle­ring till­kom­mer ägare av fas­tig­het som berö­res av regle­ringen. vid expro­pri­a­tion eller lik­nande tvångs­för­värv får för­vär­va­ren begära sådan fas­tig­hets­re­gle­ring vari­ge­nom olä­gen­het av för­vär­vet kan undanrö jas, mins­kas eller före­byg­gas. kom­mu­nen kan påkalla fas­tig­hetsr egle­ring som behövs för att mark och vat­ten skall kunna använ­das för bebyg­gelse på ett ända­måls­en­ligt sätt. läns­sty­rel­sen kan påkalla fas­tig­hets­re­gle­ring som läns­sty­rel­sen fin­ner vara av större bety­delse från all­män syn­punkt. 22 § om det behövs för att under­lätta för­rätt­ningen och säker­ställa dess resul­tat, kan fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ten för­bjuda att bygg­na­der upp förs, byggs till, byggs om eller sätts i st ånd utan myn­dig­he­tens med­gi­van de. sådant med­gi­vande får väg­ras endast om åtgär­den väsent­ligt för­svå­rar regle­ringen. 6 kap. 1 § för ända­mål av sta­dig­va­rande bety­delse för flera fas­tig­he­ter får sam­fäl­lig­het bil­das, om ej ända­må­let kan till­go­do­ses bättre på annat sätt. sam­fäl­lig­het får ej bil­das för andra fas­tig­he­ter än sådana för vilka det är av väsent­lig bety­delse att ha del i sam­fal lig­he­ten. fas­tig­hets andel i sam­fäl­lig­het bestäm­mes efter vad som med hän syn till omstän­dig­he­terna är ända­måls­en­ligt och skä­ligt. denna para­graf gäl­ler ej sådan sam­fal­lig­hets­bild­ning som avses i 2, 2 a eller 4 §. 2 a § av mark som ingår i samve rkans­om­rå­det för en exploateringssam-​​ fäl­lig­het enligt lagen (1987:11) om explo­a­te­rings­sam­ver­kan får sär­skilda sam­fäl­lig­he­ter bil­das, om det behövs för att genom­föra sådan sam­ver­kan. en fas­tig­hets andel i sam­fal­lig­he­ten skall där­vid mot­svara dess andel­stal i explo­a­te­rings­sam­fäl­lig­he­ten enligt 11 § andra styc­ket nämnda lag. 7 kap. 1 § ser­vi­tut som bil­das genom fas­tig­hets­re­gle­ring skall vara av väsent­lig bety­delse för fas­tig­hets ända­måls­en­liga använd­ning. vid detta bedö­mande skall hän­syn ej tagas till rät­tig­het som är grun­dad på fri­vil­lig upp­lå­telse. utan stöd av över­ens­kom­melse mel­lan äga­ren av den härs­kande fastig heten och äga­ren av den tjä­nande fas­tig­he­ten får set­vi­tu­tet ej inne­fatta skyl­dig­het för den senare att under­hålla väg, bygg­nad eller annan anlägg ning som avses med ser­vi­tu­tet. ser­vi­tut får ej bil­das för viss tid eller göras bero­ende av vill­kor. dock får bestäm­mas att ser­vi­tut skall gälla en dast så länge ända­må­let ej till­go­do­setts på annat sätt som sär­skilt anges. för bildande av ser­vi­tut varom bestäm­mel­ser har med­de­lats i en fastig hets­plan gäl­ler inte första styc­ket och 5 kap. 8 §. 4 § för att ser­vi­tut skall få ä ndras krävs att det hind­rar ett ända­mål­sen ligt utnytt­jande av den tjä­nande fas­tig­he­ten eller dess använd­ning i enlig­het 323 ¬ sfs 1987:124 med detalj­plan, fas­tig­hets­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser och att denna olä­gen­het kan undan­rö­jas genom änd­ringen. har änd­rade för­hål­lan­den inträtt efter ser­vi­tu­tets till­komst, får ser­vi­tu­tet änd­ras, om det skulle inne­bära väsent­lig för­del för den tjä­nande eller den härs­kande fas­tig­he­ten utan att för den andra med­föra olä­gen­het av bety­del se. 6 § för änd­ring eller upp­hä­vande av ser­vi­tut vid sådan fas­tig­hets­regle ring som avser änd­ring i fas­tig­hets­in­del­ningen gäl­ler icke de i 4 och 5 §§ före­skrivna sär­skilda vill­ko­ren, om åtgär­den är av bety­delse för regle­ring en. för änd­ring eller upp­hä­vande av ser­vi­tut varom bestäm­mel­ser har med delats i en fas­tig­hets­plan gäl­ler inte 4 och 5 §§ samt 5 kap. 8 §. 8 kap. 4 § till­hör områ­den som enligt en fas­tig­hets­plan skall bilda en fas­tig­het olika ägare, far ägare av sådant område på begä­ran lösa åter­sto­den av den bli­vande fas­tig­he­ten utan hin­der av de inskränk­ningar beträf­fande inlö­sen som fram­går av 5 kap. 7 § och av 1-3 §§ i detta kapi­tel. yrkas inlö­sen av flera, äger den före­träde vars område vid upp­skatt­ning åsät­tes största vär­det. åsät­tes områ­dena lika värde, äger den före­träde som först yrkat inlö­sen. om änd­ringar i fas­tig­hets­in­delni ngen sam­ti­digt genom­fö­res med tillämp­ning av 5 kap., skall dessa beak­tas vid upp­skatt­ningen. 14 kap. 1 om det vid fas­tig­hets­bild­ning upp­kom­mer frå­gor om fas­tig­hets­in­del ning­ens beskaf­fen­het eller om bestån­det eller omfånget av led­nings­rätt eller av ser­vi­tut, skall frå­gan prö­vas vid fas­tig­hets­be­stäm­ning, om det behövs för fas­tig­hets­bild­ningen. 1 fråga om ser­vi­tut som har till­kom­mit med stöd av vat­ten­la­gen (1983: 291) eller mot­sva­rande äldre lag­stift­ning får en sådan bestäm­ning endast avse ser­vi­tut enligt 8 kap. 1 § vatte nla­gen eller mot­sva­rande äldre bestäm­mel­ser. på ansö­kan av sakä­gare får även i annat fall fas­tig­hets­be­stäm­ning ske för pröv­ning av fråga om fas­tig­hets­in­del­ning­ens beskaf­fen­het eller om bestån det eller omfånget av led­nings­rätt eller av ser­vi­tut, som till­kom­mit vid avvitt­ring eller enligt lag­stift­ningen om fas­tig­hets­bild­ning eller enskilda vägar eller enligt anlägg­nings­la­gen eller 8 kap. 1 § vat­ten­la­gen eller mot sva­rande äldre bestäm­mel­ser, såvida icke frå­gans avgö­rande uppen­barli gen är utan bety­delse för sökan­den. samma rätt att påkalla fas­tig­hetsbe stäm­ning till­kom­mer kom­mu­nen såvitt gäl­ler område med detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser eller område beträf­fande vil­ket fråga väckts om upp­rät­tande av sådan plan eller sådana bestäm­mel­ser. 9 § om avslu­tande av för­rätt­ning vid vil­ken även hand­läg­ges fråga om fas­tig­hets­bild­ning och om åtgär­der i sam­band med avslu­tan­det gäl­ler 4 kap. 29 och 30 §§. 324 ' senaste lydelse 1983:658. ¬ beträf­fande annan för­rätt­ning äger 4 kap. 29 § mot­sva­rande tillämp­ning. sfs 1987:124 kom­mu­nen skall dock all­tid under­rät­tas om avslu­tande av för­rätt­ning som den har sökt. 10 § kost­na­derna för fas­tig­hets­be­stäm­ning för­de­las mel­lan sakä­garna efter vad som är skä­ligt. är kom­mu­nen sökande, skall kost­na­derna beta­las av kom­mu­nen, i den mån sär­skilda skäl för­an­le­der detta. bestäm­mel­serna i 2 k ap. 6 § om betal­nings­skyl­dig­he­tens för­del­ning när över­ens­kom­melse före­lig­ger mel­lan sakä­garna och om ansva­ret för kost­na­derna när ansö­kan avvi­sas eller för­rätt­ning instäl­les äger mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande fas­tig­hets­be­stäm­ning. sker fas­tig­hets­be­stäm­ning i sam­band med fas­tig­hets­bild­ning enligt 13 kap., skall i ställe t för första styc­ket tilläm­pas 5 § i nämnda kapi­tel. 15 kap. 8 § fin­ner läns­sty­rel­sen att tillstånds-​​ eller fas­tig­hets­bild­nings­be­slut stri­der mot sådan bestäm­melse i de nna lag som med­de­lats till för­mån för all­mänt intresse, får läns­sty­rel­sen över­klaga beslu­tet på sätt och inom tid som gäl­ler för sakä­gare. första styc­ket gäl­ler icke fas­tig­hets­bild­ning inom område med detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser, om åtgär­den rör endast mark som enligt pla­nen eller bestäm­mel­serna är avsedd för annat än jord­bruks­än­da­mål. 9 § beslut om instäl­lande av för­rätt­ning som begärts av läns­sty­rel­sen eller kom­mu­nen får över­kla­gas av sökan­den i lik­het med vad som gäl­ler för sakä­gare. mot­sva­rande rätt till­kom­mer den som sökt fas­tig­hets­re­gle­ring enligt 5 kap. 3 § andra styc­ket. 16 kap. 14 § fas­tig­hets­dom­sto­len kan, efter vad som är skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna, för­ordna att sakä­gare som för­lo­rar målet skall ersätta annan sakä­gare den­nes rät­te­gångs­kost­nad, i mål om inlö­se­ner­sätt­ning skall dock sakä­gare som avstår mark eller sär­skild rät­tig­het få gott­gö­relse för sin kost­nad o bero­ende av utgången i målet. första styc­ket gäl­ler ej, om annat föl­jer av 18 kap. 6 eller 8 § rät­te­gångs bal­ken. vin­ner sakä­gare mål mot före­trä­dare för all­mänt intresse, kan dom­sto­len tiller­känna honom ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad, om syn­ner­liga skäl före­lig­ger. sådan ersätt­ning skall utges av stats­ver­ket eller, om endast kom­mu­nen före­trä­der det all­männa intres­set, av kom­mu­nen. skall i annat fall än som avses i 13 § kost­nad fö r bevis­ning eller sär­skild åtgärd enligt rät­tens beslut utgå av all­männa medel, kan dom­sto­len när det är skä­ligt för­ordna att kost­na­den skall stanna på stats­ver­ket. 1. denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1987. 2. har beslut om undan­tag som avses i 3 ka p. 2 § tredje styc­ket i dess 325 ¬ på rege­ring­ens väg­nar sten wick­bom sfs 1987; 124 äldre lydelse, eller sådant beslut om med­gi­vande att företa åtgärd i strid [/? mot plan som avses i 3 kap. 2 § första och qärde stycke na i de ras äldre lydelse, vun­nit laga kraft efter utgången av juni 1986, får fas­tig­hets­bild­ning ske utan hin­der av de nya bestäm­mel­serna i 3 kap. 2 §. om ansö­kan om ^ fas­tig­hets­bild­ning inte görs inom två år från den dag då beslu­tet om undan­tag eller med­gi­vande vann laga kraft, upp­hör dock beslu­tet att gälla. ^ michael koch ^' (justi­tie­de­par­te­men­tet) ¬