Lag (1936:82) angå­ende infö­rande av lagen om skul­debrev

1 §   Den nu antagna lagen om skul­debrev skall, jämte vad här nedan stad­gas, lända till efter­rät­telse från och med den 1 janu­ari 1937.

2 §   Genom nya lagen upp­hä­vas:

9 kap. 1--4 §§ han­dels­bal­ken;

10 § 1--3 samt 6--10 mom. för­ord­ningen om nya utsök­nings­la­gens infö­rande;

så ock vad i övrigt fin­nes i lag eller för­fatt­ning stri­dande mot nya lagens bestäm­mel­ser.

3 §   Vad i lag eller för­fatt­ning är stad­gat om gäl­de­nä­rer eller löf­tes­män, som iklätt sig ansva­rig­het en för alla och alla för en, skall äga tillämp­ning jäm­väl då sådan ansva­rig­het eljest ålig­ger flere som gemen­samt åta­git sig betal­nings­skyl­dig­het.

4 §   Å skul­debrev som till­kom­mit före nya lagens ikraft­trä­dande äge äldre lag tillämp­ning, i den mån ej annat föl­jer av vad här nedan stad­gas.

5 §   har upp­hävts genom lag (1976:190).

6 §   Stad­gan­dena i 16, 18, 20, 22 och 31 §§ nya lagen skola äga tillämp­ning jäm­väl å äldre skul­debrev, där det efter lagens ikraft­trä­dande över­lå­tits; dock äge gäl­de­nä­ren ej i något fall fram­ställa invänd­ning som avses i 16 §, där han på grund av äldre lag var för­hind­rad att göra invänd­ningen gäl­lande mot över­lå­ta­ren.

7 §   Före­skrif­terna i 21 § andra styc­ket nya lagen skola, i fråga om belopp som för­falla efter lagens ikraft­trä­dande, tilläm­pas jäm­väl å äldre skul­debrev.

8 §   De i 23-​-25 §§ nya lagen givna bestäm­mel­ser om ränte-​ och vinst­ku­ponger skola äga tillämp­ning jäm­väl å kupong till äldre huvud­för­bin­delse eller aktie; dock att
      1) vad i 23 § tredje styc­ket och 24 § andra styc­ket är stad­gat i fråga om över­lå­telse av kupong skall gälla alle­nast över­lå­telse som äger rum efter lagens ikraft­trä­dande;
      2) den i 25 § angivna tid för kupongs före­te­ende till inlö­sen skall, i fråga om kupong som för­fal­lit till betal­ning före dagen för ikraft­trä­dan­det, räk­nas från sagda dag; samt
      3) vad i 25 § andra styc­ket är stad­gat om rätt till betal­ning för för­kom­men kupong skall, i fråga om kuponger till obli­ga­tio­ner som av svenska sta­ten utgi­vits för andra lån än sådana, vilka amor­te­ras enligt en på för­hand bestämd plan, gälla alle­nast kupong som för­fal­ler efter lagens ikraft­trä­dande.

9 §   Har sådant bevis om till­go­do­ha­vande hos bank som avses i 32 § nya lagen eller sådant enkelt skul­debrev som i sista styc­ket av sagda para­graf omför­mä­les utfär­dats före lagens ikraft­trä­dande, skall, i fråga om gäl­de­nä­rens rätt till invänd­ning på grund av för­hål­lande som inträf­fat efter kraft­trä­dan­det, nya lagen vinna tillämp­ning. Vad enligt samma para­graf gäl­ler om över­lå­tel­ses ver­kan mot över­lå­ta­rens bor­ge­nä­rer och om över­lå­telse till flere skall ock äga tillämp­ning, där över­lå­tel­sen eller, såvitt fråga är om över­lå­telse till flere, den första över­lå­tel­sen ägt rum efter ikraft­trä­dan­det.

10 §   Har, till säker­het för skul­debrev som är ställt till viss man, inteck­ning bli­vit före tiden för­nya lagens ikraft­trä­dande bevil­jad, eller är vid sagda tid ansö­kan om sådan inteck­ning vilande, skall från och med den 1 janu­ari 1940 eller den tidi­gare dag efter ikraft­trä­dan­det då skul­debre­vet efter inlö­sen åter utgi­vits av den för­skrivna egen­do­mens ägare, skul­debre­vet, i fråga om rät­ten att göra inteck­ningen gäl­lande i egen­do­men, anses lika med skul­debrev till inne­ha­va­ren, utan så är att å skul­debre­vet teck­nats sär­skilt för­be­håll att det ej skall vara löpande. Har, före den tid som nu är sagd, den för­skrivna egen­do­mens ägare hos inteck­nings­myn­dig­he­ten anmält att han menar sig äga rätt till invänd­ning, som icke skulle kunna fram­stäl­las där­est skul­debre­vet vore löpande, njute han sin rätt till godo. Anteck­ning om sådan anmä­lan skall ske på ena­handa sätt som i fråga om anmä­lan angå­ende inne­hav av inteck­nat ford­rings­be­vis är stad­gat.