SFS 1988:950

Källa Regeringskansliets rättsdatabaser m.fl.

sfs 1988:950 m. m.; utkom från trycket den 30 augusti 1988 2040 utfärdad den 30 juni 19 88. enligl riksdagens beslut' föreskrivs följande. 1 kap. inledande bestämmelser , 8 det a r en nat ioneli an gelägenhet at t skydda oc h värda vå r kultur- miljö. ' prop. 1987/88-. 104. kru 21. rskr. 390. / ¬ ansvaret för detta delas av alla. såväl enskilda som myndigheter skall sfs 1988:950 visa hänsyn och aktsamhet mot ku lturmiljön. den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas. 2 § i denna lag finns bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel av kulturföremål ur landet. länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet. riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, i denna lag i fort sättningen kallat rik santikvarieämbetet, har överinseende över kulturmin nesvården i lande t. riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av domstol eller annan myndighet enligt denna lag. 3 § vad som föreskrivs i den na lag om ägare av fastighet eller byggnad skall, då fastigheten eller byggnaden innehas som fideikommiss eller under därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren. 2 kap. fornminnen fasta forniämningar och fornfynd 1 § fasta forniämningar är skyddade enligt denna lag. fasta forniämningar är följande lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna 1. gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra be gravningsplatser, 2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, mär ken och bilder samt andr a ristningar eller målningar, 3. kors och minnesvårdar, 4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål, 5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkom mit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom läm ningar efter arbetsliv och näringsfång, 6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanlägg ningar samt av andra märkliga byggnader och byggnadsverk, 7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjö märken och likartade anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter, 8. skeppsvrak, om minst etthundra år kan a ntas ha gått sedan skeppet blev vrak. fasta forniämningar är också naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre folklig kult. 2 § till en fast fornlämning hör ett så stort område på marken eller på sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräck ligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. detta område be- 2041 nämns fornlämningsområde. / ¬ sfs 1988:950 när fråga uppkommer om fastställelse av gränserna för ett fornlämnings- område, prövas frågan av länsstyrelsen. då ett ärende om fastställelse av gränser tas upp av någon annan än ägaren av området, skall denne underrättas om ärendet och ges tillfälle att yttra sig i saken. underrättelsen skall ske genom delgivning. 3 § fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som 1. påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna eller 2. påträffas under andra omständigheter och kan a ntas vara minst ett hundra år gamla. 4 § sådant fornfynd som avses i 3 § 1 till faller staten. sådant fornfynd som avses i 3 § 2 tillfaller upphittaren. han är dock skyldig att erbjuda staten att få lösa in det mot betalning (hembud) 1. om fornfyndet innehåller föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller 2. om fornfyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans. 5 § den som påträffar ett fornfynd, som skall tillfalla eller hembjudas staten, skall snarast anmäla fornfyndet hos riksantikvarieämbetet, länssty relse, länsmuseum eller polismyndighet. fornfynd som hör till skeppsvrak kan anmälas även till kustbevakningen. upphittaren är skyldig att på begäran lämna ut fornfyndet mot kvitto samt uppge var, när och hur fornfyndet påträffades. skydd, vård och undersökning av fornlämning och plats där fornfynd på träffats 6 § det ä r förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sät t ändra eller skada en fast fornlämning. 7 § riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de åtgärder som behövs för att skydda och vårda en fast fornlämning. åtgärderna får avse exempelvis flyttning, iordningställande och inhägnad av fornlämningen eller röjning. åtgärden får avse även en fornlämning som infogats i ett byggnadsverk. länsstyrelsen får uppdra åt annan att vidta åtgärder som avses i första stycket under de villkor som länsstyrelsen bestämmer. åtgärd som innebär att fornlämningen rubbas eller förändras får dock inte vidtas utan alt länsstyrelsens uppdrag uttryckligen gäller en sådan åtgärd. innan någon åtgärd vidtas skall den som äger eller har särskild rätt till marken eller byggnadsverket underrättas genom delgivning. detsamma skall gälla i fråga om vattenområde. om åtgärderna medför kostnader eller skada för ägaren eller någon annan, har han rätt till skälig ersättning av allmänna medel. beslut om ersättning fattas av länsstyrelsen och delges den som berörs av beslutet. 2042 ¬ 8 §• riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får utan hinder av 6 § un- sfs 1988:950 dersöka en fast fornlämning, bärga ett skeppsvrak som är en fast fornläm- ning samt undersöka en plats där fornfynd påträffats. länsstyrelsen får lämna tillstånd till annan att företa en sådan undersök ning eller bärgning under de villkor som län sstyrelsen bestämmer. vid un dersökningen eller bärgningen gäller bestämmelserna om under rättelse och ersättning enligt 7 § tredje och fjärde styckena. bärgas ett skeppsvrak som är en fast fornlämning, skall det tillfalla staten, om det s aknar ägare. 9 § länsstyrelsen får meddela särskilda föreskrifter till skydd fö r en fast fornlämning. föreskrifterna får även meddelas för område som enligt 2 § inte hör till fornlämningen under förutsättning att pågående användning av marken härigenom inte försvår as avsevärt. länsstyrelsen får fridlysa en plats där fornfynd påträffats, om det kan ske utan att någon väsentlig olägenhet uppstår. fridlysning får ske intill dess platsen har undersökts enligt 8 §. föreskrifter eller fridlysning får förenas med v ite. ett beslut om föreskrifter eller fridlysning skall kungöras på lämpligt sätt. ingrepp i fast fornlämning 10 § den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid ta reda på om någon fast fornlämning kan beröras av företaget och i s å fall snarast samråda med länsstyrelsen. om en fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, skall arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs. den som leder arbetet skall ome delbart anmäla förhållandet hos länsstyrelsen. 11 § om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. som sådan exploatering räknas t. ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för enerigiförsörjning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål. beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. 12 § den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning skal! ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen med för hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornläm- ningens betydelse. såvitt gäller ägaren av skeppsvrak eller fornfynd som hör till skeppsvrak får tillstånd lämnas, om inte särskilda skäl talar emot det. om någo n annan än ägaren av marken eller vattenområdet eller ägaren av skeppsvraket ansöker om tillstånd, skall ansökningen avslås om ägaren 2043 ¬ ' r sfs 1988:950 motsätter sig åtgärden och det inte finns några synnerliga skäl att bifalla ansökningen. 13 § som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. i beslutet om tillstånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra. innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, färd en besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen. om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på särskild undersökning. 14 § den som utför ett arbetsföretag som berör fast fornlämning svarar för kostnaden för åtgärder enligt 13 §. företagaren svarar dock inte för kostnad som 1. hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd. 2. väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd enligt 13 § första stycket, 3. hänför sig till arkeologisk förundersökning enligt 13 § andra stycket, om länsstyrelsen mte lämnar tillstånd till ingrepp i fornlämningen enligt 12 § andra stycket, eller 4. hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild undersök ning enligt 13 §, om det visar sig att någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget. beslut enligt denna paragraf fattas av länsstyrelsen och delges företaga ren. 15 § vägras någon tillstånd enligt 12 § beträffande fornlämning som när den påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord. är han berättigad till skälig ersättning av allmänna medel, om fornlämningen vållar honom b etydande hinder eller olägenhet. ansökan om sådan ersätt ning görs hos länsstyrelsen. ansökningen skall ha kommit in til l länsstyrel sen inom två år från det att fornlämningen påträffades genom grävning eller annat arbete, annars är rätten till ersättning förlorad. vad som nu sagts om ersättning skall inte tillämpas om marken exproprieras. ersättning för hinder eller olägenhet skall deponeras hos länsstyrelsen. i fråga om fördelning och utbetalning av deponerade belopp samt rättsver kan av fördelning och utbetalning gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts enligt expropriationslagen (1972:719). beloppet utbetalas dock direkt till sökan den om det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare än sökanden. inlösen och hittelön vid fornfynd 16 § vid inlösen av fornfynd som enligt 4 § är hcmbudspliktigt skall ersättning utgå med ett belopp som är skäligt med hänsyn till fyndets beskaffenhet, för föremål av ädclmetall dock minst motsvarande me tallvärdet efter vikt, uppräknat med en åttondel. 2044 för fornfynd får även särskild hittelön lämnas. ¬ frågor om inlösen, ersättning och hittelön prövas av riksan tikvarieäm- sfs 1988:950 betet. fyndfördelning 17 § riksantikvarieämbetet får genom fyndfördelning överlåta statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på ett tillfredsställande sätt. metallsökare 18 § apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallfö remål under markytan (metallsökare) får inte medföras på fasta fornläm- ningar annat än vid fard på sådan väg som är upplåten för allmänheten. 19 § metallsökare får inte användas inom gotlands län. metallsökare får inte heller användas inom område där fornfynd av det slag som skall hembjudas enligt 4 § a ndra stycket tidigare har påträffats. sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande mark där ytterli gare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det tidigare fyndets karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens utseende samt före komsten av andra kända fyndplatser i närh eten. regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar före skrifter om den närmare avgränsningen av sådant område som avses i andra stycket. 20 § utan hinder av vad som sägs i 19 § får metallsökare användas i militär verksamhet och för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd. utan hinder av vad som sägs i 18 och 19 §§ gäller a tt metallsökare får medföras och användas 1. vid undersökningar av fornlämningar eller platser där fornfynd på träffats, när undersökningen utförs av riksantikvarieämbetet eller av någon annan efter medgivande av länsstyrelsen eller 2. om länsstyrelsen i annat fall har lämnat tillstånd att medföra och använda metallsökare. ansvar m. m. 21 § till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som av uppsåt eller oaktsamhet 1, gömmer, skadar, ändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt 4 § skall tillfalla eller hem bjudas staten, 2, inte anmäler fornfynd enligt 5 §, 3, bryter mot 6 §, 4, bryter mot bestämmelserna i 10 § andra st ycket eller 5, bryter mot 18 eller 19 §, den som bryt er mot 5 § har förlorat all rä tt på grund av fyndet. metallsökare som har använts vid brott enligt första stycket 5, skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. 2045 ¬ , t. - t • ; i sfs 1988:950 22 § vid överträdelse av beslut eller föreskrift enligt detta kapitel får tingsrätten besluta om handräckning för att åstadkomma rättelse. ansökan om handräckning får göras av riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen. i fråga om handräckning finns bestämmelser i handräckningslagen (1981:847). 23 § i ärenden enligt 2 § a ndra stycket och 9 § får länsstyrelsen, om det behövs, meddela föreskrift att gälla tills vidare i avvakta n på a tt ärendet avgörs slutligt. överklagande m. m. 24 § beslut av länsstyrelsen överklagas hos kammarrätten när det gäller 1. fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde enligt 2 §, 2. särskilda ordningsföreskrifter enligt 9 §, 3. fridlysning enligt 9 § eller 4. tillstånd att medföra och använda metallsökare enligt 20 § andra stycket. detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter som avses i 19 § tredje stycket och som med delas av annan myndighet än regeringen. beslut av riksantikvarieämbetet enligt 16 § överklagas hos kammarrät ten. beslut i övrigt enligt de tta kapitel av länsstyrelsen eller riksantikvarie ämbetet far överklagas hos regeringen, om inte annat följer av 25 §. kommunen får överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 § andra stycket, 9 § första-qärde styckena och 12 § andra stycket. 25 § länsstyrelsens beslut får inte överklagas när det gäller 1. ersättning för kostnader eller skada enligt 7 § qärde stycket, 2. ersättning enligt 8 § tredje stycket, 3. beslut om kostnad för förundersökning eller särskild undersökning enligt 14 § andra stycket eller 4. ersättning enligt 15 § första s tycket. den som är missnöjd med beslut som avses i första stycket kan väcka talan mot sta ten vid fastighetsdomstolen. talan skall ha vä ckts inom ett år från delfåendet av länsstyrelsens beslut. ersättning som beslutats av domstol enligt 15 § första stycket skall deponeras enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket. 3 kap. byggnadsminnen i § en byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelse område får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas pä park, träd gård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde. i fråga om byggnad av sådant värde som sägs i första stycket och som tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om statl iga byggnadsminnen. om ett statligt byggnadsminnc övergår till annan ägare 2046 än staten, skall det därmed utgöra ett byggnadsminnc enligt denna lag. ¬ bestämmelserna i detta kapi tel gäller in te en byggn ad som är fast forn - sfs 1988:950 lämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag. skyddets innebörd och omfattning 2 § när en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall länsstyrelsen genom skyddsföreskrifter ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avsee nden den inte får ändras. om det behövs får föreskrifterna också innehålla bestämmelser om att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas. 3 § skyddsföreskrifter skall så långt möjligt u tformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområde. ägaren får inte åläggas mera omfattande skyldigheter än vad som är oundgängligen nödvändigt för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde. hän syn skall tas till byggnade ns användning och ägarens skäliga önskemål. byggnadsmlnnesförklaring 4 § fråga om en byggnad bör förklaras för byggnadsminne kan väckas av var och en genom a nsökan eller tas upp av länsstyrelsen på eget initiativ. ansökan om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla uppgifter om vilken fastighet byggnaden är belägen på och om fastighetens ägare samt beskrivning av byggnaden. i ansökningen bör även anges vilka omständ igheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne. innan länsstyrelsen fattar beslut som enligt detta kapitel kan medföra rätt till ersättning eller inlösen för ägare eller någon annan, skall länsstyrel sen undersöka om medel för detta finns tillgängliga. 5 § då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne, får länsstyrelsen i avvaktan på ärendets slutliga prövning meddela förbud mot åtgärder som kan minska eller förstöra byggnadens kulturhistoriska värde. förbudet får gälla för en tid av högst sex månader. om det finns synnerliga skäl får det förlängas, dock högst med sex måna der för vaije gång. 6 § om en byggnad kan antas komma ifråga som byggnadsminne, får länsstyrelsen, utan att fråga väckts om byggnadsmlnnesförklaring, förord na att anmälan till länsstyrelsen skall göras, innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde. länsstyrelsen skall inom en månad från det anmälningen kom in dit avgöra om den skall ta upp fråga om byggnadsmlnnesförklaring av den berörda byggnaden. under denna frist får den anmälda åtgärden inte vidtas utan att länsstyrelsen har medgett det. 7 § om ett statligt byggnadsminne har övergått till att bli byggnadsminne enligt detta kapitel, skall länsstyrelsen utfärda förklaring om detta. 2047 ¬ sfs 1988:950 8 § länsstyrelsen skall för anteckning i fastighetsboken ofördröjligen underrätta inskrivningsmyndigheten 1. då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall fö rklaras för byggnadsminne eller förklaring utfärdats enligt 7 §, 2. då förordnande enligt 6 § första stycket meddelats eller upphävts, 3. då beslut om byggnadsminnesförklaring vunnit laga kraft ell er hävts, eller 4. då ansökan om byggnadsminnesförklaring avslagits. 9 § riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen eller den som arbetar på läns styrelsens uppdrag har rätt att få tillträde till byggnader med tillhörande markområde samt att där vidta de åtgärder och undersökningar som be hövs för lagens tillämpning. bestämmelser om ersättning och inlösen 10 § ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning av staten om skyddsföreskrifter 1. utgör hinder för rivning av en byggnad och skada n därav är betydan de i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller 2. på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvå ras inom berörd del av fastigheten. ersättning enligt första stycket far, om det är lämpligt, utgå med årliga belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden. medför skyddsföreskrifter att synnerligt men uppkommer vid använd ningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa fastigheten om ägaren begär det. bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då länsstyrelsen meddelat förbud enligt 5 §. ersättning som därvid utgår skall, om det finns skäl, avräknas mot ersättning som sedermera kan komma a tt utgå med stöd av denna paragraf. vid tillämpningen av första och tredje styckena skall, utan hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till ersättning eller inlösen i 11 och 20 §§ eller 15 ka p. 4 § plan- och bygglagen (1987:10), även beaktas andra beslut om skyddsföreskrifter samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket 2 och 3 plan- och bygglagen, under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet om skyddsföreskrifter. 11 § har fråga väckts om att en byggnad skall förklaras för byggnads minne, får länsstyrelsen förelägga den som vill göra ansp råk på ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader från det han fått del av föreläggandet, anmäla detta till länsstyrelsen. ett sådant föreläggande skall åtföljas av uppgift om de skyddsföreskrifter som avses bli utfärdade. den som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta tiden har förlorat sin rät t till ersättning eller inlösen. länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen. avtal mellan staten och en sakägare eller vad de uppenbarligen har förutsatt skall gälla mellan dem i fråga om ersättning eller inlösen skal l 2048 även gälla för den som senare förvärvar sakägarens rätt. ¬ 12 § om en fa stighet till följd av ett beslut enligt detta kapitel minskar i sfs 1988:950 värde så att den inte längre kan antas utgöra full säkerhet för borgenärerna, skall den ersättning som fastighetsägaren är berättigad till enligt 10 § deponeras hos länsstyrelsen. bestämmelsen gäller dock endast borgenärer som hade panträtt i fasti gheten när ersättningsrätten uppkom och ersätt ningsbelopp som skall utgå på en gång. om en borgenär lider skada, därför att depositionen inte skett i enlighet med första stycket, är han berättigad till ersättning från staten. ersättning en lämnas mot a vskrivning på fordringshandlingen. detsamma gäller om en borgenär lider förlust genom att ersättningen blivit för lågt beräknad och den inte blivit prövad av domstol till följd av överenskommelse mellan staten och fastighetsägaren eller av annan anledning. 13 § i fråga om e rsättning eller inlösen enligt 10 eller 12 § andra stycket skall expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den mån avvikande be stämmelser inte meddelas i denna lag. ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 10 § skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet. därvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen. ersättning för skada enligt 10 § för sta stycket 1 skall minskas med ett belopp som motsvarar det som enligt samma punkt skall tålas utan ersätt ning. om staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen förordna att ersättning enligt 10 § förs ta stycket skall betalas ut f örst när vissa åtgärder med byggnaden har utförts. ogillas talan om ersättning eller inlösen som har väckts av fastighetsäga ren eller annan sakägare, kan domstolen förordna att han skall bära sina egna kost nader, om han har inlett rättegången utan tillräckliga skäl. har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom ålägga honom att ersätta staten dess rättegångskostnader. ändring och hävande 14 § om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen lämna tillstånd till att ett byggnadsminne ändras i strid mot skyddsföreskrifterna. länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. 15 § om bibehållandet av ett byggnadsminne medför hinder, olägenhet eller kostnad som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får länsstyrelsen jämka skyddsföreskrifterna eller häva byggnadsminnesför- klaringen. länsstyrelsen får också häva en byggnadsminnesförklaring som framstår såsom ändamålslös. regeringen får häva en byggnadsminnesförklaring eller jämka skyddsfö reskrifter, om regeringen ger til lstånd till expropriation som rör byggnaden eller kringliggande område och byggnadsminnesförklaringen eller skydds föreskrifterna inte kan bestå utan olägenhet för expropriationsändamålet. vid beslut om att häva en byggnadsminnesförklaring eller att jämka 2049 65-sfs 1988 / c ' ¬ sfs 1988:950 skyddsföreskrifter får länsstyrelsen eller regeringen förordna att den softi begär hävandet eller jämkningen skall bekosta särskild dokumentation av byggnaden, om det är skäligt. ansvarsbestämmelser m. m. , 16 § om ägaren till ett byggnadsminne försummar det som åligger ho nom enligt skyddsföreskrifterna, får länsstyrelsen förelägga honom att inom viss skälig tid vidta nödvändiga åtgärder. föreläggandet far inte omfatta åtgärder som med hänsyn till byggnadens användnin g och omstän digheterna i övrigt ä r oskäligt betungande. om föreläggandet inte följs, får länsstyrelsen utföra åtgärderna på ägarens bekostnad. 17 § om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsfö reskrifter, får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om det är möjligt. ett sådant föreläggande får förenas med vite. tingsrätten får besluta om handräckning för att avbryta pågående förstö relse av ett byggnadsminne eller för att återställa det. även i annat fall får handräckning beslutas, om det behövs för att bestämmelse i detta kapitel skall efterlevas. ansökan om handräckning får göras av länsstyrelsen eller allmän åkla gare. i fråga om såd an handräckning finns bestämmelser i handräcknings - lagen (1981: 847). 18 § till böter döms den som 1. i strid mot meddelade skyddsföreskrifter river eller på annat sätt förstör ett byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt 14 § eller utan iakttagande av villkor för sådant tillstånd eller 2. bryter mot förbud som meddelats enligt 5 § eller förordnande enligt 6 § första stycket eller vidtar åtgärder i strid mot bestämmelserna i 6 § andra stycket. den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet eller förbudet. överklagande m. m. 19 § beslut av länsstyrelsen överklagas hos kammarrätten när det gäller 1. byggnadsminnesförklaring enligt 1 §, 2. skyddsföreskrifter enligt 2 §, 3. förbud mot åtgärder enligt 5 §, 4. anmälningsplikt enligt 6 §, 5. deposition enligt 12 § första stycket, 6. tillstånd eller villkor för tillstånd enligt 14 §, 7. jämkning av skyddsföreskrifter eller hävande av byggnadsminnes förklaring enligt 15 § första stycket, 8. dokumentation enligt 15 § tredje s tycket. 9. föreläggande enligt 16 § eller 10. föreläggande enligt 17 § första stycket. länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för byggnadsminnc 2050 får överklagas endast av riksantikvarieämbetet. ¬ 20 § länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen får inte överklagas. sfs 1988:950 den som är missnöjd med ett sådant beslut får väcka talan mot staten vid fastighetsdomstolen inom ett år från det han fått del av länsstyrelsens beslut. väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller inlösen förlorad. staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara en byggnad för byggnadsminne, väcka talan vid fastighetsdomstolen mot sakägare om fastställande av de villkor som skall gälla för ersättning. om beslut om byggnadsminnesförklaring inte kommer till stån d inom ett år från det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara bindande för parterna. talan om ersättning enligt 12 § andra stycket skall väckas vid fastighets domstolen. 21 § beslut enligt 1,5 eller 6 § skall tillämpas utan hinder av att talan förs mot beslutet. 4 kap. kyrkliga kulturminnen 1 § kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser är skyddade enligt bestämmelserna i detta kapitel. kyrkobyggnader och kyrkotomter 2 § kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas. kyrkobyggnader enligt denna lag är byggnader som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun samt domkyr kor som står under egen förvaltning. kyrkotomt är ett område kring en kyrkobyggnad som hör samman med byggnadens funktion och miljö och som inte är begravningsplats. 3 § kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkom mit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av riksantikvarieämbetet. 1 fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyck ning samt för ändring av dess färgsättning. i fråga om en kyrkotomt krävs alltid tillstånd för utvidgning av tomten samt för uppförande eller väsentlig ändring av byggnader, murar, portaler eller andra fasta anordningar på tomten. riksantikvarieämbetet får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till d e förhållanden som föranleder ändringen. villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. 2051 ¬ •'ii sfs 1988:950 4 § om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 3'^§ om tillståndsprövning tillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad e ller eh kyrkotomt som har tillkommit efter utgången av år 1939 och som är märklig genom sitt kulturhistoriska värde. 5 § sedvanliga underhållsarbeten eller brådskande reparationsåtgärder får utföras utan tillstånd. sådana åtgärder skall utföras med material och metoder som är lämpliga med hänsyn till byggnadens eller anläggningens kulturhistoriska värde. kyrkliga inventarier 6 § inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl. 7 § i varje församling samt i domkyrkor som står under egen förvaltning skall det finnas en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde. i förteckningen skall anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än församlingen eller domkyrkan och om det förvaras på någon annan plats än i kyrka n. förteckningen skall föras av kyrkoherden och en av kyrkorådet utsedd kyrkvärd, som skall vara ledamot eller suppleant i rådet. de skall också se till att föremålen förvaras och vårdas väl. 8 § kontraktsprosten skall minst vart sjätte år kontrollera att alla före mål i förteckningen finns kvar. sådan kontroll skall också göras vid byte av kyrkoherde eller sådan kyrkvärd som anges i 7 § andra stycket. i en församling där kontraktsprosten är kyrkoherde skall biskopen se till att kontroll sker. 9 § i fråga om ett föremål i förteckningen, som inte ägs av någon enskild person eller släkt, krävs tillstånd från riksantikvarieämbetet 1. för att avyttra det, 2. för att avföra det från förteckningen, 3. för att reparera eller ändra det, eller 4. för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör hemma. tillstånd krävs inte för mera obetydliga reparationer. sådana reparatio ner får inte utföras så, att föremålets kulturhistoriska värde minskas. 10 § riksantikvarieämbetet får besiktiga kyrkliga inv entarier. riksantikvarieämbetet får också besluta att ett föremål skall tas upp i förteckningen. om det finns allvarlig fara för att ett föremål skadas, får riksantikvarie ämbetet tills vidare ta hand om det eller vidta någon annan nödvändig åtgärd för att skydda eller vårda det. innan en sådan åtgärd vidtas, skall samråd ske med kontraktsprosten eller biskopen och. om föremålet ägs av någon enskild, med denne. 2052 ¬ begravningsplatser sfs 1988:950 11 § i vården av en bégravrliilgsplats skäll dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas. begravningsplatserna skall vårdas och underhål las så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. 12 § begravningsplatser enligt detta kapitel är sådana områden eller utrymmen som avses i 1 § lagen (1963:537) om gravr ätt m. m. bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana byggna der på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anord ningar såsom murar och portaler. 13 § i fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939 krävs tillstånd av lä nsstyrelsen 1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra begravnings platsen, 2. för att där uppföra någon ny byggnad e ller fast anordning eller riva eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning. 14 § om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 13 § tillämpas också i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter ut gången av år 1939, om begravningsplatsen ligger invid en kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt kulturhistoriska värde. 15 § om det på en begravningsplats eller i en byggnad på en begravnings plats som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål av kulturhistoriskt värde, tillämpas bestämmelserna i 6, 7, 9 och 10 §§ också på sådana föremål. kommunen skall därvid ansvara för förteckningen samt förvaringen och vården av föremålen. i stället för vad som sägs i 7 § skall i förteckningen anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen. överklagande 16 § beslut som anges i 3, 9 och 13 §§ får överklagas hos kammarrätten. sådana beslut får alltid överklagas av domkapitlet. beslut enligt 4, 10 och 14 §§ får överklagas hos regeringen. 5 kap. skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål 1 § äldre svenska och utländska kulturföremål som anges i detta kapitel och som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet, får inte föras ut ur landet utan s ärskilt tillstånd. 2 § med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara framställda i sverige eller i ett annat land av en svensk. med utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett annat land av a nnan än en svensk. 2053 ¬ sfs 1988: 950 de gränser som sverige hade den 1 juli 198 6 är avgörande vid bestäm^ mandel enligt lagen om ett föremål skall anses vara ett svenskt kulturföre mål. tillstånd till utförsel 3 § den som vill föra ut ett kulturföremål ur landet skall ha tillstånd till utförseln, om föremålet är av det slag som anges i 4 och 5 §§. 4 § svenska kulturföremål: 1. föremål, som har framställts före år 1600, oavsett värde:' a) tryckta skrifter, kartor och bilder samt b) handskrifter på pergament eller papper. 2. mer än 100 år gamla föremål oavs ett värde: a) dryckeskärl, seldon och textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor, b) folkdräkter qch broderad eller mönstervävd folklig textil, c) bonadsmåleri, d) möbler, speglar och skrin, e) golvur, väggur och bordsur, f) signerade fajanser, g) musikinstrument samt h) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. 3. mer än 100 år gamla föremål med ett värde över 50000 kronor, i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt 2: a) målningar, teckningar och skulpturer, b) föremål av keramik, glas och porfyr, c) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt d) ljuskronor och vävda tapeter. 4. mer än 50 år gamla föremål med et t värde över 2000 kronor, i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt 1 eller 2: a) samiska föremål, b) icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och rä kenskaper, c) handritade kartor och ritningar samt d) tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument. 5 § utländska kulturföremål, som kan antas ha kommit till sverige före år 1840, och som har ett värde över 50000 kronor: a) möbler, speglar och skrin, b) golvur, väggur och bordsur, c) musikinstrument, d) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, e) målningar, teckningar och skulpturer, f) föremål av keramik, glas och elfenben, g) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och meda ljer samt h) ljuskronor och vävda tapeter. 2054 ¬ ^ § tillstånd krävs även för utförsel av en del av et t föremål som ange s i sfs 1988:950 4 eller 5 §. ' 1 7 § ett kulturföremål får föras ut u r landet utan tillstånd, om 1. föremålets ägare flyttar från sverige för att bosätta sig i ett annat landj f 2. föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i annat land, 3. föremålet förs ut av en offentlig institution här i landet eller en institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingkommun och det skall föras tillbaka till sverige, 4. föremålet förs ut av en enskild person för att användas i s amband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till sverige eller 5. föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet. prövningen av ansökningar om tillstånd till utförsel 8 § tillstånd till utfö rsel av kulturföremål skall ges, om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet. även om förem ålet har stor betydelse för det nationella kulturarvet får tillstånd ges till utförsél, om föremålet förvärvas av en institution i utl an det. 9 § frågor om tillstånd till utförsel skall prövas av kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet, riksarkivet, statens konstmuseer eller stiftelsen nordiska museet (tillståndsmyndigheter). för varje slag av föremål som anges i 4 och 5 §§ föreskriver regeringen vilken tillståndsmyndighet som skall pröva ansökan om tillstånd. handläggningen av tillståndsärenden m. m. 10 § ansökan om tillstånd skall ges in till riksantikvarieämbetet. om det med stöd av 9 § har föreskrivits att ansökningen skall prövas av annan tillståndsmyndighet, skall ansökningen överlämnas till denna. 11 § rör en ansökan mer än en av tillståndsmyndighetema beslutar riksantikvarieämbetet vilken tillståndsmyndighet som skall handlägga an sökningen. den tillståndsmyndigheten får fatta beslut i ärendet först efter samråd med den eller de övriga tillståndsmyndigheter som är berörda. i sådana ärenden skall ansökningen avslås, om någon av de berörda till ståndsmyndigheterna anser att tillstånd inte skall beviljas. 12 § den som ansöker om tillstånd att föra ut ett föremål skall till ansökningen foga två svartvita fotografier av föremålet. fotografier be hövs dock inte, om ansökningen avser föremål som avses i 4 § 1 a) och 4 b). fotografier behövs inte heller, om tillståndsmyndigheten medger undantag från detta krav. sökanden skall på begäran av tillståndsmyndigheten ställa föremålet till dess förfogande för granskning. 2055 ¬ sfs 1988:950 13 § förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas även i fråga om tilu ståndsärenden som handläggs av stiftelsen nordiska museet. beslut i ett sådant ärende fattas av stiftelsens styresman eller någon annan tjänsteman som styresmannen utser. 14 § regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för att täcka kostnaderna i ärende n om utförsel. överklagande 15 § om en tillståndsmyndighet har avslagit en ansökan om tillstånd till utförsel, far beslutet överklagas hos kammarrätten. andra beslut som en tillståndsmyndighet har meddelat enligt detta kapi tel, får inte överklagas. medgivande av regeringen 16 § även om ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella kulturarvet, far regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att före målet förs ut ur landet. ansvar 17 § bestämmelser om ansvar för olovlig utförsel av kulturföremål och för försök därtill finns i lagen (19 60:418) om straff för varusmuggling. 1. denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. 2. genom lagen upphävs a) lagen (1942; 350) om fornminnen, b) lagen (i960: 690) om byggnadsminnen, c) lagen (1985: 1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföre mål. 3. beslut meddelade enligt äldre lag skall vid tillämpning av den nya lagen anses ha meddelats med stöd av denna. 4 kap. 16 § andra meningen tillämpas endast i ärenden som väckts efter ikraftträdandet. äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har meddelats före den i januari 1989. ärenden som vid utgån gen av år 1988 kommit in till regeringen men som ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre föreskrifter. 4. har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 s lagen (1960:690) om byggnadsminnen meddelats av länsstyrelsen före den 1 juli 1987, skall dessförinnan gällande bestämmelser om ersättning tilläm pas. 5. vid tillämpning av 3 kap. 10 § femte styck et får beaktas även beslut som meddelats före ikraftträdandet. i mål enligt 5 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen i vilka talan har väckts före den 1 juli 1987 skall 12 § andra stycket nämnda lag i dess 2056 lydelse före den i ju li 1987 tillämpas. / ¬ 6. punkterna 2 och 3 i öv ergångsbestämmelserna till lagen (1985: 1104) sfs 1988:950 om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål skall fortsätta att gälla. på regeringens vägnar ingvar carlsson bengt göransson (utbildningsdepartementet) ¬