SFS 1960:690

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

svensk för­fatt­nings­sam­ling 1960 • nr 690 och 691 utkom från tryc­ket den 20 dec. 1960 nr 690 lag om bygg­nads­min­neii; j given stock­holms slott den 9 decem­ber 1960. > vi gustaf adolf, med guds nåde, sve­ri­ges, götes och ven­des konung, göra v eter ligt: att vi, med riks­da­gen^, fun­nit ,gott för­ordna som föl­jer. inle­dande bestäm­mel­ser : 1 §• ' bj'ggi­iad som beva­rar egen­ar­ten hos gången tids bygg­nads­skick eller min- het av histo­riskt bety­del­se­full hän­delse ocli som med hän­syn där­till är att •anse som syn­ner­li­gen märk­lig, må av riksan­tik­va­rien för­kla­ras för bygg- nads­minne. vad i denna lag stad­gas skall ej gälla bygg­nad, som till­hör kro­nan eller utgör fast forn­läm­ning. för kyrk­liga bygg­na­der gäl­ler vad i annan ord­ning innes stad­gat. om skydds­fö­resltx­if­ter 2 §. i sam­band med -att bygg­nad för­kla­ras för bygg­nads­minne skall genom skydds­fö­re­skrif­ter angi­vas i vilka delar bygg­na­den icke må änd­ras samt i ^ilka hän­se­en­den och på vad sätt bygg­na­dens ägare har att sörja för vår­den hvbygg­na­den. då så erfordras, må före­skrif­terna jäm­väl inne­hålla, att bygg naden kring­lig­gande område skall hål­las i sådant sldck, att bygg­na­dens ut seende och karak­tär icke för­vans­kas. skydds­fö­re­skrif­ter skola i gör­li­gaste mån utfor­mas i sam­för­stånd med bygg­na­dens ägare och ägare till kring­lig­gande område. genom skydds­före skrif­ter må äga­ren ej åläg­gas mera omfat­tande skyl­dig­he­ter än som för bi behål­lande av bygg­nads­min­nets kul­tur­hi­sto­riska värde är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt. hän­syn skall tagas till bygg­na­dens använd­ning och äga­rens skä liga öns­ke­mål. ^ §• om änd­ring av bygg­nads­minne i strid mot med­de­lade skydds­fö­re­skrif­ter lin­nes nöd­vän­dig för att bygg­na­den skall vara till nytta eller sådan änd­ring ' a prop. i960; 161; l^ u 32 ; rsur 377. =434—60702/^. s vensk för­fatt­nings­sam­ling 1960, nr 690 och 691 '.i'. ¬ u ;? 1852 i960 eljest kan anses påjcal­lad av sär­skilda skäl, må riksan­tik­va­rien med­dela t stånd där­till. 4 §. för­sum­mar ägare av bygg­nads­minne den vård, som enligt med­de­lade skydds­fö­re­skrif­ter ålig­ger lio­nom, äger läns­sty­rel­sen, på fram­ställ­ning av riksan­tik­va­rien, före­lägga honom att inom viss skä­lig tid vid­taga erfor­derf ' liga åtgär­der. sådana åtgär­der som med hän­syn till bygg­na­dens använd­ning . och omstän­dig­he­terna i övrigt äro oskä­ligt betung­ande må dock ej åläg­gas ^ honom. full­gö­res icke före­läg­gan­det, må läns­sty­rel­sen låta utföra åtgärder-​​ na på äga­rens bekost­nad. 5 §. med­föra skydds­fö­re­skrif­ter sådan inskränk­ning i rät­ten att nyttja bygg nad eller område, att äga­ren kan för­foga där­ö­ver alle­nast på sätt, som st^* i uppen­bart miss­för­hål­lande till dess tidi­gare värde, är han berät­ti­gad till ersätt­ning av kro­nan för den skada han där­i­ge­nom lider. det­samma gäl­ler om inne­ha­vare av sådan nytt­jan­de­rätt eller annan sär­skild rätt till fastig-​​, heten, som upp­lå­tits innan före­skrif­terna med­de­la­des. ersätt­ning, varom i första styc­ket sägs, må om så fin­nes lämp­ligt bestäm mas att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakä­ga­ren eller kro­nan att erhålla ompröv­ning vid änd­rade för­hål­lan­den. ••jij tt :>>l; om för­fa­ran­det 6 §. ansö­kan att bygg­nad skall för­kla­ras för bygg­nads­minne skall inne­hålla s ijir upp­gift om den fas­tig­het varå bygg­na­den är belä­gen och om fas­tig­he­ten^/gf,: ägare ävensom beskriv­ning av bygg­na­den. i ansök­ningen bör även angi­vas^j/a, vilka omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas för att bygg­na­den bör för­kla­ras för i,; a- bygg­nads­minne. där­est ansö­kan gjorts av annan än ägare eller frå­gan utan ansö­kan app- tagits av riksan­tik­va­rien, skall äga­ren bere­das till­fälle att yttra sig. //(j då fråga väckts om bygg­nads för­kla­rande för bygg­nads­minne, må riks- / antik­va­rien i avbi­dan på ären­dets slut­liga pröv­ning för viss tid, dock högst sex måna­der, med­dela för­bud mot åtgärd, vari­ge­nom bygg­na­dens kultur-​​ histo­riska värde kan mins­kas eller för­stö­ras. om syn­ner­liga skäl äro där­till,:;' må för­bu­dets gil­tig­hets­tid av riksan­tik­va­rien för­längas, dock högst med sek:^.!^ måna­der för varje gång. ^ ' om för­bud som i första styc­ket sägs med­för sådan inskränk­ning i niöj-​1 hghe­ten att utnyttja bygg­nad eller område att avse­värt men till­skyn­das äga-/ /i: ren eller annan rätts­in­ne­ha­vare med avse­ende å fas­tig­he­ten, är han berättf gad till ersätt­ning av kro­nan för den skada han häri­ge­nom lider. ersätt­ning enligt denna para­graf må, om skäl äro där­till, avräk­nas å gott- <,| görelse, som" seder­mera kan komma att utgå enligt 5 §. i:-, 8 §• innan riksan­tik­va­rien i ärende angå­ende bygg­nads­minne fat­tar beslut av beskaf­fen­het att kunna med­föra rätt till ersätt­ning för ägare eller annan, har han att för­vissa sig om att för sådant ända­mål avsedda medel fin­nas till­gäng­liga. //i' ¬ 1960 • nr 690 1853 9 §. har fråga väckts om bygg­nads för­kla­rande för bygg­nads­mmne, ager riks- tik­va­rien med angi­vande av de skydds­fö­re­skrif­ter som avses skola ut- ärdas före­lägga den som vill göra anspråk på ersätt­ning att inom viss tid, inst två måna­der, göra anmä­lan därom hos riksan­tik­va­rien, vid påföljd t han eljest skall hava för­lo­rat sin talan. vad i fråga om ersätt­ning avta­lats eller uppen­bar­li­gen, för­ut­satts skola älla mel­lan kro­nan och sakä­gare skall gälla jäm­väl mot den som efter det rät­ten till gott­gö­relse upp­kom för­vär­vat sakä­ga­rens rätt i avse­ende å fas tig­he­ten. 10 §. träf­fas ej över­ens­kom­melse om ersätt­ning och har icke den, som vill göra nspråk därpå, jäm­likt 9 § första styc­ket för­lo­rat sin talan, ålig­ger det ho- oin att väcka talan mot kro­nan hos expro­pri­a­tions­dom­sto­len inom ett år ån det laga kraft åkom­mit det beslut, varå ansprå­ket grun­das, vid påföljd tthan eljest går rät­ten till ersätt­ning för­lus­tig. kro­nan äger, då fråga väckts om bygg­nads för­kla­rande för byggnadsmin-​​ e, vid expro­pri­a­tions­dom­sto­len väcka talan mo't sakä­gare om fast­stäl­lande v de vill­kor som där­vid skola gälla beträf­fande ersätt­ning. kom­mer beslut v det inne­håll som för­ut­satts vid expro­pri­a­tions­dom­sto­len icke till stånd nom ett år från det målet avgjorts genom laga­kraft­ä­gande dom, skall do- en ej längre vara bin­dande för par­terna. 11 §• är tas­tig­hets­ä­ga­ren enligt 5 § till­kom­mande ersätt­ning bestämd att utgå å en gång och har fas­tig­he­ten genom den åtgärd som för­an­lett rät­ten till sätt­ning under­gått sådan minsk­ning i värde att den kan anta­gas ej utgöra 11 säker­het för ford­ran, för vil­ken fas­tig­he­ten sva­rade, då rät­ten till ersätt-​​ ing upp­kom, skall ersätt­ningen ned­sät­tas hos läns­sty­rel­sen; och skall om ördel­ning och utbe­ta­lande av belop­pet samt ver­kan därav i tillämp­liga delar älla vad som är stad­gat för det fall att enligt lagen om expro­pri­a­tion nytt- ande­rätt eller ser­vi­tuts­rätt upp­lå­tes. " har för­lust å ford­ran som avses i första styc­ket upp­stått till följd av att edsätt­ning ej skett, skall ford­ring­ens inne­ha­vare njuta ersätt­ning av kro- an för för­lus­ten mot avskriv­ning å ford­rings­hand­lingen. det­samma gäl­ler, ^r för­lust till­skyn­dats ford­ring­ens inne­ha­vare där­i­ge­nom att ersätt­ning bli- 't för lågt beräk­nad och den­samma till följd av över­ens­kom­melse mel­lan onan och den ersätt­nings­be­rät­ti­gade eller av annan anled­ning ej bli­vit övad av dom­stol. i sist­nämnda fall skall talan om ersätt­ning väc­kas vid pro­pri­a­tions­dom­sto­len. ^ „ 12 §. i mål, som enligt denna lag skall upp­ta­gas av expro­pri­a­tions­dom­stol, skola . stäm­mel­serna om dom­stol och rät­te­gång i expro­pri­a­tions­mål i tillämp­liga ^élar gälla. kro­nan skall vid­kän­nas å ömse sidor upp­komna kost­na­der å må- bt, såframt ej dom­sto­len med hän­syn till omstän­dig­he­terna fin­ner skä­ligt ånnorlunda för­ordna. 13 §. riksan­tik­va­rien skall oför­dröj ligen under­rätta inskriv­nings­do­ma­ren, då jåga väckts om bygg­nads för­kla­rande för bygg­nads­minne, så ock då genom ' g akraft­ä­gande beslut bygg­nad för­kla­rats för bygg­nads­minne, ansö­kan där- avsla­gits eller beslut därom hävts. inskriv­nings­do­ma­ren har att så snart ske kan efter inkom­men underrät-​​ se å inskriv­nings­dag göra anteck­ning därom i fas­tig­hets­bo­ken. ¬ 1854 i960 . nr om besvär m. m. 14 §. i riksan­tik­va­ri­ens eller läns­sty­rel­ses beslut enligt denna lag må den som beslu­tet rör söka änd­ring hos konungen genom besvär, vilka skola ingi­vas till eck­le­si­astik­de­par­te­men­tet. beslut enligt 1 eller 7 § skall lända till efter­rät­telse utan hin­der av förd kla­gan. 15 §. kom­mer bygg­nads bibe­hål­lande såsom bygg­nads­minne att fram­stå som ända­måls­löst eller med­föra oskä­lig kost­nad, skall riksan­tik­va­rien för­ord na, att den icke vidare skall vara bygg­nads­minne. 16 §. konungen må häva beslut om bygg­nads för­kla­rande för bygg­nads­minne eller jämka därav för­an­ledda skydds­fö­re­skrif­ter: om genom­fö­ran­det av stads­plan eller bygg­nads­plan hind­ras; om ända­mål, för vil­ket bevil­jats expro­pri­a­tion av bygg­na­den eller kring lig­gande område hind­ras; eller om eljest före­tag av större all­män eller enskild nytta hind­ras eller avse värt för­svå­ras. ansvars­be­stäm­mel­ser m. m. 17 §. den som i strid mot med­de­lade skydds­fö­re­skrif­ter river eller annor­le­des för­stör bygg­nads­minne eller änd­rar det utan till­stånd enligt vad i 3 § sägs eller bry­ter mot för­bud, som med­de­lats med stöd av 7 §, straf­fes med dags böter. 18 §. har bygg­nads­minne änd­rats i strid mot före­skrift, som med­de­lats med stöd av denna lag, och kan änd­ringen åter­stäl­las, äger läns­sty­rel­sen, efter fram­ställ­ning av riksan­tik­va­rien, vid vite ålägga äga­ren att vid­taga åtgär der här­för. över­ex­e­ku­tor äger med­dela handräck­ning för att avbryta pågående för­stö relse av bygg­nads­minne eller åter­ställa detta eller om eljest så erfordras till efter­lev­nad av denna lag. ansö­kan om handräck­ning må göras av riksan­tik varien eller all­män åkla­gare. begär utmät­nings­man att kost­nad för för­rätt ningen skall för­skju­tas, må det ske av all­männa medel. i övrigt gälla ena handa bestäm­mel­ser, som äro stad­gade för det i 191 § utsök­nings­la­gen av- , sedda fal­let. 19 §. till­träde till bygg­nad, som för­kla­rats såsom bygg­nads­minne eller beträf^ at by fande vil­ken fråga väckts om sådan för­kla­ring, må ej väg­ras myn­dig­het, pä ^ vil­ken tillämp­ningen av denna lag ankom­mer. sådan myn­dig­het äger oglf' iysö­hari före­taga de under­sök­ningar beträf­fande bygg­na­den, som fin­nas erfor­der­lign för lagens tillämp­ning. •; särsld­lda bestäm­mel­ser 20 §. % . vad i denna lag stad­gas om bygg­nads ägare skall, då bygg­na­den inne­ha­ves ijsobn såsom fide­i­kom­miss eller med stän­dig besitt­nings­rätt, gälla inne­ha­va­ren. ; : 7f5kri ¬ o . nr 690 ocli 691 1855 21 §. när­mare bestäm­mel­ser om tillämp­ningen av denna lag med­de­las av konungen. denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1961. genom lagen upp­hä­ves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kul tur­hi­sto­riskt märk­liga bygg­na­der. beträf­fande bygg­nad, för vil­ken skydds­fö­re­skrif­ter med­de­lats enligt den äldre lagen, skall nämnda lag äga tillämp­ning intill dess bygg­na­den genom laga­kraft­ä­gande beslut för­kla­rats för bygg­nads­ni­inne enligt den nya lagen. fråga om med­de­lande av sådan för­kla­ring skall av riksan­tik­va­rien upp­ta­gas utan ansö­kan. den äldre lagen skall gälla i fråga om för­bud som med­de­lats jäm­likt 12 § nämnda lag. det alla som veder­bör hava sig hör­sam­li­geii att efter­rätta. till ytter­mera visso hava vi detta med egen hand under­skri­vit och med vårt kungl. sigill bekräfta låtit. stock­holms slott den 9 decem­ber 1960. gustaf adolf (l. s.) (justi­tie­de­par­te­men­tet) her­man kling ¬