Lag (1985:206) om viten

Inle­dande bestäm­melse

1 §   Denna lag gäl­ler viten som enligt lag eller annan för­fatt­ning får före­läg­gas av myn­dig­he­ter. Vad som före­skrivs i 2--6, 9 och 10 §§ gäl­ler dock inte sådana viten som rik­tar sig till var och en.

Lagen skall inte tilläm­pas i den mån annat föl­jer av vad som är sär­skilt före­skri­vet.

All­männa bestäm­mel­ser om viten finns även i brotts­bal­ken och bötes­verk­stäl­lig­hets­la­gen (1979:189).

Vites­före­läg­gande

2 §   Ett vites­före­läg­gande skall vara rik­tat till en eller flera namn­givna fysiska eller juri­diska per­so­ner (adres­sa­ter). Om före­läg­gan­det inne­bär en skyl­dig­het för adres­sa­ten att vidta en viss åtgärd, skall det av före­läg­gan­det framgå vid vil­ken tid­punkt eller inom vil­ken tids­frist åtgär­den skall vid­tas.

Vite får inte före­läg­gas, om adres­sa­ten kan antas sakna fak­tisk eller rätts­lig möj­lig­het att följa före­läg­gan­det.

När vite har före­lagts, får nytt vite mot adres­sa­ten i samma sak inte före­läg­gas för­rän det tidi­gare före­läg­gan­det har vun­nit laga kraft.

Ett vites­före­läg­gande skall del­ges adres­sa­ten.

Vites­be­lopp

3 §   När vite före­läggs, skall det fast­stäl­las till ett belopp som med hän­syn till vad som är känt om adres­sa­tens eko­no­miska för­hål­lan­den och till omstän­dig­he­terna i övrigt kan antas förmå honom att följa det före­läg­gande som är för­e­nat med vitet. Vitet skall fast­stäl­las till ett bestämt belopp, om annat inte föl­jer av 4 §. Om vite före­läggs flera per­so­ner gemen­samt, skall ett sär­skilt belopp fast­stäl­las för var och en av dem.

Löpande vite

4 §   Om det är lämp­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna, får vite före­läg­gas som löpande vite. Vitet bestäms då till ett visst belopp för varje tids­pe­riod av viss längd under vil­ken före­läg­gan­det inte har följts eller, om före­läg­gan­det avser en åter­kom­mande för­plik­telse, för varje gång adres­sa­ten under­lå­ter att full­göra denna.

Om vites­före­läg­gan­det inne­fat­tar ett för­bud eller någon lik­nande före­skrift eller det annars är lämp­ligt, kan i stäl­let bestäm­mas att vitet skall beta­las för varje gång före­skrif­ten över­träds.

Löpande vite får inte tilläm­pas, om det av någon sär­skild före­skrift föl­jer att vitet inte får över­stiga ett visst högsta belopp.

Före­läg­gande att lämna viss upp­gift

5 §   Har en myn­dig­het befo­gen­het att vid vite före­lägga eller för­bjuda äga­ren eller inne­ha­va­ren av viss egen­dom att vidta en åtgärd med egen­do­men, får myn­dig­he­ten också före­lägga denne att, om hans rätts­ställ­ning upp­hör, lämna myn­dig­he­ten upp­gift om den nye äga­rens eller inne­ha­va­rens namn och adress. Även ett sådant före­läg­gande får för­e­nas med vite.

Utdö­mande av vite m.m.

6 §   Frå­gor om utdö­mande av viten prö­vas av för­valt­nings­rätt på ansö­kan av den myn­dig­het som har utfär­dat vites­före­läg­gan­det eller, om detta har skett efter över­kla­gande i frå­gan om vites­före­läg­gande, av den myn­dig­het som har prö­vat denna fråga i första instans. Ansö­kan om utdö­mande görs hos den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets myn­dig­he­ten är belä­gen. Vad som har sagts nu gäl­ler dock ej i fall som avses i andra styc­ket eller 7 §. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. Frå­gor om utdö­mande av viten som har före­lagts av rege­ringen prö­vas av För­valt­nings­rät­ten i Stock­holm på ansö­kan av Justi­ti­e­kans­lern.

Frå­gor om utdö­mande av viten som har före­lagts en part eller någon annan till full­gö­rande av en skyl­dig­het i en rät­te­gång eller i annat mot­sva­rande för­fa­rande prö­vas utan sär­skild ansö­kan av den myn­dig­het som har utfär­dat före­läg­gan­det.
Lag (2010:11).

7 §   Tings­rätt prö­var frå­gor om utdö­mande av viten,
   1. om vitet rik­tar sig till var och en,
   2. om vitet avser säker­stäl­lande av ett enskilt anspråk,
   3. om i något annat fall än som förut har angetts tings­rät­ten själv eller, efter talan mot rät­tens beslut, högre rätt har före­lagt vitet.

8 §   När all­män dom­stol prö­var frå­gor om utdö­mande av viten efter sär­skild talan, skall målet i tillämp­liga delar hand­läg­gas enligt reg­lerna i rät­te­gångs­bal­ken som mål om åtal för brott för vil­ket svå­rare straff än böter inte är före­skri­vet.

9 §   Har ända­må­let med vitet för­lo­rat sin bety­delse, skall vitet inte dömas ut. Finns det sär­skilda skäl till det, får vitet jäm­kas.

Före­lig­ger i mål om utdö­mande av vite som avses i 4 § andra styc­ket flera över­trä­del­ser av före­skrif­ten till sam­ti­dig bedöm­ning, får ej på en gång utdö­mas högre belopp än som har angetts i före­läg­gan­det. När ett beslut i ett sådant mål har vun­nit laga kraft, får vite inte dömas ut för sådana över­trä­del­ser av före­skrif­ten som har gjorts innan målet väck­tes.

Vite bort­fal­ler, om talan om att det skall dömas ut inte har del­getts adres­sa­ten inom två år från det att för­ut­sätt­ning­arna för att väcka en sådan talan upp­kom.

Biträde av Polis­myn­dig­he­ten

10 §   En myn­dig­het som enligt 6 § ska föra talan vid dom­stol i mål om utdö­mande av vite får, om det är nöd­vän­digt med hän­syn till utred­ningen, anlita biträde av Polis­myn­dig­he­ten.
Lag (2014:629).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1985:206

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1985. Vad som före­skrivs i 6 § gäl­ler dock ej i fråga om vite som har före­lagts före ikraft­trä­dan­det.

1998:591

Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 1998. I fråga om över­kla­gande av beslut som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.