Lag (2005:130) om död­för­kla­ring

Lagens tillämp­nings­om­råde

1 §   Om någon som är för­svun­nen kan befa­ras vara död, får han eller hon död­för­kla­ras enligt denna lag. Lag (2013:782).

För­ut­sätt­ningar för död­för­kla­ring

2 §   Om det är utrett att den för­svunne är död, får han eller hon död­för­kla­ras ome­del­bart.

3 §   Är det inte utrett att den för­svunne är död men finns det med hän­syn till omstän­dig­he­terna kring för­svin­nan­det och vad som i övrigt är känt en hög grad av san­no­lik­het för att han eller hon är död, får frå­gan om död­för­kla­ring tas upp tidi­gast ett år efter för­svin­nan­det.

Har för­svin­nan­det skett i sam­band med en natur­ka­ta­strof eller en stor olycka eller under lik­nande omstän­dig­he­ter och finns det en myc­ket hög grad av san­no­lik­het för att den för­svunne är död, får frå­gan om död­för­kla­ring enligt första styc­ket tas upp ome­del­bart.

4 §   I andra fall än dem som avses i 2 och 3 §§ får frå­gan om död­för­kla­ring tas upp tidi­gast fem år efter för­svin­nan­det.

Ansö­kan m.m.

5 §   En ansö­kan om död­för­kla­ring får göras av den för­svun­nes make eller sambo eller arvinge. I andra fall än dem som avses i 3 § andra styc­ket får ansö­kan också göras av
   1. någon annan vars rätt kan bero av död­för­kla­ringen, eller
   2. god man enligt 11 kap. för­äld­ra­bal­ken, för­val­tare eller för­ord­nad för­myn­dare för den för­svunne.

Ansö­kan ska göras hos Skat­te­ver­ket.

Skat­te­ver­ket får själv­mant ta upp en fråga om död­för­kla­ring enligt 2 §. Lag (2013:782).

Hand­lägg­ningen

6 §   Skat­te­ver­ket ska inhämta ytt­rande från den för­svun­nes make eller sambo och när­maste släk­tingar, om inte sär­skilda skäl talar emot det. Ytt­rande får också inhäm­tas från annan som kan antas ha upp­gif­ter att lämna om den för­svunne och från Polis­myn­dig­he­ten. Lag (2014:679).

7 §   I fall som avses i 3 och 4 §§ ska Skat­te­ver­ket utfärda kun­gö­relse. Kun­gö­rel­sen ska inne­hålla en kal­lelse på den för­svunne att anmäla sig hos Skat­te­ver­ket senast en viss dag som inte får sät­tas tidi­gare än sex måna­der där­ef­ter eller, om 3 § andra styc­ket tilläm­pas, två måna­der där­ef­ter.
Kun­gö­rel­sen ska även inne­hålla en upp­ma­ning till var och en som kan lämna upp­lys­ningar i ären­det att inom samma tid anmäla det hos Skat­te­ver­ket.

Kun­gö­rel­sen ska infö­ras i Post- och Inri­kes Tid­ningar och, om det finns skäl för det, i orts­tid­ning. Lag (2013:782).

Beslut om död­för­kla­ring

8 §   Är vad som sägs i 2 § upp­fyllt eller har den tid som angetts i en kun­gö­relse enligt 7 § löpt ut utan att det dess­förin­nan fram­kom­mit att den för­svunne lever, skall Skat­te­ver­ket för­klara att den för­svunne är att anse som död.
Skat­te­ver­ket skall i beslu­tet ange en döds­dag.

Som döds­dag skall anses den dag som är den mest san­no­lika döds­da­gen. Går en sådan dag inte att fast­ställa, skall som döds­dag anses sista dagen i den månad då den för­svunne veter­li­gen senast var vid liv. Vid tillämp­ning av 4 § skall som döds­dag anses sista dagen i den månad då femårs­fris­ten gått till ända.

9 §   Om det före­skrivs i en för­fatt­ning att tid i ett visst fall skall räk­nas från döds­fall, skall vid död­för­kla­ring tiden räk­nas från det att beslu­tet vann laga kraft.

Skat­te­ver­kets besluts­fat­tande

10 §   Skat­te­ver­kets beslut i frå­gor om död­för­kla­ring som avses i 2 och 3 §§ skall fat­tas av en sär­skild nämnd inom ver­ket. Om det finns sär­skilda skäl, får ver­ket bestämma att nämn­den skall fatta beslut även i annat enskilt ärende enligt denna lag.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer med­de­lar när­mare före­skrif­ter om nämn­den, dess leda­mö­ter och nämn­dens beslut­för­het.

Över­kla­gande

11 §   Skat­te­ver­kets beslut i ären­den om död­för­kla­ring får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol. Skri­vel­sen skall ges in till Skat­te­ver­ket inom tre vec­kor från dagen för beslu­tet.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Upp­hä­vande och åter­bä­ring

11 a §   Visar det sig att den död­för­kla­rade lever, ska Skat­te­ver­ket fatta beslut om att upp­häva beslu­tet om död­för­kla­ring.

Ansö­kan om upp­hä­vande av ett beslut om död­för­kla­ring får göras av den död­för­kla­rade. Skat­te­ver­ket får också själv­mant ta upp en fråga om upp­hä­vande av ett beslut om död­för­kla­ring. Lag (2013:782).

12 §   Visar det sig senare att den död­för­kla­rade lever, skall var och en som på grund av död­för­kla­ringen har till­trätt egen­dom åter­bära den. Detta gäl­ler också, om det visar sig att den död­för­kla­rade har dött på en annan dag än den som angetts som döds­dag och någon annan där­för har rätt till kvar­lå­ten­ska­pen.

Har egen­dom som skall åter­bä­ras över­lå­tits till någon annan, är också denne åter­bä­rings­skyl­dig, om han eller hon inte var i god tro vid för­vär­vet.

När egen­dom åter­bärs, skall också avkast­ning beta­las för tiden efter det att inne­ha­va­ren fick kän­ne­dom om att någon annan hade bättre rätt till egen­do­men eller stäm­ning del­gavs honom eller henne. Består egen­do­men av pengar, skall för samma tid beta­las ränta enligt 6 § rän­te­la­gen (1975:635). Har inne­ha­va­ren haft nöd­vän­dig kost­nad för egen­do­men, skall kost­na­den ersät­tas. Även nyt­tig kost­nad skall ersät­tas, om kost­na­den upp­kom innan inne­ha­va­ren fick kän­ne­dom om den andres bättre rätt eller del­gavs stäm­ning.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2005:130
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2005.
   2. Bestäm­mel­serna i det upp­hävda 25 kap. ärv­da­bal­ken gäl­ler i fråga om ären­den där en ansö­kan om död­för­kla­ring kom­mit in till dom­stol före ikraft­trä­dan­det.