Lag (1981:739) om ersätt­ning för inkas­so­kost­na­der m.m.

1 §   Denna lag gäl­ler en gäl­de­närs skyl­dig­het att ersätta en bor­ge­närs kost­na­der för åtgär­der som syf­tar till att få gäl­de­nä­ren att betala en för­fal­len skuld.

I lagen finns också bestäm­mel­ser om en gäl­de­närs skyl­dig­het att i vissa fall betala för­se­nings­er­sätt­ning till bor­ge­nä­ren. Lag (2013:56).

2 §   Gäl­de­nä­ren är skyl­dig att utge ersätt­ning för skrift­lig betal­ningspå­min­nelse rörande skul­den, om avtal därom har träf­fats senast i sam­band med skul­dens upp­komst.

3 §   Gäl­de­nä­ren är vidare skyl­dig att utge ersätt­ning för
   1. krav rörande skul­den, om krav­brev som har utfor­mats på ett sådant sätt som anges i 5§ inkas­so­la­gen (1974:182) har läm­nats över eller sänts till gäl­de­nä­ren,
   2. upp­rät­tande av full­stän­dig plan för amor­te­ring av åter­stå­ende del av skul­den, om pla­nen har till­kom­mit i sam­råd med gäl­de­nä­ren samt har satts upp skrift­ligt och läm­nats över eller sänts till gäl­de­nä­ren.

4 §   Gäl­de­nä­rens ersätt­nings­skyl­dig­het enligt 2 och 3 §§ gäl­ler endast kost­na­der som har varit skä­li­gen påkal­lade för att ta till vara bor­ge­nä­rens rätt.

Ersätt­ning ska beta­las, om det inte finns sär­skilda skäl till annat, med högst
   1. sex­tio kro­nor för skrift­lig betal­ningspå­min­nelse som avses i 2 §,
   2. ett­hund­ra­åt­tio kro­nor för krav som avses i 3 § 1,
   3. ett­hund­ra­sjut­tio kro­nor för upp­rät­tande av amor­te­rings­plan som avses i 3 § 2. Lag (2013:56).

4 a §   Om en bor­ge­när i ett för­hål­lande mel­lan näringsid­kare i deras yrkes­mäs­siga verk­sam­het har rätt till dröjsmåls­ränta till följd av att en ford­ran på betal­ning för en vara eller tjänst inte har beta­lats i tid, har bor­ge­nä­ren också rätt till en för­se­nings­er­sätt­ning. Det­samma gäl­ler i ett för­hål­lande mel­lan en näringsid­kare och en myn­dig­het eller ett annat offent­ligt organ, när näringsid­ka­ren i sin yrkes­mäs­siga verk­sam­het till­han­da­hål­ler varor eller tjäns­ter mot betal­ning.

För­se­nings­er­sätt­ning ska beta­las med fyra­hund­ra­fem­tio kro­nor. Lag (2013:56).

5 §   Om bor­ge­nä­ren har vid­ta­git någon annan åtgärd än som avses i 2 och 3 §§ i syfte att få gäl­de­nä­ren att betala en för­fal­len skuld, är gäl­de­nä­ren inte skyl­dig att ersätta kost­na­derna för åtgär­den.

Om bor­ge­nä­ren har rätt till för­se­nings­er­sätt­ning enligt 4 a §, är gäl­de­nä­ren skyl­dig att betala ersätt­ning för sådana åtgär­der som avses i 2 och 3 §§ endast till den del den sam­man­lagda ersätt­ningen för åtgär­derna över­sti­ger för­se­nings­er­sätt­ningen.

Första och andra styc­kena hind­rar inte att gäl­de­nä­ren kan vara skyl­dig att på annan grund än denna lag ersätta kost­na­der för mer omfat­tande för­hand­lingar för att lösa en tvist om en ford­ran. Lag (2013:56).

6 §   Ett avtals­vill­kor som inne­bär att gäl­de­nä­rens skyl­dig­het att ersätta kost­na­der som avses i 1 § första styc­ket utvid­gas utö­ver vad som föl­jer av denna lag är ogil­tigt.

Ett avtals­vill­kor som inne­bär att bor­ge­nä­ren inte har rätt till ersätt­ning enligt 4 a § eller 5 § andra styc­ket är ogil­tigt, om det inte finns sär­skilda skäl för att tillåta vill­ko­ret. Lag (2013:56).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2013:56
   1. Denna lag trä­der i kraft den 16 mars 2013.
   2. För åtgär­der enligt 2 eller 3 § som har vid­ta­gits före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser om ersätt­ning­ens stor­lek.
   3. 4 a § och 5 § andra styc­ket tilläm­pas på ford­ringar som för­fal­ler till betal­ning efter ikraft­trä­dan­det, även om ford­ringen grun­das på ett avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det.