SFS 1960:729

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

svensk för­fatt­nings­sam­ling x960 * n r t29—-731 utkom från tryc­ket den 30 dec. 1960 nr 729 lag om upp­hovs­rätt till lit­te­rära ock konst­när­liga verk; given stock­holms slott den 30 decem­ber 1960. vi gustaf adolf, med guds nåde, sve­ri­ges, götes och v e n d e s konung, göra v e t e r 1 i g t; att vi, med riks­da­gen^, fun­nit gott för­ordna som föl­jer. 1 kap. upp­hovs­rät­tens före­mål och inne­håll 1 §. den som ska­pat ett lit­te­rärt eller konst­när­ligt verk har upp­hovs­rätt till ver­ket, vare sig det utgör skön­lit­te­rär eller beskri­vande fram­ställ­ning i slu­rift eller tal, musi­ka­liskt eller sce­niskt verk, film­verk eller als­ter av bild­konst, bygg­nads­konst, konst­hant­verk eller konst­in­du­stri eller kom­mit till uttryck på annat sätt. till lit­te­rärt verk hän­fö­res karta, så ock annat i teck­ning eller gra­fik eller i plas­tisk form utfört verk av beskri­vande art. 2 §. upp­hovs­rätt inne­fat­tar, med de inskränk­ningar som nedan stad­gas, ute slu­tande rätt att för­foga över ver­ket genom att fram­ställa exem­plar därav och genom att göra det till­gäng­ligt för all­män­he­ten, i ursprung­ligt eller änd rat skick, i över­sätt­ning eller bear­bet­ning, i annan litteratur-​ eller konstart eller i annan tek­nik. såsom fram­ställ­ning av exem­plar anses även att ver­ket över­fö­res på an ord­ning, genom vil­ken det kan åter­gi­vas. ver­ket göres till­gäng­ligt för all­män­he­ten då det fram­fö­res offent­ligt, så ock då exem­plar därav utbju­des till för­sälj­ning, uthyr­ning eller utlå­ning eller eljest spri­des till all­män­he­ten eller visas offent­ligt. lika med offent­ligt fram­fö­rande anses fram­fö­rande som i för­värvs­verk­sam­het anord­nas inför en större slu­ten krets. 3 §. då exem­plar av ett verk fram­stäl­les eller ver­ket göres till­gäng­ligt för all män­he­ten, skall upp­hovs­man­nen angi­vas i den omfatt­ning och på det sätt god sed krä­ver. ett verk må icke änd­ras så, att upp­hovs­man­nens lit­te­rära eller konstnär-​ ' prop. i960: 17; l'u 1960: 41 och 43; rskr 406. 463—607024. svensk för­fatt­nings­sam­ling 1960, nr 729—731 ¬ 1950 i960 . nr liga anse­ende eller egen­art krän­kes; ej hel­ler må ver­ket göras till­gäng­ligt 's för all­män­he­ten i sådan form eller i sådant sam­man­hang som är på angi­vet sätt krän­kande för upp­hovs­man­nen. 0 sin rätt enligt denna para­graf kan upp­hovs­man­nen med bin­dande ver­kan efter­giva endast såvitt angår en till art och omfatt­ning begrän­sad använd ning av ver­ket. éli den som över­satt eller bear­be­tat ett verk eller över­fört det till annan litteratur-​ eller konstart har upp­hovs­rätt till ver­ket i denna gestalt, men han äger icke för­foga där­ö­ver i strid mot upp­hovs­rät­ten till ori­gi­nal­ver­ket. har någon i fri anslut­ning till ett verk åstad­kom­mit ett nytt och själv stän­digt verk, är hans upp­hovs­rätt ej bero­ende av rät­ten till ori­gi­nal­ver­ket. 5 §. den som genom att sam­man­ställa verk eller delar av verk åstad­kom­mit ett lit­te­rärt eller konst­när­ligt sam­lings­verk har upp­hovs­rätt till detta, men ^ hans rätt inskrän­kei icke rät­ten till de sär­skilda ver­ken. é 7é i'm 6 §. har ett verk två eller flera upp­hovs­män, vil­kas bidrag icke utgöra själv stän­diga verk, till­kom­mer upp­hovs­rät­ten dem gemen­samt. de äga dock var för sig beivra intrång i rät­ten. h 7 §. såsom upp­hovs­man anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock all­mänt kända pseu­do­nym eller sig­na­tur på sed­van­ligt sätt utsät­tes på ex- ff- emplar av ver­ket eller angi­ves då detta göres till­gäng­ligt för all­män­he­ten. är ett verk utgi­vet utan att upp­hovs­man­nen är angi­ven såsom i första ' styc­ket sägs, äger utgi­va­ren, om sådan är nämnd, och eljest för­läg­ga­ren före träda upp­hovs­man­nen, till dess denne bli­vit angi­ven på ny upp­laga eller genom anmä­lan i justi­tie­de­par­te­men­tet. 8 §. isj ett verk anses offent­lig­gjort, då det lov­li­gen gjorts till­gäng­ligt för all- 'å män­he­ten. fet, ver­ket anses utgi­vet, då exem­plar därav lov­li­gen förts i han­deln eller el- jest bli­vit spridda till all­män­he­ten. 'iii­iil 9 §. hand­lingar, upp­rät­tade hos myn­dig­het som avses i 2 kap. 3 § tryckfri-​ 2; hets­för­ord­ningen, äro icke före­mål för upp­hovs­rätt. utan hin­der av vad sålunda är stad­gat må upp­hovs­rätt göras gäl­lande i till offi­ci­ell karta, upp­rät­tad inom rikets all­männa kart­verk, sjö­kartc /er- ket eller sjö­farts­sty­rel­sen, 10 §. sjjjj har ett verk regi­stre­rats såsom möns­ter eller modell enligt vad därom är stad­gat, må utan hin­der därav upp­hovs­rätt till ver­ket göras gäl­lande. foto­gra­fisk bild är icke före­mål för upp­hovs­rätt enligt denna lag; om rätt till sådan bild gäl­ler vad sär­skilt är stad­gat. |( 2 kap. inskränk­ningar i upp­hovs­rät­ten 11 §. -ust av offent­lig­gjort verk må enstaka exem­plar fram­stäl­las för enskilt bruk. 'cjs vad sålunda fram­ställts må ej utnytt­jas för annat ända­mål. ¬ 1960 • nr 729 1951 vad i första styc­ket sägs med­för ej rätt att för eget bruk låta annan fram- tälla bruks­före­mål eller skulp­tur eller genom konst­när­ligt för­fa­rande efter bilda annat konst­verk, ej hel­ler rätt att utföra bygg­nads­verk. 12 §. med konung­ens till­stånd och på de vill­kor, som däri angi­vas, må arkiv och bib­li­o­tek för sin verk­sam­het fram­ställa exem­plar av verk genom foto grafi. 13 §. bygg­nad eller bruks­före­mål må av äga­ren änd­ras utan upp­hovs­man­nens lov. 14 §. ur offent­lig­gjort verk må, i över­ens­stäm­melse med god sed, citat göras i den omfatt­ning som betingas av ända­må­let. i kri­tisk eller veten­skap­lig fram­ställ­ning må ock i anslut­ning till tex­ten åter­gi­vas offent­lig­gjort konst­verk. åter­gi­vas i popu­lär­ve­ten­skap­lig fram ställ­ning två eller flera konst­verk av samma upp­hovs­man, äger han rätt till ersätt­ning. 15 §. i tid­ning eller tid­skrift må ur annan tid­ning eller tid­skrift inta­gas arti kel i reli­giös, poli­tisk eller eko­no­misk dags­fråga, såframt ej för­bud mot efter­tryck är utsatt. offent­lig­gjort konst­verk må avbil­das i tid­ning eller tid­skrift i sam­band med redo­gö­relse för dags­hän­delse; dock gäl­ler detta icke verk, som tillkom-​ . mit för att åter­gi­vas i dylik pub­li­ka­tion. 16 §. i sam­lings­verk till bruk vid guds­tjänst eller imder­vis­ning, sam­man­ställt ur verk från ett större antal upp­hovs­män, må åter­gi­vas mindre delar av lit terärt eller musi­ka­liskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem år för­flu­tit efter det år, då ver­ket utgavs. i anslut­ning till tex­ten må återgi vas konst­verk, där­est fem år för­flu­tit efter det år, då ver­ket offent­lig­gjor­des. verk som till­kom­mit för att bru­kas vid under­vis­ning må ej med­ta­gas i sam ling för sådant ända­mål. för åter­gi­vande som avses i denna para­graf äger upp­hovs­man­nen rätt till ersätt­ning. 17 §. > inom under­vis­nings­verk­sam­het må för till­fäl­ligt bruk exem­plar av offent lig­gjort verk fram­stäl­las genom ljudupp­tag­ning; dock må gram­mo­fon­skiva eller lik­nande anord­ning, som fram­ställts i för­värvs­syfte, ej direkt eftergö ras. exem­plar som fram­ställts med stöd av denna para­graf må ej utnytt jas på annat sätt. 18 §. av utgi­vet lit­te­rärt eller musi­ka­liskt verk må exem­plar fram­stäl­las i blind skrift. bib­li­o­tek och orga­ni­sa­tion må, med konung­ens till­stånd och på de vill kor som däri angi­vas, fram­ställa exem­plar av utgi­vet lit­te­rärt verk genom ljudupp­tag­ning, att använ­das för utlå­ning till blinda och andra svårt van föra. 19 §. har utgi­ven mindre dikt eller del av dikt bli­vit ton­satt, må den som text till det musi­ka­liska ver­ket åter­gi­vas i sam­band med not­skrift och fram­fö­ras ;offent­ligt, såframt ej för­bud där­e­mot utsatts vid utgi­van­det. för åter­gi­vande llcr fram­fö­rande som nu sagts äger dik­tens upp­hovs­man rätt till ersätt­ning. ¬ 1952 i960 . nr då ett musi­ka­liskt verk fram­fö­res med text, må till bruk för åhö­rarna tex- in ten åter­gi­vas i kon­sert­pro­gram eller dylikt. 20 §. verk som är utgi­vet må fram­fö­ras offent­ligt vid guds­tjänst eller under-​ vis­ning. ' utgi­vet verk må ock fram­fö­ras offent­ligt vid till­fälle, där fram­fö­rande j av sådana verk ej är det huvud­sak­liga samt till­trä­det är avgifts­fritt och ' anord­nan­det sker utan för­värvs­syfte. det må jäm­väl fram­fö­ras offent­ligt [ i folk­bild­nings­verk­sam­het, för väl­gö­rande ända­mål eller i annat allmännyt-​ tigt syfte, om den som fram­för ver­ket eller, vid fram­fö­rande i sam­ver­kan, alla de med­ver­kande göra det utan ersätt­ning. vad i denna para­graf är stad­gat gäl­ler ej sce­niskt verk eller film­verk. 21 §. ^ vid åter­gi­vande genom ljud­ra­dio, tele­vi­sion eller film av dags­hän­delse må korta avsnitt av verk som fram­fö­res eller visas såsom ett led i dags­hän del­sen med­ta­gas. 22 s. har radio-​ eller tele\åsions­fö­re­tag rätt att i utsänd­ning åter­giva verk, må före­ta­get ock, under vill­kor som konungen bestäm­mer, för bruk vid egna utsänd­ningar upp­taga ver­ket på anord­ning, genom vil­ken det kan åter­gi­vas. om rät­ten att göra sålunda upp­ta­get verk till­gäng­ligt för all­män­he­ten gäl ler vad eljest är stad­gat. svenskt radio-​ eller tele­vi­sions­fö­re­tag som konungen bestäm­mer må, om före­ta­get på grund av avtal med orga­ni­sa­tion som före­trä­der ett fler­tal sven ska upp­hovs­män på områ­det äger rätt att utsända lit­te­rära och musi­ka­liska verk, jäm­väl utsända utgi­vet dylikt verk av upp­hovs­man som icke före­trä­des av orga­ni­sa­tio­nen; för utsänd­ningen äger upp­hovs­man­nen rätt till ersätt ning. vad sålunda stad­gats gäl­ler dock icke sce­niskt verk, ej hel­ler annat verk om upp­hovs­man­nen med­de­lat för­bud mot utsänd­ning eller det eljest före­lig­ger sär­skild anled­ning antaga att han mot­sät­ter sig utsänd­ningen. 23 §. sedan lit­te­rärt eller musi­ka­liskt verk utgi­vits, må exem­plar, som omfat-​ ^ tas av utgiv­ningen, spri­das vidare ävensom visas offent­ligt; dock må noter ^ till musi­ka­liskt verk ej utan upp­hovs­man­nens sam­tycke uthy­ras till allmän-​ heten. 24 §. vad som munt­li­gen eller skrift­li­gen anfö­res inför myn­dig­het eller i stat- | lig eller kom­mu­nal repre­sen­ta­tion eller vid offent­lig över­lägg­ning om all männa ange­lä­gen­he­ter må åter­gi­vas utan upp­hovs­mans sam­tycke; dock att utlå­tan­den, såsom bevis åbe­ro­pade skrif­ter och dylikt må åter­gi­vas alle­nast jp| i sam­band med redo­gö­relse för mål eller ärende vari de före­kom­mit och i den omfatt­ning som betingas av ända­må­let med redo­gö­rel­sen. upp­hovs­man äger ensam utgiva sam­ling av sina anfö­ran­den. 25 §. sedan upp­hovs­man­nen över­lå­tit exem­plar av konst­verk eller ver­ket ut givits, må exem­plar, som över­lå­tits eller omfat­tas av utgiv­ningen, spri­das vidare samt ver­ket visas offent­ligt. ver­ket må ock med­ta­gas vid inspel­ning av film eller tele­vi­sions­pro­gram, om åter­giv­ningen är av under­ord­nad bety delse med hän­syn till fil­mens eller pro­gram­mets inne­håll. konst­verk, som ingår i en sam­ling eller som utstäl­les eller utbju­des till salu, må avbil­das i kata­log eller i med­de­lande om utställ­ningen eller försälj-​ ¬ . nr 729 195,3 ingen. konst­verk må även eljest avbil­das, om det är sta­dig­va­rande anbragt på eller vid all­män plats utom­hus. bygg­nad må fritt avbil­das. 26 §. bestäm­mel­serna i detta kapi­tel med­föra icke inskränk­ning i upp­hovs­man nens rätt enligt 3 § i vidare mån än som föl­jer av vad i 13 § sägs. då med stöd av bestäm­melse i detta kapi­tel ett verk åter­gi­ves offent­ligt, skall käl­lan näm­nas i den omfatt­ning och på det sätt god sed krä­ver. ver­ket må icke utan upp­hovs­man­nens sam­tycke änd­ras i vidare mån än som krä- ves för den med­givna använd­ningen. 3 kap. upp­hovs­rät­tens över­gång aumänna bestäm­mel­ser om över­lå­telse 27 §. upp­hovs­rätt må, med den begräns­ning som föl­jer av vad i 3 § sägs, helt eller del­vis över­lå­tas. över­lå­telse av exem­plar inne­fat­tar icke över­lå­telse av upp­hovs­rätt, i frå ga om beställd por­trätt­bild äger upp­hovs­man­nen dock icke utöva sin rätt utan till­stånd av bestäl­la­ren eller, efter den­nes död, av hans efter­le­vande make och arvingar. beträf­fande över­lå­telse av upp­hovs­rätt i vissa sär­skilda avse­en­den stad­gas i 30—40 §§; dock skola nämnda bestäm­mel­ser tilläm­pas alle­nast i den mån ej annat avta­lats. 28 §. om ej annat avta­lats, äger den till vil­ken upp­hovs­rätt över­lå­tits icke ändra ver­ket samt ej hel­ler över­låta rät­ten vidare. ingår rät­ten i en rörel se, må den över­lå­tas i sam­band med över­lå­telse av rörel­sen eller del därav; över­lå­ta­ren sva­rar dock alltjämt för avta­lets full­gö­rande, 29 §. skulle tillämp­ning av vill­kor som upp­ta­gits i avtal om över­lå­telse av upp hovs­rätt uppen­bar­li­gen vara stri­dande mot god sed på upp­hovs­rät­tens om råde eller eljest otill­bör­lig, må vill­ko­ret jäm­kas eller läm­nas utan avse­ende. avtal om offent­ligt fram­fö­rande 30 §, över­lå­tes rätt att fram­föra ett verk offent­ligt, skall över­lå­tel­sen gälla för en tid av tre år och icke med­föra ensam­rätt. har längre gil­tig­hets­tid än tre år bestämts och är ensam­rätt avta­lad, må upp­hovs­man­nen lik­väl själv • fra mföra ver­ket eller över­låta rätt där­till åt annan, såframt rät­ten under en tid av tre år ej tagits i bruk. vad i denna para­graf är stad­gat gäl­ler icke film­verk. för­lags­av­tal 31 §. genom för­lags­av­tal över­lå­ter upp­hovs­man­nen till för­läg­gare rätt att ge- t^iom tryck eller lik­nande för­fa­rande mång­fal­diga och utgiva lit­te­rärt eller konst­när­ligt verk. ¬ ui' 1954 1960 • (jja manu­skript eller annat exem­plar av ver­ket, efter -​sniket detta skall åter givas, för­blir i upp­hovs­man­nens ägo. ^ 32 §. will för­läg­ga­ren har rätt att utgiva en upp­laga, vil­ken ej må över­stiga av litte-​ rärt verk 2 000, av musi­ka­liskt verk 1 000 och av konst­verk 200 exem­plar. med upp­laga för­stås vad för­läg­ga­ren på en gång låter fram­ställa. 33 §• för­läg­ga­ren är plik­tig att utgiva ver­ket inom skä­lig tid, på sed­van­ligt sätt sörja för dess sprid­ning samt full­följa utgiv­ningen i den omfatt­ning som be tingas av möj­lig­be­terna till avsätt­ning och övriga omstän­dig­he­ter. för­sum mas det, äger upp­hovs­man­nen häva avta­let och där­vid behålla upp­bu­ret ils» •tif hono­rar. har upp­hovs­man­nen lidit skada, som ej täc­kes därav, skall den ock ^ ersät­tas. å 34 §. " om ver­ket icke är utgi­vet inom två år eller, så-​vitt angår musi­ka­liskt verk, inom fyra år från det upp­hovs­man­nen avläm­nat full­stän­digt manu­skript eller annat exem­plar som skall mång­fal­di­gas, äger upp­hovs­man­nen, ändå att för­sum­melse ej lig­ger för­läg­ga­ren till last, häva avta­let och där-​vid behålla upp­bu­ret hono­rar. samma lag vare, om ver­ket är utgånget och för­läg­ga­ren har rätt att utgiva ny upp­laga men icke inom ett år efter det upphovsman-​ nen hos honom begärt sådan utgiv­ning utnytt­jar sin rätt. 35 §. / för­läg­ga­ren är skyl­dig att till­ställa upp­hovs­man­nen intyg från tryc­ke­riet eller den som eljest mång­fal­di­gar ver­ket om anta­let fram­ställda exem­plar, har under räken­skapsår skett för­sälj­ning för vil­ken upp­hovs­man­nen har rätt till hono­rar, skall för­läg­ga­ren inom nio måna­der efter årets slut till- ^ ställa honom redo­vis­ning, angi­vande för­sälj­ningen under året samt restupp-​ lagan vid års­skif­tet. även eljest äger upp­hovs­man­nen efter redovisningsfris-​ tens utgång på begä­ran erhålla upp­gift om rest­upp­la­gan vid års­skif­tet. 36 §. påbör­jas fram­ställ­ning av ny upp­laga senare än ett år efter det före­gåen de upp­laga utgavs, skall upp­hovs­man­nen före fram­ställ­ningen erhålla till fälle att göra sådana änd­ringar i ver­ket, som kunna vid­ta­gas utan oskä­lig kost­nad och icke ändra ver­kets karak­tär. 37 §. upp­hovs­man­nen har icke rätt att på nytt utgiva ver­ket i den form och på det sätt som avses i avta­let, för­rän den eller de upp­la­gor som för­läg­ga­ren (ai äger utgiva hli­vit slut­sålda. ultr lit­te­rärt verk må dock sedan fem­ton år för­flu­tit efter det år, då utgiv-​ ningen påbör­ja­des, av upp­hovs­man­nen inta­gas i upp­laga av hans sam­lade ^fjn, eller valda arbe­ten. 38 §. ^ bestäm­mel­serna om för­lags­av­tal äga icke tillämp­ning på bidrag till tid- ning eller tid­skrift. för bidrag till annat sam­lings­verk gälla icke 33 och 34 §§. vijill avtal om film­ning 39 §. över­lå­telse av rätt till inspel­ning av ett lit­te­rärt eller konst­när­ligt verk på film omfat­tar rätt att genom fil­men på bio­graf, i tele­vi­sion eller annorle-​ ^tn. ¬ o • nr 729 1955 es göra ver­ket till­gäng­ligt för all­män­he­ten. vad sålunda stad­gats gäl­ler icke musi­ka­liskt verk. 40 §. över­lå­tes rätt att utnyttja ett lit­te­rärt eller musi­ka­liskt verk för film, som är avsedd för offent­lig vis­ning, är för­vär­va­ren plik­tig att inom skä­lig tid inspela film­ver­ket och sörja för att det göres till­gäng­ligt för all­män­he­ten. för­sum­mas det, äger upp­hovs­man­nen häva avta­let och där­vid behålla upp buret hono­rar. har upp­hovs­man­nen lidit skada, som ej täc­kes därav, skall dén ock ersät­tas. om film­ver­ket icke är inspe­lat inom fem år från det upp­hovs­man­nen full gjort vad på honom ankom­mer, äger upp­hovs­man­nen, ändå att för­sum­mel se ej lig­ger för­vär­va­ren till last, häva avta­let och där­vid behålla upp­bu­ret hono­rar. upp­hovs­rät­tens över­gång vid upp­hovs­man­nens död, m. m. 41 §. efter upp­hovs­man­nens död äga reg­lerna om gif­to­rätt, arv och tes­ta­mente tillämp­ning på upp­hovs­rät­ten. avträ­des boet till för­valt­ning av bout­red nings­man, äger denne icke utan döds­bo­de­lä­gar­nas sam­tycke utnyttja ver­ket på annat sätt än förut skett. upp­hovs­man­nen äger genom tes­ta­mente, med bin­dande ver­kan även för efter­le­vande make och bröstar­vingar, giva före­skrif­ter om rät­tens utö­vande eller bemyn­diga annan att med­dela dylika före­skrif­ter. 42 §. upp­hovs­rätt må ej tagas i mät hos upp­hovs­man­nen själv eller hos någon, till vil­ken rät­ten över­gått på grund av gif­to­rätt, arv eller tes­ta­mente. samma lag vare beträf­fande manu­skript, så ock i fråga om exem­plar av sådant konst­verk som ej bli­vit utställt, utbju­det till salu eller eljest god­känt för offent­lig­gö­rande. 4 kap. upp­hovs­rät­tens gil­tig­hets­tid 43 §. upp­hovs­rätt till ett verk gäl­ler, där ej annat föl­jer av vad i andra styc­ket sägs, intill utgången av fem­tionde året efter det år, då upp­hovs­man­nen av led, eller, beträf­fande verk som i 6 § sägs, efter den sist avlidne upp­hovs man­nens dödsår. för als­ter av konst­hant­verk eller konst­in­du­stri gäl­ler rät­ten intill utgång en av tionde året efter det år, då alst­ret offent­lig­gjor­des. var sådant als­ter icke offent­lig­gjort vid konst­nä­rens död, gäl­ler rät­ten intill utgången av ti onde året efter hans dödsår. 44 §. för verk, som offent­lig­gjorts utan att upp­hovs­man­nen bli­vit angi­ven med sitt namn eller med sin all­mänt kända pseu­do­nym eller sig­na­tur, gäl­ler upp­hovs­rät­ten intill utgången av fem­tionde året efter det år, då ver­ket of fent­lig­gjor­des. består ver­ket av två eller flera delar med inbör­des sam­man hang, räk­nas tiden från det år, då sista delen offent­lig­gjor­des. blir upp­hovs­man­nen inom nämnda tid angi­ven såsom i 7 § sägs eller vi sas att han avli­dit innan ver­ket offent­lig­gjor­des, gäl­ler vad i 43 § stad­gas. vad i denna para­graf stad­gas gäl­ler ej als­ter av konst­hant­verk eller konst indu­stri. ¬ 1956 i960 5 kap. vissa upp­hovs­rät­ten när­stå­ende rät­tig­he­ter 45 §. en utö­vande konst­närs fram­fö­rande av ett lit­te­rärt eller konst­när­ligt verk må icke utan hans sam­tycke upp­ta­gas på gram­mo­fon­skiva, film eller annan anord­ning, genom vil­ken det kan åter­gi­vas, och ej hel­ler utsän­das i ljud­ra­dio eller tele­vi­sion eller genom direkt över­fö­ring göras till­gäng­ligt för all­män heten. ej må fram­fö­rande, som upp­ta­gits på anord­ning varom i första styc­ket sägs, utan konst­nä­rens sam­tycke över­fö­ras från en sådan anord­ning till en annan, för­rän tju­gu­fem år för­flu­tit efter det år, då upp­tag­ningen ägde rum. beträf­fande upp­tag­ning, utsänd­ning och över­fö­ring, som avses i denna para­graf, skall vad i 3 §, 11 § för­slå styc­ket, 14 § första styc­ket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första styc­ket, 27—29 samt 41 och 42 §§ sägs äga mot­sva­rande tillämp­ning. 46 §. gram­mo­fon­skiva eller annan anord­ning, på vil­ken ljud upp­ta­gits, må ej utan fram­stäl­la­rens sam­tycke efter­gö­ras för­rän tju­gu­fem år för­flu­tit efter det år, då upp­tag­ningen ägde rum. såsom efter­gö­rande auses även att upp tag­ningen över­fö­res från en sådan anord­ning till en annan. beträf­fande för­fa­rande, som enligt derma para­graf är bero­ende av fram- stäl­la­res sam­tycke, skall vad i 11 § första styc­ket, 14 § första styc­ket, 17 och 21 §§ samt 22 § första styc­ket sägs äga mot­svai'ande tillämp­ning. 47 §. använ­des anord­ning som i 46 § sägs vid ljudradio-​ eller tele­vi­sions­ut­sänd ning, skall, om utsänd­ningen äger rum inom tid som i nämnda para­graf stad gas, ersätt­ning utgå till fram­stäl­la­ren ävensom till utö­vande konst­när, vars f^ram­fö­rande upp­ta­gits på anord­ningen. hava två eller flera konst­nä­rer sam ver­kat ^'id fram­fö­ran­det, kan dem till­kom­mande rätt endast göras gäl­lande av dem gemen­samt. gente­mot radio-​ eller tele­vi­sions­fö­re­ta­get göres utö­vande konst­närs rätt gäl­lande genom fram­stäl­la­ren. bestäm­mel­serna i 14 § första styc­ket samt 20 och 21 §§ skola äga mot sva­rande tillämp­ning i fall som avses i denna para­graf. beträf­fande utö­van de konst­närs rätt skola jäm­väl före­skrif­terna i 27—29, 41 och 42 §§ i mot sva­rande mån gälla. vad i denna para­graf stad­gas gäl­ler icke ljud­film. 48 §. ljudradio-​ eller tele­vi­sions­ut­sänd­ning må icke utan radio-​ eller tele^^- sions­fö­re­ta­gets sam­tycke åter­ut­sän­das eller upp­ta­gas på anord­ning, genom vil­ken den kan åter­gi­vas. utan sådant sam­tycke må ej hel­ler tele­vi­sions utsänd­ning åter­gi­vas för all­män­he­ten i bio­graf eller där­med jäm­för­lig lokal. ej må utsänd­ning, som upp­ta­gits på anord­ning varom i första styc­ket sägs, utan radio-​ eller tele­vi­sions­fö­re­ta­gets sam­tycke över­fö­ras från en sådan an ord­ning till en annan, för­rän tju­gu­fem år för­flu­tit efter det är, dä utsänd ningen ägde rum. vad i 11 § första styc­ket, 14 § första styc­ket, 17, 20 och 21 §§ samt 22 § första styc­ket sägs skall äga mot­sva­rande tillämp­ning i fall som avses i den na para­graf. ¬ . nr 729 1957 49 §. kata­log, tabell eller annat dylikt arbete, vari sam­man­ställts ett stort an tal upp­gif­ter, må ej utan fram­stäl­la­rens sam­tycke efter­gö­ras, för­rän tio år för­flu­tit efter det år, då arbe­tet utgavs. vad i 11 § första styc­ket och 14 § sägs skall äga mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande ai'bete som avses i denna para­graf. är sådant arbete eller del därav före­mål för upp­hovs­rätt, må den ock göras gäl­lande. 6 kap. särsld­lda bestäm­mel­ser 50 §. lit­te­rärt eller konst­när­ligt verk må ej göras till­gäng­ligt för all­män­he­ten under sådan titel, pseu­do­nym eller sig­na­tur, att ver­ket eller dess upp­hovs man lätt kan för­väx­las med förut offent­lig­gjort verk eller dess upp­hovs­man. 51 §. _ om lit­te­rärt eller konst­när­ligt verk åter­gi­ves offent­ligt på ett sätt som krän­ker den and­liga odling­ens intres­sen, äger dom­stol på talan av myn­dig het som konungen bestäm­mer vid vite med­dela för­bud mot åter­gi­van­det. vad nu är sagt skall ej gälla åter­gi­vande som sker under upp­hovs­man­nens livs­tid. 52 §. i sam­band med utdö­mande av vite äger rät­ten efter vad som fin­nes skä ligt före­skriva åtgär­der för att före­bygga miss­bruk av exem­plar som avses med för­bud enligt 51 §, så ock av före­mål som kan använ­das endast för fram­ställ­ning därav. sådan före­skrift må avse, att egen­do­men skall för­stö ras eller på visst sätt änd­ras. vad i denna para­graf stad­gas gäl­ler ej mot den som i god tro för­vär­vat egen­do­men eller sär­skild rätt där­till. egen­dom som avses i första styc­ket må i avbi­dan på före­skrift som där sägs tagas i beslag; där­vid skall vad om beslag i brott­mål i all­män­het är stad­gat äga mot­sva­rande tillämp­ning. 7 kap. ansvar och ersätt­nings­skyl­dig­het 53 §. den som beträf­fande ett lit­te­rärt eller konst­när­ligt verk ^^dtage^ åtgärd, som inne­bär intrång i den till ver­ket jäm­likt 1 och 2 kap. knutna upp­hovs rät­ten eller som stri­der mot före­skrift enligt 41 § andra styc­ket eller mot 50 §, dömes, såframt det sker upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het, till bö ter eller fäng­else i högst sex måna­der. samma lag vare, om någon till riket för sprid­ning till all­män­he­ten inför exem­plar av verk, där exem­pla­ret fram­ställts utom riket under sådana om stän­dig­he­ter, att en dylik fram­ställ­ning här i riket skulle hava varit straff bar enligt vad i första styc­ket sägs. 54 §. den som i strid mot denna lag eller mot före­skrift enligt 41 § andra styc ket utnytt­jar ett verk skall till upp­hovs­man­nen eller hans rätts­in­ne­ha­vare gälda ersätt­ning, utgö­rande skä­ligt veder­lag för utnytt­jan­det. 464—60702/1. svensk för­fah­nings­sam­ling 1960, nr 729—731 ¬ 1908 x960 sker det upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het, skall ersätt­ning jäm­väl utgå for annan för­lust än ute­bli­vet veder­lag, så ock för lidande eller annat för­fång. den som eljest upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het ^ddta­ger åtgärd, som inne bär intrång eller över­trä­delse varom i 53 § sägs, skall ersätta upp­hovs­man nen eller hans rätts­in­ne­ha­vare för­lust, lidande eller annat för­fång av åt gär­den. 55 §. den som vid­ta­ger åtgärd som inne­bär intrång eller över­trä­delse varom i 53 § sägs är plik­tig att, såvitt det fin­nes skä­ligt, mot lösen avstå egen­dom med avse­ende å ^dlken intrång eller över­trä­delse före­lig­ger till upp­hovs­man nen eller hans rätts­in­ne­ha­vare. på yrkande av denne äger ock rät­ten efter vad som fin­nes skä­ligt före­skriva, att sådan egen­dom skall för­stö­ras eller på visst sätt änd­ras eller att andra åtgär­der skola \idta­gas där­med för att före­bygga miss­bruk. vad i denna para­graf stad­gas gäl­ler ej mot den som i god tro för­vär­vat egen­do­men eller sär­skild rätt där­till och ej hel­ler om det olag­liga för­fal­lan det bestått i utfö­rande av b3^ggnads­verk. 56 §. utan hin­der av vad i 55 § är stad­gat äger rät­ten, om det med hän­syn till det konst­när­liga eller eko­no­miska vär­det hos exem­plar av verk eller övriga omstän­dig­he­ter fin­nes skä­ligt, på därom fram­ställt yrkande med­dela till stånd att exem­pla­ret mot sär­skild ersätt­ning till upp­hovs­man­nen eller hans rätts­in­ne­ha­vare göres till­gäng­ligt för all­män­he­ten eller eljest använ­des för avsett ända­mål. 57 §. vad i 53—56 §§ sägs skall äga mot­sva­rande tillämp­ning med avse­ende å rät­tig­het, som skyd­das genom före­skrift i 5 kap. 58 §. rätt dom­stol i mål om ljudradio-​ eller tele­vi­sions­ut­sänd­ning i strid mot denna lag är stock­holms råd­hus­rätt. samma lag vare i mål om ersätt­ning ® som avses i 14 § andra styc­ket, 16 §, 19 § första styc­ket, 22 § andra styc­ket eller 47 §. ös 59 §. ifl brott som avses i denna lag må ej åta­las av all­män åkla­gare, där det ej angi­vas till åtal av mål­sä­gande. över­trä­delse av stad­gan­det i 3 § eller av före­skrift enligt 41 § andra styc ket må städse beiv­ras av efter­le­vande make, skyl­de­man i rätt upp- och ned sti­gande led eller sj^skon eller den som på grund av adop­tion står i mot­sva rande för­hål­lande till upp­hovs­man­nen. egen­dom varom i 55 § sägs må, där brott som avses i denna lag skä­li­gen kan anta­gas före­ligga, tagas i beslag; där­vid skall vad om beslag i brott­mål i all­män­het är stad­gat äga mot­sva­rande tillämp­ning. 8 kap. lagens tillämp­nings­om­råde 60 §. vad i denna lag är stad­gat om upp­hovs­rätt är tillämp­ligt på verk av den som är svensk med­bor­gare eller har hem­vist i sve­rige, på verk av sådan stats­lös eller flyk­ting, som här i riket har sin van­liga vis­tel­se­ort, ävensom h ¬ o • nr 729 ' 1959 ijest på verk, som först utgi­vits i sve­rige, på här utfört bygg­nads­verk och på konst­verk, som info­gats i här belä­gen bygg­nad. vad i 50 och 51 §§ stad­gas äger tillämp­ning på varje lit­te­rärt eller konst när­ligt verk, obe­ro­ende av dess ursprung. 61 §. före­skrif­terna i 45—48 §§ äro tillämp­liga på fram­fö­rande, ljudupp­tag ning samt ljudradio-​ och tele­vi­sions­ut­sänd­ning, som äger rum i sve­rige. vad i 49 § stad­gas är tillämp­ligt på arbete, fram­ställt av svensk med­bor gare eller svensk juri­disk per­son eller av den som har hem­vist i sve­rige eller av sådan stats­lös eller flyk­ting, som här i riket har sin van­liga vis tel­se­ort, så ock eljest på arbete som först utgmts i sve­rige. 62 §. konungen äger, under för­ut­sätt­ning av ömse­si­dig­het, med­dela före­skrif ter om denna lags tillämp­ning med avse­ende å annat land. före­skrift må ock med­de­las om tillämp­ning av lagen på verk, som först utgi­vits av mellan-​ folk­lig orga­ni­sa­tion, samt på icke utgi­vet verk, som dylik orga­ni­sa­tion äger utgiva. 9 kap. horaftträdande-​ och över­gångs­be­stäm­mel­ser 63 §. denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1961; dock att 51 § och där­till an slu­tande bestäm­mel­ser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår åter­gi­vande i tryckt skrift, träda i kraft den dag konungen för­ord­nar samt att 65 § andra styc­ket skall gälla från och med utgången av år 1960. 64 §. genom denna lag upp­hä­vas: 1) lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till lit­te­rära och musi­ka­liska verk; 2) lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst; 3) lagen den 14 decem­ber 1956 (nr 590) om skydd för vissa kar­tor; samt 4) lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om till­fäl­lig för­läng­ning av skydds­tid för lit­te­rära och musi­ka­liska verk. 65 §. den nya lagen skall, med iakt­ta­gande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämp ning jäm­väl med avse­ende å lit­te­rärt eller konst­när­ligt verk, som till­kom mit före ikraft­trä­dan­det. rätt till als­ter av konst­hant­verk eller konst­in­du­stri skall, om rät­ten eljest skulle upp­höra vid utgången av något av åren 1960—1970, gälla intill ut gången av år 1971. 66 §. sådana exem­plar av ett verk, som fram­ställts med stöd av äldre lag, må fritt spri­das och visas, dock att vad i 23 § stad­gas om uthyr­ning av noter till musi­ka­liskt verk skall äga tillämp­ning. 67 §. tryck­sat­ser, kli­chéer, for­mar och andra hjälp­me­del, som med stöd av äldre lag fram­ställts för mång­fal­di­gande av visst verk, må utan hin­der av vad i nya lagen är stad­gat fritt använ­das för sitt ända­mål till utgången av 'år 1963. på exem­plar, som fram­ställts med stöd härav, skall vad i 66 § sägs "ga mot­sva­rande tillämp­ning. ¬ 1960 1960 . nr 72 " ' " f». 68 §. beträf­fande tid­ning, tid­skrift eller annat verk, som består av själv­stän diga bidrag från sär­skilda med­ar­be­tare och som utgi­vits före nya lagens ikraft­trä­dande, skall upp­hovs­rätt enligt 5 § till­komma utgi­va­ren eller, om han ej är känd, för­läg­ga­ren. om såsom utgi­vare angi­vits offent­lig under­vis­nings­an­stalt eller alta­demi eller ock bolag, för­e­ning eller annan sam­fäl­lig­het eller, där utgi­vare ej är känd, dylik sam­fäl­lig­het är för­läg­gare, skall skydds­ti­den beräk­nas enligt 44 §. 69 §. i äldre lag skall tilläm­pas på sådant avtal om över­lå­telse av upp­hovs­rätt, gö som till­kom­mit före nya lagens ikraft­trä­dande, dock att 29 § skall lända till efter­rät­telse i fråga om sådant avtal. 70 §. vad i 65—67 §§ sägs skall äga mot­sva­rande tillämp­ning med avse­ende å rät­tig­het, som skyd­das genom före­skrift i 5 kap. har avtal om upp­tag­ning som sägs i 45 § till­kom­mit före nya lagens ikraft­trä­dande, skall vad i 69 § sägs äga mot­sva­rande tillämp­ning. det alla som veder­bör hava sig hör­sam­li­gen att efter­rätta. till ytter­mera visso hava vi detta med egen hand under­skri­vit och med vårt kungl. sigill bekräfta låtit. stock­holms slott den 30 decem­ber 1960. gustaf adolf (l. s.) (justi­tie­de­par­te­men­tet) her­man kling ¬