Växt­för­äd­lar­rättslag (1997:306)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1997:306
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2024:947
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1997:306
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Utfär­dad: 1997-​05-29
Änd­rad: t.o.m. SFS

2024:947
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. För­värv av växt­för­äd­lar­rätt

1 §   Den som i Sve­rige har fram­ställt en ny växtsort eller den­nes rätts­in­ne­ha­vare kan få ensam­rätt att utnyttja växtsor­ten enligt denna lag (växt­för­äd­lar­rätt).

Den som utom­lands har fram­ställt en ny växtsort eller den­nes rätts­in­ne­ha­vare kan få växt­för­äd­lar­rätt till växtsor­ten, om fram­stäl­la­ren är svensk med­bor­gare eller har hem­vist i Sve­rige.

Växt­för­äd­lar­rätt kan också för­vär­vas av
   1. den som har fram­ställt en ny växtsort i en främ­mande stat som är anslu­ten till den inter­na­tio­nella kon­ven­tio­nen den 2 decem­ber 1961 för skydd av växt­för­äd­lings­pro­duk­ter eller i en stat som är med­lem i en mel­lan­stat­lig orga­ni­sa­tion som i sin tur är anslu­ten till denna kon­ven­tion eller av en sådan per­sons rätts­in­ne­ha­vare, eller
   2. den som är med­bor­gare eller har hem­vist i en sådan stat och som i annat fall än som anges under 1 har fram­ställt en ny växtsort utom­lands eller av en sådan per­sons rätts­in­ne­ha­vare.

Första-​tredje styc­kena gäl­ler även den som har upp­täckt och vida­re­ut­veck­lat en ny växtsort eller den­nes rätts­in­ne­ha­vare.

Växt­för­äd­lar­rätt för­vär­vas genom regi­stre­ring av växtsor­ten.

2 §   Rege­ringen får för­ordna att växt­för­äd­lar­rätt får för­vär­vas även i andra fall än som anges i 1 §, om det är av bety­dande intresse för svensk folk­för­sörj­ning eller för den svenska växt­od­lingen.

Rege­ringen får vidare före­skriva om lagens tillämp­ning med avse­ende på andra län­der under för­ut­sätt­ning av ömse­si­dig­het eller om det föl­jer av ett sådant avtal med en främ­mande stat eller mel­lan­folk­lig orga­ni­sa­tion som riks­da­gen har god­känt.

3 §   Med växtsort avses i denna lag en sam­ling väx­ter inom en och samma bota­niskt sys­te­ma­tiska enhet av lägsta kända nivå, om denna sam­ling kan
   1. defi­nie­ras genom kän­ne­tec­ken som har sitt ursprung i en viss geno­typ eller kom­bi­na­tion av geno­ty­per,
   2. skil­jas från varje annan grupp av väx­ter genom åtminstone ett av dessa kän­ne­tec­ken, och
   3. betrak­tas som en enhet när det gäl­ler dess lämp­lig­het att för­ö­kas i oför­änd­rat skick.


2 kap. Växt­för­äd­lar­rät­tens omfatt­ning

1 §   Växt­för­äd­lar­rät­ten omfat­tar
   1. den växtsort som regi­stre­rats i enlig­het med vad som före- skrivs i denna lag,
   2. sam­lingar av väx­ter som inte tyd­ligt skil­jer sig från den regi­stre­rade sor­ten,
   3. växtsor­ter som är väsent­li­gen avledda från den regi­stre­rade sor­ten, om den regi­stre­rade sor­ten inte i sin tur är väsent­li­gen avledd, och
   4. växtsor­ter som kan fram­stäl­las endast genom upp­re­pad an- vänd­ning av den regi­stre­rade sor­ten.

En växtsort skall anses som väsent­li­gen avledd om den
   1. till över­vä­gande del har avletts från den ursprung­liga sor­ten, eller från en sort som i sig till över­vä­gande del är avledd från den ursprung­liga sor­ten, och då har bibe­hål­lit de väsent­liga kän­ne­tec­ken som är ett resul­tat av den ursprung­liga sor­tens geno­typ eller kom­bi­na­tion av geno­ty­per,
   2. klart kan sär­skil­jas från den ursprung­liga sor­ten, och
   3. bort­sett från de skill­na­der som beror på avled­nings­för­fa­ran­det över­ens­stäm­mer med den ursprung­liga sor­ten när det gäl­ler de väsent­liga kän­ne­tec­ken som är ett resul­tat av den ursprung­liga sor­tens geno­typ eller kom­bi­na­tion av geno­ty­per.

2 §   Med de undan­tag som anges i 3 och 4 §§ inne­bär växt­för­äd­lar­rät­ten att ingen utan sam­tycke av inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten får utnyttja en växtsort eller en annan sam­ling väx­ter som omfat­tas av växt­för­äd­lar­rät­ten genom att
   1. pro­du­cera eller repro­du­cera för­ök­nings­ma­te­rial,
   2. bear­beta för­ök­nings­ma­te­rial för för­ök­nings­än­da­mål,
   3. bjuda ut för­ök­nings­ma­te­rial till för­sälj­ning,
   4. sälja eller på något annat sätt till­han­da­hålla för­ök­nings­ma­te­rial,
   5. expor­tera för­ök­nings­ma­te­rial från Sve­rige,
   6. impor­tera för­ök­nings­ma­te­rial till Sve­rige, eller
   7. lager­hålla för­ök­nings­ma­te­rial för något av de ända­mål som anges under 1-6.

Om inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten inte har haft någon rim­lig möj­lig­het att göra sin rätt gäl­lande med avse­ende på visst för­ök­nings­ma­te­rial, får ingen utan hans eller hen­nes sam­tycke utnyttja växtsor­ten genom att vidta sådana åtgär­der som anges i första styc­ket 1-7 med skör­dat mate­rial som har fram­ställts med hjälp av detta för­ök­nings­ma­te­rial.

3 §   Växt­för­äd­lar­rät­ten omfat­tar inte
   1. utnytt­jande som sker pri­vat och för icke-​kommersiella ända­mål,
   2. utnytt­jande för expe­ri­ment, och
   3. utnytt­jande för fram­ställ­ning av nya växtsor­ter.

4 §   Växt­för­äd­lar­rät­ten omfat­tar inte utnytt­jande av växt­ma­te­rial som har bring­ats i omsätt­ning inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det av inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten eller med den­nes sam­tycke.

Första styc­ket gäl­ler inte utnytt­jande som inne­fat­tar export av växt­ma­te­rial som kan använ­das för för­ök­nings­än­da­mål, om expor­ten sker till ett främ­mande land där sor­ter av växts­läk­tet eller växtar­ten i fråga inte kan skyd­das och det expor­te­rade mate­ri­a­let inte är avsett för slut­lig för­bruk­ning.

5 §   Vad som sägs om undan­tag från ensam­rät­ten i arti­kel 14 i rådets för­ord­ning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om ge- men­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt och i de tillämp­nings­fö­re­skrif­ter som har med­de­lats med stöd av arti­keln skall också tilläm­pas på en växtsort som regi­stre­rats enligt denna lag. Vad som i arti­keln och tillämp­nings­fö­re­skrif­terna sägs om gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt skall avse växt­för­äd­lar­rätt enligt denna lag.


3 kap. Vill­kor för regi­stre­ring

1 §   En växtsort får regi­stre­ras endast om den är
   1. ny,
   2. sär­skilj­bar,
   3. enhet­lig med avse­ende på dess väsent­liga kän­ne­tec­ken och
   4. sta­bil.

2 §   En växtsort skall anses som ny, om inte för­ök­nings­ma­te­rial eller skör­de­pro­duk­ter av sor­ten med sam­tycke från för­äd­la­ren eller den­nes rätts­in­ne­ha­vare har sålts eller på annat sätt avytt­rats till andra i syfte att utnyttja sor­ten
   1. här i lan­det tidi­gare än ett år före dagen för regi­stre­rings­an­sö­kan,
   2. utom­lands tidi­gare än sex år före dagen för regi­stre­rings­an­sö­kan, när denna gäl­ler träd eller vin, eller
   3. utom­lands tidi­gare än fyra år före dagen för regi­stre­rings­an­sö­kan, när denna gäl­ler något annat växtslag än träd eller vin.

3 §   En växtsort skall anses som sär­skilj­bar, om den tyd­ligt skil­jer sig från andra sor­ter som är kända vid tid­punk­ten för regi­stre­rings­an­sö­kan.

En växtsort skall anses som känd, om mate­rial av den yrkes-​ mäs­sigt bju­dits ut till för­sälj­ning, sålts eller på annat sätt till­han­da­hål­lits. Växtsor­ten skall också anses som känd, om den regi­stre­rats för växt­för­äd­lar­rätt, tagits in i en offi­ci­ell sort­lista, före­kom­mer i en all­mänt till­gäng­lig refe­rens­sam­ling, beskri­vits i en all­mänt till­gäng­lig skrift eller på något annat sätt kom­mit till all­män­he­tens kän­ne­dom.

Även en växtsort som inte har kom­mit till all­män­he­tens känne-​ dom skall anses som känd, om en ansö­kan om ensam­rätt eller om intag­ning i offi­ci­ell sort­lista har gjorts i något land och ansö­kan senare bifalls.

4 §   Vid bedöm­ningen av om en växtsort är enhet­lig bort­ses från de vari­a­tio­ner som kan för­vän­tas med hän­syn till sär­skilda för­hål­lan­den vid sor­tens för­ök­ning.

5 §   En växtsort skall anses som sta­bil, om dess väsent­liga kän­ne­tec­ken för­blir oför­änd­rade efter upp­re­pad för­ök­ning eller, när sor­ten har en sär­skild för­ök­ningscy­kel, vid slu­tet av varje sådan cykel.

6 §   Om sökan­den eller någon från vil­ken sökan­den här­le­der sin rätt tidi­gare har ansökt om skydd för en växtsort antingen i någon stat som är anslu­ten till den inter­na­tio­nella kon­ven­tio­nen den 2 decem­ber 1961 för skydd av växt­för­äd­lings­pro­duk­ter, eller i någon stat som är anslu­ten eller något område som är anslu­tet till avta­let om upp­rät­tan­det av Världs­han­dels­or­ga­ni­sa­tio­nen (WTO), och sedan ansö­ker om regi­stre­ring av växtsor­ten här i lan­det inom tolv måna­der från dagen för den tidi­gare ansö­kan, skall vid till­lämp­ningen av 2-5 §§ den här ingivna ansö­kan anses gjord sam­ti­digt med den tidi­gare ansö­kan, om sökan­den yrkar det (pri­o­ri­tet).

Sådan pri­o­ri­tet får även med­ges från en ansö­kan om skydd som avser någon annan stat eller något annat område, om mot­sva­rande pri­o­ri­tet från en svensk ansö­kan om skydd för växtsort med­ges där den tidi­gare ansö­kan gjorts och om den där gäl­lande lag­stift­ningen i huvud­sak stäm­mer över­ens med kon­ven­tio­nen. Om skydd har sökts i flera sta­ter eller områ­den, räk­nas tolv­må­na­ders­fris­ten från den dag då den första ansö­kan om skydd gjor­des. Lag (2000:1159).

6 a §   En sökande som vill få pri­o­ri­tet enligt 6 § skall
   1. begära pri­o­ri­tet sam­ti­digt som ansö­kan görs,
   2. inom tre måna­der från dagen för ansö­kan ge in en kopia till Sta­tens jord­bruks­verk av den tidi­gare ansö­kan samt
   3. inom fem år från dagen för den tidi­gare ansö­kan ge in de ytter­li­gare hand­lingar och det mate­rial till Sta­tens jord­bruks­verk som behövs för att pri­o­ri­tets­frå­gan skall kunna prö­vas.

Kopian som avses i första styc­ket 2 skall vara bestyrkt av den myn­dig­het som tog emot den tidi­gare ansö­kan.

Om den tidi­gare ansö­kan har avsla­gits eller åter­kal­lats, får Sta­tens jord­bruks­verk bestämma en annan frist än den som sägs i första styc­ket 3.

Om före­skrif­terna i första-​tredje styc­kena inte iakt­tas, gäl­ler inte rät­ten till pri­o­ri­tet. Lag (2005:1216).

7 §   En växtsort får inte regi­stre­ras, om den redan är regi­stre­rad för gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt enligt rådets för­ord­ning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt.


4 kap. Sort­be­näm­ning

1 §   En regi­stre­rad växtsort ska ha en sort­be­näm­ning. Denna ska göra det möj­ligt att skilja växtsor­ten från andra sor­ter.
En sort­be­näm­ning får inte god­tas, om den
   1. består av enbart siff­ror, såvida det inte är fast praxis att beteckna sor­ter på det sät­tet,
   2. uppen­bar­li­gen är ägnad att vil­se­leda all­män­he­ten,
   3. stri­der mot lag eller annan för­fatt­ning eller mot all­män ord­ning eller är ägnad att väcka för­ar­gelse,
   4. kan för­väx­las med en sort­be­näm­ning som för en sort inom växtar­ten eller en nära­lig­gande växtart införts i eller före­sla­gits för infö­rande i växtsort­re­gist­ret, ett mot­sva­rande utländskt regis­ter eller en annan offi­ci­ell sort­lista eller som används på för­ök­nings­ma­te­rial av en sådan sort,
   5. kan för­väx­las med ett varu­märke, ett före­tags­namn eller ett annat namn eller någon annan beteck­ning för vil­ken någon annan än sökan­den har skydd och som skulle ha utgjort hin­der mot att regi­strera sort­be­näm­ningen som varu­märke för mate­rial av en växtsort eller för varor av lik­nande slag,
   6. kan för­väx­las med ett sådant varu­märke för mate­rial av en växtsort eller för varor av lik­nande slag för vil­ket sökan­den har skydd.

Rege­ringen får under för­ut­sätt­ning av ömse­si­dig­het för­ordna att en sort­be­näm­ning som har regi­stre­rats eller sökts regi­stre­rad i en främ­mande stat ska regi­stre­ras i Sve­rige trots första och andra styc­kena, om det inte finns syn­ner­liga skäl mot detta. Lag (2018:1672).

2 §   Den som bju­der ut för­ök­nings­ma­te­rial av en regi­stre­rad växtsort till för­sälj­ning eller på något annat sätt till­han­da­hål­ler sådant mate­rial skall använda den regi­stre­rade sort­be­näm­ningen. Detta gäl­ler även sedan skydds­ti­den har gått ut eller växt­för­äd­lar­rät­ten av någon annan anled­ning har upp­hört.

En regi­stre­rad benäm­ning på en sort eller en med denna för- väx­lings­bar benäm­ning får inte använ­das för en annan sort av samma eller när­stå­ende växtart eller för mate­rial av en sådan sort så länge regi­stre­ringen av benäm­ningen består.


5 kap. Ansök­nings­för­fa­ran­det

1 §   Regi­stre­ring enligt denna lag sker i det växtsort­re­gis­ter som förs av Sta­tens jord­bruks­verk.

När en växtsort regi­stre­ras skall även sor­tens benäm­ning regi­stre­ras. Lag (2005:1216).

2 §   En ansö­kan om regi­stre­ring av en växtsort skall göras skrift­li­gen hos Sta­tens jord­bruks­verk.

Ansö­kan skall inne­hålla
   1. en tyd­lig beskriv­ning av sor­ten med sär­skilt angi­vande av det eller de kän­ne­tec­ken som skil­jer sor­ten från andra sor­ter,
   2. upp­gift om sor­tens härstam­ning,
   3. för­slag till benäm­ning på sor­ten, och
   4. upp­gift om för­äd­la­rens namn.

Om någon annan än för­äd­la­ren söker regi­stre­ring, skall sökan­den styrka sin rätt till sor­ten.

Till ansö­kan skall fogas en av sökan­den egen­hän­digt under­skri­ven för­säk­ran på heder och sam­vete att sor­ten, såvitt sökan­den kän­ner till, inte före den dag då ansö­kan görs eller enligt 3 kap. 6 § skall anses ha bli­vit gjord har avytt­rats på ett sådant sätt att den enligt 3 kap. 2 § inte skall anses som ny.

I sam­band med ansö­kan skall sökan­den till­han­da­hålla växt­ma­te­rial av sor­ten i den mängd som behövs för att prova sor­ten.

Sökan­den skall betala före­skri­ven ansök­nings­av­gift.
Lag (2005:1216).

3 §   En ansö­kan får gälla regi­stre­ring av endast en växtsort.

4 §   Sta­tens jord­bruks­verk får före­lägga en sökande som inte har hem­vist i Sve­rige att för sig ställa ett ombud med behö­rig­het att ta emot del­giv­ning i ären­det och med hem­vist här i lan­det, samt att anmäla ombu­det hos ver­ket. Om sökan­den inte föl­jer före­läg­gan­det, får del­giv­ning ske genom att hand­lingen sänds med pos­ten till sökan­den under den­nes senaste kända adress.
Del­giv­ning skall anses ha skett när detta har bli­vit full­gjort.
Lag (2005:1216).

5 §   Om sökan­den inte har iakt­ta­git vad som är före­skri­vet om ansö­kan eller om det finns något annat hin­der för bifall till ansö­kan, skall sökan­den före­läg­gas att inom viss tid yttra sig eller vidta rät­telse.

Om sökan­den under­lå­ter att inom före­lagd tid ge in ytt­rande eller vidta rät­telse, skall ansö­kan avskri­vas. En upp­lys­ning om detta skall tas in i före­läg­gan­det.

6 §   Finns det något hin­der för bifall till ansö­kan även efter det att sökan­den ytt­rat sig och har sökan­den haft till­fälle att yttra sig över hind­ret, skall ansö­kan avslås, om det inte finns anled­ning att ge sökan­den ett nytt före­läg­gande.

7 §   Om någon inför Sta­tens jord­bruks­verk påstår sig ha bättre rätt till växtsor­ten än sökan­den och saken är oviss, kan ver­ket före­lägga honom eller henne att väcka talan vid dom­stol inom viss tid vid påföljd att påstå­en­det annars läm­nas utan avse­ende vid ansö­kans fort­satta pröv­ning.

Om en tvist om bättre rätt är inledd vid dom­stol, kan regi­stre­rings­an­sö­kan för­kla­ras vilande i vän­tan på att målet slut­ligt avgörs. Lag (2016:215).

8 §   Om någon inför Sta­tens jord­bruks­verk visar att han eller hon har bättre rätt till växtsor­ten än sökan­den, skall ver­ket på yrkande över­föra ansö­kan på honom eller henne. Den som får ansö­kan över­förd på sig skall betala ny ansök­nings­av­gift.

Om över­fö­ring yrkas, får ansö­kan inte avskri­vas, avslås eller bifal­las för­rän yrkan­det slut­ligt har prö­vats. Lag (2005:1216).

9 §   Om ansö­kan är full­stän­dig och det inte finns något hin­der för regi­stre­ring, skall Sta­tens jord­bruks­verk kun­göra ansö­kan för att bereda all­män­he­ten till­fälle att fram­ställa invänd­ningar mot ansö­kan.

Invänd­ningar skall göras skrift­li­gen hos Sta­tens jord­bruks­verk inom den tid som ver­ket bestäm­mer. Lag (2005:1216).

10 §   Sta­tens jord­bruks­verk skall se till att mate­rial av växtsor­ten pro­vas, om inte detta av sär­skilda skäl är onö­digt.
Sökan­den skall betala före­skri­ven avgift för utförd prov­ning.
Lag (2005:1216).

11 §   Sedan tiden för att fram­ställa invänd­ning mot ansö­kan har gått ut och prov­ning med mate­rial av växtsor­ten har slut­förts skall ansö­kan tas upp till fort­satt pröv­ning. Vid denna pröv­ning är 4-8 §§ tillämp­liga.

Sökan­den skall ges till­fälle att yttra sig över fram­ställda invänd­ningar och utförd prov­ning.

12 §   Om en ansö­kan om regi­stre­ring av en växtsort bifalls och beslu­tet vin­ner laga kraft, skall sor­ten tas in i växtsort­re­gist­ret och regi­stre­ringen kun­gö­ras.

Avskrivs eller avslås en ansö­kan som har kun­gjorts enligt 9 §, skall beslu­tet kun­gö­ras sedan det vun­nit laga kraft.


6 kap. Gil­tig­hets­tid, års­av­gif­ter och efter­kon­troll

1 §   Växt­för­äd­lar­rät­ten gäl­ler från den dag då ansö­kan om regi- stre­ring bifölls och kan upp­rätt­hål­las under 25 år räk­nat från och med den 1 janu­ari året efter det då beslu­tet om regi­stre­ring vann laga kraft. I fråga om pota­tis, träd och vin kan dock växt­för­äd­lar­rät­ten upp­rätt­hål­las under 30 år räk­nat från samma tid­punkt.

2 §   För växt­för­äd­lar­rät­ten skall det för varje kalen­derår beta­las en före­skri­ven års­av­gift. Denna skall beta­las från och med året efter det då ansö­kan om regi­stre­ring bifölls.

Års­av­gif­ten skall beta­las senast första dagen på det kalen­derår avgif­ten avser. Senaste dag för att betala års­av­gift för ett år som har bör­jat innan växtsor­ten har regi­stre­rats eller inom två måna­der där­ef­ter infal­ler dock först två måna­der efter dagen för regi­stre­ringen. Års­av­gif­ten får inte beta­las innan regi­stre­ring har skett och inte hel­ler tidi­gare än sex måna­der före det kalen­derår som avgif­ten avser.

Års­av­gif­ten får, med den för­höj­ning som är före­skri­ven, beta­las inom sex måna­der efter för­fal­lo­da­gen.

3 §   För att kon­trol­lera att en regi­stre­rad växtsort är sta­bil får Sta­tens jord­bruks­verk före­lägga inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten att till­han­da­hålla ver­ket för­ök­nings­ma­te­rial av sor­ten samt nöd­vän­diga hand­lingar och upp­lys­ningar. Lag (2005:1216).


7 kap. Licens

1 §   Har inne­ha­va­ren av en växt­för­äd­lar­rätt med­gett någon annan rätt att utnyttja en regi­stre­rad växtsort (licens), får denne över­låta sin rätt vidare endast om inne­ha­va­ren har med­gett det.

Ingår licen­sen i en rörelse, får licen­sen dock över­lå­tas i sam­band med över­lå­telse av rörel­sen eller en del av den, om inte något annat har avta­lats. Om licen­sen över­låts på ett sådant sätt, fort­sät­ter ändå över­lå­ta­ren att svara för att licens­av­ta­let full­görs.

2 §   Har växt­för­äd­lar­rät­ten över­gått på någon annan eller har licens upp­lå­tits eller över­lå­tits, skall på begä­ran och mot före­skri­ven avgift anteck­ning om detta göras i växtsort­re­gist­ret. Om det visas att en licens som har anteck­nats i regist­ret upp­hört att gälla, skall också detta anteck­nas.

Första styc­ket gäl­ler även i fråga om tvångsli­cen­ser.

I ett mål eller ärende om växt­för­äd­lar­rätt anses den som - inne­ha­vare av växt­för­äd­lar­rät­ten som senast har bli­vit införd i växtsort­re­gist­ret i denna egen­skap.

3 §   För­ses inte mark­na­den med för­ök­nings­ma­te­rial av en regi­stre­rad växtsort på skä­liga vill­kor och i den omfatt­ning som är moti­ve­rad med hän­syn till all­mänt intresse och finns det inte någon god­tag­bar anled­ning till under­lå­ten­he­ten, kan den som här i lan­det vill utnyttja en regi­stre­rad växtsort få tvångsli­cens till detta. En tvångsli­cens inne­fat­tar även rätt att av inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten få för­ök­nings­ma­te­rial av sor­ten i den omfatt­ning som är skä­lig.

3 a §   En inne­ha­vare av ett patent på en bio­tek­nisk upp­fin­ning, som inte kan utnyttja den utan att göra intrång i en tidi­gare regi­stre­rad växt­för­äd­lar­rätt, kan få en tvångsli­cens att utnyttja den växtsort som skyd­das av växt­för­äd­lar­rät­ten. En sådan licens med­de­las endast om sökan­den visar att upp­fin­ningen utgör ett vik­tigt tek­niskt fram­steg av bety­dande eko­no­miskt intresse i för­hål­lande till växtsor­ten.

Om en inne­ha­vare av en växt­för­äd­lar­rätt får en tvångsli­cens i ett patent, har patentha­va­ren rätt att på skä­liga vill­kor få en tvångsli­cens (mot­li­cens) att utnyttja den skyd­dade växtsor­ten.

Bestäm­mel­ser om möj­lig­het för en växt­för­äd­lare att under vissa för­ut­sätt­ningar få en tvångsli­cens att utnyttja en patent­skyd­dad upp­fin­ning finns i 13 kap. 7 § patent­la­gen (2024:945). Lag (2024:947).

4 §   En tvångsli­cens får endast bevil­jas den som kan antas ha för­ut­sätt­ningar att utnyttja växtsor­ten på ett god­tag­bart sätt och i över­ens­stäm­melse med licen­sen. Sökan­den måste också visa att han eller hon utan fram­gång har vänt sig till inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten för att få ett licens­av­tal på skä­liga vill­kor.

En tvångsli­cens hind­rar inte inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten att själv utnyttja sor­ten eller att upp­låta licen­ser. En tvångsli­cens kan övergå till någon annan endast till­sam­mans med en rörelse där den utnytt­jas eller var avsedd att utnytt­jas.
För sådana tvångsli­cen­ser som avses i 3 a § första styc­ket gäl­ler dess­utom att licen­sen endast får över­lå­tas till­sam­mans med det patent som licen­sen grun­dats på. Lag (2004:160).

5 §   En tvångsli­cens med­de­las av dom­sto­len, som även bestäm­mer i vil­ken omfatt­ning växtsor­ten får utnytt­jas samt fast­stäl­ler ersätt­ningen och övriga vill­kor för licen­sen. När väsent­ligt änd­rade för­hål­lan­den moti­ve­rar det, kan dom­sto­len på yrkande upp­häva licen­sen eller fast­ställa nya vill­kor för den.
Lag (2016:215).


8 kap. Växt­för­äd­lar­rät­tens upp­hö­rande m.m.

1 §   Beta­las inte års­av­gift enligt vad som före­skrivs i 6 kap. 2 §, är växt­för­äd­lar­rät­ten för­fal­len från och med den 1 janu­ari det år för vil­ket avgift inte beta­lats. Sta­tens jord­bruks­verk skall då också avre­gi­strera växtsor­ten. Lag (2005:1216).

2 §   Om inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten skrift­li­gen hos Sta­tens jord­bruks­verk avstår från växt­för­äd­lar­rät­ten, skall ver­ket avre­gi­strera växtsor­ten.

Om växt­för­äd­lar­rät­ten är utmätt, belagd med kvar­stad eller tagen i anspråk genom betal­nings­säk­ring eller om en tvist om över­fö­ring av regi­stre­ringen pågår, får sor­ten inte avre­gi­stre­ras på begä­ran av inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten så länge utmät­ningen, kvar­sta­den eller betal­nings­säk­ringen består eller tvis­ten inte bli­vit slut­ligt avgjord.
Lag (2005:1216).

3 §   Dom­sto­len ska på yrkande häva regi­stre­ringen av en växtsort, om
   1. växtsor­ten på ansök­nings­da­gen eller, om inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten åtnju­tit pri­o­ri­tet, på den dag från vil­ken pri­o­ri­tet har getts inte upp­fyllde kra­vet på nyhet i 3 kap. 2 § eller kra­vet på sär­skilj­bar­het i 3 kap. 3 §,
   2. växtsor­ten vid den tid­punkt som anges under 1 inte upp­fyllde kra­vet på enhet­lig­het i 3 kap. 4 § eller kra­vet på sta­bi­li­tet i 3 kap. 5 §, såvida sor­ten har regi­stre­rats huvud­sak­li­gen på grund­val av upp­lys­ningar som sökan­den till­han­da­hål­lit,
   3. växtsor­ten har regi­stre­rats i strid med 3 kap. 7 §, eller
   4. växtsor­ten har regi­stre­rats för någon som inte var berät­ti­gad till det och talan inte har väckts om över­fö­ring av regi­stre­ringen.

En regi­stre­ring får inte hävas på den grun­den att den som fått regi­stre­ringen har haft rätt till bara en viss andel i växt­för­äd­lar­rät­ten. Lag (2016:215).

4 §   Har en växtsort regi­stre­rats för någon annan än den som är berät­ti­gad till det enligt 1 kap. 1 §, skall dom­sto­len på talan av den berät­ti­gade över­föra regi­stre­ringen på honom eller henne. Talan skall väc­kas inom den tid som anges i 5 §.

5 §   Talan enligt 3 § första styc­ket 4 som grun­das på att en växtsort har regi­stre­rats för någon annan än den som är berät­ti­gad till det får föras endast av den som påstår sig vara berät­ti­gad till sor­ten. Talan skall väc­kas inom ett år efter det att käran­den fått kän­ne­dom om regi­stre­ringen och de övriga omstän­dig­he­ter på vilka talan grun­das. Om inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten var i god tro när sor­ten regi­stre­ra­des eller när växt­för­äd­lar­rät­ten över­gick på honom eller henne, får talan inte väc­kas senare än tre år efter regi­stre­ringen.

I övriga fall får talan enligt 3 § föras av var och en som för­or­sa­kas någon nack­del av regi­stre­ringen och, om det är moti­ve­rat från all­män syn­punkt, av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

6 §   Sta­tens jord­bruks­verk skall avre­gi­strera en växtsort, om
   1. sor­ten inte längre upp­fyl­ler kra­ven i 3 kap. på enhet­lig­het och sta­bi­li­tet, eller
   2. inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten inte har följt ett före­läg­gande enligt 6 kap. 3 § och under­lå­ten­he­ten utgör hin­der för till­för­lit­lig efter­kon­troll. Lag (2005:1216).

7 §   Om en sort­be­näm­ning har regi­stre­rats i strid med denna lag och om skä­let mot regi­stre­ring kvar­står, skall Sta­tens jord­bruks­verk regi­strera en ny benäm­ning för växtsor­ten.
Det­samma gäl­ler om en regi­stre­rad sort­be­näm­ning uppen­bar­li­gen bli­vit ägnad att vil­se­leda all­män­he­ten eller bli­vit stri­dande mot all­män ord­ning eller ägnad att väcka för­ar­gelse.

Inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten skall i fall som avses i första styc­ket ges till­fälle att före­slå en ny benäm­ning.

En regi­stre­rad benäm­ning på en sort för vil­ken skydds­ti­den gått ut eller växt­för­äd­lar­rät­ten på annat sätt upp­hört får på begä­ran av inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten eller då det annars finns anled­ning till det efter pröv­ning av Sta­tens jord­bruks­verk avre­gi­stre­ras, om benäm­ningen inte längre används. Lag (2005:1216).

8 §   I arti­kel 92.2 i rådets för­ord­ning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt finns sär­skilda bestäm­mel­ser som gäl­ler då en växtsort regi­stre­rats för gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt efter det att sor­ten regi­stre­rats enligt denna lag.


9 kap. Ansvar och ersätt­nings­skyl­dig­het m.m.

1 §   Den som upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het gör intrång i en växt­för­äd­lar­rätt döms för växt­för­äd­lar­rätts­brott till böter eller fäng­else i högst två år.

Om brot­tet begåtts upp­såt­li­gen och är att anse som grovt, döms för grovt växt­för­äd­lar­rätts­brott till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen
   1. har före­gåtts av sär­skild pla­ne­ring,
   2. har utgjort ett led i en brotts­lig­het som utö­vats i orga­ni­se­rad form,
   3. har varit av större omfatt­ning, eller
   4. annars har varit av sär­skilt far­lig art.

Den som har över­trätt ett vites­för­bud enligt 2 § får inte dömas till ansvar för intrång som omfat­tas av för­bu­det.

För för­sök eller för­be­re­delse till växt­för­äd­lar­rätts­brott eller grovt växt­för­äd­lar­rätts­brott döms det till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken.

Åkla­ga­ren får väcka åtal för brott som avses i denna para­graf endast om åtal är moti­ve­rat från all­män syn­punkt.
Lag (2020:544).

1 a §   Har upp­hävts genom lag (2024:830).

2 §   På yrkande av inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja växtsor­ten får dom­sto­len vid vite för­bjuda den som gör eller med­ver­kar till intrång i växt­för­äd­lar­rät­ten att fort­sätta med det.

Första styc­ket tilläm­pas också i fråga om för­sök eller för­be­re­delse till intrång. Lag (2016:215).

3 §   Om käran­den visar san­no­lika skäl för att intrång, eller med­ver­kan till intrång, i växt­för­äd­lar­rät­ten före­kom­mer och om det skä­li­gen kan befa­ras att sva­ran­den genom att fort­sätta intrånget, eller med­ver­kan till det, för­ringar vär­det av ensam­rät­ten till växtsor­ten, får dom­sto­len med­dela vites­för­bud för tiden intill dess att målet slut­ligt avgjorts eller något annat har beslu­tats. Innan ett sådant för­bud med­de­las ska sva­ran­den ha fått till­fälle att yttra sig, om inte ett dröjs­mål skulle med­föra risk för skada.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket tilläm­pas också i fråga om för­sök eller för­be­re­delse till intrång.

Ett för­bud enligt första styc­ket får med­de­las endast om käran­den stäl­ler säker­het hos dom­sto­len för den skada som kan till­fo­gas sva­ran­den. Kan käran­den inte ställa sådan säker­het, får dom­sto­len befria käran­den från detta. I fråga om sla­get av säker­het gäl­ler 2 kap. 25 § utsök­nings­bal­ken. Säker­he­ten ska prö­vas av dom­sto­len, om den inte har god­känts av sva­ran­den.

När målet avgörs ska dom­sto­len pröva om för­bud som har med­de­lats enligt första styc­ket fort­fa­rande ska bestå.
Lag (2009:115).

4 §   I fråga om över­kla­gande av beslut enligt 3 § samt i fråga om hand­lägg­ningen i högre dom­stol gäl­ler vad som före­skrivs i rät­te­gångs­bal­ken om över­kla­gande av beslut enligt 15 kap.
rät­te­gångs­bal­ken.

5 §   En talan om utdö­mande av vite förs av den som har ansökt om för­bu­det. Lag (2016:215).

5 a §   Om sökan­den visar san­no­lika skäl för att någon har gjort ett intrång i en växt­för­äd­lar­rätt får dom­sto­len vid vite besluta att någon eller några av dem som anges i andra styc­ket ska ge sökan­den infor­ma­tion om ursprung och dis­tri­bu­tions­nät för de varor eller tjäns­ter som intrånget gäl­ler (infor­ma­tions­före­läg­gande). Ett sådant beslut får med­de­las på yrkande av inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja växtsor­ten. Det får bara med­de­las om infor­ma­tio­nen kan antas under­lätta utred­ning av ett intrång som avser varorna eller tjäns­terna.

Skyl­dig­he­ten att lämna infor­ma­tion omfat­tar den som
   1. har gjort eller med­ver­kat till intrånget,
   2. i kom­mer­si­ell skala har för­fo­gat över en vara som intrånget gäl­ler,
   3. i kom­mer­si­ell skala har använt en tjänst som intrånget gäl­ler,
   4. i kom­mer­si­ell skala har till­han­da­hål­lit en elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­tjänst eller en annan tjänst som har använts vid intrånget, eller
   5. har iden­ti­fi­e­rats av någon som anges i 2-4 såsom del­ak­tig i till­verk­ningen eller dis­tri­bu­tio­nen av en vara eller till­han­da­hål­lan­det av en tjänst som intrånget gäl­ler.

Infor­ma­tion om varors eller tjäns­ters ursprung och dis­tri­bu­tions­nät kan sär­skilt avse
   1. namn på och adress till pro­du­cen­ter, dis­tri­bu­tö­rer, leve­ran­tö­rer och andra som har inne­haft varorna eller till­han­da­hål­lit tjäns­terna,
   2. namn på och adress till avsedda gros­sis­ter och detal­jis­ter, och
   3. upp­gif­ter om hur myc­ket som har pro­du­ce­rats, leve­re­rats, mot­ta­gits eller beställts och om vil­ket pris som har bestämts för varorna eller tjäns­terna.

Bestäm­mel­serna i första-​tredje styc­kena tilläm­pas också i fråga om för­sök eller för­be­re­delse till intrång.
Lag (2009:115).

5 b §   Ett infor­ma­tions­före­läg­gande får med­de­las endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger den olä­gen­het eller det men i övrigt som åtgär­den inne­bär för den som drab­bas av den eller för något annat mot­stå­ende intresse.

Skyl­dig­he­ten att lämna infor­ma­tion enligt 9 kap. 5 a § omfat­tar inte upp­gif­ter vars yppande skulle röja att upp­gifts­läm­na­ren eller någon honom eller henne när­stå­ende som avses i 36 kap. 3 § rät­te­gångs­bal­ken har begått en brotts­lig hand­ling.

I Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska per­so­ner med avse­ende på behand­ling av per­son­upp­gif­ter och om det fria flö­det av sådana upp­gif­ter och om upp­hä­vande av direk­tiv 95/46/EG (all­män data­skydds­för­ord­ning) finns bestäm­mel­ser som begrän­sar hur mot­tagna per­son­upp­gif­ter får behand­las.
Lag (2018:281).

5 c §   Om ett yrkande om infor­ma­tions­före­läg­gande rik­tar sig mot den som är sökan­dens mot­part i ett mål om intrång, ska bestäm­mel­serna om rät­te­gång som gäl­ler för det målet tilläm­pas. Ett beslut om infor­ma­tions­före­läg­gande får över­kla­gas sär­skilt.

Om yrkan­det om infor­ma­tions­före­läg­gande rik­tar sig mot någon annan än den som anges i första styc­ket, ska lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den tilläm­pas. Dom­sto­len får bestämma att var­dera par­ten ska svara för sina rät­te­gångs­kost­na­der.

En talan om utdö­mande av vite får föras av den som har ansökt om före­läg­gan­det. Lag (2016:215).

5 d §   Den som på grund av bestäm­mel­serna i 9 kap. 5 a § andra styc­ket 2-5 har före­lagts att enligt första styc­ket samma para­graf lämna infor­ma­tion har rätt till skä­lig ersätt­ning för kost­na­der och besvär. Ersätt­ningen ska beta­las av den som har fram­ställt yrkan­det om infor­ma­tions­före­läg­gande.

Den som till­han­da­hål­ler en elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­tjänst och som till följd av ett infor­ma­tions­före­läg­gande har läm­nat ut infor­ma­tion som avses i 9 kap. 31 § lagen (2022:482) om elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion ska sända en skrift­lig under­rät­telse om detta till den som upp­gif­terna gäl­ler tidi­gast efter en månad och senast efter tre måna­der från det att infor­ma­tio­nen läm­na­des ut. Kost­na­den för under­rät­tel­sen ersätts enligt första styc­ket. Lag (2022:491).

5 e §   Utö­ver det som anges i 3 kap. 8 och 9 §§ lagen (2018:218) med kom­plet­te­rande bestäm­mel­ser till EU:s data­skydds­för­ord­ning får per­son­upp­gif­ter om lagö­ver­trä­del­ser som inne­fat­tar brott enligt 9 kap. 1 § behand­las om detta är nöd­vän­digt för att ett rätts­ligt anspråk ska kunna fast­stäl­las, göras gäl­lande eller för­sva­ras. Lag (2018:281).

5 f §   På yrkande av käran­den får dom­sto­len, i mål om intrång, ålägga den som har gjort eller med­ver­kat till intrånget att bekosta lämp­liga åtgär­der för att sprida infor­ma­tion om domen i målet.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket tilläm­pas också i fråga om för­sök eller för­be­re­delse till intrång. Lag (2009:115).

6 §   Den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het gör intrång i en växt­för­äd­lar­rätt ska betala skä­lig ersätt­ning för utnytt­jan­det av växtsor­ten samt ersätt­ning för den ytter­li­gare skada som intrånget har med­fört. När stor­le­ken på ersätt­ningen för ytter­li­gare skada bestäms ska hän­syn sär­skilt tas till
   1. ute­bli­ven vinst,
   2. vinst som den som har begått intrånget har gjort,
   3. skada på växtsor­tens anse­ende,
   4. ide­ell skada, och
   5. inne­ha­va­rens intresse av att intrång inte begås.

Den som utan upp­såt eller oakt­sam­het gör intrång i en växt­för­äd­lar­rätt ska betala ersätt­ning för utnytt­jan­det av sor­ten i den utsträck­ning det är skä­ligt.

Talan om ersätt­ning får endast avse skada under de fem senaste åren innan talan väck­tes. Om talan inte förs inom den tiden, är rät­ten till ersätt­ning för­lo­rad. Lag (2018:1672).

7 §   På yrkande av den som har lidit intrång i en växt­för­äd­lar­rätt får dom­sto­len, efter vad som är skä­ligt, besluta att sådant växt­ma­te­rial som intrånget gäl­ler ska åter­kal­las från mark­na­den eller för­stö­ras eller att någon annan åtgärd ska vid­tas med det. Det­samma gäl­ler i fråga om hjälp­me­del som har använts eller varit avsett att använ­das vid intrånget.

Trots det som sägs i första styc­ket får dom­sto­len, om det finns syn­ner­liga skäl, på yrkande besluta att en inne­ha­vare av växt­ma­te­rial som avses där ska få för­foga över mate­ri­a­let mot skä­lig ersätt­ning och på skä­liga vill­kor i övrigt. Ett sådant beslut får med­de­las endast om inne­ha­va­ren har hand­lat i god tro.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena tilläm­pas också i fråga om för­sök eller för­be­re­delse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första styc­ket får inte inne­bära att den som har lidit intrång i en växt­för­äd­lar­rätt ska betala ersätt­ning till den som åtgär­den rik­tas mot.

Åtgär­der enligt första styc­ket ska bekostas av sva­ran­den om det inte finns sär­skilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna para­graf ska inte med­de­las, om för­ver­kande av egen­dom eller någon åtgärd som kan för­hindra miss­bruk ska beslu­tas enligt 36 kap. brotts­bal­ken.
Lag (2024:830).

7 a §   Om det skä­li­gen kan antas att någon har gjort eller med­ver­kat till ett intrång, får dom­sto­len för att bevis­ning ska kunna säk­ras om intrånget besluta att en under­sök­ning får göras hos denne för att söka efter före­mål eller hand­lingar som kan antas ha bety­delse för en utred­ning om intrånget (intrång­s­un­der­sök­ning).

Ett beslut om intrång­s­un­der­sök­ning får med­de­las endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger den olä­gen­het eller det men i övrigt som åtgär­den inne­bär för den som drab­bas av den eller för något annat mot­stå­ende intresse.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena tilläm­pas också i fråga om för­sök eller för­be­re­delse till intrång.
Lag (2009:115).

7 b §   En fråga om intrång­s­un­der­sök­ning får tas upp endast på yrkande av inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja växtsor­ten. Om en rät­te­gång inte är inledd, ska yrkan­det fram­stäl­las skrift­li­gen.

Innan ett beslut om under­sök­ning med­de­las ska mot­par­ten ha fått till­fälle att yttra sig. Dom­sto­len får dock ome­del­bart med­dela ett beslut som gäl­ler till dess annat har beslu­tats, om ett dröjs­mål skulle med­föra risk för att före­mål eller hand­lingar som har bety­delse för utred­ning om intrånget skaf­fas undan, för­störs eller för­vans­kas.

I övrigt ska en fråga om intrång­s­un­der­sök­ning som upp­kom­mer då en rät­te­gång inte är inledd hand­läg­gas på samma sätt som om frå­gan har upp­kom­mit under en rät­te­gång. Lag (2016:215).

7 c §   Ett beslut om intrång­s­un­der­sök­ning får med­de­las endast om sökan­den stäl­ler säker­het hos dom­sto­len för den skada som kan till­fo­gas mot­par­ten. Sak­nar sökan­den för­måga att ställa säker­het, får dom­sto­len befria sökan­den från det. I fråga om sla­get av säker­het gäl­ler 2 kap. 25 § utsök­nings­bal­ken.
Säker­he­ten skall prö­vas av dom­sto­len, om den inte har god­känts av mot­par­ten.

I fråga om över­kla­gande av dom­sto­lens beslut om intrång­s­un­der­sök­ning och i fråga om hand­lägg­ningen i högre dom­stol gäl­ler vad som före­skrivs i rät­te­gångs­bal­ken om över­kla­gande av beslut enligt 15 kap. rät­te­gångs­bal­ken.
Lag (1998:1460).

7 d §   Ett beslut om intrång­s­un­der­sök­ning skall inne­hålla upp­gif­ter om
   1. vil­ket ända­mål under­sök­ningen skall ha,
   2. vilka före­mål och hand­lingar som det får sökas efter, och
   3. vilka utrym­men som får genom­sö­kas.

Om det behövs, skall dom­sto­len även för­ordna om andra vill­kor för verk­stäl­lan­det. Lag (1998:1460).

7 e §   Ett beslut om intrång­s­un­der­sök­ning gäl­ler ome­del­bart. Om ansö­kan om verk­stäl­lig­het inte har gjorts inom en månad från beslu­tet, för­fal­ler det.

Om sökan­den inte inom en månad från det att verk­stäl­lig­he­ten avslu­tats väc­ker talan eller på något annat sätt inle­der ett för­fa­rande om saken, skall en åtgärd som före­ta­gits vid verk­stäl­lig­he­ten av intrång­s­un­der­sök­ningen ome­del­bart gå åter, i den utsträck­ning det är möj­ligt. Det­samma gäl­ler om ett beslut om intrång­s­un­der­sök­ning upp­hävs sedan verk­stäl­lig­het genom­förts. Lag (1998:1460).

7 f §   Ett beslut om intrång­s­un­der­sök­ning verk­ställs av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten enligt de vill­kor som dom­sto­len har före­skri­vit och med till­lämp­ning av 1-3 kap., 17 kap. 1-5 §§ samt 18 kap. utsök­nings­bal­ken. Sökan­dens mot­part skall under­rät­tas om verk­stäl­lig­he­ten endast om beslu­tet om intrång­s­un­der­sök­ning har till­kom­mit efter mot­par­tens hörande.
Myn­dig­he­ten har rätt att ta foto­gra­fier och göra film- och ljudupp­tag­ningar av sådana före­mål som den får söka efter.
Myn­dig­he­ten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana hand­lingar som den får söka efter.

En intrång­s­un­der­sök­ning får inte omfatta en skrift­lig hand­ling som avses i 27 kap. 2 § rät­te­gångs­bal­ken. Lag (2006:725).

7 g §   När ett beslut om intrång­s­un­der­sök­ning skall verk­stäl­las har mot­par­ten rätt att till­kalla ett juri­diskt biträde. I avvak­tan på att biträ­det instäl­ler sig får verk­stäl­lig­he­ten inte påbör­jas. Detta gäl­ler dock inte, om
   1. under­sök­ningen där­i­ge­nom onö­digt för­dröjs, eller
   2. det finns en risk att ända­må­let med åtgär­den annars inte upp­nås.

Vid verk­stäl­lig­he­ten får Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten anlita det biträde av en sak­kun­nig som behövs.

Myn­dig­he­ten får tillåta att sökan­den eller ett ombud för sökan­den är när­va­rande vid under­sök­ningen för att bistå med upp­lys­ningar. Om ett sådant till­stånd ges, skall myn­dig­he­ten se till att sökan­den eller ombu­det inte i större utsträck­ning än som kan moti­ve­ras av verk­stäl­lig­he­ten får kän­ne­dom om för­hål­lan­den som kom­mer fram. Lag (2006:725).

7 h §   Foto­gra­fier och film- och ljudupp­tag­ningar av före­mål samt kopior av och utdrag ur hand­lingar skall för­teck­nas och hål­las till­gäng­liga för sökan­den och mot­par­ten.
Lag (1998:1460).

8 §   Egen­dom som avses i 9 kap. 7 § får tas i beslag, om det skä­li­gen kan antas att ett brott enligt 9 kap. 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tilläm­pas reg­lerna om beslag i brott­mål i all­män­het.

Bestäm­mel­serna i första styc­ket tilläm­pas också i fråga om för­sök eller för­be­re­delse till intrång. Lag (2009:115).

9 §   Utnytt­jar någon en växtsort som avses med en ansö­kan om regi­stre­ring, skall vad som sägs om intrång i växt­för­äd­lar­rätt tilläm­pas, om ansö­kan leder till regi­stre­ring. För ett sådant utnytt­jande får dock inte dömas till ansvar eller beslu­tas om för­ver­kande. Ersätt­ning för skada på grund av utnytt­jande som sker innan ansö­kan har kun­gjorts enligt 5 kap. 9 § får bestäm­mas endast enligt 6 § andra styc­ket.

Trots 6 § tredje styc­ket är rät­ten till ersätt­ning inte för­lo­rad, om talan väcks senast ett år efter det att växt­för­äd­lar­rät­ten regi­stre­ra­des. Lag (2005:314).

10 §   Om regi­stre­ringen av en växtsort har hävts genom en dom som har fått laga kraft, får dom­sto­len inte döma till påföljd, besluta om någon annan åtgärd enligt 1-9 §§ eller besluta om för­ver­kande av egen­dom enligt 36 kap. brotts­bal­ken.

Om det förs talan om intrång i en växt­för­äd­lar­rätt och den som talan förs mot gör gäl­lande att regi­stre­ringen bör hävas, ska dom­sto­len på den­nes yrkande för­klara målet vilande i avvak­tan på att frå­gan om häv­ning av regi­stre­ringen slut­ligt prö­vas. Om talan om detta inte har väckts, ska dom­sto­len i sam­band med vilan­de­för­kla­ringen före­lägga den som talan om intrång förs mot en viss tid inom vil­ken talan om häv­ning ska väc­kas.
Lag (2024:830).

11 §   Den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het bry­ter mot 4 kap. 2 § döms till böter och skall ersätta den skada som upp­kom­mer.
Om oakt­sam­he­ten är ringa, döms inte till ansvar. I sådana fall kan ersätt­ningen jäm­kas.


10 kap. Rät­te­gångs­be­stäm­mel­ser

1 §   Inne­ha­va­ren av en växt­för­äd­lar­rätt eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja en växtsort får föra talan om att det skall fast­stäl­las om regi­stre­ringen ger skydd mot någon annan. En för­ut­sätt­ning för detta är att oviss­het råder om för­hål­lan­det och att detta är till nack­del för inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten eller licens­ta­ga­ren.

Under samma vill­kor får den som bedri­ver eller avser att bedriva verk­sam­het föra talan mot en inne­ha­vare av en växt­för­äd­lar­rätt om att det skall fast­stäl­las om det finns hin­der för verk­sam­he­ten på grund av regi­stre­ringen.

Om det i ett mål som avses i första styc­ket görs gäl­lande att regi­stre­ringen bör hävas, skall 9 kap. 10 § andra styc­ket tilläm­pas.

2 §   Den som vill väcka talan om häv­ning av regi­stre­ringen av en växtsort, om över­fö­ring av en regi­stre­ring eller om med­de­lande av tvångsli­cens skall anmäla detta till Sta­tens jord­bruks­verk samt under­rätta var och en som enligt växtsort­re­gist­ret inne­har licens att utnyttja sor­ten. Om en licens­ta­gare vill väcka talan om intrång i växt­för­äd­lar­rät­ten eller om fast­stäl­lelse enligt 1 § första styc­ket, skall licens­ta­ga­ren under­rätta inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten om detta.

Under­rät­tel­se­skyl­dig­he­ten skall anses full­gjord när en under­rät­telse i rekom­men­de­rad för­sän­delse har sänts under den adress som anteck­nats i växtsort­re­gist­ret.

Om det inte visas när talan väcks att anmä­lan eller under­rät­telse har gjorts, skall käran­den ges tid till detta.
För­sit­ter käran­den denna tid, får talan inte tas upp till pröv­ning. Lag (2005:1216).

3 §   Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len är rätt dom­stol i mål och ären­den enligt denna lag. Det­samma gäl­ler i mål om bättre rätt till växtsort enligt 5 kap. 7 §.

Det som sägs i rät­te­gångs­bal­ken om inskränk­ning av en dom­stols behö­rig­het i fråga om tvist som ska tas upp i annan ord­ning än inför dom­stol ska inte tilläm­pas i fråga om ett yrkande om infor­ma­tions­före­läg­gande eller intrång­s­un­der­sök­ning. Lag (2016:215).

4 §   Dom­sto­len skall sända en kopia av en dom eller ett slut­ligt beslut i mål enligt denna lag till Sta­tens jord­bruks­verk.
Lag (2005:1216).

5 §   Sta­tens jord­bruks­verks slut­liga beslut får över­kla­gas av den som berörs av beslu­tet.

Ett beslut genom vil­ket en ansö­kan om regi­stre­ring bifalls får dock över­kla­gas endast av den som i behö­rig ord­ning har fram­ställt en invänd­ning mot ansö­kan.

Ett beslut genom vil­ket ett yrkande om över­fö­ring enligt 5 kap. 8 § har bifal­lits får över­kla­gas av sökan­den. Den som har fram­ställt ett yrkande om över­fö­ring får över­klaga ett beslut genom vil­ket yrkan­det har avsla­gits. Lag (2016:215).

6 §   Ett beslut av Sta­tens jord­bruks­verk över­kla­gas till Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len inom två måna­der från dagen för beslu­tet. Lag (2016:215).


11 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser

1 §   En inne­ha­vare av en växt­för­äd­lar­rätt som inte har hem­vist i Sve­rige skall ha ett ombud som är bosatt här i lan­det. Ombu­det skall ha behö­rig­het att för inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten ta emot del­giv­ning av stäm­ning, kal­lel­ser och andra hand­lingar i mål och ären­den om växt­för­äd­lar­rätt med undan­tag av stäm­ning i brott­mål och av före­läg­gande för part att infinna sig per­son­li­gen inför dom­stol. Ombu­det skall anmä­las till växtsort­re­gist­ret och anteck­nas där.

Om inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten inte har anmält något ombud enligt första styc­ket, kan del­giv­ning i stäl­let ske genom att den hand­ling som skall del­ges sänds till honom eller henne under den i växtsort­re­gist­ret anteck­nade adres­sen. Om någon full­stän­dig adress inte är anteck­nad i regist­ret, kan del­giv­ning ske genom att hand­lingen hålls till­gäng­lig hos Sta­tens jord­bruks­verk och genom att ett med­de­lande om detta och om hand­ling­ens huvud­sak­liga inne­håll kun­görs i en pub­li­ka­tion som rege­ringen bestäm­mer. Del­giv­ningen anses ha skett när det som nu har sagts har bli­vit full­gjort. Lag (2005:1216).

2 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om stor­le­ken på avgif­ter enligt denna lag.

3 §   Rege­ringen får före­skriva att växtsor­ter som det söks regi­stre­ring för får genomgå prov­ning hos en myn­dig­het i någon annan stat eller hos en inter­na­tio­nell insti­tu­tion. Rege­ringen får vidare före­skriva att per­so­ner som söker regi­stre­ring för en sort för vil­ken de tidi­gare sökt regi­stre­ring i någon annan stat skall vara skyl­diga att redo­visa vad myn­dig­he­ten i den sta­ten del­gett dem om pröv­ningen av vill­ko­ren för regi­stre­ring.


12 kap. EG-​växtförädlarrätt

1 §   Den som ger in en ansö­kan om gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt till Sta­tens jord­bruks­verk för vidare beford­ran enligt arti­kel 49.2 i rådets för­ord­ning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt skall betala en avgift med det belopp som rege­ringen bestäm­mer. Lag (2005:1216).

2 §   Vid intrång i en gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt tilläm­pas bestäm­mel­serna i 9 kap. 1 § om ansvar, 7 a-7 h §§ om intrång­s­un­der­sök­ning och bestäm­mel­serna om för­ver­kande av egen­dom i 36 kap. brotts­bal­ken. I övrigt gäl­ler 9 kap. 2-7 §§ i den utsträck­ning inte något annat föl­jer av rådets för­ord­ning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt. I dessa fall ska det som sägs om intrång i växt­för­äd­lar­rätt gälla intrång i gemen­ska­pens växt­för­äd­lar­rätt. Lag (2024:830).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1997:306
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Ge- nom lagen upp­hävs växt­för­äd­lar­rättsla­gen (1971:392).
   2. Denna lag skall tilläm­pas även på växtsor­ter som är regi­stre­rade vid tid­punk­ten för ikraft­trä­dan­det eller som regi­stre­ras på grund av ansök­ningar som har gjorts innan dess, om inte annat föl­jer av vad som före­skrivs nedan.
   3. En regi­stre­rings­an­sö­kan som har kun­gjorts före ikraft­trä­dan­det skall behand­las och avgö­ras enligt äldre bestäm­mel­ser.
   4. De nya bestäm­mel­serna tilläm­pas inte när det gäl­ler åtgär­der som har vid­ta­gits eller rät­tig­he­ter som har för­vär­vats före ikraft­trä­dan­det.
   5. 2 kap. 4 § andra styc­ket i den nya lagen gäl­ler inte växt­ma­te­rial som har bring­ats i omsätt­ning enligt 4 § tredje styc­ket i den äldre lagen.
   6. Frå­gan om hävande av regi­stre­ring av en växtsort som har regi­stre­rats enligt äldre bestäm­mel­ser skall bedö­mas enligt de äldre bestäm­mel­serna.
   7. Om någon före ikraft­trä­dan­det har bör­jat utnyttja växt­ma­te­rial på ett sätt som inte ford­rade sam­tycke av inne­ha­va­ren av växt­för­äd­lar­rät­ten enligt äldre bestäm­mel­ser men som ford­rar sådant sam­tycke enligt denna lag, får han eller hon trots de nya bestäm­mel­serna i nöd­vän­dig och sed­van­lig utsträck­ning fort­sätta den pla­ne­rade verk­sam­he­ten, dock längst till fem år efter ikraft­trä­dan­det. Sådan rätt har under mot- sva­rande för­ut­sätt­ningar även den som har vid­ta­git väsent­liga åtgär­der för att utnyttja växtsor­ten.
   8. Om ansö­kan om regi­stre­ring avser en växtsort på vil­ken äldre bestäm­mel­ser inte var tillämp­liga och ansö­kan görs inom ett år efter denna lags ikraft­trä­dande, skall tids­fris­ten i 3 kap. 2 § 1 vara fyra år i stäl­let för ett år.
   9. I fråga om beslut av Växtsort­nämn­den som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det skall äldre bestäm­mel­ser om över­kla­gande tilläm­pas.

2000:1159
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2001.
   2. För ansök­ningar som har gjorts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 5 kap. 4 § i sin äldre lydelse.

2004:160
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2004.
   2. De nya bestäm­mel­serna skall tilläm­pas även på växt­för­äd­lar­rätt som har bevil­jats eller sökts före ikraft­trä­dan­det.

2009:115
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2009.
   2. Bestäm­mel­serna i 9 kap. 5 a-5 d och 5 f §§ ska inte tilläm­pas när intrånget, eller för­sö­ket eller för­be­re­del­sen till intrånget, har begåtts före ikraft­trä­dan­det.

2016:215
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 2016.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för mål som har avgjorts av Patent­be­svärs­rät­ten före ikraft­trä­dan­det.
   3. Mål och ären­den som har inletts i Stock­holms tings­rätt eller Svea hov­rätt före ikraft­trä­dan­det ska över­läm­nas till Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len respek­tive Patent-​ och mark­nads­ö­ver­dom­sto­len.
   4. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för övriga mål och ären­den som har inletts i all­män dom­stol före ikraft­trä­dan­det.