SFS 1954:193

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

j ' tningssämlin6. 1954 är 193. i?: utkom frun tryc­ket (len 18 maj 1954. nr 193. utlän­nings­lag; given stock­holms slott den so april 195-​lf. vi gustaf adolf, med guds nåde, sve­ri­ges, götes och ven­des konung, göra veter­ligt: att vi, med riks­da­gen^, fun­nit ! gott för­ordna som föl­jer. sii iv inle­dande bestäm­mel­ser. 1 §.utlän­ning äger rätt att, i den utsträck­ning och på de vill­kor denna lag stad­gar, inresa tili riket och utresa ur riket samt här uppe­hålla sig och inne- liava anställ­ning. ej må han i annat fall eller i annan ord­ning än i denna lag angi­ves tvingas att lämna riket. vid tillämp­ningen av denna lag skall ial­ct­ta­gas att utlän­ning icke i vidare mån under­kas­tas inskränk­ning i sin fri­het än som i varje sär­skilt fall fin ­ nes vara av nöden. 2 §.poli­tisk flyk­ting skall ej utan syn­ner­liga skäl väg­ras fristad i riket, då han är i behov därav. såsom poli­tisk flyk­ting anses i denna lag utlän­ning som i sitt hem­land löper risk att bliva utsatt för poli­tisk för­föl­jelse. med poli­tisk för­föl­jelse för­stås att någon på grund av sin här­stam­ning, till­hö­rig­het till viss sam­ hälls­grupp, reli­giösa eller poli­tiska upp­fatt­ning eller eljest på grund av po ­ litiska för­hål­lan­den utsät­tes för för­föl­jelse, som ril­dar sig mot hans liv eller fri­het eller eljest är av svår beskaf­fen­het, eller ock att på grund av poli­tiskt brott all­var­ligt straff åläg­ges honom. 3 §. den kon­troll över utlän­ningar, som erfordras för tillämp­ningen av denna lag, skall utövas under led­ning av en cen­tral utlän­nings­myn­dig­het. konung ­ en för­ord­nar, vil­ken myn­dig­het som skall vara cen­tral utlän­nings­myn­dig­het. i ärende som avses i denna lag äger den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten 1 inhämta ytt­rande från en nämnd (utlän­nings­nämn­den). nämn­den skall be ­ stå av tre leda­mö­ter som, jämte en eller flera sup­ple­an­ter för var och en av dem, utses av konungen för viss tid. en av leda­mö­terna och sup­ple­ant för denne skall vara eller hava varit inne­ha­vare av domaräm­bete. pass och anmäl­nings­skyl­dig­het. 4 §.utlän­ning som ankom­mer till riket eller uppe­hål­ler sig här skall, där­est konungen så för­ord­nat, vara för­sedd med pass. konungen bestäm­mer, vilka legi­ti­ma­tions­hand­lingar som må gälla såsom pass, samt före­skri­ver, i vilka » prop. 1954; 41; l^u 14; rskr 155. * 82 —540024. svensk för­fatt­nings­sam­ling 195/t, nr 193. 1 ■ t: ¬ 288 — 1954. nr {■f till­stånd till inresa ocli uppe­håll i riket. 7 §. konungen äger för­ordna att utlän­ning icke utan till­stånd må inresa elle uppe­hålla sig i riket; till­stånd med­de­las såsom vise­ring, uppe­hålls­till­stån eller bosätt­nings­till­stånd. 8 §. vise­ring med­de­las för inresa och vis­telse i riket viss tid. vid vise­ring må göras de för­be­håll och med­de­las de före­skrif­ter, som med hän­syn till inre ­ sans syfte och övriga omstän­dig­he­ter fin­nas påkal­lade. vise­ring må åter­kal ­ las, om sär­skilda skäl äro där­till. ’ 9 §. : uppe­hålls­till­stånd med­för rätt att vis­tas i riket den tid som angi­vits i till­ stån­det. det inne­fat­tar icke rätt till inresa, om ej detta sär­skilt angi­vit till­stån­det må begrän­sas till att avse uppe­håll endast inom viss del av riket, dock ej mindre del än en kom­mun, samt för­bin­das med de före­skrif­ter so / i övrigt fin­nas erfor­der­liga. kvar­stan­nar utlän­ning i riket efter det att till­stånd upp­hört att gälla, skall han, intill dess nya före­skrif­ter med­del för honom, alltjämt vara under­kas­tad de före­skrif­ter som voro för­bundna, med till­stån­det. beslut om uppe­hålls­till­stånd må inne­hålla före­skrift att utlän­ningen s nast då tiden för till­stån­det utgår skall utresa ur riket (utre­se­be­slut). 10 §. . fbo­sätt­nings­till­stånd med­för rätt att inresa och att utan tids­be­gräns­ning vis­tas i riket. den som inne­har bosätt­nings­till­stånd äger uppe­hålla sig i riket, även om han icke är för­sedd med pass. bosätt­nings­till­stånd må med­de­las utlän­ning, som är fast bosatt i riket; upp­hör hans bosätt­ning här, må till­stån­det åter­kal­las. 11 §. vise­ring, uppe­hålls­till­stånd och bosätt­nings­till­stånd med­de­las av den cen­ trala utlän­nings­myn­dig­he­ten; denna myn­dig­het beslu­tar även om återkal-​​ lelse av bosätt­nings­till­stånd. vise­ring må ock med­de­las av ministern för utri­kes ären­dena samt, i den omfatt­ning konungen bestäm­mer, av diplo­ma­tisk eller kon­su­lär myn­dig­het eller polis­myn­dig­het. om åter­kal­lelse av vise­ring beslu­tar den myn­dig­het som med­de­lat vise­ringen; den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten äger jäm-^ väl åter­kalla vise­ring, som annan myn­dig­het med­de­lat, dock ej sådan soin bevil­jats av ministern för utri­kes ären­dena. >>■ i.v t i;!? ■ ((o; fall svensk myn­dig­het må utfärda pass för poli­tisk flyk­ting eller annan län­ning. ^ r- ■ ® §• vid inresa och utresa skall utlän­ning upp­visa sitt pass för polis­mynd het. utlän­ning skall ock vid inresa och utresa på anford­ran lämna polis myn­dig­het de upp­lys­ningar som begä­ras. utlän­ning som vis­tas i riket är skyl­dig att på kal­lelse av polis­myn­dig­het , ,,,,, per­son­li­gen inställa sig hos myn­dig­he­ten och lämna upp­lys­ningar om sin ^^stelse i riket. det ålig­ger honom även att vid anford­ran upp­visa sitt pas för polis­myn­dig­het eller polis­man. 6 §. konungen äger utfärda bestäm­mel­ser om anmä­lan av utlän­nings vis­teis och arbetsan­ställ­ning i riket. ■ : tit if iii feiä­ity iiiii ■ ' l&é ■ ifitd' lisra t! ii* uen n iilsub; ift­hiil ii , *(1 itujc , !i! r \ j5äi(r t ¬ . nr m . 289 .iup­pe­hålls­till­stånd må, i den omfatt­ning konungen bestäm­mer, med­de­las äv polis­myn­dig­het; fin­ner polis­myn­dig­he­ten att ansö­kan om uppe­hållstill ­ stånd icke bör bifal­las, skall ären­det under­stäl­las den cen­trala utlännings-​​ myn­dig­he­ten. utre­se­be­slut må med­de­las endast av den cen­trala utlännings-​​ myn­dig­he­ten; innan sådant beslut fat­tas, skall ytt­rande inhäm­tas från ut ­ län­nings­nämn­den. 12 §.uppe­hålls­till­stånd, som inne­bär rätt att vis­tas alle­nast inom en kom­mun eller ett lands­fi­skals­di­strikt, må ej, utan att utlän­ninp­nämn­dens ytt­rande inhäm­tats, med­de­las för längre tid än ett år eller för­längas utö­ver nämnda tid. fin­ner nämn­den att inskränk­ningen i utlän­ning­ens rätt att välja vistel-​​ seort icke är behöv­lig, skall frå­gan härom under­stäl­las konungen. ^ 13 §. konungen äger före­skriva att utlän­ning, som ämnar antaga sådan an ­ ställ­ning eller utöva sådan verk­sam­het för vil­ken arbets­till­stånd fordras, icke äger inresa förr än arbets­till­stånd med­de­lats. 14 §. luits i då det av hän­syn till rikets säker­het fin­nes påkal­lat, äger konungen in- skränka utlän­ning­ars rätt att uppe­hålla sig inom visst område. arbets­till­stånd. konungen äger för­ordna att utlän­ning icke utan till­stånd (arbets­till­stånd) må här i riket inne­hava anställ­ning eller, i annan egen­skap än han­dels­re­san ­ de, utöva verk­sam­het som för­an­le­des av anställ­ning utom­lands. ’ för­ord­nande enligt första styc­ket skall icke gälla utlän­ning, som inne­har siiic bosätt­nings­till­stånd.m j - 16 §. äfebé;: arbets­till­stånd skall med­de­las för viss tid och avse visst slag av arbete, ife öl det må för­bin­das med de före­skrif­ter som fin­nas erfor­der­liga. arbetstill-​​ ibrl­fet' stånd må åter­kal­las, om sär­skilda skäl äro där­till. arbets­till­stånd med­de­las och åter­kal­las av den cen­trala utlänningsmyn-​​ dig­he­ten. i den omfatt­ning konungen bestäm­mer må arbets­till­stånd med- [lii­ili: äelas av polis­myn­dig­het eller läns­ar­bets­nämnd; fin­ner polis­myn­dig­he­ten fel­ler läns­ar­bets­nämn­den att ansö­kan om arbets­till­stånd icke bör bifal­las, skall ären­det under­stäl­las den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten. vid hand­lägg­ning av frå­gor om arbets­till­stånd, vilka äro av prin­ci­piell ^ bety­delse eller eljest av större vikt, skall till­fälle att uttala sig bere­das sam- man­slut­ningar av arbets­gi­vare och arbets­ta­gare inom verk­sam­hets­om­rå­det. dtaj:!;' 17 §.konungen äger, då det av hän­syn till rikets säker­het fin­nes påkal­lat, för­ordna att utlän­ning icke utan till­stånd av konungen eller den cen­trala ...utlän­nings­myn­dig­he­ten må anstäl­las i visst före­tag eller i före­tag av viss art. angå­ende för­bud för utlän­ning att inne­hava vissa anställ­ningar gäl­ler vad 10^^ sär­skilt är stad­gat. avvisning-​​. 18 §. , utlän­ning, som ankom­mer till riket, må avvi­sas, fj'-' 1) om han icke, då så fordras, inne­har pass och till­stånd att inresa; 1.*- ■ ¬ - fl i i i 290 1954. nr i 2) om han söker undan­draga sig att vid inre­san för polis­myn­dig­het up visa sitt pass och till denna lämna begärda upp­lys­ningar; eller 3) om han vid inre­san mot bättre vetande läm­nar polis­myn­dig­het ori upp­gift rörande för­hål­lande, som kan inverka på hans rätt att inresa. / 19 §. utlän­ning, som ankom­mer till riket, må ock avvi­sas, 1) om han ämnar här i riket söka sitt uppe­hälle och det skä­li­gen kan an tagas att han icke kom­mer att här ärli­gen för­sörja sig; 2) om han, enligt vad känt är, under de senast för­flutna två åren yrke^ mäs­sigt bedri­vit otukt, yrkes­mäs­sigt utnytt­jat annans otuk­tiga lev­nads­sat eller yrkes­mäs­sigt bedri­vit olov­lig inför­sel eller utför­sel; 3) om han under lop­pet av de senast för­flutna fem åren utom riket blivi dömd till fri­hets­straff för för­mö­gen­hets­brott eller för­falsk­ning eller under, gått honom ome­del­bart ådömt fri­hets­straff för sådant brott och det skä­lige kan befa­ras att han kom­mer att här i riket fort­sätta sådan brotts­lig verlc sam­het; eller " 4) om det med hän­syn till hans före­gå­ende verk­sam­het eller eljest s ligen kan befa­ras att han kom­mer att här i riket bedriva sabo­tage, spi­one eller olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het. < vad i denna para­graf sägs skall icke gälla den som inne­har vise­ring, upp hålls­till­stånd e ler bosätt­nings­till­stånd och ej hel­ler den som varit sven med­bor­gare och icke äger med­bor­gar­skap i annat land. ' 20 §. avvis­ning skall ske vid utlän­nings ankomst till riket eller ome­del­bart efter; beslut om avvis­ning med­de­las av polis­myn­dig­het. fin­ner polis­myn­dig­he­ten skäl till avvis­ning före­ligga men påstår utu' ningen att han i det land, från vil­ket han kom­mit, löper risk att bliva-​​' satt för poli­tisk för­föl­jelse eller att han där icke åtnju­ter trygg­het mot bliva sänd till land, i vil­ket han löper sådan risk, och är påstå­en­det ic uppen­bart orik­tigt, skall ären­det under­stäl­las den cen­trala utlän­nings­myn dig­he­ten. den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten har att, efter utlän­nings nämn­dens hörande, besluta i ären­det så snart det kan ske; är ären­det s ^ ner­li­gen bråds­kande, må den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten med­dela .b slut, ehuru ytt­ran­det från utlän­nings­nämn­den icke före­lig­ger. vad i andra styc­ket sägs skall ock gäua, då polis­myn­dig­he­ten eljest fin det vara tvek­samt, om utlän­ning, mot vil­ken awis­nings­an­led­ning föreko mer, bör avvi­sas. 21 §. beslut om avvis­ning skall angiva grun­den till avvis­ningen samt inneh upp­lys­ning, om beslu­tet må av utlän­ningen över­kla­gas. äger denne idag skall i beslu­tet givas till känna, vad han där­vid har att iakt­taga. uts av beslu­tet skall till­stäl­las utlän­ningen så snart det kan ske. för­pass­ning ’. 22 §. utlän­ning, som uppe­hål­ler sig i riket utan att, då så fordras, inne­hav pass och till­stånd att vis­tas här, må för­pas­sas ur riket. 23 §. beslut om för­pass­ning med­de­las, efter utlän­nings­nämn­dens hörande, a den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten; före­lig­ger utre­se­be­slut, erfordras d icke att utlän­nings­nämn­den ytt­rar sig i ären­det. ■ aff <tidi ishli! [ 'fdtat ide laé­euje iralii-​​ iéll sfiki sff­l­frli; ’ <r ’i 31 jit­fel ikssla öilläjklf .felill litääl fii­ha­taa ,tksl ' lill­ril wlllfl s ft ' ¬ . nr 193. 24 §. 291 . utlän­ningen må, när sär­skilda skäl där­till före­ligga, i för­passnmgs­be­slu­tet iijij., för­bju­das att .under viss tid åter­vända till riket utan till­stånd av den cen­trala ' utlän­nings­myn­dig­he­ten. 25 §. , beslut oin för­pass­ning skall angiva grun­den till för­pass­ningen samt inne- hålla upp­lys­ning, om beslu­tet må av utlän­ningen över­kla­gas. äger denne ,,, klaga, skall i beslu­tet givas till känna, vad han där­vid har att iakt­taga. ut- skrift av beslu­tet skall till­stäl­las utlän­ningen så snart det kan ske. för­vis­ning*. 26 §. uki­isj l': dömes utlän­ning till ansvar för brott, varå straf­far­bete kan följa, eller för­kla­ras utlän­ning med­gi­vet anstånd med ådö­mande eller verk­stäl­lande av hfetv straff för sådant brott för­ver­kat, och kan det på grund av gär­ning­ens be- sil.fer' skaf­fen­het och övriga omstän­dig­he­ter befa­ras att han kom­mer att här i riket ‘ fort­sätta brotts­lig verk­sam­het eller för­an­le­der brot­tet eljest att han icke bör lai­i­i­i­cii få kvar­stanna, må dom­sto­len för­visa bonom ur riket. ^5e®i vid bedö­mande om utlän­ning bör för­vi­sas skall hän­syn tagas till utlän ­ ning­ens levnads-​​ och famil­je­för­hål­lan­den samt till läng­den av den tid han iivis­tats i riket. utlän­ning, som inne­har bosätt­nings­till­stånd eller som då åta- j, jet väck­tes sedan minst fem år till­baka var bosatt i riket, må för­vi­sas en- '’^■^h dast om syn­ner­liga skäl äro där­till. i ' för­vi­sas utlän­ning, skall det men han där­i­ge­nom lider beak­tas vid be- stäm­mande av annan påföljd för brot­tet. för­ord­nar dom­stol enligt 4 kap. straff­la­gen om för­änd­ring av påföljd, som ådömts jämte för­vis­ning, må ock ined­de­las det beslut i fråga om för­vis­ningen, som därav påkal­las. iiéik;,. 27 §. jteé; vad i 26 § stad­gas för det fall att utlän­ning dömes till ansvar för brott, varå straf­far­bete kan följa, skall äga mot­sva­rande tillämp­ning, om utlän-​​ ^jlij­cijmng dömes till ansvar för brott, varå enligt denna lag eller enligt författ-​​ ning, utfär­dad med stöd därav, kan följa fäng­else, samt omstän­dig­he­terna vid gär­ning­ens begå­ende äro för­svå­rande eller han under de före gär­ningen senast för­flutna två åren dömts till ansvar för brott av samma slag. ' 28 §. (wc . dom eller beslut om för­vis­ning skall inne­hålla för­bud för utlän­ningen att åter­vända till riket. för­bu­det må begrän­sas till att gälla viss tid. i domen v-'';, eller beslu­tet skall erin­ras om den påföljd ----"— ;kan med­föra enligt 66 §. som över­trä­delse av för­bu­det r utlän­ning må utvi­sas ur riket utvis­ning. 29 §. ^ -*^**a**xa^ aaat* v4i.taoci.o i 1) om han yrkes­mäs­sigt bedri­ver otukt eller eljest under­lå­ter att efter för ­måga söka ärli­gen för­sörja sig; 2) om han är hem­fal­len åt alko­hol­miss­bruk och fin­nes i följd därav vara far­lig för annans per­son­liga säker­het eller föra ett grovt stö­rande levnads-​​ sätt; ¬ 292 — 1954. nr k-'*..- !'^j 13 i 31 §. i •; givas till känna, beslu­tet skall till­stäl­las utlän­ningen så snart det kan ske. är utlän­ningen til stä­des, skall beslu­tet även munt­li­gen avkun­nas för honom. 34 §. ucu öulll i för­var eller stäl­las under upp­sikt. 3) om han av tredska eller uppen­bar vårds­lös­het gång efter annan und dra­ger sig att upp­fylla sina för­plik­tel­ser mot det all­männa eller mot enskil per­son; eller . ■ 4) om han under lop­pet av de senast för­flutna fem åren utom riket ge nom dom som äger laga kraft bli­vit dömd till fri­hets­straff för brott, var­för utläm­ning må ske enligt svensk lag, eller under­gått honom ome­del­bart ådömt fri­hets­straff för sådant brott och det på grund av gär­ning­ens beskaf-​​ jfen­het och övriga omstän­dig­he­ter kan befa­ras att han kom­mer att här i • riket fort­sätta brotts­lig verk­sam­het. j vid bedö­mande om utlän­ning bör utvi­sas enligt denna para­graf skall hän ­ syn tagas till utlän­ning­ens levnads-​​ och famil­je­för­hål­lan­den samt till läng ­ den av den tid han vis­tats i riket. utlän­ning, som inne­har bosätt­nings­till stånd eller som sedan minst fem år till­baka är bosatt i riket, må utvi­sas en­ dast om syn­ner­liga skäl äro där­till. 30 §. beslut om utvis­ning med­de­las av läns­sty­relse. påstår utlän­ning att han " poli­tisk flyk­ting och är påstå­en­det ej uppen­bart orik­tigt, skall dock ären­det under­stäl­las den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten, som har att efter utlän ­ nings­nämn­dens hörande besluta i ären­det. & ifii’ ilili !si r| i ärende angå­ende utvis­ning skall, om utlän­ningen begär det, för­hör jas, det ålig­ger myn­dig­het som hand­läg­ger ären­det att i god tid innan besiii ■om utvis­ning med­de­las under­rätta utlän­ningen om hans rätt att påkal för­hör. vad i första styc­ket sägs skall ej gälla i ärende, som efter besvär kommi under myn­dig­hets pröv­ning. 32 §. beslut om utvis­ning skall inne­hålla för­bud för utlän­ningen att åter­vända ’ till riket. för­bu­det må begrän­sas till att gälla viss tid, i beslu­tet skall erinra om den påföljd som över­trä­delse av för­bu­det kan med­föra enligt 66 §. 33 §. ^ fiiu h 1 eil beslut om utvis­ning skall angiva skä­len för utvis­ningen samt inne­håll ' upp­lys­ning, om beslu­tet må av utlän­ningen över­kla­gas. äger denne klaga, skall i beslu­tet känna, vad han där­vid har att iakt­taga. utskrift a' [ .iitl' vi ■iäillt ? när det fin­nes påkal­lat av hän­syn till rikets säker­het eller eljest i sta­ten intresse, må konungen utvisa utlän­ning och för­bjuda honom att åter­vänd till riket eller ock före­skriva inskränk­ningar och vill­kor för hans vis­telsé' riket.i ärende om utvis­ning enligt denna para­graf skall för­hör hål­las. löii' i'cn <‘!l sär­skilda tvångs­åt­gär­der. 35 §. upp­kom­mer fråga om avvis­ning, för­pass­ning eller utvis­ning eller om verk­stäl­lig­het av sådan åtgärd eller om verk­stäl­lig­het av för­vis­ning, äget ^ den myn­dig­het som hand­läg­ger ären­det för­ordna att utlän­ningen skall taga t'lil ¬ nr 193. 293 .'•' ■ .åtgärd enligt första styc­ket må ock, då konungen hand­läg­ger ären­det, 'mq yid­ta­gas av läns­sty­relse eller den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten och, då den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten hand­läg­ger ären­det, av läns­sty­relse. kan det skä­li­gen befa­ras att utlän­ningen avvi­ker, må åtgär­den vid­ta­gas av polis­myn­dig­het. anmä­lan om åtgär­den skall skynd­samt göras hos den myn- ® ^ dig­het som hand­läg­ger ären­det, och det ålig­ger denna myn­dig­het att omedel-​​ ^55315 bart pröva om åtgär­den skall bestå. aueji» i 36 §. då beslut med­de­las om avvis­ning, för­pass­ning eller utvis­ning av utlän-​​ ning, som hål­les i för­var eller står under upp­sikt, skall den myn­dig­het som med­de­lar beslu­tet pröva om utlän­ningen, till dess verk­stäl­lig­het slcer, allt- jämt skall hål­las i för­var eller under upp­sikt. 37 §. före­kom­mer ej längre skäl att hålla utlän­ningen i för­var eller under upp- 1 sikt, skall åtgär­den ome­del­bart upp­hä­vas. 38 §. fin­nes anled­ning att hålla utlän­ning i för­var längre tid än en månad, skall frå­gan därom inom sagda tid under­stäl­las konungen. ej må någon kvar­hål­las längre tid än tre måna­der från det han togs i för­var, om ej ko ­ nungen fin­ner syn­ner­liga skäl där­till före­ligga. innan konungen med­de­lar y beslut härom, skall för­hör hål­las i ären­det samt utlän­nings­nämn­den avgiva jti­rai ytt­rande. konung­ens beslut om kvar­hål­lande av utlän­ning i för­var gäl­ler för iråttjll!. yarje gång ej längre än tre måna­der från dagen för beslu­tet. tft­ki­iii! för­liör, 39 §. enligt före­skrift i denna lag för­hör skall hål­las eller då konungen, den »isi; cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten, utlän­nings­nämn­den eller läns­sty­relse el- jest fin­ner anled­ning hålla för­hör i ärende enligt denna lag, skall vad i 40 — 42 §§ sägs äga tillämp­ning. för­hör skall hål­las av den myn­dig­het som hand­läg­ger ären­det. den cen- trala utlän­nings­myn­dig­he­ten äger dock i ärende, som myn­dig­he­ten hand- läg­ger. över­lämna åt utlän­nings­nämn­den eller läns­sty­relse att hålla för­hör. i ärende, som hand­läg­ges av konungen, utser konungen för­hörs­myn­dig­het. 1 utlän­nings­nämn­den äger upp­draga åt leda­mot eller sup­ple­ant att hålla ' för­hör. . för­hörs­myn­dig­het äger, då det fin­nes erfor­der­ligt, upp­draga åt polismyn-​​ dig­het eller sär­skilt utsedd per­son att vid för­hö­ret vara all­mänt ombud. vid för­hör äger utlän­ningen åtnjuta biträde av där­till lämp­lig per­son. ' hår utlän­ningen ej utsett sådant biträde och fin­nes hans rätt icke kunna utan biträde till­va­ra­ta­gas, skall för­hörs­myn­dig­he­ten för­ordna biträde åt honom. är utlän­ningen ej på fri fot, skall även eljest, om han begär det, bi ­ träde för­ord­nas av för­hörs­myn­dig­he­ten. det ålig­ger för­hörs­myn­dig­he­ten att före för­hö­ret under­rätta utlän­ningen om hans rätt att erhålla biträde. 42 §. utlän­ningen så ock annan per­son, som skall höras, skola kal­las till för ­ för^ höret. hål­les utlän­ningen i för­var, skall för­hörs­myn­dig­he­ten för­ordna om hans instäl­lande. har kal­lelse del­gi­vits minst fyra dagar före för­hö­ret och ¬ i k v t; d a 294 1954. ./-av' ute­bli­ver den kal­lade utan anmält laga för­fall, må för­hörs­myn­dig­he­ten ordna om hans häm­tande; för­ord­nande om hämt­ning av annan än u ningen må dock icke med­de­las med mindre syn­ner­liga skäl äro där­till. ’ vid för­hö­ret skola de omstän­dig­he­ter som kunna inverka på ären­dets görande noga utre­das. då all­mänt ombud är till­stä­des, skall han angi vilka åtgär­der mot utlän­ningen som äro i fråga, samt redo­göra för den red­ning som åbe­ro­pas i ären­det. fin­nes ej all­mänt ombud, äger utlän­ning ilil dl eljest på lämp­ligt sätt erhålla kän­ne­dom om utred­ningen. till­fälle skall b redas utlän­ningen att angiva sin stånd­punkt och uttala sig om åbe­ro­pad omstän­dig­he­ter. vid för­hör skola för­hand­ling­arna vara offent­liga, om utlän­ningen beg “' det och för­hörs­myn­dig­he­ten icke fin­ner omstän­dig­he­terna för­an­leda t“ annat. konungen med­de­lar bestäm­mel­ser om ersätt­ning till all­mänt ombud, bi träde och tolk, om gott­gö­relse till annan för instäl­lelse vid för­hör samt o åläg­gande för utlän­ningen att åter­gälda av all­männa medel utgi­ven biträ ' ersätt­ning. 43 §. fin­nes i ärende enligt denna lag att utred­ning vid dom­stol erfordras r*^ rande omstän­dig­het av bety­delse för ären­dets avgö­rande, äger konunge för­ordna, att för­hör härom skall hål­las vid all­män under­rätt. ^ vid för­hö­ret skall lämp­lig per­son, som den cen­trala utlän­nings­m­jaidi heten för­ord­nar, vara till­st­mes såsom all­mänt ombud. rät­ten skall ka utlän­ningen till för­hö­ret, om han är på fri fot, och eljest ombe­sörja att instäl­les vid rät­ten. hör­sam­mar icke utlänn­nig som är på fri fot kal­lelse a inställa sig, må rät­ten för­ordna att han skall häm­tas. om utlän­nings rätt att åtnjuta biträde vid för­hör skall vad i 41 § an styc­ket stad­gas äga mot­sva­rande tillämp­ning; rät­ten skall före för­hö­ret u der­rätta utlän­ningen om vad sålunda är stad­gat rörande biträde. rät­ten äger, då det påkal­las av omstän­dig­he­terna, för­ordna att för­hör skall hål­las inom stängda dör­rar. om ersätt­ning till all­mänt ombud, biträ och tolk, om gott­gö­relse till annan för instäl­lelse vid för­hör samt om åla" gande för utlän­ningen att åter­gälda av all­männa medel utgi­ven biträde sätt­ning gäl­ler vad konungen bestäm­mer. i övrigt skall beträf­fande för­hör i tillämp­liga delar gälla vad om rät­te­gång i brott­mål är stad­gat; för­höre ' skall anses som bevisupp­tag­ning utom huvud­för­hand­ling. ’ i' riil il ii de 'iasg i fa a full­följd av talan m. m. ölil liifi 44 §. iijj tfii' polis­myn­dig­hets beslut om avvis­ning och läns­sty­rel­ses beslut om utvis» ning må över­kla­gas av utlän­ningen. kla­gan föres hos den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten genom besvär. kl gande har att inom en vecka efter det han erhål­lit del av beslu­tet inkom med besvä­ren, i fråga om avvis­ning till den cen­trala utlän­nings­myn­dig­hete och beträf­fande utvis­ning till läns­sty­rel­sen. om kla­gan rörande för­vis­ning gäl­ler vad eljest är stad­gat om kla­gan öve dom­stols dom eller beslut. 45 §. innan den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten i ärende, som efter besv kom­mit under myn­dig­he­tens pröv­ning, med­de­lar beslut om avvis­ning ell utvis­ning, skall ytt­rande inhäm­tas från utlän­nings­nämn­den. tit <!u ¬ r 193. - 295 nil- 46 §. över den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­tens beslut om avvis­ning, förpass-​​ ning eller utvis­ning, så ock dess beslut i till­stånd­sä­rende, som tillika inne- hål­ler utre­se­be­slut, må kla­gan föras av utlän­ningen, om utlän­nings­nämn­den eller någon dess leda­mot anfört awil­cande mening eller ock nämn­den i ären- de rörande avvis­ning icke avgi­vit ytt­rande. jjt­titq vad sålunda stad­gats skall ej gälla beslut om för­pass­ning i fall då utrese-​​ beslut före­lig­ger. kla­gan enligt första styc­ket föres hos konungen genom besvär. kla­gande bar att inkomma med besvä­ren till den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten in- om en vecka efter det ban erhål­lit del av beslu­tet, 47 §. den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten äger, om den fin­ner sär­skilda skäl före­ligga där­till, över­lämna ärende till konung­ens avgö­rande. sådant över- fös; läm­nande skall ske, då utlän­nings­nämn­den hem­ställt därom. över­läm­nas ärende till konung­ens avgö­rande, skall den cen­trala utlän-​​ nings­myn­dig­be­ten bifoga eget utlå­tande. v 48 §. aie­lii'l utlän­ning som äger klaga över beslut om avvis­ning, för­pass­ning eller ut- vis­ning må avgiva för­kla­ring, att han avstår från talan mot beslu­tet och jfitt. i med­gi­ver att åtgär­den må verk­stäl­las (nöjd­för­kla­ring). sådan för­kla­ring afe’avgi­ves inför läns­sty­relse eller, i vitt­nes när­varo, inför polis­myn­dig­het eller ilitl­tjiai sty­res­man vid fång­vårds­an­stalt eller före­stån­dare för häkte eller den som är i sty­res­man­nens eller före­stån­da­rens ställe. för­kla­ring inför annan myn- ilrildm dig­het än den som med­de­lat beslu­tet må dock avgi­vas endast om utskrift av i beslu­tet eller bevis om dess inne­håll såvitt angår utlän­ningen fin­nes att till- llri­i­ill 'gå för den som mot­ta­ger för­kla­ringen, ifet nöjd­för­kla­ring må ej åter­ta­gas. har utlän­ningen, innan för­kla­ringen av- tö [gives, full­följt talan mot beslu­tet, skall denna talan anses åter­kal­lad genom för­kla­ringen. åilöib vad i första och andra styc­kena sägs skall äga mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om dom eller beslut, såvitt däri med­de­lats för­ord­nande om förvis-​​ jjp[3 ning. nöjd­för­kla­ring beträf­fande domen eller beslu­tet må avgi­vas, för­u­tom inför myn­dig­het som angi­ves i första styc­ket, jäm­väl inför den dom­stol som med­de­lat domen eller beslu­tet eller eljest inför all­män under­rätt. r' . 49 §. : kla­gan över beslut i ärende enligt denna lag må endast föras i fall som angi­vas i 44, 46 och 59 §§. åter­bry­tande av beslut m. m. 50 §. ' har utlän­ning i ärende om uppe­hålls­till­stånd eller bosätt­nings­till­stånd mot bättre vetande läm­nat orik­tig upp­gift och har upp­gif­ten för­an­lett att till­stån­det bevil­jats honom, äger den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten, efter utlän­nings­nämn­dens hörande, för­ordna att till­stån­det skall upp­höra att­gälla. 51 §. kan beslut om avvis­ning, för­pass­ning, för­vis­ning eller utvis­ning icke verk ­ stäl­las eller före­lig­ger eljest, vare sig beslu­tet verk­ställts eller icke, skäl att u. beslu­tet icke längre skall lända till efter­rät­telse, äger konungen upp­häva beslu­tet. i sam­hand där­med med­de­lar konungen de före­skrif­ter för utlän-​​ ning­ens vis­telse i riket, som må fin­nas påkal­lade. i, 83 —bhqq2lt. svensk för­fatt­nings­sam­ling 195/t, nr 193. l ft.-' ¬ ■ ■ ' 1 », 1 i 1 1 296 1954. 93. — -v .. t beslut om avvis­ning eller för­pass­ning, vil­ket icke bli­vit verk­ställt, må upp­hä­vas av den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten, om sär­skilda slräk där­till; vad nu sagts gäl­ler dock icke beslut som med­de­lats av konungen,. 52 §•till­stånd för utlän­ning att utan hin­der av för­vis­ning eller utvis­ning gö kort besök i riket för ange­lä­gen­het av syn­ner­lig vikt må med­de­las konungen eller den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten. » rs verk­stäl­lig­liet. 53 §. a i •r;f utlän­ning må icke vid verk­stäl­lig­het av avvis­ning, för­pass­ning, för­vis­nin eller utvis­ning befordras till land, där han löper risk att bliva utsatt fö poli­tisk för­föl­jelse, och ej hel­ler till land, där han icke åtnju­ter tryggli mot att bliva sänd till land, i vil­ket han löper sådan risk. 54 §. utan hin­der av vad i 53 § stad­gas må utlän­ningen kunna befordras ti land som där sägs, om han genom syn­ner­li­gen grov brotts­lig­het åda­gala att hans kvar­bli­vande här skulle inne­bära en all­var­lig fara för all­män ord ning och säker­het, och den för­föl­jelse som hotar honom i sådant land ick' inne­bär fara för hans liv och ej hel­ler eljest är av sär­skilt svår beskaffe het samt han icke kan befordras till annat land. ^ har utlän­ning här eller annor­stä­des bedri­vit verk­sam­het, som inne­buri fara för rikets säker­het, och fin­nes anled­ning antaga att han här skulle fo sätta dylik verk­sam­het, må han befordras till land, som i 53 § sägs, såfra han icke kan befordras till annat land. 55 §. ‘f-r f ’l utlän­ning som avvi­sas bör befordras till land, var­i­från han ankom­mit och utlän­ning som för­pas­sas, för­vi­sas eller utvi­sas bör befordras till si hem­land eller, om detta icke kan utrö­nas, till land, från vil­ket han anko mit hit. möter hin­der mot verk­stäl­lig­het som nu sagts eller före­ligga elje sär­skilda skäl där­e­mot, må utlän­ningen befordras till det land som finn lämp­li­gast. 56 §. avvi­sas utlän­ning, som ankom­mit hit med far­tyg eller luft­far­tyg, må ha åter­fö­ras till far­ty­get eller luft­far­ty­get, om detta ome­del­bart eller inom de när­maste fram­ti­den skall avgå till utlan­det; han må ock sät­tas ombord p annat far­tyg eller luft­far­tyg med samme inne­ha­vare. vad nu sagts ska även gälla verk­stäl­lig­het av för­pass­ning eller utvis­ning, såframt utlän­ninge under­lå­tit att vid inre­san upp­visa sitt pass för polis­myn­dig­het och beslu om åtgär­den med­de­lats inom sex måna­der efter inre­san. vad i första styc­ket sägs skall ej gälla, om far­ty­get eller luft­far­ty­get skal avgå till land, till vil­ket utlän­ningen med tillämp­ning av 53 och 54 §§ ej m befordras. » 57 §• . . . , 'beslut om avvis­ning, som medd­le­lats av polis­myn­dig­het, skall gå i verkr stäl­lig­het utan hin­der av anförda besvär. dom eller beslut om för­vis­ning må, ehuru domen eller beslu­tet ej vun­nit laga kraft, verk­stäl­las om utlän­ningen avgi­vit nöjd­för­kla­ring. 58 §. avvis­ning skall så snart det kan ske verk­stäl­las av polis­myn­dig­het. verk­ stäl­lig­het av för­pass­ning, för­vis­ning och utvis­ning ankom­mer på läns­sty ­ relse. ' ffi 1^' ■fö siå ■<(1 i!• te i. itiku sia: ’■(ét é liiii ella f ■ ^ feiti i ilasj. t 1 isi ■ u ■ ¬ > r 193. - 297 ä påstår utlän­ningen att han i det land, till vil­ket han skulle befordras, uor! utsatt för poli­tisk för­föl­jelse eller att han där icke åt- ^ nju­ter trygg­het mot att bliva sänd till land, i vil­ket han löper sådan risk, och är påstå­en­det icke uppen­bart orik­tigt, skall ären­det under­stäl­las den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten; under­ställ­ning skall dock ej ske, om på- ^ stå­en­det enligt det beslut som före­kom­mer till verk­stäl­lig­het redan är prö ­ vat. den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten har att, efter utlän­nings­nämn­dens hörande, besjuta i ären­det så snart det kan ske; är ären­det syn­ner­li­gen bråds­kande, må den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten med­dela beslut, ehuru ytt­rande från utlän­nings­nämn­den icke före­lig­ger. avser verk­stäl­lig­het,, som enligt andra styc­ket under­ställts den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten, för­pass­ning och har för­hör icke hål­lits i förpass-​​ nings­ä­ren­det, skall, om utlän­ningen begär det, för­hör hål­las. det ålig­ger dbjitgt; den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten att, innan ären­det avgö­res, under­rätta ; utlän­ningen om hans rätt att påkalla för­hör. fin­ner den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten anled­ning till verk­stäl­lig­het enligt 54 §, skall frå­gan härom under­stäl­las konungen. 59 §. iia­pisr fråga om verk­stäl­lig­het enligt 58 § andra styc­ket under­ställts den ’•■^5 cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten, äger utlän­ningen föra kla­gan över myndig-​​ isri­ilä;: hetens beslut, om utlän­nings­nämn­den icke avgi­vit ytt­rande i ären­det eller , om nämn­den eller någon dess leda­mot anfört avvi­kande mening, lifimc kla­gan enligt första styc­ket föres hos konungen genom besvär. kla­gande bki­is­lii' bar att inkomma med besvä­ren till den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten inom ials­sbi on vecka efter det han erhål­lit del av beslu­tet. 60 §. . möter svå­rig­het vid verk­stäl­lig­het eller är det tvi­vel­ak­tigt huru verkstäl-​​ '^^^.i lig­het skall ske, skall ären­det under­stäl­las den cen­trala utlänningsmyndig-​​ heten. har den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten med­de­lat beslut om awis- ning, för­pass­ning eller utvis­ning, äger myn­dig­he­ten lämna när­mare anvis-​​ cuu­fetf ningar för verk­stäl­lig­he­ten. väg­rar far­tygs eller luft­far­tygs befäl­ha­vare i fall som avses i 56 § att mot ­ taga utlän­ningen, äger läns­sty­rel­sen före­lägga lämp­ligt vite. i triste! „ §•itiri&s åter­vän­der utlän­ning, som bli­vit för­vi­sad eller utvi­sad ur riket, utan att ijikjjfj. "vara berät­ti­gad där­till, skall beslu­tet om för­vis­ning eller utvis­ning på nytt väi­ei­fij "'^^^i^stäl­las. vad nu sagts skall äga mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om ifrhö ^örpass­ning, då beslu­tet därom inne­hål­ler för­bud för utlän­ningen att under viss tid åter­vända till riket. ....................... , 62 §. tw' - där­est utlän­ning, som enligt en med stöd av denna lag med­de­lad före­skrift i|i(i ^cke äger uppe­hålla sig utan­för viss ort, viss kom­mun eller visst landsfiskals-​​ ' distrikt, anträf­fas på annan plats, skall han genom polis­myn­dig­he­tens för ­ sorg föras till plats, där han äger vis­tas. straff ooh. ersätt­nings­skyl­dig­het. 63 § under­lå­ter utlän­ning, som utan erfor­der­ligt till­stånd uppe­hål­ler sig i riket, att göra ansö­kan om till­stånd; eller inne­har utlän­ning sådan anställ­ning eller utö­var han sådan verk­sam­het, för vil­ken arbets­till­stånd fordras, utan hava sådant till­stånd; eller ' i ■ -t ¬ -i v' f i' 298 — 1954. nr i- »sär­skilda bestäm­mel­ser. 68 §. med polis­myn­dig­het avses i denna lag i stad, där kri­mi­nal­po­li­sin­ten­dent ’ fin­nes, denne samt i övriga stä­der och på lan­det polis­che­fen i orten oc lands­fog­den inom områ­det för den­nes polis­verk­sam­het. polis­myn­dig­het vare ock såväl i stad som på lan­det annan, vil­ken av läns­sty­rel­sen sär­skilt för­ord ­ nats att full­göra vad enligt denna lag ålig­ger polis­myn­dig­het, så ock den som av polis­myn­dig­he­ten för­ord­nats att granska pass och mot­taga anmäl ­ ningar, den sist­nämnde dock endast såvitt angår full­gö­rande av det läm­ nade upp­dra­get. 69 §. bestäm­mel­serna i denna lag äga alle­nast i den mån konungen för­ord­nar tillämp­ning på främ­mande mal­c­ters i sve­rige anställda diplo­ma­tiska och avlö­nade kon­su­lära tjäns­te­män samt deras famil­jer och betjä­ning. 7 d' iinf i* rliiä ■ har någon utlän­ning i sin tjänst, ehuru denne icke, då så erfordras, arbets­till­stånd, straf­fes med dags­bö­ter. 64 §. den som icke gör anmä­lan, vil­ken är före­skri­ven i för­fatt­ning, utfärda med stöd av denna lag, eller som i sådan anmä­lan eller i ansök­nings­ä­rend enligt denna lag eller sådan för­fatt­ning mot bättre vetande läm­nar orikti upp­gift; h den som hjäl­per utlän­ning att inkomma i riket i strid mot före­skrift denna lag eller i för­fatt­ning, utfär­dad med stöd därav; ' utlän­ning som, i annat avse­ende än beträf­fande skyl­dig­het att hava pass till­stånd att inresa, till­stånd att vis­tas i riket eller arbets­till­stånd, över­trä m der bestäm­mel­serna i denna lag euer vad med stöd av lagen bli­vit före­skri vet ; samt utlän­ning som för­sö­ker hindra verk­stäl­lig­het av beslut om hans awi ning, för­pass­ning, för­vis­ning eller utvis­ning, straf­fes med dags­bö­ter eller, där omstän­dig­he­terna äro för­svå­rande, m fäng­else i högst sex måna­der. 65 §. över­trä­der utlän­ning före­skrift, med­de­lad med stöd av denna lag, att han icke må uppe­hålla sig utan­för viss ort, viss kom­mun eller visst lands­fi­skals., distrikt, straf­fes med fäng­else i högst sex måna­der eller, där omstän­dig ­ heterna äro mild­rande, med dags­bö­ter. 66 §. uppe­hål­ler sig utlän­ning i riket, ehuru han enligt verk­ställt beslut om för­ vis­ning eller utvis­ning icke ägt åter­vända, skall han straf­fas med fäng­else; i högst sex måna­der. till straff skall dock ej dömas, om utlän­ningen flytt, hit för att undgå poli­tisk för­föl­jelse. 67 §. avvi­sas, för­pas­sas, för­vi­sas eller utvi­sas utlän­ning, är han skyl­dig att gälda kost­na­den för sin beford­ran till den ort, dit han sän­des genom myn ­ dig­hets försorg. vad nu sagts skall ock gälla, då utlän­ning enligt 62 § geno polis­myn­dig­hets försorg föres till plats, där han äger vis­tas. åter­fö­res i fall som avses i 56 § utlän­ning till far­tyg eller luft­far­tyg, meå vil­ket han hit ankom­mit, eller sät­tes han ombord på annat far­tyg eller luft-'- far­tyg enligt vad där sägs, är dess inne­ha­vare skyl­dig att utan ersätt­ning av; stats­ver­ket föra utlän­ningen ur riket. biii lls; jåia i lioil' 11 k el' 'tli­tiq ill ' ■ ^{'3 b i af' l’ bvi "list t ¬ .*..s t!o . nr 193. - 299 ,1 denna lag avser ej främ­mande mak­ters kuri­rer utan gälla om dem de . före­skrif­ter konungen med­de­lar. r angå­ende sär­skilda för­må­ner för vissa inter­na­tio­nella orga­ni­sa­tio­ner gäl- , ler vad därom är stad­gat, fc 70 §.w; vid krig eller krigs­fara, vari riket befin­ner sig, eller under andra utom- ordent­liga för­hål­lan­den äger konungen utfärda sär­skilda före­skrif­ter om utlän­nings inresa och uppe­håll i riket, rätt till anställ­ning här och avlägs-​​ nande här­i­från samt om utlän­nings omhän­der­ta­gande i anstalt eller för- ifli­iik jägg­ning.har konungen i annat fall än då riket är i krig med­de­lat bestäm­mel­ser .itsf; om verk­stäl­lig­het av avvis­ning, för­pass­ning, för­vis­ning eller utvis­ning, vilka "“s avvika från vad som stad­gas i 53 och 54 §§, eller ock bestäm­mel­ser om ut- i län­nings omhän­der­ta­gande i anstalt eller för­lägg­ning, skola, såvida icke krig inträf­far, bestäm­mel­serna, vid även­tyr att de eljest bliva ogil­tiga, inom en månad under­stäl­las riks­da­gens pröv­ning. varda bestäm­mel­serna icke inom ‘('■itlii j måna­der från det under­ställ­ningen skett av riks­da­gen gil­lade, skola de upp­höra att gälla. ... , !■:'■ 71 §. ,v konungen med­de­lar bestäm­mel­ser om hem­sän­dande av utlän­ning, som réll!:!: fal­ler fat­tig­vår­den till last eller omhän­der­ta­ges jäm­likt bar­na­vårds­la­gen eller miiö ; sin­nes­sjuk­la­gen och som icke är poli­tisk flyk­ting, f om utläm­ning för brott är sär­skilt stad­gat. 72 §is när­mare före­skrif­ter som erfordras för tillämp­ningen av denna lag ut- fär­das av konungen. ii ta fe': över­gångs­be­stäm­mel­ser. ■'hie- denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1954; dock skall utlän­nings­la­gen den jto­i­fi­iii' (nr 315) ^ alltjämt äga tillämp­ning dels i ärende om avvis­ning, för­pass­ning eller utvis­ning, vil­ket är anhäng­igt hos myn­dig­het, då nya la- gen trä­der i kraft, dels ock i fråga om utvis­ning på grund av brott, såvida '^1 under­rätts dom rörande brot­tet med­de­lats före den 1 juli 1954. verkställig-​​ het av avvis­ning, för­pass­ning och utvis­ning skall ske enligt nya lagen, så- vida icke beslut om verk­stäl­lig­he­ten med­de­lats före den 1 juli 1954. i i fråga om utlän­ning, som med stöd av äldre lag erhål­lit vise­ring eller i uppe­hålls­till­stånd, må beslut om utvis­ning enligt 29 § nya lagen ej grun­das i; på omstän­dig­het, som inträf­fat före nya lagens ikraft­trä­dande, där­est ej den- / na omstän­dig­het även enligt den äldre lagen utgör grund för utvis­ning. ■ det alla som veder­bör hava sig hör­sam­li­gen att efter­rätta. till ytter­mera 'uo ’crn -​-​------____________________________ j tro_i ,_________ .1 .visso hava vi detta med egen hand under­skri­vit och med vårt kungl. sisill bekräfta låtit. ® stock­holms slott den 30 april 1954. gustaf adolf. (l, s.) (justi­tie­de­par­te­men­tet. ) h erman zet­ter­berg . * senasto lydelso i vissa delar, se 1946: 360 och 1947: 312. * 84 —540024. svensk för­fatt­nings­sam­ling 1954, nr 193, 4 r . . .r. ? .a t b. ¬