Lag (1970:244) om all­männa vat­ten och avlopps­an­lägg­ningar. För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2006:412

Utfär­dad:
Upp­hävd:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1970:244
Depar­te­ment: Miljö-​ och sam­hälls­bygg­nads­de­par­te­men­tet
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 1998:820
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1970:244
Depar­te­ment/myn­dig­het: Miljö-​ och sam­hälls­bygg­nads­de­par­te­men­tet
Utfär­dad: 1970-​06-05
Änd­rad: t.o.m. SFS

1998:820
Upp­hävd: 2007-​01-01
För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS

2006:412
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Med all­män vatten-​ och avlopps­an­lägg­ning (all­män va-​anläggning) avses anlägg­ning, som har till ända­mål att bereda bostads­hus eller annan bebyg­gelse vat­ten­för­sörj­ning och avlopp och som dri­ves av kom­mun eller, om den dri­ves av annan, för­kla­rats för all­män enligt 31 §.

Den som dri­ver all­män va-​anläggning är anlägg­ning­ens huvud­man. Lag (1976:842).

2 §   Behö­ver med hän­syn till häl­so­skyd­det vat­ten­för­sörj­ning och avlopp för viss befint­lig eller bli­vande bebyg­gelse ord­nas i ett större sam­man­hang, skall kom­mu­nen sörja för eller tillse, att all­män va-​anläggning kom­mer till stånd, så snart det kan ske.

Läns­sty­rel­sen kan vid vite ålägga kom­mu­nen att full­göra skyl­dig­het enligt första styc­ket. Lag (1983:302).

3 §   Bestäm­mel­serna i 1 kap. 5 § fas­tig­hets­tax­e­rings­la­gen (1979:1152) om vem som i vissa fall skall anses som ägare av fas­tig­het gäl­ler också vid tillämp­ningen av denna lag.

Har huvud­man för all­män va-​anläggning träf­fat avtal med annan än fas­tig­hets­ä­gare om bru­kande av anlägg­ningen, gäl­ler för denne vad som i lagen före­skri­ves om fas­tig­hets­ä­gare.

När omstän­dig­he­terna för­an­le­der det tilläm­pas bestäm­melse om fas­tig­het i denna lag på bygg­nad eller annan anlägg­ning, som ej till­hör äga­ren till mar­ken. Vad som i lagen före­skri­ves om ägare av fas­tig­het skall där­vid gälla anlägg­ning­ens ägare. Lag (1986:1129).

Verk­sam­hets­om­råde

4 §   All­män va-​anläggnings verk­sam­hets­om­råde är det område, inom vil­ket vat­ten­för­sörj­ning och avlopp har ord­nats eller skall ord­nas genom anlägg­ningen.

Verk­sam­hets­om­rå­det skall vara fast­ställt till sina grän­ser. Det får ej omfatta endast vissa av de fas­tig­he­ter som ingår i sådan sam­fäl­lig­het för va-​frågor som bil­dats i sär­skild ord­ning. Lag (1976:842).

5 §   Huvud­man för all­män va-​anläggning bestäm­mer anlägg­ning­ens verk­sam­hets­om­råde med tillämp­ning av denna lag och före­skrift som med­de­lats med stöd av lagen. Lag (1976:842).

6 §   På begä­ran av kom­mun kan läns­sty­rel­sen före­skriva att all­män va-​anläggnings verk­sam­hets­om­råde skall omfatta sådan del av kom­mu­nen, för vil­ken vat­ten­för­sörj­ning och avlopp ej kan med större för­del ord­nas på annat sätt. Öns­kar huvud­man, att verk­sam­hets­om­rå­det för hans va-​anläggning skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verk­sam­hets­om­rå­det för annan befint­lig eller pla­ne­rad all­män va-​anläggning, skall läns­sty­rel­sen, om över­ens­kom­melse ej kan träf­fas, bestämma till vil­ken anlägg­ning områ­det skall hän­fö­ras. Lag (1976:842).

7 §   Huvud­man för all­män va-​anläggning skall med­dela läns­sty­rel­sen vad han bestämt om anlägg­ning­ens verk­sam­hets­om­råde. För­sum­mas det, kan läns­sty­rel­sen vid vite ålägga huvud­man­nen att full­göra vad som ålig­ger honom.

Upp­gift om all­män va-​anläggnings verk­sam­hets­om­råde skall fin­nas till­gäng­lig hos läns­sty­rel­sen. Lag (1976:842).

Bruk­nings­rätt och avgifts­skyl­dig­het

8 §   Huvud­man för all­män va-​anläggning är skyl­dig att låta ägare av fas­tig­het inom anlägg­ning­ens verk­sam­hets­om­råde bruka anlägg­ningen, om fas­tig­he­ten behö­ver anord­ningar för vat­ten­för­sörj­ning och avlopp samt beho­vet ej kan med större för­del till­go­do­ses på annat sätt.
Huvud­man­nen är dock berät­ti­gad till det anstånd med utfö­ran­det av de för bru­kan­det nöd­vän­diga arbe­tena som behövs för att sam­ord­ningen med andra arbe­ten ej skall väsent­ligt för­svå­ras.

Huvud­man­nen är, trots bestäm­mel­serna i första styc­ket, inte skyl­dig att låta en fas­tig­het kopp­las till en all­män va-​anläggning innan engångs­av­gift enligt 27 § har beta­lats eller, om avgif­ten skall för­de­las, innan god­tag­bar säker­het ställts. Lag (1996:508).

9 §   Ägare av fas­tig­het inom en all­män va-​anläggnings verk­sam­hets­om­råde skall betala avgif­ter till huvud­man­nen, om fas­tig­he­ten behö­ver anord­ningar för vat­ten­för­sörj­ning och avlopp samt beho­vet inte kan med större för­del till­go­do­ses på annat sätt än genom anlägg­ningen. För obe­byggd fas­tig­het, som enligt en detalj­plan är avsedd för bebyg­gande, skall, om inte sär­skilda skäl för­an­le­der annat, beho­vet av anord­ningar för vat­ten­för­sörj­ning och avlopp bedö­mas som om fas­tig­he­ten var bebyggd enligt pla­nen.

Avgifts­skyl­dig­het inträ­der, när huvud­man­nen upp­rät­tat för­bin­del­se­punkt som anges i 13 § och under­rät­tat fas­tig­hets­ä­ga­ren därom. Lag (1987:134).

10 §   Utö­ver vad som föl­jer av 9 § har huvud­man­nen för en all­män va-​anläggning rätt att av ägare till sådan fas­tig­het inom en detalj­plan som är avsedd för bebyg­gande ta ut avgift för att vat­ten från all­männa plat­ser inom plan­om­rå­det avleds genom anlägg­ningen.

Avgift får inte tas ut innan åtgär­der för avle­dan­det bli­vit utförda. Lag (1987:134).

11 §   Ny ägare av fas­tig­het sva­rar ej gente­mot huvud­man för avgift som för­fal­ler till betal­ning före till­trä­des­da­gen. Lag (1976:842).

Anlägg­ningen

12 §   En all­män va-​anläggning skall utfö­ras och dri­vas så att den upp­fyl­ler de krav som från miljö-​ och häl­so­skydds­syn­punkt skall till­go­do­ses. Den skall vara för­sedd med de anord­ningar som krävs för att den skall fylla sitt ända­mål och till­go­dose skä­liga anspråk på säker­het. Om för viss bebyg­gelse anord­ningar behövs endast för vat­ten­för­sörj­ning eller för avlopp, skall anlägg­ningen avpas­sas efter detta.

En all­män va-​anläggning får inte inrät­tas i strid mot detalj­plan, områ­des­be­stäm­mel­ser eller andra bestäm­mel­ser för mar­kens bebyg­gande eller så att ända­måls­en­lig bebyg­gelse eller lämp­lig plan­lägg­ning för­svå­ras. Om syf­tet med pla­nen eller bestäm­mel­serna inte mot­ver­kas, får dock mindre avvi­kelse göras.

Så länge en all­män va-​anläggning behövs skall huvud­man­nen under­hålla anlägg­ningen och i övrigt se till att den på till­freds­stäl­lande sätt fyl­ler sitt ända­mål. Lag (1993:417).

12 a §   När en all­män va-​anläggning eller en utvidg­ning av en sådan pla­ne­ras skall, om anlägg­ningen kan antas med­föra en bety­dande mil­jöpå­ver­kan, huvud­man­nen upp­rätta en mil­jö­kon­se­kvens­be­skriv­ning som möj­lig­gör en sam­lad bedöm­ning av den inver­kan anlägg­ningen har på mil­jön, häl­san och hus­håll­ningen med natur­re­su­rerna. Lag (1992:1542).

13 §   Det ålig­ger huvud­man för all­män va-​anläggning att för varje fas­tig­het som avses i 9 § bestämma punkt, där inkopp­ling av fas­tig­he­tens led­ningar till anlägg­ningen skall ske (för­bin­del­se­punkt).
Sådan punkt skall, om ej sär­skilda skäl för­an­le­der annat, vara belä­gen i fas­tig­he­tens ome­del­bara när­het. Upp­gift om punk­tens läge skall läm­nas fas­tig­hets­ä­ga­ren inom sådan tid som är skä­lig med hän­syn till den­nes intresse att kunna pla­nera för fas­tig­he­tens utnytt­jande. Lag (1976:842).

14 §   I all­män va-​anläggning ingår sådana led­ningar och andra anord­ningar fram till för­bin­del­se­punk­terna som till­hör huvud­man­nen.

Ränn­sten, ränn­stens­brunn och led­ning som för­bin­der sådan brunn med all­män avlopps­led­ning samt väg­dike ingår ej i all­män va-​anläggning.
Lag (1976:842).

Inlö­sen av va-​anordningar m.m.

15 §   Finns för fas­tig­het som avses i 9 § anord­ning för vat­ten­för­sörj­ning eller avlopp som kan använ­das för den all­männa va-​anläggningen, är äga­ren av anord­ningen skyl­dig att på begä­ran av huvud­man­nen låta den inför­li­vas med anlägg­ningen mot skä­lig ersätt­ning. Lag (1976:842).

16 §   Anord­ning för vat­ten­för­sörj­ning eller avlopp, som blir onyt­tig till följd av att all­män va-​anläggning kom­mer till stånd eller utvid­gas, skall ersät­tas av huvud­man­nen i den mån det är skä­ligt med hän­syn till anord­ning­ens art, ålder och skick, den för­del äga­ren får av den all­männa va-​anläggningen och övriga omstän­dig­he­ter. Lag (1976:842).

Va-​installation

17 §   Med va-​installation för­stås led­ning som för fas­tig­het dra­gits från för­bin­del­se­punkt samt anord­ning som för­bun­dits med sådan led­ning.
Lag (1976:842).

18 §   Reg­ler om beskaf­fen­het av va-​installation och utfö­rande av instal­la­tions­ar­bete finns i plan- och bygg­la­gen (1987:10) och med stöd av nämnda lag med­de­lade före­skrif­ter. Lag (1987:134).

19 §   Huvud­man får ej med­dela före­skrift i fråga som avses i 18 § eller om vem som har rätt att utföra instal­la­tions­ar­bete. Lag (1976:842).

20 §   När det behövs, får huvud­man låta under­söka va-​installation och dess bru­kande. Lag (1976:842).

Bru­kande av all­män va-​anläggning

21 §   En all­män va-​anläggning skall bru­kas så att det inte upp­kom­mer olä­gen­het för huvud­man­nen eller annan samt så att det inte upp­står svå­rig­he­ter för huvud­man­nen att upp­fylla kra­ven från miljö-​ och häl­so­skydds­syn­punkt eller att i övrigt upp­fylla sina ålig­gan­den enligt lag eller annan för­fatt­ning eller enligt avtal.
Lag (1993:417).

22 §   Huvud­man för all­män va-​anläggning med­de­lar all­männa bestäm­mel­ser för anlägg­ning­ens bru­kande. Fas­tig­hets­ä­ga­res möj­lig­het att utnyttja anlägg­ningen för dess ända­mål får ej genom sådana bestäm­mel­ser oskä­ligt begrän­sas eller för­svå­ras. Lag (1976:842).

23 §   Om huvud­man­nen änd­rar all­männa bestäm­mel­ser, skall berörda fas­tig­hets­ä­gare skrift­li­gen under­rät­tas om änd­ring­ens inne­börd och tid­punk­ten för ikraft­trä­dan­det i skä­lig tid innan änd­ringen trä­der i kraft. Mot­sva­rande gäl­ler när huvud­man­nen i annat avse­ende änd­rar för­ut­sätt­ning­arna för va-​anläggnings bru­kande. Lag (1976:842).

Avgif­ter och taxa

24 §   Avgif­ter som huvud­man för all­män va-​anläggning tager ut får ej över­skrida vad som behövs för att täcka nöd­vän­diga kost­na­der för anlägg­ningen. Lag (1976:842).

25 §   Avgif­ter enligt 10 § får ej över­skrida huvud­man­nens kost­nad för att vat­ten genom anlägg­ningen avleds från all­männa plat­ser inom det område varom är fråga. I den mån omfatt­ningen av plat­serna uppen­bar­li­gen över­sti­ger områ­dets eget behov, skall kost­na­den bäras av den som sva­rar för att plat­serna ställs i ord­ning och under­hålls. Lag (1987:134).

26 §   Avgifts­skyl­dig­het skall för­de­las mel­lan fas­tig­he­terna efter skä­lig och rätt­vis grund.

Om kost­na­den för en viss fas­tig­hets eller vissa fas­tig­he­ters vat­ten­för­sörj­ning eller avlopp på grund av sär­skilda för­hål­lan­den i beak­tans­värd omfatt­ning avvi­ker från vad som i övrigt gäl­ler inom verk­sam­hets­om­rå­det, bestäms engångs­av­gift med hän­syn till dessa skill­na­der.

Om det med hän­syn till vat­ten­för­sörj­ningen, till beho­vet av en till­freds­stäl­lande avloppsre­ning eller av andra skäl under en viss mindre del av året behövs sär­skilda åtgär­der av säsongs­be­to­nad karak­tär vid en all­män va-​anläggning, får peri­o­diska avgif­ter för den delen av året bestäm­mas med tillämp­ning av en tax­e­nivå som är högst dub­belt så hög som den som tilläm­pas för huvud­de­len av året.
Lag (1996:508).

27 §   Avgift skall utgå enligt taxa som huvud­man utfor­mar i över­ens­stäm­melse med de grun­der som anges i 24-26 §§. Avgift kan utgå som engångs­av­gift och som peri­o­diska avgif­ter.

Engångs­av­gift får ej sät­tas högre än att den sva­rar mot fas­tig­he­tens andel i kost­na­den för den all­männa va-​anläggningens utfö­rande. Upp­går engångs­av­gift till belopp som är betung­ande med hän­syn till fas­tig­he­tens eko­no­miska bär­kraft och övriga omstän­dig­he­ter, skall, om fas­tig­he­tens ägare begär det samt god­tag­bar säker­het stäl­les, avgif­ten för­de­las på årliga inbe­tal­ningar under viss tid, högst tio år.

Avgift skall beta­las vid anford­ran. På obe­talt belopp utgår ränta enligt 6 § rän­te­la­gen (1975:635) från dagen för anford­ran.

Skall engångs­av­gift för­de­las på årliga inbe­tal­ningar, utgår ränta enligt 5 § rän­te­la­gen på varje del av avgif­ten som för­fal­ler till betal­ning i fram­ti­den från den dag då den första inbe­tal­ningen skall ske till dess ifrå­ga­va­rande del av avgif­ten beta­las eller ränta skall utgå enligt tredje styc­ket. Lag (1976:842).

Avtal om va-​frågor

28 §   Huvud­man kan träffa avtal med fas­tig­hets­ä­gare om sådan va-​fråga som ej regle­ras i all­männa bestäm­mel­ser eller taxa. Lag (1976:842).

Ska­de­stånds­skyl­dig­het m.m.

29 §   Har huvud­man eller fas­tig­hets­ä­gare över­skri­dit sin rätt eller åsi­do­satt sin skyl­dig­het i för­hål­lande till den andre, skall han åter­ställa vad som rub­bats eller full­göra vad som efter­satts samt ersätta ska­dan. Lag (1976:842).

29 a §   Om avgift har beta­lats för utfö­rande av en all­män va-​anläggning enligt denna lag eller enligt mot­sva­rande äldre bestäm­mel­ser, är kom­mu­nen skyl­dig att betala till­baka avgif­ten i den mån skada upp­kom­mer för äga­ren av fas­tig­he­ten genom att han, på grund av att bygg­lov väg­ras, inte kan använda fas­tig­he­ten så som för­ut­sat­tes när avgif­ten beta­la­des.

Kom­mu­nen är också skyl­dig att betala ränta enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) från den dag fas­tig­hets­ä­ga­ren beta­lade avgif­ten. Lag (1987:134).

Avstäng­ning av vat­ten­till­för­sel

30 §   För­sum­mar fas­tig­hets­ä­gare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hän­se­ende iakt­taga vad som ålig­ger honom och är för­sum­mel­sen väsent­lig får huvud­man­nen stänga av vat­ten­till­för­seln till fas­tig­he­ten, om han ej genom anma­ning har kun­nat åstad­komma rät­telse och avstäng­ning kan ske utan att olä­gen­het för män­ni­skors hälsa upp­kom­mer. Kost­nad för avstäng­nings­åt­gärd får påfö­ras fas­tig­hets­ä­ga­ren. Lag (1998:820).

Sär­skilda bestäm­mel­ser om vissa va-​anläggningar

31 §   Va-​anläggning, som dri­ves eller skall dri­vas av annan än kom­mun, kan på ansö­kan av denne för­kla­ras för all­män av läns­sty­rel­sen, om det finns behov av anlägg­ningen från häl­so­skydds­syn­punkt eller från annan all­män syn­punkt.

För bifall till ansök­ningen fordras att berörd kom­mun till­styrkt denna och att sökan­den såväl i eko­no­miskt avse­ende som i övrigt har för­ut­sätt­ningar för att full­göra upp­gif­ten som huvud­man för anlägg­ningen.

Läns­sty­rel­sen kan bestämma visst område, utö­ver vil­ket anlägg­ning­ens verk­sam­hets­om­råde ej får utsträc­kas. Lag (1983:302).

32 §   Har va-​anläggning för­kla­rats för all­män enligt 31 §, får kom­mun, inom vars område anlägg­ningen har sitt verk­sam­hets­om­råde, utse till­syns­man för anlägg­ningen.

Till­syns­man har till­träde till alla delar av anlägg­ningen. Han får granska räken­ska­per och övriga hand­lingar rörande denna. Han avger årli­gen berät­telse över sin till­syn till kom­mu­nen.

För­hål­lande som påkal­lar ingri­pande av en läns­sty­relse, den eller de kom­mu­nala nämn­der som full­gör upp­gif­ter inom miljö-​ och häl­so­skydds­om­rå­det eller någon annan myn­dig­het skall av till­syns­man­nen anmä­las till kom­mu­nen. Lag (1991:1699).

33 §   Kan med skäl anta­gas, att huvud­man för va-​anläggning som för­kla­rats för all­män enligt 31 § åsi­do­sät­ter viss eller vissa fas­tig­he­ters intres­sen eller annars dri­ver anlägg­ningen på mindre lämp­ligt sätt, kan läns­sty­rel­sen för­ordna sysslo­man att i huvud­man­nens ställe och för hans räk­ning driva anlägg­ningen. Sysslo­man kan ent­le­di­gas av läns­sty­rel­sen, när för­hål­lan­dena för­an­le­der det.

Sysslo­man har rätt till arvode av huvud­man­nen. Läns­sty­rel­sen bestäm­mer arvo­dets belopp. Lag (1976:842).

Tyst­nads­plikt

34 §   Den som del­tar eller har del­ta­git i under­sök­ning enligt 20 § får inte obe­hö­ri­gen röja eller utnyttja vad han där­vid har fått veta om enskil­das affärs-​ eller drift­för­hål­lan­den. Vad nu har sagts gäl­ler även sysslo­man med avse­ende på vad han har erfa­rit på grund av sitt upp­drag.

I det all­män­nas verk­sam­het tilläm­pas i stäl­let bestäm­mel­serna i sek­re­tess­la­gen (1980:100). Lag (1980:208).

Pröv­ning av va-​frågor

35 §   Ärende, som enligt 2, 6, 7, 31 eller 33 § skall hand­läg­gas av läns­sty­relse, tas upp av läns­sty­rel­sen i det län, där va anlägg­ningen har eller skall ha sitt verk­sam­hets­om­råde eller huvud­de­len av detta.

Läns­sty­rel­sen kan vid behov anlita sak­kun­nig. Den sak­kun­nige har rätt till ersätt­ning med belopp, som läns­sty­rel­sen bestäm­mer.
Huvud­man­nen för den va anlägg­ning som ären­det rör beta­lar ersätt­ningen. Om ären­det inte avser befint­lig eller pla­ne­rad anlägg­ning, beta­las ersätt­ningen av kom­mu­nen.

Läns­sty­rel­ses beslut enligt 7 eller 33 § eller om ersätt­ning till sak­kun­nig som avses i andra styc­ket får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Annat beslut av läns­sty­rel­sen enligt denna lag får över­kla­gas hos rege­ringen. Lag (1995:19).

36 §   Mål som anges i 37 § prö­vas av sta­tens va-​nämnd. Bestäm­mel­ser om nämn­den finns i lagen (1976:839) om sta­tens va-​nämnd. Lag (1976:842).

37 §   Va-​nämnden prö­var mål angå­ende inlö­sen eller ersätt­ning enligt 15 eller 16 §, mål enligt 29 a § om åter­be­tal­ning av avgift samt mål som rör tvist mel­lan huvud­man och fas­tig­hets­ä­gare om
   1. rätt att bruka all­män va-​anläggning eller skyl­dig­het att genom avgift bidraga till kost­na­derna för sådan anlägg­ning,
   2. tillämp­ning eller tolk­ning av all­männa bestäm­mel­ser eller taxa,
   3. gil­tig­he­ten, bestån­det eller rätta inne­bör­den av avtal mel­lan huvud­man och fas­tig­hets­ä­gare,
   4. vill­kor för bru­kande av all­män va-​anläggning i den mån all­männa bestäm­mel­ser och taxa ej är tillämp­liga samt avtal ej kun­nat träf­fas,
   5. ford­ran på avgift till huvud­man för all­män va-​anläggning,
   6. ska­de­stånd eller annan påföljd enligt 29 eller 30 §,
   7. annan va-​fråga, som avses i denna lag. Lag (1996:508).

38 §   Talan om åter­be­tal­ning enligt 29 a § skall väc­kas inom två år från det att beslu­tet på vil­ket talan grun­das vann laga kraft. Talan får dock väc­kas senare, om ska­dan inte rim­li­gen kunde för­ut­ses inom angi­ven tid.
Lag (1987:134).

39 - 54 §§ har upp­hävts genom lag (1976:842).

1995:19

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1995. Beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det över­kla­gas enligt äldre bestäm­mel­ser.