Lag (1994:844) om behö­rig­het att utöva vete­ri­näryr­ket. För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2009:302

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Upp­hävd:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1994:844
Depar­te­ment: Jord­bruks­de­par­te­men­tet
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2009:459
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1994:844
Depar­te­ment/myn­dig­het: Jord­bruks­de­par­te­men­tet
Utfär­dad: 1994-​06-02
Änd­rad: t.o.m. SFS

2009:459
Upp­hävd: 2010-​01-01
För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS

2009:302
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Behö­rig­het m. m.

1 §   Behö­rig att utöva vete­ri­näryr­ket är
   1. den som är legi­ti­me­rad enligt 2 § eller enligt före­skrif­ter med­de­lade med stöd av 3 § 1,
   2. den som enligt före­skrif­ter med­de­lade av rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, av Sta­tens jord­bruks­verk har till­stånd att utöva yrket i den utsträck­ning som anges i varje sär­skilt fall,
   3. den som enligt före­skrif­ter med­de­lade med stöd av 3 § 2 har rätt till sådan yrkes­ut­öv­ning utan legi­ti­ma­tion.

2 §   Legi­ti­ma­tion som vete­ri­när med­de­las av Jord­bruks­ver­ket.

Den som avlagt vete­ri­närex­a­men i Sve­rige skall på ansö­kan legi­ti­me­ras som vete­ri­när. Det­samma gäl­ler den som har avlagt vete­ri­närex­a­men utom­lands och genom­gått av rege­ringen, eller efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, av Jord­bruks­ver­ket före­skri­ven efter­ut­bild­ning. Legi­ti­ma­tion får dock inte med­de­las om omstän­dig­he­terna är sådana att en legi­ti­ma­tion skulle komma att åter­kal­las.

Om den som har avlagt vete­ri­närex­a­men utom­lands är myc­ket skick­lig och sär­skilt erfa­ren inom vete­ri­näryr­ket, får legi­ti­ma­tion med­de­las trots att han inte har genom­gått före­skri­ven efter­ut­bild­ning.

3 §   För vete­ri­nä­rer med sådan utländsk utbild­ning som omfat­tas av Sve­ri­ges åta­gan­den enligt inter­na­tio­nella över­ens­kom­mel­ser med­de­lar rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, Jord­bruks­ver­ket före­skrif­ter om
   1. legi­ti­ma­tion,
   2. behö­rig­het att utan legi­ti­ma­tion utöva vete­ri­näryr­ket.

4 §   Till­stånd enligt 1 § 2 att utöva vete­ri­näryr­ket i områ­den intill riks­grän­sen får med­de­las att gälla för varje vete­ri­när som uppe­hål­ler tjänst som vete­ri­när i sådana trak­ter i Fin­land och Norge som grän­sar till Sve­rige.

5 §   För att vete­ri­nä­rer inför all­män­he­ten skall få till­kän­nage att de är sär­skilt kun­niga inom en viss gren av vete­ri­näryr­ket, skall de ha upp­fyllt de vill­kor för spe­ci­a­list­kom­pe­tens som har före­skri­vits av rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, av Jord­bruks­ver­ket.

6 §   Den som inte är behö­rig att utöva vete­ri­näryr­ket får inte mot ersätt­ning behandla sjuk­dom på vil­ken epi­zoo­ti­la­gen (1999:657) eller zoo­nosla­gen (1999:658) är tillämp­lig.

Den som sak­nar behö­rig­het att utöva vete­ri­näryr­ket får inte beteckna sig vete­ri­när i sam­band med att han mot ersätt­ning under­sö­ker djurs häl­so­till­stånd eller behand­lar djur för sjuk­dom eller lik­nande till­stånd genom att vidta eller före­skriva åtgär­der i före­byg­gande, botande eller lind­rande syfte. Han får inte hel­ler i sam­band med verk­sam­he­ten använda en sådan titel eller yrkes­be­teck­ning som inne­hål­ler ordet vete­ri­när eller ger sken av att han är legi­ti­me­rad eller på annat sätt auk­to­ri­se­rad av en myn­dig­het eller har spe­ci­a­list­kom­pe­tens som vete­ri­när. Lag (2002:549).

Vete­ri­nä­rers all­männa skyl­dig­he­ter m. m.

7 §   En vete­ri­när skall full­göra sina upp­gif­ter i över­ens­stäm­melse med veten­skap och beprö­vad erfa­ren­het.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om vad vete­ri­nä­rer är skyl­diga att göra i sin yrkes­ut­öv­ning och om till­syn över vete­ri­nä­rers verk­sam­het.

8 §   En vete­ri­när är skyl­dig att låta sin verk­sam­het inspek­te­ras av den myn­dig­het som enligt före­skrif­ter som avses i 7 § andra styc­ket har till­syn över verk­sam­he­ten eller av den som till­syns­myn­dig­he­ten för­ord­nar.

Om till­syns­myn­dig­he­ten fin­ner att en vete­ri­när är skä­li­gen miss­tänkt för brott i utöv­ningen av vete­ri­näryr­ket, skall myn­dig­he­ten, om inte annat föl­jer av 30 §, anmäla vete­ri­nä­ren till åtal
   1. om det för brot­tet är före­skri­vet fäng­else, eller
   2. om det finns anled­ning anta att det kom­mer att föras talan om enskilt anspråk.

9 §   En vete­ri­när får inte obe­hö­ri­gen röja eller utnyttja vad vete­ri­nä­ren i sin yrkes­ut­öv­ning har fått veta om enskil­das affärs-​ eller drift­för­hål­lan­den.

I det all­män­nas verk­sam­het gäl­ler bestäm­mel­serna i offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).
Lag (2009:459).

Disci­pli­n­an­svar

10 §   Om en vete­ri­när upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het åsi­do­sät­ter sina skyl­dig­he­ter i sin vete­ri­nära yrkes­ut­öv­ning får disci­plin­på­följd med­de­las vete­ri­nä­ren. Är felet med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter ringa, får någon påföljd inte med­de­las. Disci­plin­på­följ­der är erin­ran och var­ning.

Disci­plin­på­följd får inte med­de­las en vete­ri­när för att han del­ta­git i strejk eller i en lik­nande strids­åt­gärd.

11 §   Om en vete­ri­när har anmälts till åtal, får något disci­pli­närt för­fa­rande enligt denna lag inte inle­das eller fort­sät­tas i fråga om den för­se­else som avses med anmä­lan. Om en fråga om disci­pli­n­an­svar har anmälts till Vete­ri­nära ansvars­nämn­den får dock vete­ri­nä­ren under­rät­tas om detta.

Om en gär­ning har prö­vats i straff­rätts­lig ord­ning, får ett disci­pli­närt för­fa­rande inle­das eller fort­sät­tas bara om gär­ningen, av någon annan orsak än bris­tande bevis­ning, inte har ansetts vara något brott.

12 §   Disci­plin­på­följd får med­de­las bara om vete­ri­nä­ren inom två år från för­se­el­sen skrift­li­gen har under­rät­tats om vad som anförs mot vete­ri­nä­ren.

Disci­plin­på­följd får inte med­de­las en vete­ri­när senare än fem år efter för­se­el­sen.

Åter­kal­lelse av legi­ti­ma­tion och annan behö­rig­het m. m.

13 §   Legi­ti­ma­tion som vete­ri­när skall åter­kal­las om vete­ri­nä­ren
   1. visat grov oskick­lig­het vid utö­van­det av vete­ri­näryr­ket eller på annat sätt visat sig vara uppen­bart olämp­lig att utöva yrket,
   2. på grund av sjuk­dom eller någon lik­nande omstän­dig­het inte kan utöva vete­ri­näryr­ket till­freds­stäl­lande.

Om en vete­ri­när som har fått legi­ti­ma­tion här i lan­det på grund av auk­to­ri­sa­tion i ett annat land för­lo­rar denna auk­to­ri­sa­tion, skall legi­ti­ma­tio­nen åter­kal­las.

14 §   Om det finns grun­dad anled­ning anta att legi­ti­ma­tio­nen bör åter­kal­las enligt 13 § första styc­ket 2, får vete­ri­nä­ren före­läg­gas att låta sig under­sö­kas av anvi­sad läkare.

Om ett före­läg­gande om läkar­un­der­sök­ning har beslu­tats, får legi­ti­ma­tio­nen åter­kal­las för tiden till dess ären­det slut­ligt avgörs.

Har vete­ri­nä­ren inte följt ett före­läg­gande om läkar­un­der­sök­ning inom ett år från det att vete­ri­nä­ren fick del av detta, får legi­ti­ma­tio­nen åter­kal­las.

15 §   Bestäm­mel­serna i 13-​-14 §§ om åter­kal­lelse av legi­ti­ma­tion gäl­ler även annan behö­rig­het att utöva vete­ri­näryr­ket.

16 §   Om en vete­ri­när miss­bru­kar sin rätt att för­skriva nar­ko­tiska eller alko­hol­hal­tiga läke­me­del eller tek­nisk sprit, får denna rätt dras in eller begrän­sas. För­skriv­nings­rät­ten får också dras in eller begrän­sas om vete­ri­nä­ren själv begär det.

Om det finns san­no­lika skäl för miss­tanke om sådant miss­bruk som avses i första styc­ket, får för­skriv­nings­rät­ten dras in eller begrän­sas till dess frå­gan prö­vats slut­ligt. Ett sådant beslut gäl­ler i högst sex måna­der. Om det finns sär­skilda skäl, får beslu­tets gil­tig­het för­längas med ytter­li­gare högst sex måna­der.

17 §   En vete­ri­när, vars behö­rig­het att utöva yrket har åter­kal­lats, skall återfå denna behö­rig­het när för­hål­lan­dena med­ger det.

Vad som sägs i första styc­ket gäl­ler även i fråga om inskränk­ningar i för­skriv­nings­rät­ten enligt 16 §.

Vete­ri­nära ansvars­nämn­den

18 §   Frå­gor om disci­pli­n­an­svar enligt denna lag prö­vas av Vete­ri­nära ansvars­nämn­den.

Nämn­den prö­var även frå­gor om åter­kal­lelse och begräns­ning av legi­ti­ma­tion samt andra frå­gor som avses i 13-​-17 §§.

19 §   Ansvars­nämn­den består av ord­fö­rande och fem andra leda­mö­ter.

Ord­fö­ran­den skall vara eller ha varit ordi­na­rie domare. Två leda­mö­ter skall vara vete­ri­nä­rer. Övriga leda­mö­ter utses bland per­so­ner som har insikt i djur­håll­ning och som kan anses före­träda all­män­he­tens intres­sen.

Rege­ringen utser ord­fö­rande, övriga leda­mö­ter och, i den utsträck­ning det behövs, ersät­tare för dem. För ersät­tare gäl­ler vad som sägs om leda­mot.

20 §   Ansvars­nämn­den är beslut­för med ord­fö­ran­den och minst fyra andra leda­mö­ter.

Ord­fö­ran­den får ensam fatta beslut som
   1. inne­bär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppen­bart att ären­det inte kan leda till någon påföljd och om ären­det inte hel­ler rör ansö­kan om att återfå behö­rig­het,
   2. inte inne­fat­tar ett slut­ligt avgö­rande i sak och inte rör fråga enligt 14 § eller 16 § andra styc­ket eller utdö­mande av vite enligt 26 § andra styc­ket.

Ären­den som har avgjorts av ord­fö­ran­den ensam skall anmä­las vid nästa sam­man­träde med nämn­den.

21 §   I fråga om jäv mot den som hand­läg­ger ären­den i ansvars­nämn­den skall bestäm­mel­serna i 4 kap. rät­te­gångs­bal­ken om jäv mot domare tilläm­pas.

22 §   Om det fram­kom­mer skilj­ak­tig mening vid en över­lägg­ning i ansvars­nämn­den, skall bestäm­mel­serna i 29 kap. rät­te­gångs­bal­ken om omröst­ning i brott­mål med endast lag­farna leda­mö­ter tilläm­pas. Ord­fö­ran­den säger dock sin mening först.

Hand­lägg­ningen i ansvars­nämn­den

23 §   Frå­gor om disci­pli­n­an­svar skall tas upp på anmä­lan av
   1. den myn­dig­het som har till­syn över den yrkes­ut­öv­ning som för­an­le­der anmä­lan,
   2. vete­ri­nä­rens arbets­gi­vare, eller
   3. den som har lidit skada till följd av vete­ri­nä­rens yrkes­ut­öv­ning.

Frå­gor som avses i 13-​-17 §§ tas upp på anmä­lan av Jord­bruks­ver­ket eller den som saken gäl­ler.

Bestäm­mel­ser om rätt för Riks­da­gens ombuds­män och för Justi­ti­e­kans­lern att göra anmä­lan i ären­den om disci­pli­n­an­svar och om åter­kal­lelse av behö­rig­het samt om hand­lägg­ningen av sådana ären­den finns i 6 § lagen (1986:765) med instruk­tion för Riks­da­gens ombuds­män och i 6 § lagen (1975:1339) om Justi­ti­e­kans­lerns till­syn.

24 §   För­fa­ran­det hos ansvars­nämn­den är skrift­ligt.

Munt­lig för­hand­ling får dock före­komma när det kan antas vara till för­del för utred­ningen.

25 §   Är en anmä­lan så ofull­stän­dig att den inte kan läg­gas till grund för en pröv­ning i sak, skall ansvars­nämn­den före­lägga anmä­la­ren att inom viss tid avhjälpa bris­ten. Om anmä­la­ren inte föl­jer före­läg­gan­det, får anmä­lan avvi­sas. Vad som sägs om anmä­lan gäl­ler också i fråga om ansö­kan.

26 §   Ansvars­nämn­den skall se till att varje ärende blir till­räck­ligt utrett. Över­flö­dig utred­ning skall avvi­sas.

Nämn­den får fordra in jour­na­ler och andra hand­lingar som behövs för utred­ningen. Där­vid får nämn­den före­lägga en vete­ri­när vite.

27 §   Om en fråga krä­ver sär­skild sak­kun­skap, får ansvars­nämn­den inhämta ytt­ran­den från myn­dig­he­ter och andra sak­kun­niga i frå­gan.

I fråga om sådana sak­kun­niga skall 40 kap. 2--7 och 12 §§ rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas.

De som är skyl­diga att lämna ytt­rande har rätt till ersätt­ning för sitt utlå­tande endast om det är sär­skilt före­skri­vet. Andra sak­kun­niga från vilka nämn­den inhäm­tat ytt­rande har rätt till ersätt­ning av all­männa medel för sitt upp­drag. Ansvars­nämn­den får bevilja för­skott på sådan ersätt­ning.

28 §   Till munt­lig för­hand­ling skall par­terna kal­las. En enskild får kal­las att inställa sig per­son­li­gen. Att den kal­lade inte kom­mer till för­hand­lingen utgör inte något hin­der för ären­dets vidare hand­lägg­ning och avgö­rande.

En enskild part, som har inställt sig till en munt­lig för­hand­ling, får tiller­kän­nas ersätt­ning av all­männa medel för kost­nad för resa och uppe­hälle, om ansvars­nämn­den fin­ner att han skä­li­gen bör ersät­tas.
Nämn­den får bevilja för­skott på ersätt­ningen. När­mare bestäm­mel­ser om ersätt­ning och för­skott med­de­las av rege­ringen.

29 §   Bestäm­mel­serna om moti­ve­ring av beslut och om under­rät­telse om beslut i 20 och 21 §§ för­valt­nings­la­gen (1986:223) skall tilläm­pas även på beslut enligt 14 § och 16 § andra styc­ket.

30 §   Om ansvars­nämn­den i ett ärende som hand­läggs där fin­ner att åtal­san­mä­lan enligt 8 § andra styc­ket bör göras, skall nämn­den göra sådan anmä­lan.

Över­kla­gande m. m.

31 §   Ansvars­nämn­dens beslut och Jord­bruks­ver­kets beslut i ett sär­skilt fall enligt denna lag får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (1995:104).

32 §   Ansvars­nämn­dens beslut får över­kla­gas av
   1. Jord­bruks­ver­ket,
   2. den som enligt 23 § första styc­ket anmält en fråga om disci­pli­n­an­svar, om beslu­tet har gått honom emot,
   3. annan som beslu­tet angår, om det har gått honom emot.

Bestäm­mel­ser om rätt för Riks­da­gens ombuds­män och för Justi­ti­e­kans­lern att söka änd­ring i beslut om disci­pli­n­an­svar eller i behö­rig­hets­fråga med anled­ning av fel i yrkes­ut­öv­ningen finns i 7 § lagen (1986:765) med instruk­tion för Riks­da­gens ombuds­män och i 7 § lagen (1975:1339) om Justi­ti­e­kans­lerns till­syn. Över­kla­gan­det skall göras inom tre vec­kor från det beslu­tet har med­de­lats.

33 §   Beslut som inte inne­bär att ett ärende avgörs får över­kla­gas endast i sam­band med över­kla­gande av det slut­liga beslu­tet i ären­det. Ett beslut som inte är slut­ligt får dock över­kla­gas sär­skilt när nämn­den har
   1. ogil­lat en invänd­ning om jäv mot leda­mot av nämn­den eller en invänd­ning om att det finns hin­der mot ären­dets pröv­ning,
   2. avvi­sat ombud eller biträde,
   3. för­ord­nat om saken i avvak­tan på att ären­det avgörs,
   4. för­ord­nat om läkar­un­der­sök­ning,
   5. dömt ut vite, eller
   6. för­ord­nat om ersätt­ning för någons med­ver­kan i ären­det.

34 §   Beslut som med­de­las med stöd av denna lag gäl­ler ome­del­bart, om inte något annat bestäms.

35 §   I ären­den om disci­pli­n­an­svar är anmä­la­ren mot­part till den vete­ri­när som har över­kla­gat ansvars­nämn­dens eller dom­sto­lens slut­liga beslut enligt denna lag. I ären­den om åter­kal­lelse av behö­rig­het och inskränk­ning av för­skriv­nings­rätt är Jord­bruks­ver­ket vete­ri­nä­rens mot­part. Lag (1995:104).

Straff­be­stäm­mel­ser

36 §   En vete­ri­när som mot ersätt­ning utö­var vete­ri­näryr­ket när hans legi­ti­ma­tion är åter­kal­lad eller hans behö­rig­het av annan anled­ning har upp­hört, döms för obe­hö­rig utöv­ning av vete­ri­näryr­ket till böter eller fäng­else i högst ett år. Det­samma gäl­ler en vete­ri­när med begrän­sad behö­rig­het som åsi­do­sät­ter de före­skrif­ter som gäl­ler för behö­rig­he­ten.

En vete­ri­när som bry­ter mot 5 § döms till böter.

En vete­ri­när som hind­rar eller undand­rar sig inspek­tion enligt 8 § döms till böter, om inte gär­ningen är belagd med straff i brotts­bal­ken.

37 §   Den som med upp­såt eller av oakt­sam­het bry­ter mot 6 § första styc­ket, döms för smitt­far­ligt kvack­sal­veri på djur till böter eller fäng­else i högst ett år, om inte gär­ningen är belagd med straff enligt 36 §.

Den som bry­ter mot 6 § andra styc­ket, döms till böter.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1994:844
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1965:61) om behö­rig­het att utöva vete­ri­näryr­ket m. m. skall upp­höra att gälla.
   2. Den som vid lagens ikraft­trä­dande har behö­rig­het att utöva vete­ri­näryr­ket enligt äldre före­skrif­ter skall anses ha samma behö­rig­het enligt den nya lagen.
   3. En myn­dig­het som vid lagens ikraft­trä­dande över­läm­nar ett ärende om disci­pli­n­an­svar till Vete­ri­nära ansvars­nämn­den skall anses som anmä­lare enligt 23 § första styc­ket.

1995:104

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1995. Beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det över­kla­gas enligt äldre bestäm­mel­ser.