SFS 1974:342

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

gruv­lag; sfs 1974; 342 utfär­dad den 31 maj 1974. utkom från tryc­ket den 13 juni 1974 kungl. maj:t för­ord­nar föl­jande med riks­da­gen^. 1 kap. all­männa bestäm­mel­ser 1 § var och en äger under de för­ut­sätt­ningar och i den ord­ning som anges i denna lag erhålla rätt att under­söka och bear­beta på egen eller annans grund belä­gen mine­ral­fyn­dig­het (inmut­nings­rätt). 2 § mine­ral­fyn­dig­het är inmut­nings­bar, om den inne­hål­ler 1. malm till någon av föl­jande metal­ler, näm­li­gen guld, suver, pla­tina, kvick­sil­ver, kop­par, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nic­kel, titan, vana­din, molyb­den, vol­fram, tenn, vis­mut, anti­mon och arse­nik, dock icke sjö- eller myr­malm, eller 2. sva­vel­kis, mag­net­kis, gra­fit, apa­tit eller mag­ne­sit. 3 § inmut­nings­rätt erhål­les efter ansö­kan hos berg­mäs­ta­ren, som ut fär­dar bevis om inm utnings­rät­ten (mut­se­del). 4 § den som erhål­lit inmut­nings­rätt (inmu­ta­ren) får inom det område som anges i mut­se­deln (inmu­tat område) utföra under­sök­nings­ar­bete i fråga om inmut­nings­bart mine­ral. 5 § vill inmu­ta­ren bear­beta fyn­dig­he­ten och kan han visa, att inmut nings­bart och för tek­nisk bear­bet­ning läm­pat mine­ral fin­nes inom det in mutade områ­det i sådan myc­ken­het att fyn­dig­he­ten san­no­likt kan göras till före­mål för gruv­drift, har han rätt att för ända­må­let få sig anvi­sat arbets­om­råde (utmål). utmål anvi­sas vid sär­skild för­rätt­ning (utmåls­för­rätt­ning) efter an sökan hos berg­mäs­ta­ren. 6 § har flera kom­mit in med ansök­ningar om inmut­nings­rätt euer utmål, vilka helt eller del­vis avser samma område, äger den före­träde som först kom in med sin ansö­kan. i fall då ansök­ningar om inmut­nings­rätt kom­mit in samma dag har sökan­dena lika rätt i fråga om det gemen­samma områ­det. dock gäl­ler i fråga om område som icke förut varit inmu­tat eller belagt med utmål att den har före­träde som kan visa att han, innan ansök­ning­arna kom in, först upp­täckt inmut­nings­bar mine­ral­fyn­dig­het inom områ­det. ^ ^ prop. 1974: 32, nu 39 , rskr 276. ¬ sfs 1974:342 den som ansö­ker om utmål har före­träde fram­för den som samma dag kom­mit in med ansö­kan om inmut­nings­rätt. har flera samma dag kom­mit in med ansök­ningar om utmål, äger den före­träde som först kom in med ansö­kan om inmut­nings­rätt. an sökan som avser utvidg­ning av utmål ger dock före­träde fram­för ansö kan om nytt utmål. 7 § i utmål som läg­ges för annan än sta­ten har sta­ten rätt till andel med hälf­ten (kro­no­an­del). 8 § bestäm­mel­ser som i vissa avse­en­den begrän­sar rät­ten att inmuta mine­ral­fyn­dig­het eller för­värva eller bear­beta inmu­tad mine­ral­fyn­dig­het eller idka gruv­drift fin­nes i lagen (1916: 156) om vissa inskränk­ningar i rät­ten att för­värva fast egen­dom m. m. 9 § över inmu­tade områ­den och utmål föres regis­ter av berg­mäs­ta­ren (gruvre­gis­ter). 10 § denna lag äger icke tillämp­ning inom all­mänt vat­ten­om­råde i havet. 2 kap. inmut­ning områ­dets stor­lek och form 1 § område som inmu­tas får icke vara större än att det kan anta­gas, att inmu­ta­ren har möj­lig­het att under­söka det i sin hel­het på ett ända måls­en­ligt sätt , och skall i övrigt ha för ända­må­let lämp­lig form. om rådet skall vara bestämt till läge och grän­ser så, att det lätt och säkert kan åter­fin­nas på mar­ken. grän­serna räk­nas på dju­pet lod­räta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål. hin­der mot inmut­ning 2 § inmut­nings­rätt får ej bevil­jas inom område som redan är inmu­tat eller utmålslagt. inom område som under det senast för­flutna året eller del därav varit inmu­tat eller utmålslagt får inmut­nings­rätt bevil­jas endast efter med­gi­vande av sta­tens indu­stri­verk. 3 § inmut­nings­rätt får ej utan med­gi­vande av kungl. maj:t bevil­jas inom 1. område som genom beslut av riks­da­gen för­kla­rats utgöra stats-​​ gru­ve­fält eller om vars för­kla­rande för stats­gru­ve­fält stat­lig myn­dig­het gjort fram­ställ­ning hos kungl, maj:t, såvida icke inmut­ning sokes för sta­tens räk­ning, 2. område som avsatts till natio­nal­park eller om vars för­kla­rande för natio­nal­park stat­lig myn­dig­het gjort fram­ställ­ning hos kungl. maj:t, 3. befäst­nings­om­råde och, i den utsträck­ning kungl. majrt bestäm­mer, område utan­för detta, 4. kyr­ko­gård eller annan begrav­nings­plats, 5. område varpå sökts eller med­de­lats kon­ces­sion enligt lagen (1886: 46 s. 1) angå­ende sten­kols­fyn­dig­he­ter m. m, eller under­sök­nings­till­stånd eller kon­ces­sion enligt uran lagen (1960: 679), utan hin­der av vad som före­skri­ves i första styc­ket får i fall som an- ges under 5 inmut­nings­rätt bevil­jas, om med­gi­vande läm­nats av don som sökt eller erhål­lit kon­ces­sio­nen eller under­sök­nings­till­stån­det. ¬ 4 § inmut­nings­rätt får ej utan med­gi­vande av läns­sty­rel­sen bevil­jas sfs 1974: 342 inom 1. område på mindre avstånd än tret­tio meter från all­män väg eller sådan vägs sträck­ning enligt fast­ställd arbets­plan eller från sådan järn väg eller kanal som är upp­lå­ten för all­män tra­fik eller från all­män flyg plats, 2. område på mindre avstånd än ett­hundra meter från bygg­nad, som är avsedd att sta­dig­va­rande använ­das tul bostad och som ej är belä­gen på inmu­tat eller utmålslagt område, eller från tomt­plats eller träd­gård vid sådan bygg­nad, 3. område som upp­ta­ges av kyrka, annan sam­lings­lo­kal, under­vis nings­an­stalt, hotell eller pen­sio­nat eller av vår­dan­stalt, elev­hem euer där­med jäm­för­lig inrätt­ning, om anlägg­ningen är avsedd för mer än fem­tio per­so­ner, 4. område som upp­ta­ges av elekt­risk kraft­sta­tion eller indust­ri­ell anlägg­ning, 5. område med stads­plan eller bygg­nads­plan. utan hin­der av vad som före­skri­ves i första styc­ket får inmutnings-​​ rätt bevil­jas, om med­gi­vande läm­nats, i fall som anges under 2 av äga ren till bygg­na­den, tomt­plat­sen eller träd­går­den och den som har nytt jan­de­rätt där­till samt i fall som anges under 3 och 4 av ägare och nytt­jan­de­rätts­ha­vare. 5 § kan i annat fall än som avses i 3 och 4 §§ gruv­drift inom visst område anta­gas komma att hindra eller avse­värt för­svåra sådan på gående eller pla­ne­rad använd­ning av mar­ken som är av väsent­lig be tydelse från all­män syn­punkt, kan kungl. maj.-t för­ordna att inmut nings­rätt icke får bevil­jas inom områ­det utan med­gi­vande av kungl. maj:t eller myn­dig­het som kungl. maj:t bestäm­mer. inmut­nings­av­gift 6 § inmu­ta­ren skall betala avgift till sta­ten enligt grun­der som kungl. maj:t bestäm­mer (inmut­nings­av­gift). inmut­nings­an­sö­kan och dess hand­lägg­ning 7 § ansö­kan om inmut­nings­rätt göres hos berg­mäs­ta­ren i det distrikt där det för inmut­ning avsedda områ­det eller större delen därav lig ger. 8 § ansök­ningen skall vara skrift­lig och inne­hålla 1. upp­gift om mine­ral­fyn­dig­he­tens art och beskriv­ning av det om råde som avses med ansök­ningen, 2. upp­gift om fas­tig­het som berö­res av ansök­ningen samt namn och adress på fas­tig­hets­ä­ga­ren och de övriga sakä­gare sökan­den kän­ner till. om berg­mäs­ta­ren fin­ner det behöv­ligt, skall sökan­den ge in plan för under­sök­nings­ar­be­tets bedri­vande och utred­ning om sina möj­lig­he­ter att full­följa pla­nen. fordras med­gi­vande till inmut­ningen av myn­dig­het eller rätt­sä­gare enligt vad som sägs i 2—5 § eller i lagen (1916:156) om vissa inskränk ningar i rät­ten att för­värva fast egen­dom m. m., skall vid ansök­ningen fogas hand­ling som visar att med­gi­vande erhål­lits av myn­dig­he­ten eller rätt­sä­ga­ren eller begärts hos myn­dig­he­ten. sökan­den skall erlägga, för­u­tom föreslcri­ven ansök­ndngs­av­gift, för- 783 ¬ sfs 1974: 342 skott till inmut­nings­av­gif­ten beräk­nat enligt grun­der som kungl. maj:t bestäm­mer. 9 § upp­fyl­ler ansök­ningen icke före­skrif­terna i 8 § första styc­ket eller är den i övrigt ofull­stän­dig eller har sökan­den icke bifo­gat hand­ling som anges i 8 § tredje styc­ket eller erlagt avgift eller för­skott enligt 8 § fjärde styc­ket, skall berg­mäs­ta­ren, om ej rät­telse vin­nes på annat sätt, före­lägga sökan­den att inom viss tid avhjälpa bris­ten. det­samma gäl­ler om sökan­den i fall som sägs i 8 § andra styc­ket icke givit in plan eller utred­ning som där avses. efter­kom­mes icke före­läg­gande att avhjälpa brist i fråga om ansök ning­ens inne­håll och är bris­ten så väsent­lig att ansök­ningen icke kan ligga till grund för pröv­ning av ären­det, skall ansök­ningen avvi­sas. om annat före­läg­gande som förut nämnts ej efter­kom­mes, skall ansök­ningen lika­le­des avvi­sas. fråga om avvis­ning skall skynd­samt u tre­das och avgö­ras. 10 § med inmut­nings­ä­ren­dets avgö­rande skall anstå i avvak­tan på slut­lig pröv­ning av sådan ansö­kan om inmut­nings­rätt eller utmål som berör samma område och som ger före­trä­des­rätt enligt 1 kap. 6 §. i fall som avses i 1 kap. 6 § andra styc­ket skall var och en av sö kan­dena före­läg­gas att, om han vill göra gäl­lande före­trä­des­rätt som där sägs, inom viss tid väcka talan mot övriga sökande vid all­män dom­stol, lakt­ta­ges icke tiden, är rät­ten till talan för­lo­rad. i avvak­tan på att tiden går ut eller, om talan väc­kes, tvis­ten blir slut­ligt avgjord, skall med inmut­nings­ä­ren­dets avgö­rande anstå. 11 § har sökan­den i fall som avses i 8 § tredje styc­ket begärt myn dig­hets med­gi­vande till inmut­ningen, skall myn­dig­he­tens beslut avvak­tas innan inmut­nings­ä­ren­det avgö­res. 12 § berg­mäs­ta­ren får avgöra inmut­nings­ä­ren­det utan att annan än sökan­den erhål­lit till­fälle att yttra sig. 13 § skall ej enligt 9—11 §§ avvis­ning ske eller med ären­dets av görande anstå, före­ta­ges ären­det sna­rast till pröv­ning. där­vid skall berg mäs­ta­ren, i den mån ej hin­der möter enligt vad som sagts förut i denna lag, bevilja inmut­nmgs­rätt med iakt­ta­gande av bestäm­mel­serna i 1 § samt utfärda mut­se­del och fast­ställa inmut­nings­av­gif­ten. 14 § berg­mäs­ta­ren skall genast sända mut­se­deln till inmu­ta­ren samt delge fas­tig­hets­ä­ga­ren och övriga kända sakä­gare avskrift av den­sam ma. inom två måna­der från det mut­se­deln utfär­dats skall berg­mäs­ta­ren dess­utom införa med­de­lande om mut­se­deln och dess inne­håll i post- och inri­kes tid­ningar och tid­ning inom orten. 3 kap. undersöl­mings­ar­bete 1 § minst två vec­kor innan undersöl­c­nings­ar­bete påbör­jas inom in mutat område skall under­rät­telse härom genom inmu­ta­rens försorg del ges såväl ägare tiu den mark där arbe­tet skall bedri­vas som inne havare av nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut avse­ende mar­ken. innan arbe­tet påbör­jas skall inmu­ta­ren ställa säker­het för ersätt­ning enligt 8 §, om icke den som är berät­ti­gad till ersätt­ning med­ger an- 784 nat. ¬ 2 § under­sök­nings­ar­bete får bestå endast i sådana åtgär­der som be- sfs 1974: 342 hövs för att visa att inmut­nings­bar mine­ral­fyn­dig­het före­kom­mer inom det inmu­tade områ­det och för att vinna när­mare kän­ne­dom om fyn­dig hetens stor­lek, beskaf­fen­het och bryt­värd­het. inom inmu­tat område får inmu­ta­ren ej utan med­gi­vande av mar­kens ägare och inne­ha­vare av nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut avse­ende mar­ken upp­föra annan bygg­nad än sådan som är ound­gäng­li­gen nöd­vän­dig för under­sök­nings­ar­be­tet. i den mån det behövs får han bygga väg inom områ­det eller begagna befint­lig väg till och inom områ­det. efter till stånd av berg­mäs­ta­ren får han också bygga nöd­vän­dig väg till områ­det. åtgärd skall utfö­ras så, att minsta skada och intrång vål­las. 3 § inmu­ta­ren får använda inmut­nings­bart mine­ral som bry­tes under arbe­tet endast i den mån det behövs för under­sök­ning av dess beskaf fen­het och lämp­lig­het för tek­nisk bear­bet­ning. pro­dukt som inmu­ta­ren där­vid utvin­ner får han till­go­do­göra sig. på samma sätt får inmu­ta­ren utnyttja förut bru­tet inmut­nings­bart mine­ral, i den mån ej annat föl­jer av 7 kap. 2 § andra styc­ket. ej inmut­nings­bart mine­ra­liskt ämne får bry­tas endast i den mån det behövs för under­sök­nings­ar­be­tets ända­måls­en­liga bedri­vande. av det brutna får inmu­ta­ren använda vad som behövs för under­sök­nings arbe­tet på fyn­dig­he­ten. 4 § berg­mäs­ta­ren får med­dela sär­skilda före­skrif­ter för att före­bygga att inmu­ta­ren över­skri­der sin rätt enligt 2 § första styc­ket eller 3 §. sådana före­skrif­ter län­der ome­del­bart till efter­rät­telse. 5 § under­sök­nings­ti­den är tre år från dagen för mut­se­delns utfär­dan de. efter ansö­kan hos berg­mäs­ta­ren äger inmu­ta­ren få tiden för­längd med sam­man­lagt högst tre år. för­läng­ning får dock icke med­ges, om något ända­måls­en­ligt under­sök­nings­ar­bete ej utförts och ej hel­ler kan anta­gas bli utfört. inmu­ta­ren äger efter ansö­kan hos sta­tens indu­stri­verk få under sök­nings­ti­den ytter­li­gare för­längd med sam­man­lagt högst fyra år, om syn­ner­liga skäl före­lig­ger. vid pröv­ning av fråga om för­läng­ning enligt första eller andra styc ket skall inmut­nings­hin­der som anges i 2 kap. 2—5 §§ beak­tas, om hind­ret fö relåg redan då inmut­nings­rät­ten bevil­ja­des. 6 § ansö­kan om för­läng­ning göres skrift­li­gen. den skall för att kunna upp­ta­gas till pröv­ning ha kom­mit in före utgången av den lö pande under­sök­nings­ti­den. i fråga om ansö­kan om för­läng­ning och dess hand­lägg­ning äger i övrigt 2 kap. 8 och 9 samt 11—13 §§ mot­va­rande tillämp­ning. beslut o m för­läng­ning skall genast sän­das till inmu­ta­ren samt del­ges fas­tig­hets­ä­ga­ren och övriga kända sakä­gare. 7 § är vid under­sök­nings­ti­dens utgång ansö­kan om utmål eller om för­läng­ning av under­sök­nings­ti­den bero­ende på pröv­ning,. får under sök­nings­ar­be­tet fortgå till dess ansök­ningen slut­ligt prö­vats. avvi­sas eller avslås ansök­ningen om för­läng­ning av under­sök­nings­ti­den men sö ker inmu­ta­ren utmål inom den i 4 kap. 7 § angivna tiden, får under sök­nings­ar­be­tet fortgå till dess ansök­ningen om utmål slut­ligt prö­vats. 8 § för­an­le­der under­sök­nings­ar­be­tet skada eller intrång, skall ersätt ning här­för utgå. vid tvist om sådan ersätt­ning väc­kes talan vid den 785 50—sfs 1974 ¬ sfs 1974: 342 fas­tig­hets­dom­stol inom vars område mar­ken eller större delen därav lig­ger. har tvis­ten när utra­åls­för­rätt­ning hål­les icke hän­skju­tits tul av görande av skil­je­män eller dom­stol, prö­vas frå­gan vid för­rätt­ningen. 4 kap. utmål ut målets stor­lek och form 1 § utmå­let skall ha den stor­lek som med hän­syn till fyn­dig­he­tens sträck­ning, gruv­drif­tens behov och övriga omstän­dig­he­ter är lämp­lig och skall i övrigt ha för ända­må­let lämp­lig form. det skall omfatta minst ett på det inmu­tade områ­det belä­get ställe, där inmut­nings­bar fyn­dig­het påvi­sats. utmå­let skall vara bestämt till läge och grän­ser så, att det lätt och säkert kan åter­fin­nas på mar­ken. grän­serna räk­nas på dju­pet lod­räta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål. hin­der mot utmålslägg­ning 2 § i fråga om utläg­gande av utmål inom det inmu­tade områ­det gäl­ler hin­der som anges i 2 kap. 2—5 §§, om hind­ret förelåg redan då inmut­nings­rät­ten bevil­ja­des. vid utläg­gande av utmål utan­för det inmu­tade områ­det gäl­ler hin­der som anges i 2 kap. 2 § första styc­ket samt 3—5 §§, om hind­ret upp­stod innan ansök­ningen om utmål kom in. utmå­let får dock omfatta annat inmu­tat område, om inne­ha­va­ren av inmut­nings­rät­ten med­ger det. mark för gruvdr iften 3 § inmu­ta­ren har rätt att få sig anvi­sad mark för gruv­drif­ten och där­med sam­man­häng­ande verk­sam­het, såsom för upp­fö­rande av bygg nad eller annan anlägg­ning eller för väg, trans­port­bana eller led­ning eller för upp­läg­gande av malm samt varp och andra avfalls­pro­duk­ter. inom utmå­let anvi­sas den mark som inmu­ta­ren begär i den mån det ej är uppen­bart att den icke behövs för ända­må­let. utan­för utmå­let an visas den mark som är nöd­vän­dig. om visst område inom euer utom utmå­let hotas av ras eller sätt­ningar vid gruv­drif­ten, kan även det om rådet anvi­sas. ersätt­ning 4 § ägare av fas­tig­het och inne­ha­vare av sär­skild rätt tul fas­tig­het är berät­ti­gade att av inmu­ta­ren få intrångs­er­sätt­ning och ersätt­ning för annan skada till följd av att mark tages i anspråk enligt 3 §. även ska da eller intrång i övrigt på grund av utmålslägg­ningen skall ersät­tas. vid ersätt­ning­ens bestäm­mande gäl­ler 4 kap. samt 5 kap. 23 §, 24 § och 27 § första styc­ket första punk­ten expro­pri­a­tions­la­gen (1972: 719) i tillämp­liga delar. vad som sägs i 4 kap. 3 § nämnda lag skall här­vid tilläm­pas i fråga om vär­deök­ning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det ansök­ningen om utmål kom in. tvist om ersätt­ningen prö­vas vid utmåls­för­rätt­ningen. 5 § i fråga om ersätt­ning för skada eller intrång, som upp­står efter utmåls­för­rätt­ningen och som icke kun­nat för­ut­ses vid för­rätt­ningen, är 786 denna lag ej tillämp­lig. ¬ ansö­kan om utmål sfs 1974: 342 6 § ansö­kan om utmål göres hos berg­mäs­ta­ren i det distrikt där in mut­nings­rät­ten bevil­jats. 7 § ansök­ningen skall ha kom­mit ia före utgången av under­sök nings­ti­den eller den för­läng­ning därav som kan ha med­gi­vits. har an sökan om för­läng­ning av under­sök­nings­ti­den som gjorts inom nämnda tid avvi­sats eller avsla­gits, får dock utmål sökas inom fyra vec­kor från den dag då ansök­ningen slut­ligt prö­va­des. ansö­ker inmu­tare ej om utmål inom tid som sägs i första styc­ket, för­lo­rar han inmut­nings­rät­ten. 8 § ansö­kan om utmål skall vara skrift­lig och inne­hålla 1. beskriv­ning av det område som inmu­ta­ren öns­kar få sig anvi­sat som utmål och den mark inom och utom utmå­let som han öns­kar taga i anspråk, 2. upp­gift om fas­tig­het som berö­ras av ansök­ningen samt namn och adress på fas­tig­hets­ä­ga­ren och övriga sakä­gare, 3. den utred­ning inmu­ta­ren vill åbe­ropa för att visa att de i 1 kap 5 § angivna för­ut­sätt­ning­arna för erhål­lande av utmål är upp­fyllda, 4. upp­gift huruvida tvist som enligt 3 kap. 8 § skall prö­vas vid för rätt­ningen före­lig­ger. fordras med­gi­vande till utmålslägg­ningen av myn­dig­het eller rätts ägare, skall vid ansök­ningen fogas hand­ling utvi­sande att med­gi­vande erhål­lits av myn­dig­he­ten eller rätt­sä­ga­ren eller begärts hos myn­dig heten. inmu­ta­ren skall erlägga för­skott till ersätt­ning som avses i 30 §, om berg­mäs­ta­ren begär det. 9 § vad som före­skri­ves i 2 kap. 9 § om före­läg­gande och avvis­ning samt i 2 kap. 10 och 11 §§ om att avgö­ran­det av inmut­nings­ä­rende skall anstå i vissa fall äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om ansö­kan om utmål. utmals för­rätt­ning 10 § skall ej enligt vad som föl­jer av 9 § avvis­ning ske eller med ären­dets avgö­rande anstå, före­ta­ges ären­det så snart det kan ske till pröv­ning vid utmåls­för­rätt­ning. 11 § utmåls­för­rätt­ning hål­les av berg­mäs­ta­ren. före­kom­mer fråga om ersätt­ning enligt 3 kap. 8 § eller enligt 4 § i detta kapi­tel, skall även två gode män del­taga i pröv­ningen av utmål­sä­ren­det. det­samma gäl­ler när berg­mäs­ta­ren i annat fall fin­ner att det behövs eller när sak ägare begär det och oskä­ligt dröjs­mål icke för­an­le­des därav. 12 § berg­mäs­ta­ren utser gode män­nen bland dem som i orten är valda till gode män vid fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ning. till tjänst­gö­ring bör före­trä­des­vis kal­las gode män med behöv­lig orts­kän­ne­dom och sak­kun­skap. är god man av jäv hind­rad att tjänst­göra eller ute­blir han och kan annan god man ej utan tids­ut­dräkt infinna sig, får berg­mäs­ta­ren kalla någon som är val­bar till god man vid fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ning. den som kal­lats att tjänst­göra som god man är under­kas­tad ämbets-​​ ansvar i fråga om tjänst­gö­ringen. 787 ¬ sfs 1974; 342 13 § vad som före­skri­ves i 4 kap. 12 § rät­te­gångs­bal­ken om hin­der för dem som är varandra när­stå­ende att sam­ti­digt tjänst­göra som do mare äger mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande för­rätt­nings­män. 14 § mot för­rätt­nings­man gäl­ler samma jäv som mot domare. 15 § vill sakä­gare anföra jäv mot för­rätt­nings­man, skall han fram ställa invänd­ning därom första gången han för talan i ären­det sedan han fick kän­ne­dom om att för­rätt­nings­man­nen tjänst­gör och att jävs anled­ning före­lig­ger. under­lå­ter han det, är hans rätt att anföra jäv för­fal­len. sedan fråga om jäv mot för­rätt­nings­man upp­kom­mit, får han endast vid­taga åtgärd som ej utan syn­ner­lig olä­gen­het kan upp­skju­tas och som ej inne­fat­tar avgö­rande av en för för­rätt­ningen bety­del­se­full fråga. sådan åtgärd får vid­ta­gas av berg­mäs­ta­ren, även om han för­kla­rats jävig. den omstän­dig­he­ten att för­rätt­nings­man fin­nes vara jävig påver­kar icke gil­tig­he­ten av beslut eller åtgärd som till­kom­mit innan frå­gan om jäv upp­kom. 16 § vid för­rätt­ningen skall hål­las sam­man­träde med sakä­garna. om viss f råga icke kan avgö­ras utan ytter­li­gare utred­ning eller om det av annat skäl är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt, får mer än ett sam­man­träde hål­las. 17 § tul sam­man­träde skall kända sakä­gare kal­las. kal­lel­sen skall del­ges dem i god tid före sam­man­trä­det. har vid sam­man­träde till kän­na­gi­vits tid och plats för nytt sam­man­träde, behö­ver den icke kal las som i före­skri­ven ord­ning kal­lats till det sam­man­träde vid vil­ket till­kän­na­gi­van­det skedde. berg­mäs­ta­ren skall minst fyra vec­kor i för­väg införa kun­gö­relse om tid och plats för sam­man­trä­det i post- och inri­kes tid­ningar och tid­ning inom orten. upp­skju­tes sam­man­trä­det eller skall nytt sam­man träde hål­las, behö­ver ny kun­gö­relse ej utfär­das. kal­lelse och kun­gö­relse skall inne­hålla redo­gö­relse för ansök­ning­ens inne­hål], upp­gift om den per­son till vil­ken avskrift av ansök­nings hand­ling­arna sän­des enligt 19 § samt erin­ran om inne­hål­let i 20 §. 18 § vis­tas ägare av fas­tig­het eller ställ­fö­re­trä­dare för denne sta­dig varande utom riket och kan del­giv­ning som avses i 17 § första styc­ket icke ske här i riket med känt ombud, får hand­lingen läm­nas till den som för­val­tar eller bru­kar fas­tig­he­ten. den till vuken hand­lingen läm­nats är skyl­dig att sna­rast sända hand lingen vidare till den sökte, om det kan ske. han skall erin­ras därom när hand­lingen läm­nas till ho nom. är den sök­tes upp­hållsort känd, skall berg­mäs­ta­ren där­jämte med pos­ten sända honom med­de­lande om del- giv­ningen. del­giv­ningen anses ha skett, när hand­lingen läm­nats enligt första styc­ket. 19 § berg­mäs­ta­ren skall i sam­band med att kun­gö­relse utfär­das sän da styrkt avskrift av ansöl­c­nings­hand­ling­arna till lämp­lig per­son på plat­sen för att av denne hål­las till­gäng­lig för sakä­garna. 20 § ägare av fas­tig­het som berö­res av ansök­ningen skall uppge sak- 788 ägare i fråga om fas­tig­he­ten som är kända för honom. under­lå­ter han ¬ det utan gil­tigt skäl och upp­står skada för sakä­gare till följd av under-​​ sfs 1974; 342 låten­he­ten, skall han ersätta ska­dan. 21 § ute­blir inmu­ta­ren utan att ha anmält laga för­fall från första sam­man­träde till vil­ket han kal­lats i före­skri­ven ord­ning, skall sam man­trä­det instäl­las. nytt sam­man­träde skall utsät­tas, om inmu­ta­ren inom tre vec­kor och senast inom tid som i 7 § är före­skri­ven för an sökan om utmål gör fram­ställ­ning därom. sker det ej, avskri­ves ären det. har sakä­gare ej i före­skri­ven ordnmg kal­lats till sam­man­träde, skall sam­man­trä­det upp­skju­tas, såvida icke sakä­ga­ren ändå infun­nit sig eller med­ger att för­rätt­ningen lik­väl slut­fö­res. 22 § för utred­ning av fråga vars bedö­mande krä­ver sär­skild fack kun­skap får för­rätt­nings­män­nen anlita biträde av sak­kun­nig. den som står i sådant för­hål­lande till saken eller till sakä­gare att hans till­för lit­lig­het kan anses för­ringad får ej anli­tas som sak­kun­nig. 23 § har för­rätt­nings­män­nen olika mening, gäl­ler såsom deras be slut vad två av dem säger. har varje för­rätt­nings­man sin mening, gäl­ler berg­mäs­ta­rens mening. i fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mäng den. 24 § i beslut skall anges de skäl på vilka avgö­ran­det grun­das, om det icke är uppen­bart obe­höv­ligt att upp­lysa om dem. 25 § berg­mäs­ta­ren skall föra pro­to­koll över vad som före­kom­mer vid för­rätt­ningen. 26 § visar inmu­ta­ren vid för­rätt­ningen att de i 1 kap. 5 § angivna för­ut­sätt­ning­arna för erhål­lande av utmål är upp­fyllda, skall i den mån ej hin­der möter enligt vad som sagts förut i denna lag utmål anvi­sas med iakt­ta­gande av bestäm­mel­serna i 1 § i detta kapi­tel. 27 § grän­serna för utmå­let och för mark som anvi­sas enligt 3 § skall utsta­kas och utmär­kas i behöv­lig omfatt­ning. över utmå­let och mar­ken skall upp­rät­tas karta i den mån det ej är obe­höv­ligt. 28 § över­ens­kom­melse om ersätt­ning som avses i 3 kap. 8 § eller i 4 § i detta kapi­tel skall, om par­terna begär det, fast­stäl­las vid förrätt-​​ niu­gen. 29 § i sam­band med utmålslägg­ning fast­stäl­les för­svars­av­gift enligt 6 kap. 8 §. 30 § till berg­mäs­tare och gode män utgår ersätt­ning för instäl­lelse vid för­rätt­ningen enligt före­skrif­ter som kungl. maj:t med­de­lar. ersätt­ning till sak­kun­nig bestäm­mes av för­rätt­nings­män­nen. till myn­dig­het eller anställd i all­män tjänst utgår ersätt­ning endast när sär­skild före­skrift är med­de­lad. inmu­ta­ren skall betala ersätt­ning som avses i första och andra styc kena. 31 § inmu­ta­ren skall bära sina egna kost­na­der på grund av för­rätt ningen och ersätta sakä­gare de kost­na­der som denne fått vid­kän­nas för att bevaka sin rätt vid för­rätt­ningen, i den mån ej annat föl­jer vid en mot­sva­rande tillämp­ning av 18 kap. 6 eller 8 § rät­te­gångs­bal ken. beslut i frå­gan med­de­las vid för­rätt­ningen. 789 :a - ¬ sfs 1974: 342 32 § sedan alla till för­rätt­ningen hörande frå­gor avgjorts, skall för rätt­ningen för­kla­ras avslu­tad (avslut­nings­be­slut). beslu­tet med­de­las vid sam­man­träde. i avslut­nings­be­slu­tet skall anges vad som är att iakt­taga vid talan mot beslut vid fö rrätt­ningen. mark som anvi­sats enligt 3 § får genast till­trä­das, om ej annorlunda för­ord­nats. betal­ning av ersätt­ning 33 § vid för­rätt­ningen fast­ställd ersätt­ning skall beta­las inom tre måna­der från det avslut­nings­be­slu­tet med­de­la­des. på ersätt­ningen utgår sex pro­cent årlig ränta från dagen for detta beslut. har för­ord­nande enligt 32 § tredje styc­ket med­de­lats, skall dock rän­tan på ersätt­ning som avser anvi­sad mark beräk­nas från den dag då mar­ken tidi­gast får till­trä­das. 34 § sva­rar mark som anvi­sats enligt 3 § för bevil­jad eller sökt in teck­ning, skall ersätt­ning enligt 4 §, som ej avser per­son­lig skada, jämte ränta beta­las genom ned­sätt­ning hos läns­sty­rel­sen i det län där mar­ken lig­ger. hör mar­ken till olika län, skall ersätt­ningen ned­sät­tas hos den läns­sty­relse som bestäm­mes vid för­rätt­ningen. om bor­ge­när som har panträtt i fas­tig­het lider för­lust där­i­ge­nom att ersätt­ning bli­vit för lågt beräk­nad och ersätt­ningen till följd av över­ens­kom­melse mel­lan den ersätt­nings­skyl­dige och den ersättnings-​​ berät­ti­gade eller av annan anled­ning icke bli­vit prö­vad vid för­rätt ningen, har bor­ge­nä­ren rätt att av den ersätt­nings­skyl­dige få gott­gö­relse för för­lus­ten mot avskriv­ning på ford­rings­hand­lingen. talan om så dan gott­gö­relse skall väc­kas vid den fas­tig­hets­dom­stol inom vars om råde fas­tig­he­ten lig­ger. 35 § vid ned­sätt­ning skall den ersätt­nings­skyl­dige till läns­sty­rel­sen ge in utdrag av pro­to­kol­let över utmåls­för­rätt­ningen och gravations-​​ bevis i fråga om fas­tig­het som berö­res. sker det ej, skall läns­sty­rel­sen anskaffa hand­ling­arna på den ersätt­nings­skyl­di­ges bekost­nad. 36 § för­sum­mar den ersätt­nings­skyl­dige att inom före­skri­ven tid be tala eller ned­sätta ersätt­ning, skall läns­sty­rel­sen på begä­ran av den er- sätt­nings­be­rät­ti­gade låta uttaga belop­pet jämte ränta. läns­sty­rel­sen kan också efter berg­mäs­ta­rens hörande för­ordna att gruv­ar­be­tet skall in stäl­las till dess ersätt­ningen erlagts eller utta­gits. i fråga om utta­gande av ersätt­ning jämte ränta skall bestäm­mel­serna i utsök­nings­la­gen (1877: 31 s. 1) om verk­stäl­lig­het av laga­kraft­ä­gande dom i tvis­te­mål, vari­ge­nom betal­nings­skyl­dig­het bli­vit någon ålagd, äga mot­sva­rande tillämp­ning. 37 § medel som har ned­satts eller utta­gits enligt detta kapi­tel skall av läns­sty­rel­sen utan dröjs­mål sät­tas in i bank mot ränta. 38 § ned­satta eller uttagna medel skall jämte upp­lu­pen ränta be talas ut av läns­sty­rel­sen till den som är berät­ti­gad till med­len. där­vid äger bestäm­mel­serna i 6 kap. 18 § andra och tredje styc­kena samt 19 § expro­pri­a­tions­la­gen (1972: 719) mot­sva­rande tillämp­ning. den ersätt­nings­skyl­dige skall svara för kost­na­derna vid för­del­ningen 790 av ned­satta medel, i den mån ej annat föl­jer vid en mot­sva­rande till- ¬ lämp­ning av 18 kap. 6 eller 8 § rät­te­gångs­bal­ken. fråga om ersätt­ning sfs 1974: 342 för sådan kost­nad prö­vas av den fas­tig­hets­dom­stol inom vars område mar­ken eller större delen därav lig­ger. änd­ring av utmål m. m. 39 § bestäm­mel­serna i detta kapi­tel äger mot­sva­rande tillämp­ning, om inne­ha­vare av utmål öns­kar 1. utvidga eller minska utmå­let eller få dess grän­ser regle­rade eller på nytt utsta­kade, 2. taga i anspråk mark enligt 3 §, 3. avstå anvi­sad mark till äga­ren. vid utvidg­ning eller minsk­ning av utmål tilläm­pas ej 1 § första styc­ket andra punk­ten. 40 § utmål som grän­sar till varandra får läg­gas sam­man till ett ut mål för gemen­sam gruv­drift. utmål får även delas i två eller flera ut mål. för­ord­nande om sam­man­lägg­ning eller del­ning av utmål med­de­las av sta­tens indu­stri­verk efter ansö­kan av berörda utmål­s­in­ne­ha­vare. ver­ket skall där­vid lämna de före­skrif­ter som behövs för genom­föran det av dess beslut. 5 kap. kro­no­an­del 1 § sta­ten får kro­no­an­del som sägs i 1 kap. 7 § om icke sta­ten senast vid utmåls­för­rätt­ningen anmä­ler att den avstår där­i­från. anmä­lan som icke sker vid för­rätt­nings­sam­man­träde skall göras skrift­li­gen hos berg­mäs­ta­ren. denne skall genast sända med­de­lande till inmu­ta­ren om sådan anmä­lan. 2 § har sta­ten ej avstått från kro­no­an­de­len enligt 1 §, skall sta­ten ersätta inmu­ta­ren hälf­ten av den­nes utgif­ter för ersätt­ning enligt 4 kap. 4 § samt för utmåls­för­rätt­ning och för­del­ning av ersätt­nings­me­del. om inmu­ta­ren till­hö­rig mark anvi­sats enligt 4 kap. 3 §, skall sta­ten i för­hål­lande till sin andel ersätta inmu­ta­ren här­för enligt de grun­der som anges i 4 kap. 4 §. talan om ersätt­ning enligt första styc­ket väc­kes vid den fas­tig­hets dom­stol inom vars område mar­ken eller större delen därav lig­ger. 3 § kro­no­an­del får helt eller till viss del över­lå­tas eller upp­lå­tas. 4 § kungl. maj.-t eller myn­dig­het som kungl. maj:t bestäm­mer får besluta i fråga om avstå­ende från kro­no­an­del eller om över­lå­telse eller upp­lå­telse av kro­no­an­del. 6 kap. rätt att använda utmål bryt­ning m. m. 1 § den som inne­har utmål får där såsom gruvin­ne­ha­vare bryta in- mut­nings­bart mine­ral och till­go­do­göra sig detta. från tidi­gare gruv­bryt­ning här­rö­rande inmut­nings­bart mine­ral, som ej upp­ford­rats eller som fin­nes på anvi­sad mark inom utmå­let, till­fal­ler gruvin­ne­ha­va­ren i den mån ej annat föl­jer av 7 kap. 2 § andra styc­ket. inmut­nings­bart mine­ral som bru­tits under under­sök­nings­ti­den och ej använts enligt 3 kap. 3 § till­fal­ler gruvin­ne­ha­va­ren. 79 j ¬ sfs 1974: 342 2 § gmvin­ne­ha­va­ren får inom utmå­let bryta ej inmut­nings­bart mine- raliskt ämne i den mån det behövs för att gruv­ar­be­tet skall kunna be dri­vas på ett ända­måls­en­ligt sätt. av ej inmut­nings­bart mine­ra­liskt ämne som bru­tits före eller efter utmålslägg­ningen får gruvin­ne­ha­va­ren använda vad som behövs vid gruv­ar­be­tet och dess­utom till­go­do­göra sig allt som icke för­rän vid an rik­ning eller där­med lik­ställt för­fa­rande kan avskil­jas från inmut nings­bart mine­ral. han får även i övrigt till­go­do­göra sig ej inmut nings­bart mine­ra­liskt ämne, om mar­kä­ga­ren ej inom sex måna­der efter till­sä­gelse avhäm­tar det och ersät­ter därpå ned­lagda kost­na­der. talan om sådan ersätt­ning väc­kes vid den fas­tig­hets­dom­stol inom vars om råde mar­ken eller större delen därav lig­ger. väc­kes talan, räk­nas tiden för avhäm­tan­det från det ersätt­nings­be­lop­pet slut­ligt bestämts. vad som före­skri­ves i andra styc­ket gäl­ler ej ämne som avses med uran­la­gen (1960: 679). mate­rial som inne­hål­ler sådant ämne får dock tagas ut ur fyn­dig­het för ana­lys eller anrik­nings­för­sök. 3 § gruvin­ne­ha­va­ren får använda utmå­let i dagen endast till den del mark inom utmå­let anvi­sats enligt 4 kap. 3 §. mark som inom eller utom utmå­let anvi­sats enligt nämnda para­graf får ej använ­das för annat än där avsett ända­mål. under jord får utmå­let använ­das endast för gruv­drif­ten och där­med sam­man­häng­ande verk­sam­het. gruvin­ne­ha­va­ren skall hålla behöv­ligt stäng­sel på mark som inom eller utom utmå­let anvi­sats enligt 4 kap. 3 §. om icke berg­mäs­ta­ren med­ger annat, skall stängs­let utfö­ras i var­ak­tigt mate­rial. 4 § gruv­ar­be­tet får icke bedri­vas på sådant sätt att gru­vans fram tida bestånd även­ty­ras eller att till­go­do­gö­ran­det av kvar­läm­nad till gång på mahn omöj­lig­gö­res eller i väsent­lig mån för­svå­ras eller så, att uppen­bar miss­hus­håll­ning med malm på annat sätt äger rum. utfrakts­vä­gar och orter som leder till gru­vans obrutna delar skall hål­las öppna. för igen­lägg­ning av sådan utfrakts­väg eller ort krä­ves till­stånd av berg­mäs­ta­ren, även om rät­ten till utmå­let icke längre består. 5 § berg­mäs­ta­ren får före­lägga gruvin­ne­ha­va­ren att inom viss tid vid­taga åtgärd som behövs för att före­komma fara för gru­vans be stånd eller annans egen­dom, trygga till­trä­det till gru­vans obrutna delar eller hindra uppen­bar miss­hus­håll­ning med malm. efter­kom­mes icke före­läg­gan­det, kan berg­mäs­ta­ren låta utföra sådan åtgärd på gruv- inne­ha­va­rens bekost­nad eller för­ordna att gruv­ar­be­tet skall instäl­las till dess åtgär­den vid­ta­gits. berg­mäs­ta­ren får i nämnda syfte också med­dela gruvin­ne­ha­va­ren andra före­skrif­ter i fråga om gruv­ar­be­tets bedri­vande. bedri­ves gruv­ar­be­tet på sådant sätt att uppen­bar fara upp­står för gru­vans bestånd eller annans egen­dom, får berg­mäs­ta­ren för­bjuda arbe­tets fort­satta bedri­vande. före­skrif­ter och för­bud som avses i denna para­graf län­der ome­del bart till efte rrät­telse. 6 § över gruva som är under arbete skall genom gruvin­ne­ha­va­rens försorg upp­rät­tas gruv­karta. på kar­tan skall redo­vi­sas borr­hål inom utmå­let av bestå­ende värde. i fråga om utmål där gruv­drift ej pågår skall 792 sådana borr­hål inläg­gas på borr­häls­karta. ¬ gruv­karta och borr­håls­karta skall för­va­ras hos gruvin­ne­ha­va­ren sfs 1974:342 och fort­lö­pande kom­plet­te­ras av denne. utdrag av kar­torna skall sän das in till myn­dig­het som kungl. maj:t bestäm­mer. iakt­ta­ger gruvin­ne­ha­va­ren icke vad som före­skri­ves i första och andra styc­kena, kan berg­mäs­ta­ren före­lägga honom att inom viss tid antingen full­göra sina ålig­gan­den eller lämna för­skott för arbe­tets utfö­rande genom berg­mäs­ta­rens försorg. före­läg­gande kan för­e­nas med vite om högst fem­tu­sen kro­nor. 7 § gruva får ej utan berg­mäs­ta­rens till­stånd läg­gas ned för­rän alla gruv­ar­be­ten bli­vit inmätta och inlagda på karta. för­svars­av­gift 8 § gruvin­ne­ha­va­ren skall betala en årlig avgift tiu sta­ten enligt grun­der som kungl. maj:t bestäm­mer (för­svars­av­gift). avgif­ten utgår från och med året efter det år under vil­ket utmålsför-​​ rätt­ningen avslu­ta­des och erläg­ges till berg­mäs­ta­ren års­vis i för­skott före utgången av decem­ber. 9 § erläg­ges icke för­svars­av­gif­ten inom tid som anges i 8 § andra styc­ket, skall berg­mäs­ta­ren före­lägga gruvin­ne­ha­va­ren att inom viss tid, högst tre måna­der, erlägga ett belopp mot­sva­rande dubbla belop pet av vad som icke beta­lats. om före­läg­gan­det ej efter­kom­mes, skall berg­mäs­ta­ren för­klara rät­ten till utmå­let för­ver­kad. rät­ten upp­hör i så fall vid utgången av den tid inom vil­ken före­läg­gan­det skulle ha full­gjorts. beslut om för­ver­kande skall del­ges gruvin­ne­ha­va­ren och, om det kan ske, fas­tig­hets­ä­ga­ren. gil­tig­hets­tid 10 § rät­ten till utmå­let består till utgången av tju­go­femte året efter det år under vil­ket utmåls­för­rätt­ningen avslu­ta­des. läg­ges utmål sam man enligt 4 kap. 40 §, gäl­ler rät­ten till det sam­man­lagda utmå­let under den längsta tid som åter­står för något av utmå­len. gruvin­ne­ha­va­ren har rätt till för­läng­ning av gil­tig­hets­ti­den för ut målet med tjugo år i sän­der, om han under löpande gil­tig­hets­tid inom utmå­let eller inom utmåls­fält vari utmå­let ingår bedri­vit regel­bun­den gruv­bryt­ning. det­samma gäl­ler, om han under löpande gil­tig­hets­tid utfört under­sök­nings­ar­bete av större omfatt­ning inom utmå­let eller inom utmåls­fäl­tet på område, som var utmålslagt när arbe­tet utför­des, eller där utfört omfat­tande till­red­nings­ar­be­ten eller anlägg­ningar för upp­ta­gande av gruv­drift. med utmåls­fält för­stås sådana intill varandra grän­sande utmål, i vilka samme ägare inne­har andel med minst hälf­ten eller av annan orsak har ett bestäm­mande infly­tande. i annat fall än som avses i andra styc­ket prö­vas frå­gan om för­läng ning med hän­syn sär­skilt till det all­män­nas intresse av att främja ett ända­måls­en­ligt utnytt­jande av lan­dets mine­ral­till­gångar. 11 § fråga om för­läng­ning enligt 10 § andra eller tredje styc­ket prö­vas av sta­tens indu­stri­verk efter ansö­kan av gruvin­ne­ha­va­ren eller, om utmå­let till­hör två eller flera, någon av dem. ansö­kan göres skrift­li­gen. den skall för att kunna upp­ta­gas till pröv­ning ha kom­mit in senast ett år före utgången av den löpande gil­tig­hets­ti­den. 793 ¬ sfs 1974:342 har ansö­kan om för­läng­ning ej slut­ligt prö­vats vid gil­tig­hets­ti­dens utgång, utsträc­kes tiden till dess så skett. 12 § gruvin­ne­ha­va­ren eller, om utmå­let till­hör två eller flera, någon av dem äger efter ansö­kan hos sta­tens indu­stri­verk erhålla för­hands besked, om pla­ne­rat arbete har sådan omfatt­ning att det berät­ti­gar till för­läng­ning enligt 10 § andra styc­ket. 13 § anmä­ler gruvin­ne­ha­va­ren till berg­mäs­ta­ren att han icke längre vill behålla rät­ten till utmå­let, upp­hör denna vid näst­föl­jande års­skifte. 7 kap. ver­kan av att rät­ten till utmål upp­hör 1 § upp­hör rät­ten till utmål enligt 6 kap. 9, 10 eller 13 §, gäl­ler för­u­tom vad som för visst fall före­skri­ves i 10 kap. 6 § andra styc­ket bestäm­mel­serna nedan i detta kapi­tel. 2 § gruvin­ne­ha­va­ren för­lo­rar rät­ten till bru­tet inmut­nings­bart mine ral som ej upp­ford­rats. inmut­nings­bart mine­ral som upp­ford­rats får ligga kvar för gruv- inne­ha­va­rens räk­ning imder högst två år efter det att rät­ten till utmå­let upp­hörde. gruvin­ne­ha­va­ren för­lo­rar rät­ten till det som icke tagits bort inom denna tid. mine­ral till vil­ket gruvin­ne­ha­va­ren för­lo­rat sin rätt enligt denna para­graf till­fal­ler fas­tig­hets­ä­ga­ren. 3 § gruvin­ne­ha­va­ren för­lo­rar rat­ten till bygg­nad som gjorts för gru­vans styrka och bestånd samt till stäng­sel som gruvin­ne­ha­va­ren varit skyl­dig att hålla. sådan anlägg­ning skall läm­nas kvar på plat­sen och till­fal­ler vid ny utmålslägg­ning den nye gruvin­ne­ha­va­ren. annan anlägg­ning än som anges i första styc­ket får fin­nas kvar under högst två år efter det att rät­ten till utmå­let upp­hörde. det som icke tagits bort inom denna tid till­fal­ler fas­tig­hets­ä­ga­ren. 4 § gruvin­ne­ha­va­ren för­lo­rar rät­ten till mark som anvi­sats inom eller utom utmå­let. 8 kap. samä­gan­de­rätt 1 utmål 1 § bestäm­mel­serna i detta kapi­tel gäl­ler utmål i vil­ket f innes krono andel eller som eljest till­hör två eller flera gemen­samt. vad som före­skri­ves i 4—10 §§ tilläm­pas i den mån ej delä­garna kom­mer över­ens om annat. 2 § delä­garna skall årli­gen utse en gruv­fö­re­stån­dare. denne skall vara svensk med­bor­gare och bosatt i riket. val av gruv­fö­re­stån­dare skall anmä­las hos berg­mäs­ta­ren. sker icke sådan anmä­lan eller har per­son som ej är behö­rig utsetts, ansva­rar varje delä­gare som om han var gruv­fö­re­stån­dare. 3 § gruv­fö­re­stån­da­ren ansva­rar för att bestäm­mel­serna i 6 kap. 1—7 §§ iakt­ta­ges. han får från delä­garna fordra in de till­skott som behövs för detta och för erläg­gande av för­svars­av­gift. 4 § minst en gång om året skall hål­las stämma med delä­garna. på stäm­man val­jes gruv­fö­re­stån­dare samt behand­las frå­gor om gruv­rö­rel sens bedri­vande och andra gemen­samma ange­lä­gen­he­ter. 794 stämma skall utly­sas av gruv­fö­re­stån­da­ren, när denne fin­ner det ¬ .i" rdmp­ligt eller när delä­gare som äger minst en fjär­de­del i gru­van skrift-​​ sfs 1974: 342 ligen begär det. fin­nes icke gruv­fö­re­stån­dare, kan var och en av del ägarna utlysa stämma. delä­garna kal­las till stämma genom rekom­men­de­rade brev. sak­nas kän­ne­dom om namn och adress på någon av delä­garna, skall kal­lel­sen infö­ras i post- och inri­kes tid­ningar och tid­ning inom orten. kal­lelse skall sk e i god tid före stämma. 5 § på stäm­man föres ordet av den som delä­garna utser. delä­gare har röst­rätt efter sin andel i utmå­let. före­kom­mer skilda meningar, gäl­ler som stäm­mans beslut den mening som fått högsta rös­te­tal. vid lika rös­te­tal avgö­res val genom lott­ning och skall i annan fråga, om ej annat föl­jer av 6 §, den mening gälla som ord­fö­ran­den biträ­der. lån får ej tagas, om ej alla delä­garna sam­tyc­ker till det. 6 § vill delä­gare utföra arbete för under­sök­ning eller bryt­ning i större omfatt­ning än annan delä­gare och inne­har han minst hälf­ten i utmå­let, skall det större arbe­tet utfö­ras. det­samma gäl­ler när fråga är, om ar bete för under­sök­ning eller bryt­ning skall påbör­jas. den som begärt arbe­tet sva­rar för den därav för­an­ledda kost­na­den och till­go­do­räk­nas den ytter­li­gare malm som utvin­nes. 7 § delä­gare som utfört under­sök­nings­ar­bete inom utmå­let skall på begä­ran till­han­da­hålla annan delä­gare resul­ta­tet av under­sök­ningen. 8 § delä­gare som icke del­ta­git i visst arbete får ansluta sig till detta efter till­kän­na­gi­vande på stämma eller skrift­lig anmä­lan hos gruvföre-​​ stån­da­ren. i sådant fall skall han i för­hål­lande till sin andel i utmå­let ersätta av arbe­tet påkal­lade kost­na­der av föl­jande slag, näm­li­gen 1. kost­na­der för bygg­na­der och andra anlägg­ningar, maski­ner, red skap, inven­ta­rier och för­råd, som är nöd­vän­diga eller nyt­tiga för fort satt under­sök­ning eller bryt­ning, efter det värde egen­do­men har vid delä­ga­rens anslut­ning till arbe­tet, 2. ersätt­ning enligt 4 kap. 4 § samt kost­na­der för utmåls­för­rätt­ning och för­del­ning av ersätt­nings­me­del, 3. kost­na­der för sådana efter utmåls­för­rätt­ningen utförda under­sök nings-​​ och till­red­nings­ar­be­ten som är nöd­vän­diga eller nyt­tiga för fort satt under­sök­ning eller bryt­ning. har delä­gare till­hö­rig mark tagits i anspråk för arbe­tet, skall deläga re som anslu­ter sig utge ersätt­ning i för­hål­lande till sin andel enligt de grun­der som anges i 4 kap. 4 §. 9 § vid tvist rörande fråga som avses i 6 § andra styc­ket eller som angår ersätt­ning enligt 8 § väc­kes talan vid den fas­tig­hets­dom­stol inom vars område utmå­let eller större delen därav lig­ger. 10 § beta­lar delä­gare icke senast två måna­der efter anmo­dan därom vad på honom belö­per av till­skott enligt 3 § eller av nöd­vän­diga kost nader för under­sök­nings­ar­bete eller bryt­ning, är hans andel i utmå­let med vad där­till hör för­ver­kad till övriga delä­gare. 9 kap. över­gång av rätt ull utmål m. m. 1 § avtal vari­ge­nom inmut­nings­rätt eller rätt till utmål över­lå­tes skall upp­rät­tas skrift­li­gen. hand­lingen skall upp­taga par­terna, vad som över låtes samt för­kla­ring, att över­lå­telse sker till för­vär­va­ren. avtal som icke upp­fyl­ler före­skrif­terna i första styc­ket är ogil­tigt. 795 ¬ "••-r sfs 1974: 342 2 § den som för­vär­vat inmut­nings­rätt eller rätt till utmål skall skrift ligen anmäla för­vär­vet hos berg­mäs­ta­ren. 3 § anmä­lan som avses i 2 § skall göras inom tre måna­der efter det att den hand­ling på vil­ken för­vär­vet grun­das (fång­es­hand­lingen) upp rät­ta­des. den som gör anmä­lan skall bifoga fång­es­hand­lingen och de övriga hand­lingar som behövs för att styrka för­vär­vet. i fråga om anmä­lan av för­värv i anled­ning av döds­fall eller genom bodel­ning, för­värv som beror av vill­kor, myn­dig­hets till­stånd eller an nan sådan omstän­dig­het samt för­värv beträf­fande vil­ket talan väckts om åter­gång eller hävande äger bestäm­mel­serna om lag­fart­san­sö­kan i 20 kap. 1 § andra styc­ket, 2 § andra styc­ket samt 5 § andra punk­ten jor­da­bal­ken mot­sva­rande tillämp­ning. 4 § har fång­es­hand­ling icke före­tetts eller har kungl. maj­rts till­stånd till för­vär­vet ej erhål­lits, när sådant krä­ves enligt lagen (1916: 156) om vissa inskränk­ningar i rät­ten att för­värva fast egen­dom m. m., skall berg­mäs­ta­ren för­klara anmä­lan vara utan ver­kan. i annat fall skall han sna­rast anteckna anmäl­ningen i gruvre­gist­ret. 5 § avtal som avses i 1 § gäl­ler ej mot över­lå­ta­rens bor­ge­nä­rer, för­rän anmä­lan om för­vär­vet gjorts på sätt som sagts förut i detta ka pitel. 6 § bestäm­mel­serna i 1—5 §§ äger mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om upp­lå­telse och över­gång av nytt­jan­de­rätt till utmål. 10 kap. inlö­sen av rätt till utmål 1 § utmål med vad där­till hör får helt eller till viss andel tagas i an språk genom inlö­sen, 1. om det skulle inne­bära bety­dande tek­nisk och eko­no­misk för­del att utnyttja utmå­let gemen­samt med ett eller flera andra utmål och sådant utnytt­jande är av väsent­ligt intresse från all­män syn­punkt, eller 2. om det är av syn­ner­lig vikt från all­män syn­punkt att fyn­dig­het som hör till utmå­let under­sö­kes euer bear­be­tas eller, i fall då sådan fyn­dig­het är före­mål för bear­bet­ning, att den utnytt­jas på annat sätt eller i större omfatt­ning samt häri­ge­nom vir­mes bety­dande tek­nisk och eko­no­misk för­del. i fråga om inlö­sen gäuer expro­pri­a­tions­la­gen (1972; 719) i tillämp liga delar, i den mån ej annat föl­jer av 2—10 §§. 2 § till­stånd till inlö­sen enligt 1 § första styc­ket 1 får ges endast den som inne­har annat av utmå­len till minst hälf­ten. vill flera lösa enligt 1 § första styc­ket 1 eller 2, skall före­träde ges åt den som har de bästa för­ut­sätt­ning­arna att idka gruv­drift på plat­sen. 3 § ersätt­ningen för utmål som löses kan bestäm­mas att helt eller del­vis utgå som en årlig avgäld, om fyn­dig­he­tens stor­lek och beskaf­fen het ej kan bedö­mas med till­räck­lig säker­het. på yrkande av den er- sätt­nings­be­rät­ti­gade skall så ske, om det ej är uppen­bart att utred ningen ger till­räck­ligt under­lag för att bestämma engångs­er­sätt­ning. 4 § avgäld erläg­ges i form av fast avgift och pro­duk­tions­av­gift. pro duk­tions­av­gif­ten beräk­nas med hän­syn till mäng­den eller vär­det av de 796 mine­ral som varje år bry­tes och upp­fordras inom utmå­let. från pro- ¬ duk­tions­av­gif­ten för visst år skall avräk­nas ett belopp som mot­sva­rar sfs 1974:342 den fasta avgif­ten för året. grun­derna för avgäl­den fast­stäl­les för tjugo år i sän­der. part kan under det näst sista året av varje tju­go­års­pe­riod påkalla ompröv­ning av grun­derna för avgäl­den. har icke talan därom väckts inom angi­ven tid, skall avgäl­den under föl­jande period utgå efter oför­änd­rade grun der. 5 § den ersätt­nings­skyl­dige skall hos läns­sty­rel­sen ställa säker­het för avgäl­den. vid över­gång av rät­ten till utmå­let sva­rar för­vär­va­ren för avgäl­den. förre inne­ha­va­ren är fri, när för­vär­va­ren ställt säker­het som avses i första styc­ket. 6 § vin­nes sådan kän­ne­dom om fyn­dig­he­ten att dess stor­lek och be skaf­fen­het kan bedö­mas med till­räck­lig säker­het, skall på talan av part avgäl­den upp­höra och det inlösta utmå­lets åter­stå­ende värde bestäm mas. det­samma gäl­ler när regel­bun­den gruv­drift pågått under sam­man lagt minst tio år, såvida det ej är uppen­bart att sådan kän­ne­dom fort farande sak­nas. det belopp vartill vär­det bestäm­mes skall beta­las på en gång. om skäl före­lig­ger, kan dock för­ord­nas att belop­pet skall erläg­gas genom årliga avbe­tal­ningar under viss tid, högst tjugo år. i sam­band med avbe­tal­ning skall erläg­gas ränta på ute­stå­ende kapi­tal­be­lopp. upp­hör rät­ten till utmå­let enligt 6 kap. 9, 10 eller 13 §, skall av gäl­den o medel­bart upp­höra och utmå­lets åter­stå­ende värde bestäm­mas. det belopp vartill vär­det bestäm­mes skall beta­las på en gång. 7 § mål om inlö­sen eller ersätt­ning enligt detta kapi­tel upp­ta­ges av den fas­tig­hets­dom­stol inom vars område utmå­let eller större delen där av lig­ger. gäl­ler saken flera utmål som är belägna inom olika fastig hets­dom­sto­lars områ­den och bör utmå­len vid bestäm­mande av ersätt ningen lämp­li­gen behand­las som en enhet, upp­ta­ges målet av den av fas­tig­hets­dom­sto­larna som kungl. maj:t eller, efter kungl. maj:ts för ord­nande, annan myn­dig­het bestäm­mer. 8 § i mål om inlö­sen är den lösande icke skyl­dig att svara för kost nad som mot­par­ten i målet ned­lagt på under­sök­ning av fyn­dig­he­ten i vidare mån an arbe­tet uppen­bar­li­gen är till nytta för den lösande. i mål om belop­pet av avgäld som enligt fast­ställda grun­der skall utgå för visst år tilläm­pas all­männa reg­ler om rät­te­gångs­kost­nad. i mål om ny pröv­ning av grun­derna för avgäld enligt 4 § andra styc­ket och mål enligt 6 § får om sär­skilda omstän­dig­he­ter för­an­le­der det för­ord­nas, att den ersätt­nings­be­rät­ti­gade själv skall vid­kän­nas sina rät­te­gångs­kost­na­der vid fas­tig­hets­dom­sto­len. 9 § har i mål om inlö­sen bestämts att ersätt­ning skall utgå med såväl engångs­be­lopp som avgäld, skall vid tillämp­ning av bestäm­mel­serna i expro­pri­a­tions­la­gen (1972:719) om expro­pri­a­tions­er­sätt­ning­ens erläg-​​ gande och expro­pri­a­tio­nens full­bor­dande engångs­be­lop­pet anses som slut­lig ersätt­ning. om ersätt­ningen icke till någon del bestämts att utgå som ett en gångs­be­lopp, skall den lösande anmäla detta till läns­sty­rel­sen sedan samt­liga frå­gor i saken slut­ligt avgjorts. i fråga om sådan anmä­lan äger 6 kap. 9 § första styc­ket andra punk­ten expro­pri­a­tions­la­gen mot sva­rande tillämp­ning. inlö­sen anses icke full­bor­dad för­rän säker­het som anges i 5 § bli­vit ställd. 797 ¬ sfs 1974: 342 10 § vill någon för inlö­sen av utmål under­söka utmå­let genom raät- ning, gräv­ning, borr­ning, spräng­ning eller annan lik­nande åtgärd, får sta­tens indu­stri­verk före­skriva att till­träde till utmå­let för sådan under sök­ning skall läm­nas under viss tid. under­sök­ningen skall utfö­ras så att minsta skada och intrång vål­las. bygg­nad får icke upp­fö­ras och väg icke byg­gas i vidare mån än som ound­gäng­li­gen krä­ves för under­sök­ningen. resul­ta­tet av under­sök­ning en skall till­han­da­hål­las gruvir­me­ha­va­ren. för­an­le­der under­sök­ningen skada eller intrång, skall ersätt­ning här för utgå. talan om ersätt­ning väc­kes vid den fas­tig­hets­dom­stol inom vars område utmå­let eller större delen därav lig­ger. 11 kap. till­syn, handräcl­ming, ansvar m. m. 1 § sta­tens indu­stri­verk och berg­mäs­tarna utö­var till­syn över efter lev­na­den av vad som i deima lag före­skri­ves angå­ende under­sök­nings arbete och gruv­drift. 2 § påbör­jas undersöl­c­nings­ar­bete i strid med 3 kap. 1 § andra styc ket eller utfö­res anlägg­ning i strid med 3 kap. 2 § andra styc­ket, får över­ex­e­ku­tor på ansö­kan av den som äger eller inne­har mar­ken för ordna att arbe­tet skall instäl­las eller att anlägg­ningen skall tagas bort på inmu­ta­rens bekost­nad. åsi­do­sät­tes för­bud som berg­mäs­ta­ren med­de­lat enligt 6 kap. 5 § andra styc­ket, kan över­ex­e­ku­tor på ansö­kan av berg­mäs­ta­ren med­dela handräck­ning för att åstad­komma rät­telse. i fråga om åtgärd av över­ex­e­ku­tor enligt första eller andra styc­ket gäl­ler samma reg­ler som för handräck­ning enligt 191 § utsöknings-​​ lagen (1877: 31 s. 1). 3 § om den som enligt 2 kap. 2—5 §, 3 kap. 5 § tredje styc­ket eller 4 kap. 2 § fått myn­dig­hets med­gi­vande till inmut­ning, till för­läng­ning av under­sök­nings­tid eller utmålslägg­ning icke upp­fyl­ler vill­kor som för­bun­dits med med­gi­van­det, kan läns­sty­rel­sen vid vite ålägga honom att full­göra sina skyl­dig­he­ter. 4 § till böter eller fäng­else i högst sex måna­der dömes den som upp- såt­li­gen eller av oakt­sam­het 1. bear­be­tar inmut­nings­bar mine­ral­fyn­dig­het utan att ha erhål­lit in mut­nings­rätt, 2. påbör­jar under­sök­nings­ar­bete i strid med 3 kap. 1 § eller före skrift som med­de­lats enligt 4 § samma kap., 3. utan till­stånd enligt 6 kap. 4 § andra styc­ket läg­ger igen utfrakts-​​ väg eller ort som leder till gru­vas obrutna delar, 4. ej iakt­ta­ger före­skrift som med­de­lats enligt 6 kap. 5 § första styc ket sista punk­ten, 5. utan till­stånd enligt 6 kap. 7 § läg­ger ned gruva innan alla gruv arbe­ten bli­vit inmätta och inlagda på karta, 6. ej gör anmä­lan till berg­mäs­ta­ren på sätt och inom tid som före skri­ves i 9 kap. om brott som avses i första styc­ket 2 för­när­mar enbart enskilds rätt, får åkla­gare väcka åtal endast om mål­sä­gande anger brot­tet till åtal. 798 ¬ 12 kap. full­följd av falan m. m. sfs 1974: 342 1 § den som är miss­nöjd med beslut vid utmåls­för­rätt­ning i fråga om ersätt­ning enligt 3 kap. 8 § eller enligt 4 kap. 4 eller 31 § får väcka talan vid den fas­tig­hets­dom­stol inom vars område den mark varom är fråga eller större delen därav lig­ger. talan skall väc­kas inom tre måna­der från det avslut­nings­be­slu­tet med­de­la­des. mot annat beslut vid utmåls­för­rätt­ning föres talan hos sta­tens indu stri­verk genom besvär. 2 § mot berg­mäs­ta­rens beslut enligt denna lag i annan fråga än som avses i 1 § föres talan hos sta­tens indu­stri­verk genom besvär. 3 § mot beslut av sta­tens indu­stri­verk i fråga som avses i 2 kap. 2 § andra styc­ket, 3 kap. 5 § tredje styc­ket, 4 kap. 2 § första styc­ket, 6 kap. 3 § tredje styc­ket, 4 § andra styc­ket, 7 § och 10 § tredje styc­ket samt 10 kap. 10 § föres talan hos kungl. maj:t genom besvär. i annat fall än som avses i första styc­ket skall talan mot beslut av indu­stri­ver­ket i fråga som ver­ket enligt denna lag har att pröva föras hos kam­mar­rät­ten genom besvär. 4 § talan mot läns­sty­rel­sens beslut i fråga som avses i 2 kap. 4 §, 3 kap. 5 § tredje styc­ket, 4 kap. 2 § och 13 kap. 3 § föres hos kungl. maj:t genom besvär. i fråga som avses ill kap. 3 § föres talan mot läns­sty­rel­sens beslut hos kam­mar­rät­ten genom besvär. 5 § för att till­va­ra­taga all­männa intres­sen, får läns­sty­rel­sen föra talan mot beslut enligt denna lag. 6 § i fråga om skyl­dig­he­ten att svara för kost­nad i mål som avses i 1 § första styc­ket gäl­ler, med tillämp­ning i övrigt av 18 kap. rätte gångs­bal­ken, att gruvin­ne­ha­va­ren, om ej annat för­an­le­des av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, all­tid skall vid­kän­nas sina egna kost­na­der samt kost­nad som åsam­kas mot­part vid fas­tig­hets­dom­sto­len genom att han där väckt talan och i högre rätt genom att han där full­följt talan. 13 kap. sär­skilda bestäm­mel­ser 1 § med sär­skild rätt till fas­tig­het för­stås i denna lag nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft samt lik­nande rätt. bestäm­mel­serna i denna lag om sakä­gare gäl­ler ej inne­ha­vare av ford­ran för vil­ken fas­tig­he­ten sva­rar. 2 § före­läg­gande enligt 2 kap. 9 eller 10 § eller 6 kap. 5 eller 9 § skall inne­hålla erin­ran om påfölj­den av att före­läg­gan­det ej efterkom-​​ mes. före­läg­gande som avses i första styc­ket samt före­läg­gande enligt 6 kap. 6 § och 11 kap. 3 § skall del­ges. del­giv­ning av före­läg­gande enligt 6 kap. 9 § får icke ske med tillämp­ning av 5, 12 eller 15 § del­giv nings­la­gen (1970: 428). 3 § har säker­het som skall stäl­las enligt denna lag icke god­känts av den till vars för­mån den stäl­les, prö­vas säker­he­ten av länsst3telsen. bor­gen får god­kän­nas av läns­sty­rel­sen endast om bor­gensman sva­rar som för egen skuld och, om två eller flera teck­nat bor­gen, de sva­rar soli­da­riskt. 799 ¬ sfs 1974: 342 sta­ten, kom­mun, lands­tings­kom­mun och kom­munal­för­bund behö ver icke ställa säker­het. 14 kap. över­gångs­bes­fäm­mel­ser 1 § denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1974, då gruv­la­gen (1938; 314) skall upp­höra att gälla. före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning hän­vis­ning till före­skrift som ersatts genom bestäm­melse i den nya lagen, skall i stäl­let den nya bestäm­mel­sen tilläm­pas. 2 § bestäm­mel­sen i 2 kap. 3 § första styc­ket 1 nya lagen äger till- lämp­ning även på område som enligt 5 § 1) äldre lagen för­kla­rats utgöra stats­gru­ve­fält. intill den 1 janu­ari 1975 sker för­kla­ring som avses i nämnda be stäm­melse genom beslut av kungl. maj:t och riks­da­gen. 3 § vad som före­skri­ves om bygg­nads­plan i den nya lagen äger mot sva­rande tillämp­ning på avstyck­nings­plan. 4 § vad som enligt den nya lagen gäl­ler om ägare av fas­tig­het skall tilläm­pas även på den som inne­har fas­tig­het under stän­dig besitt­nings rätt eller med fide­i­kom­miss­rätt. det­samma gäl­ler den som i enlig­het med beslut vid all­män avvitt­ring inne­har ströäng. bestäm­mel­serna i denna lag om ford­ran för vil­ken panträtt har upp låtits i fas­tig­het äger mot­sva­rande tillämp­ning på sådan ford­ran på ogul­den köpeskil­ling som åtnju­ter före­trä­des­rätt enligt 5 § lagen (1970: 995) om infö­rande av nya jor­da­bal­ken. vad som sagts nu gäl­ler även i fråga om rätt till avkomst eller för­mån som avses i 8 § lagen om in förande av nya jor­da­bal­ken, om rät­tig­he­ten ej är att anse som sär­skild rätt till fas­tig­het. 5 § vad som före­skri­ves i den nya lagen angå­ende tillämp­ning av 4 kap. 3 § expro­pri­a­tions­la­gen (1972: 719) gäl­ler ej i fråga om värde ökning som ägt rum före utgången av juni 1971. 6 § genom den nya lagen inskrän­kes ej den rätt som till­kom­mer in neha­vare av äldre utmål att inom utmå­lets hit­tillsva­rande grän­ser eller på grund av don­lä­ges­rätt till­go­do­göra sig de mine­ral rät­tig­he­ten avser. ej hel­ler med­för lagen i fråga om äldre utmål inskränk­ning i rätt till jord­ä­ga­re­an­del eller i rätt för jord­ä­gare till avgäld eller för sta­ten till kro­no­an­del. i fråga om utmål, i vil­ket sta­ten vid den nya lagens ikraft­trä­dande är berät­ti­gad till kro­no­an­del men ännu ej inträtt som delä­gare, tilläm pas fort­fa­rande 47—50 §§ äldre lagen. har sta­ten icke senast vid ut gången av år 1983 anmält sig till begag­nande av kro­no­an­de­len, är rät ten där­till för­lo­rad. 7 § i övrigt tilläm­pas beträf­fande äldre utmål den nya lagen med iakt­ta­gande av föl­jande sär­skilda bestäm­mel­ser: 1. vid regle­ring eller ny uts­tak­ning av grän­serna för utmå­let skall utan hin­der av vad som före­skri­ves i 4 kap. 1 § nya lagen grän­serna på dju­pet räk­nas på det sätt som tilläm­pa­des vid utmå­lets till­komst. det samma gäl­ler vid sam­man­lägg­ning eller del­ning av utmål. 2. i fråga om rätt till ersätt­ning för skada eller intrång som före ikraft­trä­dan­det av den nya lagen upp­stått på grund av utmålsläggning-​​ 800 en gäl­ler den äldre lagen. ¬ 3. har berg­mäs­ta­ren vid den nya lagens ikraft­trä­dande att pröva frå- sfs 1974: 342 ga om för­ver­kande av gruvrätt enligt 56 § äldre lagen, gäl­ler fortfa rande 56 § första och andra styc­kena nämnda lag. 4. för utmål som utlagts för sjö- eller myr­malm­stäkt eller för bear bet­ning av varp skall för­svars­av­gift enligt 6 kap. 8 § nya lagen utgå första gången för år 1975. avgif­terna för åren 1975 och 1976 skall er läg­gas före utgången av år 1976. erläg­ges ej avgif­terna inom denna tid, upp­hör rät­ten till utmå­let vid utgången av år 1976. 5. vid tillämp­ning av 6 kap. 10 § nya lagen skall så anses som om utmåls­för­rätt­ningen avslu­ta­des den dag lagen trädde i kraft. 6. bestäm­mel­serna i 8 kap. 7 § och 8 § första styc­ket 3 nya lagen äger ej tillämp­ning i fråga om under­sök­nings­ar­bete som utförts före ikraft­trä­dan­det. 7. i fråga om över­gång av rät­ten till utmå­let före den nya lagens ikraft­trä­dande gäl­ler fort­fa­rande 65—67 §§ äldre lagen. 8 § på inmut­nings­rätt som gäl­ler vid den nya lagens ikraft­trä­dande tilläm­pas den nya lagen med iakt­ta­gande av föl­jande sär­skilda bestäm mel­ser: 1. vid pröv­ning av fråga om för­läng­ning av under­sök­nings­ti­den skall så anses som om den nya lagen gällde när inmut­nings­rät­ten bevil­ja­des. 2. vid för­läng­ning som bevil­jas på grund av ansö­kan som kom­mit in före ikraft­trä­dan­det utgår ej inmut­nings­av­gift. 3. bestäm­mel­serna i 17 och 18 §§ äldre lagen tilläm­pas i fråga om under­sök­nings­ar­bete som utfö­res under under­sök­nings­ti­den eller den för­läng­ning därav som med­gi­vits före ikraft­trä­dan­det. 4. ansö­kan om anvi­sande av utmål på grund av inmut­nings­rät­ten prö­vas enligt den äldre lagen, om ansök­ningen gjorts före ikraft­trä­dan det. göres ansök­ningen efter ikraft­trä­dan­det, sker pröv­ningen såvitt angår hin­der mot utmålslägg­ningen enligt den äldre lagen och i övrigt enligt den nya lagen, dock utan den begräns­ning som anges i 1 kap. 10 §. 5. i fråga om utmål som läg­ges på grund av inmut­nings­rät­ten gäl­ler bestäm­mel­serna om avgäld till jord­ä­ga­ren i 53 § första styc­ket och andra styc­ket första punk­ten äldre lagen, om ansök­ningen om utmål gjorts före ikraft­trä­dan­det. avser inmut­ningen all­mänt vat­ten­om­råde i havet, är bestäm­mel­serna i 6 kap. 10 § andra och tredje styc­kena nya lagen ej tillämp­liga på utmå­let. 6. i fråga om över­gång av inmut­nings­rät­ten före den nya lagens ikraft­trä­dande gäl­ler fort­fa­rande 65—67 §§ äldre lagen. 9 § ansö­kan om inmut­nings­rätt som gjorts före den nya lagens ikraft­trä­dande prö­vas enligt den äldre lagen. beträf­fande inmut­nings rätt som bevil­jas på grund av sådan ansö­kan tilläm­pas den nya lagen med iakt­ta­gande i tillämp­liga delar av vad som före­skri­ves i 8 § 4 och 5 för där avsedda fall. 10 § ansö­kan om utvidg­ning eller annan änd­ring av utmål som gjorts före den nya lagens ikraft­trä­dande prö­vas enligt den äldre lagen. med­ges efter ansö­kan som gjorts före ikraft­trä­dan­det utvidg­ning av utmål, som lagts före den 1 janu­ari 1940 eller på grund av inmut­ning som sökts dess­förin­nan, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser om jord­ä­ga­re­an­del beträf­fande den nya delen av utmå­let. om utvidg­ningen med­ges efter ansö­kan som göres efter ikraft­trä­dan­det, är i stäl­let sta­ten berät­ti­gad till kro­no­an­del i den nya delen. här­vid gäl­ler bestäm­mel­serna i 5 kap. nya lagen. 801 51—sfs 1974 i v ¬ sfs 1974: 342 med­ges efter ansö­kan som gjorts före ikraft­trä­dan­det utvidg­ning av annat äldre utmål än som avses i andra styc­ket, är bestäm­mel­serna om avgäld till jord­ä­ga­ren i 53 § första styc­ket och andra styc­ket första punk­ten äldre lagen tillämp­liga beträf­fande den nya delen av utmå­let. fl il 11 § hand­lägg­ningen av mål eller ärende som anhäng­ig­gjorts före den nya lagens ikraft­trä­dande men ej slut­ligt avgjorts dess­förin­nan sker i den ord­ning som gäl­ler enligt den äldre lagen. ^ carl gustaf rune b. johans­son (indu­stri­de­par­te­men­tet) ¬