Lag (2006:1329) om han­del med vissa varor som kan använ­das till döds­straff eller tor­tyr, m.m.

Tillämp­nings­om­råde

1 §   Denna lag inne­hål­ler kom­plet­te­rande bestäm­mel­ser till rådets för­ord­ning (EG) nr 1236/2005 av den 27 juni 2005 om han­del med vissa varor som kan använ­das till döds­straff, tor­tyr eller annan grym, omänsk­lig eller för­ned­rande behand­ling eller bestraff­ning.

Straff

2 §   Bestäm­mel­ser om straff för olov­lig import och export av sådana varor som omfat­tas av för­ord­ning (EG) nr 1236/2005 finns i lagen (2000:1225) om straff för smugg­ling.

3 §   Den som utan nöd­vän­digt till­stånd till­han­da­hål­ler eller tar emot tek­niskt bistånd i strid med artik­larna 3 och 4 i för­ord­ning (EG) nr 1236/2005, döms till böter eller fäng­else i högst två år.

Om brot­tet är att anse som grovt döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt skall det sär­skilt beak­tas om gär­ningen ingått som ett led i en brotts­lig­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller i större omfatt­ning.

4 §   Den som av grov oakt­sam­het begår en gär­ning som avses i 3 § döms till böter eller fäng­else i högst två år.

Om gär­ningen är ringa, skall den inte med­föra ansvar.

5 §   För för­sök till brott enligt 3 § första styc­ket samt för för­sök, för­be­re­delse och stämp­ling till grovt brott enligt 3 § andra styc­ket döms till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken.

Sär­skilda bestäm­mel­ser om för­ver­kande

6 §   För­ver­kande av egen­dom som har varit före­mål för brott enligt denna lag får, trots vad som sägs i 36 kap. 11 § första meningen brotts­bal­ken, ske från den som egen­do­men till­hör eller som enligt 36 kap. 14 eller 15 § samma balk ska anses vara ägare till egen­do­men. Lag (2024:854).

7 §   Har upp­hävts genom lag (2024:854).

För­va­ring och ansvar för för­va­rings­kost­na­der

8 §   Varor som kvar­hålls genom beslut av Tull­ver­ket i enlig­het med arti­kel 10.2 i för­ord­ning (EG) nr 1236/2005 ska för­va­ras på betryg­gande sätt och stå under Tull­ver­kets över­vak­ning.

Det som sägs i 3 kap. 7 § tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710) om en anlägg­ning för till­fäl­lig lag­ring och ett tul­la­ger gäl­ler även vid sådant kvar­hål­lande av varor som Tull­ver­ket beslu­tar enligt första styc­ket. Tull­ver­ket får även god­känna ett byte av för­va­rings­ställe för en kvar­hål­len vara.

Den som har lagt upp en vara på en anlägg­ning för till­fäl­lig lag­ring eller på ett tul­la­ger ansva­rar för för­va­rings­kost­na­den även när varan kvar­hålls av Tull­ver­ket enligt första styc­ket. Om där­e­mot Tull­ver­ket beslu­tar för­va­rings­ställe ska i stäl­let den som enligt tul­lag­stift­ningen är gäl­de­när eller skulle ha varit gäl­de­när om varan varit tull­be­lagd ansvara för för­va­rings­kost­na­den.

Om det behövs för att säker­ställa betal­ning ska Tull­ver­ket besluta att en vara som har kvar­hål­lits enligt första styc­ket inte får läm­nas ut för­rän Tull­ver­kets kost­na­der för för­va­ringen har ersatts eller säker­het ställts för dem.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om stäl­lande av säker­het för Tull­ver­kets kost­na­der för för­va­ring enligt denna lag. Lag (2024:743).

Över­kla­gande

9 §   Beslut i till­stånds­frå­gor som har med­de­lats av Kom­mers­kol­le­gium med stöd av för­ord­ning (EG) nr 1236/2005 får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol. Det­samma gäl­ler sådana beslut som Tull­ver­ket har med­de­lat med stöd av arti­kel 10.2 i för­ord­ning (EG) nr 1236/2005 eller med stöd av 8 § denna lag.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.