Lag (1974:1065) om visst stöld­gods m.m.

1 §   Om det inte är uppen­bart oskä­ligt, ska föl­jande egen­dom tas i för­var:
   1. egen­dom som har från­hänts någon genom brott och som anträf­fats hos någon annan som uppen­bart sak­nar rätt till egen­do­men,
   2. egen­dom som har anträf­fats utan att vara i någons besitt­ning, om var­ken äga­ren eller någon annan som har rätt till egen­do­men är känd,
   3. egen­dom som har för­vär­vats eller tagits emot under för­hål­lan­den som anges i 9 kap. 6 § andra styc­ket eller 7 § andra styc­ket 1 brotts­bal­ken, och
   4. egen­dom som har varit före­mål för brott som avses i 7 § eller, när det gäl­ler närings­pen­ning­tvätt, 8 § lagen (2014:307) om straff för pen­ning­tvätts­brott.

Första styc­ket tilläm­pas också om var­ken äga­ren eller någon annan som har rätt till egen­do­men gör anspråk på den.

Bestäm­mel­ser om för­fa­ran­det med egen­dom som tagits i för­var enligt första eller andra styc­ket och om rätt för ägare som senare blir känd, eller för någon annan som har rätt till egen­do­men, att få egen­do­men utläm­nad till sig eller att få ersätt­ning finns i lagen (1974:1066) om för­fa­rande med för­ver­kad egen­dom och hitte­gods m.m. Lag (2015:437).

2 §   Beslut om att egen­dom skall tagas i för­var enligt denna lag med­de­las av all­män dom­stol utom i fall som anges i tredje styc­ket.

Talan om egen­doms tagande i för­var föres av åkla­gare mot den som frå­gan angår, om denne har känt hem­vist här i lan­det och kan del­ges på sätt som är före­skri­vet om stäm­ning i brott­mål. Talan behö­ver dock ej föras mot den som för­kla­rat att han ej gör anspråk på egen­do­men.

Skall enligt andra styc­ket talan ej föras mot någon får åkla­ga­ren med­dela för­ord­nande om att egen­do­men skall tagas i för­var.

3 §   Den som inte är nöjd med åkla­ga­rens beslut enligt 2 § tredje styc­ket får innan egen­do­men har sålts eller för­störts anmäla miss­nöje med beslu­tet till åkla­ga­ren. Anmäls miss­nöje ska åkla­ga­ren, om han eller hon vill att beslu­tet ska bestå, väcka talan om detta inom en månad efter det att anmä­lan gjor­des. Väcks inte talan, ska åkla­ga­ren upp­häva beslu­tet om för­var.

Väc­ker åkla­ga­ren åtal för brott, som för­an­lett att egen­dom tagits i för­var, innan egen­do­men har sålts eller för­störts, ska dom­sto­len i sam­band med åta­let pröva om egen­do­men fort­fa­rande ska hål­las i för­var.

Åkla­ga­ren ska ome­del­bart under­rätta Polis­myn­dig­he­ten om miss­nö­je­san­mä­lan enligt första styc­ket och om talan enligt andra styc­ket. I avvak­tan på att saken slut­ligt prö­vas får vidare åtgär­der med egen­do­men inte vid­tas, om den kan vår­das utan fara för för­stö­relse. Lag (2014:618).

4 §   Föres talan om egen­doms tagande i för­var enligt 2 § andra styc­ket eller 3 § första styc­ket mot någon, som ej är till­ta­lad, skall om sådan talan i tillämp­liga delar gälla vad i rät­te­gångs­bal­ken är före­skri­vet angå­ende åtal för brott på vil­ket icke kan följa svå­rare straff än böter.

5 §   Denna lag gäl­ler ej i fall där lagen (1938:l2l) om hitte­gods är tillämp­lig.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1986:1008

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1987. Har egen­dom som avses i 1 § anträf­fats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre före­skrif­ter.