SFS 1957:132

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

s nsk för­fatt­nings­sam­ling -j x957 • nr 132 utkom från tryc­ket den 15 maj 1957 nr 132 lag med sär­skilda bestäm­mel­ser angå­ende dom­sto­larna och rät­te­gången vid krig eller krigs­fara m. m.; ' ' given stock­holms slott den 26 april 1957. i'jvx gustaf adolf, med guds nåde, sve­ri­ges, götes och iv^ten­des konung, göra veter­ligt: att vi, med riks­da­gen^, fun­nit -gott för­ordna som föl­jer. • befin­ner sig riket i krig, skola bestäm­mel­serna i 2—16 §§ äga tillämp-​​ riing. vid krigs­fara, vari riket befin­ner sig, eller eljest under, uto­mor­dent liga, av krig för­an­ledda för­hål­lan­den äger konungen för­ordna, att nämnda bestäm­mel­ser skola tilläm­pas. ' för­ord­nande som i första styc­ket sägs skall, vid även­tyr att det eljest för­fal­ler, inom en månad under­stäl­las riks­da­gen för dess pröv­ning av frå gan huruvida för­ord­nan­det skall bestå. var­der för­ord­nan­det icke inom' två måri­a­der från det under­ställ­ningen skett av riks­da­gen gil­lat, skall det­samma wa för­fal­let. • under tid, då besta­rif­mel­serna i 2—16 §§ äga tillämp­ning, gälla icke i lag eller för­fatt­ning med­de­lade stad­gan­den i den mån de strida mot samma be stäm­mel­ser eller vad med stöd av dem blhåt före­skri­vet. 2 §. konungen äger bestämma, 1) att dom­stol skall sam­man­träda å andra tider och stäl­len än som för van­liga fall är före­skri­vet; 2) att ålig­gan­den, som i fråga om rätts­skip­ningen eller rätts­vår­den till komma viss under­rätt eller lag­fa­ren domare eller viss hov­rätt, skola, helt eller del­vis, över­ta­gas av annan lik­ställd dom­stol eller domare. om högsta dom­sto­lens och hov­rät­ter­nas tjänst­gö­ring på avdel­ningar äger konungen för­ordna efter omstän­dig­he­terna. 3 §. konungen äger bestämma, att lag­fa­ren domare i eller befatt­nings­ha­vare vid under­rätt, hov­rätt eller nedre justitiere-​​vdsio­nen skall tjänst­göra i annan befatt­ning vid någon av nämnda myn­dig­he­ter, domare dock endast i domar-​​ befatt­ning. vad i lag fin­nes stad­gat om att den som redan inne­haft upp­drag som nämn­de­man eller upp­nått viss ålder må avsäga sig upp­dra­get eller att nämn deman ej må hava upp­nått viss ålder, skall ej äga tillämp­ning. ' prop. 1957; 76; l'u 19; rslrr 196. 74~-'57702^. svensk för­fali­nings­sam­ling 1957, nr 132 ¬ 242 1957 . nr 1 för­ord­nande som expro­pri­a­tion­stel­mi­ker, tek­niskt sak­kun­nig leda­mot för patent­mål, sak­kun­nig vid sjö­för­kla­ring eller sjö­för­hör eller sär­skild leda­mot för mål om klan­der av dis­pasch skall, om tiden för för­ord­nan­det utgår, fort farande gälla intill dess annat beslut med­de­las. 7 §. ombud som avses i 6 § äger att av all­männa medel åtnjuta arvode så ock ersätt­ning för kost­nad och tids­spil­lan efter vad som prö­vas skä­ligt. vid målets eller ären­dets avgö­rande skall part eller annan för­plik­tas att till stats­ver­ket åter­gälda dess utgif­ter, såframt han enligt vad om rät­te­gångs kost­nad är stad­gat sko­lat svara där­för. om den part för vil­ken ombu­det för ord­nats åtnju­ter fri rät­te­gång, skall beträf­fande ersätt­ning till ombu­det och skyl­dig­het att ersätta stats­ver­ket kost­na­den här­för gälla vad i lagen oiu fri rät­te­gång är stad­gat om ersätt­ning till rät­te­gångs­bi­träde; dock att, då ersätt­nings­skyl­dig­het gente­mot stats­ver­ket åläg­ges annan än par­ten, 13 § nämnda lag ej äger tillämp­ning. är fråga om orn­bud för till­ta­lad, skall i nämnda hän­se­en­den så anses som hade ombu­det för­ord­nats till offent­lig för- dl' 4 §. till tjänst­gö­ring såsom nämn­de­man må i sådant fall som avses i 4 kap. 10 § rät­te­gångs­bal­ken och 21 kap. 7 § lagen om del­ning av jord å lan­det kal las jäm­väl nämn­de­man eller till nämn­de­man val­bar i)erson utom dom­k­ret sen. vid för­fall för expro­pri­a­tion­stel­mi­ker eller annan leda­mot eller sak­kun nig som avses i 3 § tredje styc­ket må, om så krä­ves, annan lämp­lig per­son med erfor­der­lig sak­kun­skap till­kal­las. 5 §• möter på grund av för­hål­lan­den som avses i 1 § första styc­ket hin­der eller sär­skild svå­rig­het att vid laga dom­stol hand­lägga mål eller ärende, äger rät­ten för­ordna, att det skall över­flyt­tas till annan lik­ställd dom­stol som med hän­sjm till utred­ningen och övriga omstän­dig­he­ter fin­nes lämp­lig. är part på grund av för­hål­lan­den som nyss nämnts för­hind­rad att in ställa sig per­son­li­gen vid rät­ten, må saken utan hin­der av vad eljest gäl­ler om sådan instäl­lelse hand­läg­gas och avgö­ras, om saken fin­nes kunna nöj aktigt utre­das och, i brott­mål, anled­ning ej före­kom­mer att döma till svå­rare straff än böter. 6 §. kan part på grund av för­hål­lan­den som avses i 1 § första styc­ket anta­gas vara ur stånd att i mål eller ärende bevaka sin rätt och fin­nes det med häil­syn till målets eller ären­dets beskaf­fen­het vara av syn­ner­lig vikt för honom eller mot­part eller eljest ur all­män syn­punkt ange­lä­get att hand­lägg ningen främ­jas, skall rät­ten eller doma­ren för­ordna or^ud för hon,om. t^ill ombud bör för­ord­nas advo­kat, om sådan fin­nes att tillgå. ombud skall ent ledi­gas så snart par­ten fin­nes kunna själv eller genom ett av honom utsett ombud bevaka sin rätt. ii;! q bestäm­mel­serna i 12 kap. rät­te­gångs­bal­ken om rät­te­gångsom­bud, vars behö­rig­het avser visst mål utan begräns­ning med avse­ende å dom­stol eller rät­te­gångs­till­fälle, skola i tillämp­liga delar gälla i fråga om ombud som i första styc­ket sägs, dock att ombu­det icke äger mot­taga del­giv­ning av stäm- ning i brott­mål. vad i 8 kap. 5 § rät­te­gångs­bal­ken är stad­gat skall äga mot­sva­rande till- ^ lämp­ning beträf­fande upp­drag såsom ombud enligt denna para­graf. sva­rare. i v,. ¬ 57 . nr 132 243 ej må ombu­det av part för­be­hålla sig ersätt­ning för upp­dra­get; har så dant för­be­håll skett, vare det utan ver­kan. 8 §. till offent­lig för­sva­rare eller rät­te­gångs­bi­träde enligt lagen om fri rätte gång må, om någon som äger före­skri­ven behö­rig­het att full­göra sådant upp­drag icke fin­nes att tillgå, för­ord­nas annan lämp­lig per­son, ö §. konungen äger beträf­fande riket i dess hel­het eller viss del därav för­ordna om för­läng­ning av tids­frist, som enligt lag eller för­fatt­ning skall iakt­ta­gas för ingi­vande av inlaga eller vid­ta­gande av annan åtgärd för beva­kande eller full­följd av talan hos dom­stol eller domare annor­le­des än genom sär­skilt rätts­me­del. kun­gö­relse om krigs­till­stånd skall anses inne­fatta dylikt för ord­nande för en tid av två vec­kor från kun­gö­rel­sens utfär­dande, om ej konungen bestäm­mer annorlunda. vad i denna para­graf är stad­gat äger icke tillämp­ning vid full­följd av talan mot beslut i mili­tära disci­plinmå,l eller mot dom eller beslut av krigs rätt i mili­tära brott­mål. 10 §. äf någön skyl­dig att för beva­kande av sin enskilda rätt inom viss i lag ellér för­fatt­ning före­skri­ven tid väcka talän eller påkalla pröv­ning i annan ord­ning eller inför dom­stol eller domare vid­taga annan åtgärd och fin­nes han på grund av för­hål­lan­den som avses i 1 § första styc­ket hava varit ur stånd att inom den före­skrivna tiden vid­taga åtgär­den, skall vad i 58 kap. rät­te­gångs­bal­ken är stad­gat angå­ende åter­stäl­lande av för­sut­ten tid tilläm pas även om åtgär­den iclte är av beskaf­fen­het som i 11 § nämnda kapi­tel sägs. vad nu sagts äger mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande ansö­kan om res­ning och besvär över dom­villa. i fråga om åter­stäl­lande av för­sut­ten tid enligt första styc­ket i denna pa ragraf eller 58 kap. rät­te­gångs­bal­ken skall vad i 12 § nämnda kapi­tel är före­skri­vet om att ansö­kan skall göras sist inom ett år från den dag då tiden utgick ej äga tillämp­ning, om sökan­den på grund av för­hål­lan­den som avses i 1 § första styc­ket denna lag fin­nes hava varit ur stånd att inom sagda tid göra sådan ansö­kan. ansö­kan om åter­stäl­lande av för­sut­ten tid skall göras inom tre vec­kor sedan för­fal­let upp­hörde eller inom den längre tid varom konungen för ord­nat. 11 §. under för­un­der­sök­ning enligt 23 kap. rät­te­gångs­bal­ken må den som fin­nes kunna utan avse­värd olä­gen­het inställa sig kal­las till för­hör vid även­tyr att han häm­tas utan hin­der av att avstån­det är större än i 7 § sagda kapi­tel sägs. 12 §. för­ord­nande enligt 27 kap. 9 § rät­te­gångs­bal­ken om kvar­hål­lande av för sän­delse må, där det kan befa­ras att inliäm­tande av rät­tens beslut skulle med­föra sådan tids­ut­dräkt eller annan olä­gen­liet, som är av väsent­lig be tydelse för utred­ningen, med­de­las av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren. 1 sådant fall skall anmä­lan som avses i tredje styc­ket av samma para­graf göras hos den som med­de­lat för­ord­nan­det; denne har jäm­väl den pröv nings­skyl­dig­het som där omför­mä­les. ¬ 244 1957 . nr 13 13 §. fin­nes det vara av syn­ner­lig vikt för utred­ningen rörande brott, varå ej kan följa lind­ri­gare straff än straf­far­bete i två år, att expe­di­e­ringen av sam tal till och från tele­fon­ap­pa­rat, som inne­ha­ves av den som sk^igen miss- ..jjf tän­kes för brot­tet eller eljest kan anta­gas komma att begag­nas av honom, ^ instäl­les eller för­dröj es eller att tele­fon­ap­pa­ra­ten avstänges för sam­tal eller att upp^ft från tele­fonan­stalt läm­nas å sam­tal, som expe­di­e­rats eller be- ställts till och från nämnda tele­fon­ap­pa­rat, äger rät­ten, på yrkande av un- der­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren, med­dela till­stånd till sådan åtgärd. gil­tig­hets­ti­den för till­stånd till avhö­rande av tele­fon­sam­tal eller till åt- gärd som aa'ses 1 första styc­ket må bestäm­mas till högst en månad från den dag då till­stån­det del­gavs tele­fonan­stal­tens före­stån­dare. kan det befa­ras att inhäm­tande av rät­tens till­stånd till avhö­rande av tele fon­sam­tal eller till åtgärd som avses i första styc­ket skulle med­föra sådan tids­ut­dräkt eller annan olä­gen­het, som är av väsent­lig bety­delse för utred ningen, må för­ord­nande om åtgär­den med­de­las av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren. 14 §. har under­sök­nings­le­dare eller åkla­gare med­de­lat för­ord­nande jäm­likt 12 eller 13 §, skall skrift­lig anmä­lan därom, med angi­vande av skä­len, oför dröj ligen göras hos rät­ten, som har att skynd­samt upp­taga ären­det till pröv ning, fin­ner rät­ten att för­ord­nan­det icke bör äga bestånd, skall rät­ten upp häva för­ord­nan­det. 15 §. del­giv­ning med den som full­gör tjänst­gö­ring vid krigs­mak­ten skall ske genom mili­tär myn­dig­hets försorg. intyg av sådan myn­dig­het skall gälla såsom fullt bevis att del­giv­ning bli­vit så verk­ställd som inty­get inne­hål­ler. avser del­giv­ning stäm­ning eller kal­lelse att eljest infinna sig vid dom­stol, skall inty­get tolika inne­hålla upp­gift, huruvida den kal­lade på grund av sin tjänst­gö­ring är hind­rad att inställa sig. har del­giv­ning verk­ställts annor-​​ ledes än genom mili­tär myn­dig­het, vare den gäl­lande; dock må del­giv­ning ej ske på sätt i 33 kap. 8 eller 12 § rät­te­gångs­bal­ken sägs. 16 §. befo­gen­het, som enligt 2 § första styc­ket 1) och 3 § första styc­ket till kom­mer konungen, må på upp­drag av konungen utövas av annan myn­dig het. kan under krig för­bin­del­sen mel­lan någon del av riket och riks­sty­rel sen icke eller alle­nast med avse­värd svå­rig­het upp­rätt­hål­las eller före­lig­ger eljest under krig träng­ande behov av ome­del­bara åtgär­der, äger hov­rätt i vad angår dess dom­krets även utan sådant upp­drag utöva befo­gen­het, som enligt denna lag-​till­kom­mer konungen. 17 §. när krigs­till­stånd upp­hör eller för­ord­nande enligt 1 § första styc­ket upp- häves, skall iakt­ta­gas, att den som på grund av 3 § andra eller tredje styc ket eller 4 § del­ta­git i hand­lägg­ning av mål eller ärende alltjämt skall vara behö­rig i det målet eller ären­det samt att för­ord­nande av ombud enligt 6 § skall gälla till dess ombu­det enligt vad där sägs bli­vit ent­le­di­gat. för­ord nande enligt 9 § första styc­ket skall fort­fa­rande tilläm­pas i fråga om åtgärd, för vars vid­ta­gande tid bör­jat löpa före för­ord­nan­dets upp­hö­rande. har för \adta­gande av åtgärd varom i 10 § sägs före­le­gat för­fall som där avses, skall med avse­ende å åter­stäl­lande av för­sut­ten tid för åtgär­den lag­rum­met allt jämt tilläm­pas. ¬ 7 . nr 132 245 18 §. konungen med­de­lar de när­mare före­skrif­ter, som erfordras för tillämp ningen av denna lag. denna lag trä­der i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå med­de­lad upp­gift utkom­mit från tryc­ket i svensk för­fatt­nings­sam­ling. det alla som veder­bör hava sig hör­sam­li­gen att efter­rätta. till ytter­mera visso hava vi detta med egen hand under­skri­vit och med vårt kungl. sigill bekräfta låtit. stock­holms slott den 26 april 1957. gustaf adolf (l. s.) (justi­tie­de­par­te­men­tet) her­man zet­ter­berg 75—57702//, svensk för­fail­nings­sam­ling 1957, nr 132 ¬ ; ^ t { ^ ' \ i ^ i , 1 nr l32,°/iark, stock­holm 1957. kungl. boktryc­ke­riet, p. a. norstedt & söner 'tätil ötfitjl fel t rä':i' ! t ^ i ¬