SFS 1942:350

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

kings­säm­ling. 1942 f 350-​356. utkom från tryc­ket den 16 juni 1942, t nr 350. lag om forn­min­nen; |i given sioch­holms slott den 12 juni 1942. .] vi gustaf, med guds uåde, sve­ri­ges, götes ocf ven­des >^oeung, göra veter­ligt: att vi, med ril^dageu^ fun­nit gott för­ordna '\ mm föl­jer. i ■ om fasta forn­läm­ningar. i ' . 1 §. i r fasta forn­läm­ningar, beva­rande min­net av fäder­nes­lan­dets tidi­gare inbyg-​​ i ;gare, äro ställda xmder lagens bägn. i, ej må någon utan till­stånd enligt denna lag utgräva, rubba, över­bölja eller täl­jest genom plan­te­ring eller bebyg­gelse eller på annat sätt för­ändra eller /skada eller bort­taga fast forn­läm­ning. l/' till­syn över fasta forn­läm­ningar utövas av riksan­tik­va­rien. . 2 §.fasta forn­läm­ningar äro: ,f bögar av jord ocb sten som upp­förts av män­ni­skor under forna tider (gr?iv- liö­gar, grav­rö­sen, tings­hö­gar ocb dylikt) ; ■ _ grav­bygg­na­der av sten jämte bölje, andra gra­var ocb grav­fält från forna ^der; ' domar­ringar, skepps­sätt­ningar ocb andra for­dom lagda eller resta ste­nar; i ; ste­nar ocb ber­gy­tor med inskrif­ter, bil­der, andra rist­ningar eller mål­ningar, l^iprän­nor (svärdslip­nings­s­te­nar), offer­gro­par (älv­kvar­nar), offer­käl­lor ocb (ladra kult­plat­ser ävensom tings­plat­ser från forna tider; ^'. sten­kors ocb andra vår­dar som under forna tider upp­rests för andaktsöv-​​ ningar eller till minne av någon per­son eller till­dra­gelse ocb likar­tade min­nes ­ mär­ken; läi^ngar av for­dom över­givna bostä­der, boplat­ser eller arbets­plat­ser samt ' dningar som upp­kom­mit vid bru­ket av dylika bostä­der eller plat­ser; över­givna bor­gar, slott, kyr­kor, kapell, klos­ter, kyr­ko­går­dar, skan­sar, val­lar, all^avar ocb andra märk­liga bygg­na­j­jer som upp­förts eller anlagts under for ­ tider eller läm­ningar därav; ^ läm­ningar av vård­ka­sar ävensom märk­liga färd­vä­gar, väg­mär­ken, broar ocb ’kar­tade anlägg­ningar från forna tider; samt fasta natur­fö­re­mål till vilka åld­riga bruk, säg­ner eller märk­liga histo­riska en äro knutna. 3 §.^ . till fast forn­läm­ning bör så stort område på mar­ken som tar­vas för att be- ra fom­läm­ningen ocb bereda med hän­syn till dess art ocb bety­delse nödigt mme där­om­kring. har mark för forn­läm­ning undan­ta­gits från del­ning vid ^ eite­da­gene skriv­clso 1942: 195. ;213 —/f20024. svensk för att­ni­nas­sam­lin 19^t2, nr 350 —366. f' . .. , , 1 -r: ¬ 736 1942. nr * <s . jli) nra iid ■i, ::. il ' ^ ivl ial r.ä lant­mä­te­ri­för­rätt­ning eller tagits i anspråk genom expro­pri­a­tion, gälle de gr ser som där­vid bestämts. ^ är ej områ­det bestämt genom lant­mä­te­ri­för­rätt­ning eller expro­pri­a­tion, ä läns­sty­rel­sen att på fram­ställ­ning av riksan­tik­va­rien eller mar­kens ägare f ställa grän­serna för områ­det. grör riksan­tik­va­rien fram­ställ­ning bärom, s fram­ställ­ningen genom läns­sty­rel­sens försorg del­gi­vas äga­ren på sätt om stäm ning är stad­gat. göres sådan fram­ställ­ning av äga­ren, skall läns­sty­rel­sen reda riksan­tik­va­rien till­fälle att yttra sig. läns­sty­rel­sen skall i övrigt sörj för full­stän­dig utred­ning i ären­det. med avse­ende å fide­i­kom­miss eller fas­tig­het som inne­ha­ves under därme jäm­för­liga för­hål­lan­den eller med stän­dig besitt­nings­rätt skall vad i denna lä sägs om mar­kens ägare gälla inne­ha­va­ren. läns­sty­rel­sen äger att med­dela sär­skild före­skrift, som fin­nes påkal­lad för^' rl- att bevara fast fom­läm­nings helgd, så ock stadga för ända­må­let erfor­der ' vite. sådan före­skrift må jäm­väl avse område som icke enligt 3 § hör ti fom­läm­ningen, såvitt ej mar­kens ägare eller annan där­i­ge­nom åsam­kas in-/ ir trång av någon bety­delse.läns­sty­rel­sens beslut skall kun­gö­ras genom anslag på lämp­lig plats i fom- läm­ning­ens när­het, 5 §. riksan­tik­va­rien äger att låta under­söka, istånd­sätta och inhägna fast forn- läm­ning ävensom å där­till hörande mark verk­ställa röj­ning eller vid­taga an-, nan åtgärd som prö­vas erfor­der­lig för forn­läm­ning­ens skydd och vård. riks;. , antik­va­rien må ock med­giva annan att under vill­kor som riksan­tik­va­rien be ­ stäm­mer före­taga under­sök­ning av fast forn­läm­ning. om det fin­nes nöd­vän­digt, må riksan­tik­va­rien låta omhän­der­taga forn­läm­ ning eller del därav för dess upp­stäl­lande eller vård på annan plats. vad nn* sagte äger jäm­väl tillämp­ning å forn­läm­ning eller del därav som inmu­rats ellerj ^ intim­rats i hus, bro eller annan bygg­nad. '-'p före vid­ta­gan­det av åtgärd som i denna para­graf sägs skall mar­kens eller;/ v bygg­na­dens ägare under­rät­tas. med­för åtgär­den att kost­nad eller skada åsam- / kas äga­ren eller annan, skall skä­lig ersätt­ning där­för givas. ; vill någon rubba, för­ändra eller bort­taga fast forn­läm­ning, må till­stånd dä 5;/ till med­de­las av riksan­tik­va­rien, där fom­läm­ningen fin­nes med­föra hin­der eller olä­gen­het som ej står i rim­ligt för­hål­lande till dess bety­delse. vid amsö- kan om sådant till­stånd ekall fogas nog­grann beskriv­ning av fom­läm­ningen. > göres ansö­kan som nu sagts av annan än mar­kens ägare, skall till­fälle be' redas denne att yttra sig. ej må ansök­ningen mot hans bestri­dande bifal­las u att syn­ner­liga skäl där­till äro. då till­stånd läm­nas, må där­till fogas de vill­kor som fin­nas skä­li­gen erfo der­liga. ■' ., 7§. ^ väg­ras till­stånd enligt 6 § beträf­fande forn­läm­ning som varit helt okän och utan syn­ligt märke ovan jord, oak­tat den vål­lar sökan­den bety­dande hin­der eller olä­gen­het, vare denne berät­ti­gad till skä­lig ersätt­ning där­för av all­männ medel, såframt ansök­ningen ingi­vits inom två år från det fom­läm­ningen på ­ träf­fats genom gräv­ning eller annat arbete. talan om ersätt­ning skall anhän-​​ , gig­gö­ras hos dom­stol inom ett år från det sökan­den erhål­lit del av riksantikvn-​​ riens beslut, vari­ge­nom till­stånd väg­rats, och detta bli­vit gäl­lande. vad nh sagts om ersätt­ning äger ej tillämp­ning, där­est mar­ken expro­prie­ras. ^ ersätt­ning för hin­der eller olä­gen­het som i första styc­ket sägs skall nefl- ¬ i k'i' r 350. — 737 4. s hos läns­sty­rel­sen, och gälle om för­del­ning och utbe­ta­lande av ned­satt ■ p samt ver­kan därav i tillämp­liga delar vad som är stad­gat för det fall ' e^igt lagen om expro­pri­a­tion nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tuts­rätt upp­lå­tes; att belop­pet må utan hin­der av vad nu sagts utbe­ta­las direkt till sakä­ga­ren, det är väsent­li­gen utan bety­delse för annan rätts­in­ne­ha­vare i avse­ende å iig­he­ten. . 8 §. id pla­ne­rande av vägan­lägg­ning eller annat arbets­fö­re­tag bör i god tid ‘mtas, huruvida fast forn­läm­ning kan berö­ras av före­ta­get, samt, där detta es vara för­hål­lan­det, sam­råd så snart ske kan äga rum med riksan­tik­va­rien er ombud som denne utsett där­till. i anträf­fas under gräv­ning eller annat arbete fast forn­läm­ning som ej förut ärit känd, skall arbe­tet i vad det rör forn­läm­ningen ome­del­bart avbry­tes och som leder arbe­tet utan dröjs­mål göra anmä­lan om för­hål­lan­det hos riks- tik­va­rien eller ombud som denne utsett. ansö­kan om till­stånd att rubba, för­ändra eller bort­taga forn­läm­ning som erö­res av arbe­tet skall skynd­samt prö­vas enligt vad i 6 § stad­gas. ‘ ' . 9 §• erfordras med anled­ning av all­mänt eller större enskilt arbets­fö­re­tag som rör fast forn­läm­ning, att sär­skild under­sök­ning av forn­läm­ningen före­ta­ges ler sär­skild åtgärd vid­ta­ges för att bevara den, skall kost­na­den där­för åvila reta­get, såvitt det icke på grund av sär­skilda för­hål­lan­den fin­nes obil­ligt. .under­sök­ning eller åtgärd som avses i första styc­ket skall vid­ta­gas så 3mdsamt som möj­ligt. 1 om forn­fynd. 10 §. ;eöre­mål, som påträf­fas i fast forn­läm­ning och har sam­band med denna, ,11 till­falla kro­nan. : skedde fyn­det vid veten­skap­lig under­sök­ning vartill riksan­tik­va­rien givit itt till­stånd, må riksan­tik­va­rien tiller­känna den som låtit utföra undersök-​​ , gen skä­lig ersätt­ning för nödiga kost­na­der och med under­sök­ningen för- t arbete. påträf­fa­des före­må­let utan sam­band med sådan under­sök­ning, riksan­tik­va­rien för­ordna att hit­te­lön skall utgå, om det fin­nes skä­ligt. i hit­tar någon i annat fall än i 10 § avses före­mål, vartill ägare ej fin­nes, peh kan det anta­gas vara minst ett­hundra år gam­malt, skall före­må­let till­ alla upp­hit­ta­ren med skyl­dig­het, där det helt eller del­vis är av guld, sil­ver er kop­par eller ock påträf­fats jämte sådant före­mål, att mot lösen hem­bjuda t till kro­nan. pråga om inlö­sen prö­vas av riksan­tik­va­rien. sker inlö­sen, skall ersätt­ning utgå, i fråga om före­mål som helt eller del­vis r av guld eller sil­ver, med belopp mot­sva­rande metall­vär­det efter vikt jämte åtten­de­dels för­höj­ning samt, beträf­fande annat före­mål, efter vad med hän- till före­må­lets beskaf­fen­het anses skä­ligt. riksan­tilt­va­rien äger för­ordna, utö­ver sagda ersätt­ning skall utgå sär­skild hit­te­lön, om skäl där­till äro. ; 12 §. {oin fynd av före­mål som enligt vad ovan sagts skall till­falla eller hem- udas kro­nan skall den som hit­tat före­må­let utan dröjs­mål göra anmä­lan s riksan­tik­va­rien eller ombud som denne utsett eller hos polis­myn­dig­het, n vare ock plik­tig att på anma­ning utlämna före­må­let mot bevis samt ggrant upp­giva plat­sen för fyn­det och omstän­dig­he­terna där­vid. ii' ' v (■ v .i’‘ ■■ , ^ ¬ 1 7s8 1942. nr ' -.v ^ .. : §• . 4kronans rätt med avse­ende å fynd som ovan nämnts må av riksan ’ rien över­lå­tas på museum som för fram­ti­den kan taga erfor­der­lig vård före­må­let. i fråga om fynd av större bety­delse må dock sådan överlå ej ske ntan kommgens med­gi­vande. , ^ 14 §. vill den som påträf­fat före­mål, varom i 11 § för­mä­les, bem­bjuda det kro­nan, oak­tat skyl­dig­het där­till ej före­lig­ger, göre anmä­lan om fyn­det h riksan­tik­va­rien eller den­nes ombud eller hos polis­mjmdig­het. 15 §. r riksan­tik­va­rien äger att låta xmder­söka eller med­giva annan att under vill kor, som riksan­tik­va­rien bestäm­mer, under­söka plats för forn­fynd, ändå a den ej är att hän­föra till fast forn­läm­ning. å sådan under­sök­ning skall vad i 5 § sista styc­ket är stad­gat äga mot ­ sva­rande tillämp­ning. läns­sty­rel­sen äger att vid vite frid­lysa plat­sen intill dess under­sök­ning utförts, om det kan ske utan att där­i­ge­nom vål­las väsent­lig olä­gen­het. 'i å lira t om. straff m. m. 16 §. den som olov­li­gen före­ta­ger sådan åtgärd med avse­ende å fast forn­läm­ning som i 1 § andra styc­ket sägs eller urakt­lå­ter i 8 § andra styc­ket stad­gad an ­ mäl­nings­skyl­dig­het straf­fes med dags­bö­ter eller, där omstän­dig­he­terna äro, . syn­ner­li­gen för­svå­rande, fäng­else i högst sex måna­der. han vare ock skyl­dig att ersätta all kost­nad som för­an­le­des av för­se­el­sen. * den som under­lå­ter att anmäla fomfsmd enligt vad i 12 § sägs straf­fes så- ' som i första styc­ket stad­gas och have för­ver­kat all rätt på grund av fsm­defc |;- samma lag vare, där någon eljest undan­döl­jer, ska­dar, för­änd­rar, av^ ' - eller för­vär­var före­mål som enligt denna lag skall till­falla eller hem­bjuda kro­nan. j 17 §. ■m . m böter och viten som ådö­mas enligt denna lag till­falla kro­nan. 18 §. riksan­tik­va­rien äger i ange­lä­gen­het som avses i denna lag påkalla nödig handräck­ning hos över­ex­e­ku­tor. i fråga om handräck­ning som nu sagts gälle i tillämp­liga delar de bestämr i mel­ser som äro stad­gade för de i 191 § utsök­nings­la­gen avsedda fall. 19 §. ^ i ärende som enligt denna lag ankom­mer på läns­sty­rel­sens pröv­ning äg läns­sty­rel­sen, om så fin­nes påkal­lat, med­dela före­skrift att gälla tills vidare i avbi­dan på ären­dets slut­liga avgö­rande. över läns­sty­rel­sens beslut må kla­gan hos konungen i veder­bö­rande statsit depar­te­ment föras i den ord­ning som är stad­gad för eko­no­mi­mål i all­mänhe ' ■ , u 20 §.w v/ 0 • över riksan­tik­va­ri­ens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär an ­ föras hos konungen i veder­bö­rande stats­de­par­te­ment inom tret­tio dagar från det kla­gan­den erhöll del av beslu­tet. 21 §. 7. när­mare bestäm­mel­ser angå­ende tillämp­ningen av denna lag med­de­las ay konungen. ■ } i >> ■ ¬ 0 och 351. 739 ^ ömingen må ock för­ordna, att vad i denna lag sägs om riksan­tik­va­rien avse­ende å vissa forn­läm­ningar i stäl­let skall gälla bygg­nads­sty­rel­sen. i)enna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1943, vid vil­ken tid­punkt för­ord ­ gen den 29 novem­ber 1867 (nr 71 s. 1) angå­ende forn­tida min­nes­mär­kens redande och. beva­rande samt för­ord­ningen den 30 maj 1873 (nr 42 s. 1) an- “ende ned­gra­ven skatt, bot­ten­fynd eller annat dylikt, vartill ägare ej fin­nes, kola upp­höra att gälla. „det alla som veder­bör hava sig hör­sam­li­gen att efter­rätta. till ytter­mera hava vi detta med egen hand under­skri­vit och med vårt kungl. sigill "fta låtit. '■ stock­holms slott den 12 juni 1942. gustaf. {l. s.) ■justi­tie­de­par­te­men­tet.) k. gr. 'wjest­mån. ¬