SFS 1981:828

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

lag sfs 1981:828 om änd­ring i rät­te­gångs­bal­ken; utkom från tryc­ket den 8 sep­tem­ber 1981 utfär­dad den 25 juni 1981. enligt riks­da­gens beslut' före­skrivs i fråga om rät­tegå ngs­bal­ken^ dels att i 8 kap. 2§ och 12 kap. 3 § ordet "utmät­nings­man" skall bytas ut mot "kro­no­fogde", dels att i 38 kap. 5 § ordet "utmät­nings­man­nens" skall bytas ut mot "kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens", dels att i 50 kap. 8 §, 52 kap. 7 § och 55 kap. 8 § orden "kvar­stad, sking-​​ rings­for­bud eller annan handräck­ning" skall bytas ut mot "kvar­stad eller annan åtgärd enligt 15 kap.", dels att i 50 kap. 5 § och 55 kap. 5 § orden "kvar­stad eller skingringsför-​​ bud" skall bytas ut mot "kvar­stad", dels att 9 kap. 8 §, 10 kap. 17 §, 15 kap., 16 kap. 6 §, 17 kap. 14 §, 25 kap. 1 och 3 §§, 26 kap., 27 kap. 10 §, 30 kap. 12 § och 33 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse. ' prop. 1980/81; 84, lu 24, rskr 351. ^ senaste lydelse av 8 kap. 2 § 1972:430 12 kap. 3 § 1975:1288 55 kap. 5 § 1947:616. 1611 ¬ sfs 1981:828 9 kap. 8 då enligt denna balk vite före­läg­ges part e ller annan, bestämme rät ten vitet till belopp, som med hän­syn till han s eko­no­miska för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt kan a nta­gas förmå honom att iakt­taga före läg­gan­det. vite må ej bestäm­mas under tio kro­nor eller över fem­tu­sen kro nor. har vite utdömts och före­läg­ger rät­ten nytt vite, må vitet bestäm­mas till högre belopp, dock ej över tio­tu­sen kro­nor. vites­före­läg­gande skall del­gi­vas den som före­läg­gan­det avser. bestäm­mel­serna i första styc­ket om högsta vites­be­lopp gäl­ler ej i fråga om före­läg­gande enligt 15 kap. 3 §. vite må ej före­läg­gas, då straff är utsatt. ej hel­ler må vite före­läg­gas kro nan. fin­nes, då fråga upp­kom­mer om utdö­mande av vite, ända­må­let med vi tet hava för­fal­lit, må vitet ej utdö­mas. 10 kap. 17 ej vare på grund av vad i dett a kapi­tel stad­gas rät­ten behö­rig att upp­taga: 1. tvist, som skall upp­ta­gas av annan myn­dig­het än dom­stol eller av sär skild dom­stol eller enligt lag eller för­fatt­ning skall ome­del­bart prö­vas av skil­je­män; 2. tvist, som skall väc­kas vid viss dom­stol, om denna enligt lag eller för fatt­ning är ensam behö­rig att upp­taga sådan tvist; 3. tvist, som enligt lag må upp­ta­gas alle­nast av vissa sär­skilda tings­rät ter, om tvis­ten väc­kes vid annan dom­stol; 4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upp­ta­gas av dom­stol, sgm där sägs, om tvis­ten väc­kes vid annan dom­stol; 5. äkten­skaps­mål; 6. tvist, som angår utmätt egen­dom eller gil­tig­he­ten av lösöreköpsav-​​ hand­ling och för vil­ken behö­rig dom­sto l är sär­skilt stad­gad; eller 7. tvist, som är av beskaf­fen­het att kunna utan stäm­ning upp­ta­gas av dom­stol. ej hel­ler må på grund av vad i detta kapi­tel stad­gas talan väc­kas vid dom­stol av annan ord­ning än den som för tvis­tens upp­ta­gande är i lag före skri­ven; vad nu sa gts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §. yrkande om kvitt­ning för ford­ran må icke upp­ta­gas av dom­stol, som en ligt första styc­ket ej ägt upp­taga tvist angå­ende samma ford­ran. 15 kap. om kvar­stad m.m. 1 § om någon visar san­no­lika skäl för att han haren ford­ran, som är eller kan antas bli före­mål för rät­te­gång eller pröv­ning i annan lik­nande ord­ning, och det skä­li­gen kan befa­ras att mot­par­ten genom att avvika, skaffa undan 1612 ^ senaste lydel se 1964:166. '' senaste lydelse 197 0:1002. ¬ egen­dom elle r för­fara på annat sätt undand­rar sig att betala skul­den, får sfs 1981:828 dom­stol för­ordna om kvar­stad på så myc­ket av mot­par­tens egen­dom att ford­ringen kan antas bli täckt vid utmät­ning. 2 § om någon visar san­no­lika skäl för att han har bättre rätt till viss egen­dom, som är eller kan antas bli före­mål för rät­te­gång eller pröv­ning i annan lik­nande ord­ning, och det skä­li­gen kan befa­ras att mot­par­ten skaf­far undan, väsent­ligt för­säm­rar eller på annat sätt för­fo­gar över egen­do­men till skada för sökan­den, får dom­stol för­ordna om kvar­stad på egen­do­men, 3 § om någon, i anna t fall än som avses i 1 eller 2 §, visar san­no­lika skäl för att han mot någon annan har ett anspråk, som är eller kan antas bli före mål för rät­te­gång eller pröv­ning i annan lik­nande ord­ning, och det skälj­gen kan befa­ras att mot­par­ten genom att utöva viss verk­sam­het eller företa el ler under­låta viss hand­ling eller på annat sätt hind­rar eller för­svå­rar utöv ningen av sökan­dens rätt eller väsent­ligt för­ringar dess värde, får dom­stol för­ordna om lämp­lig åtgärd för a tt säker­ställa sökan­dens rätt. en åtgärd enligt första styc­ket får inne­bära för­bud vid vite att utöva viss verk­sam­het eller företa viss hand­ling eller annat före­läg­gande vid vite att beakta sökan­dens anspråk eller för­ord­nande av sysslo­man eller med­de­lan de av en före­skrift som är ägnad att på annat sätt före­bygga intrång i sökan dens rätt. 4 § fram­går det i en rät­te­gång om bättre rätt till viss egen­dom att den ena par­ten har olov­li­gen rub­bat mot­par­tens besitt­ning eller vid­ta­git någon annan olov­lig åtgärd beträf­fande egen­do­men, får dom­sto­len för­ordna att besitt­ningen genast skall åter­stäl­las eller annan rät­telse genast ske. 5 § beslut om åtgärd som avses i detta kapi­tel med­de­las av den dom­stol där rät­te­gången är anhängig. är rät­te­gång ej anhängig, gäl­ler i fråga orp be hörig dom­stol vad som är före­skri­vet om tvis­te­mål. vad som sägs om in skränk­ning av dom­stols behö­rig­het i fråga om tv ist som skall tas upp i an nan ord­ning än inför dom­stol skall dock ej tilläm­pas. fråga om å tgärd enligt detta kapi­tel får tas upp endast på y rkande. är rät­te­gång ej anhängig, skall yrkan­det fram­stäl­las skrift­li­gen. ett yrkande får ej bifal­las utan att mot­par­ten har beretts till­fälle att yttra sig. är det fara i dröjs­mål, får dock rät­ten ome­del­bart bevilja åtgär­den att gälla till dess annat för­ord­nas. beträf­fande behand­lingen i övrigt av fråga angå­ende en åtgärd som avses i 1 , 2 eller 3 § då rät­te­gång ej är anhängig tilläm­pas vad som gäl­ler när en sådan fråga upp­kom­mer i rät­te­gång. yrkande av sökan­dens mot­part opi er sätt­ning för kost­nad får dock prö­vas i sam­band med avgö­ran­det av frå­gan om åtgär­den. 6 § en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § får bevil­jas endast om sökan­den hos rät­ten stäl­ler säker­het för skada som kan till­fo­gas mot­par­ten. förmår sökan­den ej ställa säker­het och har han visat syn­ner­liga skäl för sitt an språk, får rät­ten befria honom där­i­från. sta­ten, kom­mu­ner, lands­tings kom­mu­ner och kom­munal­för­bund behö­ver ej ställa säker­het. 1613 ¬ sfs 1981:828 i fråga om beskaf­fen­he­ten av säker­het gäl­ler 2 kap. 25 § utsökningsbal-​​ ken. säker­he­ten skall prö­vas av rät­ten, om den ej har god­känts av mot­par ten. 7 § när en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § har bevil­jats, skall sökan­den, om ej talan redan har väckts, inom en månad från beslu­tet väcka talan i sa ken vid do mstol eller, om ansprå­ket skall prö­vas i annan ord­ning, enligt vad s om gäl­ler därom. talan som ej skall prö­vas av dom­stol eller annan myn­dig­het anses väckt när pröv­ning har påkal­lats hos mot­par­ten eller för faran­det har inletts i annan ord­ning. väcks ej talan enligt vad som sägs i första styc­ket, skall åtgär­den ome del­bart återgå. 8 § en åtgärd som har bevil­jats enligt 1, 2 eller 3 § skall ome­del­bart hä vas, om säker­het, som till­go­do­ser ända­må­let med åtgär­den, ställs eller det annars ej längre finns skäl för åtgär­den. åter­kal­las eller för­fal­ler talan som har väckts i saken , skall åtgär­den också ome­del­bart hävas. frå­gan om hävande prö­vas av den dom­stol där rät­te­gången är anhängig eller, om rät­te­gång ej är anhängig, av den dom­stol som först har prö­vat frå gan om åtgä rden. då saken är före­mål för rät­te­gång och målet avgörs, skall rät­ten pröva, om åtgär­den fort­fa­rande skall bestå. rät­ten får även i sam­band med domen för­ordna om en åtgärd som nu har angetts. 9 § rät­ten får, när det finns skäl till det, på yrkande av någon av par­tema för­ordna att en åtgärd enligt 4 § skall gå åter. 10 § 1 fråga om verk­stäl­lan­det av en åtgärd som avses i detta kapi­tel finns bestäm­mel­ser i utsö knings­bal­ken. rät­ten får med­dela när­mare före skrif­ter om verk­stäl­lan­det, om det behövs. 16 kap. 6 § är i tvis­te­mål fråga även om ansvar, utdö­mande av vite eller någons hål­lande i häkte, gäl­ler om omröst­ning i frå­gan vad som före­skrivs i 29 kap. 17 kap. 14 rät­ten får, när det finns skäl till d et, i dom för­ordna att den får verk­stäl­las utan hin­der av att den icke äger laga kraft. när det finns anled ning, skall rät­ten där­vid före­skriva att säker­het skall stäl­las för ska­de­stånd som par­ten kan bli skyl­dig att utge om domen änd­ras. beslut under rät­te­gången, mot vil­ket talan ej må föras sär­skilt, skall ge nast gå i v erk­stäl­lig­het. det­samma gäl­ler beslut, vari­ge­nom rät­ten 1. avvi­sat ombud eller biträde. 1614 senaste lydelse 1979:242. ¬ 2. ogil­lat tredje mans yrkande att få som inter­ve­ni­ent del­taga i rätte-​​ sfs 1981:828 gången, 3. utlå­tit sig angå­ende ersätt­ning eller för­skott till b iträde, vittne, sak kun­nig eller annan, som ej är part eller inter­ve­ni­ent, 4. för­ord­nat om någons hål­lande i h äkte eller om kvar­stad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller om hävande av sådan åtgärd, 5. till biträde utsett annan än part före­sla­git, eller 6. utlå­tit sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som gäl­ler all­män rätts­hjälp, dock ej beslut om ersätt­nings­skyl­dig­het enligt 31 § rätts­hjälpsla gen (1972: 429). i fråga om beslut, vari­ge­nom före­läg­gande med­de­lats part eller annan att förete skrift­ligt bevis eller att till­han­da­hålla före­mål för syn eller besikt ning, gäl­ler vad som sägs i första styc­ket. är sär­skild före­skrift med­de­lad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft, må verk­stäl­las, vare den gäl­lande. 25 kap. i §6 är någon skä­li­geii miss­tänkt för brott, på vil­ket fäng­else kan följa, och kan med hän­syn till brot­tets beskaf­fen­het, den miss­tänk­tes för­hål­lande eller annan omstän­dig­het skä­li­gen befa­ras, att han avvi­ker eller annor­le­des undan­dra­ger sig lagiö­ring eller s traff, men före­kom­mer eljest ej anled­ning att anhålla eller häkta honom, får, om det fin­nes till­fyl­lest, i stäl­let för­bud med­de­las honom att utan till­stånd lämna honom anvi­sad vis­tel­se­ort. obe roende av brot­tels beskaf­fen­het får också för­bud, som nu sagts, med­de­las, om det skä­li­gen kan befa­ras, att den miss­tänkte genom att begiva sig från riket undan­dra­ger sig lag­fö­ring eller straff. 3 rese­för­bud med­de­las av under­sök­nings­le­da­ren, åkla­ga­ren eller rät ten. fråga om rese­för­bud må a v rät­ten upp­ta­gas på yrkande av under­sök nings­le­da­ren e ller åkla­ga­ren eller då rät­ten har att besluta om den miss tänk­tes häkt­ning eller hans kvar­hål­lande i häkte. efter åta­let äge rät­ten även på yrkande av mål­sä­gan­den så ock själv­mant upp­taga fråga därom. väc­kes vid rät­ten fråga om rese­för­bud, skall, så snart ske kan, för­hand ling därom äga rum inför rät­ten. om sådan för­hand­ling gälle i tillämp­liga delar vad i 24 kap. 17 § är stad­gat. är fara i dröjs­mål, må rät­ten ome­del­bart med­dela rese­för­bud att gälla, till dess annorlunda för­ord­nas. 126 kap. om kvar­stad 1 § är någon skä­li­gen miss­tänkt för brott och kan det skä­li­gen befa­ras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egen­dom eller annor ledes undan­dra­ger sig att betala böter, vär­det av för­ver­kad egen­dom eller annan ersät tning till det all­männa eller ska­de­stånd eller annan ersätt­ning " senaste lydelse 1964:166. ^ änd­ringen inne­bär att tredje styc­ket upp­hävs. 1615 ¬ \ sfs 1981; 828 till måls ägande, som kan anta­gas komma att på grund av brot­tet ådö­mas honom, får för­ord­nas om kvar­stad på så myc­ket av hans egen­dom att ford ringen kan antas bli täckt vid utmät­ning. 2 § beslut om k varstad med­de­las av rät­ten. fråga om kvar­stad får upp­ta­gas på yrkande av under­sök­nings­le­da­ren, åkla­ga­ren eller mål­sä­gan­den. efter åta­let får rät­ten även själv­mant upp­taga fråga därom. i anledni ng av mål­sä­gan­dens anspråk på ska­de­stånd eller annan ersätt ning får under­sök­nings leda­ren eller åkla­ga­ren yrka kvar­stad endast om an språ­ket anmälts hos honom. rät­ten får endast på yrkande for­ordna därom. väcks fråga om kvar­stad, skall, så snart det kan ske, för­hand­ling därom äga rum infor rät­ten. om sådan for­hand­ling gäl­ler i tillämp­liga delar vad som sägs i 24 kap. 17 §. är det fara i dröjs­mål, får rät­ten ome­del­bart bevilja åtgär­den att gälla till dess annorlunda for­ord­nas. 3 § 1 avbi­dan på rät­tens beslut om kvar­stad får under­sök­nings­le­da­ren el ler åkla­ga­ren taga lös egen­dom i for­var. är fara i dröjs mål, må åtgärd, som nu sagts, vid­ta­gas även av polis­man; anmä­lan därom skall dock skynd­samt göras hos under­sök­nings­le­da­ren el ler åkla­ga­ren, som har att ome­del­bart pröva, om egen­do­men skall kvar­bli va i förva r. 1616 4 § har under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren tagit lös egen­dom i för­var eller beslu­tat, att sådan egen­dom skall kvar­bliva i f örvar, skall han, så snart det kan ske, och senast fem dagar där­ef­ter till rät­ten avlåta fram­ställ ning om kvar­stad. görs ej sådan fram­ställ­ning, skall egen­do­men ome­del bart åter­stäl­las. då fram­ställ­ning i nkom­mit, skall rät­ten, så snart ske kan, och, om syn ner­ligt hin­der ej möter, sist å ^ärde dagen där­ef­ter hålla för­hand­ling, som avses i 2 §. utsät­tes huvud­för­hand­ling att hål­las inom en vecka, sedan fram­ställ­ningen inkom, må dock, om ej rät­ten fin­ner sär­skild for­hand­ling böra äga rum, med för­hand­lingen ankå till huvud­för­hand­lingen. beslu­tas kvar­stad, skall, om ej rät­ten bestäm­mer annat, egen­do­men kvar­bliva i my ndig­he­tens vård, till dess beslu­tet verk­ställts. 5 § då rät­ten för­ord­nar om kvar­stad, skall, om ej åtal redan väckts, rät ten utsätta den tid, inom vil­ken åta l skall väc­kas. denna får ej bestäm­mas längre än som är ound­gäng­li­gen erfor­der­ligt. fin­nes den utsatta tiden otill­räck­lig, må rät­ten, om fram­ställ­ning därom göres före tidens utgång, med­giva för­läng­ning av tiden. 6 § har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rät­ten inkom­mit fram­ställ­ning om för­läng­ning av tiden eller har för skul­den ställts säker­het eller före­kom­mer eljest ej längre skäl för kvar­stad, skall rät­ten ome­del­bart häva åtgär­den. då målet avgö­res, pröve rät­ten, om åtgär­den fort­fa­rande skall bestå. rät­ten äge ock i sam­band med domen för­ordn a om åtgärd, som nu sagts. 7 § bestäm­mel­serna i 25 kap. 8 § om rese­för­bud gäl­ler också beträf­fande kvar­stad. ¬ 8 § i fråga om verk­stäl­lan­det av kvar­stad finns bestäm­mel­ser i utsök-​​ sfs 1981:828 fiings­bal­ken. rät­ten får med­dela när­mare fore­skrif­ter om verk­stäl­lan­det, öm det behövs. 27 kap. 10 § beslag­ta­get före­mål skall tas i för­var av den som verk­ställt besla­get. om det kan ske utan fara och eljest är lämp­ligt, får dock före­må­let läm­nas kvar i inne hava­rens besitt­ning. ett före­mål som läm­nas kvar i inne­hava rens besitt­ning skall förs eglas eller mär­kas som beslag­ta­get, såvida det ej fram­står som obe­höv­ligt. den från vil­ken beslag har skett får ej över­låta före­må­let eller i strid mot ända­må­let med besla­get för­foga över före­må­let på annat sätt. ett före­mål som ej tas i för­var eller för­seglas får nytt­jas av inne­ha­va­ren, om ej annat beslu­tas. före­mål, som tagits i beslag , skall väl vår­das, och nog­grann till­syn skall hål­las d ärö­ver, att det icke för­by­tes eller för­änd­ras eller annat miss­bruk sker där­med. 30 kap. 12 § ® beslut under rät­te­gången, mot vil­ket talan ej må föras sär­skilt, skall genast gå i verk­stäl­lig­het. det­samma gäl­ler beslut vari­ge­nom rät­ten 1. avvi­sat ombud, biträde eller för­sva­rare, 2. utlå­tit sig angå­ende ersätt­ning eller för­skott av all­männa medel till mål­sä­gande eller angå­ende ersätt­ning eller för­skott till biträde, för­sva­rare, vittne, sak­kun­nig eller annan, som ej är part, 3. utlå­tit sig angå­ende häkt­ning eller åtgärd, som avses i 25 -28 kap., 4. till för­sva­rare utsett annan än part före­sla­git, eller 5. utlå­tit sig i annat fall än som avses i 2 eller 4 i fråga som gäl­ler rätts hjälp enligt rätts­hjälpsla­gen (1972:429), dock ej beslut om skyl­dig­het att till stats­ver­ket åter­be­tala kost­nad för rätts­hjäl­pen. rät­ten får, när det finns skäl till de t, i beslut, vari­ge­nom före­läg­gande med­de­lats part eller annan att förete skrift­ligt bevis eller att till­han­da­hålla före­mål för syn eller besikt­ning, för­ordna att beslu­tet får verk­stäl­las utan hin­der av att det icke äger laga kraft. när det finns anled­ning, skall rät­ten där­vid före­skriva att säker­het skall stäl­las för ska­de­stånd som par­ten kan bli skyl­dig att utge om beslu­tet änd­ras. är sär­skild före­skrift med­de­lad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft, må verk­stäl­las, vare den filande. 33 kap. 5 §® tred­sko­dom del­ges genom rät­tens försorg endast om den inne­bär att ford­ran fast­ställs att utgå med sär­skild för­måns­rätt i lös eller fast egen­dom, , ® senaste lydelse 1979:242. ® senaste lydelse 1979:242. 1617 f)02-​sfs 1981 ¬ sfs 1981:828 om den part som yrkat tred­sko­do­men begär det, eller om part bevil­jats all­män rätts­hjälp. 1. denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1982. 2. resef­br­bud, som har med­de­lats enligt 15 kap. eller enligt 25 kap. med anled­ning av en mål­sä­gan­des anspråk på ska­de­stånd eller annan ersätt ning, upp­hör att gälla när de nya bestäm­mel­serna trä­der i kr aft. 3. 1 fråga om sking­rings­för­bud som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas vad som är före­skri­vet om kvar­stad. 4. vad som före­skrivs i de n ya bestäm­mel­serna om för­ut­sätt­ningar för kvar­stad eller annan lik­nande säker­hets­åt­gärd inver­kar ej på gil­tig­he­ten av en säker­hets­åt­gärd som har bevil­jats före ikraft­trä­dan­det. 5. vad som före­skrivs i 27 kap. 10 § andra styc­ket i dess nya lydelse gäl ler även i fråga om beslag som har ägt rum före ikraft­trä­dan­det. på rege­ring­ens väg­nar carl axel petri tor­kel gre­gow (j usti­tie­de­par­te­men­tet) (ijtt !3 ' •'ra c'-' pt'' c-'i & .'.a lirji is^p ¬