SFS 1987:1211

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

sfs 1987; 1211 utkom från tryc­ket den 29 decem­ber i 987 3650 lag om änd­ring i rät­te­gångs­bal­ken; utfär­dad den 17 decem­ber 1987. enligt riks­da­gens beslut' före­skrivs att 19 kap. 12 §, 24 kap., 25 kap. 1 §, 51 kap. 8 och 13 §§, 52 kap. 10 §, 54 kap. 5 § samt 55 kap. 15 § rät­te­gångs bal­ken skall ha föl­jande lydelse. 19 kap. 12 § vad som sägs i detta kapi­tel skall tilläm­pas även i fråga om dom­sto lamas befatt­ning med för­un­der­sök­ning och använ­dande av tvångs­me­del. om sär­skilda skäl före­lig­ger, får en fråga om häkt­ning tas upp även av rät­ten i en anna n ort än som föl­jer av reg­lerna i detta kapi­tel. 24 kap. ' prop. 1986/87: 112, juu 1987/ 88:7, rskr. 30. ^ senaste lydelse 1975:670. änd­ringen inne­bär bl. a. att andra styc­ket upp­hävs. msi atxri .sail ietir •1? •»ta •^ii 1 den som på san­no­lika skäl är miss­tänkt för ett brott, för vil­ket är före­skri­vet fäng­else ett år eller där­ö­ver, fär häk­tas, om det med hän­syn till brot­tets beskaf­fen­het, den miss­tänk­tes för­hål­lande eller någon annan om stän­dig­het finns risk för att han 1. avvi­ker eller på något annat sätt undand­rar sig lag­fö­ring eller straff, 2. genom a tt undan­röja bevis eller på något anna t sätt för­svå­rar sakens utred­ning eller 3. fort­sät­ter sin brotts­liga verk­sam­het. 7«! ^11 ha ^1511, ¬ är för brot­tet inte före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i två år, skall sfs 1987; 1211 häkt­ning ske, om det inte är uppen­bart, att skäl till häkt­ning sak­nas. kan det antas att den miss­tänkte kom­mer att dömas endast till böter, får häkt­ning inte ske. 2 § den som på san­no­lika skäl är miss­tänkt för brott får häk­tas obe­roen de av brot­tets beskaf­fen­het, 1, om han är okänd och väg­rar att uppge namn och hem­vist eller om hans upp­gift om detta kan antas vara osann, eller 2. om han sak­nar hem­vist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undand­rar sig lag­fö­ring eller straff. 3 §' även den som endast är skä­li­gen miss­tänkt för brott får, med den begräns­ning som föl­jer av 19 §, häk tas, om 1. för­ut­sätt­ning­arna för häkt­ning i övrigt är upp­fyllda enligt vad som sägs i 1 § första och tredje styc­kena eller 2 § och 2. det är av syn­ner­lig vikt att han tas i för­var i avv aktan på ytter­li­gare utred­ning om brot­tet. 4 § om det på grund av den miss­tänk­tes ålder, häl­so­till­stånd eller någon annan lik­nande omstän­dig­het kan befa­ras att häkt­ning skulle komma att med­föra all­var­ligt men för den miss­tänkte, får häkt­ning ske endast om det är uppenb art att betryg­gande över­vak­ning inte kan ord­nas. det­samma gäl­ler kvinna som har fött så kort tid förut att häkt­ning kan befa­ras med­föra all­var­ligt men för bar­net. vill den miss­tänkte inte under­kasta sig över­vak ning, skall häkt­ning ske. om ytter­li­gare inskränk­ningar i fråga om häkt­ning av den som är under arton år finns sär­skilda bestäm­mel­ser. att rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het far träda i stäl­let för häkt­ning före­skrivs i 25 kap. 5 §" beslut att häkta någon med­de­las av rät­ten. i häkt­nings­be­slu­tet skall anges det brott som m iss­tan­ken avser och grun­den för häkt­ningen. om häv­ning av häkt­nings­be­slut finns bestäm­mel­ser i 20 §. 6 om det finns skäl att häkta någon, får han anhål­las i av vak­tan på rät­tens pröv­ning av häkt­nings­frå­gan. finns inte fulla skäl till häkt­ning men är den miss­tänkte skä­li­gen miss tänkt för brot­tet, får han anhål­las, om det är av syn­ner­lig vikt att han tas i för­var i avvak­tan på ytter­li­gare utred­ning. beslut om anhål­lande med­de­las av åkla­ga­ren. i anhåll­nings­be­slu­tet skall anges det brott som m iss­tan­ken avser och grun­den för anhål­lan­det. 7 om det finns skäl att anhålla någon, får en polis­man i b råds­kande fall gripa honom även utan anhåll­nings­be­slut. senaste lydelse 1981:1294. senaste lydelse 1981:1294. senaste lydelse 1981: 1294. senaste lydelse 1981:1294. 3651 ¬ sfs 1987:1211 om den som har begått brott, på vil­ket fäng­else kan följa, påträf­fas på bar gär­ning eller fly­ende fot, tår han gri­pas av envar. envar får också gripa den som är efter­lyst för brott. den gripne skall skynd­samt över­läm­nas till när­maste polis­man. 8 f har beslut att anhålla någon med­de­lats i hans från­varo, skall han, så snart beslu­tet har verk­ställts, för­hö­ras av polis­man eller åkla­gare. har åkla­ga­ren inte redan under­rät­tats om fri­hets­be­rö­van­det, skall det skynd samt anmä­las till honom. åkla­ga­ren skall efter för­hö­ret ome­del­bart besluta om den miss­tänkte skall för­bli anhål­len. har någon gri­pits enligt 7 §, skall han så snart som möj­ligt för­hö­ras av polis­man eller åkla­gare. har åkla­ga­ren inte redan under­rät­tats om frihets-​​ berö­van­det, skall det skynd­samt anmä­las till honom. åkla­ga­ren ska ll efter för­hö­ret ome­del­bart besluta om den miss­tänkte skall anhål­las. anhålls inte den miss­tänkte, skall beslu­tet om gri­pande ome­del­bart hävas. om den som miss­tänks för brott avvi­ker och det finns skäl att anhålla honom, får åkla­ga­ren efter­lysa honom. 9 §® då någon anhålls eller då ett anhåll­nings­be­slut enligt 8 § första styc­ket verk­ställs, skall den anhållne få besked om det brott som han är miss­tänkt för samt grun­den för anhål­lan­det. den anhåll­nes när­maste anhö riga och andra per­so­ner som står den anhållne sär­skilt nära skall under­rät tas om anhål­lan­det så snart det kan ske utan men för utred­ningen. en sådan under­rät­telse får dock inte utan syn­ner­liga skäl läm­nas mot den anhåll­nes öns­kan. ( ('i 10 § om det inte längre finns skäl för ett anhåll­nings­be­slut, skall åklaga ren ome­del­bart häva beslu­tet. 11 § om inte anhåll­nings­be­slu­tet hävs, skall åkla­ga­ren inom tid som anges i 12 § munt­li­gen eller skrift­li­gen göra fram­ställ­ning hos rät­ten om häkt­ning av den anhållne. i fram­ställ­ningen skall anges det brott som miss­tan­ken avser, grun­den för häkt­nings­yr­kan­det samt tid­punk­ten för fri­hets­be­rö­van­det. den anhållne och hans för­sva­rare skall, om möj­ligt, genast under­rät­tas om häkt­nings­fram­ställ­ningen genom åkla­ga­rens försorg. 12 häkt­nings­fram­ställ­ning skall göras samma dag som anhåll­ningsbe slu­tet med­de­la­des eller senast dagen där­ef­ter. om det finns syn­ner­liga skäl, får fram­ställ­ningen göras senast tredje dagen efter anhåll­nings­be­slu tet. har anhåll­nings­be­slu­tet med­de­lats i den miss­tänk­tes från­varo, skall vid tillämp­ning av första styc­ket som dag för beslu­tet anses dagen då beslu­tet verk­ställ­des. görs inte häkt­nings­fram­ställ­ning inom före­skriv en tid, skall åkla­ga­ren ome­del­bart häva anhåll­nings­be­slu­tet. 3652 ^ senaste lydelse 1981: 1294. " senaste lydelse 1981: 1294. ' senaste lydelse 19 81:1294. ft,t' ¬ 13 § har en häkt­nings­fram­ställ­ning gjorts, skall rät­ten samma dag eller sfs 1987:1211 senast dagen där­ef­ter hålla för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan. om det finns syn­ner­liga skäl, får för­hand­lingen dock hål­las senare. häkt­nings­för­hand­lingen får ald­rig hål­las senare än fyra dygn efter det att den miss­tänkte greps eller anhåll­nings­be­slu­tet verk­ställ­des. 14 §'° vid häkt­nings­för­hand­lingen skall den som yrkar häkt­ning och, om det inte finns syn­ner­ligt hin­der, den anhållne vara när­va­rande. den som yrkar h äkt­ning skall ange de omstän­dig­he­ter som han grun­dar sitt yrkande på. den anhållne och hans för­sva­rare skall få till­fälle att yttra sig. utö­ver vad hand­ling­arna frå n för­un­der­sök­ningen inne­hål­ler samt vad par­terna i övrigt anför får utred­ning angå­ende brot­tet inte läg­gas fram, om det inte finns sär­skilda skäl till det. 15 § häkt­nings­för­hand­lingen skall, om möj­ligt, pågå utan avbrott till dess häkt­nings­frå­gan kan avgö­ras. upp­skov får äga rum endast om det finns syn­ner­liga skäl till det. upp sko­vet får inte vara längre än fyra dagar, om inte den miss­tänkte begär det. upp­skjuts för­hand­lingen, skall anhål­lan­det bestå, om inte rät­ten bestäm mer något annat. 16 § sedan häkt­nings­för­hand­lingen avslu­tats, skall rät­ten ome­del­bart med­dela beslut i häkt­nings­frå­gan. beslu­tas häkt­ning av en anhål­len som inte är när­va­rande vid rät­ten, tilläm­pas 17 § tredje och fjärde styc­kena. beslu­tas ej häkt­ning, skall rät­ten ome­del­bart häva anhåll­nings­be­slu­tet. 17 §" en fråga om att häkta den som inte är anhål­len får tas upp på yrkande av åkla­ga­ren. efter åta­let får rät­ten även på yrkande av målsägan-​​ den eller själv­mant ta upp frå­gan. då en fråga om häkt­ning enligt första styc­ket har väckts, skall häkt­nings för­hand­ling inför rät­ten hål­las så snart som möj­ligt. i fråga om sådan för­hand­ling gäl­ler i tillämp­liga de lar vad som sägs i 1 4-16 §§. har den miss­tänkte kal­lats till för­han dlingen eller finns det anled­ning att anta att han avvi­kit eller på annat sätt hål­ler sig undan, utgör dock hans ute­varo ej hin­der för för­hand­lingen. ute­blir mål­sä­gan­den trots att han kal­lats till för­hand­lingen, får frå­gan ändå avgö­ras. har rät­ten beslu­tat om häkt­ning av någon som inte är när­va­rande vid rät­ten skall, så snart beslu­tet har verk­ställts eller hind­ret för hans när­varo har upp­hört, anmä­lan om detta göras hos rät­ten. när en anmä­lan enligt tred je styc­ket har gjorts, skall rät­ten samma dag eller senast dagen där­ef­ter hålla för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan. om det finns syn­ner­liga skäl, får för­hand­lingen dock hål­las senare. häkt­nings­för hand­lingen får ald­rig hål­las senare än fyra dygn efter det att häkt­ningsbe slu­tet har verk­ställ ts eller hind­ret för den miss­tänk­tes när­varo vid r ätten 1 har upp­hört. senaste lydelse 1981:1294. 'senaste lydelse 1981:1294 . 3653 ¬ sfs 1987:1211 18 § då rät­ten beslu­tar om häkt­ning skall, om inte åtal redan har väckts, rät­ten sätta ut den tid, inom vil­ken åtal skall väc­kas. tiden får inte bestäm­mas längre än vad som är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt. är den utsatta tiden otill­räck­lig, får rät­ten medge för­läng­ning av tiden, om detta begärs före tidens utgång. den miss­tänkte eller hans för­sva­rare skall om möj­ligt bere­das till­fälle att yt tra sig. väcks inte åtal inom två vec­kor, skall rät­ten, så länge den miss­tänkte är häk­tad och till dess åtal har väckts, med högst två vec­kors mel­lan­rum hålla ny för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan och där­vid sär­skilt se till att utred­ningen bedrivs så skynd­samt som möj­ligt. är det med hän­syn till utred­ningen eller av annan anled­ning uppen­bart att för­hand­ling inom nu angi­ven tid skulle vara utan bety­delse, får rät­ten bestämma längre tids mel­lan­rum. tid f ör åtals väc­kande behö­ver inte bestäm­mas då rät­ten beslu­tar om häkt­ning enligt 3 § eller om häkt­ning av någon som inte är när­va­rande vid rät­ten. 19 § har någon som är när­va­rande vid rä tten häk­tats med stöd av 3 §, skall åkla­ga­ren, så snart han anser att det finns san­no­lika skäl för att den miss­tänkte begått brot­tet, anmäla detta till rät­ten. rät­ten skall samma dag eller senast dagen efter en sådan anmä­lan hålla ny för­hand­ling i häkt­nings frå­gan. om det finns syn­ner­liga skäl, får för­hand­lingen dock hål­las senare. för­hand­ling måste all­tid, obe­ro­ende av anmä­lan, hål­las inom en vecka från häkt­nings­be­slu­tet. om det när för­hand­lingen hålls inte fram­kom­mit san­no­lika skäl för att den miss­tänkte begått brot­tet eller i övrigt inte längre finns skäl för häkt ning, skall beslu­tet om häkt­ning ome­del­bart hävas. 20 § rät­ten skall ome­del­bart häva ett häkt­nings­be­slut, 1. om inte inom den tid som avses i 18 § åtal har väckts eller för­läng­ning av tiden har begärts eller 2. om det inte längre finns skäl för beslu­tet. innan åtal har väckts, får häkt­nings­be­slu­tet hävas även av åkla­ga­ren. rät­ten skall sna­rast under­rät­tas om åtgär­den. 21 §'^ döms den miss­tänkte för brot­tet och är han häk­tad, skall rät­ten, enligt de grun­der som anges i detta kapi­tel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vin­ner laga kraft. om den miss­tänkte inte är häk­tad, får rät­ten för­ordna att han skall häk­tas. vid tillämp­ning av första styc­ket skall bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om häkt­ning i de fall där det finns risk för att den miss­tänkte undand­rar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den miss­tänkte undand­rar sig utvis­ning. för­ord­nan­det om häkt­ning skall dock inte gälla under den tid då den dömde avtjä­nar en fri­hets­be­rö­vande påföljd som han har dömts till i målet. •fe 22 §'^ den som är gri­pen, anhål­len eller häk­tad skall tas i för var. den som häk­tas skall ut an dröjs­mål föras till häkte. 3654 senaste lydelse 1980: 378. senaste lydelse 1986:649. ¬ om det är av syn­ner­lig vikt att den häk­tade, för utred­ning av det brott sfs 1987:1211 som för­an­lett häkt­ningen eller något annat brott som han är miss­tänkt för, för­va­ras på en annan plats än som anges i första styc­ket, får rät­ten på åkla­ga­rens begä­ran för­ordna att den häk­tade tills vidare inte skall föras till häkte. rät­ten eller åkla­ga­ren får även besluta att den häk­tade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häk­tet för för­hör eller annan åtgärd. om för­va­ring av den som är häk­tad och under­går eller har under­gått rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning finns sär­skilda bestäm­mel­ser. 23 § oav­sett sam­tycke får ingen som är miss­tänkt för brott hål­las i för­var annat än enligt före­skrift i detta kapi­tel eller annars i lag. om skyl­dig­het för den som miss­tänks för brott att stanna kvar för för­hör finns bestäm­mel­ser i 23 kap. 24 § ''* om behand­lingen av den som är anhål­len eller häk­tad samt om ersätt­ning av all­männa medel åt den som varit oskyl­digt anhål­len eller häk­tad finns sär­skilda bestäm­mel­ser. 25 kap. 1 §'^ är någon skä­li­gen miss­tänkt för ett brott, på vil­ket fäng­else kan följa, och finns det med hän­syn till brot­tets beskaf­fen­het, den miss­tänk­tes för­hål­lande eller någon annan omstän­dig­het risk för att han avvi­ker eller på något annat sätt undand­rar sig lag­fö­ring eller straff, men finns det i övrigt inte anled­ning att anhålla eller häkta honom, får, om det är till­räck­ligt, i stäl­let för­bud med­de­las honom att utan till­stånd lämna honom anvi­sad vis­tel­se­ort (rese­för­bud) eller före­skri­vas att han på vissa tider skall anmäla sig ho s anvi­sad polis­myn­dig­het (anmäl­nings­skyl­dig­het). obe­ro­ende av brot­tets beskaf­fen­het får också rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het be slu­tas, om det finns risk för att den miss­tänkte genom att bege sig från riket undand­rar sig lag­fö­ring eller straff. före­lig­ger mot någon skäl till häkt­ning eller anhål­lande men kan det antas att syf­tet där­med kan till­go­do­ses genom rese­för­bud eller anmäl­nings skyl­dig­het, får beslut härom med­de­las även i andra fall än som avses i första styc­ket. 51 kap. 8 §'' för målets bere­dande skall vade­in­la­gan med där­vid fogade hand lingar del­ges vadesva­ran­den, som skall före­läg­gas att avge skrift­ligt gen- mäle. om det är uppen­bart att vade­ta­lan är ogrun­dad, får hov­rät­ten dock genast medde la dom i målet utan att någon åtgärd enligt första styc­ket vid­tas. om tings­rät­ten har avsla­git ett yrkande om åtgärd, som avses i 2 6-28 eller för­ord­nat om att en sådan åtgärd skall hävas, får hov­rät­ten senaste lydelse 1966:302. senaste lydelse 1981; 1295. senaste lydelse 1984: 131. 3555 ¬ sfs 1987:1211 ome­del­bart bevilja åtgär­den att gälla till d ess något annat bestäms. om tings­rät­ten har bevil­jat åtgärd som nu sagts, får hov­rät­ten ome­del­bart för­ordna att vidare åtgärd för verk­stäl­lig­het av beslu­tet inte får äga rum, i frå­gor om häkt­ning eller rese­för­bud får hov­rät­ten göra änd­ring i tings­rät tens beslut även om mot­par­ten inte hörts. om h ovrät­ten beslu­tat häkta någon som inte är när­va­rande vid rät­ten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styc­kena tilläm­pas. 13 § så snart målets bere­dande avslu­tats, skall hov­rät­ten bestämma tid för huvud­för­hand­lingen. för behand­ling av rät­te­gångs­frå­gor eller sådana delar av saken som får avgö­ras sär­skilt får huvud­för­hand­ling sät­tas ut, trots att målet i övrigt inte är fär­digt för huvud­för­hand­ling. är den till­ta­lade häk­tad, skall huvud­för­hand­ling hål­las inom två vec­kor efter utgången av den tid som anges i 2 §, om d et inte till följd av åtgär­der som avses i 11 § eller andra omstän­dig­he­ter är nöd­vän­digt med längre upp­skov. har den till­ta­lade häk­tats efter utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räk­nas från den dag han häk­ta­des. 52 kap. 10 §" om det är nöd­vän­digt för utred­ningen i målet att en part eller någon annan hörs munt­li­gen, får hov­rät­ten för­ordna om detta på lämp­ligt sätt. hov­rät­ten för­ord­nar om instäl­lan­det av den som är anhål­len eller häk­tad. vad som sägs i 43 kap. 8 § qärde styc­ket gäl­ler även vid för­hör enligt första styc­ket. om hov­rät­ten beslu­tat häkta någon som inte är när­va­rande vid rät­ten, skall 24 kap. 17 § tredje och öärde styc­kena tilläm­pas. 54 kap, 5 § då hov­rät­ten ogil­lat yrkande om häkt­ning eller rese­för­bud eller hävt ett beslut om häkt­ning eller rese­för­bud, får talan mot beslu­tet föras endast i sam­band med talan mot hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut. 55 kap. 15 § beträf­fande rät­te­gången i högsta dom­sto­len skall i övrigt i tvis­te­mål 50 ka p. 11-20 §§, 22 §, 24 § och 25 § första och andra styc­kena samt i brott­mål 51 kap. 8 § qärde styc­ket, 11-20, 22, 24, 25 och 31 § § tilläm­pas. vad som sägs i 50 kap. 26-29 §§ rörande tvis­te­mål samt 151 kap. 26-29 §§ r örande brott­mål om undan­rö­jande av under­rätts dom och om åter för­vis­ning gäl­ler för högsta dom­sto­len i fråga om lägre rätts dom. 3656 denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. är någon vid lagens ikraft­trä­dande berö­vad fri­he­ten genom gri­pande, anhål­lande eller " senaste lydelse 1987:747. ¬ häkt­ning, får häkt­nings­fram­ställ­ning enligt 24 kap. 12 § göras samt häkt- sfs 1987:1211 nings­för­hand­ling enligt 13 och 17 §§ samma kapi­tel håll as den dag la gen trä­der i kraft eller föl­jande dag, om äldre rätt med­ger att så sker. på rege­ring­ens väg­nar anna-​greta leijon lars eklycke (justi­tie­de­par­te­men­tet) ¬