SFS 1993:1542 Lag om änd­ring i lagen (1993:938) om änd­ring i kom­mu­nal­skat­te­la­gen (1928:370)

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

lag om änd­ring i lagen (1993:938) om änd­ring i kom­mu­nal­skat­te­la­gen (1928:370); utfär­dad den 16 decem­ber 1993. enligt riks­da­gens beslut1 före­skrivs att 53 § 4mom., punk­terna 1 och 3 av anvis­ning­arna till 31 § och punkt 6 av anvis­ning­arna till 46 § kom­mu­nal­skat­te­la­gen (1928:370) i para­gra­fens och anvis­nings­punk­ter­nas lydelse enligt lagen (1993:938) om änd­ring i nämnda lag samt ikraftträdande-​​ och över­gångs­be­stäm­mel­serna till änd­rings­la­gen skall ha föl­jande lydelse. 1 sfs 1993:1542 utkom från tryc­ket den 29 decem­ber 1993 prop. 1993/94: 50 och 1993/94:85, bet. 1993/94:sku15 och 1993/94:sku16, rskr. 1993/94:110. 124-​sfs 1993 3937 sfs 1993:1542 53 § 4 mom. över­låts genom bodel­ning under äkten­ska­pet utan att något mål om äkten­skaps­skill­nad pågår, pen­sions­för­säk­ring eller rätt enligt pen­sions­sparav­tal, skall över­lå­ta­ren oav­sett över­lå­tel­sen under sin livs­tid i för­vär­va­rens ställe vara skatt­skyl­dig för utfal­lande pen­sions­be­lopp, såvida han inte skulle ha varit berät­ti­gad till avdrag vid utgi­vande av peri­o­diskt under­stöd till för­vär­va­ren. över­lå­ter skatt­skyl­dig, som enligt bin­dande för­plik­telse äger rätt att upp­bära peri­o­diskt under­stöd eller där­med jäm­för­lig peri­o­disk intäkt, sin rätt, skall han alltjämt vara skatt­skyl­dig för utfal­lande belopp, i den mån han icke vid utbe­tal­ning till mot­ta­ga­ren skulle vara berät­ti­gad till avdrag för belop­pet såsom för omkost­nad eller peri­o­diskt under­stöd. anvis­ningar till 31 § 1. med pen­sion för­stås dels belopp, som annor­le­des än i följd av för­säk­ring utgår på grund av före­gå­ende tjäns­te­för­hål­lande, dels belopp, som på grund av lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring utgår i form av folk­pen­sion eller tilläggs­pen­sion, dels belopp som utgår på grund av pen­sions­för­säk­ring, dels belopp som utbe­ta­las från pen­sions­spar­konto till pen­sions­spa­ra­ren, till för­månsta­gare på grund av för­månsta­gar­för­ord­nande, till den som erhål­lit rät­ten till pen­sion genom bodel­ning, till make eller brös­tar­vinge på grund av jämk­ning av för­månsta­gar­för­ord­nande samt vid åter­be­tal­ning enligt 13 kap. 4 § äkten­skaps­bal­ken. med pen­sions­för­säk­ring för­stås för­säk­ring, som inte med­för rätt till andra för­säk­rings­be­lopp än ålderspen­sion, sjuk­pen­sion eller efter­le­van­de­pen­sion. för att en för­säk­ring skall anses som pen­sions­för­säk­ring fordras vidare, om inte annat föl­jer av för­kla­ring enligt sjut­tonde styc­ket, att för­säk­ringen med­de­lats i en här i lan­det bedri­ven för­säk­rings­rö­relse för vil­ken skatt­skyl­dig­het före­lig­ger enligt lagen (1990:661) om avkast­nings­skatt på pen­sions­me­del respek­tive lagen (1947:576) om stat­lig inkomst­skatt. med för­säk­rad avses den på vars liv för­säk­ringen tagits eller, i fråga om sjuk­pen­sion, den vars arbetso­för­måga för­säk­ringen avser. med tjäns­te­pen­sions­för­säk­ring för­stås pen­sions­för­säk­ring, som har sam­band med tjänst och för vil­ken den för­säk­ra­des arbets­gi­vare åta­git sig att ansvara för betal­ning av hela avgif­ten. med tjäns­te­pen­sions­för­säk­ring för­stås också pen­sions­för­säk­ring, som — om en anställd avli­dit — tagits av den anställ­des arbets­gi­vare till för­mån för den anställ­des efter­le­vande och för vil­ken för­säk­ring arbets­gi­va­ren åta­git sig att ansvara för betal­ning av hela avgif­ten. i fråga om annan pen­sions­för­säk­ring än tjäns­te­pen­sions­för­säk­ring skall för­säk­rings­ta­ga­ren vara den för­säk­rade. har för­säk­rings­ta­ga­ren eller hans make eller per­son med vil­ken han sam­man­bor under äkten­skaps­lik­nande för­hål­lan­den barn under 20 år, får han ta för­säk­ring avse­ende efter­le­van­de­pen­sion på sin makes eller den sam­man­bo­en­des liv, om bar­net insätts som för­månsta­gare. om sär­skilda skäl före­lig­ger kan skatte­myn­dig­he­ten medge att döds­boet efter skatt­skyl­dig som bedri­vit närings­verk­sam­het i sve­rige får ta för­säk­ring avse­ende efter­le­van­de­pen­sion. som för­ut­sätt­ning för att med­gi­vande skall läm­nas gäl­ler att den efter­le­vande sak­nar betryg­gande pen­sions­skydd och att för­säk­ringen tas i sam­band med att boet 3938 upp­hör med drif­ten i för­värvs­käl­lan. mot­sva­rande gäl­ler om den avlidne dri­vit verk­sam­he­ten genom för­med­ling av juri­disk per­son. ålderspen­sion får inte börja utgå vid lägre ålder än 55 år. utbe­tal­ning får dock ske dess­förin­nan till den som fått rätt till för­tidspen­sion enligt lagen om all­män för­säk­ring. om det i annat fall finns sär­skilda skäl, får skatte­myn­dig­he­ten besluta att pen­sion får börja utgå vid lägre ålder. ålderspen­sion får utgå högst så länge den för­säk­rade lever, men under den för­säk­ra­des livs­tid lägst fem år eller, om för­säk­ringen skall upp­höra när den för­säk­rade fyl­ler 65 år, lägst tre år. pen­sio­nen får under den första femårs­pe­riod under vil­ken den utbe­ta­las inte utgå med annat än samma belopp vid varje utbe­tal­nings­till­fälle eller med sti­gande pen­sions­be­lopp. för ålderspen­sion som utgår enligt all­män pen­sions­plan gäl­ler, om den skall upp­höra innan den för­säk­rade avli­der, vad därom utfästs enligt pla­nen. vad som enligt denna lag avses med all­män pen­sions­plan fram­går av punkt 20 av anvis­ning­arna till 23 §. för­månsta­gare får inte insät­tas till annan ålderspen­sions­för­säk­ring än tjäns­te­pen­sions­för­säk­ring. till tjäns­te­pen­sions­för­säk­ring avse­ende ålderspen­sion skall anställd, som då för­säk­rings­av­ta­let ingicks var den för­säk­rade, vara för­månsta­gare. med sjuk­pen­sion för­stås pen­sion som utgår till den för­säk­rade högst så länge denne är arbetso­för­mögen eller har ned­satt arbets­för­måga. sjuk­pen­sion får upp­höra tidi­gast fem år efter det för­säk­rings­av­ta­let träf­fa­des. i fråga om för­månsta­gare gäl­ler före­skrif­terna i före­gå­ende stycke. med efter­le­van­de­pen­sion för­stås pen­sion 1. som efter den för­säk­ra­des död utgår till den för­säk­ra­des make, var­med i detta sam­man­hang för­stås per­son med vil­ken den för­säk­rade varit gift eller sam­man­bott under äkten­skaps­lik­nande för­hål­lan­den, 2. som efter den för­säk­ra­des död utgår till barn till den för­säk­rade eller barn till per­son som angi­vits under 1, 3. som utgår till efter­le­vande på grund av för­säk­ring som tagits av dödsbo efter med­gi­vande enligt tredje styc­ket, var­vid pen­sion får utgå som om den avlidne varit för­säk­rad, eller 4. som utgår på grund av för­säk­ring som tagits av arbets­gi­vare till för­mån för anställds efter­le­vande med stöd av andra styc­ket sista meningen, var­vid pen­sion får utgå som om den avlidne varit för­säk­rad. efter­le­van­de­pen­sion får utgå högst så länge den efter­le­vande lever och får under den första femårs­pe­riod under vil­ken den utbe­ta­las inte utgå med annat än samma belopp vid varje utbe­tal­nings­till­fälle eller med sti­gande pen­sions­be­lopp. efter­le­van­de­pen­sion får under den efter­le­van­des livs­tid inte upp­höra för­rän fem år för­flu­tit efter den för­säk­ra­des död med föl­jande undan­tag: 1. efter­le­van­de­pen­sion till per­son som avses i före­gå­ende stycke 1, får upp­höra när denne ingår nytt äkten­skap. 2. har den för­säk­rade avli­dit mindre än fem år före den tid­punkt då för­säk­ringen annars skulle ha upp­hört, får efter­le­van­de­pen­sion upp­höra vid sist­nämnda tid­punkt. 3. om utbe­tal­ning av efter­le­van­de­pen­sion till barn under 20 år påbör­jats, får pen­sio­nen upp­höra när bar­net fyl­ler 20 år. sfs 1993:1542 3939 3940 4. har för­säk­ring avse­ende efter­le­van­de­pen­sion till barn tagits på sådan per­sons liv som avses i före­gå­ende stycke 1, skall pen­sio­nen upp­höra senast när bar­net fyl­ler 20 år. som för­månsta­gare till för­säk­ring avse­ende efter­le­van­de­pen­sion får endast insät­tas per­son till vil­ken efter­le­van­de­pen­sion kan utgå enligt nionde och tionde styc­kena. för­säk­rings­vill­kor, som med hän­syn till bestäm­mel­serna i denna lag är avgö­rande för frå­gan huruvida för­säk­ringen är att anse som pen­sions­för­säk­ring, skall tas in i för­säk­rings­av­ta­let. detta skall dess­utom inne­hålla vill­kor att för­säk­ringen inte får pant­sät­tas eller belå­nas och inte hel­ler änd­ras på sådant sätt att den inte längre upp­fyl­ler de före­skrif­ter, som anges för pen­sions­för­säk­ring i denna lag, eller i andra fall än nedan före­skrivs över­lå­tas eller åter­kö­pas. avta­let får inte inne­hålla vill­kor som är ofören­ligt med bestäm­mel­serna om pen­sions­för­säk­ring i denna lag. under den för­säk­ra­des livs­tid får pen­sions­för­säk­ring endast över­lå­tas 1. till följd av anställ­nings­för­hål­lande, där­vid för­säk­ringen före eller efter över­lå­tel­sen skall ha karak­tär av tjäns­te­pen­sions­för­säk­ring, 2. på grund av utmät­ning lik­som vid ackord eller kon­kurs eller 3. genom bodel­ning. ny ägare till pen­sions­för­säk­ring skall ome­del­bart under­rätta för­säk­rings­gi­va­ren om för­vär­vet av för­säk­ringen. åter­köp av pen­sions­för­säk­ring får utan hin­der av bestäm­mel­serna i denna lag ske, 1. om det tek­niska åter­köps­vär­det upp­går till högst ett bas­belopp enligt lagen om all­män för­säk­ring och för­säk­ringen inte är för­e­nad med ett oåter­kal­le­ligt för­månsta­gar­för­ord­nande samt pre­mier för för­säk­ringen inte har beta­lats senare än 10 år före åter­kö­pet, eller 2. om det tek­niska åter­köps­vär­det upp­går till högst 30 pro­cent av ett bas­belopp enligt lagen om all­män för­säk­ring. om det i annat fall än som avses i före­gå­ende stycke finns syn­ner­liga skäl för åter­köp och sådant får ske enligt för­säk­rings­tek­niska grun­der, får åter­köp med­ges av skatte­myn­dig­he­ten. bestäm­mel­serna i före­va­rande lag hind­rar inte hel­ler åter­be­tal­ning enligt 13 kap. 4 § äkten­skaps­bal­ken av för­säk­rings­ta­ga­rens till­go­do­ha­vande. om sär­skilda skäl före­lig­ger, kan skatte­myn­dig­he­ten efter ansö­kan för­klara att för­säk­ring som har med­de­lats i utom­lands bedri­ven för­säk­rings­rö­relse skall anses som pen­sions­för­säk­ring. sådan för­kla­ring får med­de­las endast under för­ut­sätt­ning att vill­ko­ren för för­säk­ringen i huvud­sak står i över­ens­stäm­melse med bestäm­mel­serna i denna anvis­nings­punkt om pen­sions­för­säk­ring. har för­kla­ring som här avses med­de­lats kan för­säk­ringen inte övergå till kapi­tal­för­säk­ring. med kapi­tal­för­säk­ring för­stås annan liv­för­säk­ring än pen­sions­för­säk­ring. till kapi­tal­för­säk­ring hän­förs mot sta­tens gruppliv­för­säk­ring sva­rande för­mån från kom­mun, även om för­må­nen inte utgår på grund av för­säk­ring. för­säk­ring som enligt denna lag är att hän­föra till pen­sions­för­säk­ring får anses såsom kapi­tal­för­säk­ring, om för­be­håll härom inta­gits i avta­let vid dess ingå­ende. pre­mie­be­fri­el­se­för­säk­ring skall anses till­höra samma slag av för­säk­ring som huvud­för­säk­ringen. för att sjuk- eller olycks­falls­för­säk­ring skall anses ha tagits i sam­band med tjänst fordras, att pre­mier för för­säk­ringen skall beta­las av arbets­gi­va­ren. vidare fordras att anmä­lan görs till för­säk­rings­an­stal­ten om att för­säk­ringen har tagits i sam­band med tjänst. till liv­ränta räk­nas även höj­ning av liv­rän­tan och sådant tillägg till denna som skall utgå under liv­rän­tans fort­satta bestånd. såvitt gäl­ler kra­ven enligt denna anvis­nings­punkt, att en ålders-​​ eller efter­le­van­de­pen­sion under den första femårs­pe­ri­o­den inte utgår med annat än samma belopp vid varje utbe­tal­nings­till­fälle eller med sti­gande belopp, bort­ses i fråga om för­säk­ring enligt lagen (1989:1079) om liv­för­säk­ringar med anknyt­ning till vär­de­pap­pers­fon­der från sådana för­änd­ringar av belop­pen som för­an­leds av kurs­ut­veck­lingen på fon­dan­de­larna. beslut som skatte­myn­dig­het med­de­lat med stöd av tredje, fjärde, sex­tonde eller sjut­tonde styc­ket av denna anvis­nings­punkt får över­kla­gas hos riks­skat­te­ver­ket. riks­skat­te­ver­kets beslut får inte över­kla­gas. 3. pen­sions­sparav­tal, pen­sions­spar­konto, pen­sions­spa­rare och kon­to­in­ne­ha­vare har den inne­börd som anges i 1 kap. 2 § lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande. för att ett konto skall anses utgöra ett pen­sions­spar­konto fordras att kon­tot förs av ett svenskt pen­sions­spa­rin­sti­tut eller av ett utländskt insti­tuts filial i sve­rige. utbe­tal­ning från pen­sions­spar­konto får, för­u­tom betal­ning av skatt, avgif­ter och ersätt­ning för för­värv av till­gångar, inte avse annat än pen­sion till pen­sions­spa­ra­ren (ålderspen­sion), pen­sion efter pen­sions­spa­ra­rens död till dem som avses i sjunde styc­ket (efter­le­van­de­pen­sion), behåll­ning som skall avskat­tas enligt 32 § 1 mom. första styc­ket j, belopp som utgår på grund av jämk­ning av för­månsta­gar­för­ord­nande samt åter­be­tal­ning enligt 13 kap. 4 § äkten­skaps­bal­ken. ålderspen­sion får inte börja beta­las ut innan pen­sions­spa­ra­ren fyl­ler 55 år. utbe­tal­ning får dock ske dess­förin­nan till den som fått rätt till för­tidspen­sion enligt lagen (1962: 381) om all­män för­säk­ring. om det i andra fall finns sär­skilda skäl, får skatte­myn­dig­he­ten efter ansö­kan besluta att pen­sion får börja beta­las ut vid lägre ålder. pen­sions­spar­konto får avslu­tas genom en utbe­tal­ning i för­tid om behåll­ningen på kon­tot upp­går till högst ett bas­belopp enligt lagen om all­män för­säk­ring och kon­tot inte är för­e­nat med ett oåter­kal­le­ligt för­månsta­gar­för­ord­nande samt inbe­tal­ning på kon­tot inte har skett senare än 10 år före utbe­tal­nings­till­fäl­let. en sådan avslu­tande utbe­tal­ning i för­tid får även göras vid den tid­punkt pen­sion får börja beta­las ut om behåll­ningen då upp­går till högst 30 pro­cent av ett bas­belopp enligt lagen om all­män för­säk­ring. om det i andra fall finns syn­ner­liga skäl, får skatte­myn­dig­he­ten efter ansö­kan besluta att kon­tot får avslu­tas genom utbe­tal­ning i för­tid. ålderspen­sion får beta­las ut högst så länge pen­sions­spa­ra­ren lever och skall utgå under minst fem år eller, om pen­sions­sparav­ta­let skall upp­höra när pen­sions­spa­ra­ren fyl­ler 65 år, under minst tre år. pen­sio­nen skall under den första femårs­pe­ri­o­den för utbe­tal­ning­arna beta­las ut med samma belopp vid varje utbe­tal­nings­till­fälle eller med sti­gande belopp. sfs 1993:1542 3941 sfs 1993:1542 med efter­le­van­de­pen­sion för­stås pen­sion som efter pen­sions­spa­ra­rens död beta­las till 1. per­son med vil­ken den avlidne varit gift eller sam­man­bott under äkten­skaps­lik­nande för­hål­lan­den, eller 2. barn till pen­sions­spa­ra­ren eller till per­son som angi­vits under 1. efter­le­van­de­pen­sion får beta­las ut högst så länge den efter­le­vande lever och skall under den första femårs­pe­ri­o­den för utbe­tal­ning­arna beta­las ut med samma belopp vid varje utbe­tal­nings­till­fälle eller med sti­gande belopp. har pen­sions­spa­ra­ren avli­dit mindre än fem år före den tid­punkt då utbe­tal­ning­arna annars skulle ha upp­hört, får dock efter­le­van­de­pen­sion upp­höra vid sist nämnda tid­punkt. om utbe­tal­ning av efter­le­van­de­pen­sion till barn under 20 år påbör­jats, får pen­sio­nen upp­höra när bar­net fyl­ler 20 år. som för­månsta­gare till rätt enligt pen­sions­sparav­tal får endast insät­tas per­son till vil­ken efter­le­van­de­pen­sion kan beta­las enligt sjunde styc­ket. pen­sions­spar­vill­kor, som med hän­syn till bestäm­mel­serna i denna lag är avgö­rande för frå­gan om sparav­ta­let skall anses utgöra ett pen­sions­sparav­tal, skall tas in i pen­sions­sparav­ta­let. detta skall dess­utom inne­hålla vill­kor att rätt enligt pen­sions­sparav­tal samt till­gångar på ett pen­sions­spar­konto inte får pant­sät­tas eller belå­nas. pen­sions­sparav­ta­let får inte hel­ler änd­ras på sådant sätt att det inte längre upp­fyl­ler de före­skrif­ter som anges för ett sådant avtal i lag eller inne­hålla vill­kor som är ofören­liga med bestäm­mel­serna om pen­sions­sparav­tal i denna lag. rätt till behåll­ning på pen­sions­spar­konto får endast över­lå­tas 1. på grund av utmät­ning, 2. vid ackord och kon­kurs, eller 3. i den ord­ning som anges i 4 kap. 12 och 16 §§ lagen om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande. den som över­ta­git rätt till behåll­ning på respek­tive utbe­tal­ningar från pen­sions­spar­konto skall ome­del­bart under­rätta det pen­sions­spa­rin­sti­tut som för kon­tot om över­lå­tel­sen. vid tillämp­ningen av kra­vet att en ålders-​​ eller efter­le­van­de­pen­sion under den första femårs­pe­ri­o­den skall beta­las ut med samma eller med sti­gande belopp skall, för spa­rande i fond­pap­per och inlå­ning i utländsk valuta, bort­ses från de för­änd­ringar av belop­pen som beror på kurs­ut­veck­lingen på fond­pap­pe­ren och den utländska valu­tan. beslut av skatte­myn­dig­het enligt fjärde och femte styc­kena av denna anvis­nings­punkt får över­kla­gas hos riks­skat­te­ver­ket. riks­skat­te­ver­kets beslut får inte över­kla­gas. till 46 § 6. avdrag för avgift för pen­sions­för­säk­ring med­ges endast om för­säk­ringen ägs av den skatt­skyl­dige. avdrag med­ges inte om för­säk­ringen för­vär­vats genom bodel­ning under äkten­ska­pet utan att mål om äkten­skaps­skill­nad pågått. avdra­get får, till­sam­mans med avdrag för sådan inbe­tal­ning på pen­sions­spar­konto som avses i punkt 7, inte över­stiga sum­man av 1. den skatt­skyl­di­ges inkomst av närings­verk­sam­het som utgör aktiv närings­verk­sam­het enligt 11 kap. 3 § lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring före avdrag enligt punkt 21 av anvis­ning­arna till 23 §, före avdrag för 3942 sär­skild löneskatt på pen­sions­kost­na­der enligt punkt 23 av anvis­ning­arna till 23 § på sådan pen­sions­för­säk­ring som avses i denna anvis­nings­punkt och på sådan inbe­tal­ning på pen­sions­spar­konto som avses i punkt 7 och före avdrag för avsätt­ning för egen­av­gif­ter enligt lagen (1981:691) om soci­al­av­gif­ter, 2. inkomst av tjänst, med bort­se­ende från sådan intäkt som avses i 32 § 1 mom. första styc­ket h och i och 3. inkomst ombord enligt lagen (1958:295) om sjö­mans­skatt samt enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skat­te­plik­tig dag­pen­ning för antingen beskatt­nings­å­ret eller året när­mast dess­förin­nan och beräk­nas med hän­syn till stor­le­ken av sådan inkomst. avdra­get får uppgå till högst ett belopp mot­sva­rande det bas­belopp som enligt lagen om all­män för­säk­ring bestämts för året när­mast före tax­e­rings­å­ret och dess­utom i fråga om a. inkomst av aktiv närings­verk­sam­het till sam­man­lagt högst 25 pro­cent av inkoms­ten före avdrag enligt punkt 21 av anvis­ning­arna till 23 §, före avdrag för sär­skild löneskatt på pen­sions­kost­na­der enligt punkt 23 av anvis­ning­arna till 23 § på sådan pen­sions­för­säk­ring som avses i denna anvis­nings­punkt och på sådan inbe­tal­ning på pen­sions­spar­konto som avses i punkt 7 och före avdrag för avsätt­ning för egen­av­gif­ter enligt lagen om soci­al­av­gif­ter till den del den inte över­sti­ger tjugo gånger nämnda bas­belopp samt högst 20 pro­cent av den del av nyss nämnda inkomst som över­sti­ger tjugo men inte fyr­tio gånger nämnda bas­belopp, b. inkomst av anställ­ning om den skatt­skyl­dige helt sak­nar pen­sions­rätt i anställ­ning och inte är anställd i ett aktie­bo­lag eller en eko­no­misk för­e­ning vari han har sådant bestäm­mande infly­tande som avses i punkt 20 e femte styc­ket av anvis­ning­arna till 23 § till sam­man­lagt högst 35 pro­cent av inkoms­ten till den del den inte över­sti­ger tjugo gånger nämnda bas­belopp samt högst 25 pro­cent av den del av inkoms­ten som över­sti­ger tjugo men inte tret­tio gånger nämnda bas­belopp eller c. annan inkomst av tjänst, med bort­se­ende från sådan intäkt som avses i 32 § 1 mom. första styc­ket h och i, och inkomst ombord enligt lagen om sjö­mans­skatt samt enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skat­te­plik­tig dag­pen­ning till högst 10 pro­cent av den del av inkoms­ten som över­sti­ger tio men inte tjugo gånger samma bas­belopp. — avdrag enligt detta stycke beräk­nas i sin hel­het antingen på inkomst som skall tas upp till beskatt­ning under beskatt­nings­å­ret eller på inkomst året när­mast dess­förin­nan. om den skatt­skyl­dige har inkomst av aktiv närings­verk­sam­het från mer än en för­värvs­källa får avdrag beräk­nat enligt detta stycke inte över­stiga det avdrag som kun­nat göras om inkoms­ten varit hän­för­lig till en och samma för­värvs­källa. har den skatt­skyl­dige inkoms­ter som kan grunda rätt till avdrag enligt detta stycke både i inkomst­sla­get närings­verk­sam­het och som all­mänt avdrag skall den del av avdra­get som beräk­nas på ett bas­belopp för­de­las efter respek­tive avdrags­grun­dande inkomsts andel av de sam­man­lagda avdrags­grun­dande inkoms­terna. om sär­skilda skäl före­lig­ger får skatte­myn­dig­he­ten efter ansö­kan besluta att avdrag för avgift för pen­sions­för­säk­ring respek­tive inbe­tal­ning på pen­sions­spar­konto får med­ges med högre belopp än som föl­jer av bestäm­mel­serna i före­gå­ende stycke. där­vid skall dock föl­jande gälla. för skatt­skyl­dig, som redo­vi­sar inkomst som är att anse som inkomst endast av tjänst sfs 1993:1542 3943 sfs 1993:1542 3944 med bort­se­ende från sådan intäkt som avses i 32 § 1 mom. första styc­ket h och i men som i huvud­sak sak­nar pen­sions­rätt i anställ­ning, får avdrag med­ges högst med belopp, beräk­nat som för skatt­skyl­dig som avses i andra styc­ket b. har sådan skatt­skyl­dig erhål­lit sär­skild ersätt­ning i sam­band med att anställ­ning upp­hört och har han ej skaf­fat sig ett betryg­gande pen­sions­skydd, får dock avdrag med­ges med högre belopp. avdrag som avses i de två när­mast före­gå­ende mening­arna får dock inte beräk­nas för inkomst som här­rör från aktie­bo­lag eller eko­no­misk för­e­ning vari den skatt­skyl­dige har sådant bestäm­mande infly­tande som avses i punkt 20 e femte styc­ket av anvis­ning­arna till 23 §. har skatt­skyl­dig, som — själv eller genom för­med­ling av juri­disk per­son — bedri­vit närings­verk­sam­het, upp­hört med drif­ten i för­värvs­käl­lan och har han under verk­sam­hets­ti­den ej skaf­fat sig ett betryg­gande pen­sions­skydd, får avdrag beräk­nas även på inkomst av kapi­tal som är hän­för­lig till för­sälj­ning av för­värvs­käl­lan före avdra­get, på inkomst av pas­siv närings­verk­sam­het enligt lagen (1990:659) om sär­skild löneskatt på vissa för­värv­sin­koms­ter före avdra­get samt på sådan intäkt av tjänst som avses i 32 § 1 mom. första styc­ket h. avdra­get får i detta fall beräk­nas med beak­tande av det antal år den skatt­skyl­dige dri­vit närings­verk­sam­he­ten, dock högst för tio år. hän­syn skall vid bedöm­ningen av avdra­gets stor­lek tas till den skatt­skyl­di­ges övriga pen­sions­skydd och andra möj­lig­he­ter till avdrag för avgift och inbe­tal­ning som avses i 46 § 2 mom. första styc­ket 6 och 7. avdra­get får dock inte över­stiga ett belopp som för varje år som drif­ten pågått mot­sva­rar tio gånger det bas­belopp som enligt lagen om all­män för­säk­ring bestämts för det år drif­ten i för­värvs­käl­lan upp­hört och ej hel­ler sum­man av de belopp som under beskatt­nings­å­ret redo­vi­sats som inkomst av för­värvs­käl­lan i före­kom­mande fall före avdra­get, före avdrag för sär­skild löneskatt på pen­sions­kost­na­der enligt punkt 23 av anvis­ning­arna till 23 § på sådan pen­sions­för­säk­ring som avses i denna anvis­nings­punkt och på sådan inbe­tal­ning på pen­sions­spar­konto som avses i punkt 7 och före avdrag för avsätt­ning för egen­av­gif­ter enligt lagen om soci­al­av­gif­ter och sådan inkomst av kapi­tal som är att hän­föra till vinst med anled­ning av över­lå­telse av för­värvs­käl­lan. har skatte­myn­dig­he­ten enligt punkt 1 tredje styc­ket av anvis­ning­arna till 31 § med­gi­vit att dödsbo tar pen­sions­för­säk­ring, anger skatte­myn­dig­he­ten det högsta belopp var­med avdrag för avgift för för­säk­ringen får med­ges. här­vid iakt­tas i tillämp­liga delar bestäm­mel­serna i detta stycke om avdrag för skatt­skyl­dig som upp­hört med drif­ten i en för­värvs­källa. skatte­myn­dig­he­tens beslut i fråga som avses i detta stycke får över­kla­gas hos riks­skat­te­ver­ket. riks­skat­te­ver­kets beslut får inte över­kla­gas. har skatt­skyl­dig erlagt avgift eller gjort inbe­tal­ning som avses i 46 § 2 mom. första styc­ket 6 och 7 men har avdrag för avgif­ten eller inbe­tal­ningen helt eller del­vis inte kun­nat utnytt­jas enligt bestäm­mel­serna i andra styc­ket, med­ges avdrag för ej utnytt­jat belopp vid tax­e­ring för det påföl­jande beskatt­nings­å­ret. sådant avdrag med­ges dock inte med belopp som till­sam­mans med erlagd avgift och gjord inbe­tal­ning sist­nämnda år över­sti­ger vad som anges i andra styc­ket. oav­sett före­skrif­terna i de före­gå­ende styc­kena med­ges avdrag för avgift eller inbe­tal­ning som avses i 46 § 2 mom. första styc­ket 6 och 7 inte med högre belopp än skill­na­den mel­lan sam­man­lagda belop­pet av inkoms­ter från olika för­värvs­käl­lor och övriga avdrag enligt 46 §. avdrag, som på grund av vad nu sagts inte kun­nat utnytt­jas vid tax­e­ringen för det beskatt­ningsår då avgif­ten beta­la­des eller inbe­tal­ningen skedde, får utnytt­jas senast vid tax­e­ringen för sjätte beskatt­nings­å­ret efter betal­nings­å­ret. inte hel­ler i sist­nämnda fall får avdra­get över­stiga vad som åter­står sedan övriga avdrag enligt 46 § gjorts. om avdrag med­ges enligt tredje styc­ket sjätte meningen på grund av att aktier eller ande­lar i fåmans­fö­re­tag avytt­rats skall avdra­get i första hand göras som all­mänt avdrag. avdra­get begrän­sas till ett belopp mot­sva­rande det lägsta av den del av vins­ten vid avytt­ringen som tas upp som intäkt av tjänst och inkoms­ten av tjänst före avdra­get. till den del avdra­get inte kan utnytt­jas som all­mänt avdrag får avdrag göras i inkomst­sla­get kapi­tal enligt 3 § 2 mom. sjätte styc­ket lagen (1947: 576) om stat­lig inkomst­skatt. i det fall avdrag med­ges på grund av att ande­lar i fåmansägt han­dels­bo­lag avytt­rats skall avdrag göras i inkomst­sla­get kapi­tal enligt 3 § 2 mom. sjätte styc­ket lagen om stat­lig inkomst­skatt. denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1994 och tilläm­pas första gången vid 1995 års tax­e­ring. äldre bestäm­mel­ser i punkt 1 av anvis­ning­arna till 31 § om åter­köp av pen­sions­för­säk­ring skall dock alltjämt tilläm­pas i fråga om dis­pens för åter­köp på grund av ansö­kan som kom­mit in till skatte­myn­dig­he­ten före ikraft­trä­dan­det. äldre bestäm­mel­ser i punkt 6 första styc­ket av anvis­ning­arna till 46 § skall fort­fa­rande tilläm­pas om för­säk­ringen över­lå­tits genom bodel­ning före ikraft­trä­dan­det. över­gångs­be­stäm­mel­serna i lagen (1975:1348) om ikraft­trä­dande av lagen (1975:1347) om änd­ring i kom­mu­nal­skat­te­la­gen (1928:370) skall fort­fa­rande gälla. på rege­ring­ens väg­nar bo lund­gren peder andré (finans­de­par­te­men­tet) sfs 1993:1542 3945