Järn­vägs­tra­fi­klag (1985:192). För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2018:181

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Upp­hävd:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1985:192
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2018:186
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1985:192
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Utfär­dad: 1985-​04-11
Änd­rad: t.o.m. SFS

2018:186
Upp­hävd: 2018-​07-01
För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS

2018:181
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag tilläm­pas på järn­vägs­tra­fik på bana inom Sve­rige eller på svensk tåg­färja. Vad som före­skrivs om järn­väg i 1 kap., 2 kap. 2-5 §§ och 5 kap. tilläm­pas också på tun­nel­bana och spår­väg.

Av 2 kap. 4 § och 3 kap. 1 § föl­jer att vissa bestäm­mel­ser i lagen tilläm­pas även på beford­ran med annat trans­port­me­del än som anges i första styc­ket. I fall som avses i 2 kap. 4 § kan där­vid bestäm­mel­ser i lagen tilläm­pas på beford­ran även utom Sve­rige. Enligt 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skall lagen i vissa fall inte tilläm­pas på beford­ran i tra­fik med utlan­det.

Lagen tilläm­pas inte på brev­be­ford­ran med järn­väg.
Lag (1998:485).

1 a §   Sär­skilda bestäm­mel­ser om beford­ran av pas­sa­ge­rare finns i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 1371/2007 av den 23 okto­ber 2007 om rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter för tågre­se­nä­rer. Lag (2014:1350).

2 §   Bestäm­mel­serna i denna lag får inte genom avtal åsi­do­sät­tas till nack­del för resande eller för avsän­dare eller mot­ta­gare av gods. Avtal som avvi­ker från bestäm­mel­serna i 3 kap. får dock träf­fas, när godsets ovan­liga art eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter gör det skä­ligt.

Avtal om att fram­tida tvis­ter med anled­ning av för­hål­lan­den som regle­ras i denna lag skall avgö­ras av skil­je­män får göras gäl­lande endast i fråga om tvis­ter som rör gods­be­ford­ran.

3 §   Om järn­vä­gen inte full­gör i lag eller annan för­fatt­ning före­skri­ven beford­rings­skyl­dig­het och om det där­i­ge­nom upp­kom­mer skada för någon till vars för­mån beford­rings­skyl­dig­he­ten gäl­ler, är järn­vä­gen skyl­dig att ersätta ska­dan.

4 §   Järn­vä­gens ansvar enligt denna lag omfat­tar också vad den som är anställd hos järn­vä­gen gör eller under­lå­ter att göra i tjäns­ten samt vad den som järn­vä­gen annars anli­tar för verk­sam­he­ten gör eller under­lå­ter att göra vid utfö­ran­det av sitt upp­drag.

5 §   Den som har en ford­ran på ersätt­ning enligt denna lag eller en annan ford­ran på betal­ning på grund av beford­rings­av­tal som avses i lagen för­lo­rar rät­ten att kräva ut sin ford­ran, om han eller hon inte väc­ker talan inom den pre­skrip­tions­tid som anges i andra eller tredje styc­ket.

Pre­skrip­tions­ti­den är
   1. vid döds­fall: tre år från döds­fal­let, dock inte längre än fem år från den hän­delse som ledde till döds­fal­let,
   2. vid per­son­skada som inte har lett till döden: tre år från den hän­delse som orsa­kade ska­dan,
   3. vid sådan sak­skada som avses i 2 kap. 3 §, om den resande har avli­dit till följd av den ska­de­vål­lande hän­del­sen: tre år från döds­fal­let, dock inte längre än fem år från den ska­de­vål­lande hän­del­sen,
   4. vid sak­skada när ford­ran rör avtal om beford­ran av gods eller inskri­vet res­gods: ett år från dagen då god­set eller res­god­set läm­na­des ut eller, om det inte har läm­nats ut, från den dag då det senast skulle ha läm­nats ut,
   5. vid sak­skada i andra fall: tre år från den hän­delse som orsa­kade ska­dan, och
   6. för annan ford­ran: ett år från det att ford­ran upp­kom.

Om ford­ran avser sak­skada och rör avtal om beford­ran av gods eller inskri­vet res­gods eller om den avser annat än person-​​ eller sak­skada, är dock pre­skrip­tions­ti­den tre år, om järn­vä­gen eller någon som järn­vä­gen ansva­rar för enligt 4 § har orsa­kat ska­dan upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het.

Om talan inte väcks inom pre­skrip­tions­ti­den, får ford­ran inte hel­ler göras gäl­lande på annat sätt, såsom genom gen­käro­mål eller yrkande om kvitt­ning.

De sär­skilda reg­lerna om pre­skrip­tion i denna para­graf gäl­ler inte om en ford­ran görs gäl­lande mot någon på grund av den­nes brotts­liga för­fa­rande.

Denna para­graf gäl­ler inte en ford­ran enligt lagen (2015:953) om kol­lek­tiv­tra­fik­re­se­nä­rers rät­tig­he­ter. Lag (2015:954).

6 §   Talan mot järn­vä­gen om ersätt­ning för skada som avses i denna lag får väc­kas vid
   1. den dom­stol som enligt annan lag är behö­rig att pröva sådan talan,
   2. dom­sto­len i avrese-​​, avsändnings-​​ eller bestäm­mel­se­or­ten, om orten lig­ger i Sve­rige och talan gäl­ler ersätt­ning enligt någon bestäm­melse i 2--4 kap.,
   3. dom­sto­len i ort på tåg­fär­je­linje, om orten lig­ger i Sve­rige och talan gäl­ler skada som har inträf­fat i sam­band med tra­fik med svensk tåg­färja på lin­jen.

7 §   Sådana bestäm­mel­ser i denna lag som anger sär­skild beräk­nings­grund för ska­de­stånd eller som begrän­sar ska­de­stånd till belop­pet tilläm­pas inte på anspråk mot järn­vä­gen, när järn­vä­gen eller någon som järn­vä­gen ansva­rar för enligt 4 § har orsa­kat ska­dan upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het.

8 §   Järn­vä­gen får åbe­ropa denna lags bestäm­mel­ser om för­ut­sätt­ningar för eller begräns­ning av ansva­rig­he­ten för skada, även om anspråk på ersätt­ning som hade kun­nat grun­das på lagen görs gäl­lande på annan grund.

9 §   Om anspråk på ersätt­ning för skada som järn­vä­gen är ansva­rig för enligt denna lag rik­tas mot någon som är anställd hos järn­vä­gen eller i annan egen­skap anli­tas för järn­vägs­drif­ten, gäl­ler i fråga om denne vad som sägs i 7 och 8 §§ om järn­vä­gen. Om ansprå­ket grun­das på brotts­ligt för­fa­rande av den mot vil­ken ansprå­ket rik­tas, får han dock inte mot ansprå­ket göra gäl­lande att talan mot järn­vä­gen gått för­lo­rad på grund av pre­skrip­tion enligt 5 §. Lag (1995:370).

10 §   Om järn­vä­gen har en för­fal­len ford­ran för sin befatt­ning med egen­dom som den inne­har med anled­ning av ett beford­rings­av­tal som avses i denna lag, är järn­vä­gen inte skyl­dig att lämna ut egen­do­men till den som är betal­nings­skyl­dig för ford­ringen för­rän ford­ringen har bli­vit betald eller säker­het har ställts för betal­ningen. När endast en del av en sänd­ning begärs utläm­nad, får järn­vä­gen dock inte hålla kvar delen, om vär­det av åter­sto­den täc­ker ford­ringen.

Rätt att hålla kvar egen­dom till säker­het för en sådan ford­ran som avses i första styc­ket före­lig­ger också, när tredje man har hand om egen­do­men för för­va­ring på upp­drag av järn­vä­gen eller när egen­do­men finns hos en annan järn­väg som har del­ta­git i utfö­ran­det av beford­rings­av­ta­let.
Tredje man som har hand om egen­dom för för­va­ring på upp­drag av järn­vä­gen har också rätt att hålla kvar egen­do­men till säker­het för en egen ford­ran på betal­ning för för­va­ringen.

11 §   Om atom­skada gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser.


2 kap. Beford­ran av resande

Tillämp­nings­om­råde

1 §   Detta kapi­tel tilläm­pas på beford­ran av resande med järn­väg i all­män inri­kes tra­fik. På beford­ran i tra­fik med utlan­det tilläm­pas kapit­let endast om något annat inte föl­jer av lagen (2015:338) om inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik.
Lag (2015:342).

Järn­vä­gens ansva­rig­het

2 §   Om en resande ska­das till följd av järn­vägs­drif­ten medan han uppe­hål­ler sig i eller sti­ger på eller av ett järn­vägs­for­don, skall järn­vä­gen ersätta ska­dan.

Järn­vä­gen är fri från ansva­rig­het enligt första styc­ket, om ska­dan har orsa­kats av omstän­dig­he­ter som inte kan hän­fö­ras till själva järn­vägs­drif­ten och som järn­vä­gen inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av även om den hade vid­ta­git alla åtgär­der som rim­li­gen hade kun­nat krä­vas av den. Lag (1995:370).

3 §   Om egen­dom som den resande bär på sig eller har med sig som han­dres­gods helt eller del­vis går för­lo­rad eller ska­das i sam­band med att den resande till­fo­gas sådan skada som järn­vä­gen är ansva­rig för enligt 2 §, skall järn­vä­gen ersätta också ska­dan på egen­do­men.

Om egen­do­men går för­lo­rad eller ska­das under beford­ringen i annat fall än som avses i första styc­ket, är järn­vä­gen ansva­rig endast om fel eller för­sum­melse lig­ger järn­vä­gen till last. Lag (1995:370).

Ersätt­ning­ens stor­lek m. m.

4 §   Om järn­vä­gen blir tvungen att till­fäl­ligt avbryta järn­vägs­drif­ten och beford­rar eller låter befordra de resande med annat trans­port­me­del och om en resande till följd av denna beford­ran till­fo­gas per­son­skada eller sådan sak­skada som avses i 3 §, är järn­vä­gen ansva­rig för ska­dan enligt de reg­ler som gäl­ler för det använda beford­rings­sät­tet. Bestäm­mel­serna i 1 kap. 5 och 6 §§ skall dock tilläm­pas. Lag (1995:370).

5 §   I fråga om ska­de­stånd enligt 2 eller 3 § gäl­ler 5 kap.
samt 6 kap. 1 och 3 §§ ska­de­stånds­la­gen (1972:207).

Vid sak­skada som avses i 3 § är järn­vä­gens ersätt­nings­skyl­dig­het begrän­sad till ett belopp som för varje resande mot­sva­rar hälf­ten av pris­bas­belop­pet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken för det år då den hän­delse som orsa­kade ska­dan inträf­fade. Lag (2010:1235).


3 kap. Gods­be­ford­ran

Tillämp­nings­om­råde

1 §   Detta kapi­tel tilläm­pas på sådan gods­be­ford­ran med järn­väg i all­män inri­kes tra­fik som sker mot betal­ning. Har avtal träf­fats om sådan beford­ran, tilläm­pas kapit­let på beford­ringen även när järn­vä­gen ombe­sör­jer denna med väg­for­don.

På gods­be­ford­ran i tra­fik med utlan­det tilläm­pas kapit­let endast om annat inte föl­jer av för­dra­get den 9 maj 1980 om inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik.

Ingå­ende och full­gö­rande av beford­rings­av­tal

Avta­lets till­komst

2 §   För avtal om gods­be­ford­ran gäl­ler all­männa reg­ler om hur avtal ingås.

Trans­port­hand­lingar

3 §   Avsän­da­ren är skyl­dig att på järn­vä­gens begä­ran upp­rätta en trans­port­hand­ling och järn­vä­gen är skyl­dig att på avsän­da­rens begä­ran ta emot en sådan hand­ling, om de inte kom­mer över­ens om att någon trans­port­hand­ling inte skall använ­das.

Avsän­da­ren och järn­vä­gen bestäm­mer gemen­samt hur trans­port­hand­lingen skall vara utfor­mad. Om någon av dem begär det, skall trans­port­hand­lingen dock ha den utform­ning som anges i 4--6 §§. En sådan trans­port­hand­ling benämns frakt­se­del.

4 §   En frakt­se­del består av två blad, avsänd­ar­bla­det och mot­tag­ar­bla­det.
Ytter­li­gare blad skall upp­rät­tas, om järn­vä­gen begär det.

När järn­vä­gen tar emot god­set till beford­ran, skall den på avsänd­ar­bla­det och mot­tag­ar­bla­det genom stämp­ling eller på annat lämp­ligt sätt erkänna mot­ta­gan­det och ange dagen för detta.
Avsänd­ar­bla­det skall sna­rast där­ef­ter åter­läm­nas till avsän­da­ren.
Mot­tag­ar­bla­det behålls av järn­vä­gen för att över­läm­nas till mot­ta­ga­ren.

5 §   I samt­liga frakt­se­dels­blad skall anges
   1. avsän­da­rens namn och adress,
   2. bestäm­mel­sesta­tio­nen,
   3. mot­ta­ga­rens namn och adress,
   4. gods­be­skriv­ning,
   5. i fråga om far­ligt gods, dess tek­niska benäm­ning och de för­sik­tig­hets­åt­gär­der som behö­ver vid­tas.

6 §   Om avsän­da­ren i frakt­se­deln för in andra upp­gif­ter än som avses i 5 § är dessa utan ver­kan mot järn­vä­gen, om inte denna uttryck­li­gen har med­gett att upp­gif­terna förs in.

Avsän­da­ren är skyl­dig att i frakt­se­deln lämna de ytter­li­gare upp­gif­ter som järn­vä­gen begär. Sådan begä­ran får avse endast upp­gif­ter av det slag som järn­vä­gen offent­ligt har till­kän­na­gett att den kan komma att kräva.

7 §   Avsän­da­ren är skyl­dig att ersätta järn­vä­gen för kost­na­der och ska­dor som upp­kom­mer för den till följd av att de upp­gif­ter som avsän­da­ren läm­nar i frakt­se­deln är orik­tiga, otyd­liga eller ofull­stän­diga.

Åtgär­der när järn­vä­gen tar emot god­set

8 §   Inne­hål­ler frakt­se­deln upp­gift om anta­let kol­lin eller upp­gift som avser iden­ti­fi­e­ringen av kol­lin, skall järn­vä­gen när den tar emot god­set till beford­ran kon­trol­lera om upp­gif­ten är rik­tig. Detta gäl­ler dock inte, om avsän­da­ren har las­tat god­set eller om för­hål­lan­dena annars är sådana att järn­vä­gen har god­tag­bara skäl att under­låta kon­trol­len.
Före­tas inte kon­troll, skall detta anmär­kas i frakt­se­deln, om det inte fram­går av denna att god­set har las­tats av avsän­da­ren. Anmärk­ning skall också göras i frakt­se­deln, om järn­vä­gen fin­ner att en upp­gift är orik­tig.

När järn­vä­gen tar emot god­set, skall järn­vä­gen göra en yttre besikt­ning.
Om god­set eller för­pack­ningen där­vid bedöms inte vara i gott skick, skall järn­vä­gen anmärka detta och ange i vil­ket hän­se­ende som bris­ter före­lig­ger. Anmärk­ningen skall göras i frakt­se­deln eller, om frakt­se­del inte har upp­rät­tats, på annat tyd­ligt sätt.

Frakt­se­delns bevis­ver­kan m. m.

9 §   Avtals­vill­kor som anges i frakt­se­deln skall antas återge beford­rings­av­ta­lets inne­håll, om inte annat visas. Har i fråga om upp­gif­terna om anta­let kol­lin eller iden­ti­fi­e­ringen av dessa någon anmärk­ning enligt 8 § första styc­ket inte gjorts i frakt­se­deln skall upp­gif­terna anses vara rik­tiga, om annat inte visas eller om det inte av frakt­se­deln fram­går eller annars är uppen­bart att avsän­da­ren har las­tat god­set. Upp­gif­ter som har bekräf­tats av järn­vä­gen är all­tid gäl­lande mot den.

Har järn­vä­gen inte fram­ställt någon anmärk­ning enligt 8 § andra styc­ket och visas inte något annat, skall god­set och för­pack­ningen anses ha varit i gott skick, såvitt kun­nat bedö­mas vid en yttre besikt­ning, när järn­vä­gen tog emot det till beford­ran.

Brist­fäl­lig för­pack­ning m. m.

10 §   Avsän­da­ren skall svara för ska­dor och kost­na­der som upp­kom­mer för järn­vä­gen på grund av att god­set inte har varit för­pac­kat eller varit brist­fäl­ligt för­pac­kat eller på grund av att avsän­da­ren har för­fa­rit fel­ak­tigt i sam­band med last­ning som har ombe­sörjts av honom. Detta gäl­ler dock inte, när järn­vä­gen har insett eller borde ha insett faran men har under­lå­tit att vidta lämp­liga åtgär­der för att avvärja den.

Far­ligt gods

11 §   När avsän­da­ren över­läm­nar far­ligt gods till järn­vä­gen, skall han noga under­rätta den om vad faran består i och om de för­sik­tig­hets­åt­gär­der som behö­ver vid­tas.

Om avsän­da­ren har över­läm­nat far­ligt gods till järn­vä­gen och järn­vä­gen där­vid inte kände till farans art och vilka för­sik­tig­hets­åt­gär­der som skulle vid­tas, är avsän­da­ren skyl­dig att ersätta järn­vä­gen för ska­dor och kost­na­der på grund av detta. I fråga om järn­vä­gens rätt att vidta åtgär­der för att avvärja faran gäl­ler 6 kap. 7 §.

Påstår järn­vä­gen att den inte har känt till något för­hål­lande som angår godsets far­lig­het, skall påstå­en­det god­tas, om det inte har läm­nats någon upp­lys­ning om för­hål­lan­det i frakt­se­del och avsän­da­ren eller mot­ta­ga­ren inte visar att järn­vä­gen ändå kände till för­hål­lan­det.

Rätt att för­foga över god­set under beford­ringen

12 §   Under beford­ringen får avsän­da­ren för­foga över god­set genom att hos järn­vä­gen begära att beford­ringen avbryts eller att god­set läm­nas ut på en sta­tion under vägen eller till en annan mot­ta­gare än som tidi­gare har angetts eller genom annan lik­nande anvis­ning.

Järn­vä­gen är inte skyl­dig att följa en anvis­ning, om det skulle med­föra att en sänd­ning delas, stör­ningar upp­står i järn­vägs­drif­ten eller en annan sänd­nings avsän­dare eller mot­ta­gare orsa­kas skada. Kan den sta­tion där den begärda åtgär­den skulle utfö­ras inte under­rät­tas medan det fort­fa­rande är möj­ligt att utföra den, får järn­vä­gen lämna anvis­ningen utan åtgärd.

Kan en anvis­ning inte föl­jas av skäl som anges i andra styc­ket, skall järn­vä­gen genast under­rätta avsän­da­ren om detta.

Avsän­da­rens rätt att för­foga över god­set upp­hör, när mot­ta­ga­ren gör gäl­lande sin rätt enligt 15 §.

13 §   När järn­vä­gen föl­jer en anvis­ning som avsän­da­ren har läm­nat enligt 12 §, har järn­vä­gen rätt att av avsän­da­ren få skä­lig ersätt­ning för detta. Om skada har upp­kom­mit, har järn­vä­gen rätt till ersätt­ning även för ska­dan. Ersätt­ning utgår dock inte, om fel eller för­sum­melse lig­ger järn­vä­gen till last.

14 §   Om järn­vä­gen inte föl­jer en anvis­ning som den enligt 12 § är skyl­dig att följa eller om den inte läm­nar en sådan under­rät­telse som avses i 12 § tredje styc­ket, är järn­vä­gen skyl­dig att ersätta den skada som upp­kom­mer genom detta.

Järn­vä­gen är också ansva­rig för ska­dor som till­fo­gas mot­ta­ga­ren på grund av att järn­vä­gen föl­jer en anvis­ning av avsän­da­ren, fastän den­nes rätt att för­foga över god­set har upp­hört enligt 12 § fjärde styc­ket.

Godsets utläm­nande m. m.

15 §   Om avsän­da­ren inte har för­ord­nat annat med stöd av 12 §, får mot­ta­ga­ren göra gäl­lande de rät­tig­he­ter som till­kom­mer honom enligt beford­rings­av­ta­let
   1. när god­set har kom­mit till bestäm­mel­sesta­tio­nen eller till en annan plats där god­set enligt beford­rings­av­ta­let får läm­nas ut,
   2. när det har fast­sla­gits att god­set har gått för­lo­rat,
   3. när den tid som nämns i 22 § andra styc­ket har gått ut utan att god­set har läm­nats ut till mot­ta­ga­ren.

En mot­ta­gare som med stöd av första styc­ket 1 begär att få ut god­set eller mot­tag­ar­bla­det av frakt­se­deln blir där­med skyl­dig att till järn­vä­gen genast erlägga de belopp som han skall betala enligt beford­rings­av­ta­let.

16 §   Om gods som har belagts med efter­krav läm­nas ut till mot­ta­ga­ren, fastän efter­kravs­be­lop­pet inte har beta­lats, är järn­vä­gen skyl­dig att intill detta belopp ersätta avsän­da­ren för den skada som han lider där­i­ge­nom. Mot­ta­ga­ren är skyl­dig att ersätta järn­vä­gen vad den har beta­lat till avsän­da­ren.

Beford­rings­hin­der

17 §   Om det visar sig omöj­ligt att befordra god­set till den plats där det skall läm­nas ut, skall järn­vä­gen begära anvis­ning från avsän­da­ren.

Kan god­set befordras till den plats där det skall läm­nas ut endast om avvi­kelse görs från beford­rings­av­ta­let, skall järn­vä­gen också begära anvis­ning från avsän­da­ren, om inte avvi­kel­sen sak­nar nämn­värd bety­delse.
Om järn­vä­gen inte får någon anvis­ning inom skä­lig tid, är järn­vä­gen skyl­dig att vidta de åtgär­der som järn­vä­gen, mot bak­grund av sin kän­ne­dom om omstän­dig­he­terna, anser bäst till­go­dose avsän­da­rens intresse.

Om avsän­da­rens rätt att för­foga över god­set har upp­hört, skall vad som sägs om avsän­da­ren i första och andra styc­kena i stäl­let gälla mot­ta­ga­ren.

Utläm­nings­hin­der

18 §   Om det, sedan god­set har kom­mit till den plats där det skall läm­nas ut, visar sig att det före­lig­ger hin­der för godsets utläm­ning, skall järn­vä­gen begära anvis­ning från avsän­da­ren eller, om den­nes rätt att för­foga över god­set har upp­hört, från mot­ta­ga­ren.

Om mot­ta­ga­ren begär att få ut god­set fastän han tidi­gare har väg­rat att ta emot det, eller om annars hin­der för att lämna ut god­set upp­hör, skall god­set läm­nas ut till mot­ta­ga­ren, om inte avsän­da­ren har för­ord­nat annat genom en anvis­ning som har nått järn­vä­gen innan utläm­nings­hind­ret upp­hörde. Läm­nas god­set ut, skall järn­vä­gen genast under­rätta avsän­da­ren om detta.

Kost­na­der vid befordrings-​​ eller utläm­nings­hin­der

19 §   Om järn­vä­gen har begärt eller följt en anvis­ning enligt 17 eller 18 § eller vid­ta­git åtgär­der med stöd av 17 § andra styc­ket, har den rätt till skä­lig ersätt­ning för detta. Ersätt­ning utgår dock inte, om fel eller för­sum­melse lig­ger järn­vä­gen till last.

Upp­lägg­ning av god­set

20 §   Om järn­vä­gen har begärt anvis­ning enligt 17 § första styc­ket eller 18 § första styc­ket men inte inom skä­lig tid fått någon anvis­ning som den rim­li­gen är skyl­dig att följa, skall beford­ringen anses avslu­tad.
Järn­vä­gen är dock skyl­dig att med de inskränk­ningar som föl­jer av 21 § för­vara god­set åt den som till följd av beford­rings­av­ta­let är berät­ti­gad till god­set. Järn­vä­gen kan där­vid upp­dra för­va­ringen åt tredje man.

För­sälj­ning av god­set

21 §   Vid befordrings-​​ eller utläm­nings­hin­der får järn­vä­gen utan att invänta anvis­ning sälja god­set, om detta är utsatt för snar för­stö­relse eller dess till­stånd annars ger anled­ning till det eller om kost­na­den för godsets för­va­ring inte står i rim­ligt för­hål­lande till dess värde.
Järn­vä­gen får även sälja god­set, om den efter en skä­lig tids för­va­ring ännu inte har fått någon anvis­ning om annan åtgärd som den rim­li­gen får anses skyl­dig att vidta. Om för­sälj­nings­vär­det uppen­bar­li­gen inte täc­ker för­sälj­nings­kost­na­derna, får god­set bort­skaf­fas i stäl­let för att säl­jas.

För­sälj­ning skall ske på offent­lig auk­tion eller, om detta inte är lämp­ligt, på något annat sätt som är betryg­gande för den som har rätt till god­set. Om det är möj­ligt, skall avsän­da­ren och mot­ta­ga­ren i god tid under­rät­tas om tid och plats för för­sälj­ningen.

Om god­set säljs, skall köpeskil­lingen sän­das till den som till följd av beford­rings­av­ta­let hade rätt till god­set, sedan järn­vä­gen från köpeskil­lingen har dra­git av vad den har att fordra på grund av beford­ringen, för­va­ringen och för­sälj­ningen av god­set. Om järn­vä­gens ford­ran över­sti­ger köpeskil­lingen, är den som hade rätt till god­set skyl­dig att täcka bris­ten.

Järn­vä­gens ansva­rig­het

För­ut­sätt­ning­arna för ansva­rig­het

22 §   Järn­vä­gen är ansva­rig om gods går för­lo­rat, mins­kas eller ska­das medan järn­vä­gen inne­har det på grund av beford­ran. Järn­vä­gen är också ansva­rig för skada som upp­kom­mer till följd av dröjs­mål med att lämna ut god­set.

Dröjs­mål med att lämna ut god­set före­lig­ger, när järn­vä­gen inte är beredd att lämna ut god­set inom avta­lad tid eller, om någon tid inte har avta­lats, inom den frist som järn­vä­gen skä­li­gen bör med­ges med hän­syn till omstän­dig­he­terna.

Har järn­vä­gen gods under för­va­ring enligt 20 §, sva­rar järn­vä­gen för god­set enligt all­männa reg­ler om för­va­ring. I fråga om pre­skrip­tion av ersätt­nings­an­språk gäl­ler dock 1 kap. 5 §. Om järn­vä­gen har upp­dra­git för­va­ringen åt tredje man, sva­rar järn­vä­gen endast för att denne har valts och getts instruk­tio­ner med till­bör­lig omsorg.

23 §   Järn­vä­gen är fri från ansva­rig­het enligt 22 § första styc­ket, om järn­vä­gen visar att för­lus­ten, minsk­ningen, ska­dan eller dröjs­må­let har orsa­kats av
   1. fel eller för­sum­melse av den som till följd av beford­rings­av­ta­let var berät­ti­gad till god­set,
   2. sådan anvis­ning av den berät­ti­gade som inte har för­an­letts av fel eller för­sum­melse från järn­vä­gens sida,
   3. godsets brist­fäl­liga beskaf­fen­het, eller
   4. någon omstän­dig­het som inte kan hän­fö­ras till beford­ringen och som järn­vä­gen inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av även om den hade vid­ta­git alla åtgär­der som rim­li­gen hade kun­nat krä­vas av den.

24 §   Järn­vä­gen är vidare fri från ansva­rig­het enligt 22 § första styc­ket, om för­lus­ten, minsk­ningen eller ska­dan är en följd av den sär­skilda risk som är för­bun­den med
   1. att god­set har beford­rats i öppen vagn, när avsän­da­ren har god­känt detta trans­port­sätt,
   2. att god­set inte är för­pac­kat eller är brist­fäl­ligt för­pac­kat och det är fråga om sådant gods, som på grund av sin beskaf­fen­het är utsatt för svinn eller skada när för­pack­ningen är brist­fäl­lig eller sak­nas,
   3. att god­set har las­tats eller los­sats på ett fel­ak­tigt sätt och last­ningen eller loss­ningen inte har utförts genom järn­vä­gens försorg,
   4. att god­set är av sådan beskaf­fen­het att det är sär­skilt utsatt för fara att gå för­lo­rat, mins­kas eller ska­das, till exem­pel genom bräck­ning, rost, inre själv­för­stö­ring, uttork­ning eller svinn,
   5. att gods, som järn­vä­gen enligt sina vill­kor inte tar emot till beford­ran eller tar emot endast på sär­skilda vill­kor, har läm­nats in under orik­tig, otyd­lig eller ofull­stän­dig benäm­ning,
   6. att avsän­da­ren har under­lå­tit att vidta före­skrivna för­sik­tig­hets­åt­gär­der, när han har läm­nat in gods som järn­vä­gen tar emot till beford­ran endast på sär­skilda vill­kor,
   7. att beford­ringen avser levande djur, eller
   8. att sänd­ningen är sådan att den enligt beford­rings­av­ta­let eller före­skrift i för­fatt­ning skall åtföl­jas av vår­dare eller till­syns­man, dock endast om för­lus­ten, minsk­ningen eller ska­dan är en följd av den fara som var anled­ningen till att vår­dare eller till­syns­man skulle vara med vid beford­ringen.

Visar järn­vä­gen att för­lus­ten, minsk­ningen eller ska­dan med hän­syn till omstän­dig­he­terna kan vara en följd av en sådan sär­skild risk som avses i första styc­ket, skall den antas vara en följd av denna risk, om det inte visas att så inte är fal­let. När det ett sådant fall som i avses i första styc­ket 1 är fråga om onor­malt stor minsk­ning eller om för­lust av hela kol­lin, skall detta dock inte antas vara en följd av att god­set har beford­rats i öppen vagn.

Skall beford­ringen enligt avta­let ske i en vagn som är utrus­tad med sär­skilda anord­ningar för att skydda god­set mot värme, kyla, tem­pe­ra­tur­väx­lingar eller luf­tens fuk­tig­het, får järn­vä­gen inte till befri­else från ansva­rig­het åbe­ropa den risk som avses i första styc­ket 4. Järn­vä­gen får dock åbe­ropa denna risk, om den visar att för­lus­ten, minsk­ningen eller ska­dan beror på någon annan omstän­dig­het än att järn­vä­gen inte har följt erhållna anvis­ningar eller att den inte har gjort vad den med hän­syn till omstän­dig­he­terna borde ha gjort i fråga om val, under­håll och använd­ning av de sär­skilda anord­ning­arna.

Järn­vä­gen får till befri­else från ansva­rig­het åbe­ropa första styc­ket 7 endast om den visar att för­lus­ten, minsk­ningen eller ska­dan beror på någon annan omstän­dig­het än att järn­vä­gen inte har följt erhållna anvis­ningar eller har för­sum­mat att vidta de åtgär­der som med hän­syn till omstän­dig­he­terna hade kun­nat fordras.

25 §   Om ett ska­de­fall som avses i 22 § första styc­ket del­vis har sin grund i omstän­dig­he­ter som enligt 23 eller 24 § med­för att järn­vä­gen är fri från ansva­rig­het, sva­rar järn­vä­gen för ska­de­fal­let till den del det inte har sin grund i någon sådan omstän­dig­het.

26 §   Vill någon som är part i ett beford­rings­av­tal göra järn­vä­gen ansva­rig enligt 22 § första styc­ket för att gods har gått för­lo­rat, mins­kats eller ska­dats, ålig­ger det honom att visa att ska­de­fal­let har inträf­fat medan järn­vä­gen inne­hade god­set för att full­göra avta­let. Om järn­vä­gen i anslut­ning till en tidi­gare järn­vägs­be­ford­ran har ingått avtal om ny beford­ran utan att god­set där­e­mel­lan har läm­nats ut eller sänd­ningen änd­rats (nyin­läm­ning), skall minsk­ningen eller ska­dan hän­fö­ras till den senare beford­ringen, om det begärs av den som till följd av det nya beford­rings­av­ta­let är berät­ti­gad till god­set och denne visar att minsk­ningen eller ska­dan har inträf­fat medan god­set inne­ha­des för någon av beford­ring­arna.

27 §   Är järn­vä­gen inte beredd att lämna ut god­set på avta­lad plats inom 30 dagar från avta­lad tid för utläm­ning eller, om sär­skild tid inte har avta­lats, inom 60 dagar från det att god­set togs emot till beford­ran, får den som har rätt att få ut god­set begära ersätt­ning som om god­set hade gått för­lo­rat.

Järn­vä­gen är skyl­dig att under­rätta den som har fått ersätt­ning för för­lust enligt första styc­ket när god­set kom­mer till rätta, om denne har begärt det i sam­band med att han tog emot ersätt­ning för för­lus­ten.
Järn­vä­gen skall skrift­li­gen bekräfta en sådan begä­ran.

Har den som har begärt under­rät­telse enligt andra styc­ket fått en sådan under­rät­telse och inom 30 dagar där­ef­ter krävt att god­set skall läm­nas ut till honom, är järn­vä­gen skyl­dig att lämna ut god­set. Som vill­kor för detta får järn­vä­gen inte upp­ställa annat krav än att vad den har beta­lat i ersätt­ning för för­lus­ten av god­set skall åter­be­ta­las. Vad som nu har sagts berör inte rät­ten till ersätt­ning för dröjs­mål med utläm­nan­det eller annan ersätt­ning som kan grun­das på beford­rings­av­ta­let.

Fram­ställs inte begä­ran som avses i andra styc­ket eller krävs inte att god­set läm­nas ut enligt tredje styc­ket inom den tid som anges där, får järn­vä­gen för­foga över god­set med de inskränk­ningar som kan följa av tredje mans rätt.

Ersätt­ning­ens stor­lek vid för­lust eller minsk­ning av gods

28 §   Om järn­vä­gen enligt 22 § första styc­ket är skyl­dig att betala ersätt­ning för för­lust eller minsk­ning av gods, beräk­nas ersätt­ningen efter godsets värde på avsänd­nings­or­ten vid tiden då god­set togs emot till beford­ran. Vär­det bestäms efter mark­nads­pri­set eller, om sådant pris sak­nas, efter det gängse vär­det av gods av samma slag och beskaf­fen­het.

Järn­vä­gens ansva­rig­het enligt första styc­ket är begrän­sad till 150 kro­nor per kilo av det för­lo­rade eller felande godsets brut­to­vikt.

Järn­vä­gen är dess­utom skyl­dig att betala ersätt­ning för frakt och andra utlägg i sam­band med beford­ringen. Utläg­gen skall ersät­tas helt, om god­set har gått för­lo­rat, och annars till den del som sva­rar mot minsk­ningen.

Ersätt­ning­ens stor­lek när gods har ska­dats

29 §   Om järn­vä­gen enligt 22 § första styc­ket är skyl­dig att betala ersätt­ning för skada på gods och ska­dan inte har upp­kom­mit till följd av dröjs­mål med att lämna ut god­set, skall ersätt­ningen mot­svara vär­de­minsk­ningen beräk­nad efter godsets värde enligt 28 § första styc­ket. Järn­vä­gen är dess­utom skyl­dig att betala ersätt­ning för frakt och andra utlägg i sam­band med beford­ringen till den del som sva­rar mot vär­de­minsk­ningen.

Ersätt­ningen enligt första styc­ket får inte över­stiga vad som skulle ha beta­lats om sänd­ningen hade gått för­lo­rad eller, när endast en del av sänd­ningen har mins­kat i värde till följd av ska­dan, denna del hade gått för­lo­rad.

Ersätt­ning vid dröjs­mål

30 §   Om järn­vä­gen enligt 22 § första styc­ket är skyl­dig att betala ersätt­ning för skada i anled­ning av dröjs­mål med att lämna ut god­set, däri inbe­gri­pet skada på god­set, är ersätt­nings­skyl­dig­he­ten begrän­sad till vad som mot­sva­rar tre gånger beford­rings­av­gif­ten. När ersätt­ning för samma gods skall utgå även för minsk­ning av god­set enligt 28 § eller för skada på god­set enligt 29 §, är järn­vä­gens sam­man­lagda ersätt­nings­skyl­dig­het i stäl­let begrän­sad till vad som skulle ha utgått enligt 28 §, om god­set hade gått för­lo­rat.

Rekla­ma­tion

31 §   Den som vill begära ersätt­ning av järn­vä­gen för att gods har mins­kats, ska­dats eller gått för­lo­rat eller för dröjs­mål med att lämna ut god­set, skall utan oskä­ligt uppe­håll göra anmärk­ning till järn­vä­gen om minsk­ningen, ska­dan, för­lus­ten eller dröjs­må­let. Den som inte gör detta har för­lo­rat rät­ten till ersätt­ning, om inte järn­vä­gen eller någon som järn­vä­gen ansva­rar för enligt 1 kap. 4 § har orsa­kat ska­de­fal­let upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het.

Beford­ran som utförs av flera järn­vä­gar efter varandra

32 §   Om en beford­ran på grund av ett och samma beford­rings­av­tal skall utfö­ras av flera järn­vä­gar efter varandra, ansva­rar varje järn­väg gente­mot avsän­da­ren och mot­ta­ga­ren för beford­ringen i dess hel­het enligt avta­let.


4 kap. Beford­ran av inskri­vet res­gods

Tillämp­nings­om­råde

1 §   Detta kapi­tel tilläm­pas på res­gods som har inskri­vits för beford­ran med järn­väg i all­män inri­kes tra­fik. På beford­ran i tra­fik med utlan­det tilläm­pas kapit­let endast om annat inte föl­jer av för­dra­get den 9 maj 1980 om inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik.

Skall beford­ringen utfö­ras av två eller flera järn­vä­gar efter varandra, gäl­ler kapit­let i tillämp­liga delar för samt­liga järn­vä­gar.

Inskri­vet res­gods

2 §   Som inskri­vet res­gods anses egen­dom som järn­vä­gen i anslut­ning till avtal om per­son­be­ford­ran tar emot av den resande för beford­ran på den sträcka som per­son­be­ford­rings­av­ta­let omfat­tar.

Res­gods­be­vis m. m.

3 §   När järn­vä­gen tar emot res­gods som den resande läm­nar för beford­ran, skall järn­vä­gen bekräfta mot­ta­gan­det genom att utfärda res­gods­be­vis.

Är res­god­set vid inläm­ningen i brist­fäl­ligt skick eller visar det tyd­liga tec­ken på att vara ska­dat, skall järn­vä­gen anteckna detta i res­gods­be­vi­set. Om den resande inte god­tar en sådan anteck­ning, behö­ver järn­vä­gen inte full­följa beford­ringen. Res­god­set skall i så fall genast åter­läm­nas.

Järn­vä­gens rätt att avbryta beford­ran m. m.

4 §   Om far­ligt gods har över­läm­nats för beford­ran som inskri­vet res­gods, är järn­vä­gen inte skyl­dig att full­göra beford­ringen. För sådan egen­dom gäl­ler 6 kap. 7 §.

Järn­vä­gen är inte hel­ler skyl­dig att som inskri­vet res­gods befordra egen­dom som inte är far­lig men som järn­vä­gen enligt vad den har gett till känna inte tar emot för sådan beford­ran på grund av andra sär­skilda egen­ska­per hos egen­do­men. Järn­vä­gen är dock skyl­dig att befordra egen­dom som den har tagit emot, om järn­vä­gen vid mot­ta­gan­det kände till eller borde ha fast­ställt att egen­do­men hade sådana sär­skilda egen­ska­per.

Är järn­vä­gen inte skyl­dig att befordra inskri­vet res­gods, får järn­vä­gen lägga upp res­god­set för för­va­ring för den resan­des räk­ning. Järn­vä­gen har där­vid rätt till ersätt­ning för kost­na­der och ska­dor som res­godsets inläm­ning eller beford­ran har för­or­sa­kat. Rätt till ersätt­ning för ska­dor före­lig­ger dock inte, om järn­vä­gen har under­lå­tit att vidta lämp­liga åtgär­der för att för­hindra ska­dorna trots att den insåg eller borde ha insett att de san­no­likt skulle upp­komma.

Utläm­ning av inskri­vet res­gods m. m.

5 §   Inne­ha­va­ren av res­gods­be­vi­set är berät­ti­gad att få ut res­god­set på bestäm­mel­sesta­tio­nen mot att han läm­nar till­baka bevi­set. Järn­vä­gen får dock inte lämna ut res­god­set, om det skä­li­gen kan antas att inne­ha­va­ren av res­gods­be­vi­set använ­der bevi­set obe­hö­ri­gen.

Kan den som begär utläm­ning inte lämna till­baka res­gods­be­vi­set, skall järn­vä­gen ändå lämna ut res­god­set, om den som begär utläm­ning visar att han har rätt till god­set. Råder osä­ker­het rörande rät­ten till god­set, får järn­vä­gen fordra att säker­het ställs.

Om järn­vä­gen läm­nar ut inskri­vet res­gods i strid med första eller andra styc­ket, är järn­vä­gen skyl­dig att ersätta skada som där­i­ge­nom upp­kom­mer för den som har rätt till god­set.

6 §   Har inskri­vet res­gods inte häm­tats vid utgången av fjärde dagen efter ankomst­da­gen, anses järn­vä­gen där­ef­ter inneha res­god­set endast för för­va­ring. I fråga om levande djur får järn­vä­gen för­be­hålla sig en kor­tare avhämt­nings­frist.

7 §   Har järn­vä­gen inne­haft inskri­vet res­gods för för­va­ring i tre måna­der, får järn­vä­gen sälja res­god­set eller, om för­sälj­nings­vär­det uppen­bar­li­gen inte täc­ker för­sälj­nings­kost­na­derna, bort­skaffa det. Vad som nu har sagts gäl­ler dock inte, om järn­vä­gen inom den nämnda tiden har fått anvis­ning om någon annan åtgärd med res­god­set som järn­vä­gen rim­li­gen får anses skyl­dig att vidta.

Utan att iaktta den tids­frist som anges i första styc­ket får järn­vä­gen sälja eller bort­skaffa res­gods som är utsatt för snar för­stö­relse eller vars art eller till­stånd på annat sätt ger anled­ning till sådan åtgärd.
I fråga om levande djur får järn­vä­gen även vidta andra åtgär­der som omstän­dig­he­terna krä­ver.

För för­sälj­ning gäl­ler 3 kap. 21 § andra och tredje styc­kena i tillämp­liga delar. Kan den som hade rätt till res­god­set inte nås och hör han inte hel­ler av sig inom två år från för­sälj­ningen, till­fal­ler dock över­skot­tet av för­sälj­ningen järn­vä­gen.

Järn­vä­gens ansva­rig­het

8 §   Järn­vä­gen är ansva­rig, om inskri­vet res­gods går för­lo­rat, mins­kas eller ska­das, medan järn­vä­gen har hand om det för beford­ran.

Under den tid då järn­vä­gen inne­har res­god­set för för­va­ring enligt 4 eller 6 § sva­rar järn­vä­gen för det enligt all­männa reg­ler om för­va­ring.
I fråga om pre­skrip­tion av ersätt­nings­an­språk gäl­ler dock 1 kap. 5 §. Om järn­vä­gen har upp­dra­git för­va­ringen åt tredje man, sva­rar järn­vä­gen endast för att denne har valts och getts instruk­tio­ner med till­bör­lig omsorg.

Järn­vä­gen är fri från ansva­rig­het enligt första styc­ket, om den visar att för­lus­ten, minsk­ningen eller ska­dan har orsa­kats av
   1. fel eller för­sum­melse av den resande,
   2. res­godsets brist­fäl­liga beskaf­fen­het, eller
   3. någon omstän­dig­het som inte kan hän­fö­ras till beford­ringen och som järn­vä­gen inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av även om den hade vid­ta­git alla åtgär­der som rim­li­gen hade kun­nat krä­vas av den.

Järn­vä­gen är vidare fri från ansva­rig­het, om den gör san­no­likt att för­lus­ten, minsk­ningen eller ska­dan har orsa­kats av res­godsets sär­skilda beskaf­fen­het eller av att res­god­set har sak­nat för­pack­ning eller varit brist­fäl­ligt för­pac­kat.

9 §   Om järn­vä­gen inte är beredd att på den resan­des begä­ran lämna ut res­god­set på bestäm­mel­sesta­tio­nen vid en tid­punkt då järn­vä­gen skä­li­gen borde ha hål­lit det till­gäng­ligt, är järn­vä­gen ansva­rig för skada som upp­kom­mer för den resande genom dröjs­må­let.

Järn­vä­gen är dock fri från ansva­rig­het, om den visar att dröjs­må­let har orsa­kats av något för­hål­lande som anges i 8 § tredje styc­ket.

10 §   Är järn­vä­gen inte beredd att lämna ut inskri­vet res­gods på bestäm­mel­sesta­tio­nen före utgången av fjärde dagen efter den dag då res­god­set borde ha anlänt dit, får den resande begära ersätt­ning som om god­set hade gått för­lo­rat.

Har den resande fått ersätt­ning som avses i första styc­ket och kom­mer res­god­set till rätta, tilläm­pas 3 kap. 27 § andra-​​-​fjärde styc­kena.

Ersätt­ning­ens stor­lek

11 §   Om järn­vä­gen i annat fall än som avses i 5 § tredje styc­ket eller 8 § andra styc­ket är ansva­rig för att inskri­vet res­gods har gått för­lo­rat, mins­kats eller ska­dats, är järn­vä­gens ansva­rig­het begrän­sad till ett belopp som för varje kolli mot­sva­rar hälf­ten av pris­bas­belop­pet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken för det år när den hän­delse som orsa­kade ska­dan inträf­fade. Järn­vä­gen är dess­utom skyl­dig att betala ersätt­ning för hela res­gods­av­gif­ten, om res­god­set har gått för­lo­rat, och i annat fall för så myc­ket av avgif­ten som sva­rar mot minsk­ningen eller vär­de­minsk­ningen.
Lag (2010:1235).

12 §   Om en resande har lidit skada som järn­vä­gen är ansva­rig för enligt 9 §, är järn­vä­gens ansva­rig­het begrän­sad till 100 kro­nor för varje påbör­jat dygn som järn­vä­gen har dröjt med utläm­ningen efter det att res­god­set har begärts utläm­nat. Järn­vä­gen är dock inte skyl­dig att för res­gods som omfat­tas av ett och samma res­gods­be­vis lämna högre ersätt­ning än 1 000 kro­nor.

Rekla­ma­tion

13 §   Om den resande vill begära ersätt­ning av järn­vä­gen för att res­gods har mins­kats, ska­dats eller gått för­lo­rat eller för dröjs­mål med att lämna ut god­set, skall han utan oskä­ligt uppe­håll göra anmärk­ning till järn­vä­gen om minsk­ningen, ska­dan, för­lus­ten eller dröjs­må­let. Gör han inte det, har han för­lo­rat rät­ten till ersätt­ning, om inte järn­vä­gen eller någon som järn­vä­gen ansva­rar för enligt 1 kap. 4 § har orsa­kat ska­de­fal­let upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het.


5 kap. Ansva­rig­het i annat fall än vid beford­ran

1 §   Om någon i annat fall än som förut har nämnts i denna lag har till­fo­gats per­son­skada eller sak­skada till följd av järn­vägs­drif­ten, skall järn­vä­gen ersätta ska­dan med de undan­tag som anges i andra styc­ket och i 2 §.

Järn­vä­gen är fri från ansva­rig­het enligt första styc­ket, om ska­dan har orsa­kats av omstän­dig­he­ter som inte kan hän­fö­ras till själva järn­vägs­drif­ten och som järn­vä­gen inte hade kun­nat undgå eller före­bygga följ­derna av även om den hade vid­ta­git alla åtgär­der som rim­li­gen hade kun­nat krä­vas av den.

2 §   Ska­das förare eller pas­sa­ge­rare i ett motor­dri­vet for­don som är i tra­fik eller ska­das ett sådant for­don eller egen­dom som befordras med ett sådant for­don, är järn­vä­gen ansva­rig endast om ska­dan har orsa­kats genom fel eller för­sum­melse på järn­vä­gens sida eller genom brist­fäl­lig­het i någon anord­ning för järn­vägs­drif­ten.

3 §   I fråga om ska­de­stånd enligt detta kapi­tel gäl­ler 5 kap.
och 6 kap. 1-4 §§ ska­de­stånds­la­gen (1972:207).

Har vål­lande på den ska­de­li­dan­des sida med­ver­kat till ska­dor på nöt­kre­a­tur eller häs­tar under betes­gång eller på renar, får ska­de­stån­det jäm­kas endast om med­ver­kan har skett upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het.

Ska­das ett motor­dri­vet for­don som är i tra­fik eller egen­dom som befordras med ett sådant for­don, skall med­ver­kan till denna sak­skada anses före­ligga, om vål­lande i sam­band med föran­det av det ska­dade for­do­net eller det for­don som den ska­dade egen­do­men beford­ra­des med eller brist­fäl­lig­het på for­do­net har med­ver­kat till ska­dan. Lag (2002:347).


6 kap. Järn­vägs under­sök­nings­rätt

1 §   har upp­hävts genom lag (1990:1158).

2 §   har upp­hävts genom lag (1990:1158).

3 §   har upp­hävts genom lag (1990:1158).

4 §   har upp­hävts genom lag (1990:1158).

5 §   Järn­vä­gen får under­söka inne­hål­let i res­god­skol­lin eller gods­sänd­ningar, om inne­hål­let är okänt för järn­vä­gen och det finns skäl att miss­tänka att de inne­hål­ler något som kan även­tyra säker­he­ten i järn­vägs­drif­ten.

Kan det med fog antas att res­gods inne­hål­ler något som järn­vä­gen har för­kla­rat att den inte beford­rar på det sätt som är i fråga eller att inne­hål­let i en gods­sänd­ning inte mot­sva­rar de upp­gif­ter som avsän­da­ren har läm­nat om det, får järn­vä­gen under­söka res­godsets eller sänd­ning­ens inne­håll. Detta gäl­ler även om järn­vä­gen inte har för­be­hål­lit sig det i beford­rings­av­ta­let.

Under­sök­ningar bör före­tas i vitt­nes när­varo. Vid en under­sök­ning enligt andra styc­ket skall om möj­ligt den resande eller, om under­sök­ningen avser gods, avsän­da­ren eller mot­ta­ga­ren bere­das till­fälle att när­vara.

För beford­ran av inskri­vet res­gods i sådan tra­fik med utlan­det som avses i bihang A till för­dra­get den 9 maj 1980 om inter­na­tio­nell järn­vägs­tra­fik gäl­ler i stäl­let vad som sägs där.

6 §   Om en resande i ett järn­vägs­for­don har med sig egen­dom som inte får med­fö­ras som han­dres­gods och om den resande på järn­vägs­per­so­na­lens upp­ma­ning inte avlägs­nar egen­do­men, får järn­vä­gen ta hand om den. Om det är nöd­vän­digt med hän­syn till egen­do­mens far­lig­het, får järn­vä­gen ta hand om egen­do­men utan att först anmoda den resande att avlägsna den.

7 §   Har järn­vä­gen tagit hand om egen­dom enligt 6 § eller tagit emot egen­dom för beford­ran som inskri­vet res­gods och är egen­do­men av far­lig beskaf­fen­het, får järn­vä­gen avlägsna, oskad­lig­göra eller för­störa egen­do­men, om det inte skä­li­gen kan antas att faran kan avvär­jas genom mindre långt­gå­ende åtgär­der.

Första styc­ket skall också tilläm­pas på gods som järn­vä­gen har tagit emot under omstän­dig­he­ter som anges i 3 kap. 11 § andra styc­ket.

Järn­vä­gen är inte skyl­dig att ersätta den skada som till­fo­gas den resande eller avsän­da­ren eller mot­ta­ga­ren genom åtgär­der som får vid­tas enligt första eller andra styc­ket.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1985:192

Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 1985. Genom lagen upp­hävs
   1. lagen (1886:7 s. 1) angå­ende ansva­rig­het för skada i följd av järn­vägs drift,
   2. lagen (1916:238) angå­ende tillämp­ning med avse­ende å elekt­risk järn­väg av bestäm­mel­serna i lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s. 1) angå­ende ansva­rig­het för skada i följd av järn­vägs drift,
   3. lagen (1975:89) om ord­ning och säker­het inom järn­vägs­om­råde,
   4. lagen (1976:58) om järn­vägs ansva­rig­het vid beford­ran av resande,
   5. järn­vägs­tra­fik­stad­gan (1966:202).

I fråga om en beford­ran som har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas dock fort­fa­rande äldre bestäm­mel­ser.