Lag (1959:254) om utläm­ning för brott till Dan­mark, Fin­land, Island och Norge. För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2011:1165

Vill­kor för utläm­ning

1 §   Den som i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge är miss­tänkt, till­ta­lad eller dömd för där straff­be­lagd gär­ning och uppe­hål­ler sig här i riket må efter fram­ställ­ning utläm­nas enligt vad i denna lag sägs.

Skall en dom, som har med­de­lats i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge, enligt sär­skilt beslut verk­stäl­las i någon annan av dessa sta­ter, anses domen vid tillämp­ning av denna lag vara med­de­lad i den sist­nämnda sta­ten. Lag (1983:228).

2 §   Svensk med­bor­gare må utläm­nas, alle­nast om han vid tiden för brot­tet sedan minst två år sta­dig­va­rande vis­tats i den stat till vil­ken utläm­ning begä­res eller den gär­ning för vil­ken utläm­ning begä­res mot­sva­rar brott, för vil­ket enligt svensk lag är stad­gat fäng­else i mer än fyra år; om gär­ningen i sin hel­het begåtts inom riket, må utläm­ning dock ej ske, med mindre gär­ningen inne­fat­tar med­ver­kan till ett utom riket begånget brott eller utläm­ning sker jäm­väl för gär­ning, som för­ö­vats utom riket. Lag (l964:2l2).

3 §   Utläm­ning må ej ske, om i den främ­mande sta­ten alle­nast böter kan ådö­mas för gär­ningen, såvida ej utläm­ning tillika äger rum för brott, på vil­ket sträng­are straff än böter kan följa.

Har den som begä­res utläm­nad i den främ­mande sta­ten dömts för gär­ningen, må han utläm­nas, alle­nast om påfölj­den utgör fri­hets­straff eller annat omhän­der­ta­gande på anstalt. Oak­tat påfölj­den icke är sådan som nyss sagts må han ock utläm­nas, om fram­ställ­ningen om utläm­ning tillika avser annat brott, för vil­ket utläm­ning enligt denna lag må ske.

4 §   Utläm­ning för ett poli­tiskt brott får endast ske om gär­ningen eller en gär­ning av mot­sva­rande beskaf­fen­het i svensk lag är belagd med straff.

En begä­ran om utläm­ning får inte avslås på grund av att brot­tet är poli­tiskt, om detta skulle strida mot en inter­na­tio­nell över­ens­kom­melse som gäl­ler mel­lan Sve­rige och den ansö­kande sta­ten.

Den som är svensk med­bor­gare får inte utläm­nas för ett poli­tiskt brott.

Rege­ringen till­kän­na­ger de inter­na­tio­nella över­ens­kom­mel­ser som avses i andra styc­ket. Lag (2001:613).

5 §   Utläm­ning må ej äga rum, om här i riket med­de­lats dom angå­ende brot­tet eller beslut med stöd av 20 kap. 7 § rät­te­gångs­bal­ken eller mot­sva­rande bestäm­melse i annan för­fatt­ning att icke tala å brot­tet.
Lag (l975:294).

6 §   Den som här i riket är åta­lad för annat brott, för vil­ket är stad­gat fäng­else i två år eller där­ö­ver, eller som enligt dom mot honom skall undergå fäng­else eller eljest omhän­der­ta­gas på anstalt, må ej utläm­nas så länge hind­ret består. Samma lag vare, om för­un­der­sök­ning inletts för brott som nyss nämnts.

Utan hin­der av vad i första styc­ket sägs må utläm­ning äga rum för rät­te­gång om den gär­ning som avses med den främ­mande sta­tens begä­ran, på vill­kor att den utläm­nade senare över­läm­nas till svensk myn­dig­het.
Lag (l964:2l2).

7 §   Vid utläm­ning skall i tillämp­liga delar föl­jande vill­kor gälla:
   1. Den som utläm­nas må icke i den främ­mande sta­ten åta­las eller straf­fas för annat före utläm­ningen begånget brott, om här i riket med­de­lats dom angå­ende brot­tet eller beslut med stöd av 20 kap. 7 § rät­te­gångs­bal­ken eller mot­sva­rande bestäm­melse i annan för­fatt­ning att icke tala å brot­tet.
   2. Svensk med­bor­gare som utläm­nas må i den främ­mande sta­ten ej hel­ler åta­las eller straf­fas för annat brott som begåtts före utläm­ningen med mindre

sär­skilt med­gi­vande läm­nats enligt 18 §;

han själv inför dom­stol sam­tyckt där­till;

han under­lå­tit att, oak­tat hin­der ej mött, lämna lan­det inom en månad efter rät­te­gång och under­gå­ende av straff eller annan påföljd som må hava ådömts honom för brott, var­för utläm­ning ägt rum; eller

han åter­vänt dit sedan han läm­nat lan­det.
   3. Vad som före­skri­ves under 2 skall i fråga om poli­tiskt brott gälla även när den som utläm­nas icke är svensk med­bor­gare.
   4. Den som utläm­nas må alle­nast i fall som avses i 8 § eller efter med­gi­vande enligt l8 § utläm­nas till tredje stat för brott, som han för­ö­vat före utläm­ningen.

I sam­band med bevil­jande av utläm­ning må upp­stäl­las de ytter­li­gare vill­kor, som prö­vas erfor­der­liga. Lag (1975:294).

8 §   Om två eller flera av de i 1 § omnämnda sta­terna eller en eller flera av dessa sta­ter jämte annan stat begära utläm­ning av samma per­son, skall; med hän­syn till beskaf­fen­he­ten av brot­tet eller brot­ten, tiden och plat­sen där­för, fram­ställ­ning­ar­nas tids­följd, hans natio­na­li­tet och hem­vist samt övriga omstän­dig­he­ter, prö­vas till vil­ken stat utläm­ning bör ske.

När fram­ställ­ning­arna avse olika brott, må före­skri­vas, att den som utläm­nas till en stat skall från den sta­ten vidare utläm­nas till annan stat på vill­kor som bestämts enligt 7 §.

För­fa­ran­det

9 §   Fram­ställ­ning om utläm­ning skall av polis-​ eller åklagar­myn­dig­het i den stat som öns­kar utläm­ningen göras antingen hos riks­å­kla­ga­ren eller, om gär­nings­man­nens uppe­hållsort i riket är känd, direkt hos annan all­män åkla­gare.

Om icke den, som begä­res utläm­nad, enligt vad i 10 § sägs sam­tyc­ker till utläm­ning eller erkän­ner den gär­ning för vil­ken utläm­ning begä­res eller, om fram­ställ­ningen avser flera gär­ningar, någon av dessa, skall fram­ställ­ningen grun­das på en av dom­stol i den stat, från vil­ken fram­ställ­ningen inkom­mit, med­de­lad fäl­lande dom eller och annat av dom­stol i nämnda stat med­de­lat beslut, varav fram­går, att dom­sto­len fun­nit san­no­lika skäl före­ligga till miss­tanke att den som begä­res utläm­nad begått det upp­givna brot­tet. Begä­res någon utläm­nad för att lag­fö­ras för flera brott är det till­fyl­lest att till grund för fram­ställ­ningen före­lig­ger sådant beslut beträf­fande alle­nast något av brot­ten.

Vid fram­ställ­ningen skall, om det i före­kom­mande fall ej fram­går av domen eller beslu­tet, fogas upp­gift om per­so­nens natio­na­li­tet och hem­vist, brot­tets beskaf­fen­het, tid och plats för detta samt i den främ­mande sta­ten tillämp­liga straff­be­stäm­mel­ser. Sig­na­le­ment skall om möj­ligt före­tes. Lag (1990:276).

l0 § Åkla­ga­ren skall skynd­samt verk­ställa erfor­der­lig utred­ning enligt vad om för­un­der­sök­ning i brott­mål är stad­gat.

Sam­tycke, som avses i 9 § andra styc­ket, avgi­ves till åkla­ga­ren.

11 §   har upp­hävts genom lag (1981:1091).

12 §   Till främ­jande av utred­ningen och för att säker­ställa utläm­ning må åkla­ga­ren, om den gär­ning för vil­ken utläm­ning begä­res eller gär­ning av mot­sva­rande beskaf­fen­het är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rät­ten påkalla använ­dan­det av tvångs­me­del enligt vad i all­män­het är före­skri­vet för brott­mål. Tvångs­me­del må använ­das utan att sär­skild utred­ning, utö­ver vad av fram­ställ­ningen om utläm­ning fram­går, före­bragts till stöd för att den som avses med fram­ställ­ningen begått det upp­givna brot­tet.

Beslut av rät­ten om använ­dande av tvångs­me­del gäl­ler tills vidare intill dess ären­det har avgjorts eller, om utläm­ning bevil­jas, intill dess denna har verk­ställts. Fin­ner högsta dom­sto­len hin­der mot utläm­ning möta enligt 1--5 §§, upp­hör dock beslu­tet genast att gälla. Före­lig­ger sådant hin­der mot utläm­ning som avses i 6 § första styc­ket, gäl­ler beslu­tet ej under tid då per­so­nen med anled­ning av miss­tanke om brott som där avses är berö­vad fri­he­ten som anhål­len eller häk­tad eller under­går fäng­el­se­straff eller eljest är omhän­der­ta­gen på anstalt.

Beslut om tvångs­me­del kan med­de­las även efter det att utläm­ning har bevil­jats.

Talan mot rät­tens beslut i fråga om tvångs­me­del förs genom besvär till högsta dom­sto­len utan inskränk­ning till viss tid.

Den som hålls häk­tad i utläm­nings­ä­ren­det äger påfordra, att ny för­hand­ling skall äga rum inom tre vec­kor från det beslut senast med­de­lats. Lag (1983:228).

13 §   har upp­hävts genom lag (1980:187).

14 §   Ersätt­ning åt offent­lig för­sva­rare, vittne eller annan som hörts i ären­det skall stanna på sta­ten, om det inte finns sär­skilda skäl för att den skall åter­be­ta­las av den som begärs utläm­nad.
Lag (1996:1630).

15 §   Har den som avses med fram­ställ­ningen enligt 10 § andra styc­ket sam­tyckt till utläm­ning och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för han­den, äger åkla­ga­ren, om han fin­ner att hin­der mot utläm­ning ej före­lig­ger enligt denna lag eller att utläm­ning eljest icke bör väg­ras, med­dela beslut om utläm­ning.

Om åkla­ga­ren inte med­de­lar beslut om utläm­ning enligt första styc­ket, skall hand­ling­arna i ären­det, sedan utred­ningen avslu­tats, skynd­samt över­läm­nas till riks­å­kla­ga­ren. Om det är uppen­bart att fram­ställ­ningen bör bifal­las och denna inte rör en svensk med­bor­gare eller fal­ler under 4 eller 8 §, får riks­å­kla­ga­ren bevilja utläm­ning. I annat fall skall riks­å­kla­ga­ren med eget ytt­rande anmäla ären­det hos justi­tie­de­par­te­men­tet, var­ef­ter rege­ringen med­de­lar beslut i ären­det.

Vid bevil­jande av utläm­ning må för­ord­nas, att före­mål som tagits i beslag skall över­läm­nas till den främ­mande sta­ten; och må där­vid stad­gas de för­be­håll som av hän­syn till enskild rätt eller ur all­män syn­punkt fin­nas påkal­lade. Lag (1983:228).

15 a §   Innan rege­ringen med­de­lar beslut i ären­det skall, om det finns sär­skilda skäl, ytt­rande inhäm­tas från högsta dom­sto­len huruvida utläm­ning kan lag­li­gen bevil­jas enligt denna lag.

Om det behövs, skall högsta dom­sto­len hålla för­hand­ling. För­hand­ling får inte väg­ras, såvida inte tidi­gare för­hör under utred­ningen måste anses till­räck­ligt eller saken bedöms vara uppen­bar.

Fin­ner högsta dom­sto­len att hin­der mot utläm­ning möter enligt denna lag, får fram­ställ­ningen inte bifal­las. Lag (1981:1091).

16 §   Beslut om utläm­ning skall verk­stäl­las så snart det kan ske.

Beslu­tet om utläm­ning verk­ställs av polis­myn­dig­he­ten. Om den som skall utläm­nas är på fri fot får han eller hon, om det är nöd­vän­digt för att utläm­ningen skall kunna genom­fö­ras, omhän­der­tas och tas i för­var av polis­myn­dig­he­ten, dock längst under fyr­tio­åtta tim­mar. Lag (2003:1159).

Övriga bestäm­mel­ser

17 §   Den som är miss­tänkt, till­ta­lad eller dömd för brott, vil­ket enligt denna lag kan för­an­leda utläm­ning, får, om för gär­ningen eller en gär­ning av mot­sva­rande beskaf­fen­het enligt svensk lag är stad­gat fäng­else, på begä­ran av polis-​ eller åklagar­myn­dig­het i den främ­mande sta­ten eller med anled­ning av en där utfär­dad efter­lys­ning ome­del­bart anhål­las eller åläg­gas rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het av åkla­gare enligt vad som i all­män­het gäl­ler om brott­mål. Beslag får också ske i sådant fall.

Beslut om använd­ning av tvångs­me­del enligt denna para­graf skall på begä­ran av den som beslu­tet avser prö­vas av rät­ten, som i ären­det skynd­samt skall hålla för­hand­ling enligt vad om brott­mål är stad­gat. Mot rät­tens beslut må talan ej föras.

Polis-​ eller åklagar­myn­dig­het i den främ­mande sta­ten skall oför­dröj­li­gen under­rät­tas, då beslut fat­tats om använd­ning av tvångs­me­del enligt denna para­graf. Har icke fram­ställ­ning om utläm­ning mot­ta­gits inom två vec­kor från det under­rät­tel­sen avsän­des, skall beslu­tet ome­del­bart hävas. Om anhål­len i annat fall ej fri­gi­ves, skall fram­ställ­ning om hans häk­tande avlå­tas till rät­ten sist å femte dagen från den dag anhåll­nings­myn­dig­he­ten fick del av utläm­nings­fram­ställ­ningen.

Bestäm­mel­serna i denna para­graf tilläm­pas inte i fråga om den som efter­söks enligt en euro­pe­isk arre­ste­rings­or­der.
Lag (2003:1159).

18 §   Utan hin­der av vill­kor som upp­ställts för utläm­ning äger rege­ringen på fram­ställ­ning med­giva, att den som utläm­nats må stäl­las till ansvar för annan före utläm­ningen för­ö­vad gär­ning än den, för vil­ken utläm­ning skett, eller utläm­nas till annan av de i 1 § omför­mälda sta­terna. I fråga om sådan fram­ställ­ning skall i tillämp­liga delar gälla vad i denna lag är stad­gat angå­ende fram­ställ­ning om utläm­ning. Med­gi­vande må läm­nas alle­nast om, såvitt hand­ling­arna visa, utläm­ning för gär­ningen kun­nat lag­li­gen äga rum.

Innan rege­ringen med­de­lar beslut i ären­det skall, om det finns sär­skilda skäl, ytt­rande över fram­ställ­ningen inhäm­tas från högsta dom­sto­len.
Fin­ner högsta dom­sto­len att hin­der möter, får fram­ställ­ningen inte bifal­las.

Beträf­fande till­stånd till utläm­ning till annan än de sta­ter som avses i 1 § tilläm­pas 24 § lagen (1957:668) om utläm­ning för brott. Lag (1981:1091).

19 §   Den som utläm­nas från någon av de sta­ter som anges i 1 § till en annan sådan stat får utan till­stånd trans­por­te­ras genom Sve­rige.

Den som utläm­nas får, om det är nöd­vän­digt för att trans­por­ten skall kunna genom­fö­ras, omhän­der­tas och tas i för­var av polis­myn­dig­he­ten, dock längst under fyr­tio­åtta tim­mar.
Lag (2003:1159).

20 §   Fråga om ersätt­ning av all­männa medel till offent­lig för­sva­rare prö­vas, för arbete hos rege­ringen av denna eller av justi­tie­de­par­te­men­tet och för arbete hos riks­å­kla­ga­ren av denne. Lag (1992:110).

21 §   Beslut av riks­å­kla­ga­ren enligt 15 § andra styc­ket eller 20 § får inte över­kla­gas. Lag (1983:228).

22 §   Har utläm­ning till Sve­rige skett från någon av de sta­ter som anges i 1 § för rät­te­gång här i lan­det, på vill­kor att den som utläm­nats senare åter­förs till den sta­ten, skall polis­myn­dig­he­ten på den ort där rät­te­gången har ägt rum se till att den som har utläm­nats åter­förs.

Om den som skall åter­fö­ras är på fri fot får han eller hon, om det är nöd­vän­digt för att åter­fö­ran­det skall kunna genom­fö­ras, omhän­der­tas och tas i för­var av polis­myn­dig­he­ten, dock längst under fyr­tio­åtta tim­mar. Lag (2003:1159).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2003:1159
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för ären­den om utläm­ning som har inletts vid ikraft­trä­dan­det.