SFS 1974:610

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

lag sfs 1974:610 om inri­kes väg­trans­port; utfär­dad den 7 juni 1974. 9 juli 1974 kungl. maj;t för­ord­nar föl­jande med riks­da­gen.^ lagens tillämp­nings­om­råde m. m. i"* 1 § denna lag är tillämp­lig på avtal om gods­be­ford­ran med for­don på väg mel­lan eller inom orter i sve­rige, om avta­let avser beford­ran mot 'p veder­lag. om avtal som är under­kas­tat kon­ven­tio­nen om fraktav­ta­let vid inter natio­nell gods­be­ford­ran på väg (cmr) gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser. p 2 § lagen skall ej tilläm­pas på post­be­ford­ran, begrav­nings­trans­por­ter 3! eller beford­ran av flytt­sa­ker. [i lagen skall ej hel­ler tilläm­pas på sådan beford­ran på väg som är under­kas­tad det inter­na­tio­nella för­dra­get om gods­be­ford­ran på järn­väg 3 (cim) euer som järn­väg i annat fall utför inom sve­rige till full­gö­rande •,j av avtal orn beford­ran av gods på järn­väg. a 3 § med for­don för­stås i denna lag varje slag av for­don som använ des för gods­be­ford­ran på väg. c 4 § frak­tas for­do­net med pålas­tat gods under del av beford­ringen -i med far­tyg, järn­väg eller luft­far­tyg, är denna lag tillämp­lig på beford-​​ 1311 i prop. 1974: 33, lu 15, rskr 237. \ ¬ v* • i sfs 1974: 610 ringen i dess hel­het, för­ut­satt att god­set under beford­ringen ej los­sas från for­do­net av annan anled­ning än att det varit omöj­ligt att full­göra avta­let på över­ens­kom­met sätt. visas att för­lust, minsk­ning, skada eller dröjs­mål, som upp­kom­mit under beford­ringen med det andra trans­port­med­let, icke beror av väg­frakt­fö­ra­ren men här­rör av hän­delse som kun­nat inträffa endast un der och på grund av beford­ringen med detta trans­port­me­del, skall dock väg­frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het bestäm­mas enligt de lag­reg­ler som gäl­ler för beford­ran med det andra trans­port­med­let, om dessa reg­ler ej kan åsi­do­sät­tas genom avtal som inskrän­ker frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het. sak nas sådana lag­reg­ler, skall väg­frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het bestäm­mas en ligt denna lag. 5 § bestäm­mel­serna i denna lag får ej åsi­do­sät­tas genom avtal till nack­del för avsän­dare eller mot­ta­gare, om ej godsets eller beford­ring­ens ovan­liga art eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter gör det skä­ligt. per­so­ner för vilka frakt­fö­ra­ren ansv arar 6 § för vad någon av frakt­fö­ra­rens anställda eller annan, som han anli­tar för beford­ringen, före­ta­ger eller under­lå­ter i tjäns­ten eller för upp­dra­gets full­gö­rande är frakt­fö­ra­ren ansva­rig som om hand­lingen eller under­lå­ten­he­ten varit hans egen. bekräf­tande och full­gö­ran de av fraktav­tal frakt­se­del 7 § frakt­se­del skall upp­rät­tas, om avsän­da­ren eller frakt­fö­ra­ren begär det och använ­dan­det av frakt­se­del ej med­för beak­tans­värd olä­gen­het för mot­par­ten eller stri­der mot veder­ta­get bruk vid det slag av beford­ran som är i fråga. skall god­set las­tas på skilda for­don eller är fråga om olika slag av gods eller skilda par­tier och skall beford­ringen ske med använ­dande av frakt­se­del, kan såväl avsän­da­ren som frakt­fö­ra­ren fordra att sär­skild frakt­se­del upp­rät­tas för varje for­dons­last, gods­slag eller parti. 8 § frakt­se­del upp­rät­tas i flera exem­plar, om avsän­da­ren eller frakt föra­ren begär det. frakt­se­del under­skri­ves av frakt­fö­ra­ren. under­skrif­ten kan vara tryckt eller ersät­tas med stäm­pel. frakt­se­del skall över­läm­nas till avsän­da­ren i sam­band med att god­set mot­ta­ges till beford­ran. 9 § frakt­se­del skall inne­hålla upp­gift om a) avsän­da­rens namn och adress, b) frakt­fö­ra­rens namn och adress, c) ort och dag för frakt­fö­ra­rens mot­ta­gande av god­set till beford­ran samt bestäm­mel­se­or­ten, 1312 d) mot­ta­ga­rens namn och adress. ¬ e) aata­let kol­lin samt deras sär­skilda mär­ken och num­mer eller sfs 1974: 610 där­e­mot sva­rande gods­be­skriv­ning, f) i fråga om gods av far­lig beskaf­fen­het dess all­mänt veder­tagna benäm­ning och, när så krä­ves, de för­sik­tig­hets­mått som skall vid­ta­gas. 10 § på begä­ran av avsän­da­ren eller frakt­fö­ra­ren skall, utö­ver vad som gäl­ler enligt 9 §, i frakt­se­del inta­gas upp­gift om a) ort och dag för upp­rät­tan­det, b) gängse benäm­ning på godsets art och för­pack­nings­sät­tet, ^ c) godsets brut­to­vikt eller annat uttryck för dess mängd, ^ d) kost­na­der hän­för­liga till beford­ringen, såsom frakt, tilläggs­av­gif ter, tull­av­gif­ter och andra kost­na­der som upp­kom­mer under tiden från avta­lets ingå­ende till dess god­set utläm­nas, e) anvis­ningar som behövs för att tull- och andra offent­liga föreskrif-​​ ^ ter skall kunna full­gö­ras, ^ f) för­bud mot omlast­ning, g) kost­na­der som avsän­da­ren åta­ger sig att betala, h) belop­pet av efter­krav som skall upp­bä­ras när god­set utläm­nas, i) enligt 33 § upp­gi­vet värde av god­set samt belopp vil­ket mot­sva­rar i 36 § angi­vet sär­skilt intresse av rik­tigt utläm­nande, j) avsän­da­rens anvis­ningar till frakt­fö­ra­ren om för­säk­ring av god­set, u, k) avta­lad tid inom vil­ken beford­ringen skall vara full­gjord, 1) för­teck­ning över hand­lingar som över­läm­nats till frakt­fö­ra­ren. i frakt­se­deln får inta­gas de ytter­li­gare upp­gif­ter som par­tema anser påkal­lade. 11 § avsän­da­ren sva­rar för kost­nad och skada som till­skyn­das frakt föra­ren till följd av att upp­gift som avsän­da­ren läm­nar i frakt­se­del eller för att inta­gas i denna är orik­tig eller ofull­stän­dig. u frakt­fö­ra­rens under­sök­nings­skyl­dig­het 12 § har upp­gif­ter om anta­let kol­lin samt deras mär­ken och num­mer ii läm­nats i frakt­se­del, ålig­ger det frakt­fö­ra­ren att när han mot­ta­ger god­set i tul beford­ran under­söka rik­tig­he­ten av dessa upp­gif­ter. kan han ej med i c skä­liga medel göra detta eller menar han att läm­nad upp­gift är orik­tig, skall han anteckna för­be­håll härom på frakt­se­deln med angi­vande av grun­den för för­be­hål­let, i: frakt­fö­ra­ren skall under­söka godsets och för­pack­ning­ens syn­liga till stånd när han mot­ta­ger god­set och, om han öns­kar göra för­be­håll ji häre­mot, ange för­be­hål­let jämte grun­den för detta i frakt­se­deln. sker beford­ran utan frakt­se­del, skall frakt­fö­ra­ren i den utsträck­ning om- stän­dig­he­tema ej för­an­le­der annat under­söka godsets och för­pack­ning ens syn­liga till­stånd samt i sam­band med att god­set mot­ta­ges till be ford­ran under­rätta avsän­da­ren om de för­be­håll han fin­ner sig böra göra. har avsän­da­ren uttryck­li­gen god­känt för­be­håll enligt första eller andra styc­ket genom anteck­ning på frakt­se­deln eller, när frakt­se­del ej upp­rät­tas, genom annan för­kla­ring, är för­be­hål­let bin­dande för honom. ' avsän­da­ren kan fordra att frakt­fö­ra­ren under­sö­ker godsets brut­to­vikt eller på annat sätt uttryckta mängd samt vad kol­lina inne­hål­ler. frakt-​​ 83—sfs 1974 1313 \ ¬ " ' • ' • " sfs 1974; 610 föra­ren har rätt till ersätt­ning för kost­na­den för sådan under­sök­ning. om frakt­se­del upp­rät­tas, skall resul­ta­tet av under­sök­ningen anteck­nas på denna. frakt­se­dels bevis­ver­kan m. m. 13 § de i frakt­se­deln angivna avtals­vill­ko­ren skall anta­gas återge fraktav­ta­lets inne­håll, om ej annat visas. frakt­se­deln skall gälla som bevis om frakt­fö­ra­rens mot­ta­gande av god­set, om det ej visas att frakt sedelns upp­gif­ter härom är orik­tiga. har frakt­se­del upp­rät­tats och har frakt­fö­ra­ren icke anteck­nat förbe håll på frakt­se­deln och angi­vit grun­den för för­be­hål­let skall, om ej annat visas, god­set och dess för­pack­ning anta­gas ha varit i gott syn­ligt till­stånd, när frakt­fö­ra­ren mot­tog god­set till beford­ran, och anta­let kol lin jämte deras mär­ken och num­mer anta­gas ha över­ens­stämt med upp gif­terna i frakt­se­deln. är frakt­fö­ra­ren i fall som avses i 12 § andra styc­ket andra punk­ten skyl­dig att under­söka godsets och för­pack­ning­ens till­stånd, skall, om frakt­fö­ra­ren ej enligt vad där före­skri­ves gjort för behåll, god­set och för­pack­ningen anta­gas ha varit i gott syn­ligt till­stånd i de avse­en­den under­sök­nings­plik­ten omfat­tat, såvida ej annat visas. brist­fäl­lig för­pack­ning 14 § är god­set brist­fäl­ligt för­pac­kat och upp­kom­mer till följd därav skada på per­son, for­don, utrust­ning eller annat gods eller upp­står annan kost­nad, sva­rar avsän­da­ren mot frakt­fö­ra­ren för ska­dan eller kost­na­den. vad nu sagts gäl­ler dock ej, om brist­fäl­lig­he­ten var syn­lig eller känd för frakt­fö­ra­ren, när han mot­tog god­set till beford­ran, och han under­lät att göra för­be­håll om brist­fäl­lig­he­ten. far­ligt gods 15 § över­läm­nar avsän­da­ren till frakt­fö­ra­ren gods av far­lig beskaf­fen het, skall han noga under­rätta frakt­fö­ra­ren om vari faran består och, när så krä­ves, om de för­sik­tig­hets­mått som skall vid­ta­gas. har sådan under­rät­telse ej inta­gits i frakt­se­del, ankom­mer det på avsän­da­ren eller mot­ta­ga­ren att på annat sätt visa att frakt­fö­ra­ren kände till den sär­skil da arten av den fara som vax för­bim­den med beford­ringen av god­set. gods av far­lig beskaf­fen­het, om vars far­lig­het frakt­fö­ra­ren icke er hål­lit kän­ne­dom enligt första styc­ket, får han, utan skyl­dig­het att lämna ersätt­ning, lossa eller, om det ej skä­li­gen kan anta­gas att faran kan avvär­jas genom mindre ingri­pande åtgärd, för­störa eller oskad­lig­göra. avsän­da­ren är skyl­dig att ersätta frakt­fö­ra­ren kost­nad och skada som upp­kom­mer till följd av godsets avläm­nande eller beford­ran. hand­lingar som skall stäl­las till frakt­fö­ra­rens för­fo­gande 16 § avsän­da­ren skall ställa de hand­lingar till frakt­fö­ra­rens för­fo­gan de och lämna honom de upp­lys­ningar som behövs till upp­fyl­lande av tull­be­stäm­mel­ser och andra offent­liga före­skrif­ter, som skall ialtt­ta­gas innan god­set utläm­nas till mot­ta­ga­ren. ]3j4 avsän­da­ren är ansva­rig mot frakt­fö­ra­ren för skada som upp­kom­mit ¬ till följd av att sådan hand­ling eller upp­lys­ning som avses i första styc- sfs 1974: 610 ket sak­nas eller är ofull­stän­dig eller orik­tig, dock ej om fel eller för­sum melse lig­ger frakt­fö­ra­ren till last. frakt­fö­ra­ren är ej skyl­dig att under söka om hand­ling­arna och upp­lys­ning­arna är rik­tiga eller full­stän­diga. går hand­ling som över­läm­nats till frakt­fö­ra­ren för­lo­rad eller använ des den orik­tigt, sva­rar frakt­fö­ra­ren för därav upp­kom­mande skada, om han ej förmår visa, att för­lus­ten eller den orik­tiga använd­ningen icke beror av fel eller för­sum­melse från hans sida. ersätt­ningen får dock ej över­stiga vad som skulle ha utgått om god­set gått för­lo­rat. för­fo­gan­de­rätt över god­set under beford­ringen 17 § under beford­ringen får avsän­da­ren för­foga över god­set genom att begära av frakt­fö­ra­ren att beford­ringen avbry­tes, att bestäm­melse orten änd­ras eller att god­set utläm­nas till annan mot­ta­gare än den som tidi­gare angi­vits eller genom annan lik­nande anvis­ning. avsän­da­rens rätt att för­foga över god­set upp­hör, när mot­ta­ga­ren gör gäl­lande rätt som till­kom­mer honom enligt 20 § första styc­ket. sedan avsän­da­rens för­fo­gan­de­rätt upp­hört, skall frakt­fö­ra­ren rätta sig efter mot­ta­ga­rens anvis­ningar. 18 § läm­nar avsän­da­ren med stöd av sin rätt att för­foga över god­set anvis­ning till f rakt­fö­ra­ren, skall han ersätta denne för kost­nad och skada som upp­kom­mer till fö ljd av anvis­ning­ens utfö­rande. frakt­fö­ra­ren är icke skyl­dig att efter­komma anvis­ning som ej kan utfö­ras, när den når den som skulle ha följt anvis­ningen, eller vars utfö­rande skulle med­föra hin­der för den nor­mala utöv­ningen av frakt föra­rens verk­sam­het eller skada för avsän­dare eller mot­ta­gare av annan sänd­ning. frakt­fö­ra­ren skall ome­del­bart under­rätta avsän­da­ren om att han ej kan efter­komma sådan anvis­ning. anvis­ning som skulle leda till att sänd­ning delas är frakt­fö­ra­ren ej hel­ler skyl­dig att efter­komma. 19 § under­lå­ter frakt­fö­ra­ren att efter­komma anvis­ning, som han en ligt 17 och 18 §§ har att ställa sig till efter­rät­telse, är han ansva­rig för skada som upp­kom­mer där­i­ge­nom. ersätt­ningen får dock ej över­stiga vad som skulle ha utgått om god­set gått för­lo­rat. godsets utläm­nande 20 § sedan god­set kom­mit fram till bestäm­mel­se­or­ten är mot­ta­ga­ren berät­ti­gad att begära att frakt­fö­ra­ren mot kvitto utläm­nar god­set. utrö­nes det att god­set gått för­lo­rat eller har det ej kom­mit fram vid utgången av den tid som avses i 27 § andra styc­ket, får mot­ta­ga­ren i eget namn göra gäl­lande de rät­tig­he­ter som föl­jer av fraktav­ta­let. mot­ta­gare som begär att få god­set utläm­nat har också rätt att erhålla sådant frakt­se­del­sex­em­plar som upp­rät­tats för att över­läm­nas till honom. mot­ta­gare som gör gäl­lande sin rätt enligt första styc­ket är skyl­dig att betala det belopp som frakt­fö­ra­ren är berät­ti­gad att upp­bära enligt fraktav­ta­let. upp­står tvist om vad mot­ta­ga­ren skall betala, är frakt föra­ren icke skyl­dig att lämna ut god­set utan att mot­ta­ga­ren stäl­ler säker­het. ^ ^ ^ ^ o v • ¬ sfs 1974: 610 21 § utläm­nas god­set till mot­ta­ga­ren utan att sådant efter­krav utta­ges som frakt­fö­ra­ren skulle ha upp­bu­rit enligt fraktav­ta­let, är frakt­fö­ra­ren skyl­dig att ersätta avsän­da­rens skada intill efter­kra­vets belopp. vad frakt­fö­ra­ren sålunda erlagt får han söka åter av mot­ta­ga­ren. hin­der för befordr ing­ens utfö­rande 22 § visar det sig före godsets ankomst till bestäm­mel­se­or­ten att det är omöj­ligt att full­göra fraktav­ta­let på det sätt som över­ens­kom­mits, skall frakt­fö­ra­ren inhämta anvis­ning från avsän­da­ren. med­ger omstän­dig­he­terna att beford­ringen utfö­res på annat sätt än som över­ens­kom­mits och har frakt­fö­ra­ren ej inom skä­lig tid kun­nat erhålla anvis­ning enhgt första styc­ket, ålig­ger det honom att vid­taga de åtgär­der som synes honom bäst till­go­dose avsän­da­rens intresse. hin­der för utläm nande 23 § före­lig­ger efter godsets ankomst till bestäm­mel­se­or­ten hin­der för dess utläm­nande, skall frakt­fö­ra­ren, inhämta anvis­ning från avsän­da­ren. mot­ta­ga­ren får, trots att han väg­rat mot­taga god­set, kräva dess utläm­nande så länge frakt­fö­ra­ren ej erhål­lit annan anvis­ning från av sän­da­ren. av anvis­ning för­an­ledda kost­na­der 24 § frakt­fö­ra­ren har rätt till ersätt­ning för kost­nad som han haft för att inhämta eller utföra anvis­ning som avses i 22 eller 23 §. rätt till ersätt­ning före­lig­ger dock ej om kost­na­den beror av fel eller för­sum­mel se från frakt­fö­ra­rens sida. frakt­fö­ra­rens skyl­dig­het att taga vård om god­set 25 § visar det sig före godsets ankomst till bestäm­mel­se­or­ten vara omöj­ligt att utföra beford­ringen eller före­lig­ger efter godsets ankomst dit hin­der för dess utläm­nande, får frakt­fö­ra­ren, om han ej genast kun nat erhålla anvis­ning som han rim­li­gen varit skyl­dig att efter­komma, lossa god­set för avsän­da­rens räk­ning. beford­ringen skall där­ef­ter anses avslu­tad, men frakt­fö­ra­ren är skyl­dig att för­vara god­set åt avsän­da­ren. han får dock anför­tro god­set åt tredje man och ansva­rar i sådant fall för att denne väl­jes med till­bör­lig omsorg. god­set kan alltjämt hål­las inne till säker­het för de belopp som frakt­fö­ra­ren är berät­ti­gad till enligt fraktav­ta­let och de övriga belopp som kan krä­vas ersatta. 26 § frakt­fö­ra­ren får sälja god­set utan att invänta anvis­ning som av ses i 22 eller 23 §, om god­set är utsatt för snar för­stö­relse eller dess till stånd eljest ger anled­ning där­till eller kost­na­den för dess för­va­ring icke står i rim­ligt för­hål­lande till dess värde. frakt­fö­ra­ren får även sälja god­set, om han ej inom skä­lig tid erhål­lit annan anvis­ning som han rim ligen kan anses skyl­dig att efter­komma. för­sälj­ning skall ske på offent­lig auk­tion eller, om sådan ej lämp ligen kan äga rum, på annat betryg­gande sätt. om det är möj­ligt skall 1316 ¬ frakt­fö­ra­ren i god tid under­rätta avsän­da­ren om tid och plats för för- sfs 1974: 610 sälj­ningen. blir god­set sålt, skall köpeskil­lingen efter avdrag av de kost­na­der som åvi­lar god­set och kost­na­den för för­sälj­ningen till­stäl­las avsän­da­ren. över­sti­ger dessa kost­na­der köpeslcil­lingen, har frakt­fö­ra­ren rätt till ersätt­ning för bris­ten. frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het för­ut­sätt­ning­arna för ansva­rig­het 27 § frakt­fö­ra­ren är ansva­rig om gods går för­lo­rat, mins­kas eller ska­das sedan det mot­ta­gits tul beford­ran men innan det utläm­nas. frakt­fö­ra­ren är även ansva­rig för skada som upp­kom­mer till följd av dröjs­mål med godsets utläm­nande. dröjs­mål med godsets utläm­nande före­lig­ger när god­set icke utläm nas inom avta­lad tid. om sär­skild tid ej avta­lats, före­lig­ger dröjs­mål när den verk­liga beford­rings­ti­den över­skri­der vad som med hän­syn till omstän­dig­he­terna skä­li­gen bör med­ges en omsorgs­full frakt­fö­rare. i fråga om del­last skall där­vid sär­skilt beak­tas den tid som krä­ves för att i sed­van­lig ord­ning samla full last. 28 § frakt­fö­ra­ren är fri från ansva­rig­het enligt 27 §, om han visar att för­lust, minsk­ning, skada eller dröjs­mål orsa­kats antingen av fel eller för­sum­melse av den berät­ti­gade eller av sådan anvis­ning av denne, som icke för­an­letts av fel eller för­sum­melse från frakt­fö­ra­rens sida, eller av godsets brist­fäl­liga beskaf­fen­het eller av för­hål­lande som frakt­fö­ra­ren ej kun­nat und­vika och vars följ­der han ej kun­nat före­bygga. frakt­fö­ra­ren får ej till befri­else från ansva­rig­het åbe­ropa vare sig brist­fäl­lig­het hos det för beford­ringen använda for­do­net eller fel eller för­sum­melse av den, av vil­ken han kan ha hyrt for­do­net, eller av den­nes folk. 29 § frakt­fö­ra­ren är vidare fri från ansva­rig­het enligt 27 §, om för lust, minsk­ning eller skada här­rör av den sär­skilda risk som är för­bun den med ett eller flera av föl­jande för­hål­lan­den: a) beford­ran med öppet for­don utan pre­sen­ning, när avsän­da­ren har god­känt detta trans­port­sätt, b) felande eller brist­fäl­lig för­pack­ning av gods, som på grund av sin beskaf­fen­het är utsatt för svinn eller skada, när det ej är för­pac­kat eller är brist­fäl­ligt för­pac­kat, c) hand­ha­vande, last­ning, stuv­ning eller loss­ning av god­set som om besörjts av avsän­da­ren eller mot­ta­ga­ren eller av per­son som hand­lar för avsän­da­rens eller mot­ta­ga­rens räk­ning, d) sådan beskaf­fen­het hos visst slag av gods som med­för att god­set är sär­skilt utsatt för fara att gå för­lo­rat, mins­kas eller ska­das, såsom genom bräck­ning, rost, inre själv­för­stö­ring, uttork­ning, läc­kage, nor­malt svinn eller angrepp av ska­de­in­sek­ter eller gna­gare, e) ofull­stän­dig eller fel­ak­tig märk­ning eller num­re­ring av god­set, f) beford­ran av levande djur. visar frakt­fö­ra­ren att för­lus­ten, minsk­ningen eller ska­dan med hän- 1317 ¬ sfs 1974: 610 syn till före­lig­gande omstän­dig­he­ter kan här­röra av risk som avses i första styc­ket, skall den anta­gas här­röra därav, om det icke visas att den ej är att till­skriva sådan risk. anta­gande som nu sagts får dock ej göras i f all som avses i första styc­ket a), när fråga är om onor­malt stor minsk­ning eller för­lust av hela kol­lin. sker beford­ringen med for­don som är utrus­tat med sär­skild anord ning för att skydda god­set mot värme, kyla, tem­pe­ra­tur­väx­lingar eller luf­tens fuk­tig­het, får frakt­fö­ra­ren till befri­else från ansva­rig­het åbe­ropa bestäm­mel­sen i första styc­ket d) endast om han visar att alla åtgär­der bli­vit vid­tagna, som med hän­syn till omstän­dig­he­terna åvi­lat honom i fråga om val, under­håll och använd­ning av anord­ningen, och att han följt de sär­skilda anvis­ningar som kan ha med­de­lats honom. frakt­fö­ra­ren får till befri­else från ansva­rig­het åbe­ropa vad som före- skri­ves i första styc­ket f) endast om han visar att alla åtgär­der bli­vit vid­tagna, som med hän­syn till omstän­dig­he­terna nor­malt åvi­lar honom, och att han följt de sär­skilda anvis­ningar som kan ha med­de­lats honom. 30 § är frakt­fö­ra­ren enligt 28 eller 29 § ej ansva­rig för viss omstän dig­het som med­ver­kat till för­lus­ten, minsk­ningen, ska­dan eller dröjs målet, sva­rar han endast i den utsträck­ning som omstän­dig­het, för vil ken han är ansva­rig, har med­ver­kat till för­lus­ten, minsk­ningen, ska­dan eller dröjs­må­let. för­lo­rat gods 31 § har gods icke utläm­nats inom 30 dagar efter utgången av av talad tid eller, om särsldld tid ej avta­lats, inom 60 dagar från det god­set mot­togs till beford­ran, får den som har rätt att få ut god­set begära er sätt­ning som om god­set gått för­lo­rat. den som är berät­ti­gad till ersätt­ning för för­lo­rat gods får, när han mot­ta­ger sådan gott­gö­relse, skrift­li­gen begära att ome­del­bart bli under rät­tad i hän­delse god­set skulle komma till rätta. frakt­fö­ra­ren skall skrift­li­gen bekräfta att sådan begä­ran fram­ställts. den som begärt under­rät­telse enligt andra styc­ket får inom 30 dagar från det han mot­ta­git sådan imder­rät­telse kräva, att god­set utläm­nas till honom mot att han dels erläg­ger de belopp som frakt­fö­ra­ren har att fordra enligt fraktav­ta­let, dels åter­be­ta­lar den gott­gö­relse som han upp­bu­rit med avdrag av de kost­na­der som inräk­nats däri. han behål­ler dock sin rätt till ersätt­ning för dröjs­mål med utläm­nan­det. fram­stäl­les ej begä­ran som avses i andra styc­ket eller krä­ves ej, så som i tredje styc­ket sägs, inom där angi­ven tid att god­set utläm­nas, får frakt­fö­ra­ren för­foga över god­set med de inskränk­ningar som kan följa av tredje mans rätt. ersätt­ning­ens stor­lek vid för­lust eller mi nsk­ning av gods 32 § ersätt­ning för för­lust eller minsk­ning av gods skall beräk­nas efter godsets värde på den ort och vid den tid god­set mot­togs till be- j2]g ford­ran. vär­det bestäm­mes efter börs­pri­set eller, om sådant sak­nas, ¬ mark­nads­pri­set. fin­nes ej hel­ler sådant pris, beräk­nas vär­det efter det sfs 1974; 610 gängse vär­det av gods av samma slag och beskaf­fen­liet. frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het enligt första styc­ket är begrän­sad till 50 kro­nor för kilo av det för­lo­rade eller felande godsets brut­to­vikt. utö­ver vad nu sagts skall ersätt­ning utgå för frakt och andra utlägg i sam­band med beford­ringen. utläg­gen skall ersät­tas till fullo om god­set gått för­lo­rat och i övrigt till en mot minsk­ningen sva­rande del. 33 § har avsän­da­ren i frakt­se­del upp­gi­vit ett bögre värde på god­set än som mot­sva­rar det i 32 § andra styc­ket angivna belop­pet och erlagt den tilläggs­av­gift som frakt­fö­ra­ren begärt, gäl­ler i stäl­let för detta be lopp det värde som angi­vits i frakt­se­deln. ersätt­ning­ens stor­lek när gods ska­dats 34 § har god­set ska­dats, är frakt­fö­ra­ren skyl­dig att ersätta vär­de­minsk ningen, beräk­nad efter vär­det av god­set jämte frakt och andra utlägg i sam­band med beford­ringen enligt 32 § första och tredje styc­kena. ersätt­ning enligt första styc­ket får ej över­stiga vad som skulle ha ut gått om sänd­ningen för­lo­rats eller, när endast en del av sänd­ningen mins kat i värde till följd av ska­dan, denna del gått för­lo­rad. ersätt­ning vid dröjs­mål 35 § frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het för skada till följd av dröjs­mål med godsets utläm­nande är begrän­sad till frak­tens belopp. sär­skilt leve­ran­sin­tresse 36 § har avsän­da­ren i frakt­se­del upp­gi­vit det belopp, som han anser mot­svara ett med ett rik­tigt utläm­nande för­bun­det intresse i hän­delse god­set för­lo­ras, mins­kas eller ska­das eller avta­lad tid för utläm­nan­det över­skri­des, och erlagt den tilläggs­av­gift frakt­fö­ra­ren begärt, utgår ut över vad som föl­jer av 32—35 §§ ersätt­ning intill det upp­givna belop­pet för den ytteru­gare skada som visas ha upp­kom­mit. ersätt­nings­an­språk på annan grund än avtal 37 § de bestäm­mel­ser i denna lag som ute­slu­ter frakt­fö­ra­rens ansvarig-​​ bet eller som anger eller begrän­sar ersätt­ning­ens stor­lek tilläm­pas i fråga om varje talan om ersätt­ning för för­lust, minsk­ning, skada eller dröjs­mål som rik­tas mot frakt­fö­ra­ren eller mot någon som frakt­fö­ra­ren sva­rar för enligt 6 §, även om sådan talan icke grun­das på fraktav­ta­let. upp­såt eller grov vårds­lös­het 38 § har frakt­fö­ra­ren upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het orsa­kat skada, får han ej åbe­ropa de bestäm­mel­ser ovan i denna lag som ute­slu ter eller begrän­sar hans ansva­rig­het eller som inne­bär över­flytt­ning av bevis­skyl­dig­be­ten. första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning när någon för vil­ken frakt­fö­ra­ren sva­rar enligt 6 § upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het orsa- 1319 ¬ i" \ sfs 1974: 610 kat skada. i sådant fall är den för vil­ken frakt­fö­ra­ren sva­rar ej hel­ler beträf­fande sin per­son­liga ansva­rig­het berät­ti­gad att åbe­ropa de i första styc­ket angivna bestäm­mel­serna. jämk­ning av ska­de­stånd 39 § har avsän­dare eller, såvitt angår beford­ran av till­fäl­lig art, frakt förare ådra­git sig ska­de­stånds­skyl­dig­het enligt denna lag, kan skade stån­det jäm­kas, om ska­de­stånds­skyl­dig­he­ten fin­nes oskä­ligt betung­ande med hän­syn till par­te­mas eko­no­miska för­hål­lan­den och omstän­dig­he­ter na i övrigt. första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning när någon för vil­ken avsän­da­ren eller frakt­fö­ra­ren sva­rar ådra­git sig ska­de­stånds­skyl­dig­het. rekla­ma­tion, pre­skrip­tion och laga dom­stol 40 § den som vill begära ersätt­ning av frakt­fö­ra­ren för att gods mins kats eller ska­dats eller för dröjs­mål med dess utläm­nande skall utan oskä­ligt uppe­håll ge frakt­fö­ra­ren med­de­lande därom. för­sum­mas det är hans tale­rätt för­lo­rad, om ej upp­såt eller grov vårds­lös­het lig­ger frakt föra­ren eller någon, för vil­ken denne sva­rar enligt 6 §, till last. 41 § talan rörande beford­ran som avses i denna lag skall väc­kas inom ett år eller, om talan grun­das på upp­såt eller grov vårds­lös­het, inom tre ar. tiden skall räk­nas a) vid minsk­ning, skada eller dröjs­mål från dagen då god­set utlämna des till mot­ta­ga­ren, b) vid för­lust från tret­tionde dagen efter utgången av avta­lad tid för utlän­man­det eller, när sär­skild tid här­för ej avta­lats, från sex­tionde da gen efter det frakt­fö­ra­ren mot­tog god­set till beford­ran, c) i annat fall än nu nämnts från utgången av en tid av tre måna­der från det fraktav­ta­let slöts. har tiden för talan för­sut­tits, får ford­ran ej hel­ler göras gäl­lande på annat sätt, såsom genom gen­käro­mål eller yrkande om kvitt­ning. 42 § talan mot frakt­fö­rare, avsän­dare eller mot­ta­gare rörande beford ran som avses i denna lag kan väc­kas, utom vid dom­stol som enligt rät­te­gångs­bal­ken är behö­rig att upp­taga tvis­ten, vid dom­sto­len i den ort där god­set mot­togs till beford­ran eller vid dom­sto­len i bestäm­mel­seor ten. beford­ran som utförcs av flera frakt­fö­rare efter varandra 1320 43 § utfö­res beford­ran av flera frakt­fö­rare efter varandra på grund av ett och samma fraktav­tal, är envar av dem ansva­rig för beford­ringen i ¬ dess hel­het, om ett exem­plar av frakt­se­deln åtföl­jer god­set. varje frakt-​​ sfs 1974: 610 förare efter den förste inträ­der genom att taga emot god­set och frakt sedeln som part i fraktav­ta­let på de vill­kor som anges i frakt­se­deln. 44 § talan om ansva­rig­het för för­lust, minsk­ning, skada eller dröjs­mål får, utom när fråga är om gen­käro­mål eller yrkande om kvitt­ning i rät­te­gång angå­ende ford­ran grun­dad på samma fraktav­tal, föras endast mot den förste eller den siste frakt­fö­ra­ren eller den frakt­fö­rare som utförde den del av beford­ringen, under vil­ken den hän­delse inträf­fade som orsa­kade för­lus­ten, minsk­ningen, ska­dan eller dröjs­må­let. talan får föras sam­ti­digt mot flera av dessa frakt­fö­rare. 45 § frakt­fö­rare som beta­lat ersätt­ning enligt denna lag kan åter­kräva ersätt­ningen jämte ränta och kost­na­der av övriga frakt­fö­rare som del tagit i beford­ringen enligt föl­jande reg­ler; a) har ska­dan orsa­kats av hän­delse för vil­ken en frakt­fö­rare ensam är ansva­rig, skall han svara för ersätt­ningen, b) är flera frakt­fö­rare ansva­riga för hän­delse eller hän­del­ser som orsa­kat ska­dan, skall de stå för ersätt­ningen envar i för­hål­lande till sin del av ansva­ret eller, om det inbör­des ansva­ret ej kan bestäm­mas, i för hål­lande till sin andel av frak­ten, c) kan det ej utre­das på vilka frakt­fö­rare ansva­ret vilar, delas ersätt nings­skyl­dig­he­ten mel­lan dem alla i för­hål­lande till vars och ens andel av frak­ten. kan någon av frakt­för­ama ej betala vad som fal­ler på honom, skall bris­ten delas m ellan de övriga i för­hål­lande till deras ande­lar av frak­ten. frakt­för­ama får avtala om avvi­kelse från vad som före­skri­ves i första och andra styc­kena. 46 § frakt­fö­rare mot vil­ken krav fram­stäl­les med stöd av 45 § kan icke göra invänd­ning om att den frakt­fö­rare som fram­stäl­ler kra­vet ej varit skyl­dig att betala det belopp han erlagt, om ersätt­ningen fast­ställts av dom­stol och den frakt­fö­rare, mot vil­ken kra­vet rik­tas, bli­vit behö­ri­gen under­rät­tad om rät­te­gången och fått till­fälle att inträda i denna. bestäm­mel­serna i 41 § har mot­sva­rande tillämp­ning på regres­san­språk mel­lan frakt­fö­rare. pre­skrip­tions­ti­den löper dock från den dag då dom, vari­ge­nom ersätt­ningen till den ska­de­li­dande bestäm­des, vann laga kraft eller, om ansprå­ket ej fast­ställts genom dom, från den dag då betal­ning skedde. sär­skilda bestäm­mel­ser • 47 § om atom­skada gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser. denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1975. carl gustaf carl lid­bom (j usti­tie­dep arte­men tet) i32i ¬