Lag (2010:950) om ansvar och ersätt­ning vid radi­o­lo­giska olyc­kor

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 2010:950
Depar­te­ment: Klimat-​ och närings­livs­de­par­te­men­tet
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2021:1134
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

2010:950
Depar­te­ment/myn­dig­het: Klimat-​ och närings­livs­de­par­te­men­tet
Utfär­dad: 2010-​07-01
Änd­rad: t.o.m. SFS

2021:1134
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


1 §   Denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser om ska­de­stånds­an­svar vid radi­o­lo­giska olyc­kor, om skyl­dig­het att för­säkra eller på annat sätt eko­no­miskt säker­ställa ansva­ret och om ersätt­ning av stats­me­del i vissa fall.

Defi­ni­tio­ner

2 §   Med kär­nämne avses i denna lag
   1. uran, plu­to­nium eller ett annat ämne som används eller kan använ­das för utvin­ning av kär­ne­nergi (kärn­bränsle),
   2. en för­e­ning som inne­hål­ler ett sådant ämne som avses i 1, och
   3. använt kärn­bränsle som inte har pla­ce­rats i slut­för­var.

Med kär­nämne avses inte natur­ligt uran eller utar­mat uran när det trans­por­te­ras eller för­va­ras till­fäl­ligt.

3 §   Med kär­nav­fall avses i denna lag
   1. använt kärn­bränsle som har pla­ce­rats i slut­för­var,
   2. ett radi­o­ak­tivt ämne som har bil­dats i en kärn­tek­nisk anlägg­ning och inte har fram­ställts eller tagits ur anlägg­ningen för att använ­das i undervisnings-​ eller forsk­nings­syfte eller för medi­cinska, jord­bruks­tek­niska, indust­ri­ella eller kom­mer­si­ella ända­mål,
   3. mate­rial eller annat som har bli­vit radi­o­ak­tivt för­o­re­nat i en kärn­tek­nisk anlägg­ning och inte längre ska använ­das i en sådan anlägg­ning, och
   4. radi­o­ak­tiva delar av en kärn­tek­nisk anlägg­ning som avveck­las.

4 §   Med kärn­re­ak­tor avses i denna lag en anord­ning som inne­hål­ler kärn­bränsle under sådana för­hål­lan­den att klyv­ning av atom­kär­nor i en själv­un­der­hål­lande ked­je­re­ak­tion kan upp­komma i anord­ningen utan till­skott av neu­tro­ner från en annan källa.

5 §   Med kärn­tek­nisk anlägg­ning avses i denna lag
   1. en kärn­re­ak­tor som inte har info­gats i ett far­tyg eller annat trans­port­me­del för att använ­das som kraft­källa för trans­port­med­let,
   2. en anlägg­ning för utvin­ning, fram­ställ­ning, han­te­ring eller bear­bet­ning av kär­nämne,
   3. en anlägg­ning för han­te­ring eller bear­bet­ning av kär­nav­fall,
   4. en anlägg­ning för slut­för­va­ring av kär­nämne eller kär­nav­fall,
   5. en anlägg­ning för för­va­ring eller lag­ring av kär­nämne eller kär­nav­fall, om anlägg­ningen inte är avsedd endast för till­fäl­lig för­va­ring under trans­port, och
   6. en kärn­re­ak­tor eller annan kärn­tek­nisk anlägg­ning som avveck­las.

6 §   Med radi­o­lo­gisk olycka avses i denna lag en hän­delse eller serie av hän­del­ser med samma ursprung som orsa­kar en skada till följd av
   1. joni­se­rande strål­ning från en strål­nings­källa i en kärn­tek­nisk anlägg­ning,
   2. radi­o­ak­tiva egen­ska­per hos kär­nämne eller kär­nav­fall, eller
   3. radi­o­ak­tiva egen­ska­per i för­e­ning med gif­tiga, explo­siva eller andra far­liga egen­ska­per hos kär­nämne eller kär­nav­fall.

7 §   Med radi­o­lo­gisk skada avses i denna lag en skada som har orsa­kats av eller upp­kom­mit till följd av en radi­o­lo­gisk olycka och är
   1. en per­son­skada eller sak­skada,
   2. en eko­no­misk för­lust som är en direkt följd av en per­son­skada eller sak­skada,
   3. en inkomst­för­lust som inte omfat­tas av 1 eller 2 men till följd av en bety­dande för­säm­ring av mil­jön har orsa­kats av en skada på ett eko­no­miskt intresse som är direkt knu­tet till mil­jön, och
   4. en kost­nad för att åter­ställa mil­jön eller kom­pen­sera för för­lo­rade mil­jö­vär­den, om det är en mil­jö­skada som inte är obe­tyd­lig och den eller de åtgär­der som kost­na­den avser har god­känts som rim­liga av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Med radi­o­lo­gisk skada avses också en kost­nad för att, efter en radi­o­lo­gisk olycka eller vid en all­var­lig och över­häng­ande fara för en sådan olycka, vidta rim­liga åtgär­der för att före­bygga en skada som avses i första styc­ket 1, 2, 3 eller 4 och en skada till följd av sådana före­byg­gande åtgär­der.

8 §   I denna lag avses med

Paris­kon­ven­tio­nen: den i Paris den 29 juli 1960 avslu­tade kon­ven­tio­nen om ska­de­stånds­an­svar på ato­me­ner­gins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28 janu­ari 1964 avslu­tade tilläggs­pro­to­kol­let eller nämnda kon­ven­tion i dess lydelse enligt detta pro­to­koll och de i Paris den 16 novem­ber 1982 och den 12 feb­ru­ari 2004 avslu­tade änd­rings­pro­to­kol­len,
tilläggs­kon­ven­tio­nen: den i Brys­sel den 31 janu­ari 1963 avslu­tade till­läggs­kon­ven­tio­nen till Paris­kon­ven­tio­nen i den lydelse som tilläggs­kon­ven­tio­nen har fått genom det i Paris den 28 janu­ari 1964 avslu­tade tilläggs­pro­to­kol­let samt de i Paris den 16 novem­ber 1982 och den 12 feb­ru­ari 2004 avslu­tade änd­rings­pro­to­kol­len,
Wien­kon­ven­tio­nen: den i Wien den 21 maj 1963 avslu­tade kon­ven­tio­nen om civil­rätts­ligt ansvar för atom­skada eller denna kon­ven­tion i dess lydelse enligt det i Wien den 29 sep­tem­ber 1997 avslu­tade änd­rings­pro­to­kol­let,
det gemen­samma pro­to­kol­let: det i Wien den 21 sep­tem­ber 1988 under­teck­nade pro­to­kol­let rörande tillämp­ningen av Wien­kon­ven­tio­nen och Paris­kon­ven­tio­nen,
kon­ven­tions­stat: en stat som har till­trätt Paris­kon­ven­tio­nen,
tilläggs­kon­ven­tions­stat: en stat som har till­trätt tilläggs­kon­ven­tio­nen,
anlägg­nings­stat: den kon­ven­tions­stat inom vars område en kärn­tek­nisk anlägg­ning lig­ger eller, om anlägg­ningen inte lig­ger inom någon stats område, den kon­ven­tions­stat som dri­ver eller har god­känt anlägg­ningen,
inne­ha­vare av en svensk anlägg­ning: den som dri­ver eller inne­har en kärn­tek­nisk anlägg­ning i Sve­rige,
inne­ha­vare av en utländsk anlägg­ning: den som i fråga om en kärn­tek­nisk anlägg­ning utan­för Sve­rige är att anse som anlägg­ning­ens inne­ha­vare enligt lagen i anlägg­nings­sta­ten,
anlägg­nings­ha­vare: inne­ha­vare av en kärn­tek­nisk anlägg­ning,
säker­het: en ansvars­för­säk­ring eller annan eko­no­misk säker­het för full­gö­rande av ersätt­nings­an­svar vid radi­o­lo­giska olyc­kor, och

den som har ställt säker­het: den som utan att vara ansva­rig anlägg­nings­ha­vare har utfär­dat en ansvars­för­säk­ring eller ställt annan eko­no­misk säker­het för full­gö­rande av anlägg­nings­ha­va­rens ersätt­nings­an­svar enligt denna lag.

Tillämp­ning

9 §   Om inte annat föl­jer av denna lag, ska lagen tilläm­pas på radi­o­lo­giska ska­dor som har upp­kom­mit i
   1. Sve­rige eller inom Sve­ri­ges eko­no­miska zon,
   2. en annan kon­ven­tions­stat, dess eko­no­miska zon eller en annan mari­tim zon som sta­ten har inrät­tat enligt inter­na­tio­nell rätt, eller
   3. ett annat land, dess eko­no­miska zon eller en annan mari­tim zon som lan­det har inrät­tat enligt inter­na­tio­nell rätt, om lan­det
      a) har till­trätt Wien­kon­ven­tio­nen och det gemen­samma pro­to­kol­let och den ansva­riga anlägg­nings­ha­va­rens anlägg­ning är belä­gen i en kon­ven­tions­stat som har till­trätt det gemen­samma pro­to­kol­let,
      b) vid tid­punk­ten för den radi­o­lo­giska olyc­kan inte har någon kärn­tek­nisk anlägg­ning på sitt ter­ri­to­rium, i sin eko­no­miska zon eller i en annan mari­tim zon som lan­det har inrät­tat enligt inter­na­tio­nell rätt, eller
      c) vid tid­punk­ten för den radi­o­lo­giska olyc­kan har en lag­stift­ning som erbju­der mot­sva­rande ersätt­nings­för­må­ner och som byg­ger på samma prin­ci­per som bestäm­mel­serna i Paris­kon­ven­tio­nen och tilläggs­kon­ven­tio­nen.

Lagen ska tilläm­pas även om den radi­o­lo­giska ska­dan har upp­kom­mit på ett far­tyg eller ett luft­far­tyg som är regi­stre­rat i Sve­rige, i en annan kon­ven­tions­stat eller i ett land som avses i första styc­ket 3, dock inte om far­ty­get eller luft­far­ty­get befann sig inom ett område som till­hör någon annan stat än dem som avses i första styc­ket.

10 §   Om det sam­ti­digt med en radi­o­lo­gisk olycka som har med­fört en radi­o­lo­gisk skada har inträf­fat en annan hän­delse som med­fört en skada, ska denna lag tilläm­pas på den ska­dan i den utsträck­ning ska­dan inte kan sär­skil­jas från den radi­o­lo­giska ska­dan. Detta gäl­ler dock inte i fråga om ansvar som någon annan än anlägg­nings­ha­va­ren kan ha enligt sär­skilda bestäm­mel­ser om ska­dor till följd av joni­se­rande strål­ning.

11 §   Denna lag gäl­ler inte ska­dor orsa­kade av en radi­o­lo­gisk olycka som är en direkt följd av en krigs­hand­ling eller en lik­nande hand­ling under väp­nad kon­flikt, inbör­des­krig eller upp­ror.

12 §   Vid tillämp­ningen av denna lag ska två eller flera svenska kärn­tek­niska anlägg­ningar anses som en anlägg­ning, om anlägg­ning­arna har samma inne­ha­vare och lig­ger nära varandra.
Denna anlägg­ning ska också anses omfatta anlägg­ningar som inne­hål­ler kär­nämne eller kär­nav­fall men som inte är kärn­tek­niska anlägg­ningar, om anlägg­ning­arna har samma inne­ha­vare som de kärn­tek­niska anlägg­ning­arna och lig­ger nära dem.

13 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om eller i det enskilda fal­let besluta att denna lag inte ska tilläm­pas i fråga om kärn­tek­niska anlägg­ningar, kär­näm­nen och kär­nav­fall där den risk som är för­e­nad med anlägg­ning­arna, ämnena eller avfal­let är liten.

14 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att ett land eller en del av ett land ska lik­stäl­las med en kon­ven­tions­stat vid tillämp­ningen av denna lag.

Huvud­re­gel om ansva­ret vid radi­o­lo­giska olyc­kor

15 §   Om det inträf­far en radi­o­lo­gisk olycka i en kärn­tek­nisk anlägg­ning eller med kär­nämne eller kär­nav­fall från en sådan anlägg­ning, ska anlägg­nings­ha­va­ren ersätta de radi­o­lo­giska ska­dor som olyc­kan med­för.

Första styc­ket gäl­ler inte
   1. ska­dor på den kärn­tek­niska anlägg­ningen, en när­be­lä­gen kärn­tek­nisk anlägg­ning eller en kärn­tek­nisk anlägg­ning som upp­förs i när­he­ten,
   2. ska­dor på annan egen­dom som finns inom anlägg­nings­om­rå­det för en anlägg­ning som avses i 1 och som används eller avses att använ­das i anslut­ning till anlägg­ningen, eller
   3. om annat föl­jer av 16-25 §§.

Ansva­ret vid trans­por­ter

16 §   Om det inträf­far en radi­o­lo­gisk olycka under en trans­port eller till­fäl­lig för­va­ring i sam­band med en trans­port av kär­nämne eller kär­nav­fall mel­lan kärn­tek­niska anlägg­ningar, ska den anlägg­nings­ha­vare som är avsän­dare ersätta de radi­o­lo­giska ska­dor som olyc­kan med­för. Detta gäl­ler dock inte om annat föl­jer av 17-25 §§.

17 §   Vid trans­port mel­lan anlägg­ningar i Sve­rige eller andra kon­ven­tions­sta­ter gäl­ler avsän­da­rens ersätt­nings­an­svar enligt 16 § inte i fråga om olyc­kor som inträf­far efter den tid­punkt då ansva­ret enligt ett skrift­ligt avtal mel­lan avsän­da­ren och mot­ta­ga­ren över­går på mot­ta­ga­ren eller, om det inte finns något sådant avtal, då mot­ta­ga­ren över­tar kär­näm­net eller kär­nav­fal­let.

Ansva­ret för en trans­port får övergå på en annan anlägg­nings­ha­vare genom ett avtal enligt första styc­ket endast om denne har ett direkt eko­no­miskt intresse i de kär­näm­nen eller det kär­nav­fall som trans­por­te­ras.

18 §   Vid trans­port från Sve­rige eller annan kon­ven­tions­stat till ett land som inte är en kon­ven­tions­stat gäl­ler avsän­da­rens ersätt­nings­an­svar enligt 16 § inte i fråga om olyc­kor som inträf­far efter den tid­punkt då kär­näm­net eller kär­nav­fal­let har los­sats från det trans­port­me­del som ämnet eller avfal­let anlänt till mot­ta­gar­lan­det med.

19 §   Vid trans­port till Sve­rige eller annan kon­ven­tions­stat från ett land som inte är en kon­ven­tions­stat, ska den anlägg­nings­ha­vare som är mot­ta­gare av trans­por­ten ersätta de radi­o­lo­giska ska­dor som olyc­kan med­för, om
   1. mot­ta­ga­ren skrift­li­gen har sam­tyckt till trans­por­ten, och
   2. olyc­kan inträf­far efter den tid­punkt då kär­näm­net eller kär­nav­fal­let har las­tats på det trans­port­me­del som ämnet eller avfal­let ska trans­por­te­ras med.

Trans­por­ter till eller från reak­tor­drivna trans­port­me­del

20 §   Om det inträf­far en radi­o­lo­gisk olycka under en trans­port mel­lan å ena sidan en kärn­tek­nisk anlägg­ning i Sve­rige eller en annan kon­ven­tions­stat och å andra sidan en kärn­re­ak­tor som används som kraft­källa i ett far­tyg eller annat trans­port­me­del, ska inne­ha­va­ren av den kärn­tek­niska anlägg­ningen ersätta de radi­o­lo­giska ska­dor som olyc­kan med­för.

Ersätt­nings­an­sva­ret gäl­ler dock inte i fråga om olyc­kor som
   1. vid trans­port från den kärn­tek­niska anlägg­ningen inträf­far efter den tid­punkt då kär­näm­net eller kär­nav­fal­let över­tas av den som dri­ver eller inne­har den mot­ta­gande reak­torn, eller
   2. vid trans­port till den kärn­tek­niska anlägg­ningen inträf­far före den tid­punkt då kär­näm­net eller kär­nav­fal­let över­tas av inne­ha­va­ren av den kärn­tek­niska anlägg­ningen.

Trans­por­ter mel­lan län­der som inte är kon­ven­tions­sta­ter

21 §   Om det inträf­far en radi­o­lo­gisk olycka under en trans­port eller till­fäl­lig för­va­ring i sam­band med en trans­port av kär­nämne eller kär­nav­fall mel­lan län­der som inte är kon­ven­tions­sta­ter, ska den som har till­stånd till trans­por­ten enligt lagen (1984:3) om kärn­tek­nisk verk­sam­het ersätta de radi­o­lo­giska ska­dor som olyc­kan med­för. Det som i denna lag gäl­ler i fråga om en anlägg­nings­ha­vares ansvar ska då gälla till­stånds­ha­va­ren.

Andra fall där olyc­kan inträf­far utan­för en anlägg­ning

22 §   Om det i ett fall som inte omfat­tas av 16-21 §§ inträf­far en radi­o­lo­gisk olycka med kär­nämne eller kär­nav­fall som inte finns i en kärn­tek­nisk anlägg­ning, ska den anlägg­nings­ha­vare som vid tid­punk­ten för olyc­kan har eller senast haft ämnet eller avfal­let i sin besitt­ning ersätta de radi­o­lo­giska ska­dor som olyc­kan med­för. Detta gäl­ler dock endast om kär­näm­net eller kär­nav­fal­let har
   1. kom­mit från en kärn­tek­nisk anlägg­ning i Sve­rige eller en annan kon­ven­tions­stat, eller
   2. trans­por­te­rats till Sve­rige från ett land som inte är en kon­ven­tions­stat.

En anlägg­nings­ha­vares ersätt­nings­an­svar enligt första styc­ket gäl­ler inte om en annan anlägg­nings­ha­vare genom ett skrift­ligt avtal har över­ta­git ansva­ret.

Andra fall där olyc­kan inträf­far i en anlägg­ning

23 §   Om det i ett fall som inte omfat­tas av 16-22 §§ inträf­far en radi­o­lo­gisk olycka med kär­nämne eller kär­nav­fall som för­va­ras till­fäl­ligt i en kärn­tek­nisk anlägg­ning vid trans­port till eller från en annan kärn­tek­nisk anlägg­ning, ska den som inne­har den kärn­tek­niska anlägg­ning där kär­näm­net eller kär­nav­fal­let för­va­ras ersätta de radi­o­lo­giska ska­dor som olyc­kan med­för endast om ersätt­nings­an­sva­ret föl­jer av ett skrift­ligt avtal som anlägg­nings­ha­va­ren är bun­den av.

Trans­por­tö­rers ansvar

24 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får besluta att en trans­por­tör i stäl­let för en eller flera anlägg­nings­ha­vare ska vara ersätt­nings­an­sva­rig för de radi­o­lo­giska ska­dor som upp­kom­mer till följd av en radi­o­lo­gisk olycka under eller i anslut­ning till trans­por­ten, om
   1. trans­por­tö­ren har ansökt om ett sådant beslut och visat att det för trans­por­ten finns en säker­het som krävs enligt denna lag, och
   2. anlägg­nings­ha­varna har sam­tyckt till detta.

I fråga om den trans­port som omfat­tas av beslu­tet ska det som i denna lag gäl­ler i fråga om en anlägg­nings­ha­vares ansvar gälla trans­por­tö­ren.

25 §   Om det i en annan kon­ven­tions­stat har med­de­lats ett beslut som mot­sva­rar ett beslut enligt 24 §, gäl­ler det beslu­tet i samma utsträck­ning som om det hade varit med­de­lat enligt 24 §.

Anlägg­nings­ha­vares ansvar

26 §   Om en anlägg­nings­ha­vare är ersätt­nings­an­sva­rig enligt denna lag, får anspråk på ersätt­ning enligt lagen eller mot­sva­rande bestäm­mel­ser i ett annat land rik­tas endast mot anlägg­nings­ha­va­ren, om inte annat föl­jer av lagen eller Sve­ri­ges inter­na­tio­nella åta­gan­den.

27 §   Om en anlägg­nings­ha­vare är ersätt­nings­an­sva­rig enligt denna lag, gäl­ler ansva­ret även om anlägg­nings­ha­va­ren eller någon som denne ansva­rar för inte har vål­lat ska­dan.

Ersätt­nings­an­sva­ret är obe­grän­sat, om inte annat föl­jer av 28 eller 29 §.

28 §   Om en inne­ha­vare av en utländsk anlägg­ning är ersätt­nings­an­sva­rig och ansva­ret är begrän­sat enligt de bestäm­mel­ser som gäl­ler i anlägg­nings­sta­ten, ska den begräns­ningen gälla för ersätt­ning enligt denna lag.

29 §   För ska­dor i ett land utan­för Sve­rige ska ersätt­nings­an­sva­ret enligt denna lag begrän­sas så att ersätt­ningen inte över­sti­ger det belopp som enligt det lan­dets bestäm­mel­ser gäl­ler i fråga om ersätt­ning för ska­dor i Sve­rige.

Första styc­ket gäl­ler inte ska­dor i län­der som sak­nar kärn­tek­niska anlägg­ningar eller om annat föl­jer av lagen (1974:268) med anled­ning av mil­jö­skydds­kon­ven­tio­nen den 19 feb­ru­ari 1974 mel­lan Dan­mark, Fin­land, Norge och Sve­rige.

Säker­het för ersätt­nings­an­sva­ret

30 §   En inne­ha­vare av en svensk anlägg­ning ska ha en ansvars­för­säk­ring eller se till att annan eko­no­misk säker­het ställs som vid varje tid­punkt täc­ker ersätt­nings­an­sva­ret enligt denna lag upp till ett belopp som
   1. mot­sva­rar 700 mil­jo­ner euro, eller
   2. om anlägg­ningen är en kärn­krafts­re­ak­tor i drift för att utvinna kär­ne­nergi, mot­sva­rar 1 200 mil­jo­ner euro.

31 §   Rege­ringen får i det enskilda fal­let besluta att en säker­het som avses i 30 § inte behö­ver täcka
   1. mer än 70 mil­jo­ner euro för varje radi­o­lo­gisk olycka, om beslu­tet inte gäl­ler en kärn­krafts­re­ak­tor i drift för att utvinna kär­ne­nergi och begräns­ningen är lämp­lig med hän­syn till sla­get av anlägg­ning och den san­no­lika omfatt­ningen av en radi­o­lo­gisk olycka, eller
   2. mer än 80 mil­jo­ner euro för varje radi­o­lo­gisk olycka, om beslu­tet gäl­ler en trans­port av kär­nämne eller kär­nav­fall och begräns­ningen är lämp­lig med hän­syn till ämne­nas eller avfal­lets karak­tär och de ris­ker som trans­por­ten inne­bär.

32 §   Ersätt­nings­an­sva­ret för ska­dor till följd av en radi­o­lo­gisk olycka under en trans­port får täc­kas av en sär­skild för­säk­ring.

33 §   Den som har rätt till ersätt­ning enligt denna lag har rätt att få ut ersätt­ningen direkt av den som har ställt säker­het.

För att befria sig från ansvar får den som har ställt säker­het inte mot den ska­de­li­dande åbe­ropa omstän­dig­he­ter som beror på någon annan än den ska­de­li­dande.

34 §   Även om en säker­het som har ställts enligt denna lag har sagts upp eller på annat sätt upp­hört att gälla, är den som har ställt säker­he­ten skyl­dig att full­följa sitt åta­gande, om en radi­o­lo­gisk olycka som omfat­ta­des av åta­gan­det inträf­far
   1. inom två måna­der från det att den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer har under­rät­tats om att säker­he­ten har sagts upp eller annars upp­hört att gälla, eller
   2. under en trans­port som har påbör­jats innan säker­he­ten sades upp eller annars upp­hörde att gälla.

35 §   Om den som har ställt säker­het inte har gjort något annat för­be­håll, gäl­ler säker­he­ten för anlägg­nings­ha­va­rens ersätt­nings­an­svar enligt denna lag eller mot­sva­rande lag­stift­ning i en annan kon­ven­tions­stat.

36 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer ska pröva om säker­he­ter enligt 30-32 §§ är till­räck­liga.

37 §   Om ett ersätt­nings­an­svar enligt denna lag säker­ställs med såväl en eller flera ansvars­för­säk­ringar som andra eko­no­miska säker­he­ter, ska de andra säker­he­terna använ­das för att full­göra ersätt­nings­an­sva­ret endast i den mån ansvars­för­säk­ring­arna inte räc­ker för att betala full ersätt­ning.

38 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om vad som krävs för att en säker­het ska kunna god­tas enligt denna lag.

Stat­lig åter­för­säk­ring

39 §   Rege­ringen får i fråga om ansva­ret vid radi­o­lo­giska olyc­kor göra eko­no­miska åta­gan­den för sta­ten. Det ska göras genom att stat­liga garan­tier i form av åter­för­säk­ringså­ta­gan­den ställs ut.

För sta­tens åta­gan­den ska anlägg­nings­ha­vare betala en avgift för den eko­no­miska risk som sta­ten bär för kost­na­der som kan upp­komma i hän­delse av radi­o­lo­giska olyc­kor.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om avgif­tens stor­lek och betal­ning.

Trans­port­cer­ti­fi­kat

40 §   En anlägg­nings­ha­vare som är ersätt­nings­an­sva­rig enligt 15-23 §§ ska till trans­por­tö­ren lämna över ett cer­ti­fi­kat om den eller de säker­he­ter som gäl­ler för trans­por­ten.
Cer­ti­fi­ka­tet ska vara utställt av den eller de som har ställt säker­he­terna och inne­hålla upp­gif­ter om
   1. anlägg­nings­ha­va­rens namn och adress,
   2. säker­he­ter­nas belopp, typ och var­ak­tig­het, och
   3. vilka slag av kär­näm­nen eller kär­nav­fall och vil­ken trans­port som säker­he­terna avser.

Cer­ti­fi­ka­tet ska vara för­sett med ett intyg om att anlägg­nings­ha­va­ren är inne­ha­vare av en kärn­tek­nisk anlägg­ning i Paris­kon­ven­tio­nens mening. Inty­get ska vara utfär­dat av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Soli­da­riskt ansvar

41 §   Om två eller flera är ersätt­nings­an­sva­riga för samma skada, ska de soli­da­riskt svara för ersätt­ningen. Ingen av de ansva­riga är dock skyl­dig att betala mer än vad som föl­jer av att den­nes ansvar är begrän­sat.

Om ersätt­nings­an­sva­ret grun­das på någon av bestäm­mel­serna om trans­port eller till­fäl­lig för­va­ring i 16-25 §§ och trans­por­ten eller för­va­ringen avser flera par­tier kär­näm­nen eller kär­nav­fall i ett och samma trans­port­me­del eller på en och samma för­va­rings­plats, är det sam­man­lagda ersätt­nings­an­sva­ret begrän­sat till det högsta belopp som gäl­ler för någon av de ersätt­nings­an­sva­riga.

De ersätt­nings­an­sva­ri­gas inbör­des ansvar ska bestäm­mas med utgångs­punkt i de olika anlägg­ning­ar­nas bidrag till ska­dans upp­komst och övriga omstän­dig­he­ter.

Stat­lig ersätt­ning

42 §   Sta­ten ska betala ersätt­ning till en ska­de­li­dande som har rätt till ersätt­ning enligt denna lag, om den ska­de­li­dande visar att ersätt­ningen inte kan fås från den ansva­rige anlägg­nings­ha­va­rens säker­het.

Sta­tens sam­man­lagda ersätt­nings­an­svar enligt första styc­ket är för varje radi­o­lo­gisk olycka begrän­sat till 1 200 mil­jo­ner euro plus ränta. Ansva­ret gäl­ler upp till detta belopp även om den ansva­rige anlägg­nings­ha­va­rens ansvar är begrän­sat enligt 30 § 1 eller 31 §.

43 §   Om en ska­de­li­dande som har rätt till ersätt­ning enligt denna lag inte får ska­dan fullt ersatt från den ansva­rige anlägg­nings­ha­va­rens säker­het enligt 30-32 §§ eller från sta­ten enligt 42 §, ska sta­ten med bidrag från andra sta­ter enligt tilläggs­kon­ven­tio­nen betala den ytter­li­gare ersätt­ning som behövs för att ersätta ska­dan.

Det sam­man­lagda ersätt­nings­an­svar som sta­ten har till­sam­mans med andra sta­ter enligt första styc­ket är för varje radi­o­lo­gisk olycka begrän­sat till 300 mil­jo­ner euro plus ränta.

44 §   För ersätt­ning enligt 43 § krävs att
   1. den ansva­rige anlägg­nings­ha­va­rens anlägg­ning finns i Sve­rige eller annan tilläggs­kon­ven­tions­stat och används endast för fred­liga ända­mål, och
   2. svensk dom­stol enligt 58 § är behö­rig att pröva ersätt­nings­an­språ­ket.

45 §   För ersätt­ning enligt 43 § krävs också att ska­dan har upp­kom­mit
   1. i Sve­rige eller annan tilläggs­kon­ven­tions­stat,
   2. i eller över marina områ­den utan­för Sve­ri­ges eller en annan tilläggs­kon­ven­tions­stats ter­ri­to­rium och
      a) ombord på ett far­tyg som seg­lar under en tilläggs­kon­ven­tions­stats flagg eller ett luft­far­tyg som är regi­stre­rat i en tilläggs­kon­ven­tions­stat,
      b) på en konst­gjord ö, anlägg­ning eller kon­struk­tion som omfat­tas av en tilläggs­kon­ven­tions­stats juris­dik­tion, eller
      c) drab­bat en med­bor­gare i Sve­rige eller annan tilläggs­kon­ven­tions­stat, eller
   3. i eller över den eko­no­miska zon eller på den kon­ti­nen­tal­soc­kel som hör till Sve­rige eller annan tilläggs­kon­ven­tions­stat i sam­band med utvin­ning eller forsk­ning av natur­till­gångar inom den eko­no­miska zonen eller på kon­ti­nen­tal­soc­keln.

Det som enligt första styc­ket 2 c gäl­ler i fråga om en med­bor­gare ska också tilläm­pas på ett bolag, en för­e­ning eller ett annat sam­fund, en stif­telse eller annan sådan inrätt­ning som är hem­ma­hö­rande i Sve­rige eller annan till­läggs­kon­ven­tions­stat. Det­samma gäl­ler en per­son som är sta­dig­va­rande bosatt i en annan tilläggs­kon­ven­tions­stat och som enligt den sta­tens lag­stift­ning i fråga om rät­ten till ersätt­ning är jäm­ställd med en med­bor­gare.

Ersätt­ning­ens stor­lek och betal­ning

46 §   Ersätt­ning enligt denna lag ska bestäm­mas med tillämp­ning av all­männa ska­de­stånds­rätts­liga reg­ler, om inte annat föl­jer av lagen.

47 §   Ersätt­ning enligt denna lag får jäm­kas efter vad som är skä­ligt, om den ska­de­li­dande har med­ver­kat till ska­dan upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het.

48 §   Om de medel som ska använ­das för betal­ning av ersätt­ning enligt denna lag inte räc­ker till full ersätt­ning åt alla ska­de­li­dande, ska betal­ningen för­de­las pro­por­tio­nellt så att för­hål­lan­det mel­lan varje ska­de­li­dan­des ford­ran och den ersätt­ning som beta­las är det­samma för alla ska­de­li­dande.

49 §   Om det efter en radi­o­lo­gisk olycka kan befa­ras att de medel som ska använ­das för att betala ersätt­ning enligt denna lag inte kom­mer att räcka till full ersätt­ning åt alla ska­de­li­dande, ska ersätt­ningen beta­las ut i del­be­tal­ningar som för­de­las pro­por­tio­nellt på det sätt som anges i 48 §.

Den ersätt­nings­an­sva­rige får med stöd av första styc­ket inte dröja med en betal­ning längre än vad som är skä­ligt med hän­syn till olyc­kans omfatt­ning och omstän­dig­he­terna i övrigt.

50 §   Omräk­ning till svensk valuta ska göras efter den kurs som gällde den dag då den radi­o­lo­giska olyc­kan inträf­fade.

Pre­skrip­tion

51 §   Rät­ten till ersätt­ning enligt denna lag går för­lo­rad om den ska­de­li­dande inte anmä­ler sitt anspråk hos eller väc­ker talan mot den som är ersätt­nings­an­sva­rig inom tre år efter det att den ska­de­li­dande fått kän­ne­dom om eller rim­li­gen borde ha fått kän­ne­dom om ska­dan och vem som är ansva­rig för den. En talan om ersätt­ning ska väc­kas senast tio år efter den radi­o­lo­giska olyc­kan, om ansprå­ket avser en annan skada än per­son­skada, eller senast tret­tio år efter olyc­kan, om ansprå­ket avser en per­son­skada.

52 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om eller i det enskilda fal­let besluta att en ska­de­li­dande trots 51 § ska ha kvar rät­ten att väcka talan när det råder tvist om vil­ken stats dom­stol som är behö­rig att pröva ansprå­ket.

Åter­krav och regress

53 §   Ersätt­ning enligt denna lag som har beta­lats till en ska­de­li­dande, får inte krä­vas till­baka från den ska­de­li­dande, om inte annat föl­jer av 54 §.

54 §   Den som enligt denna lag har beta­lat ersätt­ning eller bidra­git till en ersätt­ning för en radi­o­lo­gisk skada har rätt att i sin tur kräva ersätt­ning endast från
   1. den ansva­rige anlägg­nings­ha­va­ren,
   2. en fysisk per­son som upp­såt­li­gen har orsa­kat ska­dan,
   3. den som i ett skrift­ligt avtal med den ansva­rige anlägg­nings­ha­va­ren har åta­git sig att ersätta ska­dan, eller
   4. en annan anlägg­nings­ha­vare, i den utsträck­ning som föl­jer av 41 § tredje styc­ket.

55 §   Den som har beta­lat ersätt­ning eller bidra­git till en ersätt­ning för en radi­o­lo­gisk skada har i den ska­de­li­dan­des ställe rätt till ersätt­ning av den ansva­rige anlägg­nings­ha­va­ren eller sta­ten, om betal­ningen avsett en skada som ger rätt till ersätt­ning enligt
   1. rådets för­ord­ning (EG) nr 2027/97 av den 9 okto­ber 1997 om luft­tra­fik­fö­re­tags ska­de­stånds­an­svar avse­ende luft­trans­port av pas­sa­ge­rare och deras bagage,
   2. lagen (2010:510) om luft­trans­por­ter,
   3. lagen (2003:778) om skydd mot olyc­kor,
   4. ett inter­na­tio­nellt för­drag, eller
   5. lag­stift­ning i ett annat land än Sve­rige.

Den som upp­såt­li­gen har orsa­kat ska­dan eller i ett skrift­ligt avtal har åta­git sig att ersätta ska­dan har inte rätt till ersätt­ning enligt första styc­ket för det som denne har beta­lat enligt 54 § 2 eller 3.

Till­syn

56 §   Till­syn över att denna lag och anslu­tande före­skrif­ter följs ska utövas av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

56 a §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för pröv­ning och till­syn enligt denna lag och anslu­tande före­skrif­ter.
Lag (2012:33).

Straff

57 §   Den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het åsi­do­sät­ter sin skyl­dig­het enligt denna lag att ha en ansvars­för­säk­ring eller annan eko­no­misk säker­het upp till den nivå som föl­jer av 30 eller 31 §, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Behö­rig dom­stol

58 §   Talan om ersätt­ning enligt denna lag får väc­kas i Sve­rige, om den radi­o­lo­giska olyc­kan har inträf­fat
   1. helt eller del­vis i Sve­rige eller inom Sve­ri­ges eko­no­miska zon, eller
   2. i sin hel­het utan­för en kon­ven­tions­stats områ­den eller på en plats som det inte är möj­ligt att med säker­het bestämma och den ansva­rige anlägg­nings­ha­va­rens anlägg­ning är belä­gen i Sve­rige.

Talan enligt första styc­ket ska väc­kas genom ansö­kan om stäm­ning vid Nacka tings­rätt (mark- och mil­jö­dom­sto­len).

Ett mål om ersätt­ning enligt denna lag ska hand­läg­gas enligt de bestäm­mel­ser som gäl­ler för stäm­nings­mål enligt mil­jö­bal­ken. Lag (2010:951).

Ränta och rät­te­gångs­kost­na­der

59 §   Ränta och ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­na­der som föl­jer av dom­stols dom eller beslut i mål om ersätt­ning enligt denna lag ska inte anses som ersätt­ning enligt lagen utan ska beta­las av den ersätt­nings­skyl­dige utö­ver ersätt­ningen enligt lagen.

Verk­stäl­lig­het av dom

60 §   En dom om ersätt­ning för radi­o­lo­gisk skada som har med­de­lats av en behö­rig dom­stol i en annan kon­ven­tions­stat ska, när domen har fått laga kraft och får verk­stäl­las i den stat där den har med­de­lats, efter en ansö­kan för­kla­ras verk­ställ­bar i Sve­rige utan att en ny pröv­ning sker av den sak som avgjorts genom domen. Lag (2014:932).

61 §   En ansö­kan om att en dom om ersätt­ning för radi­o­lo­gisk skada ska för­kla­ras verk­ställ­bar enligt 60 § görs till den tings­rätt som rege­ringen före­skri­ver. Ansö­kan ska inne­hålla
   1. domen i ori­gi­nal eller i en kopia som har bestyrkts av en myn­dig­het, och
   2. en för­kla­ring av en behö­rig myn­dig­het i den stat där domen har med­de­lats att domen avser ersätt­ning enligt Paris­kon­ven­tio­nen samt att domen har fått laga kraft och kan verk­stäl­las i den sta­ten.

Hand­ling­arna ska vara för­sedda med bevis om utfär­da­rens behö­rig­het. Bevi­set ska vara utställt av en svensk beskick­ning eller kon­sul eller av che­fen för justi­ti­e­för­valt­ningen i den stat där domen har med­de­lats.

Hand­lingar på andra språk än svenska, danska eller norska ska ges in också i över­sätt­ning till svenska. Över­sätt­ningen ska vara bestyrkt av en diplo­ma­tisk eller kon­su­lär tjäns­te­man eller av en svensk nota­rius pub­licus. Lag (2014:932).

62 §   Om en dom för­kla­ras verk­ställ­bar, verk­ställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.
Lag (2014:932).

63 §   Vid hand­lägg­ning i dom­stol av ett ärende om verk­ställ­bar­hets­för­kla­ring tilläm­pas i övrigt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Lag (2014:932).

Över­gångs­be­stäm­me­ler

2010:950
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer.
Genom lagen upp­hävs ato­m­an­sva­rig­hets­la­gen (1968:45).
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler i fråga om radi­o­lo­giska olyc­kor som inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.
   3. Trots det som före­skrivs i 2 ska en ansö­kan om verk­stäl­lig­het som gjorts till Svea hov­rätt före den 10 janu­ari 2015 även i fort­sätt­ningen hand­läg­gas där. Vid hand­lägg­ningen i Svea hov­rätt tilläm­pas bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken om över­kla­gande av en tings­rätts beslut. En ansö­kan får inte bifal­las utan att mot­par­ten har fått till­fälle att yttra sig över ansö­kan. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till Högsta dom­sto­len. Vid hand­lägg­ningen i Högsta dom­sto­len tilläm­pas bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken om över­kla­gande av en hov­rätts beslut.
Lag (2014:932).