SFS 2005:395 Lag om arbets­tid vid visst väg­trans­port­ar­bete

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

svensk för­fatt­nings­sam­ling lag om arbets­tid vid visst väg­trans­port­ar­bete; utfär­dad den 2 juni 2005. enligt riks­da­gens beslut1 föreskrivs2 föl­jande. sfs 2005:395 utkom från tryc­ket den 13 juni 2005 tillämp­nings­om­råde 1 § denna lag skall tilläm­pas på arbete som utförs av mobila arbets­ta­gare som är anställda av före­tag eta­ble­rade i en med­lems­stat och som del­tar i väg­trans­por­ter, vid vilka rådets för­ord­ning (eeg) nr 3820/85 av den 20 decem­ber 1985 om har­mo­ni­se­ring av viss social lag­stift­ning om vägtransporter3 eller euro­pe­iska över­ens­kom­mel­sen om arbets­för­hål­lan­den för for­dons­be­sätt­ningar vid inter­na­tio­nella väg­trans­por­ter (aetr) skall tilläm­pas. med mobil arbets­ta­gare avses i denna lag varje arbets­ta­gare som ingår i den del av per­so­nal­styr­kan som för­flyt­tar sig och som är anställd av ett före­tag som utför person-​​ eller varu­trans­por­ter på väg för and­ras eller egen räk­ning. i fråga om förare finns bestäm­mel­ser om kör­ti­der samt om ras­ter och vilo­pe­ri­o­der i rådets för­ord­ning (eeg) nr 3820/85 och aetr. i arbets­tids­la­gen (1982:673) finns bestäm­mel­ser om arbets­tid vid arbete som inte omfat­tas av denna lag. om arbets­ta­ga­ren för samma arbets­gi­vare både utför arbete som omfat­tas av denna lag och arbete som omfat­tas av arbets­tids­la­gen, skall arbets­ti­den läg­gas sam­man vid tillämp­ning av denna lag. avvi­kel­ser genom kol­lek­tivav­tal 2 § genom kol­lek­tivav­tal som har slu­tits eller god­känts av en cen­tral arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion får undan­tag göras från bestäm­mel­serna i 5–9 §§, 12 § andra styc­ket samt 15 och 16 §§. genom ett sådant kol­lek­tivav­tal får också 1. tids­pe­ri­o­den för beräk­ning av den högsta tillåtna sam­man­lagda arbets­ti­den enligt 12 § första styc­ket utsträc­kas till högst sex måna­der, 2. en annan period av nat­ten än som anges i 14 § bestäm­mas, dock inte före kl. 0.00 eller efter kl. 7.00. prop. 2004/05:132, bet. 2004/05:tu15, rskr. 2004/05:265. jfr euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv 2002/15/eg av den 11 mars 2002 om arbets­ti­dens för­lägg­ning för per­so­ner som utför mobilt arbete avse­ende väg­trans­por­ter (egt l 80, 23.3.2002, s. 35, celex 32002l0015). 3 egt l 370, 31.12.1985, s. 1 (celex 31985r3820). 2 1 1 sfs 2005:395 genom ett sådant kol­lek­tivav­tal som avses i första styc­ket får det också bestäm­mas i vil­ken omfatt­ning peri­o­der av vän­tan skall räk­nas som arbets­tid. peri­o­der av vän­tan inne­bär att arbets­ta­ga­ren inte fritt kan dis­po­nera över sin tid utan måste befinna sig på sitt arbets­ställe beredd att utföra arbete, enligt bestäm­mel­serna i 12 § tredje styc­ket, 15 § andra styc­ket och 18 § tredje styc­ket. undan­tag från 8 § andra och tredje styc­kena får göras även med stöd av kol­lek­tivav­tal som har slu­tits av en lokal arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion. sådana undan­tag gäl­ler dock under högst en månad, räk­nat från den dag då avta­let ingicks. 3 § en arbets­gi­vare som är bun­den av kol­lek­tivav­tal som avses i 2 § får tillämpa avta­let även på arbets­ta­gare som inte är med­lem­mar i den avtals­slu­tande arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tio­nen men som sys­sel­sätts i sådant arbete som avses med avta­let. 4 § ett kol­lek­tivav­tal är ogil­tigt i den mån det inne­bär att mindre för­mån­liga reg­ler skall tilläm­pas för arbets­ta­garna än som föl­jer av denna lag. ordi­na­rie arbets­tid, över­tid och mer­tid ordi­na­rie arbets­tid 5 § den ordi­na­rie arbets­ti­den får uppgå till högst 40 tim­mar i vec­kan. när det behövs med hän­syn till arbe­tets natur eller arbets­för­hål­lan­dena i övrigt, får arbets­ti­den uppgå till 40 tim­mar i vec­kan i genom­snitt under högst fyra vec­kor. vec­kan räk­nas från och med mån­dag, om inte annan beräk­ning tilläm­pas på arbets­stäl­let. över­tid 6 § med över­tid avses arbets­tid som över­sti­ger ordi­na­rie arbets­tid enligt 5 §. om annan ordi­na­rie arbets­tid gäl­ler på grund av kol­lek­tivav­tal som avses i 2 § första styc­ket, eller på grund av med­gi­vande om undan­tag av arbets­mil­jö­ver­ket enligt 21 §, skall med över­tid i stäl­let avses arbets­tid som vid hel­tids­ar­bete över­sti­ger ordi­na­rie arbets­tid enligt avta­let eller med­gi­van­det. vid beräk­ning av över­tid skall ledig­het som för­läggs till arbets­ta­ga­rens ordi­na­rie arbets­tid lik­stäl­las med full­gjord ordi­na­rie arbets­tid. 7 § när det finns ett sär­skilt behov av ökad arbets­tid, får över­tid tas ut med högst 200 tim­mar under ett kalen­derår (all­män över­tid). 8 § har en natur-​​ eller olycks­hän­delse eller annan lik­nande omstän­dig­het som inte har kun­nat för­ut­ses av arbets­gi­va­ren vål­lat avbrott i verk­sam­he­ten eller med­fört över­häng­ande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egen­dom, får över­tid tas ut för arbete i den utsträck­ning som för­hål­lan­dena krä­ver (nöd­fall­sö­ver­tid). 2 om det för arbets­stäl­let finns en lokal arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion inom vars avtals­om­råde arbe­tet fal­ler, får nöd­fall­sö­ver­tid tas ut endast under för­ut­sätt­ning att arbets­gi­va­ren sna­rast under­rät­tar orga­ni­sa­tio­nen om över­tids­ar­be­tet. nöd­fall­sö­ver­tid får inte tas ut under längre tid än två dygn från arbe­tets bör­jan utan att till­stånd till arbe­tet har sökts hos arbets­mil­jö­ver­ket. mer­tid 9 § med mer­tid för­stås sådan arbets­tid som vid del­tids­an­ställ­ning över­sti­ger arbets­ta­ga­rens ordi­na­rie arbets­tid enligt anställ­nings­av­ta­let. bestäm­mel­sen om beräk­ning av över­tid i 6 § andra styc­ket skall tilläm­pas även vid beräk­ning av mer­tid. när det finns sär­skilt behov av ökad arbets­tid, får mer­tid tas ut med högst 200 tim­mar under ett kalen­derår (all­män mer­tid). mer­tid får också tas ut med tillämp­ning av de vill­kor för nöd­fall­sö­ver­tid som anges i 8 §. sfs 2005:395 begräns­ning av den sam­man­lagda arbets­ti­den 10 § med sam­man­lagd arbets­tid avses sum­man av de tim­mar under vilka en arbets­ta­gare har utfört arbete som denna lag är tillämp­lig på, oav­sett om arbe­tet har utförts för en eller flera arbets­gi­vare. 11 § arbets­gi­va­ren skall av arbets­ta­ga­ren skrift­li­gen begära upp­gif­ter om arbete som denne har utfört för en annan arbets­gi­vares räk­ning. arbets­ta­ga­ren skall till­han­da­hålla arbets­gi­va­ren dessa upp­gif­ter skrift­li­gen. 12 § en arbets­ta­ga­res sam­man­lagda arbets­tid får uppgå till högst 48 tim­mar per vecka i genom­snitt under en beräk­nings­pe­riod om högst fyra måna­der. den sam­man­lagda arbets­ti­den får dock inte under någon vecka över­stiga 60 tim­mar, med undan­tag för de fall som avses i arti­kel 6.1 fjärde styc­ket i rådets för­ord­ning (eeg) nr 3820/85 eller arti­kel 6.1 fjärde styc­ket i aetr. vid beräk­ningen av den sam­man­lagda arbets­ti­den skall till den läg­gas sådana peri­o­der av vän­tan när arbets­ta­ga­ren inte fritt kan dis­po­nera över sin tid utan måste befinna sig på sitt arbets­ställe beredd att utföra arbete. sådan tid när arbets­ta­ga­ren skulle ha arbe­tat men i stäl­let varit från­va­rande på grund av semes­ter­le­dig­het eller sjuk­dom skall lik­stäl­las med full­gjord arbets­tid. 13 § med vecka avses vid tillämp­ningen av 12 § den period som bör­jar mån­dag kl. 0.00 och slu­tar sön­dag kl. 24.00. natt­ar­bete 14 § med natt­ar­bete avses arbete under någon del av peri­o­den som bör­jar kl. 1.00 och slu­tar kl. 5.00. 15 § om det ingår natt­ar­bete i en 24-​tim­mars­pe­riod som påbör­jas efter sådan avslu­tad vila som avses i arti­kel 8 eller 9 i rådets för­ord­ning (eeg) nr 3820/85, arti­kel 8 i aetr eller 13 eller 14 § arbets­tids­la­gen (1982:673), får arbets­ti­den under den peri­o­den inte över­stiga tio tim­mar. 3 sfs 2005:395 vid tillämp­ningen av bestäm­mel­serna i första styc­ket skall i arbets­ti­den inräk­nas sådana peri­o­der av vän­tan när arbets­ta­ga­ren inte fritt kan dis­po­nera över sin tid utan måste befinna sig på sitt arbets­ställe beredd att utföra arbete. undan­tag från begräns­ningen av arbets­ti­den vid natt­ar­bete i första styc­ket får göras till­fäl­ligt­vis, om det för­an­leds av något sär­skilt för­hål­lande som inte hade kun­nat för­ut­ses av arbets­gi­va­ren. infor­ma­tion om arbets­ti­dens för­lägg­ning 16 § en arbets­gi­vare som anli­tar arbets­ta­gare till arbete annat än till­fäl­ligt­vis skall infor­mera arbets­ta­garna om änd­ringar i den ordi­na­rie arbets­ti­dens för­lägg­ning minst två vec­kor i för­väg. sådan infor­ma­tion får dock läm­nas kor­tare tid i för­väg, om verk­sam­he­tens art eller hän­del­ser som inte hade kun­nat för­ut­ses ger anled­ning till det. vilo­pe­ri­o­der för lär­lingar och prak­ti­kan­ter 17 § för de lär­lingar och prak­ti­kan­ter som är mobila arbets­ta­gare enligt 1 § andra styc­ket gäl­ler de vilo­pe­ri­o­der som anges i arti­kel 8 och 9 i rådets för­ord­ning (eeg) nr 3820/85. om bestäm­mel­ser i arbets­mil­jö­la­gen (1977:1160) eller arbets­tids­la­gen (1982:673) eller före­skrif­ter med­de­lade med stöd av någon av dessa lagar ger ett för den enskilde för­mån­li­gare skydd skall dock dessa bestäm­mel­ser tilläm­pas. ras­ter och pau­ser 18 § arbete får ald­rig utfö­ras längre tid än sex tim­mar i följd utan rast. ras­ten skall uppgå till minst 30 minu­ter, om arbets­ti­den omfat­tar mel­lan sex och nio tim­mar. om arbets­ti­den över­sti­ger nio tim­mar, skall ras­ten uppgå till minst 45 minu­ter. ras­ten får delas upp på flera peri­o­der om minst 15 minu­ter var­dera. ras­ter under sådan kör­tid som avses i rådets för­ord­ning (eeg) nr 3820/85 och aetr skall för­läg­gas i enlig­het med för­ord­ningen eller över­ens­kom­mel­sen och räk­nas som rast även enligt denna lag. rast som tas under peri­o­der av vän­tan, när arbets­ta­ga­ren inte fritt kan dis­po­nera över sin tid utan måste befinna sig på sitt arbets­ställe beredd att utföra arbete, räk­nas även som arbets­tid. 19 § arbets­gi­va­ren skall ordna arbe­tet så att arbets­ta­garna kan ta de pau­ser som behövs utö­ver ras­terna. om arbets­för­hål­lan­dena krä­ver det, får i stäl­let sär­skilda arbets­pa­u­ser läg­gas ut. arbets­gi­va­ren skall i så fall på för­hand ange arbets­pa­u­ser­nas längd och för­lägg­ning så noga som omstän­dig­he­terna med­ger. pau­ser räk­nas in i arbets­ti­den. regi­stre­ring av arbets­tid 4 20 § arbets­gi­va­ren skall regi­strera all arbets­tid som omfat­tas av denna lag. regist­ren skall beva­ras hos arbets­gi­va­ren i minst två år efter den tids­pe­riod som arbe­tet omfat­tar. arbets­gi­va­ren skall på begä­ran av arbets­ta­ga­ren lämna denne en kopia av den regi­stre­rade arbets­ti­den. även fack­liga orga­ni­sa­tio­ner som före­trä­der arbets­ta­gare på arbets­stäl­let har rätt att på begä­ran få en sådan kopia. sfs 2005:395 dis­pens 21 § om kol­lek­tivav­tal som avses i 2 § inte träf­fas, får arbets­mil­jö­ver­ket medge sådana undan­tag (dis­pens) som avses i den bestäm­mel­sen, för­ut­satt att det finns sär­skilda skäl. ytter­li­gare över­tid eller mer­tid, utö­ver all­män över­tid respek­tive all­män mer­tid, får med­ges med högst 150 tim­mar under ett kalen­derår. till­syn 22 § arbets­mil­jö­ver­ket skall se till att lagen följs och har rätt att av arbets­gi­va­ren på begä­ran få de upp­lys­ningar och hand­lingar som behövs för till­sy­nen. för att kunna utöva till­sy­nen har arbets­mil­jö­ver­ket rätt att få till­träde till arbets­stäl­lena. 23 § polis­myn­dig­he­ten skall lämna den hjälp som behövs för att arbets­mil­jö­ver­ket skall kunna utöva sin till­syn. begä­ran om sådan hjälp får dock göras endast om 1. det på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter kan befa­ras att åtgär­den inte kan utfö­ras utan att poli­sens sär­skilda befo­gen­he­ter enligt 10 § polisla­gen (1984:387) behö­ver till­gri­pas, eller 2. det annars finns syn­ner­liga skäl. 24 § arbets­mil­jö­ver­ket får med­dela de före­läg­gan­den eller för­bud som behövs för att denna lag skall kunna föl­jas. i beslut om före­läg­gande eller för­bud får arbets­mil­jö­ver­ket sätta ut vite. straff­be­stäm­mel­ser m.m. 25 § till böter eller fäng­else i högst ett år döms den arbets­gi­vare som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het bry­ter mot ett före­läg­gande eller ett för­bud som har med­de­lats med stöd av 24 §. detta gäl­ler dock inte om före­läg­gan­det eller för­bu­det har för­e­nats med vite. 26 § till böter döms den arbets­gi­vare som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het 1. för­läg­ger arbe­tet så att a) arbets­ta­ga­rens arbets­tid över­sti­git vad som är tillå­tet enligt bestäm­mel­serna i denna lag, b) ras­ter inte kun­nat tas enligt vad som före­skrivs i 18 § första styc­ket, 2. inte upp­fyl­ler sina skyl­dig­he­ter enligt 16 §, utan att undan­tag har gjorts enligt 2 eller 21 §, eller sina skyl­dig­he­ter enligt 20 §, eller 3. läm­nar orik­tiga upp­gif­ter om för­hål­lan­den av vikt, när arbets­mil­jö­ver­ket har begärt upp­lys­ningar eller hand­lingar enligt 22 § första styc­ket. 5 sfs 2005:395 27 § för en arbets­gi­vare som inte full­gör sina för­plik­tel­ser enligt kol­lek­tivav­tal som avses i 2 §, gäl­ler vad som anges om påföljd i avta­let eller i lagen (1976:580) om med­be­stäm­mande i arbets­li­vet. över­tids­av­gif­ter 28 § om en arbets­gi­vare har över­trätt bestäm­mel­serna i 7 eller 8 § utan att ha stöd i kol­lek­tivav­tal enligt 2 § eller ha fått dis­pens enligt 21 §, utgår en sär­skild avgift (över­tids­av­gift). avgif­ten tas ut av den fysiska eller juri­diska per­son som utö­var den verk­sam­het i vil­ken över­trä­del­sen har begåtts. över­tids­av­gif­ten utgör för varje timme otillå­ten över­tid och för varje arbets­ta­gare som har anli­tats i strid mot 7 eller 8 §, en pro­cent av det bas­belopp enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring som gällde vid den tid­punkt då över­trä­del­sen begicks. avgif­ten kan sät­tas ned eller efter­ges om sär­skilda omstän­dig­he­ter före­lig­ger. 29 § frå­gor om över­tids­av­gift prö­vas av all­män dom­stol efter ansö­kan som skall göras av all­män åkla­gare inom två år från den tid­punkt då över­trä­del­sen begicks. i fråga om sådan ansö­kan gäl­ler bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken om åtal för brott, på vil­ket inte kan följa svå­rare straff än böter, och bestäm­mel­serna om kvar­stad i brott­mål. sedan fem år har för­flu­tit från den tid­punkt då över­trä­del­sen begicks, får över­tids­av­gift ej tas ut. över­tids­av­gif­ter till­fal­ler sta­ten. ett beslut genom vil­ket någon har påförts en över­tids­av­gift skall genast sän­das till läns­sty­rel­sen. avgif­ten skall beta­las till läns­sty­rel­sen inom två måna­der från det att beslu­tet vann laga kraft. en upp­lys­ning om detta skall tas in i beslu­tet. om avgif­ten inte beta­las inom denna tid, skall dröjsmåls­av­gift tas ut enligt lagen (1997:484) om dröjsmåls­av­gift. den obe­talda över­tids­av­gif­ten och dröjsmåls­av­gift skall läm­nas för indriv­ning. rege­ringen får före­skriva att indriv­ning inte behö­ver begä­ras för ett ringa belopp. bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m. indriv­nings­åt­gär­der får inte vid­tas sedan fem år har för­flu­tit från det att beslu­tet vann laga kraft. över­kla­gande m.m. 30 § arbets­mil­jö­ver­kets beslut i ären­den som avses i 21 § eller beslut om till­stånd enligt 8 § tredje styc­ket får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol. pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. andra beslut som arbets­mil­jö­ver­ket har med­de­lat enligt denna lag får över­kla­gas hos rege­ringen. 31 § för att ta till vara arbets­ta­gar­nas intresse i ett ärende enligt denna lag, får beslut som avses i 30 § över­kla­gas av huvud­skydds­om­bud eller, om något sådant ombud inte finns, av annat skydds­om­bud. finns det inte något skydds­om­bud, får en arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion över­klaga ett sådant beslut i den mån saken rör med­lem­mar­nas intresse och orga­ni­sa­tio­nen tidi­gare har ytt­rat sig i ären­det. 6 32 § arbets­mil­jö­ver­ket får för­ordna att dess beslut skall gälla ome­del­bart. sfs 2005:395 denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2005. på rege­ring­ens väg­nar göran pers­son ulrica mes­sing (närings­de­par­te­men­tet) 7 thom­son fakta, tel. 08-​587 671 00 elan­ders gotab, stock­holm 2005