Lag (1937:73) om beford­ran med luft­far­tyg

Utfär­dad:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1937:73
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2021:1136
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1937:73
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L3
Utfär­dad: 1937-​03-05
Änd­rad: t.o.m. SFS

2021:1136
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Lagens tillämp­nings­om­råde

1 §   Denna lag gäl­ler beford­ran med luft­far­tyg av pas­sa­ge­rare, res­gods eller gods, vil­ken utfö­res mot veder­lag eller av luft­tra­fik­fö­re­tag verk­stäl­les veder­lags­fritt.

I denna lag för­stås med Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen den i Wars­zawa den 12 okto­ber 1929 under­teck­nade kon­ven­tio­nen om inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran och med Gua­da­la­jara­kon­ven­tio­nen den i Gua­da­la­jara den 18 sep­tem­ber 1961 under­teck­nade kon­ven­tio­nen om inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran som utfö­res av annan än den avtal­slu­tande frakt­fö­ra­ren. Lag (1967:69).

2 §   Å luft­be­ford­ran, som utfö­res i enlig­het med inter­na­tio­nella över­ens­kom­mel­ser om post­be­ford­ran, äger denna lag icke tillämp­ning, ej hel­ler å beford­ran, som verk­stäl­les av luft­tra­fik­fö­re­tag såsom första för­sök i syfte att upp­rätta regul­jär luft­be­ford­rings­linje, eller å beford­ran, som utfö­res under osed­van­liga för­hål­lan­den och fal­ler utom nor­mal utöv­ning av luft­tra­fik.

Beford­rings­hand­lingar

Bil­jett

3 §   Vid beford­ran av pas­sa­ge­rare skall frakt­fö­ra­ren utfärda bil­jett, inne­hål­lande föl­jande upp­gif­ter:
      a. ort och dag för utfär­dan­det;
      b. avgångs­ort och bestäm­mel­se­ort;
      c. avsedda mel­lan­land­ningar, frakt­fö­ra­ren obe­ta­get att för­be­hålla sig rätt till nödig änd­ring;
      d. frakt­fö­ra­rens eller frakt­fö­rar­nas namn och adress; samt
      e. att beford­ringen utfö­res under den ansva­rig­het, som stad­gas i denna lag.

Är bil­jett ej utfär­dad, har den ej före­skri­vet inne­håll eller har den för­kom­mit, vare beford­rings­av­ta­let ändock gäl­lande och under­kas­tat bestäm­mel­serna i denna lag. Har frakt­fö­ra­ren mot­ta­git pas­sa­ge­ra­ren utan att bil­jett utfär­dats, äge han lik­väl ej åbe­ropa de bestäm­mel­ser, som ute­sluta eller begränsa hans ansva­rig­het.

II Res­gods­be­vis

4 §   Vid beford­ran av res­gods, som pas­sa­ge­ra­ren läm­nat i frakt­fö­ra­rens vård (inskri­vet res­gods), skall denne utfärda res­gods­be­vis.

Res­gods­be­vis skall upp­rät­tas i två exem­plar, det ena för pas­sa­ge­ra­ren, det andra för frakt­fö­ra­ren. Bevi­set skall inne­hålla föl­jande upp­gif­ter:
      a. ort och dag för utfär­dan­det;
      b. avgångs­ort och bestäm­mel­se­ort;
      c. frakt­fö­ra­rens eller frakt­fö­rar­nas namn och adress;
      d. bil­jet­tens num­mer;
      e. att res­god­set utläm­nas till inne­ha­va­ren av bevi­set;
      f. kol­li­nas antal och vikt;
      g. belopp, som upp­gi­vits i enlig­het med 22 § andra styc­ket; samt
      h. att beford­ringen utfö­res under den ansva­rig­het, som stad­gas i denna lag.

Är res­gods­be­vis ej utfär­dat, har bevi­set ej före­skri­vet inne­håll eller har det för­kom­mit, vare beford­rings­av­ta­let ändock gäl­lande och under­kas­tat bestäm­mel­serna i denna lag. Har frakt­fö­ra­ren mot­ta­git res­god­set utan att res­gods­be­vis utfär­dats eller inne­hål­ler bevi­set icke de i andra styc­ket under d., f. och h. före­skrivna upp­gif­ter, äge han lik­väl ej åbe­ropa de bestäm­mel­ser, som ute­sluta eller begränsa hans ansva­rig­het.

III Flyg­frakt­se­del

5 §   Vid beford­ran av gods äge frakt­fö­ra­ren fordra, att avsän­da­ren upp­rät­tar och avläm­nar en beford­rings­hand­ling, beteck­nad flyg­frakt­se­del.
Avsän­da­ren äge fordra, att sådan hand­ling mot­ta­ges av frakt­fö­ra­ren.

Är flyg­frakt­se­del ej utfär­dad, har den ej före­skri­vet inne­håll eller har den för­kom­mit, vare beford­rings­av­ta­let ändock gäl­lande och, med det undan­tag som föl­jer av 9 §, under­kas­tat bestäm­mel­serna i denna lag.

6 §   Flyg­frakt­se­deln skall upp­rät­tas av avsän­da­ren i tre ori­gi­nalex­em­plar och avläm­nas till­sam­mans med god­set. Det första exem­pla­ret skall för­ses med beteck­ningen "för frakt­fö­ra­ren" och under­teck­nas av avsän­da­ren. Det andra exem­pla­ret skall beteck­nas "för mot­ta­ga­ren"; det under­teck­nas av avsän­da­ren och frakt­fö­ra­ren samt åtföl­jer god­set. Det tredje exem­pla­ret under­teck­nas av frakt­fö­ra­ren och åter­stäl­les av honom till avsän­da­ren efter godsets mot­ta­gande.

Frakt­fö­ra­rens under­skrift skall teck­nas vid godsets mot­ta­gande; den kan ersät­tas med stäm­pel. Avsän­da­rens under­skrift kan vara tryckt eller ersät­tas med stäm­pel.

Där frakt­fö­ra­ren på avsän­da­rens begä­ran upp­rät­tat flyg­frakt­se­deln, anses han, där ej annat styr­kes, hava hand­lat för avsän­da­rens räk­ning.

7 §   Avser beford­ringen flera kolli, skall avsän­da­ren, där frakt­fö­ra­ren det begär, upp­rätta sär­skilda flyg­frakt­sed­lar.

8 §   Flyg­frakt­se­deln skall inne­hålla föl­jande upp­gif­ter:
      a. ort och dag för utfär­dan­det;
      b. avgångs­ort och bestäm­mel­se­ort;
      c. avsedda mel­lan­land­ningar, frakt­fö­ra­ren obe­ta­get att för­be­hålla sig rätt till nödig änd­ring;
      d. avsän­da­rens namn och adress;
      e. den förste frakt­fö­ra­rens namn och adress;
      f. om viss mot­ta­gare angi­ves, hans namn och adress;
      g. godsets art;
      h. styc­ke­tal, för­pack­nings­sätt och kol­li­nas sär­skilda mär­ken eller num­mer;
      i. godsets vikt, myc­ken­het, rymd eller mått;
      j. godsets och för­pack­ning­ens syn­liga till­stånd;
      k. frak­ten, om den är bestämd, dag och ort för betal­ningen, så ock av vem den skall erläg­gas;
      l. om god­set sän­des mot efter­krav, veder­la­get för god­set, så ock kost­nad som skall gäl­das av mot­ta­ga­ren;
      m. belopp, som upp­gi­vits i enlig­het med 22 § andra styc­ket;
      n. i huru många exem­plar flyg­frakt­se­deln utfär­dats;
      o. hand­lingar, som avläm­nats till frakt­fö­ra­ren att åtfölja flyg­frakt­se­deln;
      p. beford­rings­ti­den och kort­fat­tad upp­gift å den avsedda vägen (via), såvitt avtal där­u­tin­nan träf­fats; samt
      q. att beford­ringen utfö­res under den ansva­rig­het, som stad­gas i denna lag.

9 §   Har frakt­fö­ra­ren mot­ta­git god­set utan att flyg­frakt­se­del utfär­dats eller inne­hål­ler frakt­se­deln icke de i 8 § a.--i. och q. före­skrivna upp­gif­ter, äge han icke åbe­ropa de bestäm­mel­ser i denna lag, som ute­sluta eller begränsa hans ansva­rig­het.

10 §   Avsän­da­ren svare för skada, som till­skyn­das frakt­fö­ra­ren eller annan i följd av att upp­gif­ter rörande god­set, vilka han upp­ta­git i flyg­frakt­se­deln, ej hava före­skri­vet inne­håll eller eljest äro ofull­stän­diga eller orik­tiga.

11 §   Flyg­frakt­se­deln skall, där ej annat styr­kes, gälla såsom bevis om avta­lets slu­tande, om mot­ta­gan­det av god­set och om vill­ko­ren för beford­ringen.

Upp­gif­terna i flyg­frakt­se­deln angå­ende godsets vikt, mått, för­pack­ning och styck­te­tal skola, där ej annat styr­kes, äga vits­ord. Annan upp­gift om godsets myc­ken­het eller rymd samt upp­gift om dess till­stånd äge där­e­mot ej vits­ord mot frakt­fö­ra­ren, med mindre han i avsän­da­rens när­varo under­sökt upp­gif­ten och därom teck­nat intyg å flyg­frakt­se­deln eller ock upp­gif­ten avser godsets syn­liga till­stånd.

Rätt att för­foga över god­set och godsets utläm­nande

12 §   Mot upp­fyl­lande av sina för­plik­tel­ser på grund av beford­rings­av­ta­let äge avsän­da­ren, där det kan ske utan skada för frakt­fö­ra­ren eller annan avsän­dare, för­foga över god­set genom att åter­taga det å avgångs-​​ eller bestäm­mel­se­flyg­plat­sen, stoppa det vid land­ning under resan, på bestäm­mel­se­or­ten eller under resan låta utlämna det till annan än den i flyg­frakt­se­deln angivne mot­ta­ga­ren eller begära dess åter­sän­dande till avgångs­flyg­plat­sen; gälde dock kost­nad som därav kom­mer. Kan avsän­da­rens order ej verk­stäl­las, skall frakt­fö­ra­ren därom ome­del­bart under­rätta honom.

Utför frakt­fö­ra­ren avsän­da­rens order utan att den­nes exem­plar av flyg­frakt­se­deln före­tes, vare frakt­fö­ra­ren ansva­rig för skada, som där­i­ge­nom till­skyn­das rätte inne­ha­va­ren av flyg­frakt­se­deln, frakt­fö­ra­ren obe­ta­get att söka sitt åter av avsän­da­ren.

Avsän­da­rens rätt upp­höre, då efter vad i 13 § stad­gas mot­ta­ga­rens rätt inträ­der. Väg­rar mot­ta­ga­ren att mot­taga frakt­se­deln eller god­set eller är han icke att träffa, gånge rät­ten att för­foga över god­set åter till avsän­da­ren.

13 §   När god­set fram­kom­mit till bestäm­mel­se­or­ten, äge mot­ta­ga­ren, där ej annat för­an­le­des av vad i 12 § stad­gas, av frakt­fö­ra­ren utfå flyg­frakt­se­deln och god­set, där­est han gäl­dar vad denne äger fordra och i övrigt full­gör de beford­rings­vill­kor, som angi­vits i flyg­frakt­se­deln.

Där ej annat avta­lats, skall frakt­fö­ra­ren, så snart god­set fram­kom­mit, under­rätta mot­ta­ga­ren därom.

14 §   Vid­går frakt­fö­ra­ren att god­set för­kom­mit eller har det ej fram­kom­mit senast inom sju dagar efter det god­set bort anlända, äge mot­ta­ga­ren mot frakt­fö­ra­ren göra gäl­lande de rät­tig­he­ter, som här­flyta ur beford­rings­av­ta­let.

15 §   För­be­håll, som inne­fat­tar avvi­kelse från bestäm­mel­serna i 12, 13 eller 14 §, vare ej gäl­lande, med mindre det inta­gits i flyg­frakt­se­deln.

16 §   Avsän­da­ren vare plik­tig att lämna de upp­lys­ningar och att vid flyg­frakt­se­deln foga de hand­lingar, som erfordras för att tull-, accis-​​ och ord­nings­fö­re­skrif­ter må kunna full­gö­ras före godsets avläm­nande till mot­ta­ga­ren. Skada i följd av att sådan upp­lys­ning eller hand­ling sak­nas, är ofull­stän­dig eller fel­ak­tig vare avsän­da­ren plik­tig att ersätta, utan så är att fel eller för­sum­melse lig­ger frakt­fö­ra­ren eller hans folk till last.

Frakt­fö­ra­ren vare icke plik­tig att under­söka, om dessa upp­lys­ningar och hand­lingar äro rik­tiga eller full­stän­diga.

Frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het

17 §   Drab­bas pas­sa­ge­rare, ombord å luft­far­ty­get eller vid påstig­ning eller avstig­ning, av skada å per­son, vare frakt­fö­ra­ren, såvitt ej annat föl­jer av vad nedan stad­gas, där­för ansva­rig.

18 §   För­kom­mer, mins­kas eller ska­das inskri­vet res­gods eller gods, medan det är i frakt­fö­ra­rens vård, på flyg­plats, ombord på luft­far­tyg eller, vid land­ning utan­för flyg­plats, var­helts god­set befin­ner sig, vare frakt­fö­ra­ren, med nedan stad­gade undan­tag, där­för ansva­rig.

Har på grund av beford­rings­av­ta­let vid last­ning, avläm­nande eller omlast­ning beford­ran verk­ställts till lands eller sjö­le­des utan­för flyg­plats, ligge å frakt­fö­ra­ren att visa att skada, som drab­bat res­god­set eller god­set, ej upp­kom­mit under den i första styc­ket avsedda tiden.

19 §   För skada i följd av dröjs­mål vid luft­be­ford­ran av pas­sa­ge­rare, inskri­vet res­gods eller gods vare frakt­fö­ra­ren ansva­rig, där ej nedan annorlunda stad­gas.

20 §   Frakt­fö­ra­ren vare fri från ansva­rig­het, där anta­gas må, att ska­dan icke orsa­kats genom fel eller för­sum­melse av frakt­fö­ra­ren själv eller av hans folk i tjäns­ten.

Samma lag vare, där vid beford­ran av inskri­vet res­gods eller gods ska­dan till­kom­mit genom fel eller för­sum­melse vid styr­ningen, föran­det eller navi­ge­ringen av luft­far­ty­get och fel eller för­sum­melse i annat hän­se­ende ej före­lig­ger.

21 §   Har den, som lidit ska­dan, genom eget vål­lande där­till med­ver­kat, varde ersätt­ningen jäm­kad efter ty skä­lig­het prö­vas.

22 §   Vid beford­ran av pas­sa­ge­rare vare frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het för envar av dem begrän­sad till ader­ton­tu­sen­två­hund­ra­fem­tio kro­nor; och må förty, där ersätt­ningen skall utgå i form av ränta, den­nas kapi­ta­li­se­rade värde icke över­skrida sagda gräns. Avtal må dock träf­fas om högre gräns för ansva­rig­he­ten.

Beträf­fande inskri­vet res­gods eller gods vare frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het begrän­sad till tret­tio­sju kro­nor för kilo­gram. Har avsän­da­ren vid godsets avläm­nande till frakt­fö­ra­rens sär­skilt upp­gi­vit det intresse, som är för­bun­det med beford­ringen, och guldit före­skri­ven tilläggs­av­gift, gälle det upp­givna belop­pet såsom gräns för frak­fö­ra­rens ansva­rig­het, där han ej visar, att avsän­da­rens intresse är lägre.

För res­gods, som pas­sa­ge­ra­ren icke läm­nat i frakt­fö­ra­rens vård, vare ansva­rig­he­ten begrän­sad till sju­hund­rat­ret­tio kro­nor för envar pas­sa­ge­rare.

23 §   För­be­håll, som inne­fat­tar inskränk­ning i frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het eller bestäm­mer lägre gäns där­för än i 22 § sägs, vare ogil­tigt.

Vid beford­ran av gods, vil­ken utfö­res av annan än den som genom beford­rings­av­ta­let åta­git sig beford­ringen och vil­ken är under­kas­tad Gua­da­la­jara­kon­ven­tio­nen, äger bestäm­mel­sen i första styc­ket icke tillämp­ning på för­be­håll avse­ende för­lust, minsk­ning eller skada, som här­rör av godsets egen beskaf­fen­het eller fel i god­set. Lag (1967:69).

24 §   Där pas­sa­ge­rare drab­bats av skada å per­son, skall enligt de i straff­la­gen stad­gade grun­der bestäm­mas vem ersätt­ningen skall till­komma och vad där­un­der skall räk­nas.

25 §   Har skada med upp­såt eller grov vårds­lös­het orsa­kats av frakt­fö­ra­ren själv eller av hans folk i tjäns­ten, äge han icke åbe­ropa de bestäm­mel­ser i denna lag, som ute­sluta eller begränsa hans ansva­rig­het.

Föres talan mot någon av frakt­fö­ra­rens folk på den grund att han vål­lat skada genom fel eller för­sum­melse i tjäns­ten av ring­are grad än som avses i första styc­ket, må vad han och frakt­fö­ra­ren kunna för­plik­tas att sam­man­lagt utgiva i ersätt­ning icke över­skrida den gräns för ansva­rig­he­ten som frakt­fö­ra­ren äger åbe­ropa.

Om jämk­ning i vissa fall av ska­de­er­sätt­ning stad­gas i 10 kap. 3 § luft­fartsla­gen den 6 juni 1957 (nr 297). Lag (1967:69).

26 §   Mot­ta­ges inskri­vet res­gods eller gods utan anmärk­ning, skall god­set, där ej annat styr­kes, anses avläm­nat i oska­dat skick och i över­en­stäm­melse med beford­rings­hand­lingen.

Om skada eller minsk­ning skall anmärk­ning göras hos frakt­fö­ra­ren ome­del­bart efter upp­täck­ten och senast, beträf­fande res­gods, inom tre dagar samt, beträf­fande gods, inom sju dagar från mot­ta­gan­det. Vid dröjs­mål skall anmärk­ning fram­stäl­las inom fjor­ton dagar från den dag, då avläm­nande skedde.

Anmärk­ning skall göras genom anteck­ning på frakt­fö­ra­rens exem­plar av beford­rings­hand­lingen eller eljest i skrift, avsänd inom tid som i andra styc­ket sägs.

27 §   Har ej anmärk­ning enligt 26 § fram­ställts inom tid som där sägs, vare rät­ten till talan mot frakt­fö­ra­ren för­lo­rad, utan så är att han för­fa­rit svik­li­gen.

28 §   Talan om ansva­rig­het skall föras vid rät­ten i den ort, där frakt­fö­ra­ren har sitt hem­vist, där hans huvud­kon­tor eller det kon­tor fin­nes, genom vars med­ver­kan avta­let slu­tits, eller ock på bestäm­mel­se­or­ten.

29 §   Var­der ej talan om ansva­rig­het anhäng­ig­gjord inom två år från luft­far­ty­gets ankomst till bestäm­mel­se­or­ten eller från den dag, då det sko­lat anlända eller då beford­ringen avbröts, vare rät­ten till talan för­lo­rad.

30 §   Skall beford­ran, som enligt vad därom avta­lats är att anse såsom en enhet, utfö­ras av flera frakt­fö­rare var efter annan, vare envar av dem, sedan han mot­ta­git pas­sa­ge­ra­ren, det inskrivna res­god­set eller god­set, ansva­rig för den del av beford­ringen, vars utfö­rande ankom­mer på honom.

Vid beford­ran av inskri­vet res­gods eller gods må avsän­da­ren jäm­väl hålla sig till den förste frakt­fö­ra­ren och den som äger utfå god­set till den siste, ändå att ska­dan eller dröjs­må­let inträf­fat, medan god­set var i annan frakt­fö­ra­res vård. Äro två frakt­fö­rare ansva­riga efter vad nu sagts, svare de en för båda och båda för en.

Beford­ran som utfö­res av annan än den avtals­slu­tande frakt­fö­ra­ren

31 §   I fråga om beford­ran som helt eller del­vis utfö­res av annan än den som genom beford­rings­av­ta­let åta­git sig beford­ringen (den avtals­slu­tande frakt­fö­ra­ren) äga 32-​-36 §§ tillämp­ning, om det ej visas att beford­ringen utförts utan den avtals­slu­tande frakt­fö­ra­rens bemyn­di­gande.
Bestäm­mel­serna i 33, 35 och 36 §§ tilläm­pas dock endast i fråga om den del av beford­ringen som utfö­res av annan än den avtals­slu­tande frakt­fö­ra­ren. Lag (1967:69).

32 §   Både den avtals­slu­tande frakt­fö­ra­ren och den som utför beford­ringen anses vid tillämp­ning av denna lag som frakt­fö­rare, den förre i fråga om hela beford­ringen och den senare i fråga om den del av beford­ringen som han utför. Lag (1967:69).

33 §   Vid tillämp­ning av bestäm­mel­serna om frakt­fö­ra­rens ansva­rig­het jäm­stäl­las var­dera frakt­fö­ra­ren och hans folk med den andre frakt­fö­ra­rens folk. Detta med­för dock icke att ansva­rig­he­ten för den som utför beford­ringen i den avtals­slu­tande frakt­fö­ra­rens ställe över­skri­der de i 22 § angivna grän­serna.

Har den avtals­slu­tande frakt­fö­ra­ren åta­git sig längre gående för­plik­tel­ser än som föl­jer av denna lag eller har pas­sa­ge­rare eller avsän­dare enligt 22 § andra styc­ket sär­skilt upp­gi­vit det intresse som är för­bun­det med beford­ringen, där den som utför beford­ringen i den avtals­slu­tande frakt­fö­ra­rens ställe icke utan eget god­kän­nande bun­den härav. Lag (1967:69).

34 §   Anvis­ning eller anmärk­ning, som enligt bestäm­melse i denna lag till­stäl­les den ene frakt­fö­ra­ren, äger ver­kan även mot den andre. Sådan order som avses i 12 § äger dock ver­kan endast om den till­stäl­les den avtals­slu­tande frakt­fö­ra­ren. Lag (1967:69).

35 §   Vad de båda frakt­fö­rarna och deras folk kunna för­plik­tas att sam­man­lagt utgiva i ersätt­ning må icke över­skrida det högsta ersätt­nings­be­lopp som någon av frakt­fö­rarna kan åläg­gas att utgiva.
Varje ska­de­stånds­skyl­dig är ansva­rig endast intill den gräns som är tillämp­ning för honom. Lag (1967:69).

36 §   Talan om ansva­rig­het får, vare sig den rik­tas mot båda frakt­fö­rarna eller en av dem, föras vid dom stol som enligt 28 § är behö­rig vid talan mot någon av frakt­fö­rarna.

Sam­man­satt beford­ran

37 §   Där beford­ran skall utfö­ras del­vis med luft­far­tyg och del­vis med annat beford­rings­me­del, vare denna lag tillämp­lig alle­nast beträf­fande luft­be­ford­ringen.

Vill­kor, som avser beford­ringen med annat beford­rings­me­del, må inta­gas i luft­be­ford­rings­hand­lingen. Lag (1967:69).

38 §   Göres i beford­rings­av­tal eller eljest innan skada timat, med avvi­kelse från vad i denna lag stad­gas, för­be­håll om tillämp­lig lag eller om dom­stols behö­rig­het, vare det för­be­håll utan ver­kan.

Har skil­jeav­tal i fråga om beford­ran av gods träf­fats innan skada timat, gäl­ler avta­let utan hin­der av bestäm­mel­sen i första styc­ket, om skil­je­manna­för­fa­ran­det skall äga rum i stat som är anslu­ten till Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen inom en i 28 § avsedd dom­stols domvärjo och tvis­te­frå­gan, i den mån Wars­za­wa­kon­ven­tio­nen och Gua­da­la­jara­kon­ven­tio­nen äro tillämp­liga därpå, skall prö­vas enligt kon­ven­tio­ner­nas bestäm­mel­ser.
Lag (1967:69).

39 §   Bestäm­mel­serna i denna lag skola äga tillämp­ning jäm­väl å inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran, vad i 24 § stad­gas dock alle­nast där enligt i all­män­het gäl­lande reg­ler svensk lag skall komma till använd­ning. Har stat, som är anslu­ten till den i 32 § omför­mälda kon­ven­tio­nen, avgi­vit sådan för­kla­ring, som avses i tilläggs­pro­to­kol­let till samma kon­ven­tion, skall lagen ej äga tillämp­ning å inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran, som utfö­res ome­del­bart av den sta­ten.

Vid inter­na­tio­nell luft­be­ford­ran skola föl­jande belopp tilläm­pas i stäl­let för de i 22 § angivna
   1. i fråga om pas­sa­ge­rare, åtta­tu­sen­tre­hundra sär­skilda drag­nings­rät­ter per per­son;
   2. i fråga om res­gods eller gods, sjut­ton sär­skilda drag­nings­rät­ter;
   3. i fråga om före­mål som pas­sa­ge­ra­ren behål­ler i sin vård, tre­hund­rat­ret­ti­otvå sär­skilda drag­nings­rät­ter.

Med uttryc­ket "sär­skilda drag­nings­rät­ter" avses i denna lag de av Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den använda sär­skilda drag­nings­rät­terna. Föres talan om ersätt­ning, skall omräk­ning från sär­skilda drag­nings­rät­ter till svenskt mynt ske efter kur­sen den dag dom med­de­las. Där­vid skall kro­nans värde bestäm­mas i enlig­het med den beräk­nings­me­tod, som Inter­na­tio­nella valu­ta­fon­den sagda dag tilläm­par för sin verk­sam­het och sina trans­ak­tio­ner. Lag (1978:133).

40 §   Såvitt angår inri­kes luft­be­ford­ran, äger Konungen med­dela bestäm­mel­ser avvi­kande från vad i 3 § första styc­ket, 4 § andra styc­ket samt 8 § stad­gas angå­ende bil­jett, res­gods­be­vis och flyg­frakt­se­del. Lag (1967:69).

41 §   Sär­skilda bestäm­mel­ser om radi­o­lo­gisk skada finns i lagen (2010:950) om ansvar och ersätt­ning vid radi­o­lo­giska olyc­kor.
Lag (2010:970).