Lag (2008:814) om stat­ligt stöd till kre­di­tin­sti­tut. För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2015:1017

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Upp­hävd:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 2008:814
Depar­te­ment: Finans­de­par­te­men­tet FMA B
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2014:986
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

2008:814
Depar­te­ment/myn­dig­het: Finans­de­par­te­men­tet FMA B
Utfär­dad: 2008-​10-29
Änd­rad: t.o.m. SFS

2014:986
Upp­hävd: 2016-​02-01
För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS

2015:1017
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Lagen inne­hål­ler bestäm­mel­ser om stöd till kre­di­tin­sti­tut som avses i lagen (2004:297) om bank- och finan­sie­rings­rö­relse, inlö­sen av aktier i sådana insti­tut och en sär­skild fond för sta­bi­li­te­ten på kre­dit­mark­na­den.

2 §   Om det behövs för att mot­verka en risk för all­var­lig stör­ning av det finan­si­ella syste­met i Sve­rige, får stat­ligt stöd läm­nas till kre­di­tin­sti­tut och till före­tag, med säte i Sve­rige, som har inrät­tats av ett sådant insti­tut som ett led i en rekon­struk­tion. Sådant stöd kan läm­nas genom garan­tier, kapi­tal­till­skott eller på annat sätt.

Stöd får inte omfatta för­plik­tel­ser som är uppen­bart ofören­liga med en sund kre­dit­verk­sam­het.

3 §   Beslut om stöd enligt denna lag fat­tas av
   1. rege­ringen, eller
   2. den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer (stöd­myn­dig­he­ten).

4 §   Stöd läm­nas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mel­lan sta­ten och stöd­mot­ta­ga­ren eller dess ägare.

Om avtals­lös­ningar i enskilda fall inte är möj­liga eller lämp­liga, får rege­ringen ändå fatta beslut om stöd.

5 §   För pröv­ning av tvis­ter enligt 3 och 4 kap. finns Pröv­nings­nämn­den för stöd till kre­di­tin­sti­tut (Pröv­nings­nämn­den).


2 kap. Vill­kor för de stat­liga stödåt­gär­derna

1 §   Stöd får bara läm­nas för
   1. fort­satt verk­sam­het i kre­di­tin­sti­tut som är livs­kraf­tiga, eller
   2. rekon­struk­tion eller avveck­ling i ord­nade for­mer av kre­di­tin­sti­tut som inte kan för­vän­tas uppnå lön­sam­het på lång sikt.

Om det finns syn­ner­liga skäl, får stöd även ges i andra fall än som avses i första styc­ket.

2 §   Stöd bör för­e­nas med vill­kor som syf­tar till att det stöd­mot­ta­gande kre­di­tin­sti­tu­tet och dess ägare i första hand ska bära upp­komna för­lus­ter.

Stö­det ska så långt som möj­ligt utfor­mas på ett affärs­mäs­sigt sätt och så att en otill­bör­lig sned­vrid­ning av kon­kur­ren­sen för­hind­ras. Sta­tens lång­sik­tiga kost­na­der för stö­det ska hål­las så låga som möj­ligt. Stö­det ska utfor­mas så att sta­tens insat­ser i möj­li­gaste mån kan åter­fås.
Sta­ten ska, om inte syn­ner­liga skäl finns, till­för­säk­ras ersätt­ning eller annan kom­pen­sa­tion för sitt risk­ta­gande.

Om det finns syn­ner­liga skäl, får avsteg göras från det som före­skrivs om avgif­ter i 6 kap. 4 § bud­get­la­gen (2011:203).
Lag (2011:207).


3 kap. Pröv­ning av vill­kor för stat­ligt stöd i vissa fall

1 §   Om det krävs med hän­syn till ett kre­di­tin­sti­tuts eko­no­miska för­hål­lan­den får stöd­myn­dig­he­ten, i syfte att under­lätta ett avtal, ansöka om att Pröv­nings­nämn­den prö­var ett för­slag till avtal om stat­ligt stöd till kre­di­tin­sti­tu­tet och vill­ko­ren för att insti­tu­tet ska få ett sådant stöd.

2 §   Pröv­nings­nämn­den ska pröva om de före­slagna vill­ko­ren, mot bak­grund av det stöd som erbju­dits, är oskä­liga mot stöd­myn­dig­he­tens mot­part.

Pröv­nings­nämn­den får jämka för­slag till vill­kor som är oskä­liga. I nämn­dens avgö­rande ska det anges vid vil­ken tid­punkt som stöd­myn­dig­he­ten tidi­gast får begära inlö­sen enligt 4 kap. 1 § första styc­ket 1.

3 §   Vill­kor som ska prö­vas enligt 2 § får inte gälla per­son­lig betal­nings­skyl­dig­het gente­mot sta­ten för ägare i ett kre­di­tin­sti­tut som drivs i aktie­bo­lags­form.

4 §   Tvis­ter om tolk­ning eller tillämp­ning av ett avtal mel­lan stöd­myn­dig­he­ten och ett kre­di­tin­sti­tut, eller dess ägare, om stat­ligt stöd till insti­tu­tet prö­vas av Pröv­nings­nämn­den, om inte par­terna har enats om något annat.


4 kap. Inlö­sen av aktier

1 §   Sta­ten har gente­mot en aktieä­gare i ett kre­di­tin­sti­tut rätt att lösa in akti­erna, om det är av syn­ner­lig bety­delse från all­män syn­punkt och om
   1. bola­get eller aktieä­ga­ren inte har anta­git ett avtals­för­slag vars vill­kor Pröv­nings­nämn­den fun­nit inte vara oskä­liga,
   2. bola­get eller aktieä­ga­ren inte har full­gjort en för­plik­telse som föl­jer av ett avtal om stöd enligt denna lag och som är av väsent­lig bety­delse, eller
   3. bola­gets kapi­tal­bas inte upp­går till en fjär­de­del av kapi­tal­baskra­vet, beräk­nad enligt Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om till­synskrav för kre­di­tin­sti­tut och vär­de­pap­pers­fö­re­tag och om änd­ring av för­ord­ning (EU) nr 648/2012.

Någon rätt till inlö­sen finns inte, om det efter Pröv­nings­nämn­dens tidi­gare pröv­ning har inträf­fat någon omstän­dig­het som med­för att de av nämn­den prö­vade avtals­vill­ko­ren är oskä­liga. Lag (2014:986).

2 §   Stöd­myn­dig­he­ten ska ansöka hos Pröv­nings­nämn­den för att få en tvist om rätt till inlö­sen eller om lösen­be­lop­pets stor­lek prö­vad.

3 §   Lösen­be­lop­pet ska bestäm­mas med hän­syn till för­hål­lan­dena vid tid­punk­ten för stöd­myn­dig­he­tens ansö­kan hos Pröv­nings­nämn­den om inlö­sen eller om pröv­ning av lösen­be­lop­pets stor­lek.

Lösen­be­lop­pet för en aktie ska bestäm­mas så att det mot­sva­rar det pris för aktien som kan påräk­nas vid en för­sälj­ning under nor­mala för­hål­lan­den. Vid bestäm­man­det av akti­er­nas värde ska 5 kap. 1 § beak­tas.

4 §   I ett bolag som inte är avstäm­nings­bo­lag enligt aktie­bo­lags­la­gen (2005:551) ska ägarna till sta­ten över­lämna sina aktiebrev med anteck­ning om över­lå­telse och i ett avstäm­nings­bo­lag ska sta­ten regi­stre­ras som aktieä­gare enligt lagen (1998:1479) om kon­to­fö­ring av finan­si­ella instru­ment, om det är ostri­digt mel­lan par­terna att en rätt till inlö­sen finns eller om Pröv­nings­nämn­den har för­kla­rat att en sådan rätt finns utan att nämn­den sam­ti­digt har fast­ställt lösen­be­lop­pet.

5 §   En aktieä­gare har rätt till ränta enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) på lösen­be­lop­pet från den dag då aktien över­lå­tits till dess att lösen­be­lop­pet för­fal­ler till betal­ning. För tiden där­ef­ter fram till dess att lösen­be­lop­pet beta­las har aktieä­ga­ren rätt till ränta enligt 6 § samma lag.

6 §   I frå­gor som inte regle­ras i detta kapi­tel tilläm­pas 22 kap. 4, 21 och 22 §§ aktie­bo­lags­la­gen (2005:551). Vid tillämp­ningen av aktie­bo­lags­la­gen ska det som där sägs om
   1. majo­ri­tets­ak­tieä­gare gälla sta­ten, och
   2. dom avse­ende lösen­be­lop­pet avse det som är före­skri­vet i denna lag om beslut av Pröv­nings­nämn­den.

7 §   Ett beslut om att sta­ten ska lösa in samt­liga aktier i bola­get ger även rätt att lösa in teck­nings­op­tio­ner och kon­ver­tib­ler som bola­get har gett ut.

Bestäm­mel­serna i 1-6 §§ samt 5 kap. 1 § ska gälla även för inlö­sen av teck­nings­op­tio­ner och kon­ver­tib­ler.


5 kap. Vär­de­ring av aktier

1 §   Om det i en tvist enligt denna lag upp­kom­mer fråga om vär­det av akti­erna i ett bolag, ska vär­det bestäm­mas som om bola­get inte hade omfat­tats av stat­ligt stöd.


6 kap. Pröv­nings­nämn­den för stöd till kre­di­tin­sti­tut

1 §   Pröv­nings­nämn­den består av tre leda­mö­ter som utses av rege­ringen. En av leda­mö­terna ska för­ord­nas till ord­fö­rande och en till vice ord­fö­rande. Dessa ska vara eller ha varit ordi­na­rie domare. Rege­ringen får utse högst fyra ersät­tare för leda­mö­terna i nämn­den. För­ord­nan­dena ska med­de­las för viss tid.

Leda­mö­ter och ersät­tare i Pröv­nings­nämn­den ska vara svenska med­bor­gare och får inte vara underå­riga eller i kon­kurs­till­stånd eller ha för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken.

En åtgärd som bara avser bere­dande eller avskriv­ning av ett ärende får vid­tas av ord­fö­ran­den eller vice ord­fö­ran­den.

2 §   Ären­den som avses i 3 kap. 1 och 4 §§ samt 4 kap. 1 § inleds vid Pröv­nings­nämn­den genom en ansö­kan. Om inte annat föl­jer av denna lag tilläm­pas 3-5, 8, 11, 12, 14, 16-26, 30-32, 38, 39, 41 och 43-52 §§ för­valt­nings­pro­cess­la­gen (1971:291) på för­fa­ran­det hos nämn­den.

3 §   Pröv­nings­nämn­den ska delge ansök­ningen med mot­par­ten och före­lägga denne att inkomma med ytt­rande.

4 §   Om en mot­part som inte har del­getts ansök­ningen på annat sätt än genom kun­gö­rel­se­del­giv­ning enligt 49 eller 50 § del­giv­nings­la­gen (2010:1932) inte inkom­mer med ytt­rande, ska Pröv­nings­nämn­den för­ordna en god man att bevaka den­nes rätt.

Den som för­ord­nas till god man enligt första styc­ket har rätt till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel för arbete, tids­spil­lan och utlägg som upp­dra­get krävt. Kost­na­den ska stanna på sta­ten. Lag (2010:1980).

5 §   För­fa­ran­det vid Pröv­nings­nämn­den är skrift­ligt. Munt­lig för­hand­ling ska hål­las, om nämn­den fin­ner att det behövs eller någon part begär det och munt­lig för­hand­ling inte är uppen­bart obe­höv­lig.

6 §   Pröv­nings­nämn­den får avgöra ett ärende även om någon part ute­blir från en munt­lig för­hand­ling eller inte kom­mer in med ett ytt­rande.

7 §   I fråga om omröst­ning gäl­ler 16 kap. rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar.

8 §   I ett ärende om pröv­ning av vill­kor ska var­dera par­ten svara för sina kost­na­der vid Pröv­nings­nämn­den, om inte en

tillämp­ning av 18 kap. 6 § rättte­gångs­bal­ken leder till en annan för­del­ning av kost­na­derna. Om nämn­den jäm­kar före­slagna vill­kor eller fin­ner att vill­ko­ren är oskä­liga, får den för­plikta sta­ten att helt eller del­vis ersätta mot­parts kost­na­der vid nämn­den.

I ett ärende om inlö­sen ska var­dera par­ten svara för sina kost­na­der vid Pröv­nings­nämn­den, om inte en tillämp­ning av 18 kap. 6 § rät­te­gångs­bal­ken leder till en annan för­del­ning av kost­na­derna. Nämn­den får dock för­plikta sta­ten att helt eller del­vis ersätta mot­parts kost­na­der vid nämn­den.

I ett ärende om tolk­ning eller tillämp­ning av ett avtal tilläm­pas rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser om rät­te­gångs­kost­na­der i mål vari för­lik­ning är tillå­ten.

Pröv­nings­nämn­dens beslut om kost­na­der får verk­stäl­las enligt utsök­nings­bal­kens bestäm­mel­ser.


7 kap. Sta­bi­li­tets­fon­den och sta­bi­li­tets­av­gift

1 §   Inbe­talda ersätt­ningar enligt 2 kap. 2 § samt avgif­ter enligt 2 § och dröjsmåls­ränta enligt 6 § detta kapi­tel ska föras till ett rän­te­bä­rande konto i Riks­gälds­kon­to­ret. Till kon­tot ska även föras medel som sta­ten åter­fått och som avser läm­nat stöd enligt denna lag samt lagen (2008:812) om stat­liga garan­tier till insät­tare i utländska insti­tuts fili­a­ler i Sve­rige.

De medel som till­förts kon­tot utgör, till­sam­mans med de övriga till­gångar som anskaf­fats med stöd av denna lag, sta­bi­li­tets­fon­den.

Föl­jande kost­na­der ska täc­kas med medel från kon­tot:
   1. sta­tens utgif­ter för stöd enligt denna lag,
   2. stöd­myn­dig­he­tens och Pröv­nings­nämn­dens för­valt­nings­kost­na­der,
   3. kost­na­der för god man enligt 6 kap. 4 § andra styc­ket,
   4. kost­na­der som enligt de bestäm­mel­ser i för­valt­nings­pro­cess­la­gen (1971:291) som anges i 6 kap. 2 § ska stanna på sta­ten, och
   5. ersätt­ning som beta­lats ut på grund av en garanti till insät­tare enligt lagen om stat­liga garan­tier till insät­tare i utländska insti­tuts fili­a­ler i Sve­rige.

I den mån med­len på kon­tot inte räc­ker till, får en obe­grän­sad kre­dit i Riks­gälds­kon­to­ret använ­das.
Lag (2009:1418).

2 §   Kre­di­tin­sti­tut och andra före­tag som avses i 1 kap. 2 § första styc­ket (avgifts­skyl­diga) ska för varje räken­skapsår betala en avgift (sta­bi­li­tets­av­gift).

Sta­bi­li­tets­av­gif­ten är 0,036 pro­cent av ett under­lag som beräk­nas enligt 3 och 5 §§ (avgifts­un­der­lag).
Lag (2009:1418).

3 §   Avgifts­un­der­la­get är sum­man av den avgifts­skyl­di­ges skul­der och avsätt­ningar - dock inte obe­skat­tade reser­ver - vid utgången av räken­skaps­å­ret enligt fast­ställd balans­räk­ning, om inte annat föl­jer av andra eller tredje styc­ket.

För en avgifts­skyl­dig som ingår i en kon­cern enligt års­re­do­vis­nings­la­gen (1995:1554) ska avgifts­un­der­la­get mins­kas med skul­der till andra avgifts­skyl­diga före­tag i kon­cer­nen.

För ett kre­di­tin­sti­tut ska avgifts­un­der­la­get mins­kas med efter­ställda skuld­för­bin­del­ser som får ingå i kapi­tal­ba­sen enligt för­ord­ning (EU) nr 575/2013. Lag (2014:986).

4 §   Om ett räken­skapsår har omfat­tat en längre eller kor­tare tid än tolv måna­der, ska sta­bi­li­tets­av­gif­ten ökas respek­tive mins­kas i för­hål­lande till räken­skaps­å­rets längd.
Lag (2009:1418).

5 §   För ett kre­di­tin­sti­tut till vil­ket Riks­gälds­kon­to­ret med stöd av denna lag har utfär­dat en garanti för skuld­för­bin­del­ser, ska ett genom­snitt av det under räken­skaps­å­ret garan­te­rade belop­pet räk­nas av från avgifts­un­der­la­get enligt 3 §. Genom­snit­tet ska beräk­nas uti­från kre­di­tin­sti­tu­tets garan­te­rade för­plik­tel­ser vid utgången av varje kvar­tal. Lag (2009:1418).

6 §   Stöd­myn­dig­he­ten beslu­tar om sta­bi­li­tets­av­gif­ten för varje avgifts­skyl­dig. Avgif­ten ska beta­las inom en månad från dagen för myn­dig­he­tens beslut.

Dröjsmåls­ränta ska tas ut på sta­bi­li­tets­av­gif­ter som inte beta­las i rätt tid. Dröjsmåls­rän­tan ska beräk­nas enligt en rän­te­fot som per år mot­sva­rar den av Riks­ban­ken fast­ställda, vid varje tid gäl­lande refe­rens­rän­tan enligt 9 § rän­te­la­gen (1975:635) med ett tillägg av åtta pro­cen­ten­he­ter.
Lag (2009:1418).


8 kap. Avslu­tande bestäm­mel­ser

1 §   Kre­di­tin­sti­tut och före­tag som avses i 1 kap. 2 § ska lämna de upp­gif­ter till rege­ringen och stöd­myn­dig­he­ten som de behö­ver för sin verk­sam­het enligt denna lag.

2 §   Riks­ban­ken, Riks­gälds­kon­to­ret och Finansin­spek­tio­nen ska på stöd­myn­dig­he­tens begä­ran lämna de upp­gif­ter som myn­dig­he­ten behö­ver i ären­den enligt denna lag.

2 a §   Stöd­myn­dig­he­ten ska under­rätta Finansin­spek­tio­nen, om ett kre­di­tin­sti­tut eller annat före­tag inte full­gör sina skyl­dig­he­ter enligt denna lag. Lag (2009:1418).

3 §   Ett beslut om avgift enligt 7 kap. 6 § får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Andra beslut enligt denna lag får inte över­kla­gas.
Lag (2009:1418).

4 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om stöd enligt denna lag.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2009:1418
   1. Denna lag trä­der i kraft den 30 decem­ber 2009.
   2. De nya bestäm­mel­serna får tilläm­pas endast för räken­skapsår som löper ut efter ikraft­trä­dan­det.
   3. En sta­bi­li­tets­av­gift för räken­skapsår som går ut under 2009 och 2010 ska redu­ce­ras till hälf­ten.

2010:1980
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler om ett beslut om del­giv­ning enligt 15-17 §§ del­giv­nings­la­gen (1970:428) har fat­tats före den 1 april 2011 eller om en hand­ling har skic­kats eller läm­nats före denna tid­punkt.