SFS 2018:1218 Rese­ga­ran­ti­lag

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

1 svensk för­fatt­nings­sam­ling rese­ga­ran­ti­lag utfär­dad den 20 juni 2018 enligt riks­da­gens beslut 1 före­skrivs 2 föl­jande. lagens tillämp­nings­om­råde 1 § denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser om rese­ga­ranti för paket­re­sor och sam­man­län­kade rese­ar­range­mang som omfat­tas av paketre­se­la­gen (2018:1217). 2 § med rese­ga­ranti avses i denna lag ett skydd mot eko­no­misk skada som kan drabba rese­nä­rer till följd av insol­vens hos arran­gö­rer av paket­re­sor eller näringsid­kare som genom för­med­ling eller på annat sätt under­lät­tat upp- koms­ten av sam­man­län­kade rese­ar­range­mang. 3 § de defi­ni­tio­ner av rese­tjänst, paketresa, sam­man­län­kat researrange-​ mang, rese­när, näringsid­kare, arran­gör och åter­för­säl­jare som anges i 1 kap. 2–5 §§ paketre­se­la­gen (2018:1217) har samma inne­börd i denna lag. skyl­dig­het att ordna rese­ga­ranti 4 § den som är arran­gör av en paketresa är skyl­dig att se till att paketre­san omfat­tas av en rese­ga­ranti som är god­känd enligt denna lag. skyl­dig­he­ten ska full­gö­ras innan paketre­san erbjuds till för­sälj­ning. om paketre­san har satts ihop av en arran­gör som är eta­ble­rad i ett land utan­för euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det (ees), är den åter- för­säl­jare som är eta­ble­rad i ett land inom ees och erbju­der paketre­san till för­sälj­ning skyl­dig att se till att paketre­san omfat­tas av en rese­ga­ranti som är god­känd enligt denna lag. paket­re­sor som inte inne­fat­tar någon pas­sa­gerar­trans­port och för vilka betal­ning inte hel­ler görs för­rän efter det att paketre­san har genom­förts behö­ver inte omfat­tas av rese­ga­ranti. 5 § den näringsid­kare som genom för­med­ling eller på annat sätt under­lät­tar upp­koms­ten av ett sam­man­län­kat rese­ar­range­mang är skyl­dig att se till att rese­ar­range­manget omfat­tas av en rese­ga­ranti som är god­känd enligt denna lag. skyl­dig­he­ten ska full­gö­ras innan näringsid­ka­ren vid­tar åtgär­der som möj­lig­gör bok­ning av ett sam­man­län­kat rese­ar­range­mang. 1 prop. 2017/18:226, bet. 2017/18:cu29, rskr. 2017/18:374. 2 jfr euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv (eu) 2015/2302 av den 25 novem­ber 2015 om paket­re­sor och sam­man­län­kade rese­ar­range­mang, om änd­ring av för­ord­ning (eg) nr 2006/2004 och euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv 2011/83/eu samt om upp­hä­vande av rådets direk­tiv 90/314/eeg, i den ursprung­liga lydel­sen. sfs 2018:1218 pub­li­ce­rad den 28 juni 2018 sfs 2 om näringsid­ka­ren inte ansva­rar för någon pas­sa­gerar­trans­port som ingår i det sam­man­län­kade rese­ar­range­manget och inte hel­ler tar emot betal­ning för­rän efter det att rese­ar­range­manget har genom­förts, behö­ver rese- arrange­manget inte omfat­tas av rese­ga­ranti. rese­ga­ran­tins omfatt­ning och vill­kor 6 § rese­ga­ran­tin för en paketresa ska säker­ställa att de betal­ningar som görs för paketre­san beta­las till­baka till rese­nä­ren i den utsträck­ning som paketre­se­av­ta­let inte full­görs till följd av arran­gö­rens insol­vens. om en pas­sa­gerar­trans­port ingår i paketre­san ska rese­ga­ran­tin också säker­ställa hem­trans­port, och inkvar­te­ring om det behövs i avvak­tan på hem- trans­por­ten, i den utsträck­ning som pas­sa­gerar­trans­por­ten inte full­görs till följd av arran­gö­rens insol­vens. 7 § rese­ga­ran­tin för ett sam­man­län­kat rese­ar­range­mang ska säker­ställa att de betal­ningar som görs till den näringsid­kare som genom för­med­ling eller på annat sätt under­lät­tar upp­koms­ten av det sam­man­län­kade researrange-​ manget beta­las till­baka till rese­nä­ren i den utsträck­ning som de rese­tjäns­ter som ingår i rese­ar­range­manget inte full­görs till följd av näringsid­ka­rens insol­vens. om näringsid­ka­ren ansva­rar för en pas­sa­gerar­trans­port som ingår i rese- arrange­manget ska rese­ga­ran­tin också säker­ställa hem­trans­port, och inkvar-​ tering om det behövs i avvak­tan på hem­trans­por­ten, i den utsträck­ning som pas­sa­gerar­trans­por­ten inte full­görs till följd av näringsid­ka­rens insol­vens. 8 § rese­ga­ran­tin enligt 6 och 7 §§ ska omfatta rim­ligt för­ut­se­bara kost­na­der. 9 § rese­ga­ran­tin ska ge rese­nä­ren rätt till ersätt­ning som utan onö­digt dröjs­mål beta­las ut när det står klart att en rese­tjänst som ingår i paketre­san eller det sam­man­län­kade rese­ar­range­manget inte kom­mer att full­gö­ras inom skä­lig tid och det fram­står som san­no­likt att det beror på insol­vens hos arran­gö­ren eller den näringsid­kare som genom för­med­ling eller på annat sätt har under­lät­tat upp­koms­ten av det sam­man­län­kade rese­ar­range­manget. 10 § rese­ga­ran­tin får inne­hålla vill­kor som inne­bär att 1. ersätt­ningen får beta­las ut till den som erbju­der en fort­sätt­ning på paketre­san eller till­han­da­hål­ler inkvar­te­ring eller hem­trans­port åt rese­nä­ren, 2. ersätt­ningen ska mins­kas med det belopp som rese­nä­ren har fått i ersätt­ning på annat sätt för att rese­tjäns­ten inte full­gjorts, 3. ersätt­ningen får krä­vas till­baka i den utsträck­ning rese­nä­ren genom att lämna orik­tiga upp­gif­ter har fått högre ersätt­ning än vad som annars skulle ha beta­lats ut, och 4. rät­ten till ersätt­ning från rese­ga­ran­tin upp­hör om begä­ran om ersätt­ning inte har fram­ställts inom en viss tid, dock inte kor­tare än tre måna­der från det att det står klart att den rese­tjänst som avses med begä­ran inte kom­mer att full­gö­ras. skyl­dig­het att anmäla verk­sam­het 11 § en näringsid­kare ska anmäla sin verk­sam­het till den myn­dig­het som avses i 12 §, om näringsid­ka­ren avser att 1. bedriva verk­sam­het som arran­gör, 2018:1218 sfs 3 2. genom för­med­ling eller på annat sätt under­lätta upp­koms­ten av sam­man­län­kade rese­ar­range­mang, eller 3. bedriva verk­sam­het som åter­för­säl­jare för en arran­gör som är eta­ble­rad i ett land utan­för ees. näringsid­ka­ren ska lämna de upp­gif­ter om sin verk­sam­het som är nöd- vän­diga för att frå­gan om skyl­dig­het att ordna rese­ga­ranti ska kunna prö­vas. upp­gif­terna i anmä­lan ska läm­nas på heder och sam­vete. pröv­ning av skyl­dig­het att ordna rese­ga­ranti 12 § den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer prö­var om det finns en skyl­dig­het att ordna rese­ga­ranti enligt denna lag. myn­dig­he­ten ska också pröva om det uti­från de krav som före­skrivs i denna lag och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till lagen finns för­ut­sätt­ningar för att god­känna en ord­nad rese­ga­ranti. vid pröv­ningen ska hän­syn tas till 1. stor­le­ken på de sam­man­lagda betal­ningar som gjorts av rese­nä­rer för paket­re­sor respek­tive sam­man­län­kade rese­ar­range­mang, 2. tids­pe­ri­o­den mel­lan del­be­tal­ning och slut­be­tal­ning och full­gö­ran­det av rese­tjäns­ten, och 3. i före­kom­mande fall, den upp­skat­tade kost­na­den för hem­trans­por­ter. myn­dig­he­ten får bestämma att ett beslut om rese­ga­ranti ska gälla omedel-​ bart. 13 § en rese­ga­ranti ska bestå av 1. en betal­nings­ut­fäs­telse som har utfär­dats av en bank, ett kreditmarknads-​ före­tag eller ett för­säk­rings­bo­lag och som full­görs efter upp­ma­ning, 2. en för­säk­ring, 3. depo­ne­rade medel, eller 4. något annat lik­nande åta­gande. vid bedöm­ningen av om en rese­ga­ranti kan god­kän­nas enligt 12 § ska det beak­tas vilka krav på soli­di­tet, lik­vi­di­tet, risk­han­te­ring och till­syn som gäl­ler för den som står för rese­ga­ran­tin. 14 § en rese­ga­ranti som en näringsid­kare har ord­nat i enlig­het med de bestäm­mel­ser som gäl­ler för skydd vid insol­vens i det land inom ees där näringsid­ka­ren är eta­ble­rad ska erkän­nas som en god­känd rese­ga­ranti enligt denna lag. 15 § rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med- dela ytter­li­gare före­skrif­ter om de för­ut­sätt­ningar som ska gälla för att en rese­ga­ranti ska god­kän­nas. skyl­dig­het att anmäla änd­rade för­ut­sätt­ningar 16 § om de för­ut­sätt­ningar som legat till grund för ett beslut att god­känna rese­ga­ranti enligt 12 § änd­ras, ska näringsid­ka­ren utan dröjs­mål under­rätta den myn­dig­het som med­de­lat beslu­tet. näringsid­ka­ren ska lämna de upp- gif­ter som är nöd­vän­diga för att frå­gan ska kunna prö­vas på nytt. ersätt­ning från rese­ga­ran­tin 17 § om inte annat föl­jer av de vill­kor som gäl­ler för en rese­ga­ranti, ska den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer pröva begä­ran om ersätt­ning från rese­ga­ran­tin. 2018:1218 sfs 4 18 § när en begä­ran om ersätt­ning från en rese­ga­ranti ska prö­vas av en myn­dig­het enligt 17 §, ska rese­ga­ran­tin tas i anspråk för att ersätta rese­nä­ren i den utsträck­ning som fram­går av 6–9 §§. om inte annat föl­jer av de vill­kor som gäl­ler för rese­ga­ran­tin, ska de vill­kor som fram­går av 10 § tilläm­pas. till­syn 19 § den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer utö­var till­syn över att denna lag och före­skrif­ter som har med­de­lats i anslut­ning till lagen följs. 20 § till­syns­myn­dig­he­ten har rätt att göra inspek­tion hos näringsid­ka­ren och ta del av de hand­lingar som behövs för till­sy­nen. näringsid­ka­ren ska lämna de upp­lys­ningar om verk­sam­he­ten som begärs för till­sy­nen. om näringsid­ka­ren inte till­han­da­hål­ler hand­ling­arna eller läm­nar upp- lys­ning­arna, får till­syns­myn­dig­he­ten före­lägga näringsid­ka­ren att full­göra sin skyl­dig­het. ett beslut om före­läg­gande får för­e­nas med vite. 21 § sådana upp­gif­ter som anges i 16 och 20 §§ ska läm­nas av närings-​ idka­ren på heder och sam­vete. 22 § om en näringsid­kare som är skyl­dig att se till att rese­ga­ranti ord­nas enligt denna lag inte gör det, får till­syns­myn­dig­he­ten före­lägga denne att full­göra sin skyl­dig­het. ett beslut om före­läg­gande får för­e­nas med vite. 23 § till­syns­myn­dig­he­ten får bestämma att beslut enligt 20 eller 22 § ska gälla ome­del­bart. sank­tio­ner 24 § om en näringsid­kare, i strid med 4 eller 5 §, inte ser till att en paket-​ resa eller ett sam­man­län­kat rese­ar­range­mang omfat­tas av en rese­ga­ranti enligt denna lag, ska en sank­tions­av­gift tas ut. en sank­tions­av­gift ska också tas ut av en näringsid­kare som inte har under­rät­tat myn­dig­he­ten enligt 16 § om att de för­ut­sätt­ningar som legat till grund för beslu­tet att god­känna rese­ga­ran­tin har änd­rats. sank­tions­av­gif­ten till­fal­ler sta­ten. 25 § sank­tions­av­gif­ten ska bestäm­mas till lägst fem­tu­sen kro­nor och högst tio mil­jo­ner kro­nor. avgif­ten får inte över­stiga tio pro­cent av näringsid­ka­rens omsätt­ning när­mast före­gå­ende räken­skapsår. om över­trä­del­sen har skett under närings-​ idka­rens första verk­sam­hetsår, eller om upp­gif­ter om omsätt­ningen annars sak­nas eller är brist­fäl­liga, får omsätt­ningen upp­skat­tas. när avgif­tens stor­lek bestäms ska hän­syn tas till hur all­var­lig över- trä­del­sen är. 26 § hel eller del­vis befri­else från en sank­tions­av­gift ska beslu­tas om det är oskä­ligt att ta ut avgif­ten med fullt belopp. vid denna bedöm­ning ska det sär­skilt beak­tas 1. om över­trä­del­sen har berott på sjuk­dom som med­fört att den avgifts-​ skyl­dige inte kun­nat göra det som åle­gat honom eller henne och inte hel­ler kun­nat upp­dra åt någon annan att göra det, 2018:1218 sfs 5 2. om över­trä­del­sen annars berott på en omstän­dig­het som den avgifts-​ skyl­dige var­ken för­ut­såg eller borde ha för­ut­sett eller inte kun­nat påverka, eller 3. vad den avgifts­skyl­dige har gjort för att und­vika över­trä­del­sen. 27 § en sank­tions­av­gift får inte tas ut för en över­trä­delse som omfat­tas av ett före­läg­gande som har för­e­nats med vite enligt denna lag om över- trä­del­sen lig­ger till grund för en ansö­kan om utdö­mande av vitet. 28 § till­syns­myn­dig­he­ten prö­var frå­gor om sank­tions­av­gif­ter. en sank­tions­av­gift får inte beslu­tas senare än fem år från den tid­punkt då över­trä­del­sen upp­hörde. 29 § sank­tions­av­gif­ten ska beta­las till till­syns­myn­dig­he­ten inom tret­tio dagar från det att beslu­tet fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslu­tet. om avgif­ten inte beta­las inom den tid som anges i första styc­ket, ska till­syns­myn­dig­he­ten lämna den obe­talda avgif­ten för indriv­ning. bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m. avgif­ten fal­ler bort i den utsträck­ning som verk­stäl­lig­het inte har skett inom fem år från det att beslu­tet fick laga kraft. över­kla­gande 30 § beslut enligt denna lag får över­kla­gas till all­män förvaltnings-​ dom­stol. pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. 1. denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2018. 2. genom lagen upp­hävs rese­ga­ran­ti­la­gen (1972:204). 3. den upp­hävda lagen gäl­ler dock fort­fa­rande för resor där rese­av­ta­let har ingåtts före ikraft­trä­dan­det. ären­den om ian­språk­ta­gande av säker­het enligt 9 § och 15 § fjärde styc­ket i den lagen ska dock prö­vas av kam­mar­kol­le­giet. det som före­skrivs i 15 § tredje styc­ket i den lagen om över­kla­gande av sådana ären­den ska även gälla kam­mar­kol­le­gi­ets beslut. på rege­ring­ens väg­nar ylva johans­son per bolund (finans­de­par­te­men­tet) 2018:1218