Lag (2013:513) om ersätt­ning för kost­na­der till följd av vård i ett annat land inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det

Inle­dande bestäm­mel­ser och tillämp­nings­om­råde

1 §   Denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser om ersätt­ning till pati­en­ter för kost­na­der som upp­kom­mit till följd av att de har tagit emot vård i ett annat land inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det (EES).

Bestäm­mel­ser om ersätt­ning till pati­en­ter för kost­na­der för vård finns även i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om sam­ord­ning av de soci­ala trygg­hets­sy­ste­men.

2 §   Denna lag ska inte tilläm­pas i de fall en pati­ents rätt till ersätt­ning grun­dar sig på för­ord­ning (EG) nr 883/2004.

3 §   I denna lag avses med
   1. vård: de åtgär­der och pro­duk­ter som omfat­tas av defi­ni­tio­nerna i punk­terna 2, 3 och 5-9,
   2. hälso-​ och sjuk­vård: åtgär­der för att medi­cinskt före­bygga, utreda och behandla sjuk­do­mar och ska­dor samt sjuk­trans­por­ter,
   3. tand­vård: åtgär­der som avses i 1 § tand­vårds­la­gen (1985:125),
   4. hälso-​ och sjuk­vårds­per­so­nal: läkare, sjuk­skö­terska med ansvar för all­män hälso-​ och sjuk­vård, tand­lä­kare, barn­morska eller far­ma­ceut i den mening som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv 2005/36/EG av den 7 sep­tem­ber 2005 om erkän­nande av yrkes­kva­li­fi­ka­tio­ner, i lydel­sen enligt Euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv 2013/55/EU, eller annan per­son som utö­var yrkes­verk­sam­het inom hälso-​ och sjuk­vård som är begrän­sad till ett regle­rat yrke enligt defi­ni­tio­nen i arti­kel 3.1 a i direk­tiv 2005/36/EG, eller en per­son som anses som hälso-​ och sjuk­vårds­per­so­nal enligt den behand­lande med­lems­sta­tens lag­stift­ning,
   5. läke­me­del: sådana läke­me­del som enligt läke­me­delsla­gen (2015:315) är avsedda att till­fö­ras män­ni­skor,
   6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läke­me­dels­för­må­ner m.m.,
   7. hjälp­me­del: sådana hjälp­me­del som avses i 8 kap. 7 § hälso-​ och sjuk­vårds­la­gen (2017:30),
   8. för­bruk­nings­ar­tik­lar: sådana för­bruk­nings­ar­tik­lar som avses i 8 kap. 9 § hälso-​ och sjuk­vårds­la­gen,
   9. övriga vård­pro­duk­ter: pro­duk­ter som inte omfat­tas av defi­ni­tio­nerna i punk­terna 5-8 men som till­han­da­hålls vid hälso-​ och sjuk­vård eller tand­vård och som en pati­ent får vid vård­till­fäl­let. Lag (2017:65).

4 §   Det som i denna lag sägs om en region gäl­ler även en kom­mun som inte ingår i en region. Lag (2019:959).

Rät­ten till ersätt­ning

5 §   En pati­ent har rätt till ersätt­ning för kost­na­der som har upp­kom­mit till följd av att han eller hon har tagit emot vård i ett annat land inom EES om
   1. pati­en­ten när kost­na­derna upp­kom till­hörde den per­son­krets för vil­ken Sve­rige är behö­rigt att med­dela sådant till­stånd till vård utan­för bosätt­nings­med­lems­sta­ten som avses i arti­kel 20 i för­ord­ning (EG) nr 883/2004,
   2. vår­den har till­han­da­hål­lits av hälso-​ och sjuk­vårds­per­so­nal, och
   3. pati­en­ten skulle haft rätt att få vår­den bekostad av det all­männa om den till­han­da­hål­lits i Sve­rige.

Ersätt­ning­ens stor­lek

6 §   Ersätt­ning läm­nas med högst det belopp som mot­sva­rar de fak­tiska kost­na­der för vår­den som har upp­kom­mit för pati­en­ten.

7 §   För hälso-​ och sjuk­vård och för annan tand­vård än sådan som avses i 10 § ska ersätt­ningen bestäm­mas till ett belopp som mot­sva­rar den vård­kost­nad som skulle ha upp­kom­mit om pati­en­tens vård hade till­han­da­hål­lits i Sve­rige. Det­samma gäl­ler för läke­me­del, andra varor, hjälp­me­del, för­bruk­nings­ar­tik­lar och övriga vård­pro­duk­ter som en pati­ent har tagit emot vid vård­till­fäl­let.

Vid bestäm­mande av ersätt­ning­ens stor­lek ska avdrag göras med ett belopp som mot­sva­rar de avgif­ter som pati­en­ten skulle ha beta­lat för vår­den i Sve­rige.

8 §   För hjälp­me­del och för­bruk­nings­ar­tik­lar som en pati­ent har inför­skaf­fat vid någon annan tid­punkt än vård­till­fäl­let ska ersätt­ningen bestäm­mas på samma sätt som anges i 7 §.

9 §   För läke­me­del och andra varor som en pati­ent har inför­skaf­fat vid en annan tid­punkt än vård­till­fäl­let, och för vilka det finns en åtminstone lik­vär­dig pro­dukt inom läke­me­dels­för­må­nerna enligt lagen (2002:160) om läke­me­dels­för­må­ner m.m., ska ersätt­ningen bestäm­mas till ett belopp som mot­sva­rar den kost­nads­re­du­ce­ring som pati­en­ten skulle haft rätt till om läke­med­let eller varan hade ingått i läke­me­dels­för­må­nerna.

Vid bestäm­man­det av ersätt­ning enligt första styc­ket ska för varje läke­me­del eller vara ett kost­nads­be­lopp fast­stäl­las som mot­sva­rar det lägsta för­sälj­nings­pris som har fast­ställts för en pro­dukt som är åtminstone lik­vär­dig och som ingår i läke­me­dels­för­må­nerna. Om det finns medi­cinska skäl, får dock ett högre för­sälj­nings­pris fast­stäl­las. Det belopp som vid en jäm­fö­relse mel­lan det fast­ställda kost­nads­be­lop­pet och den fak­tiska kost­nad som pati­en­ten har haft är lägst, ska läg­gas till grund för ersätt­ning­ens bestäm­mande.

10 §   För tand­vård som hade berät­ti­gat till stöd enligt lagen (2008:145) om stat­ligt tand­vårds­stöd om den hade till­han­da­hål­lits i Sve­rige ska ersätt­ningen bestäm­mas till ett belopp som mot­sva­rar vad För­säk­rings­kas­san skulle ha beta­lat om tand­vår­den till­han­da­hål­lits i Sve­rige. Det­samma gäl­ler för läke­me­del och övriga vård­pro­duk­ter som en pati­ent har tagit emot vid vård­till­fäl­let.

För­hands­be­sked

11 §   Om en pati­ent ansö­ker om det, ska För­säk­rings­kas­san lämna för­hands­be­sked om
   1. huruvida pati­en­ten har rätt till ersätt­ning enligt denna lag för viss vård som han eller hon avser att ta emot vid ett visst vård­till­fälle i ett annat EES-​land, och
   2. det högsta belopp ersätt­ning kan beta­las ut med för denna vård.

Har för­hands­be­sked läm­nats enligt första styc­ket är För­säk­rings­kas­san skyl­dig att vid senare pröv­ning av frå­gan om ersätt­ning till pati­en­ten för den angivna vår­den betala ut minst det belopp som angetts i för­hands­be­ske­det.

Utrednings-​ och upp­gifts­skyl­dig­het

12 §   För­säk­rings­kas­san ska, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt, i ett ärende om ersätt­ning eller för­hands­be­sked enligt denna lag inhämta ett ytt­rande från den region som enligt hälso-​ och sjuk­vårds­la­gen (2017:30) har ansvar för pati­en­tens vård i Sve­rige.

Om en region ska yttra sig i ett ärende som avser ersätt­ning för hjälp­me­del som berör en kom­mun som ingår i regi­o­nen, ska regi­o­nen inför ytt­ran­det sam­råda med kom­mu­nen. Lag (2019:959).

13 §   Myn­dig­he­ter ska inom ramen för ett för­fa­rande enligt 12 § eller på begä­ran lämna För­säk­rings­kas­san, regi­o­ner och kom­mu­ner sådana upp­gif­ter som är av bety­delse för tillämp­ningen av denna lag. Lag (2019:959).

Beslut om ersätt­ning och för­hands­be­sked

14 §   För­säk­rings­kas­san prö­var, efter ansö­kan från en pati­ent, frå­gor om ersätt­ning enligt denna lag.

Vid pröv­ningen av ansö­kan ska sär­skilt beak­tas
   1. sjuk­do­mens eller ska­dans karak­tär och för­vän­tade utveck­ling,
   2. pati­en­tens indi­vi­du­ella omstän­dig­he­ter i övrigt, och
   3. om det finns skäl att pri­o­ri­tera han­te­ringen av ansö­kan med beak­tande av 1 eller 2.

Ett beslut om ersätt­ning eller för­hands­be­sked ska all­tid inne­hålla de skäl som lig­ger till grund för beslu­tet.

Beslu­tade ersätt­ningar beta­las ut av För­säk­rings­kas­san.
Lag (2016:657).

15 §   Beslut om ersätt­ning eller för­hands­be­sked ska fat­tas så snart det är möj­ligt och senast 90 dagar från det att en full­stän­dig ansö­kan har kom­mit in till För­säk­rings­kas­san. Om det finns sär­skilda skäl, får denna tid över­skri­das.

Över­kla­gande

16 §   För­säk­rings­kas­sans beslut om ersätt­ning eller för­hands­be­sked enligt denna lag får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2013:513
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 2013.
   2. Lagen ska inte tilläm­pas för vård­kost­na­der som har upp­kom­mit före lagens ikraft­trä­dande.