Utlän­nings­lag (1989:529). För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2005:716

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Upp­hävd:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1989:529
Depar­te­ment: Utri­kes­de­par­te­men­tet
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2005:762
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1989:529
Depar­te­ment/myn­dig­het: Utri­kes­de­par­te­men­tet
Utfär­dad: 1989-​06-08
Omtryck: SFS 1994:515
Änd­rad: t.o.m. SFS

2005:762
Upp­hävd: 2006-​03-31
För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS

2005:716
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. Kra­ven för utlän­ning­ars vis­telse i Sve­rige m.m.

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   I denna lag ges reg­ler för utlän­ning­ars inresa, utresa, vis­telse i Sve­rige och arbete i Sve­rige som anställd samt för rät­ten till asyl här. I lagen anges också under vilka för­ut­sätt­ningar en utlän­ning kan avvi­sas eller utvi­sas ur lan­det.

Lagen skall tilläm­pas så, att utlän­ning­ars fri­het inte begrän­sas mer än vad som är nöd­vän­digt i varje enskilt fall. I fall som rör ett barn skall sär­skilt beak­tas vad hän­sy­nen till bar­nets hälsa och utveck­ling samt bar­nets bästa i övrigt krä­ver. Lag (1996:1379).

Passkrav

2 §   En utlän­ning som reser in i eller vis­tas i Sve­rige skall ha pass.

Rege­ringen får före­skriva undan­tag från kra­vet på pas­s­in­ne­hav.

Rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, Migra­tions­ver­ket före­skri­ver vilka hand­lingar som får god­tas som pass. Rege­ringen före­skri­ver vidare i vilka fall svenska myn­dig­he­ter får utfärda pass för utlän­ningar. Lag (2000:292).

Vise­rings­krav

3 §   En utlän­ning som reser in i eller vis­tas i Sve­rige skall ha vise­ring, om inte utlän­ningen har uppe­hålls­till­stånd eller är med­bor­gare i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge.

Rege­ringen får före­skriva andra undan­tag från kra­vet på vise­ring.

Krav på uppe­hålls­till­stånd

4 §   En utlän­ning som vis­tas i Sve­rige mer än tre måna­der skall ha uppe­hålls­till­stånd, om inte utlän­ningen är med­bor­gare i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge.

Rege­ringen får före­skriva andra undan­tag från kra­vet på uppe­hålls­till­stånd. Rege­ringen får också före­skriva krav på uppe­hålls­till­stånd redan efter en kor­tare vis­tel­se­tid i Sve­rige än tre måna­der.

Krav på arbets­till­stånd

5 §   En utlän­ning skall ha till­stånd för att arbeta i Sve­rige på grund av anställ­ning här eller utom­lands (arbets­till­stånd), om inte utlän­ningen har per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd eller är med­bor­gare i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge.

Rege­ringen får före­skriva andra undan­tag från kra­vet på arbets­till­stånd.


2 kap. När­mare om vise­ring, uppe­hålls­till­stånd och arbets­till­stånd

Vise­ring

1 §   Vise­ring inne­bär till­stånd att resa in i och vis­tas i Sve­rige under viss kor­tare tid.

Vise­ring får ges för högst tre måna­ders vis­telse vid varje till­fälle, om inte annat föl­jer av före­skrif­ter som rege­ringen med­de­lar.
Vise­ring får begrän­sas även i övrigt och får för­e­nas med de vill­kor som kan behö­vas.

Uppe­hålls­till­stånd

2 §   Uppe­hålls­till­stånd inne­bär till­stånd att resa in i och vis­tas i Sve­rige under viss tid (tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd) eller utan tids­be­gräns­ning (per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd).

3 §   Enligt bestäm­mel­serna i 3 kap. skall en utlän­ning i vissa fall ges uppe­hålls­till­stånd i Sve­rige.

4 §   Uppe­hålls­till­stånd får ges till
   1. en utlän­ning som är gift med eller sambo till någon som är bosatt i Sve­rige eller har bevil­jats uppe­hålls­till­stånd för bosätt­ning här, om makarna eller sam­borna sta­dig­va­rande sam­man­bott utom­lands,
   2. en utlän­ning som är under 18 år och ogift och som är eller har varit hem­ma­va­rande barn till någon som är bosatt i Sve­rige eller som har bevil­jats uppe­hålls­till­stånd för bosätt­ning här,
2 a. en utlän­ning som är under 18 år och ogift och som adop­te­rats eller som avses bli adop­te­rad av någon som vid tid­punk­ten för adop­tions­be­slu­tet var och som fort­fa­rande är bosatt i Sve­rige eller har bevil­jats uppe­hålls­till­stånd för bosätt­ning här, om utlän­ningen inte omfat­tas av 2 och om adop­tions­be­slu­tet
   - har med­de­lats eller avses komma att med­de­las av svensk dom­stol,
   - gäl­ler i Sve­rige enligt lagen (1971:796) om inter­na­tio­nella rätts­för­hål­lan­den rörande adop­tion, eller
   - gäl­ler i Sve­rige enligt lagen (1997:191) med anled­ning av Sve­ri­ges till­träde till Haag­kon­ven­tio­nen om skydd av barn och sam­ar­bete vid inter­na­tio­nella adop­tio­ner,
   3. en utlän­ning som på något annat sätt än som avses i 1-2 a är nära anhö­rig till någon som är bosatt i Sve­rige eller som har bevil­jats uppe­hålls­till­stånd för bosätt­ning här och som ingått i samma hus­håll som den per­so­nen,
   4. en utlän­ning som annars har sär­skild anknyt­ning till Sve­rige,
   5. en utlän­ning som av huma­ni­tära skäl bör få bosätta sig i Sve­rige,
   6. en utlän­ning som har fått arbets­till­stånd eller som har sin för­sörj­ning ord­nad på något annat sätt, och
   7. en utlän­ning som öns­kar vis­tas här i lan­det för stu­dier eller besök.

Uppe­hålls­till­stånd får också ges till en utlän­ning som
   1. är gift med eller sambo till någon som är bosatt i Sve­rige eller har bevil­jats uppe­hålls­till­stånd för bosätt­ning här, utan att makarna eller sam­borna sta­dig­va­rande sam­man­bott utom­lands, eller
   2. har för avsikt att ingå äkten­skap eller inleda ett sam­bo­för­hål­lande med en per­son som är bosatt i Sve­rige eller som har fått uppe­hålls­till­stånd för bosätt­ning här,
om för­hål­lan­det fram­står som seri­öst och sär­skilda skäl inte talar mot att till­stånd ges.

När en ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd grun­das på ett beslut om adop­tion som har med­de­lats av svensk dom­stol, skall den anknyt­ning som har upp­kom­mit genom beslu­tet god­tas i ären­det om uppe­hålls­till­stånd.

Vid pröv­ningen av en ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd enligt denna para­graf skall beak­tas om utlän­ningen kan för­vän­tas föra en heder­lig van­del. Lag (2001:201).

4 a §   På ansö­kan av för­un­der­sök­nings­le­da­ren får ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd ges en utlän­ning som vis­tas här, om det behövs för att för­un­der­sök­ning eller huvud­för­hand­ling i brott­mål skall kunna genom­fö­ras.
Lag (2004:206).

4 b §   Om det med hän­syn till utlän­ning­ens för­vän­tade lev­nads­sätt råder tvek­sam­het om uppe­hålls­till­stånd bör bevil­jas, får ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd ges. Lag (1995:773).

4 c §   Ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd får ges ett barn under 18 år som behö­ver vård enligt lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga.

Ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd får vidare ges ett barn under 18 år eller till en man om det behövs för att genom­föra en fader­skaps­ut­red­ning.

Om ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd getts ett barn enligt första eller andra styc­ket, får ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd ges också till bar­nets vård­nads­ha­vare. Lag (1996:13)

4 d §   En utlän­ning som med stöd av 4 § andra styc­ket bevil­jas uppe­hålls­till­stånd på grund av famil­jean­knyt­ning skall vid första besluts­till­fäl­let ges ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd. Det­samma gäl­ler när uppe­hålls­till­stånd bevil­jas utlän­ning­ens barn under 18 år med stöd av 4 § första styc­ket. Lag (2000:292).

4 e §   En utlän­ning som med stöd av 4 d § har fått ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd på grund av famil­jean­knyt­ning får ges ett nytt tids­be­grän­sat eller per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd endast om för­hål­lan­det består.

En utlän­ning med famil­jean­knyt­ning enligt 4 § andra styc­ket som har haft tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd i två år får ges ett per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd. Om det finns sär­skilda skäl, får per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd ges före tvåårs­pe­ri­o­dens slut.

Har ett för­hål­lande upp­hört, får uppe­hålls­till­stånd ändå ges, om
   1. utlän­ningen har sär­skild anknyt­ning till Sve­rige,
   2. för­hål­lan­det har upp­hört främst på grund av att i för­hål­lan­det utlän­ningen, eller utlän­ning­ens barn, utsatts för våld eller för annan all­var­lig kränk­ning av sin fri­het eller frid, eller
   3. andra starka skäl talar för att utlän­ningen skall ges fort­satt uppe­hålls­till­stånd. Lag (2000:292).

5 §   En utlän­ning som vill ha uppe­hålls­till­stånd i Sve­rige skall ha utver­kat ett sådant till­stånd före inre­san i lan­det.
En ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd får inte bifal­las efter inre­san.

Detta gäl­ler dock inte om
   1. utlän­ningen kan bevil­jas uppe­hålls­till­stånd här med stöd av 2 a kap. 2, 3 eller 4 § eller har rätt till uppe­hålls­till­stånd här enligt 3 kap. 4 §,
   2. utlän­ningen av huma­ni­tära skäl bör få bosätta sig här,
   3. en ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd avser för­läng­ning av ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd som getts en utlän­ning med famil­jean­knyt­ning med stöd av 4 § andra styc­ket,
   4. utlän­ningen kan bevil­jas eller har tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd här med stöd av 4 a §, eller
   5. det annars finns syn­ner­liga skäl.

En utlän­ning får bevil­jas uppe­hålls­till­stånd trots vad som sägs i första styc­ket om
   - utlän­ningen enligt 4 § första styc­ket 1, 2, 2 a, 3 eller 4 eller 4 § andra styc­ket 1 eller 2 har stark anknyt­ning till en per­son som är bosatt i Sve­rige, och
   - det inte skä­li­gen kan krä­vas att utlän­ningen åter­vän­der till ett annat land för att ge in ansö­kan där. Lag (2004:206).

5 a §   En ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd som avser för­läng­ning av en pågående vis­telse här för besök eller annan tids­be­grän­sad vis­telse får trots vad som före­skrivs i 5 § första styc­ket bifal­las, om utlän­ningen kan åbe­ropa vägande skäl för för­läng­ningen.
Lag (1995:773).

5 b §   Om det kom­mer fram nya omstän­dig­he­ter i ett ärende om verk­stäl­lig­het av ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning som vun­nit laga kraft får Migra­tions­ver­ket, på ansö­kan av en utlän­ning eller själv­mant, trots vad som före­skrivs i 5 § första styc­ket, bevilja uppe­hålls­till­stånd om
   1. utlän­ningen har rätt till uppe­hålls­till­stånd här enligt 3 kap. 4 §,
   2. det finns anled­ning att anta att det avsedda mot­ta­gar­lan­det inte kom­mer att vara vil­ligt att ta emot utlän­ningen,
   3. det finns medi­cinska hin­der mot att verk­ställa beslu­tet, eller
   4. det annars skulle vara huma­ni­tärt ange­lä­get.

Vid bedöm­ningen av om det finns sådana omstän­dig­he­ter som avses i första styc­ket 4 skall sär­skilt beak­tas om utlän­ningen har vis­tats i Sve­rige under lång tid och
   - avvisnings-​ eller utvis­nings­be­slu­tet på grund av för­hål­lan­dena i mot­ta­gar­lan­det inte bedöms kunna verk­stäl­las med tvång, eller
   - barns soci­ala situ­a­tion, vis­tel­se­tid i Sve­rige, anknyt­ning till Sve­rige lik­som ris­ken för att barns hälsa och utveck­ling ska­das.

Vid pröv­ning av en fråga om uppe­hålls­till­stånd enligt första styc­ket 2-4 skall det sär­skilt beak­tas om utlän­ningen gjort sig skyl­dig till brotts­lig­het eller brotts­lig­het i för­e­ning med annan missköt­sam­het.

Uppe­hålls­till­stånd får väg­ras om det behövs med hän­syn till rikets säker­het eller det, med hän­syn till vad som är känt om utlän­ning­ens tidi­gare verk­sam­het och övriga omstän­dig­he­ter, kan befa­ras att han eller hon kom­mer att begå eller med­verka till ter­ro­rist­brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för ter­ro­rist­brott eller för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till sådant brott.

Bestäm­mel­ser om att verk­stäl­lig­het av ett avvisnings-​ eller utvis­nings­be­slut inte får ske finns i 8 kap. 10 § tredje styc­ket. Av 7 kap. 15 § fram­går att Migra­tions­ver­ket inte får upp­häva en dom­stols dom eller beslut om utvis­ning på grund av brott eller med­dela uppe­hålls­till­stånd för en per­son som är utvi­sad på grund av brott. Lag (2005:762).

5 c §   Att en utlän­ning har bevil­jats uppe­hålls­till­stånd på ansö­kan av för­un­der­sök­nings­le­da­ren enligt 4 a § hind­rar inte att en ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd som gjorts av utlän­ningen prö­vas. Lag (2004:206).

Arbets­till­stånd

6 §   Arbets­till­stånd skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och för­e­nas med de övriga vill­kor som behövs.

I fråga om arbets­till­stånd tilläm­pas 5 och 5 a §§ på mot­sva­rande sätt.

Rege­ringen får med­dela ytter­li­gare före­skrif­ter om arbets­till­stånd.
Lag (1995:773).

Beslu­tande myn­dig­he­ter

7 §   Beslut om vise­ring, uppe­hålls­till­stånd och arbets­till­stånd med­de­las av Migra­tions­ver­ket. Beslut om vise­ring och uppe­hålls­till­stånd får med­de­las också av Utri­kes­de­par­te­men­tet.

Rege­ringen och, i den utsträck­ning rege­ringen före­skri­ver, Migra­tions­ver­ket får ge andra myn­dig­he­ter rätt att besluta om sådana till­stånd.

Rege­ringen får ge ett organ som är knu­tet till Sve­ri­ges exportråd rätt att besluta om vise­ring. Lag (2000:292).

7 a §   En enhet­lig vise­ring, som har utfär­dats av en behö­rig myn­dig­het i någon av de sta­ter som har till­trätt eller anslu­tit sig till kon­ven­tio­nen om till­lämp­ning av Scheng­enav­ta­let av den 14 juni 1985 eller som har slu­tit avtal om sam­ar­bete enligt kon­ven­tio­nen med kon­ven­tions­sta­terna, gäl­ler i Sve­rige.

Rege­ringen får ingå över­ens­kom­melse med en stat som sägs i första styc­ket om att den sta­tens behö­riga myn­dig­he­ter får med­dela beslut om vise­ring. Lag (2000:351).

8 §   Att rege­ringen eller Utlän­nings­nämn­den i vissa fall kan besluta om till­stånd fram­går av 7 kap. 5, 11, 16 och 17 §§. Lag (1994:138).

Åter­kal­lelse av till­stånd

9 §   Vise­ring, uppe­hålls­till­stånd och arbets­till­stånd får åter­kal­las om utlän­ningen med­ve­tet har läm­nat orik­tiga upp­gif­ter som varit av bety­delse för att få till­stån­det eller med­ve­tet för­ti­git omstän­dig­he­ter av sådan bety­delse.

Åter­kal­lelse får även ske om det finns andra sär­skilda skäl, i fråga om uppe­hålls­till­stånd dock endast om utlän­ningen ännu inte har rest in i Sve­rige.

Vid bedöm­ningen av om ett uppe­hålls­till­stånd bör åter­kal­las för en utlän­ning som har rest in i Sve­rige skall hän­syn tas till utlän­ning­ens anknyt­ning till det svenska sam­häl­let och till om andra huma­ni­tära skäl talar mot att till­stån­det åter­kal­las.
Där­vid skall sär­skilt beak­tas utlän­ning­ens lev­nads­om­stän­dig­he­ter och famil­je­för­hål­lan­den samt hur länge utlän­ningen har vis­tats i Sve­rige.

Om utlän­ningen har vis­tats här mer än fyra år med uppe­hålls­till­stånd när frå­gan om åter­kal­lelse av uppe­hålls­till­stånd enligt denna para­graf prö­vas av den myn­dig­het som först beslu­tar i saken, får beslut om åter­kal­lelse fat­tas endast om det finns syn­ner­liga skäl. Lag (1997:1224).

10 §   Uppe­hålls­till­stånd får åter­kal­las, om utlän­ningen har regi­stre­rats på spärr­lista som avses i 3 § 2 lagen (2000:344) om Scheng­ens infor­ma­tions­sy­stem och om det finns till­räck­liga skäl för en åter­kal­lelse. Lag (2000:351).

10 a §   Uppe­hålls­till­stånd för den som inte är med­bor­gare i en stat till­hö­rande den euro­pe­iska uni­o­nen får, även i andra fall än som avses i 9 § andra styc­ket, åter­kal­las om ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning av utlän­ningen har med­de­lats i en stat till­hö­rande den euro­pe­iska uni­o­nen eller i Norge eller Island och beslu­tet är grun­dat på att det före­lig­ger ett all­var­ligt hot mot den all­männa ord­ningen eller den inre säker­he­ten och på
   1. att utlän­ningen i den beslu­tande sta­ten har dömts för ett brott för vil­ket är före­skri­vet fäng­else i minst ett år, eller
   2. att utlän­ningen är skä­li­gen miss­tänkt för att ha begått ett grovt brott eller att det finns starka skäl som tyder på att han avser att begå ett sådant brott.

Första styc­ket gäl­ler inte sådan famil­je­med­lem till en med­bor­gare i en stat till­hö­rande den euro­pe­iska uni­o­nen eller till en med­bor­gare i Norge eller Island som utö­vat sin rätt till fri rör­lig­het enligt de reg­ler som gäl­ler inom den euro­pe­iska uni­o­nen.

Med famil­je­med­lem för­stås i före­gå­ende stycke
   - make, maka eller sambo,
   - barn under 21 år som är bero­ende av för­äl­dern för sin för­sörj­ning,
   - för­äl­der som är bero­ende av bar­net för sin för­sörj­ning.

Ett uppe­hålls­till­stånd får inte åter­kal­las innan sam­råd har skett med den stat som har beslu­tat om avvis­ning eller utvis­ning. Lag (2002:865).

11 §   Om utlän­ningen har rest in i lan­det, får ett uppe­hålls­till­stånd åter­kal­las
   1. om han bedri­ver sådan verk­sam­het som krä­ver arbets­till­stånd utan att ha sådant till­stånd,
   2. om han hand­lat på ett sådant sätt att det finns all­var­liga anmärk­ningar mot hans lev­nads­sätt, eller
   3. om det med hän­syn till hans tidi­gare verk­sam­het eller i övrigt kan antas att han kom­mer att bedriva sabo­tage, spi­o­neri eller olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het i Sve­rige eller i något annat nor­diskt land.

Åter­kal­lelse enligt första styc­ket får ske endast om frå­gan har väckts innan utlän­ningen har varit bosatt här i tre år med uppe­hålls­till­stånd. Lag (1996:1379).

12 §   Ett per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd skall åter­kal­las om utlän­ning­ens bosätt­ning i Sve­rige upp­hör.

13 §   Åter­kal­lelse av uppe­hålls­till­stånd och arbets­till­stånd beslu­tas av Migra­tions­ver­ket. Åter­kal­lelse av vise­ring beslu­tas av den myn­dig­het som har med­de­lat vise­ringen eller av Migra­tions­ver­ket.
Uppe­hålls­till­stånd eller vise­ring som har bevil­jats av Utri­kes­de­par­te­men­tet får åter­kal­las endast av depar­te­men­tet.
Lag (2000:292).

Bemyn­di­gan­den

14 §   Utö­ver vad som föl­jer av 2 a kap. 3 § får rege­ringen med­dela före­skrif­ter om
   1. uppe­hålls­till­stånd för stu­dier eller besök, och
   2. uppe­hålls­till­stånd av huma­ni­tära skäl.

Rege­ringen får också med­dela före­skrif­ter om att en ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd får bifal­las om det föl­jer av en över­ens­kom­melse med främ­mande stat, samt att uppe­hålls­till­stånd får åter­kal­las för de utlän­ningar som omfat­tas av avta­let om ett Euro­pe­iskt eko­no­miskt sam­ar­bets­om­råde (EES) eller avta­let mel­lan Euro­pe­iska gemen­ska­pen och dess med­lems­sta­ter å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rör­lig­het för per­so­ner även i andra fall än de som anges i 11 § första styc­ket.
Lag (2002:1111).

2 a kap.

Till­fäl­ligt skydd

1 §   I detta kapi­tel finns bestäm­mel­ser om till­fäl­ligt skydd enligt rådets direk­tiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om mini­mi­nor­mer för att ge till­fäl­ligt skydd vid mas­siv till­ström­ning av för­drivna per­so­ner och om åtgär­der för att främja en balans mel­lan med­lems­sta­ter­nas insat­ser för att ta emot dessa per­so­ner och bära följ­derna av detta.
Lag (2002:1111).

2 §   En utlän­ning som omfat­tas av ett beslut om till­fäl­ligt skydd enligt EG-​direktivet och som i enlig­het med direk­ti­vet över­förs till eller tas emot i Sve­rige skall ges ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd, uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd.

Uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd får väg­ras en utlän­ning endast om det före­lig­ger sådana omstän­dig­he­ter som inne­bär att en flyk­ting får väg­ras uppe­hålls­till­stånd enligt 3 kap. 4 §. Lag (2002:1111).

3 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att ytter­li­gare kate­go­rier av för­drivna per­so­ner utö­ver dem som omfat­tas av Euro­pe­iska uni­o­nens råds beslut får ges uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd om dessa per­so­ner har för­dri­vits av samma skäl och från samma ursprungs­land eller ursprungs­re­gion.

Före­skrif­ter som med­de­lats med stöd av första styc­ket skall anmä­las till riks­da­gen genom en sär­skild skri­velse inom tre måna­der. Lag (2002:1111).

4 §   Om ett uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd har getts till en per­son, får ett sådant till­stånd också ges till den som är gift eller sambo med den per­son som bevil­jats till­stånd, samt till en utlän­ning som är under arton år och ogift och som är barn antingen till den som bevil­jats till­stånd eller till den per­son som den som bevil­jats till­stånd är gift eller sambo med.

Annan nära anhö­rig till den som bevil­jats uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd får bevil­jas uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd under de för­ut­sätt­ningar som anges i 2 kap. 4 § första styc­ket 3 och 4 trots att den per­son som först bevil­jats till­stånd var­ken är bosatt i Sve­rige eller har bevil­jats uppe­hålls­till­stånd för bosätt­ning här.

Uppe­hålls­till­stånd enligt denna para­graf får med hän­vis­ning till rikets säker­het eller på grund av brotts­lig­het väg­ras en utlän­ning endast om det före­lig­ger sådana omstän­dig­he­ter som anges i 3 kap. 4 § andra styc­ket 1. Lag (2002:1111).

5 §   Att en utlän­ning har bevil­jats uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd hind­rar inte att en ansö­kan om asyl enligt 3 kap. 2 § prö­vas. Det­samma gäl­ler för ansö­kan om flyk­ting­för­kla­ring enligt 3 kap. 6 § och en ansö­kan om rese­do­ku­ment enligt 3 kap. 7 §.

Pröv­ningen av en ansö­kan enligt första styc­ket får skju­tas upp endast om det finns sär­skilda skäl för det. Om ansö­kan inte har prö­vats innan det till­fäl­liga skyd­det har upp­hört att gälla, skall den prö­vas så snart det kan ske efter denna tid­punkt.
Lag (2002:1111).

6 §   Ett uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd får inte gälla under längre tid än den tid som beslu­tats av Euro­pe­iska uni­o­nens råd.

Om ett pro­gram för att för­be­reda att utlän­ningen åter­vän­der själv­mant har inletts när ett uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd upp­hör, får till­stån­det för­längas högst två år för en per­son som del­tar i pro­gram­met. Detta till­stånd skall kal­las uppe­hålls­till­stånd efter till­fäl­ligt skydd.
Lag (2002:1111).

7 §   En utlän­ning som bevil­jas uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd skall också ges arbets­till­stånd för den tid som uppe­hålls­till­stån­det gäl­ler. Lag (2002:1111).

8 §   En utlän­ning som har bevil­jats uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd får över­fö­ras till en annan med­lems­stat, om utlän­ningen sam­tyc­ker till det. När över­fö­ringen sker skall till­stån­det i Sve­rige åter­kal­las. Lag (2002:1111).

9 §   En utlän­ning som har uppe­hålls­till­stånd med till­fäl­ligt skydd får utvi­sas på grund av brott endast om det före­lig­ger sådana omstän­dig­he­ter som inne­bär att en flyk­ting får utvi­sas enligt 4 kap. 10 § tredje styc­ket. Lag (2002:1111).


3 kap. Skydds­be­hö­vande

Defi­ni­tio­ner

1 §   Med asyl avses i denna lag uppe­hålls­till­stånd som bevil­jas en utlän­ning där­för att han är flyk­ting.

En ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd enligt 3 § skall hand­läg­gas som en asy­lan­sö­kan. Lag (1996:1379).

2 §   Med flyk­ting avses i denna lag en utlän­ning som befin­ner sig utan­för det land, som han är med­bor­gare i, där­för att han kän­ner väl­grun­dad fruk­tan för för­föl­jelse på grund av sin ras, natio­na­li­tet, till­hö­rig­het till en viss sam­hälls­grupp eller på grund av sin reli­giösa eller poli­tiska upp­fatt­ning, och som inte kan eller på grund av sin fruk­tan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Vad som nu har sagts gäl­ler obe­ro­ende av om för­föl­jel­sen utgår från lan­dets myn­dig­he­ter eller dessa inte kan antas bereda trygg­het mot för­föl­jelse från enskilda.

Som flyk­ting skall även anses den som är stats­lös och som av samma skäl befin­ner sig utan­för det land där han tidi­gare har haft sin van­liga vis­tel­se­ort och som inte kan eller på grund av sin fruk­tan inte vill åter­vända dit. Lag (1996:1379).

3 §   Med skydds­be­hö­vande i övrigt avses i denna lag en utlän­ning som i andra fall än som avses i 2 § läm­nat det land, som han är med­bor­gare i, där­för att han
   1. kän­ner väl­grun­dad fruk­tan för att straf­fas med döden eller med kropps­straff eller att utsät­tas för tor­tyr eller annan omänsk­lig eller för­ned­rande behand­ling eller bestraff­ning,
   2. på grund av en yttre eller inre väp­nad kon­flikt behö­ver skydd eller på grund av en mil­jö­ka­ta­strof inte kan åter­vända till sitt hem­land, eller
   3. på grund av sitt kön eller homo­sex­u­a­li­tet kän­ner väl­grun­dad fruk­tan för för­föl­jelse.

Som skydds­be­hö­vande skall även anses den som är stats­lös och som av samma skäl befin­ner sig utan­för det land där han tidi­gare haft sin van­liga vis­tel­se­ort och på i första styc­ket angivna grun­der inte kan eller på grund av sin fruk­tan inte vill åter­vända dit.
Lag (1996:1379).

Rät­ten till uppe­hålls­till­stånd

4 §   Utlän­ningar som avses i 2 och 3 §§ har rätt till uppe­hålls­till­stånd.

Uppe­hålls­till­stånd får dock väg­ras om
   1. det beträf­fande flyk­tingar enligt 2 § och skydds­be­hö­vande enligt 3 § första styc­ket 2 och 3 av hän­syn till vad som är känt om utlän­ning­ens tidi­gare verk­sam­het eller med hän­syn till rikets säker­het finns syn­ner­liga skäl att inte bevilja uppe­hålls­till­stånd, eller
   2. det beträf­fande en skydds­be­hö­vande som omfat­tas av 3 § första styc­ket 2 på grund av brotts­lig­het eller någon annan omstän­dig­het som hän­för sig till den skydds­be­hö­van­des per­son finns sär­skilda skäl att inte bevilja uppe­hålls­till­stånd,
   3. utlän­ningen har rest in från Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge och kan sän­das åter till något av dessa län­der i enlig­het med en över­ens­kom­melse mel­lan Sve­rige och det lan­det, såvida det inte är uppen­bart att han inte kom­mer att bevil­jas uppe­hålls­till­stånd där,
   4. utlän­ningen i annat fall före ankoms­ten till Sve­rige har uppe­hål­lit sig i ett annat land än hem­lan­det och, om han åter­sänds dit, är skyd­dad mot för­föl­jelse eller mot att sän­das till hem­lan­det och också mot att sän­das vidare till ett annat land där han inte har mot­sva­rande skydd,
   5. utlän­ningen har sär­skild anknyt­ning till ett annat land och där är skyd­dad på det sätt som anges i 4, eller
   6. utlän­ningen kan sän­das till ett land som till­trätt kon­ven­tio­nen rörande bestäm­man­det av den ansva­riga sta­ten för pröv­ningen av en ansö­kan om asyl som fram­ställts i en av med­lems­sta­terna i de euro­pe­iska gemen­ska­perna och utlän­ningen är skyd­dad i det lan­det på det sätt som anges i 4.
Lag (1997:433).

När flyk­ting­skap upp­hör

5 §   En flyk­ting upp­hör att vara flyk­ting om han
   1. av fri vilja på nytt använ­der sig av det lands skydd där han är med­bor­gare,
   2. efter att ha för­lo­rat sitt med­bor­gar­skap av fri vilja för­vär­var det på nytt,
   3. för­vär­var med­bor­gar­skap i ett nytt land och får det lan­dets skydd,
   4. av fri vilja åter­vän­der för att bosätta sig i det land, som avses i 2 §, eller
   5. inte längre befin­ner sig i en sådan situ­a­tion att han kan anses som flyk­ting enligt 2 § och där­för inte kan fort­sätta att vägra använda sig av det lands skydd, där han är med­bor­gare eller där han som stats­lös tidi­gare hade sin vis­tel­se­ort.

Flyk­ting­för­kla­ring

6 §   På begä­ran av en flyk­ting skall Migra­tions­ver­ket antingen i sam­band med att uppe­hålls­till­stånd bevil­jas eller där­ef­ter ange att han är flyk­ting (flyk­ting­för­kla­ring).

En flyk­ting­för­kla­ring skall åter­kal­las av Migra­tions­ver­ket, om det fram­kom­mer att utlän­ningen inte längre är att anse som flyk­ting enligt 2 §. Lag (2000:292).

Rese­do­ku­ment

7 §   För flyk­tingar och stats­lösa utfär­dar Migra­tions­ver­ket en sär­skild legi­ti­ma­tions­hand­ling för resor utan­för Sve­rige (rese­do­ku­ment) enligt de före­skrif­ter som rege­ringen med­de­lar.
Lag (2000:292).

Bemyn­di­gan­den

8 §   Rege­ringen får i fråga om en grupp av utlän­ningar med­dela före­skrif­ter om bevil­jande av per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd till skydds­be­hö­vande enligt 3 § första styc­ket 2.

Om det behövs med hän­syn till upp­komna begräns­ningar i Sve­ri­ges möj­lig­he­ter att ta emot utlän­ningar, får rege­ringen med­dela före­skrif­ter om att uppe­hålls­till­stånd inte får bevil­jas för skydds­be­hö­vande enligt 3 § första styc­ket 2.

Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om undan­tag från 4 § andra styc­ket 4 för de fall då utlän­ning­ens anknyt­ning till Sve­rige är av sådan art att utlän­ningen inte bör nekas att få sin ansö­kan om asyl prö­vad här.

Rege­ringen skall anmäla före­skrif­ter enligt andra styc­ket till riks­da­gen genom en sär­skild skri­velse inom tre måna­der.
Lag (1996:1379).


4 kap. Avvis­ning och utvis­ning

Avvis­ning

1 §   En utlän­ning får avvi­sas
   1. om han sak­nar pass när pass krävs för inresa eller vis­telse i Sve­rige,
   2. om han sak­nar vise­ring, uppe­hålls­till­stånd eller annat till­stånd som krävs för inresa, vis­telse eller arbete i Sve­rige,
   3. om det vid hans ankomst till Sve­rige fram­kom­mer att han tän­ker besöka något annat nor­diskt land men sak­nar erfor­der­ligt till­stånd att resa in dit,
   4. om han vid inre­san antingen und­vi­ker att lämna polis­myn­dig­he­ten begärda upp­gif­ter eller till polis­myn­dig­he­ten med­ve­tet läm­nar orik­tiga upp­gif­ter som är av bety­delse för rät­ten att resa in i Sve­rige eller med­ve­tet för­ti­ger någon sådan omstän­dig­het,
   5. om utlän­ningen inte upp­fyl­ler de krav för inresa som före­skrivs i arti­kel 5 i kon­ven­tio­nen om tillämp­ning av Scheng­enav­ta­let av den 14 juni 1985, eller
   6. om utlän­ningen avvi­sats eller utvi­sats från en stat som ingår i den euro­pe­iska uni­o­nen eller från Norge eller Island och för­hål­lan­dena är sådana som avses i 2 kap. 10 a § eller beslu­tet om avvis­ning eller utvis­ning grun­dats på att utlän­ningen har under­lå­tit att följa gäl­lande bestäm­mel­ser om utlän­ning­ars inresa eller vis­telse i sta­ten.

Avvis­ning enligt första styc­ket får inte ske av den som vid ankoms­ten till Sve­rige hade eller som där­ef­ter, under en tid, har haft ett uppe­hålls­till­stånd som har upp­hört att gälla.
Lag (2002:865).

2 §   En utlän­ning får vidare avvi­sas
   1. om det kan antas att han kom­mer att sakna till­räck­liga medel för sin vis­telse i Sve­rige eller i något annat nor­diskt land, som han tän­ker besöka, samt för sin hem­resa,
   2. om det kan antas att han under sin vis­telse i Sve­rige eller i något annat nor­diskt land inte kom­mer att för­sörja sig på ett ärligt sätt eller att han kom­mer att bedriva verk­sam­het som krä­ver arbets­till­stånd utan att ha sådant till­stånd,
   3. om han på grund av tidi­gare ådömt fri­hets­straff eller någon annan sär­skild omstän­dig­het kan antas komma att begå brott i Sve­rige eller i något annat nor­diskt land,
   4. om det med hän­syn till hans tidi­gare verk­sam­het eller i övrigt kan antas att han kom­mer att bedriva sabo­tage, spi­o­neri eller olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het i Sve­rige eller i något annat nor­diskt land, eller
   5. om det med stöd av lagen (1996:95) om vissa inter­na­tio­nella sank­tio­ner har före­skri­vits att avvis­ning kan ske.

En utlän­ning får avvi­sas även i andra fall när det har begärts av den cen­trala utlän­nings­myn­dig­he­ten i ett annat nor­diskt land och det kan antas att han annars beger sig till det lan­det.

Avvis­ning enligt denna para­graf får inte ske senare än tre måna­der efter utlän­ning­ens ankomst till Sve­rige och inte om utlän­ningen har vise­ring eller uppe­hålls­till­stånd. Lag (1996:96).

Utvis­ning när uppe­hålls­till­stånd upp­hört att gälla

3 §   En utlän­ning får utvi­sas ur Sve­rige, om han upp­hål­ler sig här efter det att hans uppe­hålls­till­stånd har löpt ut eller åter­kal­lats.

Hand­lägg­ning av ären­den om avvis­ning och utvis­ning enligt 1--3 §§

4 §   Migra­tions­ver­ket skall pröva ären­den om avvis­ning om
   1. utlän­ningen söker asyl här,
   2. utlän­ningen har en nära famil­je­med­lem som söker asyl här,
   3. utlän­ningen kan komma att avvi­sas enligt 1 § första styc­ket 6 eller 2 § andra styc­ket, eller
   4. utlän­ningen utan avbrott har vis­tats i Sve­rige mer än tre måna­der efter ankoms­ten när frå­gan väcks om hans avvis­ning.

I andra fall skall polis­myn­dig­he­ten pröva frå­gan om avvis­ning.

Om polis­myn­dig­he­ten anser det tvek­samt om avvis­ning bör ske, skall ären­det över­läm­nas till Migra­tions­ver­ket.
Lag (2002:865).

5 §   Beslut om utvis­ning enligt 3 § med­de­las av Migra­tions­ver­ket. Lag (2000:292).

6 §   Om en ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd avslås eller ett uppe­hålls­till­stånd åter­kal­las medan utlän­ningen befin­ner sig i Sve­rige, skall sam­ti­digt beslut med­de­las om avvis­ning eller utvis­ning, om inte sär­skilda skäl talar mot detta. Lag (1995:773).

Utvis­ning på grund av brott

7 §   En utlän­ning får utvi­sas ur Sve­rige om utlän­ningen döms för ett brott som kan leda till fäng­else eller om en dom­stol undan­rö­jer en vill­kor­lig dom eller skydds­till­syn som utlän­ningen har dömts till.

Utlän­ningen får dock utvi­sas endast om han döms till svå­rare straff än böter och
   1. det på grund av gär­ning­ens beskaf­fen­het och övriga omstän­dig­he­ter kan antas att han kom­mer att göra sig skyl­dig till fort­satt brotts­lig­het här i lan­det, eller
   2. brot­tet med hän­syn till den skada, fara eller kränk­ning som det har inne­bu­rit för enskilda eller all­männa intres­sen är så all­var­ligt att han inte bör få stanna kvar. Lag (1994:515).

8 §   Utvis­ning på grund av brott beslu­tas av den dom­stol som hand­läg­ger brott­må­let.

9 §   När en dom­stol enligt 34 kap. brotts­bal­ken beslu­tar att för­ändra en påföljd, som en utlän­ning har dömts till för­u­tom utvis­ning, får dom­sto­len även med­dela det beslut beträf­fande utvis­ningen, som för­änd­ringen av påföljd ger anled­ning till.

Vissa begräns­ningar för utvis­ning på grund av brott

10 §   När en dom­stol över­vä­ger om en utlän­ning bör utvi­sas enligt 7 §, skall den ta hän­syn till utlän­ning­ens anknyt­ning till det svenska sam­häl­let. Där­vid skall dom­sto­len sär­skilt beakta
   1. utlän­ning­ens lev­nads­om­stän­dig­he­ter,
   2. om utlän­ningen har barn i Sve­rige och, om så är fal­let, bar­nets behov av kon­takt med utlän­ningen, hur kon­tak­ten har varit och hur den skulle påver­kas av att utlän­ningen utvi­sas,
   3. utlän­ning­ens övriga famil­je­för­hål­lan­den, och
   4. hur länge utlän­ningen har vis­tats i Sve­rige.

En utlän­ning som hade vis­tats i Sve­rige med per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd sedan minst fyra år när åtal väck­tes eller som då var bosatt i Sve­rige sedan minst fem år, får utvi­sas endast om det finns syn­ner­liga skäl. Det­samma gäl­ler för en med­bor­gare i ett annat nor­diskt land som vid den angivna tid­punk­ten hade varit bosatt här sedan minst två år.

Den som är flyk­ting och har behov av fristad i Sve­rige får utvi­sas endast om han har begått ett syn­ner­li­gen grovt brott och det skulle med­föra all­var­lig fara för all­män ord­ning och säker­het att låta honom stanna här. Utvis­ning får också ske om han i Sve­rige eller utom­lands har bedri­vit verk­sam­het som har inne­bu­rit fara för rikets säker­het och det finns anled­ning att anta att han skulle fort­sätta sådan verk­sam­het här. Om en utlän­ning har en flyk­ting­för­kla­ring skall han anses som flyk­ting med behov av fristad i Sve­rige, om det inte är uppen­bart att han inte längre är flyk­ting med ett sådant behov.

En utlän­ning som kom till Sve­rige innan han fyllde fem­ton år och som när åtal väck­tes hade vis­tats här sedan minst fem år får inte utvi­sas. Lag (2004:515).

Utvis­ning i vissa andra fall

11 §   Om utvis­ning av hän­syn till rikets säker­het och på grund av befa­rad brotts­lig­het enligt lagen (2003:148) om straff för ter­ro­rist­brott finns bestäm­mel­ser i lagen (1991:572) om sär­skild utlän­nings­kon­troll. Lag (2003:153).

Beak­tande av hin­der mot verk­stäl­lig­het

12 §   När en fråga om avvis­ning eller utvis­ning prö­vas skall hän­syn tas till om utlän­ningen på grund av bestäm­mel­serna i 8 kap. 1, 2 eller 4 § inte kan sän­das till ett visst land eller om det annars finns sär­skilda hin­der mot att avgö­ran­det verk­ställs. Lag (2004:407).

Anvis­ningar om verk­stäl­lig­het

12 a §   I beslut om avvis­ning eller utvis­ning som med­de­las av rege­ringen, Utlän­nings­nämn­den eller Migra­tions­ver­ket skall anges till vil­ket land utlän­ningen skall avvi­sas eller utvi­sas.
Om det finns sär­skilda skäl får mer än ett land anges i beslu­tet.

Beslu­tet skall inne­hålla de anvis­ningar om verk­stäl­lig­he­ten som omstän­dig­he­terna i det enskilda fal­let kan ge anled­ning till.
Lag (2004:407).

Åter­trans­port i vissa fall

13 §   Om en utlän­ning, som enligt ett beslut som har med­de­lats med stöd av denna lag bara får uppe­hålla sig i en viss del av lan­det ändå uppe­hål­ler sig på en annan plats i Sve­rige, skall han genom polis­myn­dig­he­tens försorg föras till en plats där han får vis­tas.

För­bud att åter­vända till Sve­rige

14 §   När Migra­tions­ver­ket beslu­tar om avvis­ning eller utvis­ning, får beslu­tet för­e­nas med för­bud för utlän­ningen att under viss tid åter­vända till Sve­rige utan till­stånd av Migra­tions­ver­ket.

En dom eller ett beslut om utvis­ning på grund av brott skall inne­hålla för­bud för utlän­ningen att åter­vända till Sve­rige under viss tid eller utan tids­be­gräns­ning. I domen eller beslu­tet skall utlän­ningen upp­ly­sas om vil­ken dag för­bu­det upp­hör att gälla och om den påföljd som över­trä­delse av för­bu­det kan med­föra enligt 10 kap. 4 §. Lag (2000:292).

Sär­skilt till­stånd till kort besök i Sve­rige

15 §   En utlän­ning som med stöd av 14 § har för­bju­dits att åter­vända till Sve­rige under en viss tid eller för all­tid kan av Migra­tions­ver­ket ges sär­skilt till­stånd att göra ett kort besök här för syn­ner­li­gen vik­tiga ange­lä­gen­he­ter. Ett sådant till­stånd kan, om det finns sär­skilda skäl, ges även på ansö­kan av någon annan än utlän­ningen. Lag (2000:292).


5 kap. Kontroll-​ och tvångs­åt­gär­der

Kon­troll i sam­band med inresa och utresa

1 §   Vid inresa eller utresa skall en utlän­ning visa upp sitt pass för polis­myn­dig­he­ten, om inte annat föl­jer av före­skrif­ter som rege­ringen har med­de­lat. Utlän­ningen skall också lämna polis­myn­dig­he­ten de upp­lys­ningar och visa upp de hand­lingar som är av bety­delse för bedöm­ningen av utlän­ning­ens rätt till inresa och vis­telse i Sve­rige.

Tull­ver­ket och Kust­be­vak­ningen är skyl­diga att bistå poli­sen vid kon­trol­len av utlän­ning­ars inresa och utresa enligt denna lag. Migra­tions­ver­ket får efter över­ens­kom­melse med polis­myn­dig­he­ten bistå denna vid kon­trol­len. Kust­be­vak­ningen skall med­verka i poli­sens kon­troll­verk­sam­het genom att utöva kon­troll av sjö­tra­fi­ken. Lag (2000:292).

2 §   I sam­band med inre­se­kon­troll får en polis­man kropps­vi­si­tera en utlän­ning samt under­söka hans bagage, han­dres­gods, hand­väs­kor och lik­nande, i den utsträck­ning som det är nöd­vän­digt för att ta reda på utlän­ning­ens iden­ti­tet. Sådan under­sök­ning får också ske för att ta reda på utlän­ning­ens res­väg till Sve­rige, om denna är av bety­delse för bedöm­ningen av rät­ten att resa in i och vis­tas här i lan­det. En polis­man får i sam­band med inre­se­kon­trol­len även under­söka baga­geut­rym­men och övriga slutna utrym­men i bilar och andra trans­port­me­del i syfte att för­hindra att utlän­ningar reser in i Sve­rige i strid mot bestäm­mel­serna i denna lag eller i en för­fatt­ning som har utfär­dats med stöd av denna lag.

Om inre­se­kon­trol­len sker under med­ver­kan av Tull­ver­ket, Kust­be­vak­ningen eller med hjälp av en sär­skilt för­ord­nad pass­kon­trol­lant, skall pass och andra hand­lingar upp­vi­sas för tull­tjäns­te­man­nen, tjäns­te­man­nen vid Kust­be­vak­ningen eller pass­kon­trol­lan­ten. Dessa har under sådana omstän­dig­he­ter samma befo­gen­he­ter som anges i första styc­ket. Om Migra­tions­ver­ket med­ver­kar i kon­troll vid inresa skall pass och andra hand­lingar visas upp för tjäns­te­man­nen vid Migra­tions­ver­ket.

Pro­to­koll skall föras över kropps­vi­si­ta­tion. I pro­to­kol­let skall anges vad som har före­kom­mit vid visi­ta­tio­nen.
Lag (2000:292).

Trans­por­tö­rers kon­troll­skyl­dig­het

2 a §   En trans­por­tör skall kon­trol­lera att en utlän­ning, som han trans­por­te­rar till Sve­rige direkt från en stat som inte omfat­tas av kon­ven­tio­nen om till­lämp­ning av Scheng­enav­ta­let av den 14 juni 1985 (Scheng­en­kon­ven­tio­nen), inne­har pass och de till­stånd som krävs för att resa in i lan­det.

Trans­por­tö­ren skall, om det inte är obe­höv­ligt på grund av resul­ta­tet av kon­troll som utförs enligt första styc­ket, även kon­trol­lera att utlän­ningen har medel för sin hem­resa.
Lag (2004:407).

Omhän­der­ta­gande av pass

3 §   Om en utlän­ning vid ankoms­ten till Sve­rige eller där­ef­ter ansö­ker om uppe­hålls­till­stånd får Utlän­nings­nämn­den, Migra­tions­ver­ket eller polis­myn­dig­he­ten ta hand om hans pass eller annan iden­ti­tets­hand­ling i avvak­tan på att han får till­stånd att vis­tas här eller läm­nar lan­det.

Den verk­stäl­lande myn­dig­he­ten får i sam­band med verk­stäl­lig­he­ten av ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning ta hand om en hand­ling som avses i första styc­ket, i avvak­tan på att verk­stäl­lig­he­ten kan ske. Lag (2000:292).

Omhän­der­ta­gande av bil­jet­ter

4 §   En utlän­nings bil­jett för resan från Sve­rige får omhän­der­tas av Migra­tions­ver­ket eller polis­myn­dig­he­ten i avvak­tan på att utlän­ningen får till­stånd att vis­tas i Sve­rige eller läm­nar lan­det, om
   1. utlän­ningen sak­nar pass, vise­ring, uppe­hålls­till­stånd eller arbets­till­stånd när detta fordras för inresa eller vis­telse i Sve­rige, eller
   2. utlän­ningen kan antas komma att ansöka om uppe­hålls­till­stånd.

Bil­jet­ten får omhän­der­tas bara om det

dels fram­står som san­no­likt att utlän­ningen kom­mer att väg­ras till­stånd att vis­tas här,
dels finns anled­ning att anta att utlän­ningen annars gör sig av med bil­jet­ten och inte själv kan betala kost­na­den för sin resa från Sve­rige.

Migra­tions­ver­ket eller polis­myn­dig­he­ten får för­söka lösa in bil­jet­ten, om den annars skulle för­lora sitt värde. Om inlö­sen sker, skall omhän­der­ta­gan­det avse de pengar som då beta­las ut. Lag (2000:292).

Fin­gerav­tryck och foto­grafi

5 §   Migra­tions­ver­ket eller polis­myn­dig­he­ten får foto­gra­fera en utlän­ning och, om han fyllt 14 år, ta hans fin­gerav­tryck om
   1. utlän­ningen inte kan styrka sin iden­ti­tet vid ankoms­ten till Sve­rige,
   2. utlän­ningen ansö­ker om uppe­hålls­till­stånd och åbe­ro­par skäl som avses i 3 kap. 2 eller 3 §, eller
   3. det finns för­ut­sätt­ningar att ta utlän­ningen i för­var.
Lag (2000:292).

Kon­troll under vis­tel­sen i Sve­rige

6 §   En utlän­ning som vis­tas i Sve­rige är skyl­dig att på begä­ran av en polis­man visa upp sitt pass eller andra hand­lingar som visar att han har rätt att uppe­hålla sig i Sve­rige. Han är också skyl­dig att efter kal­lelse av Migra­tions­ver­ket eller polis­myn­dig­he­ten komma till ver­ket eller myn­dig­he­ten och lämna upp­gif­ter om sin vis­telse här. Om utlän­ningen inte gör det, får han häm­tas genom polis­myn­dig­he­tens försorg. Om det med hän­syn till utlän­ning­ens per­son­liga för­hål­lan­den eller av annan anled­ning kan antas att han inte skulle följa kal­lel­sen, får han häm­tas utan före­gå­ende kal­lelse.

Kust­be­vak­ningen skall med­verka i poli­sens kon­troll­verk­sam­het som sägs i första styc­ket genom att utöva kon­troll av och i anslut­ning till sjö­tra­fi­ken. Om kon­trol­len utövas av Kust­be­vak­ningen, skall pass eller andra hand­lingar upp­vi­sas för tjäns­te­man­nen vid Kust­be­vak­ningen.

Kon­trollåt­gär­der enligt första och andra styc­ket får vid­tas endast om det finns anled­ning att anta att utlän­ningen sak­nar rätt att uppe­hålla sig här eller om det annars finns sär­skild anled­ning till kon­troll. Lag (2000:351).

7 §   Om en utlän­ning väg­rar att följa ett beslut som Migra­tions­ver­ket fat­tat med stöd av 3--6 §§, får ver­ket begära biträde av polis­myn­dig­he­ten för att genom­föra beslu­tet. Lag (2000:292).


6 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser om för­var och upp­sikt m.m.

Kvar­hål­lande för utred­ning

1 §   En utlän­ning är skyl­dig att stanna kvar för utred­ning i sam­band med inresa eller utresa eller i sam­band med kal­lelse eller hämt­ning enligt 5 kap. 6 §, dock inte längre än nöd­vän­digt och inte i något fall längre än sex tim­mar, om inte beslut har med­de­lats om för­var enligt 2 eller 3 §.

Väg­rar utlän­ningen att full­göra denna skyl­dig­het, får han kvar­hål­las. Lag (1995:773).

För­var och upp­sikt

För­var av vuxna

2 §   En utlän­ning som har fyllt 18 år får tas i för­var om
   1. hans iden­ti­tet är oklar vid ankoms­ten till Sve­rige eller när han där­ef­ter ansö­ker om uppe­hålls­till­stånd och han inte kan göra san­no­likt att den iden­ti­tet han upp­ger är rik­tig samt hans rätt att få resa in i eller vis­tas i Sve­rige inte kan bedö­mas ändå, eller
   2. det är nöd­vän­digt för att en utred­ning om hans rätt att stanna i Sve­rige skall kunna genom­fö­ras, eller
   3. det är san­no­likt att han kom­mer att avvi­sas eller utvi­sas enligt 4 kap. 1, 2 eller 3 § eller fråga upp­kom­mer om verk­stäl­lig­het av ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning.

Beslut om för­var enligt första styc­ket 3 får med­de­las endast om det med hän­syn till utlän­ning­ens per­son­liga för­hål­lan­den eller övriga omstän­dig­he­ter finns anled­ning att anta att han annars kom­mer att hålla sig undan eller bedriva brotts­lig verk­sam­het i Sve­rige.
Lag (1996:1379).

För­var av barn

3 §   Ett utländskt barn under 18 år får tas i för­var endast om
   1. det är san­no­likt att bar­net kom­mer att avvi­sas enligt 4 kap. 1 eller 2 § och att för­ord­nande om ome­del­bar verk­stäl­lig­het enligt 8 kap. 8 § kom­mer att med­de­las eller fråga upp­kom­mer om verk­stäl­lig­het av ett sådant beslut om avvis­ning, och det finns en uppen­bar risk för att bar­net annars hål­ler sig undan och där­i­ge­nom även­ty­rar en före­stå­ende verk­stäl­lig­het som inte bör för­drö­jas, eller
   2. fråga upp­kom­mer om verk­stäl­lig­het av ett beslut om avvis­ning i annat fall än som sägs under 1 eller av ett beslut om utvis­ning enligt 4 kap. 3 § och det vid ett tidi­gare för­sök att verk­ställa beslu­tet inte visat sig till­räck­ligt att bar­net ställts under upp­sikt enligt bestäm­mel­serna i 5 § tredje styc­ket.

Bar­net får inte tas i för­var enligt första styc­ket 1 om det är till­räck­ligt att det ställs under upp­sikt enligt bestäm­mel­serna i 5 § andra styc­ket.

Bar­net får inte skil­jas från sin vård­nads­ha­vare eller, om de är flera, en av dem genom att vård­nads­ha­va­ren eller bar­net tas i för­var.
Har bar­net ingen vård­nads­ha­vare här i riket får det tas i för­var endast om det före­lig­ger syn­ner­liga skäl. Lag (1996:1379).

Begräns­ning av tiden för för­var

4 §   En utlän­ning får inte hål­las i för­var med stöd av 2 § första styc­ket 2 längre tid än 48 tim­mar.

I övrigt får en utlän­ning som fyllt 18 år inte hål­las kvar i för­var mer än två vec­kor, om det inte finns syn­ner­liga skäl för en längre tid. Om ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning har med­de­lats, får en sådan utlän­ning dock hål­las i för­var i högst två måna­der, om det inte finns syn­ner­liga skäl för en längre tid.

Ett utländskt barn under 18 år får inte hål­las i för­var längre tid än 72 tim­mar, eller om det finns syn­ner­liga skäl ytter­li­gare 72 tim­mar. Lag (1996:1379).

Upp­sikt

5 §   En utlän­ning som har fyllt 18 år kan, under de för­ut­sätt­ningar som anges i 2 §, i stäl­let för att tas i för­var stäl­las under upp­sikt, om detta är till­räck­ligt.

Ett utländskt barn under 18 år kan, under de för­ut­sätt­ningar som anges i 3 § första styc­ket 1 stäl­las under upp­sikt.

Ett utländskt barn under 18 år kan dess­utom stäl­las under upp­sikt när beslut har med­de­lats om avvis­ning i annat fall än som avses i andra styc­ket eller om utvis­ning enligt 4 kap. 3 §.

Upp­sikt inne­bär att utlän­ningen är skyl­dig att på vissa tider anmäla sig hos polis­myn­dig­he­ten i orten eller lämna ifrån sig sitt pass eller annan legi­ti­ma­tions­hand­ling eller upp­fylla andra sär­skilda vill­kor. Lag (1996:1379).

Ny pröv­ning

6 §   Ett beslut om för­var som avses i 4 § andra styc­ket skall prö­vas på nytt senast två vec­kor eller, om beslut har med­de­lats om avvis­ning eller utvis­ning, två måna­der efter den dag då för­vars­be­slu­tet verk­ställ­des.

Ett beslut om upp­sikt skall prö­vas på nytt inom sex måna­der från beslu­tet.

Om utlän­ningen hålls kvar i för­var eller fort­fa­rande skall stå under upp­sikt, skall ny pröv­ning fort­lö­pande ske inom samma tider.

Om ny pröv­ning inte sker inom före­skri­ven tid upp­hör beslu­tet om för­var eller upp­sikt att gälla.

7 §   Varje ny pröv­ning av ett beslut om för­var skall före­gås av en för­hand­ling. Detta gäl­ler även ett beslut om upp­sikt, om det inte med hän­syn till utred­ning­ens beskaf­fen­het eller andra omstän­dig­he­ter fram­står som uppen­bart att en sådan sak­nar bety­delse.

8 §   Om det inte längre finns skäl att hålla utlän­ningen i för­var eller under upp­sikt, skall åtgär­den ome­del­bart upp­hä­vas.

Beslu­tande myn­dig­he­ter

9 §   Beslut om för­var eller upp­sikt fat­tas av den myn­dig­het som hand­läg­ger ären­det.

Hand­läg­gande myn­dig­het är:

polis­myn­dig­he­ten:
      a) från det att en utlän­ning begär att få resa in i lan­det och till dess att ett ärende som skall prö­vas av Migra­tions­ver­ket tas emot av ver­ket eller utlän­ningen läm­nat lan­det,
      b) i och med att en dom eller ett beslut om utvis­ning enligt 4 kap. 7 § tas emot för verk­stäl­lig­het,
      c) i och med att ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning enligt 8 kap. 11 § andra styc­ket 3 eller ett ärende som läm­nas över enligt 8 kap. 17 § tas emot för verk­stäl­lig­het, utom när pröv­ning sker enligt 2 kap. 5 b §,
Migra­tions­ver­ket:
      a) i och med att ett ärende som skall prö­vas av Migra­tions­ver­ket tas emot av ver­ket, eller pröv­ning sker enligt 2 kap. 5 b §, och till dess att beslut med­de­las eller, i före­kom­mande fall, utlän­ningen har läm­nat lan­det; över­kla­gas beslu­tet eller får det verk­stäl­las trots att det inte vun­nit laga kraft eller på annan grund, är ver­ket hand­läg­gande myn­dig­het till dess ären­det tas emot av Utlän­nings­nämn­den respek­tive polis­myn­dig­he­ten, om ären­det över­läm­nats dit enligt 8 kap. 17 §,
      b) i och med att Utlän­nings­nämn­dens eller rege­ring­ens beslut om avvis­ning eller utvis­ning tas emot för verk­stäl­lig­het, under för­ut­sätt­ning att ären­det inte har läm­nats över till polis­myn­dig­he­ten enligt 8 kap. 17 §, och

Utlän­nings­nämn­den:

i och med att ären­det tas emot och till dess att beslut med­de­las och beslu­tet, i före­kom­mande fall, tas emot av Migra­tions­ver­ket eller polis­myn­dig­he­ten för verk­stäl­lig­het.

När ett ärende tagits emot i det depar­te­ment som har till upp­gift att bereda ären­det, anses rege­ringen som hand­läg­gande myn­dig­het. Beslut i frå­gor om för­var eller upp­sikt fat­tas av det stats­råd som skall före­dra ären­det. Beslut att ta eller hålla kvar någon i för­var kan inte fat­tas av rege­ringen.
Mot­sva­rande gäl­ler beträf­fande upp­sikt.

I ett ärende där beslut om inhi­bi­tion kan med­de­las med stöd av 8 kap. 10 § första styc­ket skall rege­ringen inte anses som hand­läg­gande myn­dig­het innan beslut om inhi­bi­tion med­de­lats.

Polis­myn­dig­he­ten får också fatta beslut om att till­fäl­ligt ta en utlän­ning i för­var eller ställa honom under upp­sikt, om det inte finns tid att avvakta den hand­läg­gande myn­dig­he­tens beslut. Beslut med stöd av detta stycke skall skynd­samt anmä­las till den myn­dig­het som hand­läg­ger ären­det, och denna myn­dig­het skall där­ef­ter ome­del­bart pröva om beslu­tet om för­var eller upp­sikt skall fort­sätta att gälla. Lag (2005:762).

10 §   Om en utlän­ning som har tagits i för­var eller står under upp­sikt avvi­sas eller utvi­sas, skall den myn­dig­het som fat­tar beslu­tet pröva om utlän­ningen fort­fa­rande skall hål­las i för­var eller stå under upp­sikt.

Rege­ringen får upp­häva beslut om för­var eller upp­sikt.

11 §   Att en polis­man i vissa fall får omhän­derta en utlän­ning i avvak­tan på polis­myn­dig­he­tens beslut om för­var fram­går av 11 § polisla­gen (1984:387).

Om utlän­nings­kon­troll sker under med­ver­kan av Tull­ver­ket, Kust­be­vak­ningen eller med hjälp av en sär­skilt för­ord­nad pass­kon­trol­lant, har tull­tjäns­te­man­nen, tjäns­te­man­nen vid Kust­be­vak­ningen eller pass­kon­trol­lan­ten samma rätt att omhän­derta en utlän­ning som polis­man­nen. Omhän­der­ta­gan­det skall så skynd­samt som möj­ligt anmä­las till en polis­man för pröv­ning av om åtgär­den skall bestå. Lag (1999:456).

Bestäm­mel­ser om för­hand­ling

12 §   För­hand­ling om för­var eller upp­sikt skall hål­las inför den myn­dig­het som beslu­tar om åtgär­den. Denna myn­dig­het får bestämma att för­hand­lingen i stäl­let skall hål­las av en tings­rätt.

Myn­dig­he­ten får bestämma att även någon annan än utlän­ningen skall höras vid för­hand­lingen. Om för­hand­lingen inte hålls vid den myn­dig­het som skall besluta om för­var eller upp­sikt, skall, för­u­tom utlän­ningen, en repre­sen­tant för myn­dig­he­ten vara när­va­rande.

I ären­den om uppe­hålls­till­stånd, avvis­ning eller utvis­ning som hand­läggs av rege­ringen, får det stats­råd som har till upp­gift att före­dra ären­den enligt denna lag eller den tjäns­te­man som stats­rå­det bestäm­mer, besluta om för­hand­lingen och utse en tings­rätt eller en för­valt­nings­myn­dig­het att hålla den. Där­vid gäl­ler andra styc­ket på mot­sva­rande sätt.

13 §   Utlän­ningen och andra per­so­ner som skall höras skall kal­las till för­hand­lingen. Om utlän­ningen hålls i för­var, skall den tings­rätt eller för­valt­nings­myn­dig­het som hål­ler för­hand­lingen besluta om hans instäl­lelse. Har kal­lelse till för­hand­lingen del­getts den som skall höras minst fyra dagar före för­hand­lingen och ute­blir den kal­lade utan att ha anmält laga för­fall, får tings­rät­ten eller för­valt­nings­myn­dig­he­ten besluta att han skall häm­tas genom polis­myn­dig­he­tens försorg. Hämt­ning av någon annan än utlän­ningen får dock ske endast om det finns syn­ner­liga skäl.

14 §   Vid för­hand­lingen skall noga utre­das de omstän­dig­he­ter som kan inverka på ären­dets avgö­rande. Utlän­ningen skall få till­fälle att ange sin stånd­punkt och att uttala sig om de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas i ären­det.

För­hand­ling vid tings­rätt skall ske enligt bestäm­mel­serna om bevisupp­tag­ning utom huvud­för­hand­ling i brott­mål i tillämp­liga delar. Utö­ver vad som föl­jer av 5 kap. 1 § rät­te­gångs­bal­ken får rät­ten besluta att för­hand­lingen skall hål­las inom stängda dör­rar, om det kan antas att det vid för­hand­lingen kom­mer fram upp­gif­ter, för vilka hos dom­sto­len gäl­ler sek­re­tess som anges i sek­re­tess­la­gen (1980:100).

För­hand­ling vid för­valt­nings­myn­dig­het skall ske enligt bestäm­mel­serna om munt­lig för­hand­ling i för­valt­nings­pro­cess­la­gen (1971:291) i tillämp­liga delar.

15 §   För instäl­lel­sen vid för­hand­lingen skall utlän­ningen få ersätt­ning av all­männa medel för resa och uppe­hälle, om det bedöms skä­ligt med hän­syn till hans eko­no­miska för­hål­lan­den, den tid han har vis­tats i Sve­rige samt övriga omstän­dig­he­ter. För­skott får bevil­jas på ersätt­ningen.

Andra per­so­ner som på kal­lelse har inställt sig vid för­hand­lingen för att höras har rätt till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel för kost­nad och tids­spil­lan med anled­ning av instäl­lel­sen. För­skott får bevil­jas på ersätt­ning för resa och uppe­hälle.

Ersätt­ning och för­skott beslu­tas av den myn­dig­het eller dom­stol som hål­ler för­hand­lingen.

När­mare bestäm­mel­ser om ersätt­ning och för­skott med­de­las av rege­ringen.

Verk­stäl­lig­het av beslut om för­var

16 §   Migra­tions­ver­ket sva­rar för att ett beslut om för­var verk­ställs. Lag (2000:292).

Biträde av poli­sen

17 §   På begä­ran av Migra­tions­ver­ket eller den myn­dig­het som annars har fat­tat ett beslut om för­var skall polis­myn­dig­he­ten lämna biträde för att genom­föra beslu­tet.

Om Migra­tions­ver­ket begär det, skall polis­myn­dig­he­ten även lämna biträde för att ombe­sörja för­flytt­ning av en utlän­ning som hålls i för­var. Lag (2000:292).

Behand­lingen av utlän­ningar som hålls i för­var

18 §   Utlän­ningar som hålls i för­var skall behand­las humant och deras vär­dig­het skall respek­te­ras. Lag (1997:432).

19 §   Utlän­ningar som hålls i för­var enligt denna lag skall vis­tas i loka­ler som har ord­nats sär­skilt för dem (för­varslo­ka­ler). Migra­tions­ver­ket har ansva­ret för för­varslo­ka­lerna och för behand­lingen och till­sy­nen av de utlän­ningar som hålls i för­var.

Migra­tions­ver­ket får besluta att en utlän­ning som hålls i för­var skall pla­ce­ras i kri­mi­nal­vårds­an­stalt, häkte eller poli­sar­rest, om
   1. utlän­ningen har utvi­sats på grund av brott enligt 4 kap. 7 §,
   2. utlän­ningen hålls avskild enligt 22 § och av säker­hets­skäl inte kan vis­tas i en för­varslo­kal, eller
   3. det annars finns syn­ner­liga skäl.

Ett barn under 18 år som hålls i för­var får inte pla­ce­ras i kri­mi­nal­vårds­an­stalt, häkte eller poli­sar­rest. Lag (2004:206).

20 §   För de utlän­ningar som skall vis­tas i för­varslo­kal enligt 19 § första styc­ket gäl­ler bestäm­mel­serna i 21-31 §§.

För utlän­ningar som pla­ce­rats i kri­mi­nal­vårds­an­stalt, häkte eller poli­sar­rest enligt 19 § andra styc­ket gäl­ler i stäl­let lagen (1976:371) om behand­lingen av häk­tade och anhållna m.fl.
i tillämp­liga delar. Sådana utlän­ningar skall där­ut­ö­ver bevil­jas de lätt­na­der och för­må­ner som kan med­ges med hän­syn till ord­ningen och säker­he­ten inom anstal­ten, häk­tet eller arres­ten. Lag (1997:432).

21 §   En utlän­ning som hålls i för­var får hind­ras att lämna för­varslo­ka­len och i övrigt under­kas­tas den begräns­ning av rörel­se­fri­he­ten som krävs för att ända­må­let med för­var till­go­do­ses eller som är nöd­vän­dig för ord­ningen och säker­he­ten i loka­len. Begräns­ning av rörel­se­fri­he­ten får också ske, om utlän­ningen utgör en all­var­lig fara för sig själv eller andra.

Verk­sam­het som rör för­var skall utfor­mas på ett sätt som inne­bär minsta möj­liga intrång i den enskil­des integri­tet och rät­tig­he­ter. Lag (1997:432).

22 §   En utlän­ning som hålls i för­var och har fyllt 18 år får hål­las avskild från andra som tagits i för­var, om det är nöd­vän­digt för ord­ningen och säker­he­ten i loka­len eller om utlän­ningen utgör en all­var­lig fara för sig själv eller andra.

Beslut om att hålla någon avskild fat­tas av Migra­tions­ver­ket. Beslu­tet skall omprö­vas så ofta det finns anled­ning till det, dock minst var tredje dag.

En utlän­ning som hålls avskild där­för att utlän­ningen utgör en fara för sig själv skall under­sö­kas av läkare så snart det kan ske. Lag (2000:292).

23 §   Utlän­ningar som hålls i för­var skall ges till­fälle till akti­vi­te­ter, för­strö­else, fysisk trä­ning och vis­telse utom­hus.
Lag (1997:432).

24 §   Om det inte i ett sär­skilt fall möter hin­der med hän­syn till för­vars­verk­sam­he­tens bedri­vande, skall en utlän­ning som hålls i för­var ges möj­lig­het att ta emot besök och på annat sätt ha kon­takt med per­so­ner utan­för loka­len.

Om det är nöd­vän­digt med hän­syn till säker­he­ten, får ett besök över­va­kas. Ett besök av ett offent­ligt biträde eller en advo­kat får över­va­kas endast om biträ­det eller advo­ka­ten själv begär det. Lag (1997:432).

25 §   En utlän­ning som hålls i för­var får inte utan till­stånd inneha alko­hol­hal­tiga dryc­ker eller andra berus­nings­me­del eller något annat som kan skada någon eller vara till men för ord­ningen inom loka­len. Lag (1997:432).

26 §   Om det finns skä­lig miss­tanke att en utlän­ning som hålls i för­var bär på sig något som utlän­ningen inte får inneha enligt 25 § eller enligt nar­ko­ti­ka­straff­la­gen (1968:64), får utlän­ningen kropps­vi­si­te­ras för kon­troll av detta.

Kropps­vi­si­ta­tion får inte göras mer ingå­ende än vad som krävs med hän­syn till ända­må­let med åtgär­den. All den hän­syn som omstän­dig­he­terna med­ger skall iakt­tas. Om möj­ligt skall ett vittne när­vara.

Kvin­nor får inte kropps­vi­si­te­ras av eller i när­varo av andra män än läkare eller legi­ti­me­rade sjuk­skö­ters­kor. Om en visi­ta­tion enbart inne­bär att före­mål som en kvinna har med sig under­söks, får den dock genom­fö­ras och bevitt­nas av en man.
Lag (1997:432).

27 §   En utlän­ning som hålls i för­var får inte ta emot en för­sän­delse utan före­gå­ende under­sök­ning, om det finns skä­lig miss­tanke att för­sän­del­sen inne­hål­ler sådan egen­dom som inte får inne­has enligt 25 § eller enligt nar­ko­ti­ka­straff­la­gen (1968:64).

Om utlän­ningen inte med­ger att för­sän­del­sen öpp­nas i hans eller hen­nes när­varo, skall för­sän­del­sen tas om hand för utlän­ning­ens räk­ning, men den får inte öpp­nas.

En under­sök­ning får inte avse det skrift­liga inne­hål­let i brev eller andra skrift­liga hand­lingar. För­sän­del­ser från offent­liga biträ­den, advo­ka­ter, inter­na­tio­nella organ som har behö­rig­het att ta emot kla­go­mål från enskilda eller från För­enta natio­ner­nas flyk­ting­kom­mis­sa­rie får ald­rig under­sö­kas.
Lag (1997:432).

28 §   Påträf­fas inom en för­varslo­kal eller hos en utlän­ning som hålls i för­var egen­dom som inte får inne­has enligt 25 § eller enligt nar­ko­ti­ka­straff­la­gen (1968:64), får egen­do­men tas om hand.

Kan det antas att en utlän­ning genom att inneha eller ta emot egen­dom enligt första styc­ket gjort sig skyl­dig till brott eller sak­nas känd ägare, skall egen­do­men skynd­samt över­läm­nas till poli­sen.

I annat fall skall egen­do­men tas om hand för utlän­ning­ens räk­ning. Lag (1997:432).

29 §   Egen­dom som har tagits om hand enligt 27 § andra styc­ket eller 28 § tredje styc­ket skall åter­läm­nas till utlän­ningen när för­vars­be­slu­tet har upp­hört att gälla. Lag (1997:432).

30 §   En utlän­ning som hålls i för­var har rätt att få sådan dager­sätt­ning och sär­skilt bidrag som avses i 17 och 18 §§ lagen (1994:137) om mot­ta­gande av asyl­sö­kande m.fl.
Lag (1997:432).

31 §   En utlän­ning som hålls i för­var skall ha till­gång till hälso-​ och sjuk­vård i samma omfatt­ning som den som ansökt om uppe­hålls­till­stånd enligt 3 kap. 2 eller 3 §§ även om utlän­ningen inte har ansökt om ett sådant till­stånd.

Om en utlän­ning som hålls i för­var behö­ver sjuk­hus­vård under för­vars­ti­den, skall utlän­ningen ges till­fälle till sådan vård.

Verk­sam­hets­che­fen för den sjuk­hu­sen­het där utlän­ningen vår­das skall se till att Migra­tions­ver­ket eller den som före­står för­varslo­ka­len genast under­rät­tas, om utlän­ningen öns­kar lämna eller redan har läm­nat sjuk­hu­set. Lag (2000:292).


7 kap. Över­kla­gande m.m.

Rät­ten att över­klaga

1 §   Beslut av för­valt­nings­myn­dig­he­ter i ären­den enligt denna lag får över­kla­gas endast om det anges i detta kapi­tel.

Rege­ringen får pröva ansök­ningar om upp­hä­vande av en avvis­ning eller en utvis­ning endast i de fall som anges i detta kapi­tel.

Beslut om avvis­ning och utvis­ning

Polis­myn­dig­he­tens beslut

2 §   En polis­myn­dig­hets beslut om avvis­ning får av utlän­ningen över­kla­gas till Migra­tions­ver­ket. Lag (2000:292).

Migra­tions­ver­kets beslut

3 §   Migra­tions­ver­kets beslut i fråga om avvis­ning eller utvis­ning samt om avslag på en ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd eller om åter­kal­lelse av ett uppe­hålls­till­stånd får av utlän­ningen över­kla­gas till Utlän­nings­nämn­den. Beslut om avslag på en ansö­kan enligt 2 kap. 5 b § får dock inte över­kla­gas.
Migra­tions­ver­kets beslut i fråga om arbets­till­stånd eller åter­kal­lelse av arbets­till­stånd får av utlän­ningen över­kla­gas till nämn­den under för­ut­sätt­ning att frå­gan om till­stånd har behand­lats i sam­band med ett beslut i fråga om avvis­ning eller utvis­ning.

Utlän­nings­nämn­den består av ord­fö­rande och övriga leda­mö­ter till det antal rege­ringen bestäm­mer. För ord­fö­rande skall fin­nas ersät­tare. Leda­mö­ter och ersät­tare för ord­fö­rande utses av rege­ringen. Ord­fö­rande och ersät­tare för ord­fö­rande skall vara juris­ter och ha erfa­ren­het av tjänst­gö­ring som domare eller annan lik­vär­dig erfa­ren­het. Lag (2005:762).

3 a §   Migra­tions­ver­kets beslut om avslag på en ansö­kan om tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd enligt 2 kap. 4 a § får över­kla­gas av för­un­der­sök­nings­le­da­ren till Utlän­nings­nämn­den.

Migra­tion­ver­kets beslut om avslag på en sådan ansö­kan får dock inte över­kla­gas av utlän­ningen. Lag (2004:206).

Beslut om flyk­ting­för­kla­ring och rese­do­ku­ment

4 §   Migra­tions­ver­kets beslut om flyk­ting­för­kla­ring eller rese­do­ku­ment samt åter­kal­lelse av flyk­ting­för­kla­ring får av utlän­ningen över­kla­gas till Utlän­nings­nämn­den. Lag (2000:292).

Beslut vid sidan av beslut om avvis­ning eller utvis­ning

5 §   När Migra­tions­ver­ket eller Utlän­nings­nämn­den fat­tar beslut i ett över­kla­gat ärende om avvis­ning eller utvis­ning, får beslut fat­tas också i fråga om uppe­hålls­till­stånd även om denna fråga inte har tagits upp av utlän­ningen.

Utlän­nings­nämn­den får vid pröv­ning av ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning besluta att utlän­ningen skall för viss tid för­bju­das att åter­vända till Sve­rige, även om lägre instans inte har med­de­lat ett sådant för­bud.

Migra­tions­ver­ket och Utlän­nings­nämn­den får vid pröv­ning av ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning sam­ti­digt med­dela sådant beslut angå­ende barn under sex­ton år som står under utlän­ning­ens vård­nad, även om lägre instans inte har prö­vat denna fråga. I ären­den hos Utlän­nings­nämn­den gäl­ler detta dock inte om det för bar­net har åbe­ro­pats sådana omstän­dig­he­ter som avses i 3 kap. 1 §, såvida det inte är uppen­bart att det inte finns grund för asyl. Lag (2000:292).

Beslut att omhän­derta bil­jett

6 §   Migra­tions­ver­kets eller en polis­myn­dig­hets beslut om att omhän­derta en bil­jett får av utlän­ningen över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2000:292).

Beslut om för­var

7 §   Beslut av en polis­myn­dig­het, av Migra­tions­ver­ket eller av Utlän­nings­nämn­den om för­var får av utlän­ningen över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Beslut om för­var får över­kla­gas utan sam­band med ären­det i övrigt och utan begräns­ning till viss tid.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Om ett beslut om för­var har fat­tats av det stats­råd som har till upp­gift att före­dra ären­den enligt denna lag, prö­var Rege­rings­rät­ten på fram­ställ­ning av utlän­ningen, om åtgär­den skall bestå.
Lag (2000:292).

7 a §   Migra­tions­ver­kets beslut i sär­skilda fall enligt 6 kap. 19 och 21-31 §§ får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2000:292).

Dom eller beslut om utvis­ning på grund av brott

8 §   En dom eller ett beslut om utvis­ning på grund av brott får över­kla­gas enligt vad som gäl­ler om över­kla­gande av all­män dom­stols dom eller beslut i brott­mål.

Beslut om ersätt­ning m.m.

9 §   En för­valt­nings­myn­dig­hets beslut
   1. om ersätt­ning i ett ärende som hand­läggs enligt denna lag,
   2. att avvisa ombud eller biträde, eller
   3. i en jävs­fråga,
får över­kla­gas utan sam­band med ären­det i övrigt.

Beslut om ersätt­ning över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (1995:74).

Beslut om kost­nads­an­svar och om sär­skild avgift

10 §   Beslut om betal­nings­skyl­dig­het enligt 9 kap. 2 § och om sär­skild avgift enligt 10 kap. 9 § får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2004:407).

Över­läm­nande av ären­den till rege­ringen

11 §   Migra­tions­ver­ket får med eget ytt­rande över­lämna ett ärende till Utlän­nings­nämn­den för avgö­rande, om ären­det på grund av famil­jean­knyt­ning eller av någon annan lik­nande orsak har sam­band med ett ärende enligt denna lag som prö­vas av nämn­den. Ären­den enligt 2 kap. 5 b § får inte över­läm­nas till Utlän­nings­nämn­den.

Migra­tions­ver­ket eller Utlän­nings­nämn­den får med eget ytt­rande över­lämna ett ärende till rege­ringen för avgö­rande om
   1. ären­det på grund av famil­jean­knyt­ning eller någon annan lik­nande orsak har sam­band med ett ärende enligt denna lag som prö­vas av rege­ringen,
   2. ären­det bedöms ha sådan bety­delse för rikets säker­het eller annars för all­män säker­het eller för rikets för­hål­lande till främ­mande makt eller mel­lan­folk­lig orga­ni­sa­tion att rege­ringen bör pröva ären­det,
   3. det bedöms vara av sär­skild vikt för led­ning av denna lags tillämp­ning att rege­ringen avgör ett ärende som kan antas få bety­delse för frå­gan om uppe­hålls­till­stånd för en grupp utlän­ningar som åbe­ro­par huvud­sak­li­gen samma skäl till stöd för sin ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd, eller
   4. det i andra fall än som anges i punkt 3 bedöms vara av syn­ner­lig vikt för led­ning av denna lags tillämp­ning att rege­ringen prö­var ett ärende.

När Migra­tions­ver­ket över­läm­nar ett ärende till rege­ringen skall ver­ket först sända ären­det till Utlän­nings­nämn­den.
Nämn­den skall med eget ytt­rande skynd­samt vida­re­be­fordra ären­det till rege­ringen. Av nämn­dens ytt­rande skall framgå vil­ken upp­fatt­ning nämn­den har i sak­frå­gan samt om ären­det bör avgö­ras av rege­ringen. Det som sägs i detta stycke gäl­ler dock endast för de ären­den där ett beslut av Migra­tions­ver­ket hade kun­nat över­kla­gas till nämn­den.

Vad som i 5 § före­skrivs om Migra­tions­ver­ket och Utlän­nings­nämn­den gäl­ler också rege­ringen, när den avgör ett över­läm­nat ärende.

Ären­den enligt 2 kap. 5 b § får inte över­läm­nas till rege­ringen. Lag (2005:762).

Nöjd­för­kla­ring

12 §   En utlän­ning som har rätt att över­klaga ett beslut om avvis­ning eller en dom eller ett beslut om utvis­ning kan för­klara att han avstår från att över­klaga beslu­tet eller domen i den delen (nöjd­för­kla­ring).

13 §   Nöjd­för­kla­ring avges inför
   1. den myn­dig­het som har med­de­lat beslu­tet eller domen,
   2. polis­myn­dig­het som inte har med­de­lat beslu­tet, eller
   3. che­fen för en kri­mi­nal­vårds­an­stalt eller che­fen för ett häkte eller någon annan tjäns­te­man där som har för­ord­nats att ta emot sådan för­kla­ring.

Nöjd­för­kla­ringen får dock avges inför en annan myn­dig­het än den som har med­de­lat beslu­tet eller domen bara i vitt­nes när­varo och om den som tar emot för­kla­ringen har till­gång till en utskrift av beslu­tet eller domen eller ett bevis om vad avgö­ran­det inne­hål­ler.
Lag (1990:1040).

14 §   En nöjd­för­kla­ring kan inte åter­tas. Om utlän­ningen har över­kla­gat beslu­tet eller domen när nöjd­för­kla­ringen avges, skall hans över­kla­gande i fråga om avvis­ning eller utvis­ning anses åter­kal­lat genom nöjd­för­kla­ringen. Om utlän­ningen ansökt om uppe­hålls­till­stånd, arbets­till­stånd, rese­do­ku­ment, flyk­ting­för­kla­ring eller främ­lings­pass skall ansök­ningen anses åter­kal­lad genom nöjd­för­kla­ringen.

Upp­hä­vande av avvisnings-​ och utvis­nings­be­slut i vissa fall

15 §   Om Migra­tions­ver­ket efter ompröv­ning eller pröv­ning enligt 2 kap. 5 b § bevil­jar en utlän­ning uppe­hålls­till­stånd, får ver­ket sam­ti­digt upp­häva ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning. Med­de­lar Migra­tions­ver­ket ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd utan att upp­häva beslu­tet om avvis­ning eller utvis­ning, får detta inte verk­stäl­las medan till­stån­det gäl­ler.

Migra­tions­ver­ket får dock inte upp­häva en dom­stols dom eller beslut om utvis­ning eller med­dela uppe­hålls­till­stånd för den som har utvi­sats genom en sådan dom eller ett sådant beslut.
Lag (2005:762).

16 §   Om rege­ringen fin­ner att en dom eller ett beslut om utvis­ning på grund av brott inte kan verk­stäl­las eller om det annars finns sär­skilda skäl för att beslu­tet inte längre skall gälla, får rege­ringen upp­häva avgö­ran­det helt eller del­vis. Där­vid får rege­ringen fatta beslut också i fråga om uppe­hålls­till­stånd och arbets­till­stånd.

Om domen eller beslu­tet om utvis­ning inte upp­hävs kan, i fall som avses i första styc­ket, ett tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd och arbets­till­stånd med­de­las av rege­ringen. Utvis­nings­be­slu­tet får inte verk­stäl­las medan till­stån­det gäl­ler. Lag (1991:1573).

17 §   Ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd enligt 2 kap. 5 b § ges in till och prö­vas av Migra­tions­ver­ket. Lag (2005:762).

18 §   Har en utlän­ning läm­nat orik­tig upp­gift om sitt namn, sin natio­na­li­tet eller annan omstän­dig­het av bety­delse för hans iden­ti­tet och har upp­gif­ten tagits in i en myn­dig­hets beslut, får myn­dig­he­ten besluta om rät­telse. Lag (1995:773).


8 kap. Verk­stäl­lig­het

Hin­der mot verk­stäl­lig­het

Risk för döds­straff, kropps­straff eller tor­tyr

1 §   En avvis­ning eller en utvis­ning får ald­rig verk­stäl­las till ett land om det finns skä­lig anled­ning att tro att utlän­ningen där skulle vara i fara att straf­fas med döden eller med kropps­straff eller att utsät­tas för tor­tyr eller annan omänsk­lig eller för­ned­rande behand­ling eller bestraff­ning och inte hel­ler till ett land där han inte är skyd­dad mot att sän­das vidare till ett land där han skulle vara i sådan fara. Lag (1996:1379).

Risk för för­föl­jelse

2 §   När en avvis­ning eller en utvis­ning skall verk­stäl­las, får utlän­ningen inte sän­das till ett land där han ris­ke­rar att utsät­tas för för­föl­jelse och inte hel­ler till ett land där han inte är skyd­dad mot att sän­das vidare till ett land där han löper risk för för­föl­jelse.

En utlän­ning får dock sän­das till ett land som avses i första styc­ket, om det inte går att sända honom till något annat land och utlän­ningen genom ett syn­ner­li­gen grovt brott har visat att det skulle vara för­e­nat med all­var­lig fara för all­män ord­ning och säker­het att låta honom stanna i Sve­rige. Detta gäl­ler inte om den för­föl­jelse som hotar honom i det andra lan­det inne­bär fara för hans liv eller annars är av sär­skilt svår beskaf­fen­het.

Likaså får utlän­ningen sän­das till ett land som avses i första styc­ket, om han har bedri­vit verk­sam­het som har inne­bu­rit fara för Sve­ri­ges säker­het och det finns anled­ning att anta att han skulle fort­sätta sådan verk­sam­het här och han inte kan sän­das till något annat land.

3 §   har upp­hävts genom lag (1996:1379).

4 §   En utlän­ning som avses i 3 kap. 3 § första styc­ket 2 får inte sän­das till sitt hem­land eller till ett land, där han ris­ke­rar att sän­das vidare till hem­lan­det, om han har syn­ner­liga skäl mot detta.
Lag (1996:1379).

Vart verk­stäl­lig­he­ten skall ske

5 §   Om det inte finns hin­der mot verk­stäl­lig­he­ten enligt 1, 2 eller 4 §, skall
   1. ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning som med­de­las av rege­ringen, Utlän­nings­nämn­den, eller Migra­tions­ver­ket verk­stäl­las genom att utlän­ningen sänds till det land eller, om flera län­der angetts, något av de län­der som anges i beslu­tet,
   2. ett beslut om avvis­ning som med­de­las av en polis­myn­dig­het samt dom­stols dom eller beslut om utvis­ning verk­stäl­las genom att utlän­ningen sänds till sitt hem­land eller, om möj­ligt, till det land från vil­ket utlän­ningen kom till Sve­rige. Om verk­stäl­lig­het inte kan genom­fö­ras till något av dessa län­der får en utlän­ning i stäl­let sän­das till ett land som utlän­ningen har anknyt­ning till.

En utlän­ning som skall avvi­sas eller utvi­sas får all­tid sän­das till ett land som utlän­ningen visar att mot­ta­gande kan ske i.
Lag (2004:407).

6 §   En utlän­ning som har kom­mit till Sve­rige med ett far­tyg eller ett luft­far­tyg direkt från en stat som inte omfat­tas av kon­ven­tio­nen om tillämp­ning av Scheng­enav­ta­let av den 14 juni 1985 (Scheng­en­kon­ven­tio­nen) och som avvi­sats där­för att han sak­nar pass eller de till­stånd som krävs för att resa in i lan­det eller medel för sin hem­resa, får föras till­baka till far­ty­get eller luft­far­ty­get eller sät­tas ombord på annat sådant med samma ägare eller bru­kare (trans­por­tö­ren). Om det är nöd­vän­digt att bevak­nings­per­so­nal föl­jer med skall även den ges plats på far­ty­get eller luft­far­ty­get.

Väg­rar befäl­ha­va­ren på far­ty­get eller luft­far­ty­get att ta emot utlän­ningen eller bevak­nings­per­so­na­len, får polis­myn­dig­he­ten före­lägga honom vite.

Första styc­ket gäl­ler inte om far­ty­get eller luft­far­ty­get skall avgå till ett land dit utlän­ningen inte får sän­das enligt 1, 2 eller 4 §. Lag (2004:407).

Verk­stäl­lig­het av icke laga­kraft­vunna beslut

7 §   En polis­myn­dig­hets beslut om avvis­ning skall verk­stäl­las även om det har över­kla­gats.

Migra­tions­ver­kets beslut om avvis­ning eller utvis­ning får verk­stäl­las fastän beslu­tet inte har vun­nit laga kraft, om utlän­ningen har avgett nöjd­för­kla­ring.

Verk­stäl­lig­het får också ske om utlän­ningen har avgett nöjd­för­kla­ring beträf­fande en dom­stols dom eller beslut om utvis­ning på grund av brott och åkla­ga­ren med­ger det.

Ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning får dock inte verk­stäl­las för­rän en ådömd fäng­el­se­på­följd har avtjä­nats eller verk­stäl­lig­he­ten av den har flyt­tats över till ett annat land. Har all­mänt åtal väckts mot utlän­ningen får ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning inte verk­stäl­las för­rän åta­let har prö­vats slut­ligt, såvida inte åta­let läggs ned. Lag (2000:292).

8 §   Migra­tions­ver­ket får för­ordna att ver­kets beslut om avvis­ning får verk­stäl­las även om det inte har vun­nit laga kraft (ome­del­bar verk­stäl­lig­het), om det är uppen­bart att det inte finns grund för asyl och att uppe­hålls­till­stånd inte hel­ler skall bevil­jas på någon annan grund.

Beslut om ome­del­bar verk­stäl­lig­het får med­de­las senare än tre måna­der efter den första ansö­kan om uppe­hålls­till­stånd efter ankoms­ten till lan­det bara om syn­ner­liga skäl talar för detta.

Beslut om ome­del­bar verk­stäl­lig­het får inte med­de­las beträf­fande en utlän­ning i fall där ett tidi­gare beslut om avvis­ning eller utvis­ning upp­hört att gälla enligt 15 §.
Lag (2005:762).

Avbry­tande av verk­stäl­lig­he­ten (inhi­bi­tion)

9 §   Om en utlän­ning har över­kla­gat ett beslut om avvis­ning med för­ord­nande om ome­del­bar verk­stäl­lig­het enligt 8 §, skall Migra­tions­ver­ket pröva om verk­stäl­lig­he­ten av beslu­tet tills vidare skall avbry­tas (inhi­bi­tion). I sam­band med ompröv­ning av ett avvis­nings­be­slut med ett sådant för­ord­nande skall Migra­tions­ver­ket pröva om inhi­bi­tion skall med­de­las. Lag (2000:292).

10 §   Rege­ringen får, vid pröv­ning av en fråga om upp­hä­vande av en dom­stols dom eller beslut om utvis­ning, besluta om inhi­bi­tion av det tidi­gare med­de­lade beslu­tet.

Om det i andra fall finns sär­skilda skäl till det får Migra­tions­ver­ket besluta om inhi­bi­tion.

I ett ärende enligt 2 kap. 5 b § får verk­stäl­lig­het av ett laga­kraft­vun­net avvisnings-​ eller utvis­nings­be­slut inte ske för­rän Migra­tions­ver­ket fat­tat beslut i fråga om uppe­hålls­till­stånd. Detta gäl­ler inte ett avvisnings-​ eller utvis­nings­be­slut som skall verk­stäl­las av polis­myn­dig­he­ten enligt 11 § andra styc­ket 3. Lag (2005:762).

10 a §   Om ett inter­na­tio­nellt organ som har rätt att pröva kla­go­mål från enskilda rik­tar en begä­ran till Sve­rige om inhi­bi­tion av ett avvis­nings­be­slut eller ett utvis­nings­be­slut, skall inhi­bi­tion med­de­las om inte syn­ner­liga skäl talar mot detta.
Lag (1996:1379).

Verk­stäl­lande myn­dig­het

11 §   Beslut om avvis­ning eller utvis­ning skall verk­stäl­las av Migra­tions­ver­ket om inte annat sägs i andra eller tredje styc­ket.

Polis­myn­dig­he­ten skall verk­ställa
   1. polis­myn­dig­hets beslut om avvis­ning,
   2. dom­stols dom eller beslut om utvis­ning enligt 4 kap. 7 §,
   3. beslut om avvis­ning eller utvis­ning i ären­den där frå­gor om rikets säker­het eller all­män säker­het prö­vats, om rege­ringen eller Utlän­nings­nämn­den bestäm­mer det.

Migra­tions­ver­ket får lämna över ett avvisnings-​ eller utvis­nings­ä­rende till polis­myn­dig­he­ten för verk­stäl­lig­het enligt de för­ut­sätt­ningar som anges i 8 kap. 17 §.
Lag (2000:292).

Tid­punk­ten för verk­stäl­lig­het

12 §   En polis­myn­dig­hets beslut om avvis­ning, Migra­tions­ver­kets beslut om avvis­ning med för­ord­nande om ome­del­bar verk­stäl­lig­het samt dom­stols dom eller beslut om utvis­ning skall verk­stäl­las sna­rast möj­ligt.

I andra fall än som avses i första styc­ket, skall en utlän­ning som har avvi­sats lämna lan­det inom två vec­kor och en utlän­ning som har utvi­sats lämna lan­det inom fyra vec­kor efter det att beslu­tet vann laga kraft, om inte annat bestäms i beslu­tet.

Om utlän­ningen inte läm­nar lan­det inom den före­skrivna tiden eller det med säker­het måste antas att han inte har för avsikt att fri­vil­ligt lämna lan­det inom denna tid, skall beslu­tet verk­stäl­las så snart det kan ske av den myn­dig­het som enligt 11 § är ansva­rig för verk­stäl­lig­he­ten. Lag (2000:292).

Under­rät­telse om hin­der mot verk­stäl­lig­het

13 §   Om en verk­stäl­lande polis­myn­dig­het fin­ner att verk­stäl­lig­he­ten inte kan genom­fö­ras eller att ytter­li­gare besked behövs, skall myn­dig­he­ten under­rätta Migra­tions­ver­ket om detta.

Migra­tions­ver­ket får i ett sådant fall besluta i fråga om verk­stäl­lig­he­ten eller vidta de åtgär­der i övrigt som behövs.

Om verk­stäl­lig­he­ten avser en dom eller ett beslut om utvis­ning på grund av brott, skall Migra­tions­ver­ket skynd­samt över­lämna ären­det till rege­ringen för pröv­ning om verk­stäl­lig­he­ten inte kan genom­fö­ras. Lag (2000:292).

När ett beslut skall anses verk­ställt

14 §   Ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning skall anses verk­ställt, om utlän­ningen har läm­nat lan­det och beslu­tet har vun­nit laga kraft.

Pre­skrip­tion

15 §   Ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning, som inte har med­de­lats av all­män dom­stol, upp­hör att gälla, om det inte har verk­ställts inom fyra år från det att beslu­tet vann laga kraft.

Om en utlän­ning inte har kun­nat anträf­fas för verk­stäl­lig­het av ett beslut enligt första styc­ket inom fyra­års­ti­den, och frå­gan om verk­stäl­lig­het fort­fa­rande får ske kom­mer upp där­ef­ter, skall beslu­tet anses verk­ställt enligt 14 § inom fyra­års­ti­den, om inte annat visas.

Ny verk­stäl­lig­het

16 §   Om en utlän­ning som har avvi­sats eller utvi­sats med för­bud att åter­vända ändå åter­kom­mer till Sve­rige utan att ha fått sär­skilt till­stånd till ett kort besök här enligt 4 kap. 15 § eller stan­nar kvar här efter det att gil­tig­hets­ti­den för ett sådant sär­skilt till­stånd har gått ut, skall beslu­tet verk­stäl­las på nytt.

17 §   Migra­tions­ver­ket får lämna över ett avvisnings-​ eller utvis­nings­ä­rende för verk­stäl­lig­het till polis­myn­dig­he­ten, om den som skall avvi­sas eller utvi­sas hål­ler sig undan och inte kan anträf­fas utan polis­myn­dig­he­tens med­ver­kan eller om det kan antas att tvång kom­mer att behö­vas för att genom­föra verk­stäl­lig­he­ten. Lag (2000:292).


9 kap. Kost­nads­an­svar

Utlän­ning­ens ansvar för rese­kost­na­der

1 §   Om en utlän­ning avvi­sas eller utvi­sas, är han skyl­dig att betala kost­na­den för sin egen resa till den ort dit han sänds eller åläggs att resa genom en myn­dig­hets försorg.

Det­samma gäl­ler när en utlän­ning som bara får vis­tas i en viss del av Sve­rige, genom polis­myn­dig­he­tens försorg förs till­baka till en plats där han får vis­tas.

Trans­por­tö­rens kost­nads­an­svar

2 §   Om en utlän­ning som har kom­mit till Sve­rige med ett far­tyg eller ett luft­far­tyg direkt från en stat som inte omfat­tas av kon­ven­tio­nen om tillämp­ning av Scheng­enav­ta­let av den 14 juni 1985 (Scheng­en­kon­ven­tio­nen) avvi­sas där­för att han sak­nar pass eller de till­stånd som krävs för att resa in i lan­det eller medel för sin hem­resa, är trans­por­tö­ren skyl­dig att ersätta sta­ten för
   1. kost­na­den för utlän­ning­ens resa från Sve­rige,
   2. rese­kost­na­den från Sve­rige och till­baka för den bevak­nings­per­so­nal som behö­ver följa med, och
   3. kost­na­den för utlän­ning­ens uppe­hälle här innan avvis­ningen kan verk­stäl­las, om dröjs­må­let av verk­stäl­lig­he­ten beror på trans­por­tö­ren.

Trans­por­tö­ren skall helt eller del­vis befrias ifrån denna skyl­dig­het, om
   1. han visar att han har haft skä­lig anled­ning att anta att utlän­ningen hade rätt att resa in i Sve­rige, eller
   2. det med hän­syn till kost­na­dens stor­lek eller av andra skäl fram­står som uppen­bart oskä­ligt att kräva ut kost­na­den.
Lag (2004:407).

3 §   Om en utlän­ning, som är anställd ombord på ett far­tyg eller ett luft­far­tyg eller som utan tillå­telse har följt med detta, läm­nar far­ty­get eller luft­far­ty­get under dess uppe­håll i Sve­rige och olov­li­gen reser in i Sve­rige och avvi­sas, är far­ty­gets eller luft­far­ty­gets ägare eller bru­kare skyl­dig att svara dels för de kost­na­der för hans uppe­hälle som upp­står för de när­maste tre måna­derna, dels för hans utresa ur Sve­rige. Har far­ty­get eller luft­far­ty­get utländsk ägare eller bru­kare, är befäl­ha­va­ren skyl­dig att på den­nes väg­nar svara för dessa kost­na­der, om det inte är uppen­bart oskä­ligt.


10 kap. Påfölj­der för brott m.m.

Straffan­svar

1 §   Till böter döms en utlän­ning som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het uppe­hål­ler sig i Sve­rige utan före­skri­vet till­stånd och utan att utlän­ningen har ansökt om ett sådant till­stånd eller en för­un­der­sök­nings­le­dare har ansökt om tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd för utlän­ningen med stöd av 2 kap. 4 a §.

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna para­graf inte väc­kas annat än om det är moti­ve­rat från all­män syn­punkt.
Lag (2004:206).

1 a §   Till böter döms en utlän­ning som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het har anställ­ning eller bedri­ver verk­sam­het som krä­ver arbets­till­stånd, utan att inneha ett sådant till­stånd.

Till böter eller, när omstän­dig­he­terna är för­svå­rande, fäng­else i högst ett år döms den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het har en utlän­ning i sin tjänst fastän utlän­ningen inte har före­skri­vet arbets­till­stånd. I fråga om påfö­rande av sär­skild avgift gäl­ler 7 och 8 §§. Lag (2004:206).

1 b §   Till böter eller fäng­else i högst ett år döms en utlän­ning som upp­såt­li­gen på ett otillå­tet sätt pas­se­rar en yttre gräns enligt Scheng­en­kon­ven­tio­nen. Lag (2004:206).

2 §   Till böter, eller när omstän­dig­he­terna är för­svå­rande, fäng­else i högst sex måna­der döms
   1. den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het inte gör anmä­lan som före­skrivs i en för­fatt­ning som har utfär­dats med stöd av denna lag,
   2. den som i en anmä­lan eller ett ansök­nings­ä­rende enligt denna lag eller enligt en för­fatt­ning som har utfär­dats med stöd av denna lag med­ve­tet läm­nar orik­tig upp­gift eller med­ve­tet under­lå­ter att tala om något för­hål­lande av bety­delse.
Lag (2004:206).

2 a §   Den som upp­såt­li­gen hjäl­per en utlän­ning att olov­li­gen komma in i eller pas­sera genom Sve­rige, med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen eller Norge eller Island döms för män­ni­sko­smugg­ling till fäng­else i högst två år.

Är brot­tet att anse som grovt döms för grov män­ni­sko­smugg­ling till fäng­else, lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas om gär­ningen
   1. utförts mot ersätt­ning,
   2. utgjort ett led i en verk­sam­het som avsett ett stort antal per­so­ner, eller
   3. utförts under for­mer som inne­bär livs­fara för utlän­ningen eller annars utförts under hän­syns­lösa for­mer.

Är brot­tet att anse som ringa döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

För för­sök eller för­be­re­delse till brott enligt denna para­graf döms till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken. Lag (2004:206).

3 §   Till fäng­else i högst ett år eller, när omstän­dig­he­terna är mild­rande, till böter döms en utlän­ning som upp­såt­li­gen över­trä­der före­skrif­ter som har med­de­lats enligt denna lag eller enligt en för­fatt­ning som har utfär­dats med stöd av denna lag och som inne­bär skyl­dig­het för honom att endast vis­tas inom en viss del av lan­det. Lag (2004:206).

3 a §   Till fäng­else i högst två år eller, när omstän­dig­he­terna är mild­rande, till böter döms den som genom att dölja en utlän­ning eller genom någon annan sådan åtgärd upp­såt­li­gen hjäl­per utlän­ningen att olov­li­gen uppe­hålla sig i Sve­rige, med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen, Norge eller Island, om detta görs i vinst­syfte.

För för­sök till brott enligt denna para­graf döms till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken. Lag (2004:206).

4 §   Till fäng­else i högst ett år eller, om brot­tet är ringa, till böter döms en utlän­ning som upp­såt­li­gen uppe­hål­ler sig i Sve­rige fastän han enligt ett verk­ställt beslut om utvis­ning enligt 4 kap. 7 § inte har haft rätt att åter­vända hit. Detta gäl­ler dock inte om utlän­ningen har flytt hit av skäl som avses i 3 kap. 2 eller 3 §.

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna para­graf inte väc­kas annat än om det är påkal­lat från all­män syn­punkt.
Lag (2004:206).

5 §   Den som i vinst­syfte plan­läg­ger eller orga­ni­se­rar verk­sam­het som är inrik­tad på att främja att utlän­ningar reser till Sve­rige utan pass eller de till­stånd som krävs för inresa i Sve­rige döms för orga­ni­se­rande av män­ni­sko­smugg­ling till fäng­else i högst två år.

Är brot­tet grovt döms för grovt orga­ni­se­rande av män­ni­sko­smugg­ling till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas om gär­ningen inne­fat­tar ett sys­te­ma­tiskt utnytt­jande av utlän­ning­ars utsatta situ­a­tion, eller inne­fat­tar livs­fara eller annan hän­syns­lös­het gente­mot utlän­ning­arna.

Är brot­tet att anse som ringa döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Den som hjäl­per en utlän­ning att resa till Sve­rige utan pass eller de till­stånd som krävs för inresa i Sve­rige döms för med­hjälp till brott enligt första-​tredje styc­kena, om han insåg eller hade skä­lig anled­ning att anta att resan anord­nats i vinst­syfte genom sådan verk­sam­het som där sägs. Lag (2004:206).

6 §   Ersätt­ning som har läm­nats till den som har begått brott enligt 2 a, 3 a eller 5 § skall för­kla­ras för­ver­kad. Det­samma gäl­ler annat utbyte av sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersätt­ning för kost­na­der i sam­band med ett sådant brott eller vär­det av det mot­tagna skall, om mot­ta­gan­det utgör brott enligt denna lag och det för brot­tet är före­skri­vet fäng­else i mer än ett år, för­kla­ras för­ver­kat.

Trans­port­me­del som har använts eller varit avsett att använ­das vid brott som avses i 2 a, 3 a eller 5 § får, om brot­tet har full­bor­dats eller om för­fa­ran­det utgjort ett straff­bart för­sök eller en straff­bar för­be­re­delse, för­kla­ras för­ver­kat om äga­ren eller befäl­ha­va­ren eller någon annan som var i äga­rens ställe för­ö­vat gär­ningen eller med­ver­kat till denna och för­ver­kan­det behövs för att före­bygga brott eller det annars finns sär­skilda skäl.

Utö­ver vad som sägs i andra styc­ket får egen­dom som har använts som hjälp­me­del vid brott som avses i 2 a, 3 a eller 5 § för­kla­ras för­ver­kad, om det behövs för att före­bygga brott eller om det annars finns sär­skilda skäl. Det­samma gäl­ler om egen­do­men har varit avsedd att använ­das som hjälp­me­del vid sådant brott och brot­tet har full­bor­dats eller om för­fa­ran­det har utgjort ett straff­bart för­sök eller en straff­bar för­be­re­delse.

För­ver­kande enligt första, andra eller tredje styc­kena får inte ske om det är uppen­bart oskä­ligt. Lag (2005:302).

6 a §   Om äga­ren till ett far­tyg som kan för­ver­kas enligt 6 § andra styc­ket inte är känd eller sak­nar känt hem­vist i Sve­rige får talan om för­ver­kande föras mot befäl­ha­va­ren på far­ty­get. Lag (1993:1365).

Avgif­ter

7 §   En fysisk eller juri­disk per­son som har en utlän­ning i sin tjänst fastän denne inte har arbets­till­stånd skall, oav­sett om ansvar utkrävs enligt 1 a § andra styc­ket, betala en sär­skild avgift.

För varje utlän­ning som avses i första styc­ket utgör avgif­ten hälf­ten av det pris­bas­belopp enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring som gällde när över­trä­del­sen upp­hörde. Om över­trä­del­sen har pågått under en längre tid än tre måna­der, utgör avgif­ten för varje utlän­ning i stäl­let hela pris­bas­belop­pet. Avgif­ten får mins­kas eller efter­skän­kas, om sär­skilda omstän­dig­he­ter talar för det. Lag (2004:206).

8 §   Frå­gor om påfö­rande av avgift enligt 7 § prö­vas av all­män dom­stol efter ansö­kan, som skall göras av all­män åkla­gare inom två år från det att över­trä­del­sen upp­hörde. I fråga om sådan talan tilläm­pas bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken om åtal för brott på vil­ket inte kan följa svå­rare straff än böter och bestäm­mel­serna om kvar­stad i brott­mål på mot­sva­rande sätt. När fem år har gått efter det att över­trä­del­sen upp­hörde, får avgift inte påfö­ras. Avgif­ten till­fal­ler sta­ten.

Avgif­ten skall beta­las till läns­sty­rel­sen inom två måna­der från det att beslu­tet vann laga kraft. En upp­lys­ning om detta skall tas in i beslu­tet. Om avgif­ten inte beta­las inom denna tid, skall dröjsmåls­av­gift tas ut enligt lagen (1997:484) om dröjsmåls­av­gift. Den obe­talda avgif­ten och dröjsmåls­av­gift skall läm­nas för indriv­ning. Rege­ringen får före­skriva att indriv­ning inte behö­ver begä­ras för ett ringa belopp.
Bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m. m. Indriv­nings­åt­gär­der får dock inte vid­tas när fem år har gått efter det att beslu­tet vann laga kraft. Lag (1997:536).

9 §   En trans­por­tör som inte full­gjort sin kon­troll­skyl­dig­het enligt 5 kap. 2 a § första styc­ket skall betala en sär­skild avgift, om beslut om avvis­ning med­de­lats på grund av att utlän­ningen sak­nar pass eller de till­stånd som krävs för inresa och beslu­tet vun­nit laga kraft eller verk­ställts trots att det inte vun­nit laga kraft.

Trans­por­tö­ren skall dock inte betala någon sär­skild avgift, om
   1. han visar att han har haft skä­lig anled­ning att anta att utlän­ningen hade rätt att resa in i Sve­rige, eller
   2. det fram­står som uppen­bart oskä­ligt att ta ut avgif­ten.
Lag (2004:407).

10 §   Den sär­skilda avgif­ten skall för varje utlän­ning bestäm­mas till högst 46 000 kro­nor. Lag (2004:407).

11 §   Frå­gan om trans­por­tö­ren skall betala en avgift enligt 9 § prö­vas av den myn­dig­het som skall verk­ställa avvis­ningen.

Avgif­ten skall beta­las till Migra­tions­ver­ket och till­fal­ler sta­ten.

Mål om utta­gande av avgift hand­läggs som all­mänt mål.
Bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m. Lag (2004:407).


11 kap. Vissa bestäm­mel­ser om hand­lägg­ningen

Munt­lig hand­lägg­ning

1 §   En utlän­ning som har ansökt om asyl i Sve­rige får avvi­sas endast om munt­lig hand­lägg­ning har ingått vid Migra­tions­ver­kets hand­lägg­ning av ären­det. Munt­lig hand­lägg­ning skall även annars före­tas på begä­ran av utlän­ningen, om inte en sådan hand­lägg­ning skulle sakna bety­delse för att avgöra asylä­ren­det.

I ett asylä­rende vid Utlän­nings­nämn­den skall munt­lig hand­lägg­ning ingå, om detta kan antas vara till för­del för utred­ningen eller på annat sätt bidra till ett snabbt avgö­rande. Munt­lig hand­lägg­ning skall även annars före­tas på utlän­ning­ens begä­ran, om det inte står klart att en sådan hand­lägg­ning är obe­höv­lig i asylä­ren­det.

Utlän­nings­nämn­den skall ha munt­lig hand­lägg­ning i ären­den som rör utvis­ning eller väg­ran att för­nya ett uppe­hålls­till­stånd avse­ende de utlän­ningar som omfat­tas av avta­let om ett Euro­pe­iskt eko­no­miskt sam­ar­bets­om­råde (EES) eller avta­let mel­lan Euro­pe­iska gemen­ska­pen och dess med­lems­sta­ter å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rör­lig­het för per­so­ner.
Även ären­den som rör avvis­ning eller väg­ran att bevilja uppe­hålls­till­stånd skall hand­läg­gas munt­li­gen, om det begärs av en utlän­ning som omfat­tas av avta­len och som ansökt om uppe­hålls­till­stånd. I detta fall får dock munt­lig hand­lägg­ning under­lå­tas, om den skulle strida mot den natio­nella säker­he­tens intresse.

Migra­tions­ver­ket och Utlän­nings­nämn­den får bestämma att även andra per­so­ner än utlän­ningen skall höras vid hand­lägg­ningen.
Ersätt­ning för instäl­lel­sen läm­nas i sådana fall enligt 6 kap. 15 § andra styc­ket.

Sär­skilda bestäm­mel­ser om utred­ning som rör barn finns i 1 a §.
Lag (2001:60).

Utred­ning om barn m.m.

1 a §   Vid bedöm­ningen av frå­gor om till­stånd enligt denna lag skall det, om det inte är olämp­ligt, klar­läg­gas vad barn som berörs av ett beslut i ären­det har att anföra och det skall tas den hän­syn till det anförda som bar­nets ålder och mog­nad moti­ve­rar.
Lag (1996:1379).

1 b §   Den som är för­ord­nad som offent­ligt biträde för en utlän­ning under 18 år som sak­nar vård­nads­ha­vare här i lan­det är utan sär­skilt för­ord­nande bar­nets ställ­fö­re­trä­dare i det ärende som för­ord­nan­det avser. Detta gäl­ler dock inte om det finns en god man för bar­net enligt lagen (2005:429) om god man för ensam­kom­mande barn. Lag (2005:432).

1 c §   Den som är för­ord­nad som god man enligt lagen (2005:429) om god man för ensam­kom­mande barn för en utlän­ning under 18 år skall ansöka om uppe­hålls­till­stånd för bar­net, om detta inte är uppen­bart obe­höv­ligt. Om en sådan god man inte är för­ord­nad, gäl­ler vad som nu sagts i stäl­let den som är för­ord­nad som offent­ligt biträde för utlän­ningen. Lag (2005:432).

Parts rätt att få del av upp­gif­ter

2 §   Bestäm­mel­serna i 17 § för­valt­nings­la­gen (1986:223) om rätt för en part att få del av upp­gif­ter tilläm­pas i ären­den om vise­ring, tids­be­grän­sat uppe­hålls­till­stånd, arbets­till­stånd och åter­kal­lelse av per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd endast när utlän­ningen är bosatt eller annars vis­tas i Sve­rige.

Moti­ve­ring av beslut

3 §   Bestäm­mel­serna i 20 § för­valt­nings­la­gen om moti­ve­ring av beslut gäl­ler även för beslut som med­de­las i ären­den enligt denna lag, om inte något annat föl­jer av andra eller tredje styc­ket.

Ett beslut i fråga om uppe­hålls­till­stånd skall all­tid inne­hålla de skäl som lig­ger till grund för beslu­tet.

Vid beslut om vise­ring eller arbets­till­stånd får skä­len som lig­ger till grund för beslu­tet ute­läm­nas. En utlän­ning som omfat­tas av avta­let om ett Euro­pe­iskt eko­no­miskt sam­ar­bets­om­råde (EES) eller avta­let mel­lan Euro­pe­iska gemen­ska­pen och dess med­lems­sta­ter å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rör­lig­het för per­so­ner, utan att vara med­bor­gare i ett EES-​land eller i Schweiz, har dock all­tid rätt till moti­ve­ring av ett beslut om vise­ring om det går honom emot. Lag (2001:60).

Stats­råds beslut om inhi­bi­tion

4 §   När ett ärende enligt denna lag skall prö­vas av rege­ringen får, för tiden till dess rege­ringen avgör ären­det, det stats­råd som har till upp­gift att före­dra dessa ären­den besluta om inhi­bi­tion av avvis­ning eller utvis­ning.

Tol­ker­sätt­ning

5 §   Den som är tolk vid hand­lägg­ning av ett ärende enligt denna lag inför en för­valt­nings­myn­dig­het eller dom­stol har rätt att av all­männa medel få arvode samt ersätt­ning för kost­na­der och tids­spil­lan, om inte upp­dra­get har full­gjorts i tjäns­ten.

Frå­gan om ersätt­ning prö­vas av den dom­stol eller myn­dig­het som hand­läg­ger ären­det.

När­mare bestäm­mel­ser om ersätt­ning med­de­las av rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

Skyl­dig­het att lämna upp­gif­ter

6 §   Soci­al­nämn­den skall på begä­ran av rege­ringen, Utlän­nings­nämn­den, Migra­tions­ver­ket eller en polis­myn­dig­het lämna ut upp­gif­ter om en utlän­nings per­son­liga för­hål­lan­den, om upp­gif­terna behövs i ett ärende om uppe­hålls­till­stånd eller för verk­stäl­lig­het av ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning.

Om utlän­ningen i ett ärende enligt denna lag åbe­ro­par intyg om sin psy­kiska eller fysiska hälsa, skall hälso-​ och sjuk­vårds­myn­dig­het på begä­ran av den myn­dig­het som hand­läg­ger ären­det lämna upp­lys­ningar som kan vara av bety­delse för att bedöma upp­gif­terna i inty­get. Lag (2000:292).

Ytt­rande i ären­den om arbets­till­stånd

7 §   Vid hand­lägg­ning av frå­gor om arbets­till­stånd som har prin­ci­piell bety­delse eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar-​ och arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tio­ner få till­fälle att yttra sig.

Offent­ligt biträde

8 §   I ärende angå­ende
   1. avvis­ning, dock inte hos polis­myn­dig­het, såvida inte utlän­ningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § hål­lits i för­var sedan mer än tre dagar,
   2. utvis­ning enligt 4 kap. 3 §,
   3. uppe­hålls­till­stånd enligt 2 kap. 5 b §,
   4. verk­stäl­lig­het enligt denna lag om utlän­ningen hål­lits i för­var enligt 6 kap. 2 eller 3 § sedan mer än tre dagar, eller
   5. hem­sän­dande enligt 12 kap. 3 §,
skall offent­ligt biträde för­ord­nas för den som åtgär­den avser, om det inte måste antas att behov av biträde sak­nas.

Offent­ligt biträde skall all­tid för­ord­nas för barn under 18 år som hålls i för­var enligt 6 kap. 3 §, om bar­net sak­nar vård­nads­ha­vare här i lan­det. Lag (2005:762).

9 §   I ärende hos rege­ringen prö­vas frå­gor om offent­ligt biträde av depar­te­ments­tjäns­te­man som rege­ringen bestäm­mer. Lag (1996:1647).

10 §   Beslut av för­valt­nings­myn­dig­het i frå­gor om offent­ligt biträde över­kla­gas till Utlän­nings­nämn­den.

Utlän­nings­nämn­dens beslut i frå­gor som rör offent­ligt biträde får inte över­kla­gas. Lag (1996:1647).


12 kap. Sär­skilda bemyn­di­gan­den

Anmäl­nings­skyl­dig­he­ter m. m.

1 §   Rege­ringen får, utö­ver vad som förut har angetts i denna lag, med­dela före­skrif­ter om
   1. skyl­dig­het att anmäla utlän­ning­ars vis­telse eller anställ­ning i Sve­rige,
   2. sådana inskränk­ningar angå­ende utlän­ning­ars rätt att vara anställda i ett visst före­tag eller i före­tag av ett visst slag som är nöd­vän­diga med hän­syn till Sve­ri­ges säker­het. Lag (1990:222).

Diplo­mat­per­so­nal m.fl.

2 §   I fråga om diplo­ma­tiska tjäns­te­män och avlö­nade kon­su­lära tjäns­te­män som är anställda av främ­mande sta­ter i Sve­rige samt deras famil­jer och betjä­ning lik­som beträf­fande främ­mande sta­ters kuri­rer tilläm­pas denna lag endast i den utsträck­ning som rege­ringen före­skri­ver.

I fråga om andra utlän­ningar, vilka är berät­ti­gade till för­må­ner enligt lagen (1976:661) om immu­ni­tet och pri­vi­le­gier i vissa fall, iakt­tas de inskränk­ningar som föl­jer av den lagen. Lag (1996:1379).

Hem­sän­dande för vård m.m.

3 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om hem­sän­dande av utlän­ningar, som inte är flyk­tingar och som har tagits om hand enligt lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psy­ki­a­trisk tvångs­vård eller lagen (1991:1129) om rätts­psy­ki­a­trisk vård.

Efter avtal med annat land om behand­ling av fri­pas­sa­ge­rare får rege­ringen före­skriva avvi­kel­ser från bestäm­mel­serna i denna lag samt med­dela de före­skrif­ter i övrigt som behövs för tillämp­ning av avta­let. Lag (1997:728).

Krig och krigs­fara m. m.

4 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter att gälla i krig, vid krigs­fara eller under sådana utomor­dent­liga för­hål­lan­den som är för­an­ledda av krig eller av krigs­fara som Sve­rige har befunn­nit sig i, i fråga om utlän­ning­ars
   1. inresa och vis­telse i lan­det,
   2. utresa ur lan­det,
   3. rätt att ha anställ­ning eller offent­ligt för­tro­en­de­upp­drag här,
   4. avlägs­nande från lan­det samt
   5. omhän­der­ta­gande i anstalt eller för­lägg­ning.

5 §   En före­skrift enligt 4 § 4 eller 5 som har med­de­lats i andra fall än då Sve­rige är i krig skall under­stäl­las riks­da­gen inom en månad från ikraft­trä­dan­det.

Före­skrif­ten upp­hör att gälla, om den inte under­ställs riks­da­gen i rätt tid eller om riks­da­gen inte god­kän­ner den inom två måna­der från den dag då under­ställ­ningen skedde. Lag (1994:1642).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1989:529
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989, då utlän­nings­la­gen (1980:376) skall upp­höra att gälla. Lag (1990:523).
   2. Om ett ärende om avvis­ning eller utvis­ning på annan grund än brott har inletts före ikraft­trä­dan­det, skall i det ären­det beslut i frå­gan om avvis­ning eller utvis­ning fat­tas med tillämp­ning av äldre bestäm­mel­ser.
   3. Om ett ärende om verk­stäl­lig­het av ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning har inletts före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas i det ären­det äldre bestäm­mel­ser i fråga om verk­stäl­lig­he­ten. För utlän­ningen gäl­ler i sådant fall inte 2 kap. 5 § tredje styc­ket.
   4. Om det i lag eller annan för­fatt­ning före­kom­mer uttryc­ken för­pass­ning eller för­vis­ning, skall där­med avses utvis­ning enligt 4 kap. 3 § resp. 7 § i nya lagen.
   5. Vid tillämp­ning av 10 kap. 3 § 2 och 4 § lik­ställs med beslut om utvis­ning eller före­skrift som där nämns mot­sva­rande beslut eller före­skrift enligt äldre lag. Lag (1991:573).
   6. Om det i en lag eller i en annan för­fatt­ning hän­vi­sas till en före­skrift, som har ersatts genom en bestäm­melse i denna lag, tilläm­pas i stäl­let den nya bestäm­mel­sen.

1991:573
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989, då utlän­nings­la­gen (1980:376) skall upp­höra att gälla.
   2. Om ett ärende om avvis­ning eller utvis­ning på annan grund än brott har inletts före ikraft­trä­dan­det, skall i det ären­det beslut i frå­gan om avvis­ning eller utvis­ning fat­tas med tillämp­ning av äldre bestäm­mel­ser.
   3. Om ett ärende om verk­stäl­lig­het av ett beslut om avvis­ning eller utvis­ning har inletts före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas i det ären­det äldre bestäm­mel­ser i fråga om verk­stäl­lig­he­ten. För utlän­ningen gäl­ler i sådant fall inte 2 kap. 5 § tredje styc­ket.
   4. Om det i lag eller annan för­fatt­ning före­kom­mer uttryc­ken för­pass­ning eller för­vis­ning, skall där­med avses utvis­ning enligt 4 kap. 3 § resp. 7 § i nya lagen.
   5. Vid tillämp­ning av 10 kap. 3 § 2 och 4 § lik­ställs med beslut om utvis­ning eller före­skrift som där nämns mot­sva­rande beslut eller före­skrift enligt äldre lag.
   6. Om det i en lag eller i en annan för­fatt­ning hän­vi­sas till en före­skrift, som har ersatts genom en bestäm­melse i denna lag, tilläm­pas i stäl­let den nya bestäm­mel­sen.

1991:1573
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992.
   2. I fråga om beslut som invand­rar­ver­ket har med­de­lat före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre före­skrif­ter, om inte annat föl­jer av punkt 3.
   3. Om ett beslut som avses i punkt 2 har över­kla­gats till rege­ringen och denna inte har avgjort ären­det före ikraft­trä­dan­det, får arbets­mark­nads­de­par­te­men­tet eller rege­ringen över­lämna ären­det till utlän­nings­nämn­den för avgö­rande. I så fall tilläm­pas de nya före­skrif­terna.

1992:646

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock fort­fa­rande i fråga om avgift enligt 10 kap. 7 § som för­fal­lit till betal­ning före ikraft­trä­dan­det.

1994:138
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994.
   2. En ansö­kan enligt 2 kap. 5 § tredje styc­ket som före ikraft­trä­dan­det getts in till Sta­tens invand­rar­verk skall prö­vas enligt äldre före­skrif­ter.

1995:74

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1995. Beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det över­kla­gas enligt äldre bestäm­mel­ser.

1996:1647
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 decem­ber 1997.
   2. Bestäm­mel­serna i 10 § tilläm­pas inte på beslut som med­de­lats innan lagen har trätt i kraft. För sådana beslut gäl­ler fort­fa­rande före­skrif­terna i den upp­hävda rätts­hjälpsla­gen (1972:429).

1997:728

Denna lag trä­der i kraft den 1 novem­ber 1997. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om utlän­ningar som tagits om hand enligt 35 § lagen (1967:940) angå­ende omsor­ger om vissa psy­kiskt utveck­lings­störda.

1998:1567
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1999.
   2. Beslut om avvis­ning eller utvis­ning som vid utgången av år 1998 kom­mit in till polis­myn­dig­he­ten för verk­stäl­lig­het men som ännu inte verk­ställts hand­läggs enligt äldre före­skrif­ter.

2005:762
   1. Denna lag trä­der i kraft den 15 novem­ber 2005.
   2. Ansök­ningar enligt 2 kap. 5 b § utlän­nings­la­gen (1989:529) i dess äldre lydelse som har kom­mit in till Utlän­nings­nämn­den men inte avgjorts före den 15 novem­ber 2005 skall över­läm­nas till Migra­tions­ver­ket.