Lag (1999:116) om skil­je­för­fa­rande

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1999:116
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet DÅ
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2018:1954
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1999:116
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet DÅ
Utfär­dad: 1999-​03-04
Änd­rad: t.o.m. SFS

2018:1954
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Skil­jeav­ta­let

1 §   Tvis­ter i frå­gor som par­terna kan träffa för­lik­ning om får genom avtal läm­nas till avgö­rande av en eller flera skil­je­män.
Ett sådant avtal kan avse fram­tida tvis­ter om ett rätts­för­hål­lande som är angi­vet i avta­let. Tvis­ten får avse före­koms­ten av en viss omstän­dig­het.

Par­terna får låta skil­je­män­nen kom­plet­tera avtal utö­ver vad som föl­jer av tolk­ning av avtal.

Skil­je­män får pröva kon­kur­rens­rät­tens civil­rätts­liga verk­ningar mel­lan par­terna.

2 §   Skil­je­män­nen får pröva sin egen behö­rig­het att avgöra tvis­ten.

Om skil­je­män­nen i ett beslut har fun­nit att de är behö­riga att avgöra tvis­ten, får den part som är miss­nöjd med beslu­tet begära att frå­gan prö­vas av hov­rät­ten. Talan ska väc­kas senast tret­tio dagar från det att par­ten fick del av beslu­tet. Skil­je­män­nen får fort­sätta skil­je­för­fa­ran­det i avvak­tan på dom­sto­lens avgö­rande.

I fråga om talan mot en skil­je­dom som inne­fat­tar ett avgö­rande om behö­rig­he­ten gäl­ler 34 och 36 §§.
Lag (2018:1954).

3 §   När gil­tig­he­ten av ett skil­jeav­tal som utgör en del av ett annat avtal skall bedö­mas vid pröv­ningen av skil­je­män­nens behö­rig­het, skall skil­jeav­ta­let anses som ett sär­skilt avtal.

4 §   En dom­stol får inte mot en parts bestri­dande pröva en fråga som enligt ett skil­jeav­tal skall prö­vas av skil­je­män.

En invänd­ning om skil­jeav­tal skall fram­stäl­las första gången en part skall föra talan i saken vid rät­ten. Invänd­ningar som fram­ställs senare är utan ver­kan om inte par­ten har haft laga för­fall och fram­ställt invänd­ningen så snart för­fal­let upp­hörde. En invänd­ning om skil­jeav­tal skall beak­tas även om den part som gör invänd­ningen låtit en fråga som omfat­tas av skil­jeav­ta­let prö­vas av Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten i ett mål om betal­nings­före­läg­gande eller handräck­ning.

Under tiden tvis­ten behand­las av skil­je­män eller innan dess får en dom­stol obe­ro­ende av skil­jeav­ta­let med­dela sådana beslut om säker­hets­åt­gär­der som dom­sto­len enligt lag är behö­rig att med­dela. Lag (2006:730).

4 a §   En dom­stol får inte mot en parts bestri­dande pröva en talan om skil­je­män­nens behö­rig­het i ett visst skil­je­för­fa­rande på annat sätt än som anges i 2 §, om talan har väckts sedan skil­je­för­fa­ran­det inletts.

Första styc­ket gäl­ler inte i mål mel­lan en kon­su­ment och en näringsid­kare, om kon­su­men­ten för talan om att ett skil­jeav­tal har gjorts gäl­lande mot honom eller henne i strid med 6 §. Lag (2018:1954).

5 §   En part för­lo­rar sin rätt att åbe­ropa skil­jeav­ta­let som hin­der för rät­te­gång, om par­ten
   1. har bestritt en begä­ran om skil­je­dom,
   2. låter bli att i rätt tid utse skil­je­man, eller
   3. inte i rätt tid stäl­ler sin andel av begärd säker­het för ersätt­ningen till skil­je­män­nen.

6 §   Rör en tvist mel­lan en näringsid­kare och en kon­su­ment en vara, en tjänst eller någon annan nyt­tig­het som till­han­da­hål­lits för huvud­sak­li­gen enskilt bruk, får ett skil­jeav­tal inte göras gäl­lande, om det träf­fats innan tvis­ten upp­stod. Dock gäl­ler sådana avtal i hyres-​ eller arren­de­för­hål­lan­den, om genom dem en hyres-​ eller arren­de­nämnd utsetts till skil­je­nämnd och något annat inte föl­jer av bestäm­mel­serna i 8 kap. 28 § eller 12 kap. 66 § jor­da­bal­ken.

Första styc­ket gäl­ler inte om tvis­ten rör avtal mel­lan för­säk­rings­gi­vare och för­säk­rings­ta­gare om för­säk­ring som grun­das på kol­lek­tivav­tal eller som grun­das på grup­pav­tal och hand­has av före­trä­dare för grup­pen. Första styc­ket gäl­ler inte hel­ler om annat föl­jer av Sve­ri­ges inter­na­tio­nella för­plik­tel­ser.

Skil­je­män­nen

7 §   Var och en som råder över sig själv och sin egen­dom kan vara skil­je­man.

8 §   En skil­je­man ska vara opar­tisk och obe­ro­ende.

En skil­je­man ska på yrkande av en part skil­jas från sitt upp­drag, om det finns någon omstän­dig­het som kan rubba för­tro­en­det för skil­je­man­nens opar­tisk­het eller obe­ro­ende. En sådan omstän­dig­het ska all­tid anses före­ligga
   1. om skil­je­man­nen själv eller någon när­stå­ende till skil­je­man­nen är part eller annars kan vänta beak­tans­värd nytta eller skada av tvis­tens utgång,
   2. om skil­je­man­nen eller någon när­stå­ende till skil­je­man­nen är leda­mot av sty­rel­sen för ett bolag eller någon annan sam­man­slut­ning som är part eller annars är ställ­fö­re­trä­dare för en part eller för någon annan som kan vänta beak­tans­värd nytta eller skada av tvis­tens utgång,
   3. om skil­je­man­nen som sak­kun­nig eller annars har tagit ställ­ning i tvis­ten eller hjälpt en part att för­be­reda eller utföra sin talan i tvis­ten, eller
   4. om skil­je­man­nen har mot­ta­git eller för­be­hål­lit sig ersätt­ning i strid med 39 § andra styc­ket.
Lag (2018:1954).

9 §   Den som ombeds att åta sig ett upp­drag som skil­je­man skall genast uppge alla omstän­dig­he­ter som enligt 7 eller 8 § kan tän­kas hindra den vid­ta­lade från att vara skil­je­man. En skil­je­man skall upp­lysa par­terna och övriga skil­je­män om sådana omstän­dig­he­ter så snart alla skil­je­män har utsetts och där­ef­ter under skil­je­för­fa­ran­det så snart skil­je­man­nen har fått kän­ne­dom om någon ny omstän­dig­het.

10 §   Ett yrkande om att en skil­je­man skall skil­jas från sitt upp­drag på grund av en omstän­dig­het som anges i 8 § skall fram­stäl­las inom fem­ton dagar från det att par­ten fick kän­ne­dom såväl om att skil­je­man­nen har utsetts som om omstän­dig­he­ten.
Yrkan­det prö­vas av skil­je­män­nen, om par­terna inte har bestämt att det skall prö­vas av någon annan.

Bifalls yrkan­det får beslu­tet inte angri­pas.

En part som är miss­nöjd med ett beslut genom vil­ket ett yrkande ogil­lats eller avvi­sats som för sent fram­ställt, får hos tings­rät­ten ansöka om att skil­je­man­nen skall skil­jas från upp­dra­get. Ansö­kan skall göras inom tret­tio dagar från den dag då par­ten fick del av beslu­tet. Skil­je­män­nen får fort­sätta skil­je­för­fa­ran­det i avvak­tan på tings­rät­tens avgö­rande.

11 §   Par­terna får bestämma att ett yrkande som anges i 10 § första styc­ket skall prö­vas slut­ligt av ett skil­je­doms­in­sti­tut.

12 §   Par­terna får bestämma hur många skil­je­män­nen skall vara och hur de skall utses.

Om par­terna inte har bestämt något annat gäl­ler 13-16 §§.

Tings­rät­ten skall utse skil­je­män även i andra fall än som anges i 14-17 §§, om par­terna har bestämt det och någon av par­terna ansö­ker om det.

13 §   Skil­je­män­nen skall vara tre. Var­dera par­ten väl­jer en skil­je­man och de valda utser den tredje.

14 §   Om par­terna var för sig ska välja skil­je­man och den ena par­ten i en begä­ran om skil­je­dom enligt 19 § har under­rät­tat mot­par­ten om sitt val av skil­je­man, är mot­par­ten skyl­dig att inom tret­tio dagar från mot­ta­gan­det av under­rät­tel­sen skrift­li­gen under­rätta den första par­ten om sitt val av skil­je­man. En part som på detta sätt har under­rät­tat mot­par­ten om sitt val av skil­je­man får inte åter­kalla valet utan mot­par­tens sam­tycke.

Om mot­par­ten låter bli att utse skil­je­man inom den angivna tiden, ska tings­rät­ten på ansö­kan av den första par­ten utse skil­je­man.

Om ett skil­je­för­fa­rande har påkal­lats mot flera mot­par­ter och dessa inte kan enas om valet av skil­je­man, ska tings­rät­ten på ansö­kan av en mot­part, inom den frist som anges i första styc­ket, utse skil­je­män för alla par­ter och sam­ti­digt skilja en redan utsedd skil­je­man från upp­dra­get. Lag (2018:1954).

15 §   Skall en skil­je­man utses av andra skil­je­män men låter de bli att göra det inom tret­tio dagar från det att den sista av dem blev vald, skall tings­rät­ten på ansö­kan av en part utse skil­je­man­nen.

Skall en skil­je­man utses av någon annan än en part eller skil­je­män, men görs inte det inom tret­tio dagar från det att en part som öns­kar att skil­je­man utses upp­ma­nat den som skall utse skil­je­man att göra det, skall tings­rät­ten på ansö­kan av en part utse skil­je­man­nen. Det­samma gäl­ler, om en skil­je­man skall utses av par­terna gemen­samt men de inte har enats inom tret­tio dagar från det att frå­gan väckts genom att den ena par­ten mot­ta­git en under­rät­telse från mot­par­ten.

16 §   Om en skil­je­man avgår eller skiljs från upp­dra­get på grund av omstän­dig­he­ter som förelåg när skil­je­man­nen utsågs, ska tings­rät­ten på ansö­kan av en part utse en ny skil­je­man. Om skil­je­man­nen utsågs av en part ska tings­rät­ten, om inte sär­skilda skäl talar emot det, utse den per­son som par­ten före­slår till ny skil­je­man.

Om skil­je­man­nen inte kan full­göra upp­dra­get på grund av omstän­dig­he­ter som har upp­kom­mit efter valet, ska i stäl­let den som ursprung­li­gen haft att göra valet utse en ny skil­je­man. Vid detta val tilläm­pas 14 § första och andra styc­kena och 15 §. Tiden för att utse en ny skil­je­man är även för den part som har begärt skil­je­do­men tret­tio dagar och räk­nas för alla från det att den som ska utse skil­je­man­nen har fått kän­ne­dom om det. Lag (2018:1954).

17 §   Har en skil­je­man för­se­nat för­fa­ran­det skall tings­rät­ten på ansö­kan av en part skilja skil­je­man­nen från upp­dra­get och utse en annan skil­je­man. Par­terna får bestämma att en sådan begä­ran i stäl­let skall prö­vas slut­ligt av ett skil­je­doms­in­sti­tut.

18 §   När en part har ansökt om att tings­rät­ten skall utse en skil­je­man enligt 12 § tredje styc­ket eller 14-17 §§ får dom­sto­len endast om det är uppen­bart avslå ansö­kan på den grun­den att lag­liga för­ut­sätt­ningar för skil­je­för­fa­rande sak­nas.

För­fa­ran­det

19 §   Har par­terna inte bestämt något annat inleds skil­je­för­fa­ran­det när en part tar emot en begä­ran om skil­je­dom enligt andra styc­ket.

En begä­ran om skil­je­dom skall vara skrift­lig och inne­hålla
   1. en uttryck­lig och vill­kors­lös begä­ran om skil­je­dom,
   2. upp­gift om den fråga som omfat­tas av skil­jeav­ta­let och som skil­je­män­nen skall pröva, och
   3. upp­gift om par­tens val när par­ten skall utse skil­je­man.

20 §   Är skil­je­män­nen flera skall en av dem utses till ord­fö­rande. Har par­terna eller skil­je­män­nen inte bestämt annat, skall den skil­je­man vara ord­fö­rande som de andra skil­je­män­nen eller, i deras ställe, tings­rät­ten har utsett.

21 §   Skil­je­män­nen skall hand­lägga tvis­ten opar­tiskt, ända­måls­en­ligt och snabbt. De skall där­vid följa vad par­terna har bestämt, om det inte finns något hin­der mot det.

22 §   Par­terna bestäm­mer vil­ken ort i Sve­rige som ska vara skil­je­för­fa­ran­dets säte. Om par­terna inte har gjort detta, ska skil­je­män­nen bestämma sätet.

Skil­je­män­nen får hålla sam­man­träde på en annan ort i Sve­rige eller utom­lands, om inte par­terna har bestämt något annat.
Lag (2018:1954).

23 §   Den part som begär skil­je­dom skall inom den tid som skil­je­män­nen bestäm­mer ange sina yrkan­den i den fråga som har upp­getts i begä­ran om skil­je­dom och de omstän­dig­he­ter som par­ten åbe­ro­par till stöd för dem. Mot­par­ten skall där­ef­ter inom den tid som skil­je­män­nen bestäm­mer ange sin inställ­ning till yrkan­dena och de omstän­dig­he­ter som mot­par­ten åbe­ro­par till stöd för den.

Den part som begär skil­je­dom får fram­ställa nya yrkan­den och mot­par­ten egna yrkan­den, om yrkan­dena omfat­tas av skil­jeav­ta­let och skil­je­män­nen inte med hän­syn till den tid­punkt då de fram­ställs eller andra omstän­dig­he­ter anser det olämp­ligt att de prö­vas. Under samma för­ut­sätt­ningar får var och en av par­terna under skil­je­för­fa­ran­det ändra eller kom­plet­tera tidi­gare fram­ställda yrkan­den och åbe­ropa nya omstän­dig­he­ter till stöd för sin talan.

Första och andra styc­kena gäl­ler inte om par­terna har bestämt något annat.

23 a §   Ett skil­je­för­fa­rande får sam­man­läg­gas med ett annat skil­je­för­fa­rande om par­terna sam­tyc­ker till det, det är till för­del för hand­lägg­ningen och samma skil­je­män har utsetts i båda för­fa­ran­dena. Om det finns skäl för det, får skil­je­för­fa­ran­dena sär­skil­jas. Lag (2018:1954).

24 §   Skil­je­män­nen skall ge par­terna till­fälle att i all behöv­lig omfatt­ning utföra sin talan skrift­ligt eller munt­ligt.
Inför avgö­ran­det av en till skil­je­män­nen över­läm­nad fråga skall munt­lig för­hand­ling hål­las, om en part begär det och par­terna inte har bestämt något annat.

En part skall ges möj­lig­het att ta del av alla hand­lingar och allt annat mate­rial som rör tvis­ten och som till­förs skil­je­män­nen från mot­par­ten eller någon annan.

Om en part utan gil­tigt skäl ute­blir från en för­hand­ling eller låter bli att i något annat hän­se­ende iaktta ett före­läg­gande av skil­je­män­nen, är detta inte hin­der mot att hand­lägg­ningen fort­sät­ter och att tvis­ten avgörs på det mate­rial som finns.

25 §   Par­terna skall svara för bevis­ningen. Skil­je­män­nen får dock utse sak­kun­niga, om inte båda par­terna mot­sät­ter sig detta.

Skil­je­män­nen får avvisa erbju­den bevis­ning, om den uppen­bart sak­nar bety­delse i tvis­ten eller om det är moti­ve­rat med hän­syn till den tid­punkt då bevis­ningen åbe­ro­pas.

Skil­je­män­nen får inte ta upp ed eller san­nings­för­säk­ran. De får inte hel­ler före­lägga vite eller annars använda tvångs­me­del för att skaffa in begärd bevis­ning.

Om inte par­terna har över­ens­kom­mit något annat får skil­je­män­nen på begä­ran av en part bestämma att mot­par­ten under för­fa­ran­dets gång skall vidta en viss åtgärd för att säker­ställa det anspråk som skall prö­vas av skil­je­män­nen. Skil­je­män­nen får före­skriva att den part som begär åtgär­den skall ställa skä­lig säker­het för den skada som kan till­fo­gas mot­par­ten genom åtgär­den.

26 §   Om en part vill att ett vittne eller en sak­kun­nig skall höras under ed eller en part höras under san­nings­för­säk­ran, får par­ten efter till­stånd av skil­je­män­nen göra ansö­kan om det hos tings­rät­ten. Det­samma gäl­ler om en part vill att det skall före­läg­gas en part eller någon annan att som bevis till­han­da­hålla en skrift­lig hand­ling eller ett före­mål. Anser skil­je­män­nen att åtgär­den är befo­gad med hän­syn till utred­ningen, skall de lämna till­stånd till ansö­kan. Finns det lag­liga för­ut­sätt­ningar för åtgär­den, skall tings­rät­ten bifalla ansö­kan.

Reg­lerna i rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas i fråga om en åtgärd som avses i första styc­ket. Skil­je­män­nen skall kal­las till ett för­hör med ett vittne, en sak­kun­nig eller en part och ges till­fälle att ställa frå­gor. Om en skil­je­man ute­blir från för­hö­ret utgör detta inte hin­der för att för­hö­ret genom­förs.

Skil­je­do­men

27 §   De frå­gor som har läm­nats till skil­je­män­nen avgörs genom skil­je­dom. Om skil­je­män­nen avslu­tar skil­je­för­fa­ran­det utan att avgöra dessa frå­gor, ska det också göras genom skil­je­dom, utom i fall som avses i tredje styc­ket.

Om par­terna för­liks får skil­je­män­nen på deras begä­ran stad­fästa för­lik­ningen i en skil­je­dom.

Andra avgö­ran­den, som inte tas in i en skil­je­dom, beteck­nas beslut. Även ett avgö­rande om avskriv­ning av ett skil­je­för­fa­rande beteck­nas beslut. För ett sådant beslut gäl­ler dock i tillämp­liga delar vad som före­skrivs om skil­je­dom i denna lag.

Skil­je­män­nens upp­drag anses slut­fört när de har med­de­lat slut­lig skil­je­dom, om inte något annat föl­jer av 32 eller 35 §. Lag (2018:1954).

27 a §   Tvis­ten ska avgö­ras med tillämp­ning av den lag eller det regel­verk som par­terna har kom­mit över­ens om. Om inte annat fram­går av par­ter­nas över­ens­kom­melse, ska en över­ens­kom­melse om att ett visst lands lag ska tilläm­pas anses inne­bära en hän­vis­ning till det lan­dets mate­ri­ella rätt och inte till lan­dets lag­vals­reg­ler.

Om par­terna inte har träf­fat en över­ens­kom­melse enligt första styc­ket, ska skil­je­män­nen bestämma vil­ken lag som ska tilläm­pas.

Skil­je­män­nen får grunda skil­je­do­men på skä­lig­het och bil­lig­het endast om par­terna har bestämt det.
Lag (2018:1954).

28 §   Åter­kal­lar ena par­ten ett yrkande skall skil­je­män­nen avskriva tvis­ten i denna del om inte mot­par­ten begär att skil­je­män­nen skall pröva yrkan­det.

29 §   En del av tvis­ten eller en viss fråga av bety­delse för tvis­tens bedöm­ning får avgö­ras genom sär­skild skil­je­dom, om inte båda par­terna mot­sät­ter sig det. En ford­ran som åbe­ro­pas till kvitt­ning skall dock prö­vas i samma skil­je­dom som huvud­ford­ringen.

Har en part helt eller del­vis med­gett ett yrkande får sär­skild skil­je­dom med­de­las över det som har med­getts.

30 §   Om en skil­je­man utan gil­tigt skäl låter bli att delta i skil­je­nämn­dens pröv­ning av en fråga, är detta inte något hin­der mot att övriga skil­je­män avgör frå­gan.

Har par­terna inte bestämt något annat, skall som skil­je­nämn­dens mening gälla den mening som fler­ta­let av de skil­je­män som del­tar i avgö­ran­det enas om. Upp­nås inte majo­ri­tet för någon mening, skall den mening gälla som ord­fö­ran­den före­trä­der.

31 §   En skil­je­dom ska vara skrift­lig och under­teck­nas av skil­je­män­nen. Det är till­räck­ligt att domen är under­teck­nad av fler­ta­let skil­je­män om orsa­ken till att inte samt­liga skil­je­män har under­teck­nat den är angi­ven i skil­je­do­men. Par­terna får bestämma att skil­je­nämn­dens ord­fö­rande ensam under­teck­nar skil­je­do­men.

I skil­je­do­men ska dagen då den med­de­las och skil­je­för­fa­ran­dets säte anges.

Skil­je­do­men ska genast läm­nas eller sän­das till par­terna.
Lag (2018:1954).

32 §   Om skil­je­män­nen fin­ner att en skil­je­dom inne­hål­ler någon uppen­bar orik­tig­het till följd av skil­je­män­nens eller någon annans skriv­fel, räk­ne­fel eller lik­nande för­bi­se­ende eller om skil­je­män­nen av för­bi­se­ende inte har avgjort en fråga som skulle ha behand­lats i skil­je­do­men, får de inom tret­tio dagar från dagen för skil­je­do­mens med­de­lande besluta om rät­telse eller kom­plet­tera domen. De får också rätta eller kom­plet­tera en skil­je­dom eller tolka dom­slu­tet i en skil­je­dom om någon av par­terna begär det inom tret­tio dagar från det att par­ten har fått del av domen.

Om skil­je­män­nen på någon av par­ter­nas begä­ran beslu­tar om rät­telse eller om tolk­ning av dom­slu­tet i en skil­je­dom, skall det ske inom tret­tio dagar från det att skil­je­män­nen tog emot en parts begä­ran om det. Om skil­je­män­nen beslu­tar att kom­plet­tera domen, skall det ske inom sex­tio dagar.

Innan skil­je­män­nen fat­tar ett beslut enligt denna para­graf, bör par­terna ges till­fälle att yttra sig över åtgär­den.

Skil­je­doms ogil­tig­het och upp­hä­vande av skil­je­dom

33 §   En skil­je­dom är ogil­tig
   1. om den inne­fat­tar pröv­ning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgö­ras av skil­je­män,
   2. om skil­je­do­men eller det sätt på vil­ket skil­je­do­men till­kom­mit är uppen­bart ofören­ligt med grun­derna för rätts­ord­ningen i Sve­rige, eller
   3. om skil­je­do­men inte upp­fyl­ler före­skrif­terna om skrift­lig­het och under­teck­nande i 31 § första styc­ket.

Ogil­tig­he­ten kan gälla en viss del av skil­je­do­men.

34 §   En skil­je­dom som inte kan angri­pas enligt 36 § ska efter klan­der helt eller del­vis upp­hä­vas på talan av en part
   1. om den inte omfat­tas av ett gil­tigt skil­jeav­tal mel­lan par­terna,
   2. om skil­je­män­nen har med­de­lat dom efter utgången av den tid som par­terna bestämt,
   3. om skil­je­män­nen har över­skri­dit sitt upp­drag på ett sätt som san­no­likt har inver­kat på utgången,
   4. om skil­je­för­fa­rande enligt 47 § inte borde ha ägt rum i Sve­rige,
   5. om en skil­je­man har utsetts i strid med par­ter­nas över­ens­kom­melse eller denna lag,
   6. om en skil­je­man på grund av någon omstän­dig­het som anges i 7 eller 8 § har varit obe­hö­rig, eller
   7. om det annars, utan par­tens vål­lande, har före­kom­mit något fel i hand­lägg­ningen som san­no­likt har inver­kat på utgången.

En part har inte rätt att åbe­ropa en omstän­dig­het som par­ten genom att delta i för­fa­ran­det utan invänd­ning eller på annat sätt får anses ha avstått från att göra gäl­lande. Enbart genom att en part har utsett skil­je­man ska par­ten inte anses ha god­ta­git skil­je­män­nens behö­rig­het att avgöra den hän­skjutna frå­gan. Att en part kan ha för­lo­rat rät­ten enligt första styc­ket 6 att åbe­ropa en omstän­dig­het som anges i 8 § föl­jer av 10 och 11 §§.

Talan ska väc­kas inom två måna­der från den dag då par­ten fick del av skil­je­do­men eller, om en rät­telse, kom­plet­te­ring eller tolk­ning enligt 32 § har gjorts, inom två måna­der från den dag då par­ten fick del av skil­je­do­men i dess slut­liga lydelse. En part får efter fris­tens utgång inte åbe­ropa en ny klan­der­grund till stöd för sin talan. Lag (2018:1954).

35 §   En dom­stol får under viss tid skjuta upp ett mål om en skil­je­doms ogil­tig­het eller om upp­hä­vande av en skil­je­dom för att ge skil­je­män­nen till­fälle att åter­uppta skil­je­för­fa­ran­det eller vidta någon annan åtgärd som enligt skil­je­män­nens mening undan­rö­jer grun­den för ogil­tig­he­ten eller upp­hä­van­det,
   1. om dom­sto­len har fun­nit att talan i målet skall bifal­las och ena par­ten har begärt upp­skov, eller
   2. om båda par­ter har begärt upp­skov.

Med­de­lar skil­je­män­nen en ny skil­je­dom, får en part inom den tid som dom­sto­len bestäm­mer utan stäm­nings­an­sö­kan klandra skil­je­do­men i den mån det för­an­leds av det åter­upp­tagna för­fa­ran­det eller av en änd­ring av den första skil­je­do­men.
Lag (2000:180).

36 §   En skil­je­dom som inne­bär att skil­je­män­nen har avslu­tat för­fa­ran­det utan att pröva de frå­gor som läm­nats till avgö­rande av dem får helt eller del­vis änd­ras på talan av en part. Talan ska väc­kas inom två måna­der från den dag då par­ten fick del av domen eller, om en rät­telse, kom­plet­te­ring eller tolk­ning enligt 32 § har gjorts, inom två måna­der från den dag då par­ten fick del av skil­je­do­men i dess slut­liga lydelse. Skil­je­do­men ska inne­hålla en tyd­lig hän­vis­ning om vad en part som vill angripa domen ska göra.

En talan enligt första styc­ket som enbart rör en fråga som avses i 42 § är tillå­ten om skil­je­do­men inne­bär att skil­je­män­nen har ansett sig vara obe­hö­riga att pröva tvis­ten. Om avgö­ran­det inne­bär något annat, får en part som vill angripa beslu­tet klandra avgö­ran­det enligt bestäm­mel­serna i 34 §. Lag (2018:1954).

Skil­je­doms­kost­na­derna

37 §   Par­terna skall soli­da­riskt betala skä­lig ersätt­ning till skil­je­män­nen för arbete och utlägg. Har skil­je­män­nen i skil­je­do­men för­kla­rat att de är obe­hö­riga att pröva tvis­ten, är dock den part som inte begärde skil­je­dom betal­nings­an­sva­rig endast i den mån det för­an­leds av sär­skilda omstän­dig­he­ter.

Skil­je­män­nen får i en slut­lig skil­je­dom för­plikta par­terna att betala ersätt­ningen till dem samt ränta från den dag som infal­ler en månad efter den dag då skil­je­do­men med­de­la­des.
Ersätt­ningen skall anges sär­skilt för varje skil­je­man.

38 §   Skil­je­män­nen får begära säker­het för ersätt­ningen. De får fast­ställa sär­skilda säker­he­ter för skilda yrkan­den. Har en part inte inom den tid som skil­je­män­nen bestämt ställt sin andel av begärd säker­het, får mot­par­ten ställa hela säker­he­ten.
Ställs inte begärd säker­het, får skil­je­män­nen helt eller del­vis avsluta för­fa­ran­det.

Skil­je­män­nen får under för­fa­ran­det besluta att ta säker­he­ten i anspråk för att täcka utlägg. Sedan skil­je­män­nens ersätt­ning har bestämts i en slut­lig skil­je­dom och domen i den delen har bli­vit verk­ställ­bar, får skil­je­män­nen till­go­do­göra sig betal­ning ur säker­he­ten, om par­terna inte full­gör sin betal­nings­skyl­dig­het enligt domen. Säker­hets­rät­ten omfat­tar även egen­do­mens avkast­ning.

39 §   Bestäm­mel­serna i 37 och 38 §§ gäl­ler inte om något annat har bestämts av par­terna gemen­samt på ett sätt som är bin­dande för skil­je­män­nen.

Avtal om ersätt­ningen till skil­je­män­nen som inte träf­fas med par­terna gemen­samt är ogil­tiga. Har ena par­ten ställt hela säker­he­ten, får par­ten dock ensam medge att skil­je­män­nen tar säker­he­ten i anspråk för att täcka ersätt­ning för utfört arbete.

40 §   Skil­je­män­nen får inte hålla inne skil­je­do­men i avvak­tan på att ersätt­ningen till dem beta­las.

41 §   En part eller en skil­je­man får ansöka hos tings­rät­ten om änd­ring av skil­je­do­men när det gäl­ler ersätt­ning till skil­je­män­nen. Ansö­kan ska ges in av en part inom två måna­der från den dag då par­ten fick del av domen och av en skil­je­man inom samma tid från skil­je­do­mens med­de­lande. Om en rät­telse, kom­plet­te­ring eller tolk­ning enligt 32 § har gjorts, ska ansö­kan ges in av en part inom två måna­der från den dag då par­ten fick del av skil­je­do­men i dess slut­liga lydelse, och av en skil­je­man inom samma tid från den dag då skil­je­do­men fick sin slut­liga lydelse. Skil­je­do­men ska inne­hålla en tyd­lig hän­vis­ning om vad en part som vill angripa domen i denna del ska göra. En ansö­kan hand­läggs enligt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.

Ett beslut som inne­bär att ersätt­ningen till en skil­je­man sätts ned gäl­ler även för den part som inte har ansökt om änd­ring. Lag (2018:1954).

42 §   Om inte par­terna har över­ens­kom­mit något annat, får skil­je­män­nen på begä­ran av en part för­plikta mot­par­ten att betala ersätt­ning för par­tens kost­na­der och bestämma hur ersätt­ningen till skil­je­män­nen slut­ligt skall för­de­las mel­lan par­terna. Skil­je­män­nens för­ord­nande får även omfatta ränta, om par­ten har yrkat det.

Forum­frå­gor och tale­fris­ter m.m.

43 §   En talan enligt 2 § andra styc­ket, 33, 34 eller 36 § tas upp av hov­rät­ten inom vars dom­krets skil­je­för­fa­ran­det har eller har haft sitt säte. Om skil­je­för­fa­ran­dets säte inte är bestämt eller inte är angi­vet i skil­je­do­men, får talan väc­kas hos Svea hov­rätt.

Hov­rät­tens avgö­rande får inte över­kla­gas. Hov­rät­ten får dock tillåta att avgö­ran­det över­kla­gas, om det är av vikt för led­ning av rätts­tillämp­ningen att över­kla­gan­det prö­vas av Högsta dom­sto­len. Pröv­nings­till­stånd krävs för att Högsta dom­sto­len ska pröva hov­rät­tens avgö­rande. Detta gäl­ler dock inte vid över­kla­gande av ett beslut som inne­bär att hov­rät­ten har avvi­sat ett över­kla­gande av ett hov­rätts­av­gö­rande.

En ansö­kan enligt 41 § tas upp av tings­rät­ten i den ort där skil­je­för­fa­ran­det har haft sitt säte. Om sätet för skil­je­för­fa­ran­det inte är angi­vet i skil­je­do­men, får ansö­kan tas upp av Stock­holms tings­rätt. Lag (2018:1954).

44 §   Ansök­nings­ä­ren­den om att utse en skil­je­man eller att skilja en skil­je­man från upp­dra­get tas upp av tings­rät­ten i den ort där någon av par­terna har sin hem­vist eller av tings­rät­ten i den ort där skil­je­för­fa­ran­det har sitt säte. Ansö­kan får även tas upp av Stock­holms tings­rätt. Mot­par­ten ska om möj­ligt ges till­fälle att yttra sig innan ansö­kan bifalls. Om ansö­kan avser en skil­je­mans skil­jande från upp­dra­get, bör även skil­je­man­nen höras.

En ansö­kan om bevisupp­tag­ning enligt 26 § tas upp av den tings­rätt som skil­je­män­nen har bestämt. Om ett sådant beslut sak­nas tas ansö­kan upp av Stock­holms tings­rätt.

Om tings­rät­ten har bifal­lit en ansö­kan om att utse en skil­je­man eller att skilja en skil­je­man från upp­dra­get, får beslu­tet inte över­kla­gas. Inte hel­ler annars får tings­rät­tens avgö­rande enligt 10 § tredje styc­ket över­kla­gas.
Lag (2018:1954).

45 §   Skall enligt lag eller avtal en parts talan väc­kas inom viss tid men omfat­tas talan av ett skil­jeav­tal, skall par­ten inom den angivna tiden begära skil­je­dom enligt 19 §.

Har skil­je­dom begärts i rätt tid men avslu­tas skil­je­för­fa­ran­det utan att den fråga som läm­nats till skil­je­män­nen rätts­kraf­tigt avgörs och beror detta inte på par­tens vål­lande, skall talan anses väckt i rätt tid, om par­ten begär skil­je­dom eller väc­ker talan vid dom­stol inom tret­tio dagar från den dag då par­ten fick del av skil­je­do­men eller, om skil­je­do­men bli­vit upp­hävd eller för­kla­rad ogil­tig eller talan mot skil­je­do­men enligt 36 § läm­nats utan bifall, från det att domen härom vun­nit laga kraft.

45 a §   I mål enligt 2 § andra styc­ket, 33, 34 eller 36 § får hov­rät­ten på begä­ran av en part ta upp munt­lig bevis­ning på eng­elska utan tolk­ning till svenska.

Första styc­ket gäl­ler även för rät­te­gången i Högsta dom­sto­len. Lag (2018:1954).

Inter­na­tio­nella för­hål­lan­den

46 §   Denna lag tilläm­pas på skil­je­för­fa­ran­den med säte i Sve­rige, även om tvis­ten har inter­na­tio­nell anknyt­ning.
Lag (2018:1954).

47 §   Ett skil­je­för­fa­rande enligt denna lag får inle­das i Sve­rige, om skil­jeav­ta­let inne­bär att för­fa­ran­det ska ha sitt säte i Sve­rige eller skil­je­män­nen eller ett skil­je­doms­in­sti­tut i enlig­het med avta­let har bestämt att för­fa­ran­det ska ha sitt säte i Sve­rige eller om mot­par­ten annars sam­tyc­ker till det.

Ett skil­je­för­fa­rande enligt denna lag får också inle­das i Sve­rige mot en part som har sin hem­vist här eller annars skulle kunna sökas i tvis­ten vid svensk dom­stol, om inte skil­jeav­ta­let inne­bär att för­fa­ran­det ska ha sitt säte utom­lands.

I andra fall får skil­je­för­fa­ran­den enligt denna lag inte äga rum i Sve­rige. Lag (2018:1954).

48 §   Om ett skil­jeav­tal har inter­na­tio­nell anknyt­ning ska den lag som par­terna kom­mit över­ens om tilläm­pas på avta­let. Om par­terna inte har träf­fat någon sådan över­ens­kom­melse, tilläm­pas lagen i det land där för­fa­ran­det med stöd av par­ter­nas avtal har haft sitt säte eller ska ha sitt säte.

Första styc­ket tilläm­pas inte på frå­gan om en part var behö­rig att ingå skil­jeav­ta­let eller var behö­ri­gen före­trädd. Lag (2018:1954).

49 §   Skall utländsk rätt tilläm­pas på skil­jeav­ta­let gäl­ler 4 § beträf­fande en fråga som omfat­tas av avta­let, utom när
   1. avta­let enligt tillämp­lig lag är ogil­tigt, utan ver­kan eller oge­nom­för­bart, eller
   2. tvis­ten enligt svensk lag inte får avgö­ras av skil­je­män.

Att en dom­stol utan hin­der av skil­jeav­ta­let kan med­dela sådana beslut om säker­hets­åt­gär­der som dom­sto­len enligt lag är behö­rig att med­dela fram­går av 4 § tredje styc­ket.

50 §   Det som sägs i 26 och 44 §§ om bevisupp­tag­ning under skil­je­för­fa­rande i Sve­rige gäl­ler även för skil­je­för­fa­ran­den som har sitt säte utom­lands, om för­fa­ran­det grun­dar sig på ett skil­jeav­tal och den fråga som läm­nats till skil­je­män­nen enligt svensk lag får avgö­ras av skil­je­män. Lag (2018:1954).

51 §   Har inte någon av par­terna hem­vist eller drift­ställe i Sve­rige, får de i ett kom­mer­si­ellt för­hål­lande genom en uttryck­lig skrift­lig över­ens­kom­melse ute­sluta eller begränsa tillämp­lig­he­ten av de grun­der för upp­hä­vande av en skil­je­dom som anges i 34 §.

En skil­je­dom som omfat­tas av en sådan över­ens­kom­melse erkänns och verk­ställs i Sve­rige enligt de reg­ler som gäl­ler för en utländsk skil­je­dom.

Erkän­nande och verk­stäl­lig­het av utländsk skil­je­dom m.m.

52 §   En skil­je­dom som med­de­las utom­lands anses som utländsk.

Vid tillämp­ning av denna lag anses en skil­je­dom vara med­de­lad i det land där för­fa­ran­det har sitt säte. Lag (2018:1954).

53 §   En utländsk skil­je­dom som grun­dar sig på ett skil­jeav­tal erkänns och verk­ställs i Sve­rige, om inte annat föl­jer av 54-60 §§.

54 §   En utländsk skil­je­dom erkänns och verk­ställs inte i Sve­rige, om den part som skil­je­do­men åbe­ro­pas mot visar
   1. att par­terna enligt tillämp­lig lag sak­nade behö­rig­het att ingå skil­jeav­ta­let eller inte var behö­ri­gen före­trädda eller att skil­jeav­ta­let är ogil­tigt enligt den lag som enligt par­ter­nas över­ens­kom­melse ska tilläm­pas eller, i avsak­nad av varje anvis­ning i sådant hän­se­ende, enligt lagen i det land där skil­je­do­men har med­de­lats,
   2. att den part som skil­je­do­men åbe­ro­pas mot inte i rätt ord­ning har under­rät­tats om till­sät­tan­det av skil­je­man eller om skil­je­för­fa­ran­det, eller av någon annan orsak inte har kun­nat utföra sin talan,
   3. att skil­je­do­men behand­lar en tvist som inte avsetts med eller omfat­tas av par­ter­nas begä­ran om skil­je­dom, eller att skil­je­do­men inne­hål­ler beslut i en fråga som fal­ler utan­för skil­jeav­ta­let, dock ska, om beslut i en fråga som omfat­tas av upp­dra­get kan skil­jas från beslut som fal­ler utan­för upp­dra­get, den del av skil­je­do­men som omfat­tas av upp­dra­get erkän­nas och verk­stäl­las,
   4. att skil­je­nämn­dens till­sät­tande eller dess sam­man­sätt­ning eller skil­je­för­fa­ran­det stri­der mot vad par­terna avta­lat eller, om avtal om detta sak­nas, mot lagen i det land där för­fa­ran­det har haft sitt säte, eller
   5. att skil­je­do­men ännu inte har bli­vit bin­dande för par­terna eller att den har undan­röjts eller dess verk­stäl­lig­het har skju­tits upp av en behö­rig myn­dig­het i det land där den har med­de­lats eller enligt vars lag den har med­de­lats.
Lag (2018:1954).

55 §   En utländsk skil­je­dom erkänns och verk­ställs inte hel­ler, om dom­sto­len fin­ner
   1. att skil­je­do­men inne­fat­tar pröv­ning av en fråga, som enligt svensk lag inte får avgö­ras av skil­je­män, eller
   2. att det skulle vara uppen­bart ofören­ligt med grun­derna för rätts­ord­ningen i Sve­rige att erkänna eller verk­ställa skil­je­do­men.

56 §   Ansö­kan om verk­stäl­lig­het av en utländsk skil­je­dom görs hos Svea hov­rätt.

Till ansö­kan skall skil­je­do­men fogas i ori­gi­nal eller styrkt kopia. Om hov­rät­ten inte bestäm­mer annat skall även en styrkt över­sätt­ning av hela domen till svenska språ­ket ges in.

57 §   Ansö­kan om verk­stäl­lig­het får inte bifal­las utan att mot­par­ten har getts till­fälle att yttra sig.

58 §   Invän­der mot­par­ten att skil­jeav­tal inte träf­fats, skall sökan­den ge in skil­jeav­ta­let i ori­gi­nal eller styrkt kopia samt, om hov­rät­ten inte bestäm­mer annat, styrkt över­sätt­ning till svenska språ­ket, eller på annat sätt visa att skil­jeav­tal ingåtts.

Invän­der mot­par­ten att fram­ställ­ning gjorts om undan­rö­jande av skil­je­do­men eller om upp­skov med dess verk­stäl­lig­het hos myn­dig­het som avses i 54 § 5, får hov­rät­ten skjuta upp avgö­ran­det samt, om sökan­den begär det, ålägga mot­par­ten att ställa skä­lig säker­het vid påföljd att beslut om verk­stäl­lig­het annars kan komma att med­de­las.

59 §   Bifal­ler hov­rät­ten ansö­kan, verk­ställs skil­je­do­men som en svensk dom­stols laga­kraft­ä­gande dom, om inte Högsta dom­sto­len efter över­kla­gande av hov­rät­tens beslut bestäm­mer något annat.

60 §   Har en säker­hets­åt­gärd enligt 15 kap. rät­te­gångs­bal­ken bevil­jats, skall vid tillämp­ning av 7 § samma kapi­tel med talans väc­kande jäm­stäl­las en begä­ran om skil­je­dom utom­lands som kan leda till en skil­je­dom som erkänns och kan verk­stäl­las här.

Sedan ansö­kan om verk­stäl­lig­het av en utländsk skil­je­dom gjorts ankom­mer det på hov­rät­ten att pröva en begä­ran om säker­hets­åt­gärd eller om upp­hä­vande av ett sådant beslut.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1999:116
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1999, då lagen (1929:145) om skil­je­män och lagen (1929:147) om utländska skil­jeav­tal och skil­je­do­mar upp­hör att gälla.
   2. Den äldre lagen tilläm­pas om skil­je­för­fa­ran­det har inletts före ikraft­trä­dan­det eller, såvitt angår verk­stäl­lig­het av en utländsk skil­je­dom, om ansö­kan om verk­stäl­lig­het har gjorts före ikraft­trä­dan­det.
   3. Har ett skil­jeav­tal slu­tits före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler 18 § andra styc­ket, 21 § första styc­ket 1 och 26 § andra och tredje styc­kena lagen (1929:145) om skil­je­män fort­fa­rande, såvitt avser tid för med­de­lande av skil­je­dom, i för­fa­ran­den som har inletts inom två år från den nya lagens ikraft­trä­dande.
   4. Par­terna kan i fall som anges i 2 och 3 bestämma att endast den nya lagen skall gälla.
   5. Före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning hän­vis­ning till lagen (1929:145) om skil­je­män, tilläm­pas i stäl­let den nya lagen.

2018:1954
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 mars 2019.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande om skil­je­för­fa­ran­det har inletts före ikraft­trä­dan­det. Trots det tilläm­pas de nya bestäm­mel­serna om
      a) tillämp­lig pro­cess­ord­ning i 41 § och möj­lig­he­ten att ta upp munt­lig bevis­ning på eng­elska i 45 a § i de mål och ären­den som inleds i dom­stol efter ikraft­trä­dan­det, och
      b) krav på pröv­nings­till­stånd i 43 § andra styc­ket för över­kla­gan­den av avgö­ran­den från hov­rät­ten som med­de­las efter ikraft­trä­dan­det.

Vik­tiga lagar inom pro­cess­rät­ten

Vik­tiga lagar inom pro­cess­rät­ten

Rät­te­gångs­balk (1942:740)
JP Info­nets pro­cess­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets pro­cess­rätts­liga tjäns­ter

Arbe­tar du med pro­cess­rätt? I JP Info­nets tjäns­ter hit­tar du det juri­diska grund­ma­te­rial du behö­ver som besluts­un­der­lag samt den senaste prax­isut­veck­lingen snabbt ana­ly­se­rad och kom­men­te­rad. Se allt inom pro­cess­rätt.