Rät­te­gångs­balk (1942:740)

FÖRSTA AVDEL­NINGEN

Om dom­stols­vä­sen­det

1 kap. Om all­män under­rätt

1 §   Tings­rät­ten är all­män under­rätt och, om något annat inte är före­skri­vet, första dom­stol.

Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela före­skrif­ter om tings­rät­ter­nas dom­kret­sar. Lag (2018:411).

2 §   I en tings­rätt ska det fin­nas en lag­man.

Om rege­ringen inte bestäm­mer något annat ska det i en tings­rätt även fin­nas en eller flera råd­män. I de tings­rät­ter som rege­ringen bestäm­mer ska det också fin­nas en eller flera chefs­råd­män.

Lag­män, chefs­råd­män och råd­män ska vara lag­farna.

En tings­rätt får vara inde­lad i avdel­ningar. Chef för en avdel­ning är lag­man­nen eller en chefs­råd­man.

Vid en tings­rätt ska det fin­nas ett kansli, som hålls öppet för all­män­he­ten på bestämda tider. Lag (2013:81).

3 §   Tings­rät­ten skall, om annat inte är före­skri­vet, bestå av en lag­fa­ren domare. Lag (1989:656).

3 a §   Vid huvud­för­hand­ling i tvis­te­mål ska tings­rät­ten bestå av tre lag­farna domare, om något annat inte är före­skri­vet.

Rät­ten ska bestå av en lag­fa­ren domare när huvud­för­hand­lingen hålls i för­enklad form.

I annat fall än som avses i andra styc­ket är rät­ten vid huvud­för­hand­lingen dom­för med en lag­fa­ren domare om det med hän­syn till målets omfatt­ning och svå­rig­hets­grad är till­räck­ligt att en domare sit­ter i rät­ten.

Om rät­ten består av tre lag­farna domare och någon av dessa får för­hin­der sedan huvud­för­hand­lingen har påbör­jats, är rät­ten dom­för med två lag­farna domare. Lag (2016:244).

3 b §   Tings­rät­ten ska vid huvud­för­hand­ling i brott­mål bestå av en lag­fa­ren domare och tre nämn­de­män. Om en av nämn­de­män­nen får för­hin­der sedan huvud­för­hand­lingen har påbör­jats, är rät­ten dom­för med en lag­fa­ren domare och två nämn­de­män.

Vid huvud­för­hand­ling i mål om brott för vil­ket det inte är före­skri­vet svå­rare straff än böter eller fäng­else i högst sex måna­der är tings­rät­ten dom­för utan nämn­de­män, om det inte finns anled­ning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om före­tags­bot.

Vid huvud­för­hand­ling i mål om brott för vil­ket det inte är före­skri­vet svå­rare straff än fäng­else i högst två år är tings­rät­ten dom­för utan nämn­de­män, om huvud­för­hand­lingen hålls gemen­samt med för­hand­lingen i häkt­nings­frå­gan enligt 24 kap. 13 a §.

Om det finns skäl för det, får anta­let lag­farna domare utö­kas med en utö­ver vad som föl­jer av första styc­ket. Det­samma gäl­ler i fråga om anta­let nämn­de­män. Om någon eller några av leda­mö­terna får för­hin­der sedan huvud­för­hand­lingen har påbör­jats gäl­ler första styc­ket andra meningen i fråga om dom­för­het. Lag (2021:285).

3 c §   Vid avgö­rande av mål utan huvud­för­hand­ling och vid pröv­ning av frå­gor som hör till rät­te­gången får tings­rät­ten ha den sam­man­sätt­ning som är före­skri­ven för huvud­för­hand­ling, om det före­lig­ger sär­skilda skäl med hän­syn till målets eller frå­gans beskaf­fen­het. Lag (1989:656).

3 d §   I tvis­te­mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten ska tings­rät­ten all­tid bestå av en lag­fa­ren domare, om vär­det av vad som yrkas uppen­bart inte över­sti­ger hälf­ten av pris­bas­belop­pet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken.

Första styc­ket gäl­ler inte, om en part första gången han ska föra talan i målet yrkar att all­männa reg­ler ska tilläm­pas och där­vid gör san­no­likt att den bakom­lig­gande tvis­ten rör ett högre värde eller att utgången annars är av syn­ner­lig bety­delse för bedöm­ningen av andra före­lig­gande rätts­för­hål­lan­den. Har talan väckts genom ansö­kan om betal­nings­före­läg­gande, ska den part som begär att målet över­läm­nas till tings­rätt senast i sam­band där­med fram­ställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första styc­ket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väc­kande. Har talan väckts genom ansö­kan om betal­nings­före­läg­gande eller handräck­ning eller som enskilt anspråk i brott­mål, avses vär­det vid rät­tens beslut att tvis­ten ska hand­läg­gas som tvis­te­mål. Vid bedöm­ningen ska hän­syn inte tas till rät­te­gångs­kost­na­derna. Lag (2010:1202).

3 e §   Åtgär­der som endast avser bere­dan­det av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör för­be­hål­las lag­farna domare får utfö­ras av någon annan som har till­räck­lig kun­skap och erfa­ren­het och som är anställd vid en all­män dom­stol, en all­män för­valt­nings­dom­stol eller en hyres­nämnd. Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om detta.

Bestäm­mel­serna i 4 kap. 13 § gäl­ler även för andra än domare när de utför åtgär­der enligt första styc­ket. Lag (2017:542).

3 f §   Om tings­rät­ten består av fler än en lag­fa­ren domare gäl­ler föl­jande i fråga om rät­tens ord­fö­rande.

Behö­rig att vara ord­fö­rande är den som
   1. är eller har varit ordi­na­rie domare i tings­rätt eller hov­rätt, eller
   2. rege­ringen för en viss tid har anställt som lag­man eller chefs­råd­man i tings­rätt.

Den av de behö­riga domarna som har högst befatt­ning ska vara ord­fö­rande. Bland behö­riga domare med samma befatt­ning ska den som har längst tjänst­gö­rings­tid vara ord­fö­rande. Om det finns sär­skilda skäl får någon annan av de behö­riga domarna än den som har högst befatt­ning eller längst tjänst­gö­rings­tid vara ord­fö­rande. Lag (2018:411).

4 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer ska fast­ställa hur många nämn­de­män som ska fin­nas i varje dom­krets.

Tings­rät­ten ska för­dela tjänst­gö­ringen mel­lan nämn­de­män­nen efter sam­råd med dem. Lag (2018:411).

5 §   En tings­rätt skall ha kansli på den eller de orter som rege­ringen bestäm­mer. Tings­rät­ten skall ha tings­ställe på den eller de orterna om rege­ringen inte bestäm­mer annat.
Tings­rät­ten får också ha tings­ställe på annan ort som rege­ringen bestäm­mer. Lag (2000:1455).

6 §   Tings­rätt skall hålla sam­man­träde så ofta det krä­ves för arbe­tet.
Sam­man­träde för huvud­för­hand­ling (ting) skall hål­las på tings­ställe, om ej sär­skilda skäl tala för att sam­man­trä­det hål­les på annan ort. Lag (1975:502).

7 §   har upp­hävts genom Lag (1990:443).

8 §   Utö­ver vad som föl­jer av 3 b § får, vid pröv­ning av vid­lyf­tiga eller annars sär­skilt krä­vande mål om all­mänt åtal i vilka bedöm­ningen av eko­no­miska eller skat­te­rätts­liga för­hål­lan­den har väsent­lig bety­delse, såsom sär­skilda leda­mö­ter ingå, var för sig eller till­sam­mans,
   1. en per­son som för­ord­nats som eko­no­misk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av sär­skild fack­kun­skap inom rät­ten i fråga om eko­no­miska för­hål­lan­den,
   2. en per­son som är eller har varit lag­fa­ren domare i all­män för­valt­nings­dom­stol, om det finns behov av sär­skild fack­kun­skap inom rät­ten i fråga om skat­te­rätts­liga för­hål­lan­den.

Om någon eller några av rät­tens leda­mö­ter får för­hin­der sedan huvud­för­hand­lingen har påbör­jats, gäl­ler 3 b § första styc­ket andra meningen i fråga om dom­för­het. Rät­ten får dock inte bestå av fler lag­farna domare än nämn­de­män. Lag (1997:391).

9 §   har upp­hävts genom lag (2000:172).

10 §   har upp­hävts genom lag (1975:502).

11 §   har upp­hävts genom lag (1969:244).

12 §   har upp­hävts genom lag (1969:244).

13 §   har upp­hävts genom lag (1969:244).

14 §   har upp­hävts genom lag (1969:244).

15 §   har upp­hävts genom lag (1969:244).

16 §   har upp­hävts genom lag (1969:244).

17 §   har upp­hävts genom lag (1969:244).

2 kap. Om hov­rätt

1 §   Hov­rät­ten är över­rätt i mål och ären­den som över­kla­gas från tings­rät­ten. Lag (2018:411).

2 §   Hov­rätt ska som första dom­stol ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utöv­ningen av tjäns­ten eller upp­dra­get har begåtts av domare i all­män under­rätt.

Hov­rätt är i övrigt första dom­stol i mål, beträf­fande vilka detta före­skrivs i lag. Lag (2008:156).

3 §   I varje hov­rätt skall det fin­nas en hov­rätts­pre­si­dent, en eller flera hov­rätts­lag­män samt hov­rätts­råd av vilka en eller flera skall vara vice ord­fö­rande. De skall vara lag­farna.

En hov­rätt får vara inde­lad i avdel­ningar. Chef för en avdel­ning är pre­si­den­ten eller en lag­man.

Vid varje hov­rätt skall det fin­nas ett kansli som hålls öppet för all­män­he­ten på bestämda tider. Lag (1998:1800).

4 §   Hov­rät­ten är dom­för med tre lag­farna domare. I mål som över­kla­gats från tings­rätt ska dock minst fyra lag­farna domare delta när hov­rät­ten avgör målet, om tings­rät­ten bestått av tre lag­farna domare. Om en av de lag­farna domarna får för­hin­der sedan huvud­för­hand­ling har påbör­jats, är rät­ten ändå dom­för. Fler än fem lag­farna domare får inte delta i hov­rät­ten.

I brott­mål gäl­ler, i stäl­let för bestäm­mel­serna i första styc­ket, att hov­rät­ten är dom­för med tre lag­farna domare och två nämn­de­män. Om en av de lag­farna domarna eller en av nämn­de­män­nen får för­hin­der sedan huvud­för­hand­ling har påbör­jats, är rät­ten ändå dom­för. Fler än fyra lag­farna domare och tre nämn­de­män får inte delta. Om det inte finns anled­ning att döma till svå­rare straff än böter och om det i målet inte är fråga om före­tags­bot, är hov­rät­ten dom­för även med den sam­man­sätt­ning som anges i första styc­ket. Det­samma gäl­ler vid hand­lägg­ning som inte sker vid huvud­för­hand­ling.

Vid behand­ling av frå­gor om pröv­nings­till­stånd ska hov­rät­ten bestå av tre lag­farna domare. Ett pröv­nings­till­stånd som inte är begrän­sat enligt 49 kap. 14 a § första styc­ket får dock med­de­las av en lag­fa­ren domare, om frå­gan är enkel.

Vid beslut om avskriv­ning av mål efter åter­kal­lelse eller efter det att ett över­kla­gande har för­fal­lit vid sam­man­träde som avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hov­rät­ten dom­för med en lag­fa­ren domare. Det­samma gäl­ler vid beslut om undan­rö­jande av tings­rät­tens avgö­rande sedan käro­må­let åter­kal­lats.

Åtgär­der som endast avser bere­dan­det av ett mål får utfö­ras av en lag­fa­ren domare i hov­rät­ten eller, om de inte är av sådant slag att de bör för­be­hål­las lag­farna domare, av någon annan som har till­räck­lig kun­skap och erfa­ren­het och som är anställd vid en all­män dom­stol, en all­män för­valt­nings­dom­stol eller en hyres­nämnd. Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om detta.

Bestäm­mel­serna i 4 kap. 13 § gäl­ler även för andra än domare när de utför åtgär­der enligt femte styc­ket. Lag (2017:542).

4 a §   Utö­ver vad som föl­jer av 4 § får i hov­rät­ten som sär­skilda leda­mö­ter ingå, var för sig eller till­sam­mans,
   1. en per­son som för­ord­nats som eko­no­misk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av sär­skild fack­kun­skap inom hov­rät­ten i fråga om eko­no­miska för­hål­lan­den,
   2. en per­son som är eller har varit lag­fa­ren domare i all­män för­valt­nings­dom­stol, om det finns behov av sär­skild fack­kun­skap inom hov­rät­ten i fråga om skat­te­rätts­liga för­hål­lan­den. Lag (1985:415).

4 b §   Om hov­rät­ten består av fler än en lag­fa­ren domare gäl­ler föl­jande i fråga om rät­tens ord­fö­rande.

Behö­rig att vara ord­fö­rande är den som
   1. är eller har varit ordi­na­rie domare i hov­rätt, eller
   2. rege­ringen för en viss tid har anställt som hov­rätts­pre­si­dent, hov­rätts­lag­man eller hov­rätts­råd tillika vice ord­fö­rande på avdel­ning.

Den av de behö­riga domarna som har högst befatt­ning ska vara ord­fö­rande. Bland behö­riga domare med samma befatt­ning ska den som har längst tjänst­gö­rings­tid vara ord­fö­rande. Om det finns sär­skilda skäl får någon annan av de behö­riga domarna än den som har högst befatt­ning eller längst tjänst­gö­rings­tid vara ord­fö­rande. Lag (2018:411).

4 c §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer skall fast­ställa hur många nämn­de­män som skall fin­nas i hov­rät­tens dom­krets för tjänst­gö­ring i hov­rät­ten.

Hov­rät­ten för­de­lar tjänst­gö­ringen mel­lan nämn­de­män­nen efter sam­råd med dem. Lag (2018:411).

5 §   Hov­rätt skall sam­man­träda på den ort där den har sitt säte.

Sam­man­träde får också hål­las på någon annan ort om det finns skäl till det.

Sam­man­träde skall hål­las så ofta det krävs för arbe­tet.
Lag (1993:514).

6 §   Rikets hov­rät­ter äro: Svea hov­rätt, Göta hov­rätt, hov­rät­ten över Skåne och Ble­kinge, hov­rät­ten för Västra Sve­rige, hov­rät­ten för Nedre Norr­land och hov­rät­ten för Övre Norr­land.

Om hov­rät­ter­nas dom­kret­sar för­ord­nar rege­ringen. Lag (1974:573).

7 §   har upp­hört att gälla genom lag (1975:502).

3 kap. Om Högsta dom­sto­len

1 §   Högsta dom­sto­len är över­rätt i mål och ären­den som över­kla­gas från hov­rät­ten. Lag (2018:411).

2 §   Att i Högsta dom­sto­len talan i visst fall må föras mot beslut av advo­kat­sam­fun­dets sty­relse eller annat sam­fun­dets organ, stad­gas i 8 kap. 8 §. Lag (2009:344).

3 §   Högsta dom­sto­len ska som första dom­stol ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utöv­ningen av anställ­ningen eller upp­dra­get begåtts av stats­råd, justi­ti­e­råd, någon av riks­da­gens ombuds­män, justi­ti­e­kans­lern, riks­å­kla­ga­ren, domare eller gene­ra­lad­vo­kat i Euro­pe­iska uni­o­nens dom­stol eller den som utö­var något av dessa ämbe­ten eller av hov­rätts­do­mare eller justi­tie­sek­re­te­rare i Högsta dom­sto­len.

Högsta dom­sto­len ska vidare som första dom­stol pröva om justi­ti­e­råd i Högsta för­valt­nings­dom­sto­len ska skil­jas eller avstängas från sin anställ­ning eller vara skyl­dig att genomgå läkar­un­der­sök­ning. Högsta dom­sto­len är i övrigt första dom­stol i mål beträf­fande vilka detta före­skrivs i lag. Lag (2010:1391).

4 §   I Högsta dom­sto­len ska det fin­nas fjor­ton justi­ti­e­råd eller det högre antal som behövs. Justi­ti­e­rå­den ska vara lag­farna. De får inte inneha eller utöva något annat ämbete.

Ett av justi­ti­e­rå­den ska vara dom­sto­lens ord­fö­rande.

Högsta dom­sto­len får vara inde­lad i avdel­ningar. Om Högsta dom­sto­len är inde­lad i avdel­ningar, är Högsta dom­sto­lens ord­fö­rande även ord­fö­rande på en avdel­ning. Ett av de övriga justi­ti­e­rå­den är ord­fö­rande på annan avdel­ning.

Den som har avgått med ålderspen­sion från sin anställ­ning som justi­ti­e­råd får för­ord­nas att till­fäl­ligt tjänst­göra i Högsta dom­sto­len när det finns behov av det på grund av att
   1. ett justi­ti­e­råd med anled­ning av sjuk­dom eller där­med jäm­för­lig omstän­dig­het inte kan tjänst­göra i dom­sto­len,
   2. ett justi­ti­e­råds tjänst­gö­ring har upp­hört och ett nytt justi­ti­e­råd inte har till­trätt, eller
   3. hand­lägg­ningen av ett eller flera mål vid dom­sto­len under en begrän­sad tid tar stora resur­ser i anspråk.

Ett för­ord­nande enligt fjärde styc­ket får gälla i högst sex måna­der. Om det finns sär­skilda skäl får för­ord­nan­det för­längas med högst sex måna­der i taget.

Det som i lag eller annan för­fatt­ning före­skrivs om justi­ti­e­råd ska tilläm­pas även på den som enligt fjärde styc­ket till­fäl­ligt tjänst­gör i Högsta dom­sto­len.

Högsta dom­sto­len får för­ordna den som är justi­ti­e­råd i Högsta för­valt­nings­dom­sto­len att tjänst­göra i Högsta dom­sto­len.
Lag (2023:770).

5 §   Rät­ten ska, om inte något annat föl­jer av andra eller fjärde styc­ket eller 5 a § andra styc­ket 1-3, bestå av minst fem leda­mö­ter vid pröv­ning av själva saken i
   1. mål där pröv­nings­till­stånd har bevil­jats av Högsta dom­sto­len,
   2. mål där Högsta dom­sto­len är första dom­stols­in­stans,
   3. mål där talan har väckts i hov­rätt och över­kla­gande har skett till Högsta dom­sto­len,
   4. mål som har över­kla­gats av Justi­ti­e­kans­lern eller av en justi­ti­e­om­buds­man, och
   5. ären­den om res­ning, åter­stäl­lande av för­sut­ten tid eller kla­gan över dom­villa, om pröv­ningen inte är enkel.

Om en fram­ställ­ning i ett mål där Högsta dom­sto­len är första dom­stols­in­stans inte inne­fat­tar laga skäl för talan eller det annars är uppen­bart att talan är ogrun­dad, får rät­ten bestå av tre eller fyra leda­mö­ter när dom i målet med­de­las utan att stäm­ning har utfär­dats.

När Högsta dom­sto­len avger ett sådant ytt­rande som avses i 2 § lagen (1974:579) om hand­lägg­ningen av nådeä­ren­den ska rät­ten bestå av minst tre leda­mö­ter.

Det som sägs i tredje styc­ket gäl­ler också vid pröv­ning av själva saken i ären­den enligt lagen (1957:668) om utläm­ning för brott, om inte något annat föl­jer av 5 a § andra styc­ket 4, och i ären­den enligt 34 § lagen (1972:260) om inter­na­tio­nellt sam­ar­bete rörande verk­stäl­lig­het av brott­måls­dom. Lag (2019:243).

5 a §   I andra fall än sådana som avses i 5 § beslu­tar Högsta dom­sto­len för varje mål eller ärende hur många leda­mö­ter som ska ingå i rät­ten.

Det som sägs i första styc­ket gäl­ler även vid pröv­ning av
   1. frå­gor om bevil­jande av pröv­nings­till­stånd i hov­rätt,
   2. frå­gor om åter­för­vis­ning av mål till hov­rätt,
   3. över­kla­gande av hov­rätts avvis­nings­be­slut som avses i 54 kap. 17 §, och
   4. frå­gor om tvångs­me­del enligt 16 § femte styc­ket lagen (1957:668) om utläm­ning för brott. Lag (2019:243).

5 b §   Fler än sju leda­mö­ter får inte ingå i rät­ten, om inte annat föl­jer av 6 §. Lag (2009:344).

5 c §   Om rät­ten består av fler än en leda­mot ska den ordi­na­rie leda­mot som har högst befatt­ning vara rät­tens ord­fö­rande. Bland ordi­na­rie leda­mö­ter med samma befatt­ning ska den som har längst anställ­nings­tid vara ord­fö­rande.
Lag (2018:411).

6 §   Om det vid över­lägg­ning till dom eller beslut fram­kom­mer att den mening som råder i rät­ten avvi­ker från en rätts­grund­sats eller lag­tolk­ning, som förut varit anta­gen av Högsta dom­sto­len, får rät­ten besluta att målet eller, om det är lämp­ligt, en viss fråga i målet ska avgö­ras av Högsta dom­sto­len i dess hel­het. Ett sådant beslut får också med­de­las om det i annat fall är av sär­skild bety­delse för rätts­tillämp­ningen att målet eller en viss fråga avgörs av Högsta dom­sto­len i dess hel­het.

Om det i olika domar eller beslut av Högsta dom­sto­len har gjort sig gäl­lande mot varandra stri­dande åsik­ter i fråga om en viss rätts­grund­sats eller lag­tolk­ning, gäl­ler första styc­ket första meningen endast om rät­ten fin­ner att den rådande meningen avvi­ker från den dom eller det beslut som med­de­la­des senast.

Första styc­ket gäl­ler inte mål som angår den som är häk­tad eller mål som annars enligt sär­skild före­skrift krä­ver ett skynd­samt avgö­rande, om målet inte utan men­lig tids­ut­dräkt kan avgö­ras av Högsta dom­sto­len i dess hel­het.

När ett mål eller en fråga avgörs av Högsta dom­sto­len i dess hel­het ska alla justi­ti­e­råd som inte har för­hin­der delta i avgö­ran­det. Lag (2009:344).

6 a §   Om rät­ten består av fler än två leda­mö­ter och en av dessa får för­hin­der sedan hand­lägg­ningen har påbör­jats, är rät­ten ändå dom­för. Lag (2009:344).

7 §   När Högsta dom­sto­len behand­lar en ansö­kan om res­ning eller en kla­gan över dom­villa i ett mål som har avgjorts av Högsta dom­sto­len, får inte någon leda­mot som del­ta­git i det tidi­gare avgö­ran­det ingå i rät­ten, om ett till­räck­ligt antal leda­mö­ter ändå finns till­gäng­ligt inom dom­sto­len.
Lag (2009:344).

8 §   För bered­ning och före­drag­ning av mål i Högsta dom­sto­len finns hos dom­sto­len sär­skilda tjäns­te­män. Lag (2009:344).

4 kap. Om domare

1 §   Lag­fa­ren domare skall vara svensk med­bor­gare och hava avlagt för behö­rig­het till domaräm­bete före­skrivna kun­skaps­prov.

Ej må den utöva domaräm­bete, som är i kon­kurs­till­stånd eller som har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken.

Om kun­skaps­prov och vill­kor i övrigt för utö­vande av domaräm­bete för­ord­nar rege­ringen. Lag (1988:1260).

2 §   I lagen (2010:1390) om utnäm­ning av ordi­na­rie domare finns bestäm­mel­ser om utnäm­ning av sådana domare som avses i 1 kap. 2 §, 2 kap. 3 § och 3 kap. 4 §. Lag (2010:1391).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1964:646).

4 §   Om bevil­jande av ledig­het och för­ord­nande av vika­rie för lag­fa­ren domare i hov­rätt eller under­rätt med­de­las bestäm­mel­ser av rege­ringen.
Lag (1974:573).

5 §   Nämn­de­män utses genom val.

Om det i en dom­krets ingår mer än en kom­mun eller, utö­ver en eller flera kom­mu­ner, en del av en annan kom­mun, ska tings­rät­ten för­dela anta­let nämn­de­män mel­lan kom­mu­nerna i för­hål­lande till kom­mu­ner­nas respek­tive kom­mun­de­lens folk­mängd.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer ska för varje län eller del av län inom en hov­rätts dom­krets fast­ställa det antal nämn­de­män i hov­rät­ten som ska utses. Lag (2018:411).

6 §   Val­bar till nämn­de­man är varje svensk med­bor­gare som inte är underå­rig, är i kon­kurs­till­stånd eller har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken. För att vara val­bar till nämn­de­man i en tings­rätt krävs vidare att han eller hon är folk­bok­förd i kom­mu­nen eller den del av kom­mu­nen som hör till tings­rät­ten och i en hov­rätt att han eller hon är folk­bok­förd i länet eller den del av länet som hör till hov­rät­ten. Den som är lag­fa­ren domare, anställd vid dom­stol, åkla­gare, polis­man eller advo­kat eller någon annan som har till yrke att föra and­ras talan inför dom­stol får inte vara nämn­de­man.

Ingen får sam­ti­digt vara nämn­de­man i en hov­rätt och i en tings­rätt.

Till nämn­de­man får endast den utses som med hän­syn till omdö­mes­för­måga, själv­stän­dig­het, lag­lyd­nad och övriga omstän­dig­he­ter är lämp­lig för upp­dra­get.

Den som har fyllt sex­tio år eller upp­ger något gil­tigt hin­der är inte skyl­dig att ta emot upp­drag som nämn­de­man. Den som har avgått som nämn­de­man är inte skyl­dig att ta emot nytt upp­drag för­rän efter fyra år.

Dom­sto­len ska kon­trol­lera behö­rig­he­ten och, i fråga om lag­lyd­nad, lämp­lig­he­ten hos den som har utsetts till nämn­de­man. Lag (2014:904).

7 §   Val av nämn­de­män i tings­rätt för­rät­tas av kom­mun­full­mäk­tige.

Val av nämn­de­män i hov­rätt för­rät­tas av regi­on­full­mäk­tige. I Got­lands län för­rät­tas valet av kom­mun­full­mäk­tige i Got­lands kom­mun.

Valet ska vara pro­por­tio­nellt, om det begärs av minst så många väl­jande som mot­sva­rar det tal man får om samt­liga väl­jan­des antal delas med det antal per­so­ner valet avser ökat med 1. Bestäm­mel­ser om för­fa­ran­det vid sådant pro­por­tio­nellt val finns i lagen (2022:629) om pro­por­tio­nella val i kom­mu­ner och regi­o­ner.

Vid val av nämn­de­män ska det efter­strä­vas att nämn­de­manna­kå­ren får en all­si­dig sam­man­sätt­ning med hän­syn till ålder, kön, etnisk bak­grund och yrke. Om det finns flera alter­na­tiva sätt att uppnå en all­si­dig sam­man­sätt­ning, bör de per­so­ner väl­jas som inte tidi­gare tjänst­gjort som nämn­de­män eller som tjänst­gjort kor­tast tid. Lag (2022:630).

7 a §   En nämn­de­man har rätt till ledig­het från anställ­ning i den utsträck­ning som behövs för att han eller hon skall kunna utföra sitt upp­drag. Lag (2006:850).

8 §   En nämn­de­man utses för fyra år. Den som har fyllt sex­tio år får avgå som nämn­de­man. Dom­sto­len får ent­le­diga en nämn­de­man som visar gil­tigt hin­der.

Dom­sto­len ska ent­le­diga en nämn­de­man som genom att begå brott eller på annat sätt har visat sig olämp­lig för upp­dra­get.

Om en nämn­de­man inte längre är val­bar eller behö­rig upp­hör nämn­de­man­nens upp­drag. Full­mäk­tige får dock besluta att en nämn­de­man som till följd av änd­rad folk­bok­fö­ring inte längre är val­bar får ha kvar sitt upp­drag under res­ten av tjänst­gö­rings­ti­den.

Om en nämn­de­mans upp­drag upp­hör under tjänst­gö­rings­ti­den utses en ny nämn­de­man för den tid som åter­står. Om anta­let nämn­de­män inom dom­kret­sen änd­ras får en nytill­trä­dande nämn­de­man utses för kor­tare tid än som föl­jer av första styc­ket. Lag (2018:411).

8 a §   Dom­sto­len får stänga av en nämn­de­man från tjänst­gö­ringen om han eller hon
   1. är före­mål för ett ärende om ent­le­di­gande,
   2. är före­mål för för­un­der­sök­ning eller står under åtal för ett brott som vid fäl­lande dom kan antas leda till ent­le­di­gande, eller
   3. i övrigt upp­vi­sar ett bete­ende eller ett till­stånd som bedöms skada all­män­he­tens för­tro­ende för rätt­skip­ningen.

Ett beslut om avstäng­ning enligt första styc­ket 3 skall gälla för viss tid, dock högst sex måna­der. Lag (2006:850).

8 b §   Beslut om ent­le­di­gande och avstäng­ning av nämn­de­män får över­kla­gas till en sär­skild stat­lig nämnd. Nämn­dens beslut får inte över­kla­gas.

Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om nämn­den. Lag (2006:850).

9 §   En nämn­de­man som ent­le­di­gats eller avgått är, om han eller hon alltjämt är val­bar, skyl­dig att full­göra upp­dra­get till dess dom­sto­len fått besked om att annan bli­vit vald samt att även där­ef­ter tjänst­göra vid fort­satt behand­ling av mål i vars hand­lägg­ning han eller hon tidi­gare har del­ta­git. Detta gäl­ler dock inte den som ent­le­di­gats enligt 8 § andra styc­ket eller som avgått sedan ett ärende om sådant ent­le­di­gande eller om avstäng­ning har inletts. Lag (2006:850).

10 §   Är nämn­de­man av jäv hind­rad att tjänst­göra eller ute­blir han från rät­tens sam­man­träde och kan annan nämn­de­man ej utan tids­ut­dräkt infinna sig, äge rät­tens ord­fö­rande till tjänst­gö­ring i nämn­den kalla någon, som är val­bar till nämn­de­man för dom­kret­sen.

10 a §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer för­ord­nar för viss tid dem som ska tjänst­göra som eko­no­miska exper­ter enligt 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a §.

Om det medan en eko­no­misk expert del­tar i behand­lingen av ett mål inträf­far en omstän­dig­het som med­för att för­ord­nan­det upp­hör att gälla, ska för­ord­nan­det ändå gälla i det pågående målet.

Den som ska tjänst­göra som eko­no­misk expert ska vara svensk med­bor­gare och får inte vara underå­rig eller i kon­kurs­till­stånd eller ha för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken. Lag (2013:81).

11 §   Domare skall, innan han må tjänst­göra, avlägga denna ed:

"Jag N.N. lovar och för­säk­rar på heder och sam­vete, att jag vill och skall efter mitt bästa för­stånd och sam­vete i alla domar rätt göra, ej mindre den fat­tige än den rike, och döma efter Sve­ri­ges lag och laga stad­gar; ald­rig lag vränga eller orätt främja för släkt­skap, svå­ger­skap, vän­skap, avund, ill­vilja eller rädd­håga, ej hel­ler för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som sak­lös är, eller den sak­lös, som saker är. Jag skall var­ken förr, än domen avsä­ges, eller sedan uppen­bara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rät­ten inom stängda dör­rar hål­ler. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och upp­rik­tig domare tro­get hålla."

Ed skall avläg­gas inför dom­stol eller inför rät­tens ord­fö­rande. Lag (1975:1288).

11 a §   En för­del­ning av mål och ären­den mel­lan enskilda domare ska vara base­rad på objek­tiva kri­te­rier som dom­sto­len fast­ställt i för­väg. För­del­ningen får inte vara ägnad att påverka målens eller ären­de­nas utgång. Lag (2018:411).

12 §   De som med varandra äro eller varit gifta eller äro i rätt upp- och ned­sti­gande släkt­skap eller svå­ger­lag eller äro sys­kon eller äro i det svå­ger­lag, att den ene är eller varit gift med den andres sys­kon, eller de som på lik­nande sätt äro varandra när­stå­ende må ej sam­ti­digt sitta som domare i rät­ten. Lag (1973:240).

13 §   En domare är jävig att hand­lägga mål
   1. om han eller hon själv är part eller annars har del i saken eller av dess utgång kan vänta syn­ner­lig nytta eller skada,
   2. om han eller hon med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller ned­sti­gande släkt­skap eller svå­ger­lag eller är sys­kon eller är i det svå­ger­lag, att den ene är eller varit gift med den andres sys­kon, eller om han eller hon på lik­nande sätt är part när­stå­ende,
   3. om han eller hon till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta syn­ner­lig nytta eller skada, står i för­hål­lande, som avses i 2,
   4. om han eller hon eller någon honom eller henne när­stå­ende, som avses i 2, är för­myn­dare, god man eller för­val­tare för part eller på annat sätt parts ställ­fö­re­trä­dare eller är leda­mot av sty­rel­sen för bolag, för­e­ning eller annat sam­fund, stif­telse eller annan sådan inrätt­ning, som är part, eller, då kom­mun eller annan sådan menig­het är part, är leda­mot av nämnd eller sty­relse, som har hand om för­valt­ningen av den ange­lä­gen­het målet rör,
   5. om han eller hon eller någon honom eller henne när­stå­ende, som sägs i 2, till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta syn­ner­lig nytta eller skada, står i för­hål­lande, som avses i 4,
   6. om han eller hon är parts mot­part, dock inte om par­ten sökt sak med honom eller henne för att göra honom eller henne jävig,
   7. om han eller hon i annan rätt såsom domare eller befatt­nings­ha­vare fat­tat beslut, som rör saken, eller hos annan myn­dig­het än dom­stol eller såsom skil­je­man tagit befatt­ning med saken,
   8. vid huvud­för­hand­ling i brott­mål om han eller hon före huvud­för­hand­lingen har prö­vat frå­gan om den till­ta­lade har begått gär­ningen,
   9. om han eller hon i saken såsom rät­te­gångsom­bud fört parts talan eller biträtt part eller vitt­nat eller varit sak­kun­nig,
   10. vid huvud­för­hand­ling i brott­mål om han eller hon fått kän­ne­dom om iden­ti­te­ten på ett vittne som läm­nar eller har läm­nat upp­gif­ter ano­nymt med stöd av ett beslut enligt lagen (2024:1180) om ano­nyma vitt­nen i brott­mål, eller
   11. om det annars finns någon sär­skild omstän­dig­het, som är ägnad att rubba för­tro­en­det till hans eller hen­nes opar­tisk­het i målet. Lag (2024:1181).

14 §   Vet domare omstän­dig­het före­ligga, som kan anta­gas utgöra jäv mot honom, vare han skyl­dig att själv­mant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han fram­ställa invänd­ning därom, då han första gången för talan i målet, sedan han erhöll kän­ne­dom om att doma­ren sit­ter i rät­ten eller eljest tager befatt­ning med målet eller, om den omstän­dig­het, varå jävet grun­das, då ej var känd för par­ten, sedan han erhöll sådan kän­ne­dom. Under­lå­ter par­ten det, vare hans rätt att fram­ställa invänd­ningen för­fal­len.

Fråga om jäv mot domare i lägre rätt får inte upp­ta­gas i högre rätt, med mindre jävet i den högre rät­ten görs av part, som enligt vad i andra styc­ket stad­gats är berät­ti­gad där­till, eller över­kla­gande sker av beslut, vari­ge­nom jävet ogil­lats. Lag (1983:370).

15 §   Sedan fråga om jäv mot domare upp­kom­mit, må han vid­taga alle­nast sådan åtgärd i målet, som icke utan syn­ner­lig olä­gen­het kan upp­skju­tas och ej inne­fat­tar avgö­rande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vid­ta­gas, ehuru han för­kla­rats jävig.

Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rät­ten, så snart ske kan, sär­skilt beslut där­ö­ver.

I pröv­ning av jävs­fråga må doma­ren ej del­taga, med mindre rät­ten utan honom ej är dom­för och annan domare ej kan utan tids­ut­dräkt taga säte i rät­ten.

5 kap. Om offent­lig­het och ord­ning m.m. vid dom­stol

1 §   En för­hand­ling vid dom­stol ska vara offent­lig.

Om det kan antas att det vid en för­hand­ling kom­mer att läg­gas fram en upp­gift som är sek­re­tess­be­lagd hos dom­sto­len enligt offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400), får rät­ten, om det bedöms vara av syn­ner­lig vikt att upp­gif­ten inte röjs, besluta att för­hand­lingen i den del som rör upp­gif­ten ska hål­las inom stängda dör­rar. Även i annat fall får en för­hand­ling hål­las inom stängda dör­rar, om sek­re­tes­sen gäl­ler enligt 35 kap. 12, 12 a, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen. En för­hand­ling får också hål­las inom stängda dör­rar om sek­re­tes­sen gäl­ler enligt 18 kap. 1, 1 a, 2, 3 eller 17 § eller 35 kap. 1 eller 2 § samma lag, när det gäl­ler dom­stols­för­hand­ling under för­un­der­sök­ning i brott­mål eller där­med lik­ställt mål eller ärende, under utred­ning om själv­stän­digt för­ver­kande eller i ärende enligt lagen (2024:326) om hem­liga tvångs­me­del i syfte att verk­ställa fri­hets­be­rö­vande påfölj­der. En för­hand­ling ska all­tid hål­las inom stängda dör­rar, om sek­re­tes­sen gäl­ler enligt 27 kap. 5 § andra och tredje styc­kena eller 34 kap. 4 § samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att upp­gif­ten röjs vid för­hand­lingen.

För­hör med den som är under fem­ton år eller lider av en psy­kisk stör­ning får hål­las inom stängda dör­rar.

Om det i ett sär­skilt fall är före­skri­vet att för­hand­ling får hål­las inom stängda dör­rar, ska det gälla. Lag (2024:1181).

2 §   Till­träde till offent­lig för­hand­ling må, när rät­tens ord­fö­rande fin­ner skäl där­till, väg­ras den som enligt vad är känt eller må anta­gas ej fyllt ader­ton år. Lag (1974:239).

3 §   Rät­tens ord­fö­rande får tillåta att en anställd vid dom­sto­len, eller någon som tjänst­gör där i utbild­nings­syfte, får när­vara vid ett sam­man­träde som hålls inom stängda dör­rar. Om det finns sär­skilda skäl, får ord­fö­ran­den tillåta även andra att när­vara vid ett sådant sam­man­träde. Lag (2019:298).

4 §   Har en för­hand­ling hål­lits inom stängda dör­rar och har det då lagts fram upp­gift, för vil­ken det hos dom­sto­len gäl­ler sek­re­tess som avses i offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400), får rät­ten besluta att upp­gif­ten inte får uppen­ba­ras. Lag (2009:401).

5 §   Över­lägg­ning till dom eller beslut ska hål­las inom stängda dör­rar, om rät­ten inte fin­ner att det kan ske offent­ligt. Hålls över­lägg­ning inom stängda dör­rar, får, för­u­tom rät­tens leda­mö­ter, när­vara endast sådan rät­tens tjäns­te­man som har att ta befatt­ning med målet. När det finns sär­skilda skäl får rät­ten tillåta även annan att när­vara vid sådan över­lägg­ning.

Avkun­nande av dom eller beslut ska ske offent­ligt. I den utsträck­ning domen eller beslu­tet inne­hål­ler upp­gift som omfat­tas av beslut om sek­re­tess enligt 43 kap. 8 § andra styc­ket offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400), ska dock avkun­nan­det ske inom stängda dör­rar. Lag (2016:502).

6 §   Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rät­ten inte behärs­kar svenska, får rät­ten anlita en tolk. Om en miss­tänkt eller en mål­sä­gande i ett brott­mål inte behärs­kar svenska, ska en tolk anli­tas vid sam­man­trä­den inför rät­ten.

Rät­ten ska, om det är möj­ligt, för­ordna en tolk som är auk­to­ri­se­rad att vara tolk i målet. I annat fall ska en annan lämp­lig per­son för­ord­nas.

Det som före­skrivs i första styc­ket om den som inte behärs­kar svenska gäl­ler också den som behö­ver en tolk till följd av en hör­sel­ned­sätt­ning eller tal­svå­rig­he­ter. Om det är lämp­ligt, får ett tek­niskt hjälp­me­del använ­das i stäl­let för att en tolk anli­tas.

Den som står i ett sådant för­hål­lande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hen­nes till­för­lit­lig­het får inte anli­tas som tolk.

Bestäm­mel­ser om anli­tande av tolk för den som har en hör­sel­ned­sätt­ning eller tal­svå­rig­he­ter med­de­las av rege­ringen.
Lag (2023:699).

7 §   Den som för­ord­nas att biträda som tolk ska inför rät­ten avlägga ed, att efter bästa för­stånd full­göra sitt upp­drag. Finns det anled­ning att anta att den som för­ord­nas att biträda som tolk ska för­ord­nas för ytter­li­gare upp­drag som tolk vid dom­sto­len, får han eller hon avlägga ed som avser även fram­tida upp­drag. Lag (2023:699).

8 §   En tolk har rätt till skä­lig ersätt­ning för arbete, tids­spil­lan och utlägg som upp­dra­get krävt. Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer fast­stäl­ler taxa som skall tilläm­pas vid bestäm­mande av ersätt­ning. Ersätt­ningen beta­las av all­männa medel. Lag (1984:131).

9 §   Rät­tens ord­fö­rande ska upp­rätt­hålla ord­ningen vid rät­tens sam­man­trä­den och besluta de ord­nings­reg­ler som behövs. Ord­fö­ran­den får också begränsa anta­let åhö­rare i rätts­sa­len för att und­vika träng­sel.

Det finns sär­skilda före­skrif­ter om säker­hets­kon­troll i dom­stol. Lag (2019:298).

9 a §   Rät­tens ord­fö­rande får från rätts­sa­len utvisa den som stör ett sam­man­träde eller på något annat sätt upp­trä­der olämp­ligt.

En part som utvi­sas ska om möj­ligt få följa sam­man­trä­det genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring. Om detta inte kan ske, ska det som inträf­far vid sam­man­trä­det åter­ges i den omfatt­ning som behövs när par­ten åter är när­va­rande. Par­ten ska få möj­lig­het att ställa frå­gor till en per­son som hörs i par­tens från­varo.

Om en åhö­rare åter­vän­der till rätts­sa­len efter att ha utvi­sats eller i övrigt inte rät­tar sig efter en till­sä­gelse av ord­fö­ran­den, får ord­fö­ran­den besluta att åhö­ra­ren ska avvi­sas från dom­sto­lens loka­ler eller de andra loka­ler som används vid sam­man­trä­det.

Om ord­fö­ran­den inte bestäm­mer något annat, upp­hör ett beslut om utvis­ning att gälla när sam­man­trä­det har avslu­tats och ett beslut om avvis­ning när sam­man­trä­det har avslu­tats för dagen.
Lag (2019:298).

9 b §   Vid rät­tens sam­man­trä­den är det för­bju­det att med tek­niskt hjälp­me­del ta upp bild i eller in i rätts­sa­len, om inte något annat föl­jer av lag.

För­bu­det hind­rar inte att dom­sto­len tar upp bild i rätts­sa­len när dom­sto­lens över­fallslarm har utlösts.

Det är för­bju­det att sprida bild som har tagits upp i strid med första styc­ket, om någon syns på bil­den. Lag (2020:318).

9 c §   Rät­tens ord­fö­rande får för­bjuda ljudupp­tag­ning eller lju­dö­ver­fö­ring som görs av någon annan än rät­ten under ett för­hör, om det kan antas att upp­tag­ningen eller över­fö­ringen besvä­rar den som hörs i sådan grad att det påver­kar utred­ningen nega­tivt. Lag (2019:298).

9 d §   Elektro­nisk utrust­ning som åhö­rare har med sig i rätts­sa­len och som kan störa ord­ningen eller använ­das för att ta upp bild ska vara avstängd och undanstop­pad. Om det finns skäl för det får rät­tens ord­fö­rande besluta om undan­tag.
Lag (2019:298).

10 §   Den som ska delta i ett sam­man­träde inför rät­ten ska infinna sig i rätts­sa­len eller där sam­man­trä­det annars hålls.

Om det finns skäl för det, får rät­ten besluta att den som ska delta i ett sam­man­träde ska delta genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring. Rät­tens ord­fö­rande får besluta i frå­gan om den upp­kom­mer under ett sam­man­träde.

Vid bedöm­ningen av om det finns skäl för ett del­ta­gande genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring ska rät­ten, eller rät­tens ord­fö­rande, sär­skilt beakta
   1. de kost­na­der eller olä­gen­he­ter som skulle upp­komma om den som ska delta i sam­man­trä­det måste infinna sig i rätts­sa­len,
   2. om någon som ska delta i sam­man­trä­det kän­ner rädsla för att vara när­va­rande i rätts­sa­len,
   3. om det kan antas att någon som ska delta i sam­man­trä­det utsätts för påtryck­ningar, och
   4. om det är nöd­vän­digt av säker­hets­skäl.

Ett del­ta­gande enligt andra styc­ket får inte ske om det är olämp­ligt med hän­syn till ända­må­let med per­so­nens instäl­lelse och övriga omstän­dig­he­ter.

Den som del­tar i ett sam­man­träde genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring ska anses ha inställt sig inför rät­ten. Lag (2019:298).

11 §   Om det finns skäl för det, får rät­ten besluta att syn skall hål­las genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring. Ett sådant beslut får dock inte fat­tas, om det är olämp­ligt med hän­syn till bevis­ning­ens art och övriga omstän­dig­he­ter. Lag (2005:683).

12 §   Rät­ten ska se till att de som ska delta i ett sam­man­träde och som inte får plats i rätts­sa­len, kan följa sam­man­trä­det genom ljud- och bil­dö­ver­fö­ring i en lokal som ställts i ord­ning för detta ända­mål (sido­sal).

Rät­ten får även låta åhö­rare som inte får plats i rätts­sa­len följa sam­man­trä­det genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring i en sido­sal.

Rät­tens ord­fö­rande får besluta att sido­sal ska använ­das om frå­gan upp­kom­mer under ett sam­man­träde. Lag (2019:298).

13 §   Om det finns skäl för det får rät­ten besluta att samt­liga åhö­rare ska följa sam­man­trä­det genom ljud- och bil­dö­ver­fö­ring i en sido­sal. Rät­tens ord­fö­rande får besluta i frå­gan om den upp­kom­mer under ett sam­man­träde.

Vid bedöm­ningen av om det finns skäl för ett beslut om sido­sal ska rät­ten, eller rät­tens ord­fö­rande, sär­skilt beakta
   1. om det kan antas att åhö­rarna kom­mer att störa sam­man­trä­det eller på något annat sätt upp­träda olämp­ligt i rätts­sa­len,
   2. om någon som ska delta i sam­man­trä­det kän­ner rädsla på grund av åhö­rar­nas när­varo,
   3. om det kan antas att någon som ska delta i sam­man­trä­det utsätts för påtryck­ningar av åhö­rarna, och
   4. om det är nöd­vän­digt av säker­hets­skäl.

Om det finns sär­skilda skäl får åhö­rare undan­tas från ett beslut om sido­sal. Lag (2019:298).

14 §   Bestäm­mel­serna i 9-9 d §§ ska tilläm­pas också i fråga om en sido­sal. Lag (2019:298).

15 §   Om rät­tens ord­fö­rande vid ett sam­man­träde är för­hind­rad att upp­rätt­hålla ord­ningen enligt 9 § på grund av rätts­sa­lens utform­ning eller för att en sido­sal används, får en polis­man eller ord­nings­vakt ges i upp­drag att utföra den upp­gif­ten. Innan en polis­man ges ett sådant upp­drag, ska sam­råd ske med Polis­myn­dig­he­ten.

Upp­dra­get får inte omfatta
   1. avvis­ning av en åhö­rare enligt 9 a § tredje styc­ket,
   2. för­bud mot ljudupp­tag­ning eller lju­dö­ver­fö­ring enligt 9 c §,
   3. beslut om undan­tag från skyl­dig­he­ten att ha elektro­nisk utrust­ning avstängd och undanstop­pad enligt 9 d §, eller
   4. andra upp­gif­ter som bör utfö­ras av en lag­fa­ren domare.

Om en polis­man eller ord­nings­vakt har beslu­tat om utvis­ning enligt 9 a § första styc­ket ska han eller hon skynd­samt anmäla det till ord­fö­ran­den som sna­rast ska pröva frå­gan.
Lag (2019:298).

6 kap. Om regi­stre­ring av upp­gif­ter och hand­lingar

1 §   Vid dom­sto­len ska det föras regis­ter över alla mål. Regist­ret ska utvisa tiden då varje mål kom­mit in, de åtgär­der som vid­ta­gits med målet, tiden för målets avgö­rande och, om miss­nöje anmälts eller över­kla­gande kom­mit in, dagen då det skett och de åtgär­der som vid­ta­gits.

Hand­ling­arna i målet ska föras sam­man till en akt.

När en part, en ställ­fö­re­trä­dare, ett ombud, en för­sva­rare eller ett biträde får ta del av en hand­ling som inne­hål­ler sek­re­tess­be­lagd upp­gift, får ett för­be­håll göras i enlig­het med 10 kap. 4 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400). Lag (2017:176).

2 §   Av mål­re­gist­ret eller av akten skall det framgå
   1. dom­sto­lens avgö­ran­den i målet, när de har beslu­tats och vem eller vilka som sva­rar för beslu­tet, samt
   2. vem eller vilka som sva­rar för gjorda anteck­ningar.

När omröst­ning har före­kom­mit skall skilj­ak­tiga meningar framgå av mål­re­gist­ret eller av akten. Lag (2000:172).

3 §   Vid ett sam­man­träde skall föl­jande anteck­nas:
   1. tid och ställe för sam­man­trä­det,
   2. vilka som del­tar i sam­man­trä­det,
   3. rät­te­gångs­full­mak­ter som ges munt­li­gen inför dom­sto­len,
   4. när sam­man­trä­det hålls inom stängda dör­rar, anled­ningen till det,
   5. par­ter­nas yrkan­den och invänd­ningar samt med­gi­van­den eller bestri­dan­den av mot­par­tens yrkan­den,
   6. yrkan­den av andra än par­ter samt par­ter­nas med­gi­van­den eller bestri­dan­den av sådana yrkan­den,
   7. den utred­ning som läggs fram,
   8. vad som iakt­tas vid en syn på stäl­let, samt
   9. det som i övrigt före­kom­mer vid ett sam­man­träde, i den mån det kan ha bety­delse för par­terna eller för högre rätt att det anteck­nas.

Anteck­ning­arna skall göras i anslut­ning till sam­man­trä­det.

Bestäm­mel­serna i 4 kap. 13 § om jäv gäl­ler för den som gör anteck­ning­arna. Lag (2000:172).

4 §   Vid ett sam­man­träde som hålls under för­be­re­del­sen av ett mål och som inte endast avser bevisupp­tag­ning skall utö­ver vad som anges i 3 § föl­jande anteck­nas:
   1. i kort­het de omstän­dig­he­ter som par­terna åbe­ro­par samt mot­par­tens ytt­rande över dessa omstän­dig­he­ter,
   2. de bevis som par­terna vill åbe­ropa och vad de vill styrka med varje bevis, samt
   3. det som i övrigt behövs inför målets avgö­rande.
Lag (2005:683).

5 §   När ett bevis tas upp av en dom­stol som inte har att fatta något slut­ligt avgö­rande i målet eller ären­det, skall det upp­rät­tas ett pro­to­koll över vad som före­kom­mer.
Lag (2000:172).

6 §   I tings­rätt skall en berät­telse som läm­nas i bevis­syfte doku­men­te­ras genom en ljud- och bildupp­tag­ning, om det inte finns sär­skilda skäl mot det. En berät­telse som läm­nas i högre rätt får doku­men­te­ras på samma sätt.

Om en berät­telse som läm­nas i bevis­syfte inför dom­stol inte doku­men­te­ras enligt första styc­ket, skall den doku­men­te­ras genom en ljudupp­tag­ning eller, i den omfatt­ning berät­tel­sen kan antas vara av bety­delse i målet, skri­vas ned. Detta gäl­ler dock inte vid huvud­för­hand­ling i Högsta dom­sto­len.

Om berät­tel­sen skrivs ned, skall par­terna och den som hörts genast få till­fälle att kon­trol­lera det som skri­vits. Den som läm­nat berät­tel­sen skall till­frå­gas om han eller hon har något att invända mot inne­hål­let. En invänd­ning som inte leder till någon änd­ring skall anteck­nas. Där­ef­ter får det som skri­vits inte änd­ras. Lag (2005:683).

6 a §   I tings­rätt ska det som iakt­tas vid syn doku­men­te­ras genom en ljud- och bildupp­tag­ning, om det inte finns sär­skilda skäl mot det. Det som iakt­tas vid syn i högre rätt får doku­men­te­ras på samma sätt. Lag (2016:37).

7 §   Det som i detta kapi­tel sägs om mål gäl­ler även ären­den som hand­läggs enligt denna balk. Lag (2000:172).

7 kap. Om åkla­gare och om jäv mot anställda vid brotts­be­käm­pande myn­dig­he­ter

1 §   All­männa åkla­gare är:
   - riks­å­kla­ga­ren och vice riks­å­kla­ga­ren,
   - över­å­kla­gare och vice över­å­kla­gare, samt
   - chefs­å­kla­gare, vice chefs­å­kla­gare och kam­mar­å­kla­gare.

När­mare bestäm­mel­ser om åkla­gar­vä­sen­det med­de­las av rege­ringen.
Lag (2001:280).

2 §   Riks­å­kla­ga­ren är under rege­ringen högste åkla­gare och har ansva­ret för och led­ningen av åkla­gar­vä­sen­det.

Vice riks­å­kla­ga­ren är riks­å­kla­ga­rens ställ­fö­re­trä­dare. I övrigt får vice riks­å­kla­ga­ren i den omfatt­ning som riks­å­kla­ga­ren bestäm­mer utföra de åkla­gar­upp­gif­ter som riks­å­kla­ga­ren får utföra.

Om det finns sär­skilda skäl får rege­ringen, efter anmä­lan av riks­å­kla­ga­ren, för­ordna en över­å­kla­gare att för viss tid full­göra åkla­gar­upp­gif­ter som får utfö­ras av vice riks­å­kla­ga­ren.

Under riks­å­kla­ga­ren har över­å­kla­gare ansva­ret för åkla­gar­verk­sam­he­ten inom sär­skilda områ­den. Lag (2004:1264).

3 §   Riks­å­kla­ga­ren och vice riks­å­kla­ga­ren anställs med full­makt genom beslut av rege­ringen. Lag (2001:280).

4 §   All­männa åkla­gare utför åkla­gar­upp­gif­ter i tings­rätt och hov­rätt. Endast riks­å­kla­ga­ren är emel­ler­tid all­män åkla­gare i hov­rätt i mål som avses i 2 kap. 2 § första styc­ket.

Riks­å­kla­ga­ren är all­män åkla­gare i Högsta dom­sto­len.

Riks­å­kla­ga­ren får för­ordna en annan all­män åkla­gare att utföra talan i Högsta dom­sto­len. Lag (2004:402).

5 §   Riks­å­kla­ga­ren, över­å­kla­gare och vice över­å­kla­gare får överta upp­gif­ter som skall utfö­ras av lägre åkla­gare.
Lag (2004:1264).

6 §   Om det för åkla­gare beträf­fande visst brott finns omstän­dig­het som skulle utgöra jäv mot domare, får han eller hon inte ta befatt­ning med för­un­der­sök­ning, åtal för brot­tet eller annan åtgärd enligt denna balk. Det­samma gäl­ler vid full­gö­ran­det av andra åkla­gar­upp­gif­ter.

Jäv får inte grun­das på åtgärd som en åkla­gare har vid­ta­git på tjäns­tens väg­nar, eller gär­ning som för­ö­vats mot honom eller henne i eller för hans eller hen­nes tjänst.

Även om en åkla­gare är jävig, får han eller hon vidta åtgär­der som inte utan fara kan upp­skju­tas.

En fråga om jäv mot åkla­gare prö­vas av en över­å­kla­gare. Jäv mot vice riks­å­kla­ga­ren och biträ­dande åkla­gare till riks­å­kla­ga­ren, över­å­kla­gare och vice över­å­kla­gare prö­vas dock av riks­å­kla­ga­ren. Jäv mot riks­å­kla­ga­ren prö­vas av honom eller henne. Lag (2004:1264).

7 §   Inom åkla­gar­vä­sen­det får det fin­nas biträ­dande åkla­gare.
Dessa åkla­gare får i den omfatt­ning som rege­ringen bestäm­mer utföra upp­gif­ter som skall utfö­ras av all­män åkla­gare. Väc­kande eller full­föl­jande av åtal i Högsta dom­sto­len får dock inte beslu­tas av någon annan än riks­å­kla­ga­ren.

Det får även fin­nas extra åkla­gare inom åkla­gar­vä­sen­det.
Rege­ringen bestäm­mer i vil­ken omfatt­ning extra åkla­gare får för­ord­nas att utföra upp­gif­ter som skall utfö­ras av annan all­män åkla­gare än riks­å­kla­ga­ren eller vice riks­å­kla­ga­ren.
Riks­å­kla­ga­ren får för­ordna extra åkla­gare att utföra talan i Högsta dom­sto­len. Lag (2004:1264).

8 §   För sär­skilda åkla­gare gäl­ler vad som är före­skri­vet för dem.

Ingen annan sär­skild åkla­gare än justi­ti­e­kans­lern, en justi­ti­e­om­buds­man eller en åkla­gare enligt 2 eller 3 § lagen (2024:461) om Sve­ri­ges del­ta­gande i Euro­pe­iska åkla­gar­myn­dig­he­ten får besluta att åtal ska väc­kas i Högsta dom­sto­len eller över­klaga dit.

Det som sägs om jäv i 6 § första-​​tredje styc­kena gäl­ler för sär­skilda åkla­gare. Lag (2024:462).

9 §   Det som anges i 6 § om åkla­gare tilläm­pas även på anställda vid Skat­te­ver­ket och andra anställda än åkla­gare vid Ekobrotts­myn­dig­he­ten som har att vidta åtgärd eller med­dela beslut i brotts­be­käm­pande verk­sam­het. En fråga om jäv prö­vas av respek­tive myn­dig­het.

Bestäm­mel­ser om jäv för anställda vid
   1. Polis­myn­dig­he­ten och Säker­hetspo­li­sen finns i 7 § polisla­gen (1984:387),
   2. Tull­ver­ket finns i 11 kap. 1 § tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710), och
   3. Kust­be­vak­ningen finns i 2 kap. 2 § kust­be­vak­nings­la­gen (2019:32). Lag (2024:711).

8 kap. Om advo­ka­ter

1 §   För riket skall fin­nas ett all­mänt advo­kat­sam­fund. Stad­gar för sam­fun­det fast­stäl­las av rege­ringen.

Advo­kat är den som är leda­mot av sam­fun­det. Lag (1974:573).

2 §   Till leda­mot av advo­kat­sam­fun­det får endast den antas som
   1. har hem­vist i Sve­rige eller i en annan stat inom Euro­pe­iska uni­o­nen, Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det eller i Schweiz,
   2. har avlagt de kun­skaps­prov som är före­skrivna för behö­rig­het till domaräm­bete,
   3. har genom­gått för advo­kat­verk­sam­het erfor­der­lig prak­tisk och teo­re­tisk utbild­ning,
   4. har gjort sig känd för red­bar­het, och
   5. även i övrigt bedöms lämp­lig att utöva advo­kat­verk­sam­het.

Advo­kat­sam­fun­dets sty­relse får i enskilda fall medge undan­tag från antag­nings­kra­ven såvitt gäl­ler första styc­ket 1. Det­samma gäl­ler antag­nings­kra­ven enligt första styc­ket 2 och 3 beträf­fande den som är auk­to­ri­se­rad som advo­kat i en annan stat i enlig­het med där gäl­lande bestäm­mel­ser.

Den som har genom­gått en utbild­ning som krävs för att bli advo­kat i en stat inom Euro­pe­iska uni­o­nen, Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det eller i Schweiz och som i Sve­rige genom­gått ett prov som visar att han eller hon har till­räck­liga kun­ska­per om den svenska rätts­ord­ningen, ska anses upp­fylla kra­ven enligt första styc­ket 2 och 3. Det­samma gäl­ler den som regi­stre­rats enligt 2 a § och som där­ef­ter under minst tre år bedri­vit fak­tisk och regel­bun­den advo­kat­verk­sam­het i Sve­rige, under för­ut­sätt­ning antingen att verk­sam­he­ten huvud­sak­li­gen omfat­tat svensk rätt eller att, om verk­sam­he­ten inte huvud­sak­li­gen omfat­tat svensk rätt, den regi­stre­rade på annat sätt har för­vär­vat till­räck­liga kun­ska­per och erfa­ren­he­ter för att antas till leda­mot i sam­fun­det.

Den som har bli­vit auk­to­ri­se­rad som advo­kat i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge i enlig­het med där gäl­lande bestäm­mel­ser och som där­ef­ter under minst tre år på ett till­freds­stäl­lande sätt har tjänst­gjort som biträ­dande jurist på advo­kat­byrå i Sve­rige ska anses upp­fylla kra­ven enligt första styc­ket 2-5.

Den som är för­satt i kon­kurs eller som har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken får inte antas till leda­mot. Inte hel­ler får den antas till leda­mot som enligt 3 § lagen (1985:354) om för­bud mot juri­diskt eller eko­no­miskt biträde i vissa fall är för­bju­den att lämna juri­diskt eller eko­no­miskt biträde.

Ordi­na­rie domare, all­män åkla­gare eller kro­no­fogde får inte antas till leda­mot. Det­samma gäl­ler den som annars är anställd hos någon annan än advo­kat, om inte advo­kat­sam­fun­dets sty­relse med­ger undan­tag. Lag (2008:420).

2 a §   Den som är auk­to­ri­se­rad som advo­kat i en annan stat inom Euro­pe­iska uni­o­nen och utö­var sta­dig­va­rande advo­kat­verk­sam­het i Sve­rige under sitt hem­lands titel, skall vara regi­stre­rad hos advo­kat­sam­fun­det.

En sådan advo­kat skall upp­fylla de vill­kor som anges i 2 § sjätte styc­ket. Lag (1999:791).

3 §   Ansö­kan om inträde i advo­kat­sam­fun­det eller regi­stre­ring enligt 2 a § prö­vas av dess sty­relse. Lag (1999:791).

4 §   En advo­kat skall i sin verk­sam­het red­bart och nitiskt utföra de upp­drag som anför­trotts honom och iaktta god advo­kat­sed. En advo­kat är skyl­dig att för­tiga vad han får kän­ne­dom om i sin yrkes­ut­öv­ning när god advo­kat­sed krä­ver detta.

I advo­kat­verk­sam­het som bedrivs i bolags­form får endast advo­kat vara delä­gare eller bolags­man, om inte advo­kat­sam­fun­dets sty­relse med­ger undan­tag.

En advo­kat är skyl­dig att hålla sina huvud­mäns pengar och andra till­gångar avskilda från det som till­hör honom själv.
Lag (2000:172).

5 §   Har upp­hävts genom lag (1972:430).

6 §   Advo­katvä­sen­det står under till­syn av advo­kat­sam­fun­dets sty­relse och disci­plin­nämnd. Sty­rel­sen och disci­plin­nämn­den ska se till att en advo­kat upp­fyl­ler sina skyl­dig­he­ter när han eller hon utför talan i dom­stol och utö­var sin advo­kat­verk­sam­het i övrigt. Frå­gor om disci­pli­nära ingri­pan­den mot advo­ka­ter enligt 7 § första-​​fjärde styc­kena och 7 a § prö­vas av disci­plin­nämn­den och, i enlig­het med vad som bestäms i stad­garna, av sty­rel­sen. En advo­kat är skyl­dig att lämna de upp­gif­ter till sam­fun­det som behövs för till­sy­nen.

Justi­ti­e­kans­lern får begära att disci­plin­nämn­den vid­tar åtgär­der mot en advo­kat som inte upp­fyl­ler sina skyl­dig­he­ter och att sty­rel­sen vid­tar åtgär­der mot den som inte längre är behö­rig att vara advo­kat.

Den som har del­ta­git i hand­lägg­ningen av ett till­syn­sä­rende hos advo­kat­sam­fun­det får inte obe­hö­ri­gen röja vad han eller hon då har fått veta om någons per­son­liga eller eko­no­miska för­hål­lan­den. Lag (2017:1024).

7 §   En advo­kat som i sin verk­sam­het upp­såt­li­gen gör orätt eller som annars för­far ored­ligt ska ute­slu­tas ur advo­kat­sam­fun­det. När det gäl­ler en sådan advo­kat som avses i 2 a § ska regi­stre­ringen upp­hä­vas. Är omstän­dig­he­terna mild­rande, får advo­ka­ten i stäl­let till­de­las en var­ning.

En advo­kat som annars åsi­do­sät­ter sina plik­ter som advo­kat får med­de­las en var­ning eller erin­ran. Är omstän­dig­he­terna syn­ner­li­gen för­svå­rande, får advo­ka­ten ute­slu­tas ur sam­fun­det eller, i fråga om en sådan advo­kat som avses i 2 a §, regi­stre­ringen upp­hä­vas.

En advo­kat som till­de­las en var­ning får, om det finns sär­skilda skäl, även åläg­gas att betala en straffav­gift till sam­fun­det med lägst tio­tu­sen och högst två­hund­ra­fem­ti­o­tu­sen kro­nor. Till den del en var­ning avser en över­trä­delse av en bestäm­melse i 2-6 kap. lagen (2017:630) om åtgär­der mot pen­ning­tvätt och finan­sie­ring av ter­ro­rism gäl­ler i stäl­let för straffav­gift det som före­skrivs om sank­tions­av­gift i 7 a kap. 5-11 §§ den lagen.

Om det bedöms till­räck­ligt får disci­plin­nämn­den, i stäl­let för att till­dela en advo­kat erin­ran, göra ett utta­lande om att advo­ka­tens åtgärd är fel­ak­tig eller olämp­lig.

En advo­kat är skyl­dig att genast träda ur sam­fun­det om det inträf­far en sådan omstän­dig­het som gör att han eller hon enligt 2 § femte eller sjätte styc­ket inte får antas till leda­mot av sam­fun­det, om inte sty­rel­sen i fall som avses i 2 § sjätte styc­ket andra meningen med­ger undan­tag. Om advo­ka­ten inte trä­der ur sam­fun­det, trots att han eller hon är skyl­dig att utträda, ska sty­rel­sen besluta om hans eller hen­nes ute­slut­ning. Det­samma gäl­ler om en advo­kat inte längre upp­fyl­ler hem­vist­kra­vet enligt 2 § första styc­ket 1 och sty­rel­sen inte med­ger att han eller hon får stå kvar som leda­mot av sam­fun­det. Om en sådan advo­kat som är regi­stre­rad enligt 2 a § från­tas rät­ten att upp­träda som advo­kat i den stat där han eller hon är auk­to­ri­se­rad, ska sty­rel­sen upp­häva regi­stre­ringen.

I beslu­tet om ute­slut­ning ur sam­fun­det får det före­skri­vas att beslu­tet genast ska verk­stäl­las. Det­samma gäl­ler ett beslut att upp­häva en regi­stre­ring.

Brott mot tyst­nads­plikt enligt 4 § första styc­ket andra meningen får inte åta­las av någon annan än Justi­ti­e­kans­lern. Åtal får väc­kas endast om det är påkal­lat från all­män syn­punkt. Lag (2023:770).

7 a §   En advo­kat som, i andra fall än som avses i 7 § första styc­ket, genom att begå brott har visat sig uppen­bart olämp­lig att vara advo­kat ska ute­slu­tas ur advo­kat­sam­fun­det. När det gäl­ler en sådan advo­kat som avses i 2 a § ska regi­stre­ringen upp­hä­vas.

I sam­band med ett beslut om ute­slut­ning eller upp­hä­vande av regi­stre­ring enligt första styc­ket får det bestäm­mas att beslu­tet ska verk­stäl­las genast. Lag (2017:1024).

8 §   Den som har fått avslag på en ansö­kan om inträde i advo­kat­sam­fun­det eller som har ute­slu­tits ur advo­kat­sam­fun­det får över­klaga beslu­tet till Högsta dom­sto­len. Det­samma gäl­ler den som har fått avslag på en ansö­kan om regi­stre­ring enligt 2 a § eller som har fått sin regi­stre­ring upp­hävd enligt 7 eller 7 a §. Justi­ti­e­kans­lern får över­klaga ett beslut enligt 7 eller 7 a § till Högsta dom­sto­len.

En advo­kat som av disci­plin­nämn­den har till­de­lats en var­ning med straffav­gift enligt 7 § tredje styc­ket får över­klaga beslu­tet om straffav­gift till advo­kat­sam­fun­dets straffav­gifts­nämnd. Om även Justi­ti­e­kans­lern har över­kla­gat beslu­tet om var­ning med straffav­gift, får straffav­gifts­nämn­den för­klara ären­det vilande till dess att Högsta dom­sto­len har prö­vat Justi­ti­e­kans­lerns över­kla­gande. Lag (2023:770).

9 §   Vad i rät­te­gångs­bal­ken eller i någon annan lag före­skrivs om advo­ka­ter skall i tillämp­liga delar gälla även den som är auk­to­ri­se­rad som advo­kat i någon annan stat inom Euro­pe­iska uni­o­nen, Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det eller i Schweiz när denne är verk­sam i Sve­rige. Där­vid skall han använda den yrkes­be­teck­ning som används i den stat där han är auk­to­ri­se­rad, uttryckt på denna stats språk och med hän­vis­ning till den yrkes­or­ga­ni­sa­tion som han till­hör eller till den dom­stol vid vil­ken han enligt den sta­tens lag får tjänst­göra. Om rät­ten krä­ver det, skall den som upp­ger sig upp­fylla kra­ven i första meningen förete bevis här­för.

Första styc­ket första meningen omfat­tar bestäm­mel­sen i 4 § andra styc­ket om advo­kat­verk­sam­het i bolag endast i fråga om den som är skyl­dig att vara regi­stre­rad enligt 2 a §.

Advo­kat­sam­fun­dets sty­relse skall under­rätta behö­rig myn­dig­het eller orga­ni­sa­tion i den stat där advo­ka­ten är auk­to­ri­se­rad om beslut i vil­ket det har kon­sta­te­rats att han åsi­do­satt sina plik­ter som advo­kat. Lag (2001:57).

10 §   Den som utan att vara behö­rig till det utger sig för att vara auk­to­ri­se­rad som advo­kat i Sve­rige eller i en annan stat inom Euro­pe­iska uni­o­nen, Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det eller i Schweiz, döms till böter. Lag (2001:57).

11 §   Rege­ringen får före­skriva att bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om regi­stre­ring av den som är auk­to­ri­se­rad som advo­kat i en stat inom Euro­pe­iska uni­o­nen också skall omfatta den som är auk­to­ri­se­rad som advo­kat i en stat inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det eller i Schweiz. Lag (2001:57).

9 kap. Om straff, vite och hämt­ning

1 §   En part, som mot bättre vetande inle­der eller för­an­le­der rät­te­gång i tvis­te­mål, döms till böter. Lag (1991:241).

2 §   Om en part mot bättre vetande för talan mot dom eller beslut, döms han till böter. Lag (1991:241).

3 §   För­sö­ker en part i tvis­te­mål eller en mål­sä­gande i brott­mål för­hala rät­te­gången genom påstå­en­den eller invänd­ningar, som är uppen­bart ogrun­dade, eller genom inne­hål­lande av bevis eller någon annan otill­bör­lig åtgärd, döms han till böter. Vad nu sagts om part gäl­ler också inter­ve­ni­ent, även om han inte har ställ­ning som part. Lag (1991:241).

4 §   Vad i 1 - 3 §§ är stad­gat äge mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande ställ­fö­re­trä­dare så ock ombud eller biträde.

5 §   Den som vid ett sam­man­träde inför rät­ten stör för­hand­lingen eller bry­ter mot en ord­nings­re­gel eller ett för­bud som har med­de­lats med stöd av 5 kap. 9 eller 9 c § döms till pen­ning­bö­ter. Till samma straff döms den som munt­li­gen inför rät­ten eller i en rät­te­gångs­skrift utta­lar sig otill­bör­ligt.

Första styc­ket ska tilläm­pas också i fråga om en sådan sido­sal som avses i 5 kap. 12 eller 13 §.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.
Lag (2019:298).

5 a §   Den som tar upp eller spri­der bild i strid med 5 kap. 9 b § döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Första styc­ket ska tilläm­pas också i fråga om en sådan sido­sal som avses i 5 kap. 12 eller 13 §.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2020:318).

6 §   Röjer någon utan gil­tigt skäl vad enligt rät­tens eller under­sök­nings­le­da­rens för­ord­nande inte får uppen­ba­ras, döms han till böter. Lag (1991:241).

7 §   Rät­ten får, om en part eller någon annan bör komma till­stä­des eller infinna sig per­son­li­gen vid en för­hand­ling, före­lägga vite. Om någon sär­skild före­skrift om före­läg­gande har med­de­lats, skall den gälla.

Skall ett före­läg­gande, som enligt sär­skild före­skrift skall för­e­nas med vite, del­ges någon som vis­tas utom riket, får rät­ten under­låta att före­lägga vite, om del­giv­ning annars inte kan ske i den främ­mande sta­ten. Om något vite inte har satts ut, får den före­lagde inte åläg­gas något ansvar för de kost­na­der som kan ha upp­stått till följd av att före­läg­gan­det inte följts. Före­läg­gan­det skall i övrigt vid den fort­satta hand­lägg­ningen av målet anses jäm­ställt med ett vites­före­läg­gande. Lag (2000:564).

8 §   Vite får inte före­läg­gas när straff är utsatt.

Sta­ten får inte före­läg­gas vite. Lag (1987:747).

9 §   Bestäm­mel­ser i denna balk om att den som skall kal­las till ett sam­man­träde skall före­läg­gas vite i vissa fall gäl­ler inte den som är under fem­ton år. Vite skall inte hel­ler före­läg­gas om den som skall kal­las fyllt fem­ton men inte arton år och det finns anled­ning att anta att han eller hon inte kan infinna sig utan med­ver­kan av vård­nads­ha­vare eller annan som sva­rar för hans eller hen­nes vård och fost­ran.

Den omstän­dig­he­ten att något vite inte har före­lagts hind­rar inte att den unge kal­las på nytt eller att i övrigt sådana åtgär­der vid­tas vid den fort­satta hand­lägg­ningen av målet som skulle ha kun­nat komma i fråga om vite hade före­lagts.

Har den som skall kal­las till ett sam­man­träde inte fyllt arton år, skall vård­nads­ha­vare eller annan som sva­rar för den unges vård och fost­ran under­rät­tas om kal­lel­sen, om det inte finns sär­skilda skäl mot det. Om den som skall kal­las är till­ta­lad gäl­ler i stäl­let bestäm­mel­serna om under­rät­telse i lagen (1964:167) med sär­skilda bestäm­mel­ser om unga lagö­ver­trä­dare.
Lag (2002:381).

10 §   Ska någon häm­tas till ett sam­man­träde inför rät­ten, får han eller hon, om inte annat föl­jer av det som sägs nedan, inte omhän­der­tas tidi­gare än vad som är nöd­vän­digt för att han eller hon ska kunna instäl­las ome­del­bart till sam­man­trä­det.

Om ett hämt­nings­för­sök tidi­gare har miss­lyc­kats, eller det annars på grund av vad som är känt om den som ska häm­tas finns sär­skild anled­ning till det, får rät­ten eller Polis­myn­dig­he­ten besluta att han eller hon får omhän­der­tas tidi­gare än vad som föl­jer av första styc­ket. Omhän­der­ta­gande får i sådant fall äga rum högst sex tim­mar eller, om rät­ten beslu­tat, högst arton tim­mar tidi­gare än vad som föl­jer av första styc­ket. Vid rät­tens pröv­ning ska det sär­skilt beak­tas vilka olä­gen­he­ter det kan antas med­föra att den som ska häm­tas inte är när­va­rande vid sam­man­trä­det inför rät­ten.

Den som har omhän­der­ta­gits enligt andra styc­ket är skyl­dig att i avvak­tan på instäl­lel­sen stanna kvar på den plats som bestäms av Polis­myn­dig­he­ten. Om den omhän­der­tagne ska instäl­las i brott­mål som till­ta­lad får han eller hon tas i för­var.

Den som har omhän­der­ta­gits enligt denna para­graf får inte under­kas­tas annan inskränk­ning i sin fri­het än vad som krävs med hän­syn till ända­må­let med omhän­der­ta­gan­det, ord­ningen eller all­män säker­het. Lag (2014:649).

ANDRA AVDEL­NINGEN

Om rät­te­gången i all­män­het
      I. Om rät­te­gången i tvis­te­mål

10 kap. Om laga dom­stol

1 §   Laga dom­stol i tvis­te­mål i all­män­het är rät­ten i den ort, där sva­ran­den har sitt hem­vist.

Är sva­ran­den folk­bok­förd i Sve­rige anses som hans hem­vist den ort där han var folk­bok­förd den 1 novem­ber före­gå­ende år.

För bolag, för­e­ning eller annat sam­fund, stif­telse eller annan sådan inrätt­ning gälle som hem­vist den ort, där sty­rel­sen har sitt säte eller, om säte för sty­rel­sen ej är bestämt eller sty­relse ej fin­nes, där för­valt­ningen föres. Lag samma vare i fråga om kom­mun eller annan sådan menig­het.

Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde sko­lat svara.

Den som icke äger känt hem­vist vare sig inom eller utom riket sökes där han uppe­hål­ler sig. Är han svensk med­bor­gare och uppe­hål­ler han sig utom riket eller är hans uppe­hållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft hem­vist eller uppe­hål­lit sig. Lag (1991:485).

2 §   Kro­nan sökes i tvis­te­mål i all­män­het där den myn­dig­het, som har att bevaka talan i målet, har sitt säte.

3 §   Den som icke äger känt hem­vist inom riket må i tvist rörande betal­nings­skyl­dig­het sökas där honom till­hö­rig egen­dom fin­nes. Rör tvis­ten lös egen­dom, må han sökas där egen­do­men fin­nes.

Ford­ran, som grun­das å löpande skul­debrev eller annan hand­ling, vars före­te­ende utgör vill­kor för rätt att kräva betal­ning, anses fin­nas där hand­lingen är. Annan ford­ran anses fin­nas där gäl­de­nä­ren har sitt hem­vist. Är pant ställd för ford­ringen, må denna anses fin­nas där pan­ten är.

4 §   Har den som icke äger känt hem­vist inom riket här ingått för­bin­delse eller eljest ådra­git sig gäld, må han i tvist därom sökas där för­bin­del­sen ingicks eller gäl­den upp­kom.

5 §   Den som idkar jord­bruk, gruv- eller fabriks­drift, hant­verk, han­del eller annan dylik rörelse med fast drift­ställe må i tvist, som upp­kom­mit ome­del­bart på grund av den rörel­sen, sökas där drift­stäl­let är.

6 §   Har någon ingått för­bin­delse eller eljest ådra­git sig gäld å ort, där han mera var­ak­tigt uppe­hål­ler sig, må han, medan han befin­ner sig å orten, för sådan för­bin­delse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga om gäld, som någon vid till­fäl­lig vis­telse å annan ort ådra­git sig för kost, bostad eller dylikt.

7 §   Tvist på grund av för­myn­da­res, god mans eller för­val­ta­res för­valt­ning får väc­kas vid rät­ten i den ort där den omyn­dige eller den för vil­ken god man eller för­val­tare är eller varit för­ord­nad har sitt hem­vist, eller också vid rät­ten i den ort där för­valt­ningen förts.

Har någon eljest haft annans egen­dom till för­valt­ning, får tvist på grund av för­valt­ningen väc­kas vid rät­ten i den ort, där för­valt­ningen förts. Lag (1994:1435).

8 §   Talan i anled­ning av ska­de­gö­rande hand­ling må väc­kas vid rät­ten i den ort, där hand­lingen före­togs eller ska­dan upp­kom. Före­togs hand­lingen eller upp­kom ska­dan å orter under skilda dom­sto­lar, må talan väc­kas vid envar av dem.

8 a §   I tvist mel­lan kon­su­ment och näringsid­kare rörande vara, tjänst eller annan nyt­tig­het som till­han­da­hål­lits för huvud­sak­li­gen enskilt bruk får talan mot näringsid­ka­ren väc­kas vid rät­ten i den ort där kon­su­men­ten har sitt hem­vist. Detta gäl­ler dock endast om målet i tings­rät­ten kan antas bli prö­vat av en lag­fa­ren domare enligt 1 kap. 3 d §. Lag (1989:656).

9 §   Tvist om arv eller tes­ta­mente skall tas upp av den rätt där den döde hade att svara i tvis­te­mål i all­män­het.

Tvist om bodel­ning mel­lan makar eller sam­bor skall tas upp av den rätt där någon av dem skall svara i tvis­te­mål i all­män­het. Har någon av dem avli­dit, skall en bodel­nings­tvist tas upp av den rätt där den döde hade att svara i tvis­te­mål i all­män­het.

Finns det inte någon dom­stol som är behö­rig enligt första eller andra styc­ket, skall målet tas upp av Stock­holms tings­rätt.

I fråga om klan­der av bodel­ning eller arv­skifte som har för­rät­tats av bodel­nings­för­rät­tare eller skif­tes­man finns sär­skilda bestäm­mel­ser. Lag (1987:792).

10 §   Tvist om ägan­de­rätt eller nytt­jan­de­rätt till fast egen­dom, om rätt till ser­vi­tut eller annan sär­skild rätt till egen­do­men eller om besitt­ning av egen­do­men ska tas upp av rät­ten i den ort, där fas­tig­he­ten lig­ger. Det­samma gäl­ler om tvis­ten rör skyl­dig­het för ägare eller inne­ha­vare av egen­do­men att full­göra något som ålig­ger honom eller henne i denna egen­skap eller, då nytt­jan­de­rätt eller annan sär­skild rätt till egen­do­men upp­lå­tits, det är fråga om veder­lag för upp­lå­tel­sen, bygg­nads under­håll eller annat dylikt.

Lig­ger fas­tig­he­ten under flera dom­sto­lar eller gäl­ler tvis­ten flera fas­tig­he­ter under skilda dom­sto­lar, ska tvis­ten tas upp av den rätt under vil­ken huvud­de­len av fas­tig­he­terna lig­ger.
Lag (2010:980).

11 §   Vid dom­stol, som sägs i 10 §, må ock väc­kas:
   1. tvist om köpeskil­ling för fast egen­dom eller annat dylikt anspråk på grund av över­lå­telse av ägan­de­rätt till egen­do­men;
   2. talan mot ägare av fast egen­dom om skyl­dig­het att per­son­li­gen svara för gäld, för vil­ken egen­do­men utgör pant, om betal­ning sam­ti­digt sökes ur egen­do­men;
   3. tvist om skada eller annat intrång å fast egen­dom;
   4. talan om ersätt­ning för arbete, som utförts å fast egen­dom; eller
   5. talan om ersätt­ning för det någon brustit åt hemul angå­ende fast egen­dom.

12 §   Som fast egen­dom anses vid tillämp­ning av detta kapi­tel även bygg­nad å annans grund samt gruva och för gruv­drift avsedd bygg­nad eller anlägg­ning.

13 §   Tvist angå­ende ombud­sar­vode, för­del­ning av rät­te­gångs­kost­nad mel­lan flera ersätt­nings­skyl­diga eller annat dylikt anspråk på grund av rät­te­gång må väc­kas vid den rätt, som först dömt i målet.

14 §   Käro­mål mot flera sva­rande må väc­kas vid den rätt, där någon av dem enligt vad förut i detta kapi­tel är stad­gat har att svara, om det sker sam­ti­digt och käromå­len stödja sig på väsent­li­gen samma grund. Är saken sådan, att endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väc­kas vid den rätt, där någon av dem har att svara.

Gen­käro­mål upp­ta­ges av den rätt, som upp­ta­git huvud­käro­må­let.

Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upp­ta­ges av den rätt, som upp­ta­git huvud­må­let.

15 §   Har, sedan stäm­ning del­gi­vits sva­ran­den, änd­ring inträtt i för­hål­lande, som betingat dom­sto­lens behö­rig­het, vare den utan ver­kan.

16 §   Har skrift­ligt avtal slu­tits därom, att upp­kom­men tvist eller fram­tida tvist, här­fly­tande ur angi­vet rätts­för­hål­lande, må väc­kas vid viss dom­stol eller att för tvis­ten viss dom­stol ensam skall vara behö­rig, lände det till efter­rät­telse, om ej annat är stad­gat.

17 §   Ej vare på grund av vad i detta kapi­tel stad­gas rät­ten behö­rig att upp­taga:
   1. tvist, som skall upp­ta­gas av annan myn­dig­het än dom­stol eller av sär­skild dom­stol eller enligt lag eller för­fatt­ning skall ome­del­bart prö­vas av skil­je­män;
   2. tvist, som skall väc­kas vid viss dom­stol, om denna enligt lag eller för­fatt­ning är ensam behö­rig att upp­taga sådan tvist;
   3. tvist, som enligt lag må upp­ta­gas alle­nast av vissa sär­skilda tings­rät­ter, om tvis­ten väc­kes vid annan dom­stol;
   4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upp­ta­gas av dom­stol, som där sägs, om tvis­ten väc­kes vid annan dom­stol;
   5. äkten­skaps­mål;
   6. tvist, som angår utmätt egen­dom eller gil­tig­he­ten av lösö­reköps­av­hand­ling och för vil­ken behö­rig dom­stol är sär­skilt stad­gad; eller
   7. tvist, som är av beskaf­fen­het att kunna utan stäm­ning upp­ta­gas av dom­stol.

Ej hel­ler må på grund av vad i detta kapi­tel stad­gas talan väc­kas vid dom­stol av annan ord­ning än den som för tvis­tens upp­ta­gande är i lag före­skri­ven; vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.

Yrkande om kvitt­ning för ford­ran må icke upp­ta­gas av dom­stol, som enligt första styc­ket ej ägt upp­taga tvist angå­ende samma ford­ran. Lag (1981:828).

17 a §   I lagen (1999:116) om skil­je­för­fa­rande finns sär­skilda bestäm­mel­ser om hin­der mot rät­te­gång. Dessa skall beak­tas endast efter invänd­ning av en part. Lag (1999:117).

18 §   Är rät­ten av annan grund än i 17 eller 17 a § sägs obe­hö­rig att upp­taga tvist, som där väc­kes, skall tvis­ten dock anses väckt vid rätt dom­stol, om ej sva­ran­den i rätt tid gjort invänd­ning om dom­sto­lens behö­rig­het eller ute­bli­vit från första instäl­lel­sen eller, då för­be­re­del­sen är skrift­lig, under­lå­tit att inkomma med sva­ro­mål. Har sva­ran­den ute­bli­vit eller under­lå­tit att inkomma med sva­ro­mål, skall käran­dens upp­gift om de omstän­dig­he­ter, som betinga dom­sto­lens behö­rig­het, tagas för god, om sva­ran­den erhål­lit del därav och anled­ning ej före­kom­mer, att den är orik­tig. Lag (1999:117).

19 §   Har lägre rätt upp­ta­git tvist, må fråga om rät­tens behö­rig­het ej upp­ta­gas av högre rätt, med mindre frå­gan dit full­föl­jes eller där väc­kes av part, som är berät­ti­gad där­till, eller ock tvis­ten är sådan, att den skall upp­ta­gas av annan myn­dig­het än dom­stol eller av sär­skild dom­stol eller ome­del­bart av högre rätt eller enligt lag eller för­fatt­ning skall ome­del­bart prö­vas av skil­je­män.

20 §   För­kla­rar högre rätt att lägre rätt inte är behö­rig att ta upp ett mål som väckts där, får den högre rät­ten på yrkande av part hän­visa målet till lägre rätt som är behö­rig.

Har flera dom­sto­lar genom laga­kraft­vunna beslut för­kla­rats obe­hö­riga, får Högsta dom­sto­len, om någon av dom­sto­larna ändå är behö­rig, på ansö­kan av part hän­visa målet till den dom­sto­len.

I fråga om behö­rig­het att ta upp mål, som på grund av Högsta dom­sto­lens för­ord­nande enligt 14 kap. 7 a § skall för­e­nas i en rät­te­gång, gäl­ler vad högsta dom­sto­len bestäm­mer.
Lag (2009:344).

20 a §   Fin­ner rät­ten i sam­band med att en ansö­kan ges in att rät­ten sak­nar behö­rig­het att ta upp målet eller att i annan ord­ning pröva ansö­kan men att en annan dom­stol skulle vara behö­rig, skall ansö­kan läm­nas över till den dom­sto­len, om sökan­den inte har något att invända mot detta och det inte hel­ler finns något annat skäl mot att ansö­kan över­läm­nas. Ansö­kan skall anses ha kom­mit in till den senare dom­sto­len samma dag som den kom in till den dom­stol som först tog emot ansö­kan. Lag (1996:247).

21 §   Hava i lag eller för­fatt­ning givits avvi­kande bestäm­mel­ser om laga dom­stol, vare de gäl­lande.

11 kap. Om part och ställ­fö­re­trä­dare

1 §   Envar kan vara part i rät­te­gång.

Råder ej par­ten över det, varom tvis­tas, eller rör tvis­ten rätts­hand­ling, som han ej själv äger ingå, föres talan av den som är par­tens ställ­fö­re­trä­dare. Om talan på grund av ska­de­gö­rande hand­ling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap. 1 § första styc­ket stad­gas mot­sva­rande tillämp­ning.

2 §   Bolag, för­e­ning eller annat sam­fund, stif­telse eller annan sådan inrätt­ning, som kan för­värva rät­tig­he­ter och ikläda sig skyl­dig­he­ter, kan vara part i rät­te­gång. Lag samma vare i fråga om kro­nan samt kom­mun eller annan sådan menig­het.

För part, som nu sagts, föres talan av den som är par­tens ställ­fö­re­trä­dare. Lag (1947:616).

3 §   Utlän­ning, som enligt lagen i sitt hem­land är oför­mögen att föra sin talan, äge dock föra talan här i riket, om han enligt svensk lag är behö­rig där­till.

4 §   Bevis, att den som i rät­te­gång upp­gi­ves vara part eller vill föra talan som part eller ställ­fö­re­trä­dare för part är behö­rig, erfordras ej, med mindre rät­ten fin­ner bevis böra före­tes.

5 §   En part skall infinna sig per­son­li­gen vid huvud­för­hand­ling i tings­rätt och hov­rätt, om inte hans när­varo kan antas vara utan bety­delse för utred­ningen.

Vid huvud­för­hand­ling i Högsta dom­sto­len är en part skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen, om dom­sto­len fin­ner att hans när­varo är nöd­vän­dig för utred­ningen.

Vid ett sam­man­träde för för­be­re­delse och vid annan för­hand­ling är en part skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen, om hans när­varo kan antas främja syf­tet med sam­man­trä­det.

Vad nu sagts om en parts skyl­dig­het att infinna sig per­son­li­gen gäl­ler också en parts ställ­fö­re­trä­dare. Finns det flera ställ­fö­re­trä­dare för en part, får rät­ten bestämma vil­ken eller vilka av dem som skall infinna sig. Får en part inte själv föra sin talan, är han ändå skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen, om rät­ten fin­ner att hans när­varo är nöd­vän­dig för utred­ningen.

Är en part eller hans ställ­fö­re­trä­dare skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen, skall rät­ten för­ordna om detta. Lag (20099:344).

6 §   En part som har kal­lats att inställa sig till ett sam­man­träde får tiller­kän­nas ersätt­ning av all­männa medel för kost­nad för resa och uppe­hälle, om par­ten är en fysisk per­son och det är skä­ligt med hän­syn till hans eller hen­nes eko­no­miska för­hål­lan­den, de kost­na­der som kan upp­stå i sam­band med instäl­lel­sen och omstän­dig­he­terna i övrigt. Rät­ten får bevilja för­skott på ersätt­ningen.

Ersätt­ning beta­las enligt bestäm­mel­ser som rege­ringen med­de­lar.
Lag (1996:1624).

12 kap. Om rät­te­gångsom­bud

1 §   Parts talan må föras genom ombud.

Om skyl­dig­het för part att infinna sig per­son­li­gen stad­gas i 11 kap. 5 §.

2 §   Såsom ombud får inte bru­kas annan än den som rät­ten med hän­syn till red­bar­het, insik­ter och tidi­gare verk­sam­het fin­ner lämp­lig att vara ombud i målet. Ombu­det skall behärska svenska språ­ket.

Ombud skall ha hem­vist i Sve­rige, i en annan stat inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det eller i Schweiz; dock får även annan bru­kas såsom ombud, om rät­ten med hän­syn till omstän­dig­he­terna fin­ner det lämp­li­gen kunna ske.

Ej må den vara ombud, som är underå­rig eller i kon­kurs­till­stånd eller som har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken.
Lag (2001:57).

3 §   Lag­fa­ren domare i eller rätts­bil­dad befatt­nings­ha­vare vid dom­stol eller all­män åkla­gare eller kro­no­fogde får ej vara ombud, med mindre rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer giver lov där­till.
Vad nu sagts skall dock ej avse den som, under tjänst­le­dig­het, i utbild­nings­syfte tjänst­gör såsom biträde åt advo­kat.

Ej må nämn­de­man vid den dom­stol han till­hör föra annans talan.
Lag (1992:1511).

4 §   Står någon till domare, som vid målets behand­ling är leda­mot av rät­ten, i sådant för­hål­lande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej bru­kas som ombud i målet. Ej hel­ler må någon bru­kas som ombud, om han tagit befatt­ning med saken som domare eller befatt­nings­ha­vare vid dom­stol eller som ombud för mot­par­ten.

5 §   Visar ombud ored­lig­het, oskick­lig­het eller oför­stånd eller fin­nes han eljest olämp­lig, skall rät­ten avvisa honom som ombud i målet; rät­ten äge ock, om skäl äro där­till, för­klara honom obe­hö­rig antingen för viss tid eller tills vidare att bru­kas som ombud vid den rät­ten.

6 §   Avvi­sas ombud, skall rät­ten, om ej par­ten är till­stä­des och själv vill föra sin talan, före­lägga par­ten att för sig ställa ombud, som kan god­kän­nas. Under­lå­ter par­ten det och infin­ner han sig ej per­son­li­gen, skall han anses som ute­bli­ven.

Om den som avvi­sas eller för­kla­ras obe­hö­rig enligt 5 § är advo­kat, skall anmä­lan om åtgär­den göras hos advo­kat­sam­fun­dets sty­relse. Lag (1987:747).

7 §   Gör någon, som ej må vara ombud, i rät­te­gång gäl­lande å honom över­lå­tet anspråk och fin­nes san­no­likt, att över­lå­tel­sen skett, för att han skall kunna föra talan i målet, skall rät­ten före­lägga honom att för sig ställa ombud. Under­lå­ter han det, skall han anses som ute­bli­ven.

8 §   Om en part vill föra talan genom ombud, ska par­ten ge ombu­det full­makt munt­li­gen inför rät­ten eller skrift­li­gen.

En skrift­lig full­makt ska vara egen­hän­digt under­teck­nad av par­ten. Om full­mak­ten skrivs under elektro­niskt, ska det göras med en sådan avan­ce­rad elektro­nisk under­skrift som avses i arti­kel 3 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektro­nisk iden­ti­fi­e­ring och betrodda tjäns­ter för elektro­niska trans­ak­tio­ner på den inre mark­na­den och om upp­hä­vande av direk­tiv 1999/93/EG, i den ursprung­liga lydel­sen. Lag (2020:918).

9 §   En skrift­lig full­makt ska ges in när ombu­det första gången för talan i målet. En full­makt behö­ver emel­ler­tid inte ges in för att anmäla miss­nöje med ett beslut.

En elektro­niskt under­skri­ven full­makt ska ges in på ett sådant sätt att rät­ten kan kon­trol­lera att full­mak­ten inte är åter­kal­lad av par­ten. Andra full­mak­ter ska ges in i ori­gi­nal.

Om en full­makt inte finns till­gäng­lig när den ska ges in, ska rät­ten ge ombu­det tid att ge in den. Är ett upp­skov oläg­ligt, får rät­ten fort­sätta med hand­lägg­ningen av målet, dock utan att med­dela dom eller slut­ligt beslut. Utfär­das full­makt, ska behö­rig­he­ten anses inne­fatta ombu­dets tidi­gare åtgär­der i rät­te­gången.

Anser rät­ten att det är ovisst om en parts under­skrift på full­mak­ten är rik­tig, får rät­ten ge anstånd för att undan­röja oviss­he­ten.

En full­makt i ori­gi­nal ska på begä­ran åter­läm­nas till ombu­det.
Lag (2020:918).

10 §   Har upp­hävts genom lag (2020:918).

11 §   Såsom full­makt för kro­nan eller kom­mun eller annan sådan menig­het eller all­män inrätt­ning gälle i behö­rig ord­ning utfär­dat för­ord­nande eller utdrag av pro­to­koll över beslut, vari­ge­nom ombud för­ord­nats. För bolag, för­e­ning eller annat sam­fund, stif­telse eller annan sådan inrätt­ning må styrkt utdrag av pro­to­koll över sådant beslut gälla som full­makt. Lag (1947:616).

12 §   Full­makt skall inne­hålla ombu­dets namn. Ej må full­makt stäl­las till inne­ha­va­ren.

Full­makt skall avse visst mål eller rät­te­gång i all­män­het. Vill part med­dela full­makt alle­nast för viss dom­stol eller sär­skilt rät­te­gångs­till­fälle, skall det angi­vas i full­mak­ten. Munt­lig full­makt gälle alle­nast i det mål, vari den givits.

13 §   Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre par­ten givit lov där­till.

Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombu­det bemyn­di­gats, över­låta åt annan att föra par­tens talan, om ombu­det givit lov där­till.

14 §   Full­makt med­för behö­rig­het för ombu­det att å par­tens väg­nar angå­ende saken
   1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgär­den ankom­mer å annan myn­dig­het än rät­ten;
   2. mot­taga del­giv­ning av inla­gor och andra hand­lingar, dock ej före­läg­gande för par­ten att infinna sig per­son­li­gen;
   3. före­taga alla hand­lingar för utfö­rande av par­tens talan samt avgiva sva­ro­mål å alla mot par­ten fram­ställda yrkan­den;
   4. avstå från yrkande, som fram­ställts av par­ten, och med­giva mot­par­tens yrkande;
   5. ingå för­lik­ning;
   6. söka verk­stäl­lig­het av rät­tens dom; samt
   7. upp­bära par­ten tiller­känd ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad.

Ett ombud får inte på grund av en full­makt, som avser rät­te­gång i all­män­het, väcka talan eller motta stäm­ning angå­ende en sak varom för­lik­ning inte är tillå­ten.

Om en full­makt avser endast en viss dom­stol, har ombu­det vid den dom­sto­len samma behö­rig­het som sägs i första styc­ket. Ombu­det får även anmäla miss­nöje mot ett beslut som med­de­las av dom­sto­len.

Om en full­makt gäl­ler endast för ett visst rät­te­gångs­till­fälle, har ombu­det vid det rät­te­gångs­till­fäl­let samma behö­rig­het som sägs i första styc­ket 2--5. Ombu­det får även anmäla miss­nöje mot ett beslut som då med­de­las. Lag (1987:747).

15 §   Ett ombuds behö­rig­het enligt 14 § får inskrän­kas endast i fråga om rät­ten att väcka talan, att ta emot del­giv­ning av stäm­ning, att ingå för­lik­ning, att söka verk­stäl­lig­het av rät­tens dom eller att ta emot ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad som tiller­känts par­ten. Om någon annan inskränk­ning har skett, är den utan ver­kan.

En inskränk­ning i ombu­dets behö­rig­het gäl­ler inte mot rät­ten eller mot­par­ten innan de har upp­lysts om den munt­li­gen inför rät­ten eller skrift­li­gen. Lag (2020:918).

16 §   Är rät­te­gångs­full­makt ej så avfat­tad som sägs i 12 §, skall rät­ten före­lägga par­ten att avhjälpa felet. Avhjäl­pes ej felet, må full­mak­ten icke gälla.

17 §   Rät­te­gångs­hand­ling, som ombud i par­tens när­varo före­ta­git, vare utan ver­kan mot par­ten, om han genast gör gensaga där­e­mot.

18 §   Full­makt kan av par­ten när som helst åter­kal­las.

Vill ombud avsäga sig par­tens talan, åligge honom att på grund av full­mak­ten bevaka par­tens rätt, till dess denne hun­nit vid­taga åtgärd för utfö­rande av sin talan.

Mot rät­ten och mot­par­ten vare åter­kal­lelse eller avsä­gelse ej gäl­lande, innan den bragts till deras kän­ne­dom munt­li­gen inför rät­ten eller ock skrift­li­gen.

19 §   Dör par­ten eller för­lo­rar han rådig­het över det, varom tvis­tas, upp­hör icke där­med full­mak­ten att gälla; rät­ten skall dock, när anled­ning före­kom­mer där­till, om rät­te­gången under­rätta döds­boet eller par­tens ställ­fö­re­trä­dare.

Har full­makt givits av parts ställ­fö­re­trä­dare och upp­hör sedan hans behö­rig­het, vare full­mak­ten dock gäl­lande.

20 §   Den som upp­trä­der som ombud sva­rar för att han äger behö­ri­get där­till och vare, om han ej förmår styrka, att han hand­lat efter full­makt eller att rät­te­gångs­hand­ling, som han före­ta­git, bli­vit av par­ten god­känd eller ändock är gäl­lande mot par­ten, skyl­dig att ersätta mot­par­ten eller annan den kost­nad, som i rät­te­gången upp­stått genom att vad han före­ta­git ej är bin­dande för par­ten. Om skyl­dig­het att ersätta annan skada äge vad om full­makt i all­män­het är stad­gat mot­sva­rande tillämp­ning.

21 §   Vad i detta kapi­tel stad­gas om ombud, som äger föra parts talan, gälle i tillämp­liga delar beträf­fande ombud för vid­ta­gande av sär­skild åtgärd.

22 §   Part äge vid utfö­rande av sin talan anlita biträde. Om rät­te­gångs­bi­träde gälle vad i 2 - 5 §§ samt 6 § andra styc­ket stad­gats.
Rät­te­gångs­hand­ling, som biträde i par­tens när­varo före­ta­git, skall anses av par­ten god­känd, om han ej genast gör gensaga där­e­mot.

23 §   Har någon all­män full­makt att för­valta annans egen­dom eller eljest hand­hava annans ange­lä­gen­he­ter och är han på grund därav tillika behö­rig att föra huvud­man­nens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad om ställ­fö­re­trä­dare är stad­gat.

24 §   Är i lag eller för­fatt­ning sär­skild före­skrift med­de­lad om behö­rig­het att föra annans talan, vare den gäl­lande.

13 kap. Om före­mål för talan och talans väc­kande

1 §   Talan om åläg­gande för sva­ran­den att full­göra något må upp­ta­gas till pröv­ning, ehuru tiden för full­gö­rel­sen ej inträtt, då målet avgö­res, om
   1. fråga är om tid efter annan åter­kom­mande full­gö­rel­ser, som ej bero av redan läm­nat eller fram­tida veder­lag eller vilka på grund av redan läm­nat veder­lag utgå som pen­sion eller liv­ränta, och någon av dem är för­fal­len;
   2. skyl­dig­he­ten att full­göra inträ­der, först då annan för­plik­telse, varom talan väckts i målet, ej full­gö­res;
   3. fråga är om ränta, till dess betal­ning sker, å för­fal­len ford­ran eller om annan tilläggs­för­plik­telse, som föl­jer av huvud­för­plik­tel­sen;
   4. för käran­den är av vikt, att full­gö­relse sker å rätt tid, samt sär­skild anled­ning före­kom­mer, att sva­ran­den kom­mer att undan­draga sig sådan full­gö­relse; eller
   5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väc­kas.

2 §   Talan om fast­stäl­lelse, huruvida visst rätts­för­hål­lande består eller icke består, må upp­ta­gas till pröv­ning, om oviss­het råder om rätts­för­hål­lan­det och denna län­der käran­den till för­fång.

Beror sakens pröv­ning av frå­gan, huruvida visst rätts­för­hål­lande, som är stri­digt mel­lan par­terna, består eller icke består, må ock talan om fast­stäl­lelse därav upp­ta­gas.

Är i lag eljest stad­gat, att fast­stäl­lel­se­ta­lan i visst fall må upp­ta­gas, vare det gäl­lande.

3 §   Väckt talan får inte änd­ras. Käran­den får dock
   1. på grund av omstän­dig­het, som inträf­fat under rät­te­gången eller först då bli­vit för honom känd, kräva annan full­gö­relse än den, om vil­ken talan väckts,
   2. yrka fast­stäl­lelse enligt 2 § andra styc­ket samt
   3. kräva ränta eller annan tilläggs­för­plik­telse, som föl­jer av huvud­för­plik­tel­sen, och även i övrigt fram­ställa nytt yrkande, om det stö­der sig på väsent­li­gen samma grund.

Fram­ställs yrkande enligt första styc­ket 2 eller 3 sedan huvud­för­hand­ling påbör­jats eller målet på annat sätt före­ta­gits till avgö­rande, får det nya yrkan­det avvi­sas, om det inte utan olä­gen­het kan prö­vas i målet. Ett yrkande enligt första styc­ket 2 eller 3 är inte tillå­tet i högre rätt.

Såsom änd­ring av talan anses inte att käran­den beträf­fande samma sak inskrän­ker sin talan eller, utan att saken änd­ras, åbe­ro­par ny omstän­dig­het till stöd för sin talan. Lag (1987:747).

4 §   Talan skall väc­kas genom stäm­ning, om ej annat är stad­gat.

Vill käran­den enligt 3 § ändra sin talan, må det ske munt­li­gen inför rät­ten eller ock skrift­li­gen. Sva­ran­den skall erhålla del därav.

Talan skall anses väckt, då ansö­kan om stäm­ning inkom till rät­ten, eller, om stäm­ning ej erfordras, då talan fram­ställ­des inför rät­ten.

5 §   Åter­kal­lar käran­den sin talan, sedan sva­ran­den ingått i sva­ro­mål, och är saken sådan, att för­lik­ning därom är tillå­ten, skall, om sva­ran­den yrkar det, målet dock prö­vas.

Är saken ej sådan, som i första styc­ket sägs, och åter­kal­lar käran­den, sedan dom fal­lit, utan sva­ran­dens sam­tycke sin talan, vare åter­kal­lel­sen utan ver­kan.

6 §   Ej må ny talan angå­ende fråga, varom redan är rät­te­gång mel­lan samma par­ter, upp­ta­gas till pröv­ning.

7 §   Över­lå­ter käran­den det, varom tvis­tas, å annan, må denne utan ny stäm­ning över­taga käran­dens talan i målet sådan denna vid hans inträde rät­te­gången är; om över­lå­ta­rens skyl­dig­het att svara för rät­te­gångs­kost­nad gälle vad i 18 kap. 10 § stad­gas.

Sker över­lå­telse å sva­ran­dens sida, må den, å vil­ken över­lå­tel­sen skett, i sva­ran­dens ställe inträda i målet, om käran­den sam­tyc­ker där­till.

Har över­lå­telse, som nu sagts, å någon­dera sidan ägt rum, vare den, å vil­ken över­lå­tel­sen skett, på mot­par­tens yrkande skyl­dig att efter kal­lelse inträda som part i rät­te­gången.

14 kap. Om för­e­ning av mål och tredje mans del­ta­gande i rät­te­gång

1 §   Väc­ker någon sam­ti­digt flera käro­mål mot samme sva­rande, skola de hand­läg­gas i en rät­te­gång, om de stödja sig på väsent­li­gen samma grund.

2 §   Har sam­ti­digt en kärande väckt käro­mål mot flera sva­rande eller flera kärande mot en eller flera sva­rande, skola målen hand­läg­gas i en rät­te­gång, om de stödja sig på väsent­li­gen samma grund.

3 §   Vill sva­ran­den till gemen­sam hand­lägg­ning väcka talan mot käran­den angå­ende samma sak eller en sak, som har gemen­skap med denna, eller rörande ford­ran, som kan gå i avräk­ning mot käran­dens, skall målen hand­läg­gas i en rät­te­gång. Käro­mål, som sålunda för­e­nats med huvud­käro­må­let, är gen­käro­mål. Lag (1987:747).

4 §   Vill någon, som inte är part i rät­te­gången, till gemen­sam hand­lägg­ning väcka talan mot båda par­terna eller en av dem om det, som tvis­ten gäl­ler, skall målen hand­läg­gas i en rät­te­gång. Lag (1987:747).

5 §   Vill part, om han för­lo­rar målet, fram­ställa åter­gångs­krav eller anspråk på ska­de­stånd eller annat dylikt mot tredje man, får han väcka sin talan mot tredje man till gemen­sam hand­lägg­ning med huvud­käro­må­let.

Om tredje man i anled­ning av den utgång målet mel­lan par­terna kan få vill väcka talan mot någon av dem eller båda angå­ende sådant anspråk som sägs i första styc­ket, får han väcka denna talan till gemen­sam hand­lägg­ning med huvud­käro­må­let. Lag (1987:747).

6 §   Mål mel­lan samma eller olika par­ter må även i annat fall än nu sagts hand­läg­gas i en rät­te­gång, om det är till gagn för utred­ningen.
När skäl äro där­till, må de åter sär­skil­jas.

7 §   I fall som avses i 1-6 §§ får mål för­e­nas endast om målen väckts vid samma dom­stol och denna är behö­rig samt samma rät­te­gångs­form är till­lämp­lig för målen.

Väcks talan som avses i 3-5 §§ sedan huvud­för­hand­ling påbör­jats eller huvud­käro­må­let på annat sätt före­ta­gits till avgö­rande, får rät­ten hand­lägga målen sär­skilt, om de inte utan olä­gen­het kan hand­läg­gas i samma rät­te­gång. Det­samma gäl­ler, om part väc­ker talan som avses i 3 eller 5 § efter det att tiden för ytt­rande enligt 42 kap. 15 § har gått ut eller efter den tid­punkt som angetts i ett sådant med­de­lande som avses i 42 kap. 15 a §. Lag (2000:172).

7 a §   Hand­läggs vid två eller flera tings­rät­ter eller vid två eller flera hov­rät­ter mål mel­lan vilka råder sådant sam­band som avses i 1-6 §§, får Högsta dom­sto­len efter ansö­kan av part eller anmä­lan av tings­rätt eller hov­rätt för­ordna att målen skall för­e­nas i en rät­te­gång vid en av dom­sto­larna, om detta har väsent­liga för­de­lar för hand­lägg­ningen av målen och det inte inne­bär bety­dande olä­gen­het för någon part. Om det visar sig vara lämp­ligt, får den dom­stol som skall hand­lägga målen sär­skilja dem.

Beslut som rät­ten fat­tat i ett mål, som på grund av Högsta dom­sto­lens för­ord­nande över­läm­nas från en dom­stol till en annan, skall gälla, om inte den dom­stol dit målet över­läm­nats bestäm­mer annat. Lag (2009:344).

8 §   Äro å någon­dera sidan flera par­ter, vare envar av dem i för­hål­lande till mot­par­ten att anse som själv­stän­dig part.

Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken, skall rät­te­gångs­hand­ling, som en med­part före­ta­ger, gälla till för­mån för de övriga, även om den stri­der mot deras hand­lingar.

9 §   Påstår någon, som ej är part i rät­te­gången, att saken rör hans rätt, och visar han san­no­lika skäl för sitt påstå­ende, äge han som inter­ve­ni­ent å endera sidan del­taga i rät­te­gången.

10 §   Vill någon del­taga i rät­te­gång som inter­ve­ni­ent, skall han hos rät­ten göra ansö­kan därom. Över ansö­kan skola par­terna höras. Om skäl äro där­till, må för­hand­ling äga rum med par­terna och sökan­den. Rät­ten med­dele, så snart ske kan, beslut över ansö­kan.

11 §   Inter­ve­ni­ent äge före­taga rät­te­gångs­hand­ling, som står öppen för par­ten; han må dock ej ändra par­tens talan eller eljest före­taga hand­ling, som stri­der mot par­tens, eller annor­le­des än jämte par­ten full­följa talan mot dom eller beslut.

Är på grund av rätts­för­hål­lan­dets natur eller eljest dom gäl­lande för och mot inter­ve­ni­en­ten, som om den med­de­lats i rät­te­gång, däri han varit part, äge han dock ställ­ning av part i rät­te­gången.

12 §   Menar part, att någon kan som inter­ve­ni­ent del­taga i rät­te­gången, äge han kun­göra honom rät­te­gången med anma­ning att inträda däri.

Den, för vil­ken rät­te­gång kun­gjorts äge i sin ord­ning kun­göra den för annan, som han menar kunna inträda i rät­te­gången.

Om skyl­dig­het för part att i vissa fall kun­göra rät­te­gång är sär­skilt stad­gat.

13 §   Kun­gö­rande av rät­te­gång sker genom del­giv­ning av skrift­lig inlaga.
Inla­gan skall även del­gi­vas mot­par­ten. I inla­gan skola saken och grun­den för åtgär­den angi­vas.

15 kap. Om kvar­stad m.m.

1 §   Om någon visar san­no­lika skäl för att han har en ford­ran, som är eller kan antas bli före­mål för rät­te­gång eller pröv­ning i annan lik­nande ord­ning, och det skä­li­gen kan befa­ras att mot­par­ten genom att avvika, skaffa undan egen­dom eller för­fara på annat sätt undand­rar sig att betala skul­den, får dom­stol för­ordna om kvar­stad på så myc­ket av mot­par­tens egen­dom att ford­ringen kan antas bli täckt vid utmät­ning. Lag (1981:828).

2 §   Om någon visar san­no­lika skäl för att han har bättre rätt till viss egen­dom, som är eller kan antas bli före­mål för rät­te­gång eller pröv­ning i annan lik­nande ord­ning, och det skä­li­gen kan befa­ras att mot­par­ten skaf­far undan, väsent­ligt för­säm­rar eller på annat sätt för­fo­gar över egen­do­men till skada för sökan­den, får dom­stol för­ordna om kvar­stad på egen­do­men. Lag (1981:828).

3 §   Om någon visar san­no­lika skäl för att han mot någon annan har ett anspråk, som är eller kan antas bli före­mål för rät­te­gång eller pröv­ning i annan lik­nande ord­ning, och det skä­li­gen kan befa­ras att mot­par­ten genom att utöva viss verk­sam­het eller företa eller under­låta viss hand­ling eller på annat sätt hind­rar eller för­svå­rar utöv­ningen av sökan­dens rätt eller väsent­ligt för­ringar dess värde, får dom­stol för­ordna om lämp­lig åtgärd för att säker­ställa sökan­dens rätt.

En åtgärd enligt första styc­ket får inne­bära för­bud vid vite att utöva viss verk­sam­het eller företa viss hand­ling eller annat före­läg­gande vid vite att beakta sökan­dens anspråk eller för­ord­nande av sysslo­man eller med­de­lande av en före­skrift som är ägnad att på annat sätt före­bygga intrång i sökan­dens rätt.
Lag (2000:172).

4 §   Fram­går det i en rät­te­gång om bättre rätt till viss egen­dom att den ena par­ten har olov­li­gen rub­bat mot­par­tens besitt­ning eller vid­ta­git någon annan olov­lig åtgärd beträf­fande egen­do­men, får dom­sto­len för­ordna att besitt­ningen genast skall åter­stäl­las eller annan rät­telse genast ske. Lag (1981:828).

5 §   Ett beslut om en åtgärd som avses i detta kapi­tel med­de­las av den dom­stol där rät­te­gången är anhängig. Om någon rät­te­gång inte är anhängig, gäl­ler i fråga om behö­rig dom­stol vad som är före­skri­vet om tvis­te­mål. Vad som sägs om inskränk­ning av dom­stols behö­rig­het i fråga om tvist som ska tas upp i annan ord­ning än inför dom­stol ska dock inte tilläm­pas.

En fråga om en åtgärd enligt detta kapi­tel får tas upp endast på yrkande. Om någon rät­te­gång inte är anhängig, ska yrkan­det fram­stäl­las skrift­li­gen i en ansö­kan som ska vara egen­hän­digt under­teck­nad av sökan­den eller sökan­dens ombud.

Ett yrkande får inte bifal­las utan att mot­par­ten har getts till­fälle att yttra sig. Om det är fara i dröjs­mål, får dock rät­ten ome­del­bart bevilja åtgär­den att gälla tills vidare.

Beträf­fande behand­lingen i övrigt av en fråga angå­ende en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § då någon rät­te­gång inte är anhängig tilläm­pas vad som gäl­ler när en sådan fråga upp­kom­mer i en rät­te­gång. Ett yrkande av sökan­dens mot­part om ersätt­ning för kost­nad får dock prö­vas i sam­band med avgö­ran­det av frå­gan om åtgär­den. Lag (2020:918).

6 §   En åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § får bevil­jas endast om sökan­den hos rät­ten stäl­ler säker­het för skada som kan till­fo­gas mot­par­ten. Om sökan­den inte förmår ställa säker­het och har visat syn­ner­liga skäl för sitt anspråk, får rät­ten befria honom eller henne där­i­från. Sta­ten, kom­mu­ner, regi­o­ner och kom­munal­för­bund behö­ver inte ställa säker­het.

I fråga om beskaf­fen­he­ten av säker­het gäl­ler 2 kap. 25 § utsök­nings­bal­ken. Säker­he­ten ska prö­vas av rät­ten, om den inte har god­känts av mot­par­ten. Lag (2019:837).

7 §   När en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § har bevil­jats, skall sökan­den, om ej talan redan har väckts, inom en månad från beslu­tet väcka talan i saken vid dom­stol eller, om ansprå­ket skall prö­vas i annan ord­ning, enligt vad som gäl­ler därom. Talan som ej skall prö­vas av dom­stol eller annan myn­dig­het anses väckt när pröv­ning har påkal­lats hos mot­par­ten eller för­fa­ran­det har inletts i annan ord­ning.

Väcks ej talan enligt vad som sägs i första styc­ket, skall åtgär­den ome­del­bart återgå. Lag (1981:828).

8 §   En åtgärd som har bevil­jats enligt 1, 2 eller 3 § skall ome­del­bart hävas, om säker­het, som till­go­do­ser ända­må­let med åtgär­den, ställs eller det annars ej längre finns skäl för åtgär­den. Åter­kal­las eller för­fal­ler talan som har väckts i saken, skall åtgär­den också ome­del­bart hävas.

Frå­gan om hävande prö­vas av den dom­stol där rät­te­gången är anhängig eller, om rät­te­gång ej är anhängig, av den dom­stol som först har prö­vat frå­gan om åtgär­den.

Då saken är före­mål för rät­te­gång och målet avgörs, skall rät­ten pröva, om åtgär­den fort­fa­rande skall bestå. Rät­ten får även i sam­band med domen för­ordna om en åtgärd som nu har angetts. Lag (1981:828).

9 §   Rät­ten får, när det finns skäl till det, på yrkande av någon av par­terna för­ordna att en åtgärd enligt 4 § skall gå åter. Lag (1981:828).

10 §   I fråga om verk­stäl­lan­det av en åtgärd som avses i detta kapi­tel finns bestäm­mel­ser i utsök­nings­bal­ken. Rät­ten får med­dela när­mare före­skrif­ter om verk­stäl­lan­det, om det behövs. Lag (1981:828).

16 kap. Om omröst­ning

1 §   Om det vid en över­lägg­ning till dom eller beslut fram­förs skilj­ak­tiga meningar ska omröst­ning ske.

Vid omröst­ningen ska den yngste i rät­ten yttra sig först. Där­ef­ter ska leda­mö­terna yttra sig allt eftersom de har säte i rät­ten. Ord­fö­ran­den ska säga sin mening sist. Om någon av leda­mö­terna har berett målet ska dock han eller hon all­tid säga sin mening först.

Var och en ska ange skä­len för sin mening. Lag (2018:411).

2 §   Över fråga, som hör till rät­te­gången, skall rös­tas sär­skilt.

Äro i saken flera käro­mål, skall beträf­fande varje käro­mål sär­skild omröst­ning ske. Över ford­ran, som åbe­ro­pats till kvitt­ning, skall ock rös­tas sär­skilt. Är beträf­fande samma käro­mål fråga om flera omstän­dig­he­ter, som var för sig äro av ome­del­bar bety­delse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaf­fen­het påkal­lar det, upp­stäl­las till sär­skild omröst­ning. Om rät­te­gångs­kost­nad skall rös­tas sär­skilt.

Har någon vid tidi­gare omröst­ning varit emot det slut, vari de flesta stan­nat, vare han skyl­dig att del­taga i senare omröst­ning.

3 §   Vid omröst­ning skall den mening gälla, som omfat­tats av mer än hälf­ten av rät­tens leda­mö­ter. Om någon mening har erhål­lit hälf­ten av rös­terna och ord­fö­ran­dens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla. Lag (1993:514).

4 §   Om det vid en omröst­ning fram­förs fler meningar än två utan att någon av dem ska gälla enligt 3 §, gäl­ler föl­jande.

Om omröst­ningen gäl­ler pengar eller något annat som utgör en viss mängd, ska rös­terna för den största mäng­den läg­gas sam­man med rös­terna för den näst största. Om det behövs ska sam­man­lägg­ningen fort­sätta efter samma grund till dess någon mening ska gälla enligt 3 §.

I annat fall ska den mening som har fått flest rös­ter gälla. Har flera meningar fått lika många rös­ter gäl­ler den mening som biträtts av ord­fö­ran­den eller, om han eller hon inte biträtt någon av dessa meningar, den mening som biträtts av den främste bland dem som rös­tat för någon av dessa meningar. Lag (2018:411).

5 §   Är det stri­digt, huru omröst­ning skall ske eller vil­ken mening skall gälla, skall rös­tas därom.

6 §   Är i tvis­te­mål fråga även om ansvar, utdö­mande av vite eller någons hål­lande i häkte, gäl­ler om omröst­ning i frå­gan vad som före­skrivs i 29 kap. Lag (1981:828).

7 §   har upp­hävts genom lag (1969:244).

17 kap. Om dom och beslut

1 §   Rät­tens avgö­rande av saken sker genom dom. Annat rät­tens avgö­rande träf­fas genom beslut. Beslut, vari­ge­nom rät­ten annor­le­des än genom dom skil­jer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit full­följts sär­skilt, är slut­ligt beslut.

2 §   Om huvud­för­hand­ling har hål­lits, skall domen grun­das på vad som före­kom­mit vid för­hand­lingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvud­för­hand­lingen. Om ny huvud­för­hand­ling har hål­lits, skall domen grun­das på vad som före­kom­mit vid den. I fall som avses i 43 kap. 14 § andra meningen får domen grun­das även på vad som har inhäm­tats efter huvud­för­hand­lingen.

När ett mål avgörs utan huvud­för­hand­ling, skall domen grun­das på vad hand­ling­arna inne­hål­ler och vad som i övrigt före­kom­mit i målet. Lag (1987:747).

3 §   Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behö­rig ord­ning yrkat. Är saken sådan, att för­lik­ning därom är tillå­ten, må dom ej grun­das å omstän­dig­het,som icke av part åbe­ro­pats till grund för hans talan.

4 §   Äro i en rät­te­gång flera käro­mål och kunna de sär­skil­jas, må dom givas över något av dem, ehuru hand­lägg­ningen angå­ende de övriga icke avslu­tats. Över huvud­ford­ran och ford­ran, som åbe­ro­pas till kvitt­ning, må dömas alle­nast i ett sam­man­hang. Med­gi­ves käro­mål till någon del, må sär­skild dom givas över det som med­gi­vits.

5 §   Beror pröv­ningen av en viss talan av en annan talan som hand­läggs i samma rät­te­gång, får sär­skild dom ges över den talan.

Om det är lämp­ligt med hän­syn till utred­ningen, får sär­skild dom ges över en av flera omstän­dig­he­ter, som var för sig är av ome­del­bar bety­delse för utgången, eller över hur en viss i målet upp­kom­men fråga, som främst angår rätts­tillämp­ningen, skall bedö­mas vid avgö­rande av saken.

När sär­skild dom ges enligt denna para­graf, får rät­ten bestämma att målet i övrigt skall vila till dess domen har vun­nit laga kraft. Lag (1990:443).

6 §   För­li­kas par­terna om det, varom tvis­tas, och begära de, att rät­ten stad­fäs­ter för­lik­ningen, skall det ske genom dom.

7 §   En dom skall avfat­tas skrift­li­gen och i skilda avdel­ningar ange
   1. dom­sto­len samt tid och ställe för domens med­de­lande,
   2. par­terna samt deras ombud eller biträ­den,
   3. dom­slu­tet,
   4. par­ter­nas yrkan­den och invänd­ningar samt de omstän­dig­he­ter som dessa grun­dats på och
   5. domskä­len med upp­gift om vad som är bevi­sat i målet.

En högre rätts dom skall i den utsträck­ning det behövs inne­hålla en redo­gö­relse för lägre rätts dom.

Om en part har rätt att över­klaga eller att ansöka om åter­vin­ning, skall det i domen anges vad han i så fall skall iaktta.
Lag (1994:1034).

8 §   Tred­sko­dom, dom, vari­ge­nom käran­dens talan bifal­les på grund av sva­ran­dens med­gi­vande, samt dom, vari­ge­nom högre rätt fast­stäl­ler lägre rätts dom, må utfär­das i för­enklad form. Lag (1976:567).

9 §   Innan dom beslu­tas, skall över­lägg­ning hål­las.

Då huvud­för­hand­ling ägt rum, skall samma eller sist nästa helg­fria dag över­lägg­ning hål­las och, om det kan ske, dom beslu­tas och avkun­nas.
Erfordras på grund av målets beskaf­fen­het råd­rum för domens beslu­tande eller avfat­tande, må rät­ten besluta anstånd där­med; domen skall dock, om ej syn­ner­ligt hin­der möter, skrift­li­gen avfat­tas och med­de­las inom två vec­kor efter för­hand­ling­ens avslu­tande. Avkun­nas ej domen vid huvud­för­hand­lingen, skall den avkun­nas vid annat rät­tens sam­man­träde eller ock med­de­las genom att den hål­les till­gäng­lig å rät­tens kansli; vid huvud­för­hand­lingen skall under­rät­telse givas om tiden och sät­tet för domens med­de­lande.

Vad nu sagts om måls avgö­rande efter huvud­för­hand­ling gälle ock, då mål avgö­res vid sam­man­träde för munt­lig för­be­re­delse.

Avgörs i annat fall ett mål utan huvud­för­hand­ling, skall så snart som möj­ligt över­lägg­ning hål­las samt domen beslu­tas, skrift­li­gen avfat­tas och med­de­las. Med­de­lan­det skall ske genom att domen hålls till­gäng­lig på rät­tens kansli.

Avkun­nande av dom må ske genom åter­gi­vande av dom­slu­tet och skä­len jämte med­de­lande av full­följds­hän­vis­ning.

Har skilj­ak­tig mening före­kom­mit, skall denna med­de­las par­terna på samma tid och sätt som domen.

När ett mål avgjorts, skall par­terna sna­rast unde­rät­tas skrift­li­gen om utgången i målet. Lag (1987:1097).

10 §   En dom ska sät­tas upp sär­skilt och skri­vas under av de lag­farna domare som har del­ta­git i avgö­ran­det.

Om en dom skrivs under elektro­niskt, ska det göras med en sådan elektro­nisk under­skrift som avses i arti­kel 3 i för­ord­ning (EU) nr 910/2014, i den ursprung­liga lydel­sen.
Lag (2020:918).

11 §   Dom äge, sedan tid för talan utgått, rätts­kraft, såvitt där­i­ge­nom avgjorts den sak, varom talan väckts.

Domen äge ock rätts­kraft, i vad den inne­fat­tar pröv­ning av ford­ran, som åbe­ro­pats till kvitt­ning.

Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upp­ta­gas till pröv­ning.

Om sär­skilda rätts­me­del gälle vad därom är stad­gat.

12 §   Det som sägs i 2 och 9 §§ om dom skall tilläm­pas i fråga om slut­ligt beslut. Beträf­fande ett sådant beslut skall även 7 och 10 §§ tilläm­pas, om det behövs med hän­syn till frå­gans beskaf­fen­het.
Med­de­las slut­ligt beslut i sam­band med dom, skall det tas in i domen.

Om en part har rätt att över­klaga eller att ansöka om åter­upp­ta­gande av målet, skall det i beslu­tet anges vad han i så fall skall iaktta.
Lag (1994:1034).

13 §   Ett beslut som inte är slut­ligt skall i den utsträck­ning det behövs ange de skäl som det grun­das på.

Om den som vill över­klaga ett beslut under rät­te­gången måste anmäla miss­nöje, skall det anges i beslu­tet. Får ett sådant beslut över­kla­gas sär­skilt, skall också det anges. Rät­ten skall på begä­ran lämna den som vill över­klaga upp­lys­ning om vad denne i övrigt skall iaktta.

Om ett beslut som inte är slut­ligt med­de­las i sam­band med dom eller slut­ligt beslut, skall det tas in i domen eller det slut­liga beslu­tet. Får beslu­tet över­kla­gas sär­skilt, skall rät­ten ange vad den som vill över­klaga skall iaktta. Lag (1994:1034).

14 §   Rät­ten får, när det finns skäl till det, i dom för­ordna att den får verk­stäl­las utan hin­der av att den inte äger laga kraft. När det finns anled­ning, skall rät­ten där­vid före­skriva att säker­het skall stäl­las för ska­de­stånd som par­ten kan bli skyl­dig att utge om domen änd­ras.

Beslut under rät­te­gången som inte får över­kla­gas sär­skilt, skall genast gå i verk­stäl­lig­het. Det­samma gäl­ler beslut, enligt vil­ket rät­ten
   1. avvi­sat ombud eller biträde,
   2. ogil­lat tredje mans yrkande att få som inter­ve­ni­ent del­taga i rät­te­gången,
   3. utlå­tit sig angå­ende ersätt­ning eller för­skott till biträde, vittne, sak­kun­nig eller annan, som inte är part eller inter­ve­ni­ent,
   4. för­ord­nat om någons hål­lande i häkte eller om kvar­stad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller upp­hä­vande av sådan åtgärd,
   5. till biträde utsett någon annan än part före­sla­git, eller
   6. utlå­tit sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som gäl­ler rätts­hjälp, dock inte beslut om ersätt­nings­skyl­dig­het enligt 30 § rätts­hjälpsla­gen (1996:1619).

I fråga om beslut, enligt vil­ket före­läg­gande har med­de­lats part eller annan att lägga fram skrift­ligt bevis eller att till­han­da­hålla före­mål för syn eller besikt­ning, gäl­ler vad som sägs i första styc­ket.

Är sär­skild före­skrift med­de­lad om att dom eller beslut, som inte har laga kraft, får verk­stäl­las, är den gäl­lande. Lag (1996:1624).

15 §   Om rät­ten fin­ner att en dom eller ett beslut inne­hål­ler någon uppen­bar orik­tig­het till följd av rät­tens eller någon annans skriv­fel, räk­ne­fel eller lik­nande för­bi­se­ende, får rät­ten besluta om rät­telse.

Har rät­ten av för­bi­se­ende under­lå­tit att fatta ett beslut som skulle ha med­de­lats i sam­band med en dom eller ett slut­ligt beslut, får rät­ten kom­plet­tera sitt avgö­rande inom sex måna­der från det att avgö­ran­det vann laga kraft. En kom­plet­te­ring senare än två vec­kor efter det att avgö­ran­det med­de­la­des får dock ske endast om en part begär det och mot­par­ten inte mot­sät­ter sig kom­plet­te­ringen.

Innan beslut om rät­telse eller kom­plet­te­ring fat­tas, skall par­terna även i annat fall än som avses i andra styc­ket andra meningen ha fått till­fälle att yttra sig, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt. Beslu­tet skall om möj­ligt anteck­nas på varje exem­plar av det avgö­rande som rät­tats. Lag (1999:84).

18 kap. Om rät­te­gångs­kost­nad

1 §   Part, som tap­par målet, skall ersätta mot­par­ten hans rät­te­gångs­kost­nad, om ej annat är stad­gat.

2 §   Angår målet rätts­för­hål­lande, som enligt lag ej må bestäm­mas annor­le­des än genom dom, må för­ord­nas, att var­dera par­ten skall bära sin rät­te­gångs­kost­nad.

3 §   Fin­nes den vin­nande par­ten hava inlett rät­te­gång, utan att mot­par­ten givit anled­ning där­till, eller har den vin­nande par­ten eljest upp­såt­li­gen eller genom för­sum­melse för­an­lett onö­dig rät­te­gång, skall han ersätta mot­par­ten hans rät­te­gångs­kost­nad eller ock, om omstän­dig­he­terna för­an­leda där­till, var­dera par­ten bära sin kost­nad.

Var den omstän­dig­het, varav utgången berodde, icke före rät­te­gången känd för den tap­pande par­ten och hade han ej hel­ler bort äga kän­ne­dom därom, må för­ord­nas, att var­dera par­ten skall bära sin kost­nad.

3 a §   Har den vin­nande par­ten inlett rät­te­gången genom ansö­kan om stäm­ning trots att saken lika gärna hade kun­nat avgö­ras i mål enligt lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning, är hans rätt till ersätt­ning för kost­na­der begrän­sad till vad han hade kun­nat få i ett sådant mål. Lag (1990:747).

4 §   Äro i samma mål flera yrkan­den och vinna par­terna ömsom, skall var­dera par­ten bära sin kost­nad eller jäm­kad ersätt­ning tilläg­gas endera eller ock, såvitt kost­na­derna för olika delar av målet kunna sär­skil­jas, ersätt­nings­skyl­dig­he­ten där­ef­ter bestäm­mas. Är vad par­ten tap­pat av alle­nast ringa bety­delse, må han dock erhålla full ersätt­ning för sin kost­nad.

Vad nu sagts skall äga mot­sva­rande tillämp­ning, om parts yrkande bifal­les alle­nast till en del.

5 §   Avvi­sas parts talan, anses par­ten som tap­pande.
Avskri­ves mål på grund av att part åter­kal­lat sin talan eller ute­bli­vit, skall han ersätta mot­par­ten hans rät­te­gångs­kost­nad, om ej sär­skilda omstän­dig­he­ter för­an­leda, att ersätt­nings­skyl­dig­he­ten bestäm­mes annor­le­des.

För­li­kas par­terna, skall var­dera par­ten bära sin kost­nad, om ej annat avta­lats.

6 §   Har part genom att ute­bliva från rät­ten eller ej iakt­taga före­läg­gande, som rät­ten med­de­lat, eller genom påstå­ende eller invänd­ning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annor­le­des genom vårds­lös­het eller för­sum­melse för­an­lett upp­skov i målet eller eljest vål­lat kost­nad för mot­par­ten, vare han skyl­dig att ersätta sådan kost­nad, huru rät­te­gångs­kost­na­den i övrigt än skall bäras.

7 §   Skall part enligt detta kapi­tel helt eller del­vis ersätta mot­par­tens rät­te­gångs­kost­nad och fin­nes ställ­fö­re­trä­dare för par­ten eller par­tens ombud eller biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första styc­ket, eller genom vårds­lös­het eller för­sum­melse, som sägs i 6 §, vål­lat sådan kost­nad, äge rät­ten, även om yrkande därom ej fram­ställts, för­plikta honom att jämte par­ten ersätta kost­na­den.

8 §   Ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad skall fullt mot­svara kost­na­den för rät­te­gång­ens för­be­re­dande och talans utfö­rande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kost­na­den skä­li­gen varit påkal­lad för till­va­ra­ta­gande av par­tens rätt. Ersätt­ning skall ock utgå för par­tens arbete och tid­spil­lan i anled­ning av rät­te­gången. Såsom åtgärd för rät­te­gång­ens för­be­re­dande anses för­hand­ling för biläg­gande av tvis­te­fråga som har ome­del­bar bety­delse för par­tens talan.

Ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad skall även inne­fatta ränta enligt 6 § rän­te­la­gen (1975:635) från dagen då målet avgörs till dess betal­ning sker. Lag (1987:328).

8 a §   I mål där 1 kap. 3 d § första styc­ket tilläm­pas gäl­ler föl­jande i stäl­let för bestäm­mel­serna i 8 §.

Ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad får inte avse annat än kost­nad för
   1. rätts­lig råd­giv­ning under en timme vid ett till­fälle för varje instans och med ett belopp som mot­sva­rar högst den ersätt­ning som beta­las för råd­giv­ning enligt rätts­hjälpsla­gen (1996:1619) under en timme,
   2. ansök­nings­av­gift eller tilläggs­av­gift,
   3. resa och uppe­hälle för en part eller ställ­fö­re­trä­dare i sam­band med sam­man­träde eller, om per­son­lig instäl­lelse inte före­skri­vits, resa och uppe­hälle för ombud,
   4. vitt­nes­be­vis­ning,
   5. över­sätt­ning av hand­lingar.

Om en part har hand­lat så att 3 eller 6 § är tillämp­lig, får dock ersätt­ning till mot­par­ten avse den­nes samt­liga kost­na­der enligt 8 §.

Ersätt­ning läm­nas endast i den utsträck­ning kost­na­den skä­li­gen behövts för att ta till­vara par­tens rätt.

Ersätt­ning som anges i andra styc­ket 3 läm­nas enligt bestäm­mel­ser som rege­ringen med­de­lar.

Om målet till en bör­jan har hand­lagts i annan ord­ning än som gäl­ler för mål som avses i denna para­graf, läm­nas ersätt­ning för kost­nad som avser den tidi­gare hand­lägg­ningen enligt de kost­nads­reg­ler som gäl­ler för denna.

Om ett mål om betal­nings­före­läg­gande eller handräck­ning har över­läm­nats till en tings­rätt får, om målet där­ef­ter avgörs genom tred­sko­dom mot sva­ran­den, ersätt­ning även avse skä­lig kost­nad för högst en rät­te­gångs­skrift eller instäl­lelse vid högst ett sam­man­träde inför rät­ten. Sådan ytter­li­gare ersätt­ning läm­nas, om inte sär­skilda skäl leder till en annan bedöm­ning, med ett belopp som mot­sva­rar högst hälf­ten av den ersätt­ning som beta­las för råd­giv­ning enligt rätts­hjälpsla­gen (1996:1619) under en timme. Lag (2014:249).

9 §   Skall rät­te­gångs­kost­nad ersät­tas av flera med­par­ter, svare de en för alla och alla för en. I den mån kost­nad hän­för sig till del av målet, som angår alle­nast någon av par­terna, eller ock part orsa­kat kost­nad genom vårds­lös­het eller för­sum­melse, som avses i 6 §, skall dock denna kost­nad gäl­das av den par­ten ensam.

Är någon enligt 7 § skyl­dig att jämte part ersätta kost­nad, svare de en för båda och båda för en.

10 §   Har någon enligt 13 kap. 7 § över­ta­git käran­dens talan, svare han och käran­den, en för båda och båda för en, för den rät­te­gångs­kost­nad, som upp­kom­mit före över­ta­gan­det; för kost­nad, som upp­kom­mit där­ef­ter, svare han ensam.

Den som inträtt i sva­ran­dens ställe svare ensam för rät­te­gångs­kost­na­den.

11 §   Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rät­te­gångs­kost­nad, äge rät­ten, på yrkande av någon av dem, med hän­syn till omstän­dig­he­terna pröva, huru kost­na­den mel­lan dem skall för­de­las eller om någon av dem skall vid­kän­nas hela kost­na­den.

12 §   I fråga om skyl­dig­het för inter­ve­ni­ent, som icke äger ställ­ning av part i rät­te­gången, att ersätta rät­te­gångs­kost­nad och hans rätt till ersätt­ning för sådan kost­nad skall vad i detta kapi­tel stad­gas om part äga mot­sva­rande tillämp­ning; dock svare inter­ve­ni­en­ten alle­nast för den sär­skilda kost­nad, som orsa­kats av inter­ven­tio­nen. Ej må den part, å vil­kens sida inter­ve­ni­en­ten del­ta­git, för­plik­tas att ersätta kost­nad, som nu nämnts.

13 §   Skall kost­nad för bevis­ning eller annan åtgärd beta­las av par­terna en för båda och båda för en, gäl­ler i fråga om skyl­dig­het att ersätta sådan kost­nad vad som före­skrivs i detta kapi­tel om rät­te­gångs­kost­nad. Om par­terna skall bära var sin rät­te­gångs­kost­nad, får rät­ten besluta, att kost­na­den skall för­de­las med hälf­ten på var och en av dem. Har sta­ten haft kost­na­der för att hämta en part till rät­ten, skall par­ten ersätta sta­ten för kost­na­den.

Om skyl­dig­het att ersätta sta­ten för kost­nad i anled­ning av att part har bevil­jats rätts­hjälp är sär­skilt före­skri­vet. Lag (1996:1624).

14 §   En part, som vill ha ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad, skall fram­ställa sitt yrkande innan hand­lägg­ningen avslu­tas. Han skall där­vid uppge vari kost­na­den består. Om han inte har fram­ställt sitt yrkande inom den angivna tiden, får han inte där­ef­ter föra talan om kost­nad som har upp­kom­mit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har fram­ställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra styc­ket samt ersätt­ning för ett exem­plar av rät­tens dom eller slut­liga beslut.

Rät­ten skall själv­mant pröva frå­gor om tillämp­ningen av bestäm­mel­serna i 1--10 samt 12 och 13 §§, om inte sådan pröv­ning är obe­höv­lig på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter. Beslut i sådan kost­nads­fråga som avses i detta kapi­tel med­de­las när rät­ten avgör målet. Ingår i ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­nad arvode till ombud eller biträde, skall arvo­dets belopp anges. Lag (1987:747).

15 §   Full­föl­jes mål från lägre rätt, skall skyl­dig­he­ten att ersätta rät­te­gångs­kost­nad i högre rätt bestäm­mas med hän­syn till rät­te­gången där­stä­des.

Om kost­nad i högre rätt i mål angå­ende fråga, som dit full­följts sär­skilt, äge vad i detta kapi­tel stad­gas om mål, som väckts vid lägre rätt, mot­sva­rande tillämp­ning.

Åter­för­vi­sas mål, skall frå­gan om kost­na­den i den högre rät­ten prö­vas i sam­band med målet efter dess åter­upp­ta­gande.

16 §   I mål där en myn­dig­het för talan på det all­män­nas väg­nar utan att talan avser till­va­ra­ta­gande av sta­tens eller någon annans enskilda rätt tilläm­pas i fråga om rät­te­gångs­kost­na­der bestäm­mel­serna i 31 kap., om annat inte är före­skri­vet. Lag (1990:443).

II. Om rät­te­gången i brott­mål

19 kap. Om laga dom­stol

1 §   Laga dom­stol i brott­mål är rät­ten i den ort där brot­tet begåtts. Ett brott anses ha begåtts på den ort där gär­nings­man­nen hand­lade. I fråga om straff­bar under­lå­ten­het anses brot­tet ha begåtts där gär­nings­man­nen borde ha hand­lat eller där han eller hon befann sig när han eller hon borde ha hand­lat. Vid tillämp­ning av straff­be­stäm­mel­ser enligt vilka gär­ningen ska ha med­fört en viss effekt anses brot­tet ha begåtts på den ort där effek­ten inträdde eller, vid för­sök, enligt brotts­pla­nen san­no­likt skulle ha inträtt. Begicks brot­tet på orter under skilda dom­sto­lar, har de lika behö­rig­het. Har det skett på svenskt far­tyg eller luft­far­tyg under resa inom eller utom lan­det, är även rät­ten i den ort, dit den miss­tänkte med far­ty­get eller luft­far­ty­get först ankom­mer eller där han eller hon gri­pits eller annars uppe­hål­ler sig, behö­rig.

Är det, när åtal väcks, ovisst var brot­tet begåtts, får åtal tas upp av rät­ten i någon av de orter, där det kan antas ha skett, eller i den ort, där den miss­tänkte gri­pits eller annars uppe­hål­ler sig.

Åtal för brott får också tas upp av den rätt, där den miss­tänkte ska svara i tvis­te­mål i all­män­het, eller rät­ten i den ort, där den miss­tänkte mera var­ak­tigt uppe­hål­ler sig, om rät­ten med hän­syn till utred­ningen samt kost­na­der och andra omstän­dig­he­ter fin­ner det lämp­ligt. Lag (2021:1017).

2 §   Åtal för brott, som för­ö­vats å ort utom riket eller å utländskt far­tyg eller luft­far­tyg under resa inom eller utom riket, upp­ta­ges, om ej rege­ringen för visst fall för­ord­nar annat, av den rätt, där den miss­tänkte skall svara i tvis­te­mål i all­män­het, eller av rät­ten i den ort, där han gri­pits eller eljest uppe­hål­ler sig. Lag (1974:573).

3 §   Åtal mot flera för med­ver­kan till brott må, om det sker sam­ti­digt, väc­kas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väc­kas åta­len å olika tider, må vid den rätt, som upp­ta­git åtal mot någon av dem, åtal väc­kas även mot den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angå­ende åtal i andra fall mot flera för brott, som äga sam­band med varandra, om rät­ten med hän­syn till utred­ningen samt kost­na­der och andra omstän­dig­he­ter fin­ner lämp­ligt, att åta­len upp­ta­gas av samma dom­stol. Lag (1948:453).

4 §   Talan om ansvar för falskt eller obe­fo­gat åtal eller för falsk angi­velse eller annan osann till­vi­telse, varå åtal följt, må väc­kas vid den rätt, där brot­tet åta­lats. Lag (1948:453).

5 §   Över för­se­else i rät­te­gången döme den rätt, där rät­te­gången föres.

För­ö­var någon annat brott inför dom­stol vid dess sam­man­träde, äge samma rätt döma där­ö­ver, om det med hän­syn till brot­tets beskaf­fen­het och andra omstän­dig­he­ter fin­nes lämp­ligt.

6 §   Har någon för­ö­vat flera brott, må åtal för samt­liga brot­ten upp­ta­gas av den rätt, som är behö­rig att upp­taga åtal för något av dem, om denna med hän­syn till utred­ningen samt kost­na­der och andra omstän­dig­he­ter fin­ner det lämp­ligt.

7 §   En dom­stol behål­ler sin behö­rig­het att hand­lägga ett mål även om något för­hål­lande som har grun­dat behö­rig­he­ten änd­ras efter det att stäm­ning del­getts den miss­tänkte.

Har all­mänt åtal väckts vid en viss tings­rätt, får denna på åkla­ga­rens begä­ran över­lämna målet till en annan tings­rätt, om den är behö­rig och sär­skilda skäl före­lig­ger. Står den till­ta­lade redan under åtal vid den andra tings­rät­ten, skall sådant över­läm­nande ske, om det inte är olämp­ligt. De beslut som fat­tats före över­läm­nan­det skall gälla, om inte den dom­stol dit målet över­läm­nats bestäm­mer annat.

Andra styc­ket gäl­ler i tillämp­liga delar också när flera mål om all­mänt åtal mot den till­ta­lade sam­ti­digt är anhäng­iga vid olika hov­rät­ter. Lag (1987:747).

8 §   Avvi­sas mål på den grund, att rät­ten icke är behö­rig, äge den dock i avbi­dan på att åtal väc­kes vid rätt dom­stol med­dela beslut, som icke utan fara kan upp­skju­tas.

9 §   Är i lag före­skri­vet, att åtal skall upp­ta­gas ome­del­bart av högre rätt eller skall åtal enligt lag eller för­fatt­ning upp­ta­gas av annan all­män under­rätt än den, där den miss­tänkte enligt 1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapi­tel stad­gas åta­let upp­ta­gas av annan dom­stol. Skall fråga om ansvar upp­ta­gas av annan myn­dig­het än dom­stol eller av sär­skild dom­stol, äger vad i detta kapi­tel stad­gas ej tillämp­ning.

Avtal, vari­ge­nom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss dom­stol, vare utan ver­kan. Lag (1965:585).

10 §   Har lägre rätt upp­ta­git mål, må fråga om rät­tens behö­rig­het ej upp­ta­gas av högre rätt, med mindre frå­gan dit full­föl­jes eller där väc­kes av part, som är berät­ti­gad där­till, eller ock målet skall upp­ta­gas av annan myn­dig­het än dom­stol eller av sär­skild dom­stol eller ome­del­bart av högre rätt eller av annan all­män under­rätt än den, där den miss­tänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.

11 §   Med­de­las i högre rätt beslut, vari­ge­nom lägre rätt för­kla­ras icke vara behö­rig att upp­taga mål, som där väckts, äge den högre rät­ten på yrkande av part hän­visa målet till lägre rätt, som fin­nes behö­rig.

Hava skilda dom­sto­lar genom beslut, som vun­nit laga kraft, fun­nits obe­hö­riga, äge Högsta dom­sto­len, om någon av dem fin­nes behö­rig, på ansö­kan av part hän­visa målet till den dom­stol, av vil­ken målet bort upp­ta­gas. Lag (2009:344).

11 a §   Fin­ner rät­ten i sam­band med att en ansö­kan ges in att rät­ten sak­nar behö­rig­het att ta upp målet eller att i annan ord­ning pröva ansö­kan men att en annan dom­stol skulle vara behö­rig, skall ansö­kan läm­nas över till den dom­sto­len, om sökan­den inte har något att invända mot detta och det inte hel­ler finns något annat skäl mot att ansö­kan över­läm­nas. Ansö­kan skall anses ha kom­mit in till den senare dom­sto­len samma dag som den kom in till den dom­stol som först tog emot ansö­kan. Lag (1996:247).

12 §   Det som sägs i detta kapi­tel ska tilläm­pas även i fråga om dom­sto­lar­nas befatt­ning med för­un­der­sök­ning och använ­dande av tvångs­me­del. En sådan fråga får tas upp även av rät­ten i en annan ort än som föl­jer av reg­lerna i detta kapi­tel, om beslut i frå­gan bör fat­tas utan dröjs­mål.

Åtal för brott som ska prö­vas gemen­samt med en fråga om häkt­ning enligt 24 kap. 13 a § får tas upp även av rät­ten i en annan ort än som föl­jer av reg­lerna i detta kapi­tel.
Lag (2021:285).

20 kap. Om rätt till åtal och om mål­sä­gande

1 §   Fråga om ansvar för brott må ej av rät­ten upp­ta­gas, med mindre åtal för brot­tet väckts. Rät­ten äge dock utan åtal upp­taga fråga om ansvar för för­se­else i rät­te­gången.

2 §   All­män åkla­gare äge tala å brott, som hör under all­mänt åtal, om ej annat är stad­gat.

Om befo­gen­het för sär­skild åkla­gare att tala å brott, som hör under all­mänt åtal, gälle vad sär­skilt är före­skri­vet.

Åkla­gare må i högre rätt full­följa talan även till den miss­tänk­tes för­mån.

3 §   Under all­mänt åtal höra alla brott, som ej uttryck­li­gen äro undan­tagna där­i­från.

Är för all­mänt åtal stad­gat sär­skilt vill­kor, såsom till­stånd av myn­dig­het eller angi­velse av mål­sä­gande, vare det gäl­lande.

4 §   Inne­fat­tar en hand­ling flera brott och hör något av dem under all­mänt åtal, må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angi­vits för brott, som alle­nast efter angi­velse hör under all­mänt åtal, och äro flera miss­tänkta för att hava tagit del i brot­tet, må all­mänt åtal äga rum mot dem alla.

5 §   En mål­sä­gande får ange ett brott till åtal hos åkla­gare eller Polis­myn­dig­he­ten. Lag (2014:649).

6 §   Åkla­gare skall, om ej annat är stad­gat, tala å brott, som hör under all­mänt åtal. Lag (1964:166).

7 §   Åkla­gare får besluta att under­låta åtal för brott (åtals­un­der­lå­telse) under för­ut­sätt­ning att något väsent­ligt all­mänt eller enskilt intresse ej åsi­do­sätts:
   1. om det kan antas att brot­tet inte skulle för­an­leda annan påföljd än böter,
   2. om det kan antas att påfölj­den skulle bli vill­kor­lig dom och det finns sär­skilda skäl för åtals­un­der­lå­telse,
   3. om den miss­tänkte begått annat brott och det utö­ver påfölj­den för detta brott inte krävs påföljd med anled­ning av det före­lig­gande brot­tet, eller
   4. om psy­ki­a­trisk vård eller insat­ser enligt lagen (1993:387) om stöd och ser­vice till vissa funk­tions­hind­rade kom­mer till stånd.

Åtal får under­lå­tas i andra fall än som nämns i första styc­ket, om det av sär­skilda skäl är uppen­bart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den miss­tänkte från vidare brotts­lig­het och att det med hän­syn till omstän­dig­he­terna inte hel­ler krävs av andra skäl att åtal väcks. Lag (1997:726).

7 a §   Beslut om åtals­un­der­lå­telse får med­de­las även sedan åtal har väckts, om det kom­mer fram sådana för­hål­lan­den som, om de före­le­gat eller varit kända vid tiden för åta­let, skulle ha för­an­lett åtals­un­der­lå­telse. Åtals­un­der­lå­telse får dock inte beslu­tas om den till­ta­lade mot­sät­ter sig det eller om dom redan har fal­lit. Lag (1981:1285).

7 b §   Ett beslut om åtals­un­der­lå­telse får åter­kal­las, om sär­skilda omstän­dig­he­ter för­an­le­der det. Lag (1985:13).

8 §   Mål­sä­gan­den må ej väcka åtal för brott, som hör under all­mänt åtal, med mindre han angi­vit brot­tet och åkla­ga­ren beslu­tat, att åtal ej skall äga rum.

Har åkla­gare väckt talan, äge mål­sä­gan­den biträda åta­let; han må ock i högre rätt full­följa talan.

Utan hin­der av vad i första styc­ket sägs må mål­sä­gande väcka talan om ansvar för falskt eller obe­fo­gat åtal, falsk angi­velse eller annan osann till­vi­telse angå­ende brott.

Mål­sä­gande är den, mot vil­ken brott är begånget eller som därav bli­vit för­när­mad eller lidit skada. Lag (1964:166).

9 §   Sedan dom fal­lit, må ej all­mänt åtal ned­läg­gas.

Ned­läg­ges all­mänt åtal på den grund, att till­räck­liga skäl, att den miss­tänkte är skyl­dig till brot­tet, ej före­ligga, må mål­sä­gan­den över­taga åta­let; han skall dock hos rät­ten göra anmä­lan därom inom den tid, högst en månad, som av rät­ten bestäm­mes, sedan han erhöll vet­skap om ned­läg­gan­det. Över­ta­ger ej mål­sä­gan­den åta­let, äge han icke där­ef­ter väcka åtal för brot­tet; om den till­ta­lade yrkar det, skall fri­kän­nande dom med­de­las.

10 §   Bestäm­mel­serna i 8 och 9 §§ om rätt för mål­sä­gan­den att väcka åtal eller överta väckt åtal gäl­ler inte i fråga om brott som i utöv­ningen av anställ­ningen eller upp­dra­get har begåtts av
   1. stats­råd,
   2. justi­ti­e­råd,
   3. någon av riks­da­gens ombuds­män eller den som har tjänst­gjort i hans eller hen­nes ställe,
   4. någon annan befatt­nings­ha­vare, mot vil­ken enligt riks­dags­ord­ningen eller annan för­fatt­ning endast något av riks­da­gens utskott eller annat riks­dags­or­gan är behö­rigt att besluta om åtal för sådant brott,
   5. justi­ti­e­kans­lern eller den som har tjänst­gjort i hans eller hen­nes ställe, eller
   6. domare eller gene­ra­lad­vo­kat i Euro­pe­iska uni­o­nens dom­stol.
Lag (2010:1391).

11 §   Äro i fråga om samma brott flera mål­sä­gande, gälle angi­velse eller åtal av en mål­sä­gande även för de övriga.

12 §   Har mål­sä­gan­den genom för­lik­ning eller eljest utfäst sig att ej angiva brot­tet eller tala därå eller har han åter­kal­lat angi­velse eller ned­lagt åtal, må han ej där­ef­ter angiva brot­tet eller tala därå. Hör brot­tet alle­nast efter angi­velse under all­mänt åtal och har utfäs­tel­sen gjorts eller angi­vel­sen åter­kal­lats, innan all­mänt åtal väckts, må all­mänt åtal för brot­tet ej där­ef­ter äga rum.

13 §   Har någon genom brott bli­vit dödad, har hans eller hen­nes efter­le­vande make, brös­tar­vinge, för­äl­der eller sys­kon samma rätt som mål­sä­gande att ange brot­tet eller föra talan om det.

Avli­der eljest den, mot vil­ken brott är begånget eller som därav bli­vit för­när­mad eller lidit skada, äge när­stå­ende, som nu sagts, samma rätt att angiva brot­tet eller tala därå, som till­kom den avlidne, om icke av omstän­dig­he­terna fram­går, att denne ej velat angiva eller åtala brot­tet. Lag (2005:438).

14 §   Är mål­sä­gan­den omyn­dig och rör brot­tet egen­dom, varö­ver han ej råder, eller rätts­hand­ling, som han ej själv äger ingå, får hans ställ­fö­re­trä­dare angiva brot­tet eller tala därå. Samma rätt har en för­val­tare enligt för­äld­ra­bal­ken för en mål­sä­gan­des räk­ning när brot­tet rör egen­dom eller rätts­hand­ling som omfat­tas av för­val­ta­rens upp­drag.
Rör brot­tet den omyn­di­ges per­son, får den som har vård­na­den om honom angiva brot­tet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2--5 §§ är stad­gat om part och ställ­fö­re­trä­dare i tvis­te­mål tilläm­pas beträf­fande mål­sä­gande, även om han ej för talan.

Om rät­te­gångsom­bud för mål­sä­gande gäl­ler vad i 12 kap. är stad­gat. Lag (1988:1260).

15 §   Mål­sä­gande, som hörs med anled­ning av åkla­ga­rens talan, får åtföl­jas av lämp­lig per­son som per­son­ligt stöd (stöd­per­son) under rät­te­gången. Sådan stöd­per­son som rät­ten har kän­ne­dom om skall om möj­ligt under­rät­tas om rät­te­gången.

I vissa fall kan mål­sä­gan­de­bi­träde för­ord­nas enligt lagen (1988:609) om mål­sä­gan­de­bi­träde.

Mål­sä­gan­de­bi­träde skall kal­las till huvud­för­hand­ling eller annat sam­man­träde i rät­ten där mål­sä­gan­den eller mål­sä­gan­dens ställ­fö­re­trä­dare skall höras. Lag (1994:420).

15 a §   En mål­sä­gande som har begärt det ska av rät­ten under­rät­tas om tid­punkt och plats för sam­man­trä­den inför rät­ten. Lag (2015:429).

16 §   Är i lag eller för­fatt­ning stad­gat, att åtal för brott må väc­kas av annan enskild än mål­sä­gande, skall han i fråga om rätt att angiva brot­tet eller tala därå samt åtal, som väc­kes av honom, anses som mål­sä­gande.

21 kap. Om den miss­tänkte och hans för­svar

1 §   Den miss­tänkte äge själv föra sin talan. Är han omyn­dig, skall rät­ten, om det med hän­syn till brot­tets beskaf­fen­het eller eljest fin­nes erfor­der­ligt, höra den som har vård­na­den om honom; denne äge ock föra talan för den omyn­dige.

Har den miss­tänkte avli­dit, äge hans efter­le­vande make, brös­tar­vinge, fader, moder eller sys­kon föra talan mot dom, såvitt genom denna fast­ställts, att den miss­tänkte för­ö­vat gär­ningen. Lag (1971:875).

2 §   Den miss­tänkte är skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen vid en huvud­för­hand­ling i tings­rät­ten eller hov­rät­ten. En sådan skyl­dig­het gäl­ler dock inte om målet kan avgö­ras även om den miss­tänkte inte infin­ner sig vid huvud­för­hand­lingen och den miss­tänk­tes när­varo kan antas vara utan bety­delse för utred­ningen.

Vid huvud­för­hand­ling i Högsta dom­sto­len är den miss­tänkte skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen, om dom­sto­len fin­ner att den miss­tänk­tes när­varo är nöd­vän­dig för utred­ningen.

Vid ett sam­man­träde för för­be­re­delse och vid annan för­hand­ling är den miss­tänkte skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen, om den miss­tänk­tes när­varo kan antas främja syf­tet med sam­man­trä­det.

Om den miss­tänkte är skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen ska rät­ten besluta om detta.

När den miss­tänkte inte är skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen, får den miss­tänk­tes talan föras genom ombud. I fråga om ombud gäl­ler 12 kap. Ett ombud som är offent­lig för­sva­rare för den miss­tänkte behö­ver dock inte ge in en skrift­lig full­makt annat än om rät­ten anser att det behövs.
Lag (2020:918).

3 §   Vid sin talans för­be­re­dande och utfö­rande må den miss­tänkte biträ­das av för­sva­rare.

För­sva­rare utses av den miss­tänkte. Är den miss­tänkte under ader­ton år eller lider han av en all­var­lig psy­kisk stör­ning, utses för­sva­rare av den som har vård­na­den om honom. Har den miss­tänkte för sig ställt rät­te­gångsom­bud, anses ombu­det som för­sva­rare.

En per­son får inte vara för­sva­rare, om han har eller har haft upp­drag åt den miss­tänkte eller eko­no­miska för­bin­del­ser med denne och omstän­dig­he­terna är ägnade att minska för­tro­en­det för hans för­måga att iaktta vad som ålig­ger en för­sva­rare enligt 7 § första styc­ket.
Utländsk med­bor­gare eller den som har hem­vist utom riket får inte vara för­svara re om det med hän­syn till rikets säker­het är olämp­ligt. Om för­sva­rare gäl­ler i övrigt 12 kap. 2--5 §§ samt 6 § andra styc­ket.
Lag (1992:1511).

3 a §   Är den miss­tänkte anhål­len eller häk­tad ska offent­lig för­sva­rare för­ord­nas för honom eller henne, om han eller hon begär det. Offent­lig för­sva­rare ska också på begä­ran för­ord­nas för den som är miss­tänkt för ett brott, för vil­ket det inte är stad­gat lind­ri­gare straff än fäng­else i sex måna­der.

Offent­lig för­sva­rare ska där­ut­ö­ver för­ord­nas
   1. om den miss­tänkte är i behov av för­sva­rare med hän­syn till utred­ningen om brot­tet,
   2. om för­sva­rare behövs med hän­syn till att det är tvek­samt vil­ken påföljd som ska väl­jas och det finns anled­ning att döma till en annan påföljd än böter eller vill­kor­lig dom eller sådana påfölj­der i för­e­ning, eller
   3. om det i övrigt finns sär­skilda skäl med hän­syn till den miss­tänk­tes per­son­liga för­hål­lan­den eller till vad målet rör.

Om den miss­tänkte biträds av en för­sva­rare som han eller hon själv har utsett, ska det inte för­ord­nas någon offent­lig för­sva­rare vid sidan av denne. Offent­lig för­sva­rare ska dock för­ord­nas om det finns syn­ner­liga skäl. Lag (2019:263).

3 b §   En offent­lig för­sva­rare ska för­ord­nas för en tidi­gare till­ta­lad om
   1. han eller hon är i behov av för­sva­rare med hän­syn till att åkla­ga­ren enligt 58 kap. 6 a § beslu­tat eller har möj­lig­het att besluta att åter­uppta en för­un­der­sök­ning eller att låta en pågående för­un­der­sök­ning även avse frå­gan om den tidi­gare till­ta­la­des del­ak­tig­het i brot­tet, eller
   2. det annars finns syn­ner­liga skäl.

Vid bedöm­ningen av om den tidi­gare till­ta­lade är i behov av för­sva­rare ska rät­ten beakta brot­tets beskaf­fen­het, den tidi­gare till­ta­la­des per­son­liga för­hål­lan­den och vilka utred­nings­åt­gär­der som ska vid­tas. Lag (2012:659).

4 §   Offent­lig för­sva­rare för­ord­nas av rät­ten; har rät­ten skilt saken från sig, äge den, till dess talan av den miss­tänkte full­följts eller tiden för sådan talan utgått, för­ordna för­sva­rare att biträda honom i högre rätt.

Fråga om för­ord­nande av offent­lig för­sva­rare skall upp­ta­gas, då fram­ställ­ning därom göres eller rät­ten eljest fin­ner anled­ning där­till.

4 a §   En fram­stäl­lan om för­ord­nande av en offent­lig för­sva­rare enligt 3 b § ska göras hos den dom­stol som enligt 58 kap. 4 § första styc­ket är behö­rig att pröva ansö­kan om res­ning.
Lag (2012:659).

5 §   Till offent­lig för­sva­rare ska för­ord­nas en advo­kat som är lämp­lig för upp­dra­get. Om det finns sär­skilda skäl, får till sådan för­sva­rare utses någon annan lämp­lig per­son som har avlagt de kun­skaps­prov som är före­skrivna för behö­rig­het till doma­ran­ställ­ning. Före­trä­des­vis bör det för­ord­nas någon som bru­kar före­komma som rät­te­gångsom­bud vid dom­sto­len.

Har den miss­tänkte till offent­lig för­sva­rare före­sla­git någon som är behö­rig för upp­dra­get, ska denne för­ord­nas, om det inte finns sär­skilda skäl mot det. Lag (2009:1252).

6 §   En offent­lig för­sva­rare får ent­le­di­gas av rät­ten om beho­vet av offent­lig för­sva­rare upp­hör eller om det finns något annat skäl för det. Om den miss­tänkte utser en annan för­sva­rare, ska den offent­liga för­sva­ra­ren ent­le­di­gas om det inte skulle med­föra syn­ner­lig olä­gen­het.

Ett byte av offent­lig för­sva­rare får beslu­tas av rät­ten, om det finns sär­skilda skäl. Om en offent­lig för­sva­rare har bytts ut en gång, får ett nytt byte ske bara om det finns syn­ner­liga skäl.

En offent­lig för­sva­rare får inte utan rät­tens till­stånd sätta någon annan i sitt ställe. Lag (2018:533).

7 §   För­sva­rare skall med nit och omsorg till­va­ra­taga den miss­tänk­tes rätt och i detta syfte verka för sakens rik­tiga belys­ning.

För­sva­rare bör, så snart ske kan, genom över­lägg­ning med den miss­tänkte för­be­reda för­sva­ret.

8 §   För­sva­rare äge under för­un­der­sök­ningen och målets behand­ling vid rät­ten göra fram­ställ­ning och vid­taga åtgärd, som erfordras för till­va­ra­ta­gande av den miss­tänk­tes rätt, så ock, om målet full­föl­jes, biträda honom i högre rätt.

9 §   Den som är gri­pen, anhål­len eller häk­tad har rätt att träffa sin för­sva­rare. Om en för­sva­rare som är utsedd av den miss­tänkte inte upp­fyl­ler de krav som ställs i 5 § första styc­ket, får under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren besluta att den miss­tänkte inte får träffa sin för­sva­rare om det är nöd­vän­digt för att sakens utred­ning inte väsent­li­gen ska för­svå­ras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska hälsa eller fri­het. Beslu­tet ska vara skrift­ligt och inne­hålla de skäl som det grun­das på. Den miss­tänkte eller för­sva­ra­ren får begära att rät­ten prö­var beslu­tet.

Om den miss­tänkte har rätt att träffa sin för­sva­rare ska det få ske i enrum.

En offent­lig för­sva­rare eller en för­sva­rare som har utsetts av den miss­tänkte och med­de­lats rät­ten ska kal­las till huvud­för­hand­lingen, lik­som till andra sam­man­trä­den inför rät­ten. Lag (2016:929).

9 a §   Om det med hän­syn till omstän­dig­he­terna finns anled­ning att pröva om den per­son som utsetts att biträda den miss­tänkte upp­fyl­ler kra­ven i 3 § tredje styc­ket, ska åkla­ga­ren anmäla detta till rät­ten. Lag (2019:263).

10 §   En offent­lig för­sva­rare har rätt till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel för arbete, tids­spil­lan och utlägg som upp­dra­get har krävt. Ersätt­ningen för arbete ska bestäm­mas med utgångs­punkt i den tidsåt­gång som är rim­lig med hän­syn till upp­dra­gets art och omfatt­ning och med tillämp­ning av en tim­kost­nads­norm. Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om tim­kost­nads­nor­men.

Timer­sätt­ningen får avvika från tim­kost­nads­nor­men, om den skick­lig­het och den omsorg som upp­dra­get utförts med eller andra omstän­dig­he­ter av bety­delse ger anled­ning till det.

När ersätt­ningen bestäms ska i vissa fall en taxa tilläm­pas.
Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer med­de­lar före­skrif­ter om taxan och om beräk­ning av ersätt­ningen för tids­spil­lan.

Ersätt­ningen till offent­lig för­sva­rare får endast om det finns sär­skilda skäl avse de mer­kost­na­der för tids­spil­lan och utlägg som har upp­stått på grund av att för­sva­ra­ren har sin verk­sam­het långt ifrån den ort där dom­sto­len är belä­gen. På begä­ran av den miss­tänkte eller den före­slagna offent­lige för­sva­ra­ren ska för­hands­be­sked läm­nas i frå­gan om sådana mer­kost­na­der omfat­tas av rät­ten till ersätt­ning.

En offent­lig för­sva­rare får inte för­be­hålla sig eller ta emot ersätt­ning av den miss­tänkte. Har detta skett är för­be­hål­let utan ver­kan och den offent­lige för­sva­ra­ren ska till den miss­tänkte betala till­baka vad han eller hon har tagit emot.
Den offent­lige för­sva­ra­ren får dock för­be­hålla sig och ta emot skä­lig ersätt­ning för tids­spil­lan och utlägg som enligt fjärde styc­ket inte omfat­tas av för­sva­ra­rens rätt till ersätt­ning av all­männa medel. Lag (2009:1252).

10 a §   En offent­lig för­sva­rare som över­kla­gat ett beslut om ersätt­ning får i den högre ins­tan­sen åbe­ropa nya omstän­dig­he­ter till stöd för sitt anspråk endast om det finns sär­skilda skäl för det. Lag (1988:214).

11 §   Vård­nads­ha­vare som höres enligt 1 § äger rätt till ersätt­ning och för­skott enligt vad om vittne är stad­gat. Ersätt­ningen skall gäl­das av stats­ver­ket. Lag (1971:240)

12 §   En miss­tänkt som har kal­lats att inställa sig till ett sam­man­träde får tiller­kän­nas ersätt­ning av all­männa medel för kost­nad för resa och uppe­hälle om det är skä­ligt med hän­syn till hans eller hen­nes eko­no­miska för­hål­lan­den, de kost­na­der som kan upp­stå i sam­band med instäl­lel­sen och omstän­dig­he­terna i övrigt. Rät­ten får bevilja för­skott på ersätt­ningen.

Ersätt­ning beta­las enligt bestäm­mel­ser som rege­ringen med­de­lar.
Lag (1996:1624).

22 kap. Om enskilt anspråk i anled­ning av brott

1 §   Talan mot den miss­tänkte eller annan om enskilt anspråk i anled­ning av brott må föras i sam­band med åtal för brot­tet. Upp­ta­ges ej ansprå­ket i sam­band med åta­let, skall talan föras i den för tvis­te­mål stad­gade ord­ningen.

2 §   Grun­das enskilt anspråk på ett brott som hör under all­mänt åtal, är åkla­ga­ren på mål­sä­gan­dens begä­ran skyl­dig att i sam­band med åta­let för­be­reda och utföra även mål­sä­gan­dens talan, om det kan ske utan väsent­lig olä­gen­het och hans anspråk inte är uppen­bart obe­fo­gat. Vill mål­sä­gan­den att ansprå­ket skall tas upp i sam­band med åta­let, skall han anmäla ansprå­ket till under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren och lämna upp­gift om de omstän­dig­he­ter på vilka det grun­das.

Fin­ner under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren vid utred­ning angå­ende brott, att enskilt anspråk kan grun­das på brot­tet, skall han, om det kan ske, i god tid före åta­let under­rätta mål­sä­gan­den om detta.

Första och andra styc­kena skall tilläm­pas också när ansprå­ket över­ta­gits av någon annan. Lag (1988:6).

3 §   Föres i sär­skilt mål vid rät­ten talan om enskilt anspråk i anled­ning av brott, äge rät­ten, om det fin­nes lämp­ligt, för­ordna, att talan skall upp­ta­gas till behand­ling i sam­band med åta­let.

4 §   Om rätt för den till­ta­lade eller annan, mot vil­ken mål­sä­gan­den för talan, eller för tredje man att till gemen­sam hand­lägg­ning med åta­let väcka talan, som avses i 14 kap. 5 §, äge vad i nämnda lag­rum är stad­gat mot­sva­rande tillämp­ning.

5 §   Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behand­ling i sam­band med åta­let, får rät­ten för­ordna att talan skall hand­läg­gas som sär­skilt mål enligt reg­lerna för tvis­te­mål, om en fort­satt gemen­sam hand­lägg­ning skulle med­föra väsent­liga olä­gen­he­ter. Lag (1988:6).

6 §   Ned­läg­ges eller avvi­sas åtal eller för­kla­ras mål­sä­gan­den hava för­lo­rat sin rätt att tala å brot­tet, för­ordne rät­ten, om part yrkar det, att talan om det enskilda ansprå­ket skall som sär­skilt mål hand­läg­gas i den för tvis­te­mål stad­gade ord­ningen. Fram­stäl­les ej sådant yrkande, skall talan i målet anses för­fal­len.

Åter­kal­lar part sin talan angå­ende det enskilda ansprå­ket, sedan mot­par­ten ingått i sva­ro­mål, skall, om denne yrkar det, talan dock prö­vas.

Fram­stäl­les ej sådant yrkande, skall talan i målet anses för­fal­len.

7 §   Föres talan om enskilt anspråk i anled­ning av brott i sam­band med åta­let och fin­nes, att den åta­lade gär­ningen icke är straff­bar, må talan dock prö­vas i målet. Lag (1969:588)

8 §   Talan om enskilt anspråk på grund av sådant brott under all­mänt åtal som avses i 20 kap. 10 § får ej väc­kas av mål­sä­gan­den, om inte åtal för brot­tet äger rum eller talan biträds av någon som är behö­rig att besluta sådant åtal. Lag (1981:1312).

23 kap. Om för­un­der­sök­ning

1 §   För­un­der­sök­ning skall inle­das så snart det på grund av angi­velse eller av annat skäl finns anled­ning att anta att ett brott som hör under all­mänt åtal har för­ö­vats.

För­un­der­sök­ning behö­ver dock inte inle­das, om det är uppen­bart att brot­tet inte går att utreda. Att för­un­der­sök­ning inte behö­ver inle­das i vissa andra fall föl­jer av 4 a § och 22 §.

Om det krävs angi­velse för att brot­tet skall höra under all­mänt åtal, får för­un­der­sök­ning trots det inle­das utan angi­velse, om det inne­bär fara att avvakta en angi­velse. I så fall skall mål­sä­gan­den under­rät­tas sna­rast. Om denne då inte anger brot­tet till åtal, skall för­un­der­sök­ningen läg­gas ned. Lag (1994:1412).

2 §   Under för­un­der­sök­ningen skall utre­das, vem som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet och om till­räck­liga skäl före­ligga för åtal mot honom, samt målet så bere­das, att bevis­ningen kan vid huvud­för­hand­lingen före­bringas i ett sam­man­hang.

3 §   Beslut att inleda en för­un­der­sök­ning ska fat­tas av Polis­myn­dig­he­ten, Säker­hetspo­li­sen eller åkla­ga­ren. En för­un­der­sök­ning inleds även genom att en polis­man beslu­tar om och verk­stäl­ler ett tvångs­me­del enligt 24-28 kap., om inte
   1. 22 § är tillämp­lig,
   2. ett före­mål tas i beslag för att det skä­li­gen kan antas bli för­ver­kat enligt 36 kap. 12 § brotts­bal­ken om för­ver­kande av sär­skilda brotts­verk­tyg, eller
   3. för­ut­sätt­ning­arna för rap­por­t­ef­ter­gift enligt 9 § andra styc­ket polisla­gen (1984:387), 3 kap. 18 § andra styc­ket kust­be­vak­nings­la­gen (2019:32) eller 2 kap. 9 § tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710) är upp­fyllda. Om för­un­der­sök­ningen har inletts av Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen och saken inte är av enkel beskaf­fen­het, ska led­ningen av för­un­der­sök­ningen om brot­tet över­tas av åkla­ga­ren, så snart någon skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet. Åkla­ga­ren ska också i annat fall överta led­ningen när det är moti­ve­rat av sär­skilda skäl.

När för­un­der­sök­ningen leds av åkla­ga­ren, får han eller hon anlita biträde av Polis­myn­dig­he­ten eller Säker­hetspo­li­sen för att genom­föra den. Åkla­ga­ren får också upp­dra åt en polis­man att vidta en viss åtgärd som hör till för­un­der­sök­ningen, om det är lämp­ligt med hän­syn till åtgär­dens beskaf­fen­het.

Det som i denna balk före­skrivs om Polis­myn­dig­he­ten gäl­ler för Säker­hetspo­li­sen då den leder för­un­der­sök­ning eller biträ­der åkla­gare i en för­un­der­sök­ning.

Innan för­un­der­sök­ning hun­nit inle­das, får en polis­man hålla för­hör och vidta andra utred­nings­åt­gär­der som är av bety­delse för utred­ningen. Det­samma gäl­ler i fall där för­un­der­sök­ning inletts genom en polis­mans använd­ning av tvångs­me­del.
Lag (2024:784).

4 §   En för­un­der­sök­ning ska bedri­vas objek­tivt. Vid för­un­der­sök­ningen ska under­sök­nings­le­da­ren och den som biträ­der honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omstän­dig­he­ter och bevis som talar såväl till den miss­tänk­tes för­del som till hans eller hen­nes nack­del.

För­un­der­sök­ningen ska bedri­vas så att inte någon onö­digt utsätts för miss­tanke eller orsa­kas kost­nad eller olä­gen­het. För­un­der­sök­ningen ska också bedri­vas så skynd­samt som omstän­dig­he­terna med­ger. Om det inte längre finns anled­ning att full­följa för­un­der­sök­ningen, ska den läg­gas ned.

Även brotts­be­käm­pande verk­sam­het före en för­un­der­sök­ning ska bedri­vas objek­tivt. Lag (2016:546).

4 a §   En för­un­der­sök­ning får vidare läg­gas ned
   1. om fort­satt utred­ning skulle kräva kost­na­der som inte står i rim­ligt för­hål­lande till sakens bety­delse och det dess­utom kan antas att brot­tets straff­värde inte över­sti­ger fäng­else i tre måna­der, eller
   2. om det kan antas att åtal för brot­tet inte skulle komma att ske till följd av bestäm­mel­ser om åtals­un­der­lå­telse i 20 kap. eller om sär­skild åtals­pröv­ning samt något väsent­ligt all­mänt eller enskilt intresse inte åsi­do­sätts genom att för­un­der­sök­ningen läggs ned.

Om det finns för­ut­sätt­ningar för att lägga ned en för­un­der­sök­ning enligt första styc­ket redan innan en sådan har inletts, får det beslu­tas att för­un­der­sök­ning inte ska inle­das.

Beslut enligt denna para­graf att lägga ned en för­un­der­sök­ning med­de­las av den åkla­gare som leder för­un­der­sök­ningen om det kan antas att åtal för brot­tet inte skulle komma att ske till följd av bestäm­mel­serna om åtals­un­der­lå­telse i 20 kap. 7 § första styc­ket eller om sär­skild åtals­pröv­ning. Det­samma gäl­ler beslut att inte inleda för­un­der­sök­ning i mot­sva­rande fall. Om för­un­der­sök­ningen leds av Polis­myn­dig­he­ten beslu­tar under­sök­nings­le­da­ren i dessa frå­gor. Övriga beslut enligt denna para­graf med­de­las av åkla­gare. Lag (2014:649).

5 §   Ska enligt 21 kap. 3 a eller 3 b § en offent­lig för­sva­rare utses för den miss­tänkte eller den tidi­gare till­ta­lade, ska under­sök­nings­le­da­ren göra anmä­lan om det hos rät­ten. Under­sök­nings­le­da­ren ska också göra anmä­lan hos rät­ten, om mål­sä­gan­den begär att få ett mål­sä­gan­de­bi­träde eller om det annars finns anled­ning att för­ordna ett sådant biträde. Avser för­un­der­sök­ningen brott enligt 6 kap. brotts­bal­ken, ska anmä­lan om mål­sä­gan­de­bi­träde göras ome­del­bart när för­un­der­sök­ningen har inletts eller åter­upp­ta­gits, om det inte är uppen­bart att mål­sä­gan­den sak­nar behov av sådant biträde.

Om det inte pågår någon för­un­der­sök­ning ska anmä­lan enligt första styc­ket göras av åkla­ga­ren. Lag (2018:619).

6 §   Under för­un­der­sök­ningen må för­hör hål­las med envar, som anta­ges kunna lämna upp­lys­ning av bety­delse för utred­ningen.

6 a §   Den som skall höras under för­un­der­sök­ningen får vid vite kal­las att infinna sig vid för­hö­ret, om det är lämp­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna i det enskilda fal­let. Vite får inte före­läg­gas, om för­hö­ret avses ske per tele­fon eller om väg­läng­den till den plats där för­hö­ret skall hål­las över­sti­ger tio mil från den plats där den kal­lade har sin bostad eller sta­dig­va­rande uppe­hål­ler sig och det inte är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen att för­hö­ret äger rum.

Beslut om vites­före­läg­gande enligt första styc­ket med­de­las av under­sök­nings­le­da­ren eller av en polis­man som får leda för­hö­ret.

Ute­blir den som har kal­lats vid vite, får nytt vite före­läg­gas i sam­band med kal­lelse till för­hör en senare dag.
Lag (2002:440).

6 b §   Frå­gor om utdö­mande av vite som har före­lagts med stöd av 6 a § prö­vas av åkla­ga­ren.

Den som har för­plik­tats att betala ett vite får inom tre vec­kor från det att han eller hon fick del av beslu­tet begära rät­tens pröv­ning av detta. Begä­ran om sådan pröv­ning skall göras hos åkla­ga­ren, som med eget ytt­rande skall över­lämna ären­det till rät­ten.

Om någon begä­ran om rät­tens pröv­ning inte har gjorts inom den angivna tiden, får åkla­ga­rens beslut verk­stäl­las enligt utsök­nings­bal­ken. Lag (2002:440).

7 §   Den som utan gil­tig orsak under­lå­ter att följa en kal­lelse att inställa sig till ett för­hör får häm­tas till för­hö­ret, om det har satts ut att hål­las på en plats inom en väg­längd av tio mil från den plats där han eller hon har sin bostad eller vid kal­lel­sens mot­ta­gande uppe­höll sig.

Utan före­gå­ende kal­lelse får den som uppe­hål­ler sig inom en väg­längd av tio mil från den plats där för­hör skall hål­las häm­tas till för­hö­ret, om under­sök­ningen avser ett brott på vil­ket fäng­else kan följa och det skä­li­gen kan befa­ras att han eller hon inte skulle följa en kal­lelse eller att han eller hon med anled­ning av en kal­lelse skulle genom undan­rö­jande av bevis eller på annat sätt för­svåra utred­ningen.

När det är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen att för­hö­ret äger rum, får hämt­ning enligt första eller andra styc­ket ske oav­sett väg­läng­den.

Hämt­ning till för­hör av den som skall höras som vittne eller annars utan att vara miss­tänkt för brott, bör äga rum endast när det före­lig­ger skäl av sär­skild vikt för en sådan åtgärd.

Är den som skall höras anhål­len eller häk­tad, skall han eller hon instäl­las på den plats som bestämts för för­hö­ret.
Lag (2002:440).

8 §   På till­sä­gelse av en polis­man är den som befin­ner sig på den plats, där ett brott för­ö­vas, skyl­dig att med­följa till ett för­hör som hålls ome­del­bart där­ef­ter. Väg­rar han utan gil­tig orsak, får polis­man­nen ta med honom till för­hö­ret.

Vad som sägs i första styc­ket gäl­ler också den som befin­ner sig inom ett område i anslut­ning till den plats där ett brott nyli­gen för­ö­vats, om det för brot­tet inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i fyra år. Detta gäl­ler också vid för­sök till ett sådant brott.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena gäl­ler även innan för­un­der­sök­ning hun­nit inle­das. Lag (1994:1412).

9 §   Den som inte är anhål­len eller häk­tad är inte skyl­dig att stanna kvar för för­hör längre än sex tim­mar. Är det av syn­ner­lig vikt, att den som kan miss­tän­kas för brot­tet är till­gäng­lig för fort­satt för­hör, är han skyl­dig att stanna kvar ytter­li­gare sex tim­mar.

Den som är under fem­ton år är inte skyl­dig att stanna kvar för för­hör längre än tre tim­mar. Om det är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen, är den hörde skyl­dig att kvar­stanna ytter­li­gare tre tim­mar.

Sedan för­hö­ret avslu­tats eller tiden, då den hörde är skyl­dig att stanna kvar, utgått, får han ome­del­bart avlägsna sig. Utan syn­ner­liga skäl får det inte krä­vas att han infin­ner sig till nytt för­hör tidi­gare än tolv tim­mar där­ef­ter.

Den som kan miss­tän­kas för brot­tet får tas i för­var under den tid han är skyl­dig att stanna kvar, om det är nöd­vän­digt med hän­syn till ända­må­let med ingri­pan­det, ord­ning eller säker­het.
Lag (1998:24).

9 a §   Om det kan antas att utred­ningen annars för­svå­ras, är den som ska för­hö­ras skyl­dig att på till­sä­gelse till­fäl­ligt lämna ifrån sig elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning som han eller hon bär med sig eller har på sig. Om han eller hon väg­rar, får en polis­man till­fäl­ligt omhän­derta utrust­ningen.

Om det är nöd­vän­digt för att söka efter egen­dom som anges i första styc­ket och det är före­skri­vet fäng­else för brot­tet, får en polis­man kropps­vi­si­tera den som ska höras. Någon annan än den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet får dock kropps­vi­si­te­ras endast om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att utred­ningen annars kom­mer att för­svå­ras.

Bestäm­mel­serna i första och andra styc­kena gäl­ler även innan en för­un­der­sök­ning har hun­nit inle­das. Lag (2016:546).

9 b §   Egen­dom som tas om hand enligt 9 a § ska läm­nas till­baka så snart det inte längre finns skäl för åtgär­den och senast vid den tid­punkt då den som ska höras inte längre är skyl­dig att stanna kvar för för­hör enligt 9 §.

Det ska föras pro­to­koll över åtgär­der enligt 9 a §.
Lag (2016:546).

10 §   Under­sök­nings­le­da­ren bestäm­mer, med de begräns­ningar som föl­jer av andra-​​sjunde styc­kena, vem som får när­vara vid ett för­hör.

Vid ett för­hör ska om möj­ligt ett tro­vär­digt vittne utsett av under­sök­nings­le­da­ren när­vara.

Ett biträde till en per­son som för­hörs har rätt att när­vara vid för­hö­ret om det kan ske utan men för utred­ningen och om biträ­det upp­fyl­ler de krav som ställs på en för­sva­rare i 21 kap. 3 § tredje styc­ket.

Den miss­tänkte har rätt att själv när­vara och ha sin för­sva­rare när­va­rande vid ett för­hör som hålls på den miss­tänk­tes begä­ran enligt 18 b § första styc­ket. Vid andra för­hör med den miss­tänkte har han eller hon rätt att ha sin för­sva­rare när­va­rande. En för­sva­rare som inte upp­fyl­ler de krav som ställs i 21 kap. 5 § första styc­ket får dock för­hind­ras att när­vara om det är nöd­vän­digt för att sakens utred­ning inte väsent­li­gen ska för­svå­ras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska hälsa eller fri­het. Vid för­hör med någon annan än den miss­tänkte får den miss­tänk­tes för­sva­rare när­vara om det kan ske utan men för utred­ningen.

Om en per­son för­hörs i en annan för­un­der­sök­ning än den i vil­ken han eller hon är miss­tänkt, har per­so­nen rätt att ha sin för­sva­rare när­va­rande om han eller hon med­ver­kar i den utred­ningen på ett sådant sätt att 29 kap. 5 a § brotts­bal­ken kan komma att tilläm­pas. För­sva­ra­ren får, i den ord­ning som under­sök­nings­le­da­ren bestäm­mer, ställa frå­gor vid för­hö­ret.

Ett mål­sä­gan­de­bi­träde har rätt att när­vara vid för­hör med mål­sä­gan­den. Det­samma gäl­ler en stöd­per­son, om hans eller hen­nes när­varo inte är till men för utred­ningen.

När den som hörs är under 15 år bör den som har vård­na­den om honom eller henne vara när­va­rande vid för­hö­ret, om det kan ske utan men för utred­ningen.

Under­sök­nings­le­da­ren får besluta att det som har före­kom­mit vid ett för­hör inte får uppen­ba­ras. Lag (2022:791).

11 §   Är den miss­tänkte eller hans för­sva­rare när­va­rande vid för­hör, får han i den ord­ning under­sök­nings­le­da­ren bestäm­mer fram­ställa frå­gor till den som hörs. Det­samma gäl­ler mål­sä­gan­de­bi­träde vid för­hör med mål­sä­gan­den. Om någon annan är när­va­rande vid för­hör, får denne inte utan under­sök­nings­le­da­rens till­stånd vid för­hö­ret med­dela sig med den hörde. Lag (1988:610).

12 §   Under för­hör må ej i syfte att fram­kalla bekän­nelse eller utta­lande i viss rikt­ning använ­das med­ve­tet orik­tiga upp­gif­ter, löf­ten eller före­speg­lingar om sär­skilda för­må­ner, hot, tvång, uttrött­ning eller andra otill­bör­liga åtgär­der. Den som höres må icke för­me­nas att intaga sed­van­liga mål­ti­der eller åtnjuta nödig vila.

13 §   Väg­rar någon vid för­hör att yttra sig angå­ende omstän­dig­het, som är av vikt för utred­ningen, och är han, om åtal väcks, skyl­dig att

i målet vittna därom, eller är det annars av syn­ner­lig vikt för utred­ningen att någon, som är skyl­dig att vittna i målet, redan under för­un­der­sök­ningen hörs som vittne, får på under­sök­nings­le­da­rens begä­ran vitt­nes­för­hör med honom äga rum inför rät­ten.

För­hör, som avses i första styc­ket, får inte äga rum, innan för­un­der­sök­ningen fort­skri­dit så långt, att någon skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet. Om för­hö­ret gäl­ler i tillämp­liga delar vad som före­skrivs om bevisupp­tag­ning utom huvud­för­hand­ling. Den miss­tänkte skall ges till­fälle att när­vara vid för­hö­ret.

Ersätt­ning för hans instäl­lelse beta­las av all­männa medel enligt före­skrif­ter som med­de­las av rege­ringen. Lag (1996:1624).

14 §   Under­sök­nings­le­da­ren får inhämta ett ytt­rande från en sak­kun­nig. Innan ett ytt­rande inhäm­tas från någon annan än en myn­dig­het, ska den miss­tänkte eller för­sva­ra­ren ges till­fälle att yttra sig om valet av sak­kun­nig, om inte sär­skilda skäl talar mot detta.

Om en sak­kun­nig redan under för­un­der­sök­ningen bör utses av rät­ten, får under­sök­nings­le­da­ren fram­ställa en begä­ran om det. Han eller hon får också begära att rät­ten ska före­lägga att ett skrift­ligt bevis ska läg­gas fram eller att ett före­mål ska till­han­da­hål­las för besikt­ning eller besluta att en all­män hand­ling som kan antas ha bety­delse som bevis ska till­han­da­hål­las vid för­un­der­sök­ningen.

Innan någon är skä­li­gen miss­tänkt får ett före­läg­gande enligt andra styc­ket beslu­tas endast om det är uppen­bart att den som före­läg­gan­det rik­tas mot inte kan komma att miss­tän­kas för brot­tet. Lag (2022:316).

15 §   På yrkande av under­sök­nings­le­da­ren eller den miss­tänkte får rät­ten ta upp bevis under för­un­der­sök­ningen om
   1. det finns en risk att ett bevis som ska åbe­ro­pas vid huvud­för­hand­lingen dess­förin­nan går för­lo­rat eller blir svårt att ta upp vid för­hand­lingen, eller
   2. någon är skä­li­gen miss­tänkt för brot­tet och har under­rät­tats om miss­tan­ken enligt 18 § och det är lämp­ligt att ta upp bevis.

Vid bedöm­ningen av om det enligt första styc­ket 2 är lämp­ligt att ta upp bevis ska rät­ten beakta utred­ning­ens omfatt­ning, brot­tets beskaf­fen­het, bevisupp­tag­ning­ens bety­delse för frå­gan om att häva ett häkt­nings­be­slut eller restrik­tio­ner enligt 24 kap. 5 a § och övriga omstän­dig­he­ter. Lag (2021:1107).

15 a §   Ett sam­man­träde för bevisupp­tag­ning enligt 15 § ska hål­las skynd­samt. Om bevisupp­tag­ningen kan antas få bety­delse för frå­gan om att häva ett häkt­nings­be­slut eller restrik­tio­ner ska sam­man­trä­det hål­las före eller vid en ny för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan, dock senast inom två vec­kor efter det att yrkan­det har fram­ställts. Lag (2021:1107).

15 b §   Bestäm­mel­serna om bevis som tas upp utom huvud­för­hand­ling gäl­ler i tillämp­liga delar även för bevis som tas upp av rät­ten under för­un­der­sök­ningen. Ska en miss­tänkt höras enligt 15 § gäl­ler dock att rät­ten, om det är nöd­vän­digt med hän­syn till utred­ningen, får besluta om undan­tag i fråga om kal­lelse och när­varo när det gäl­ler andra miss­tänkta och deras för­sva­rare i samma mål.

Kost­na­den för bevisupp­tag­ningen och för den miss­tänk­tes instäl­lelse ska beta­las av all­männa medel.

Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om ersätt­ning för den miss­tänk­tes instäl­lelse. Lag (2021:1107).

16 §   I fråga om använ­dande av tvångs­me­del under för­un­der­sök­ningen gäl­ler 24-28 kap.

I fråga om tolk och över­sätt­ning av hand­lingar under för­un­der­sök­ningen tilläm­pas 5 kap. 6 och 8 §§ samt 33 kap. 9 §.
Under­sök­nings­le­da­ren beslu­tar i dessa frå­gor. Lag (2013:663).

17 §   Har upp­hävts genom lag (2014:649).

18 §   När för­un­der­sök­ningen har kom­mit så långt att någon skä­li­gen miss­tänks för brot­tet, ska den miss­tänkte under­rät­tas om miss­tan­ken när han eller hon hörs.

Efter under­rät­tel­sen har den miss­tänkte och för­sva­ra­ren rätt att fort­lö­pande, i den mån det kan ske utan men för utred­ningen, ta del av det som har före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen. Denna rätt gäl­ler med de begräns­ningar som föl­jer av 10 kap. 3 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).

I fråga om rät­ten för den som anhålls eller häk­tas att ta del av det som har före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen gäl­ler även 24 kap. 9 a §. Lag (2017:176).

18 a §   När under­sök­nings­le­da­ren har slut­fört den utred­ning som han eller hon anser är nöd­vän­dig har den miss­tänkte och för­sva­ra­ren rätt att ta del av det som har före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen. Den miss­tänkte och för­sva­ra­ren ska under­rät­tas om detta och om att de har rätt att begära att för­un­der­sök­ningen kom­plet­te­ras. De ska ges skä­lig tid att ange den utred­ning de anser är önsk­värd och i övrigt anföra det som de anser är nöd­vän­digt. Något åtal får inte beslu­tas innan detta har skett.

Rät­ten enligt första styc­ket att ta del av det som har före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen gäl­ler även efter det att åta­let har väckts och fram till dess att åta­let slut­ligt har prö­vats eller saken annars slut­ligt har avgjorts. Denna rätt gäl­ler med de begräns­ningar som föl­jer av 10 kap. 3 och 3 a §§ offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).

Om ett straf­fö­re­läg­gande har god­känts på för­hand enligt 48 kap. 10 § behö­ver någon under­rät­telse enligt första styc­ket inte läm­nas. Lag (2022:1532).

18 b §   På begä­ran av den miss­tänkte eller för­sva­ra­ren ska ett för­hör eller någon annan utred­ning äga rum, om det kan antas vara av bety­delse för för­un­der­sök­ningen. Om en sådan begä­ran avslås ska skä­len för det anges.

Innan åkla­ga­ren beslu­tar i fråga om åtal, får han eller hon hålla ett sär­skilt sam­man­träde med den miss­tänkte eller för­sva­ra­ren, om det kan antas vara till för­del för åtals­be­slu­tet eller för sakens fort­satta hand­lägg­ning i övrigt. Lag (2017:176).

18 c §   Om den miss­tänkte eller för­sva­ra­ren ska när­vara vid ett för­hör med någon annan än den miss­tänkte för att ställa frå­gor, har de rätt att ta del av det som före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen i den utsträck­ning det behövs för att den miss­tänkte ska kunna ta till­vara sin rätt vid för­hö­ret. Det­samma gäl­ler om för­hö­ret ska ske inför rät­ten enligt 15 § på yrkande av under­sök­nings­le­da­ren.

Rät­ten enligt första styc­ket att ta del av det som har före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen gäl­ler med de begräns­ningar som föl­jer av 10 kap. 3 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400). Lag (2021:1107).

19 §   Om under­sök­nings­le­da­ren har slut­fört den utred­ning som han eller hon anser är nöd­vän­dig utan att bifalla en begä­ran som avses i 18 b § första styc­ket, eller om den miss­tänkte eller för­sva­ra­ren anser att det finns någon annan brist i utred­ningen, kan de anmäla detta till rät­ten.

Rät­ten ska så snart det går pröva anmä­lan. Om det finns skäl för det får rät­ten hålla för­hör med den miss­tänkte eller någon annan eller vidta den åtgärd i övrigt som behövs. Ersätt­ning för den miss­tänk­tes instäl­lelse beta­las av all­männa medel enligt före­skrif­ter som med­de­las av rege­ringen. Lag (2017:176).

20 §   Då för­un­der­sök­ningen avslu­tas, skall beslut med­de­las, huruvida åtal skall väc­kas. Lag (1957:38)

21 §   Vid för­un­der­sök­ningen ska det föras ett pro­to­koll över det som har före­kom­mit som är av bety­delse för utred­ningen.

När en utsaga av en miss­tänkt eller någon annan har upp­teck­nats ska utsa­gan läsas upp eller den som hörts ges till­fälle att på något annat sätt granska upp­teck­ningen. Den hörde ska också till­frå­gas om han eller hon har något att invända mot inne­hål­let. Upp­teck­ningen och gransk­ningen ska göras innan för­hö­ret avslu­tas eller, om för­hö­ret är sär­skilt omfat­tande eller behand­lar kom­pli­ce­rade sak­för­hål­lan­den, så snart som möj­ligt där­ef­ter. En invänd­ning som inte med­för någon änd­ring ska anteck­nas. Efter gransk­ningen får upp­teck­ningen inte änd­ras. Om utsa­gan har anteck­nats i pro­to­kol­let först efter gransk­ningen, ska upp­teck­ningen biläg­gas hand­ling­arna.

Andra styc­ket gäl­ler inte för­hör som doku­men­te­ras genom en ljudupp­tag­ning eller en ljud- och bildupp­tag­ning, och som upp­teck­nas skrift­li­gen i sin hel­het.

I mindre mål får i stäl­let för pro­to­koll kort­fat­tade anteck­ningar föras över det väsent­liga som har före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen. Lag (2017:176).

21 a §   Så snart åtal har beslu­tats har den miss­tänkte och för­sva­ra­ren rätt att på begä­ran få en pap­per­sko­pia av pro­to­koll eller anteck­ningar från för­un­der­sök­ningen. Om en offent­lig för­sva­rare har för­ord­nats för den miss­tänkte, ska en kopia läm­nas eller sän­das till för­sva­ra­ren.

Den miss­tänkte och för­sva­ra­ren har också rätt att på begä­ran få en sam­man­ställ­ning över och en kopia av hand­lingar som inne­hål­ler sådant som har före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen och som inte ingår i pro­to­kol­let eller anteck­ning­arna. En kopia behö­ver inte läm­nas om det finns
   1. risk för att en sek­re­tess­be­lagd upp­gift obe­hö­ri­gen kom­mer att läm­nas vidare, eller
   2. hin­der mot det med hän­syn till mate­ri­a­lets omfatt­ning eller karak­tär.

När den miss­tänkte eller för­sva­ra­ren får ta del av ett pro­to­koll eller en annan hand­ling som inne­hål­ler en sek­re­tess­be­lagd upp­gift, får ett för­be­håll göras i enlig­het med 10 kap. 4 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).
Lag (2023:534).

21 b §   För­hör får doku­men­te­ras genom en ljudupp­tag­ning eller en ljud- och bildupp­tag­ning.

Vid bedöm­ningen av om ett för­hör bör doku­men­te­ras genom en ljudupp­tag­ning eller en ljud- och bildupp­tag­ning ska brot­tets beskaf­fen­het, utsa­gans för­vän­tade bety­delse och den hör­des per­son­liga för­hål­lan­den sär­skilt beak­tas. Lag (2017:176).

21 c §   Ljudupp­tag­ningar och ljud- och bildupp­tag­ningar av för­hör ska beva­ras till dess att för­un­der­sök­ningen har lagts ned eller avslu­tats eller, om åtal har väckts, målet slut­ligt har avgjorts. Lag (2017:176).

21 d §   Frå­gor om den miss­tänk­tes och för­sva­ra­rens rätt att ta del av det som har före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen prö­vas av under­sök­nings­le­da­ren.

Ett beslut att begränsa rät­ten att ta del av det som har före­kom­mit vid för­un­der­sök­ningen eller att göra ett för­be­håll som inskrän­ker rät­ten att lämna upp­gift vidare eller att utnyttja upp­gif­ten kan anmä­las till rät­ten av den miss­tänkte eller för­sva­ra­ren, när under­sök­nings­le­da­ren har slut­fört den utred­ning som han eller hon anser är nöd­vän­dig. För rät­tens pröv­ning gäl­ler 19 § andra styc­ket. Lag (2017:176).

22 §   För­un­der­sök­ning enligt detta kapi­tel behö­ver inte genom­fö­ras, om det ändå finns till­räck­liga skäl för åtal och det gäl­ler ett brott som inte kan antas för­an­leda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra styc­ket. Beslag och pen­ning­be­slag får i dessa fall använ­das enligt vad som före­skrivs i 27 kap.

Vill åkla­ga­ren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att för­un­der­sök­ning enligt detta kapi­tel ägt rum. Lag (2024:784).

23 §   Fin­nes, sedan åtal väckts, ytter­li­gare utred­ning erfor­der­lig, gälle därom i tillämp­liga delar vad i detta kapi­tel stad­gas.

24 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om
   1. för­del­ningen av upp­gif­ter mel­lan all­männa åkla­gare och under­sök­nings­le­dare vid Polis­myn­dig­he­ten, Säker­hetspo­li­sen, Tull­ver­ket och Kust­be­vak­ningen,
   2. under­sök­nings­le­da­res verk­sam­het,
   3. under­rät­telse enligt 18 a § första styc­ket, och
   4. pro­to­koll och anteck­ningar vid för­un­der­sök­ning.
Lag (2024:711).

24 kap. Om häkt­ning och anhål­lande

1 §   Den som på san­no­lika skäl är miss­tänkt för ett brott för vil­ket det är före­skri­vet fäng­else i ett år eller mer får häk­tas, om det med hän­syn till brot­tets beskaf­fen­het, den miss­tänk­tes för­hål­lande eller någon annan omstän­dig­het finns risk för att han eller hon
   1. avvi­ker eller på något annat sätt undand­rar sig lag­fö­ring eller straff,
   2. genom att undan­röja bevis eller på något annat sätt för­svå­rar sakens utred­ning eller
   3. fort­sät­ter sin brotts­liga verk­sam­het.

Om det för brot­tet inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i ett år och sex måna­der, ska häkt­ning ske, om det inte är uppen­bart att skäl till häkt­ning sak­nas.

Häkt­ning får ske endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som åtgär­den inne­bär för den miss­tänkte eller för något annat mot­stå­ende intresse.

Kan det antas att den miss­tänkte kom­mer att dömas endast till böter, får häkt­ning inte ske. Lag (2023:256).

2 §   Den som på san­no­lika skäl är miss­tänkt för brott får häk­tas obe­ro­ende av brot­tets beskaf­fen­het,
   1. om han är okänd och väg­rar att uppge namn och hem­vist eller om hans upp­gift om detta kan antas vara osann, eller 2. om han sak­nar hem­vist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undand­rar sig lag­fö­ring eller straff. Lag (1987:1211).

3 §   Även den som endast är skä­li­gen miss­tänkt för brott får, med den begräns­ning som föl­jer av 19 §, häk­tas, om
   1. för­ut­sätt­ning­arna för häkt­ning i övrigt är upp­fyllda enligt vad som sägs i 1 § första, tredje och fjärde styc­kena eller 2 § och
   2. det är av syn­ner­lig vikt att han tas i för­var i avvak­tan på ytter­li­gare utred­ning om brot­tet. Lag (1989:650).

4 §   Om det på grund av den miss­tänk­tes ålder, häl­so­till­stånd eller någon annan lik­nande omstän­dig­het kan befa­ras att häkt­ning skulle komma att med­föra all­var­ligt men för den miss­tänkte, får häkt­ning ske endast om det är uppen­bart att betryg­gande över­vak­ning inte kan ord­nas. Det­samma gäl­ler kvinna som har fött så kort tid förut att häkt­ning kan befa­ras med­föra all­var­ligt men för bar­net. Vill den miss­tänkte inte under­kasta sig över­vak­ning, skall häkt­ning ske.

Om ytter­li­gare inskränk­ningar i fråga om häkt­ning av den som är under arton år finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

Att rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het får träda i stäl­let för häkt­ning före­skrivs i 25 kap. Lag (1987:1211).

4 a §   En miss­tänkt får vara berö­vad fri­he­ten i Sve­rige som häk­tad under en sam­man­häng­ande tid om högst nio måna­der fram till dess att åtal har väckts. Om det finns syn­ner­liga skäl får rät­ten på begä­ran av åkla­ga­ren besluta att tiden får över­skri­das. Lag (2021:285).

5 §   Beslut att häkta någon med­de­las av rät­ten. I häkt­nings­be­slu­tet skall anges det brott som miss­tan­ken avser och grun­den för häkt­ningen.

Om häv­ning av häkt­nings­be­slut finns bestäm­mel­ser i 20 §. Lag (1987:1211).

5 a §   Om rät­ten beslu­tar att häkta någon, för­ord­nar att någon ska stanna kvar i häkte eller med­ger för­läng­ning av tiden för att väcka åtal, ska den sam­ti­digt på begä­ran av åkla­ga­ren pröva om och i så fall på vil­ket sätt den häk­ta­des kon­tak­ter med omvärl­den ska få inskrän­kas enligt 6 kap. 2 § häk­te­sla­gen (2010:611). Till­stånd till sådana restrik­tio­ner får med­de­las endast om det finns risk för att den miss­tänkte undan­rö­jer bevis eller på annat sätt för­svå­rar sakens utred­ning.

Till­stånd till restrik­tio­ner får med­de­las endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som åtgär­den inne­bär för den miss­tänkte eller för något annat mot­stå­ende intresse.

Om det på grund av senare inträf­fade omstän­dig­he­ter är nöd­vän­digt, får åkla­ga­ren med­dela beslut som inne­bär inskränk­ningar i den häk­ta­des kon­tak­ter med omvärl­den även om rät­ten inte har med­de­lat till­stånd till restrik­tio­nen i fråga. Om åkla­ga­ren har med­de­lat ett sådant beslut ska han eller hon samma dag eller senast dagen där­ef­ter begära rät­tens pröv­ning enligt första styc­ket. När en sådan fram­ställ­ning kom­mit in till rät­ten, ska rät­ten så snart det kan ske och senast inom en vecka hålla för­hand­ling i frå­gan. För hand­lägg­ningen vid rät­ten gäl­ler vad som är före­skri­vet om häkt­nings­för­hand­ling.

Till­stånd till restrik­tio­ner för­fal­ler om rät­ten inte med­ger fort­satt till­stånd i sam­band med att den för­ord­nar att någon ska stanna kvar i häkte eller med­ger för­läng­ning av tiden för att väcka åtal. Lag (2021:285).

6 §   Om det finns skäl att häkta någon, får han anhål­las i avvak­tan på rät­tens pröv­ning av häkt­nings­frå­gan.

Finns inte fulla skäl till häkt­ning men är den miss­tänkte skä­li­gen miss­tänkt för brot­tet, får han anhål­las, om det är av syn­ner­lig vikt att han tas i för­var i avvak­tan på ytter­li­gare utred­ning.

Beslut om anhål­lande med­de­las av åkla­ga­ren. I anhåll­nings­be­slu­tet skall anges det brott som miss­tan­ken avser och grun­den för anhål­lan­det. Lag (1987:1211).

7 §   Om det finns skäl att anhålla någon, får en polis­man i bråds­kande fall gripa honom även utan anhåll­nings­be­slut.

Om den som har begått brott, på vil­ket fäng­else kan följa, påträf­fas på bar gär­ning eller fly­ende fot, får han gri­pas av envar. Envar får också gripa den som är efter­lyst för brott. Den gripne skall skynd­samt över­läm­nas till när­maste polis­man. Lag (1987:1211).

8 §   Har ett beslut att anhålla någon med­de­lats i den miss­tänk­tes från­varo, ska han eller hon, så snart beslu­tet har verk­ställts, för­hö­ras. För­hö­ret ska hål­las av en åkla­gare eller av en polis­man eller annan anställd vid Polis­myn­dig­he­ten eller Ekobrotts­myn­dig­he­ten som myn­dig­he­ten har utsett. Har åkla­ga­ren inte redan under­rät­tats om fri­hets­be­rö­van­det, ska det skynd­samt anmä­las till honom eller henne. Åkla­ga­ren ska efter för­hö­ret ome­del­bart besluta om den miss­tänkte ska för­bli anhål­len.

Har någon gri­pits enligt 7 §, ska han eller hon så snart som möj­ligt för­hö­ras av en åkla­gare eller av en polis­man eller annan anställd vid Polis­myn­dig­he­ten eller Ekobrotts­myn­dig­he­ten som myn­dig­he­ten har utsett. Har åkla­ga­ren inte redan under­rät­tats om fri­hets­be­rö­van­det, ska det skynd­samt anmä­las till honom eller henne. Åkla­ga­ren ska efter för­hö­ret ome­del­bart besluta om den miss­tänkte ska anhål­las. Anhålls inte den miss­tänkte, ska åkla­ga­ren ome­del­bart häva beslu­tet om gri­pande.

Innan åkla­ga­ren har under­rät­tats om fri­hets­be­rö­van­det, får beslu­tet om gri­pande hävas av Polis­myn­dig­he­ten, om det är uppen­bart att det inte finns skäl för fort­satt fri­hets­be­rö­vande. I ome­del­bar anslut­ning till gri­pan­det får beslu­tet under samma för­ut­sätt­ningar hävas även av den polis­man som har fat­tat beslu­tet.

Om den som miss­tänks för brott avvi­ker och det finns skäl för anhål­lande, får åkla­ga­ren efter­lysa honom eller henne.
Lag (2014:1410).

9 §   När någon grips eller anhålls eller när ett anhåll­nings­be­slut enligt 8 § första styc­ket verk­ställs, ska den fri­hets­be­rö­vade få besked om det brott som han eller hon är miss­tänkt för samt grun­den för fri­hets­be­rö­van­det.
Lag (2008:67).

9 a §   Den som anhålls eller häk­tas har rätt att ta del av de omstän­dig­he­ter som lig­ger till grund för beslu­tet om anhål­lande eller häkt­ning. Lag (2014:257).

10 §   Om det inte längre finns skäl för ett anhåll­nings­be­slut, skall åkla­ga­ren ome­del­bart häva beslu­tet. Lag (1987:1211).

11 §   Om inte anhåll­nings­be­slu­tet hävs, skall åkla­ga­ren inom tid som anges i 12 § munt­li­gen eller skrift­li­gen göra fram­ställ­ning hos rät­ten om häkt­ning av den anhållne.

I fram­ställ­ningen skall anges det brott som miss­tan­ken avser, grun­den för häkt­nings­yr­kan­det samt tid­punk­ten för fri­hets­be­rö­van­det.

Den anhållne och hans för­sva­rare skall, om möj­ligt, genast under­rät­tas om häkt­nings­fram­ställ­ningen genom åkla­ga­rens försorg. Lag (1987:1211).

12 §   Häkt­nings­fram­ställ­ning skall göras utan dröjs­mål och senast kloc­kan tolv tredje dagen efter anhåll­nings­be­slu­tet.

Har anhåll­nings­be­slu­tet med­de­lats i den miss­tänk­tes från­varo, skall vid tillämp­ning av första styc­ket som dag för beslu­tet anses dagen då beslu­tet verk­ställ­des.

Görs inte häkt­nings­fram­ställ­ning inom före­skri­ven tid, skall åkla­ga­ren ome­del­bart häva anhåll­nings­be­slu­tet. Lag (1995:1310).

13 §   Har en häkt­nings­fram­ställ­ning gjorts, skall rät­ten utan dröjs­mål hålla för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan.

Häkt­nings­för­hand­lingen får ald­rig hål­las senare än fyra dygn efter det att den miss­tänkte greps eller anhåll­nings­be­slu­tet verk­ställ­des.
Lag (1995:1310).

13 a §   Åkla­ga­ren får avvakta med häkt­nings­fram­ställ­ningen och rät­ten får avvakta med häkt­nings­för­hand­lingen i syfte att för­hand­lingen i häkt­nings­frå­gan ska kunna hål­las gemen­samt med en huvud­för­hand­ling.

En gemen­sam för­hand­ling ska hål­las så snart det kan ske. Tid­punk­terna för när en häkt­nings­fram­ställ­ning senast ska göras enligt 12 § första och andra styc­kena och för när en häkt­nings­för­hand­ling senast ska hål­las enligt 13 § andra styc­ket får inte över­skri­das. Lag (2021:285).

14 §   Vid häkt­nings­för­hand­lingen skall den som yrkar häkt­ning och, om det inte finns syn­ner­ligt hin­der, den anhållne vara när­va­rande.

Den som yrkar häkt­ning skall ange de omstän­dig­he­ter som yrkan­det grun­das på. Det­samma gäl­ler i fråga om en begä­ran om till­stånd till restrik­tio­ner enligt 5 a §. Den anhållne och hans för­sva­rare skall få till­fälle att yttra sig. Utö­ver vad hand­ling­arna från för­un­der­sök­ningen inne­hål­ler samt vad par­terna i övrigt anför får utred­ning angå­ende brot­tet inte läg­gas fram, om det inte finns sär­skilda skäl till det.
Lag (1998:601).

15 §   Häkt­nings­för­hand­lingen skall, om möj­ligt, pågå utan avbrott till dess häkt­nings­frå­gan kan avgö­ras.

Upp­skov får äga rum endast om det finns syn­ner­liga skäl till det.
Upp­sko­vet får inte vara längre än fyra dagar, om inte den miss­tänkte begär det.

Upp­skjuts för­hand­lingen, skall anhål­lan­det bestå, om inte rät­ten bestäm­mer något annat. Lag (1987:1211).

16 §   Sedan häkt­nings­för­hand­lingen avslu­tats, skall rät­ten ome­del­bart med­dela beslut i häkt­nings­frå­gan.

Beslu­tas häkt­ning av en anhål­len som inte är när­va­rande vid rät­ten, tilläm­pas 17 § tredje och fjärde styc­kena.

Beslu­tas ej häkt­ning, skall rät­ten ome­del­bart häva anhåll­nings­be­slu­tet.
Lag (1987:1211).

17 §   En fråga om att häkta den som inte är anhål­len får tas upp på yrkande av åkla­ga­ren. Efter åta­let får rät­ten även på yrkande av mål­sä­gan­den eller själv­mant ta upp frå­gan.

Då en fråga om häkt­ning enligt första styc­ket har väckts, skall häkt­nings­för­hand­ling inför rät­ten hål­las så snart som möj­ligt. I fråga om sådan för­hand­ling gäl­ler i tillämp­liga delar vad som sägs i 14 16 §§. Har den miss­tänkte kal­lats till för­hand­lingen eller finns det anled­ning att anta att han avvi­kit eller på annat sätt hål­ler sig undan, utgör dock hans ute­varo ej hin­der för för­hand­lingen. Ute­blir mål­sä­gan­den trots att han kal­lats till för­hand­lingen, får frå­gan ändå avgö­ras.

Har rät­ten beslu­tat om häkt­ning av någon som inte är när­va­rande vid rät­ten skall, så snart beslu­tet har verk­ställts eller hind­ret för hans när­varo har upp­hört, anmä­lan om detta göras hos rät­ten.

När en anmä­lan enligt tredje styc­ket har gjorts, skall rät­ten utan dröjs­mål hålla för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan. Häkt­nings­för­hand­lingen får ald­rig hål­las senare än fyra dygn efter det att häkt­nings­be­slu­tet har verk­ställts eller hind­ret för den miss­tänk­tes när­varo vid rät­ten har upp­hört. Lag (1995:1310).

18 §   När rät­ten beslu­tar om häkt­ning ska, om inte åtal redan har väckts, rät­ten sätta ut den tid, inom vil­ken åtal ska väc­kas. Tiden får inte bestäm­mas längre än vad som är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt.

Är den utsatta tiden otill­räck­lig, får rät­ten medge för­läng­ning av tiden, om detta begärs före tidens utgång. Åkla­ga­ren ska i sam­band med begä­ran om för­läng­ning redo­visa en tids­plan för för­un­der­sök­ningen. Den miss­tänkte eller hans eller hen­nes för­sva­rare ska om möj­ligt bere­das till­fälle att yttra sig.

Om inte åtal väcks inom två vec­kor ska rät­ten, så länge den miss­tänkte är häk­tad och till dess åtal har väckts, med högst två vec­kors mel­lan­rum hålla en ny för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan och där­vid sär­skilt se till att utred­ningen bedrivs så skynd­samt som möj­ligt. Om det med hän­syn till utred­ningen eller av någon annan anled­ning är uppen­bart att för­hand­ling inom den nu angivna tiden skulle vara utan bety­delse, får rät­ten bestämma längre tids mel­lan­rum.

Tid för att väcka åtal behö­ver inte bestäm­mas då rät­ten beslu­tar om häkt­ning enligt 3 § eller om häkt­ning av någon som inte är när­va­rande vid rät­ten. Lag (2021:285).

18 a §   Om åkla­ga­ren begär att häkt­nings­ti­den enligt 4 a § ska få över­skri­das ska rät­ten senast den dag tiden går ut hålla för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan. Lag (2021:285).

19 §   Har någon som är när­va­rande vid rät­ten häk­tats med stöd av 3 §, skall åkla­ga­ren, så snart han anser att det finns san­no­lika skäl för att den miss­tänkte begått brot­tet, anmäla detta till rät­ten. Rät­ten skall utan dröjs­mål efter en sådan anmä­lan hålla ny för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan. För­hand­ling måste all­tid, obe­ro­ende av anmä­lan, hål­las inom en vecka från häkt­nings­be­slu­tet.

Om det när för­hand­lingen hålls inte fram­kom­mit san­no­lika skäl för att den miss­tänkte begått brot­tet eller i övrigt inte längre finns skäl för häkt­ning, skall beslu­tet om häkt­ning ome­del­bart hävas.
Lag (1995:1310).

20 §   Rät­ten ska ome­del­bart häva ett häkt­nings­be­slut,
   1. om inte åtal har väckts eller för­läng­ning av tiden har begärts inom den tid som avses i 18 §,
   2. om inte åtal har väckts eller över­skri­dande av tiden har begärts senast kloc­kan elva dagen före den dag tiden i 4 a § går ut, eller
   3. om det inte längre finns skäl för beslu­tet.

Innan åtal har väckts, får häkt­nings­be­slu­tet hävas även av åkla­ga­ren. Rät­ten ska sna­rast under­rät­tas om åtgär­den.
Lag (2021:285).

21 §   Döms den miss­tänkte för brot­tet och är han häk­tad, skall rät­ten, enligt de grun­der som anges i detta kapi­tel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vin­ner laga kraft. Om den miss­tänkte inte är häk­tad, får rät­ten för­ordna att han skall häk­tas. I fråga om till­stånd till restrik­tio­ner gäl­ler bestäm­mel­serna i 5 a §.

Vid tillämp­ningen av första styc­ket skall bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om häkt­ning, i de fall där det finns risk för att den miss­tänkte undand­rar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den miss­tänkte undand­rar sig utvis­ning.
Om rät­ten har beslu­tat om utvis­ning får den för­ordna om häkt­ning trots att det för brot­tet inte är före­skri­vet fäng­else ett år eller där­ö­ver. För­ord­nan­det om häkt­ning skall dock inte gälla under den tid då den dömde avtjä­nar en fri­hets­be­rö­vande påföljd som han har dömts till i målet. Lag (1998:601).

21 a §   Den som har fri­hets­be­rö­vats genom gri­pande enligt 7 § första styc­ket, genom över­läm­nande till en polis­man enligt 7 § andra styc­ket och då inte har fri­getts, genom anhål­lande eller genom häkt­ning enligt 17 § har rätt att så snart som möj­ligt få någon av sina när­maste anhö­riga eller någon annan per­son som står honom eller henne sär­skilt nära under­rät­tad om fri­hets­be­rö­van­det. Under­sök­nings­le­da­ren får besluta att skjuta upp en under­rät­telse om det är nöd­vän­digt för att sakens utred­ning inte väsent­li­gen ska för­svå­ras. När det inte längre finns skäl för beslu­tet ska en under­rät­telse läm­nas så snart som möj­ligt.

Om den fri­hets­be­rö­vade mot­sät­ter sig att någon under­rät­tas om fri­hets­be­rö­van­det, får en under­rät­telse läm­nas bara om det finns syn­ner­liga skäl.

En under­rät­telse behö­ver inte läm­nas om fri­hets­be­rö­van­det har upp­hört. Lag (2016:929).

22 §   Den som är gri­pen, anhål­len eller häk­tad skall tas i för­var. Den som är gri­pen behö­ver dock inte tas i för­var om det inte är nöd­vän­digt med hän­syn till ända­må­let med gri­pan­det, ord­ning eller säker­het. Den som häk­tas skall utan dröjs­mål föras till häkte.

Om det är av syn­ner­lig vikt att den häk­tade, för utred­ning av det brott som för­an­lett häkt­ningen eller något annat brott som han är miss­tänkt för, för­va­ras på en annan plats än som anges i första styc­ket, får rät­ten på åkla­ga­rens begä­ran för­ordna att den häk­tade tills vidare inte skall föras till häkte. Rät­ten eller åkla­ga­ren får även besluta att den häk­tade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häk­tet för för­hör eller annan åtgärd.

Om för­va­ring av den som är häk­tad och under­går eller har under­gått rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning finns sär­skilda bestäm­mel­ser. Lag (1998:24).

23 §   Oav­sett sam­tycke får ingen som är miss­tänkt för brott hål­las i för­var annat än enligt före­skrift i detta kapi­tel eller annars i lag.

Om skyl­dig­het för den som miss­tänks för brott att stanna kvar för för­hör finns bestäm­mel­ser i 23 kap. Lag (1987:1211).

24 §   I fråga om behand­lingen av den som är anhål­len eller häk­tad samt om ersätt­ning av all­männa medel åt den som varit oskyl­digt anhål­len eller häk­tad finns sär­skilda bestäm­mel­ser.
Lag (2021:285).

25 kap. Om rese­för­bud och anmäl­nings­skyl­dig­het

1 §   Om någon är skä­li­gen miss­tänkt för ett brott på vil­ket fäng­else kan följa och det med hän­syn till brot­tets beskaf­fen­het, den miss­tänk­tes för­hål­lande eller någon annan omstän­dig­het finns risk för att han eller hon avvi­ker eller på något annat sätt undand­rar sig lag­fö­ring eller straff men det i övrigt inte finns anled­ning att anhålla eller häkta den miss­tänkte, får han eller hon, om det är till­räck­ligt, i stäl­let
   1. med­de­las för­bud att utan till­stånd lämna anvi­sad vis­tel­se­ort (rese­för­bud), eller
   2. före­läg­gas att på viss ort och vissa tider anmäla sig hos Polis­myn­dig­he­ten (anmäl­nings­skyl­dig­het).

Obe­ro­ende av brot­tets beskaf­fen­het får också rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het beslu­tas, om det finns risk för att den miss­tänkte genom att bege sig från riket undand­rar sig lag­fö­ring eller straff.

Finns det skäl att häkta eller anhålla någon, men kan det antas att syf­tet kan till­go­do­ses genom rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het, får beslut om detta med­de­las även i andra fall än som avses i första styc­ket.

Rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het får åläg­gas endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som den inne­bär för den miss­tänkte eller något annat mot­stå­ende intresse. Lag (2014:649).

2 §   I sam­band med rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het får före­skri­vas att den miss­tänkte på vissa tider skall vara till­gäng­lig i sin bostad eller på sin arbets­plats. Det får också stäl­las upp annat vill­kor som behövs för den miss­tänk­tes över­va­kande. Vidare får rese­för­bud för­e­nas med anmäl­nings­skyl­dig­het.

I fråga om anmäl­nings­skyl­dig­het gäl­ler vid tillämp­ning av denna balk i övrigt vad som är före­skri­vet om rese­för­bud. Lag (1981:1294).

3 §   Rese­för­bud med­de­las av åkla­ga­ren eller rät­ten.

Fråga om rese­för­bud får tas upp av rät­ten på yrkande av åkla­ga­ren eller då rät­ten har att besluta om den miss­tänk­tes häkt­ning eller hans kvar­hål­lande i häkte. Efter åta­let får rät­ten även på yrkande av mål­sä­gan­den eller själv­mant ta upp frå­gan.

Väc­kes vid rät­ten fråga om rese­för­bud, skall, så snart ske kan, för­hand­ling därom äga rum inför rät­ten. Om sådan för­hand­ling gälle i tillämp­liga delar vad i 24 kap. 17 § är stad­gat. Är fara i dröjs­mål, må rät­ten ome­del­bart med­dela rese­för­bud att gälla, till dess annorlunda för­ord­nas. Lag (1981:1295).

4 §   Beslut om rese­för­bud skall inne­hålla upp­gift å det brott miss­tan­ken avser samt angiva den ort, där den miss­tänkte skall uppe­hål­la­sig, och vad han i övrigt har att iakt­taga. I beslu­tet skall erin­ras om påfölj­den för över­trä­delse av för­bu­det och för under­lå­ten­het att full­göra där­med för­e­nat vill­kor.

Beslu­tet skall del­gi­vas den miss­tänkte.

5 §   Har rese­för­bud med­de­lats av åkla­ga­ren, får den miss­tänkte begära rät­tens pröv­ning av för­bu­det. Då begä­ran kom­mit in, skall rät­ten, så snart det kan ske och, om syn­ner­ligt hin­der ej möter, senast på fjärde dagen där­ef­ter hålla för­hand­ling som avses i 3 §. Utsätts huvud­för­hand­ling att hål­las inom en vecka, sedan begä­ran fram­ställ­des, får dock, om inte rät­ten fin­ner att sär­skild för­hand­ling bör äga rum, för­hand­lingen anstå till huvud­för­hand­lingen. Lag (1981:1294).

6 §   Då rät­ten med­de­lar rese­för­bud eller fast­stäl­ler sådant för­bud, skall, om ej åtal redan väckts, rät­ten utsätta den tid, inom vil­ken åtal skall väc­kas. Denna må ej bestäm­mas längre, än som fin­nes ound­gäng­li­gen erfor­der­ligt. I annat fall skall åtal väc­kas inom en månad, sedan rese­för­bu­det med­de­la­des.

Fin­nes tid, som avses i första styc­ket, otill­räck­lig, må rät­ten, om fram­ställ­ning därom göres före tidens utgång, med­giva för­läng­ning av tiden.

7 §   Rese­för­bud skall ome­del­bart hävas om
   1. det inom den tid som avses i 6 § var­ken har väckts åtal eller till rät­ten inkom­mit fram­ställ­ning om för­läng­ning av tiden, eller
   2. rese­för­bu­det av något annat skäl inte längre bör gälla.

Rese­för­bud hävs av rät­ten. Även åkla­ga­ren får häva ett rese­för­bud, om inte för­bu­det har med­de­lats eller fast­ställts av rät­ten och åtal har väckts. Rät­ten får över­låta till åkla­ga­ren att besluta om till­fäl­liga undan­tag från rese­för­bu­det eller från före­skrif­ter som har med­de­lats i sam­band med detta.

Vad som anges i 24 kap. 21 § om häkt­ning skall tilläm­pas i fråga om rese­för­bud. Lag (2000:172).

8 §   Väc­kes i mål, som full­följts till högre rätt, fråga om rese­för­bud, äge denna utan för­hand­ling besluta där­ö­ver. Fin­nes för­hand­ling erfor­der­lig, skall den hål­las, så snart ske kan. Om sådan för­hand­ling gälle i tillämp­liga delar vad i 24 kap. 17 § är stad­gat.

9 §   Över­trä­des rese­för­bud eller full­gö­res ej där­med för­e­nat vill­kor, skall den miss­tänkte ome­del­bart anhål­las eller häk­tas, om det ej är uppen­bart, att skäl där­till ej före­komma.

26 kap. Om kvar­stad

1 §   Är någon skä­li­gen miss­tänkt för brott och kan det skä­li­gen befa­ras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egen­dom eller annor­le­des undan­dra­ger sig att betala böter, vär­det av för­ver­kad egen­dom, före­tags­bot eller annan ersätt­ning till det all­männa eller ska­de­stånd eller annan ersätt­ning till mål­sä­gande, som kan anta­gas komma att på grund av brot­tet ådö­mas honom, får för­ord­nas om kvar­stad på så myc­ket av hans egen­dom att ford­ringen kan antas bli täckt vid utmät­ning.

Kvar­stad får beslu­tas endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som åtgär­den inne­bär för den miss­tänkte eller något annat mot­stå­ende intresse. Lag (1989:650).

2 §   Beslut om kvar­stad med­de­las av rät­ten.

Fråga om kvar­stad får upp­ta­gas på yrkande av under­sök­nings­le­da­ren, åkla­ga­ren eller mål­sä­gan­den. Efter åta­let får rät­ten även själv­mant upp­taga fråga därom.

I anled­ning av mål­sä­gan­dens anspråk på ska­de­stånd eller annan ersätt­ning får under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren yrka kvar­stad endast om ansprå­ket anmälts hos honom. Rät­ten får endast på yrkande för­ordna därom.

Väcks fråga om kvar­stad, skall, så snart det kan ske, för­hand­ling därom äga rum inför rät­ten. Om sådan för­hand­ling gäl­ler i tillämp­liga delar vad som sägs i 24 kap. 17 §. Är det fara i dröjs­mål, får rät­ten ome­del­bart bevilja åtgär­den att gälla till dess annorlunda för­ord­nas.
Lag (1981:828).

3 §   I avvak­tan på rät­tens beslut om kvar­stad får åkla­ga­ren ta egen­dom i för­var.

Om det är fara i dröjs­mål, får en polis­man ta lös egen­dom i för­var. En sådan åtgärd ska skynd­samt anmä­las till åkla­ga­ren, som ome­del­bart prö­var om egen­do­men ska för­bli i för­var.

För­var får beslu­tas endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som åtgär­den inne­bär för den som beslu­tet avser eller något annat mot­stå­ende intresse.
Lag (2008:376).

3 a §   Om det som tagits i för­var är ett före­mål och om det kan ske utan fara för att före­må­let går för­lo­rat och annars är lämp­ligt, får det läm­nas kvar i inne­ha­va­rens besitt­ning. Avser beslu­tet om för­var en ford­ran eller annan rät­tig­het, ska gäl­de­nä­ren eller annan för­plik­tad med­de­las för­bud att full­göra sin för­plik­telse till annan än Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten.

Har egen­dom tagits i för­var, får äga­ren eller inne­ha­va­ren inte över­låta egen­do­men eller för­foga över den på annat sätt till skada för den vars intres­sen för­vars­be­slu­tet ska skydda. I fråga om utmät­ning av egen­dom som tagits i för­var gäl­ler vad som är före­skri­vet i 16 kap. 15 § utsök­nings­bal­ken om utmät­ning av egen­dom som belagts med kvar­stad för ford­ran.

Det som tagits i för­var ska vår­das väl och hål­las under nog­grann till­syn. Lag (2008:376).

3 b §   Över för­var ska pro­to­koll föras. I pro­to­kol­let ska noga anges vad som tagits i för­var, var och när åtgär­den ägt rum, vad som varit ända­må­let med den och vilka som varit när­va­rande när den vid­togs.

Om den vars egen­dom tas i för­var inte är när­va­rande vid åtgär­den, ska han eller hon utan dröjs­mål under­rät­tas om den och om vad som har skett med den egen­dom som tagits i för­var.

Den vars egen­dom tagits i för­var ska på begä­ran få ett bevis om åtgär­den. Bevi­set ska också inne­hålla upp­gift om det brott som miss­tan­ken avser. Lag (2008:376).

4 §   Har åkla­ga­ren tagit egen­dom i för­var eller beslu­tat att egen­dom ska för­bli i för­var, ska han eller hon så snart som möj­ligt och senast fem dagar där­ef­ter till rät­ten ge in en fram­ställ­ning om kvar­stad. Görs inte en sådan fram­ställ­ning, ska egen­do­men ome­del­bart åter­stäl­las.

När en fram­ställ­ning har kom­mit in, ska rät­ten så snart som möj­ligt och, om det inte finns något syn­ner­ligt hin­der mot det, senast inom fyra dagar där­ef­ter hålla en sådan för­hand­ling som avses i 2 §. Om huvud­för­hand­ling sätts ut att hål­las inom en vecka sedan fram­ställ­ningen kom in och rät­ten inte anser att det behö­ver hål­las en sär­skild för­hand­ling, får fram­ställ­ningen dock prö­vas vid huvud­för­hand­lingen.

Beslu­tas kvar­stad, ska omhän­der­ta­gen egen­dom för­bli i myn­dig­he­tens vård till dess beslu­tet har verk­ställts, om inte rät­ten bestäm­mer annat. Lag (2008:376).

5 §   Då rät­ten för­ord­nar om kvar­stad, skall, om ej åtal redan väckts, rät­ten utsätta den tid, inom vil­ken åtal skall väc­kas. Denna får ej bestäm­mas längre än som är ound­gäng­li­gen erfor­der­ligt.

Fin­nes den utsatta tiden otill­räck­lig, må rät­ten, om fram­ställ­ning därom göres före tidens utgång, med­giva för­läng­ning av tiden. Lag (1981:828).

6 §   Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rät­ten inkom­mit fram­ställ­ning om för­läng­ning av tiden eller har för skul­den ställts säker­het eller före­kom­mer eljest ej längre skäl för kvar­stad, skall rät­ten ome­del­bart häva åtgär­den.

Då målet avgö­res, pröve rät­ten, om åtgär­den fort­fa­rande skall bestå.
Rät­ten äge ock i sam­band med domen för­ordna om åtgärd, som nu sagts. Lag (1981:828).

7 §   Bestäm­mel­serna i 25 kap. 8 § om rese­för­bud gäl­ler också beträf­fande kvar­stad. Lag (1981:828).

8 §   I fråga om verk­stäl­lan­det av kvar­stad finns bestäm­mel­ser i utsök­nings­bal­ken. Rät­ten får med­dela när­mare före­skrif­ter om verk­stäl­lan­det, om det behövs. Lag (1981:828).

27 kap. Om beslag, pen­ning­be­slag, kopi­e­ring, bio­met­risk auten­ti­se­ring och hem­liga tvångs­me­del

Beslag m.m.

1 §   Ett före­mål får tas i beslag om det skä­li­gen kan antas att
   1. före­må­let har bety­delse för utred­ning om brott,
   2. någon har bli­vit av med före­må­let genom brott,
   3. före­må­let kan bli för­ver­kat,
   4. före­må­let kan använ­das för att utföra en genom­sök­ning på distans, eller
   5. före­må­let har bety­delse för en utred­ning om för­ver­kande.

Det som sägs i detta kapi­tel om före­mål ska också tilläm­pas i fråga om skrift­lig hand­ling, om inte annat är före­skri­vet.

Tvångs­me­del enligt detta kapi­tel får beslu­tas endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som åtgär­den inne­bär för den miss­tänkte eller för något annat mot­stå­ende intresse. Lag (2024:784).

1 a §   Egen­dom i form av pengar, ford­ran eller annan rät­tig­het får tas i pen­ning­be­slag om det skä­li­gen kan antas att
   1. någon bli­vit av med egen­do­men genom brott, eller
   2. egen­do­men kan bli för­ver­kad.

Pen­ning­be­slag får endast avse sådan egen­dom som finns till­gäng­lig.

Avser pen­ning­be­sla­get en ford­ran eller annan rät­tig­het, ska gäl­de­nä­ren eller någon annan för­plik­tad med­de­las för­bud att full­göra sin för­plik­telse till någon annan än Polis­myn­dig­he­ten.

För pen­ning­be­slag gäl­ler i övrigt bestäm­mel­serna om beslag i denna balk. Lag (2024:784).

2 §   En skrift­lig hand­ling får inte tas i beslag om
   1. den kan antas inne­hålla upp­gif­ter som en befatt­nings­ha­vare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § inte får höras som vittne om, och
   2. hand­lingen inne­has av honom eller henne eller av den som tyst­nads­plik­ten gäl­ler till för­mån för. Lag (2022:316).

3 §   Brev, tele­gram eller annan för­sän­delse som finns hos ett post- eller tele­be­ford­rings­fö­re­tag, får tas i beslag endast om det för brot­tet är före­skri­vet fäng­else i ett år eller där­ö­ver och för­sän­del­sen hade kun­nat tas i beslag hos mot­ta­ga­ren. Lag (1993:602).

4 §   Den som med laga rätt gri­per eller anhål­ler en miss­tänkt eller verk­stäl­ler häkt­ning, hus­rann­sa­kan, kropps­vi­si­ta­tion eller kropps­be­sikt­ning får ta före­mål som där­vid påträf­fas i beslag.

Före­mål, som i annat fall påträf­fas, får tas i beslag efter beslut av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren. Vid fara i dröjs­mål, får även utan sådant beslut åtgär­den vid­tas av polis­man, om det inte är fråga om en för­sän­delse som avses i 3 §.

Verk­ställs beslag av någon annan än under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren och har denne inte beslu­tat besla­get, skall anmä­lan skynd­samt göras hos honom, som ome­del­bart skall pröva om besla­get skall bestå. Lag (1993:1408).

4 a §   Om en mål­sä­gande eller någon som trätt i den­nes ställe har fram­ställt anspråk på det beslag­tagna före­må­let och det är uppen­bart att han eller hon har bättre rätt till detta än den hos vil­ken besla­get har gjorts, får under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren innan åtal väckts besluta att före­må­let skall läm­nas ut till honom eller henne.

En under­rät­telse om beslu­tet skall genast sän­das till den hos vil­ken besla­get har gjorts. Lag (2003:163).

5 §   Rät­ten må för­ordna om beslag å före­mål, som före­tes vid rät­ten eller eljest är till­gäng­ligt för beslag.

Fråga om beslag må av rät­ten upp­ta­gas på yrkande av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren. Efter åta­let äge rät­ten även på yrkande av mål­sä­gan­den så ock själv­mant upp­taga fråga därom.

Väc­kes vid rät­ten fråga om beslag, skall, så snart ske kan, för­hand­ling därom äga rum inför rät­ten. Om sådan för­hand­ling gälle i tillämp­liga delar vad i 24 kap. 17 § är stad­gat. Är fara i dröjs­mål, må rät­ten ome­del­bart för­ordna om beslag att gälla, till dess annorlunda för­ord­nas.

6 §   Har ett beslag verk­ställts utan rät­tens för­ord­nande, får den som drab­bats av besla­get begära rät­tens pröv­ning av besla­get. När en sådan begä­ran har kom­mit in, skall rät­ten så snart som möj­ligt och, om det inte finns något syn­ner­ligt hin­der mot det, senast inom fyra dagar där­ef­ter hålla en sådan för­hand­ling som avses i 5 §. Om huvud­för­hand­ling sätts ut att hål­las inom en vecka sedan begä­ran fram­ställ­des och rät­ten inte anser att det behö­ver hål­las en sär­skild för­hand­ling, får begä­ran dock prö­vas vid huvud­för­hand­lingen.

Har beslut fat­tats enligt 4 a § om att ett beslag­ta­get före­mål skall läm­nas ut, får den som drab­bats av besla­get begära rät­tens pröv­ning av beslu­tet. För denna pröv­ning gäl­ler vad som sägs i första styc­ket. Den som har fram­ställt anspråk på före­må­let skall under­rät­tas om för­hand­lingen. Lag (2003:163).

7 §   Då rät­ten för­ord­nar om beslag eller fast­stäl­ler verk­ställt beslag, skall, om inte åtal redan har väckts, rät­ten utsätta den tid, inom vil­ken åtal skall väc­kas. Tiden får inte sät­tas längre, än vad som är nöd­vän­digt.

Om den tid som avses i första styc­ket är otill­räck­lig, får rät­ten medge för­läng­ning av tiden, om fram­ställ­ning om detta görs före tidens utgång. Lag (1994:1412).

8 §   Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kom­mit in någon begä­ran till rät­ten om för­läng­ning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, ska besla­get ome­del­bart hävas.

Har beslut fat­tats enligt 4 a § om att ett beslag­ta­get före­mål ska läm­nas ut, får besla­get hävas först tre vec­kor efter det att en under­rät­telse om beslu­tet enligt 4 a § andra styc­ket har sänts till den som besla­get har gjorts hos. Om denne med­ger det får dock besla­get hävas ome­del­bart. Det­samma gäl­ler om rät­ten fast­stäl­ler ett beslut enligt 4 a § om att före­må­let ska läm­nas ut.

Om någon har fram­ställt ett anspråk på ett beslag­ta­get före­mål eller yrkat att en viss åtgärd ska vid­tas med detta före­mål, utan att det har fat­tats beslut enligt 4 a § om att före­må­let ska läm­nas ut, får besla­get hävas först tre vec­kor efter det att en under­rät­telse om att besla­get kan komma att hävas har sänts till den som har fram­ställt ansprå­ket. Om denne med­ger det ska dock besla­get hävas ome­del­bart. Av under­rät­tel­sen ska det framgå hos vem besla­get har gjorts. Den som besla­get har gjorts hos behö­ver inte under­rät­tas i detta fall.

Ett beslag hävs av rät­ten eller, om besla­get inte har med­de­lats eller fast­ställts av rät­ten, av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren. Om den som har drab­bats av besla­get har begärt rät­tens pröv­ning av ett beslut enligt 4 a § om att ett beslag­ta­get före­mål ska läm­nas ut, hävs besla­get av rät­ten.

När målet avgörs ska rät­ten pröva om ett beslag fort­fa­rande ska bestå. Om målet avgörs genom dom ska tredje styc­ket inte tilläm­pas. Om det inte finns sär­skilda skäl mot det, ska rät­ten besluta att beslag som har gjorts för att ett före­mål skä­li­gen kan antas ha bety­delse för utred­ning om brott ska bestå till dess att domen fått laga kraft. Rät­ten får i sam­band med dom besluta om beslag. Lag (2016:546).

8 a §   När ett beslag har hävts ska, om före­må­let inte enligt 4 a § ska läm­nas ut till mål­sä­gan­den eller någon som trätt i den­nes ställe, före­må­let läm­nas ut till den hos vil­ken besla­get har gjorts. Gör denne inte anspråk på före­må­let eller kan det inte utre­das hos vem besla­get har gjorts, ska före­må­let läm­nas ut till den som gör anspråk på det om denne kan visa san­no­lika skäl för sin rätt till före­må­let.

Om den som ett före­mål ska läm­nas ut till enligt första styc­ket inte häm­tar det, eller före­må­let inte kan läm­nas ut till någon enligt samma stycke, tilläm­pas lagen (1974:1066) om för­fa­rande med för­ver­kad egen­dom och hitte­gods m.m.
Lag (2009:1171).

8 b §   När ett före­mål enligt 8 a § ska läm­nas ut till den hos vil­ken besla­get gjorts eller den som gör anspråk på före­må­let ska denne så snart som möj­ligt efter det att besla­get har hävts, under­rät­tas om att före­må­let kan häm­tas och att det, om det inte häm­tas, kan komma att säl­jas för sta­tens räk­ning eller för­stö­ras.

Om det i fall som avses i 8 a § är känt att någon annan också har drab­bats av besla­get ska även denne under­rät­tas om att besla­get har hävts och, om före­må­let ska läm­nas ut, till vem utläm­nan­det ska ske. Lag (2009:1171).

9 §   Rät­ten får för­ordna att en för­sän­delse som får tas i beslag och som vän­tas komma in till ett beford­rings­fö­re­tag ska, när för­sän­del­sen kom­mer in, hål­las kvar till dess att frå­gan om beslag har avgjorts. Frå­gan om att hålla

kvar en för­sän­delse får endast tas upp på yrkande av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren.

Ett för­ord­nande ska med­de­las att gälla en viss tid, högst en månad, från den dag då för­ord­nan­det del­gavs beford­rings­fö­re­ta­get. I för­ord­nan­det ska det anges vilka för­sän­del­ser som för­ord­nan­det omfat­tar och att det utan till­stånd av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren inte får läm­nas med­de­lande om åtgär­den till avsän­da­ren, mot­ta­ga­ren eller någon annan.

När en för­sän­delse hål­lits kvar på grund av ett för­ord­nande, ska beford­rings­fö­re­ta­get sna­rast möj­ligt anmäla det till den som har begärt för­ord­nan­det. Den som har begärt för­ord­nan­det ska ome­del­bart pröva om för­sän­del­sen ska tas i beslag.
Lag (2023:534).

9 a §   Om det kan befa­ras att det skulle med­föra en för­dröj­ning av väsent­lig bety­delse för utred­ningen att inhämta rät­tens för­ord­nande enligt 9 §, får ett sådant för­ord­nande beslu­tas av åkla­ga­ren. När en för­sän­delse har hål­lits kvar på grund av åkla­ga­rens för­ord­nande, ska beford­rings­fö­re­ta­get utan dröjs­mål anmäla detta till åkla­ga­ren. Åkla­ga­ren ska ome­del­bart pröva om för­sän­del­sen ska tas i beslag.

Om åkla­ga­ren har beslu­tat ett för­ord­nande enligt första styc­ket, ska han eller hon utan dröjs­mål skrift­ligt anmäla beslu­tet till rät­ten. I anmä­lan ska skä­len för åtgär­den anges. Rät­ten ska skynd­samt pröva ären­det. Om rät­ten fin­ner att det inte finns skäl för åtgär­den, ska den upp­häva för­ord­nan­det.

Om ett för­ord­nande om att hålla kvar en för­sän­delse har upp­hört att gälla innan rät­ten har prö­vat ett ärende enligt andra styc­ket, ska åkla­ga­ren anmäla åtgär­den till Säkerhets-​​ och integri­tets­skydds­nämn­den. Lag (2014:1419).

10 §   Beslag­ta­get före­mål skall tas i för­var av den som verk­ställt besla­get. Om det kan ske utan fara och eljest är lämp­ligt, får dock före­må­let läm­nas kvar i inne­ha­va­rens besitt­ning. Ett före­mål som läm­nas kvar i inne­ha­va­rens besitt­ning skall för­seglas eller mär­kas som beslag­ta­get, såvida det ej fram­står som obe­höv­ligt.

Den från vil­ken beslag har skett får ej över­låta före­må­let eller i strid mot ända­må­let med besla­get för­foga över före­må­let på annat sätt. Ett före­mål som ej tas i för­var eller för­seglas får nytt­jas av inne­ha­va­ren, om ej annat beslu­tas.

Före­mål, som tagits i beslag, skall väl vår­das, och nog­grann till­syn skall hål­las där­ö­ver, att det icke för­by­tes eller för­änd­ras eller annat miss­bruk sker där­med. Lag (1981:828).

11 §   Om den som beslag sker från inte är när­va­rande vid besla­get, ska han eller hon så snart det kan ske utan men för utred­ningen under­rät­tas om det och om vad som har skett med det beslag­tagna. Om en för­sän­delse hos ett beford­rings­fö­re­tag har tagits i beslag, ska, så snart det kan ske utan men för utred­ningen, mot­ta­ga­ren under­rät­tas och, om avsän­da­ren är känd, även denne. Lag (2022:316).

11 a §   Den hos vil­ken ett beslag görs skall under­rät­tas om att det kan komma att fat­tas ett beslut enligt 4 a §. Någon under­rät­telse behövs inte, om det är uppen­bart att ett sådant beslut inte kom­mer att fat­tas. Lag (2003:163).

11 b §   Vid genom­sök­ning av hand­lingar i en beslag­ta­gen elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning eller av en kopia av sådana hand­lingar ska den som drab­bats av åtgär­den få till­fälle att när­vara, om det kan antas att det kom­mer fram upp­gif­ter som enligt 2 § hind­rar beslag.

Det som sägs i första styc­ket gäl­ler inte om det finns sär­skilda skäl mot när­varo.

Under­sök­nings­le­da­ren får besluta att det som före­kom­mit vid en genom­sök­ning inte får uppen­ba­ras. Lag (2022:316).

11 c §   Den som avses i 11 b § första styc­ket har rätt att ha ett biträde när­va­rande om det kan ske utan men för utred­ningen och biträ­det upp­fyl­ler de krav som ställs på en för­sva­rare i 21 kap. 3 § tredje styc­ket.

Om den som avses i 11 b § första styc­ket är under fem­ton år bör den som har vård­na­den om honom eller henne vara när­va­rande vid genom­sök­ningen, om det kan ske utan men för utred­ningen.
Lag (2022:316).

12 §   Post- eller tele­graf­för­sän­delse, han­dels­bok eller annan enskild hand­ling, som tages i beslag, må icke när­mare under­sö­kas, ej hel­ler brev eller annan slu­ten hand­ling öpp­nas av annan än rät­ten, under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren; dock må sak­kun­nig eller annan, som anli­tas för utred­ningen angå­ende brot­tet eller eljest där­vid höres, efter anvis­ning av myn­dig­het, som nu sagts, granska hand­lingen. Äger den som verk­stäl­ler besla­get ej när­mare under­söka hand­lingen, skall den av honom för­seglas.

Hand­ling, varom här är fråga, skall sna­rast möj­ligt under­sö­kas. Kan inne­hål­let i post- eller tele­graf­för­sän­delse i sin hel­het eller till någon del utan men för utred­ningen med­de­las mot­ta­ga­ren, skall avskrift eller utdrag av hand­lingen oför­dröj­li­gen till­stäl­las honom.

13 §   När ett före­mål tas i beslag ska detta pro­to­koll­fö­ras. I pro­to­kol­let ska ända­må­let med besla­get och vad som före­kom­mit vid besla­get anges. Det beslag­tagna före­må­let ska beskri­vas noga. Vid omfat­tande beslag får de beslag­tagna före­må­len beskri­vas genom sam­lande beteck­ningar om det är lämp­ligt.

Den som har drab­bats av ett beslag har rätt att på begä­ran få ett bevis om besla­get. Bevi­set ska även inne­hålla upp­gift om det brott som miss­tan­ken avser. Lag (2016:546).

14 §   Vad i 25 kap. 8 § är stad­gat om rese­för­bud äge mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande beslag.

14 a §   Har upp­hävts genom lag (2024:784)

15 §   För säker­stäl­lande av utred­ning om brott må bygg­nad eller rum till­stängas, till­träde till visst område för­bju­das, för­bud med­de­las mot flyt­tande av visst före­mål eller annan dylik åtgärd vid­ta­gas.

Om åtgärd, som nu nämnts, gälle i tillämp­liga delar vad i detta kapi­tel är stad­gat om beslag.

16 §   Den som i elektro­nisk form inne­har en viss lag­rad upp­gift som skä­li­gen kan antas ha bety­delse för utred­ningen om ett brott får före­läg­gas att bevara upp­gif­ten.

I före­läg­gan­det ska det anges hur länge upp­gif­ten ska beva­ras. Tiden får inte bestäm­mas till längre än nöd­vän­digt och får inte över­stiga 90 dagar från dagen för beslu­tet.

Om det finns sär­skilda skäl får tiden för beva­rande för­längas med högst 90 dagar.

Ett före­läg­gande får inte rik­tas mot den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet eller mot någon till honom eller henne sådan när­stå­ende per­son som avses i 36 kap. 3 §.
Lag (2021:238).

16 a §   Ett före­läg­gande enligt 16 § får beslu­tas av under­sök­nings­le­da­ren eller en åkla­gare.

I före­läg­gan­det får det anges att den som har före­lagts att bevara en viss upp­gift inte får uppen­bara att åtgär­den har vid­ta­gits.

Den som har före­lagts att bevara en viss upp­gift får begära rät­tens pröv­ning av före­läg­gan­det. För rät­tens pröv­ning gäl­ler 6 § första styc­ket. Lag (2021:238).

17 §   Hava i lag eller för­fatt­ning givits avvi­kande bestäm­mel­ser om beslag, vare de gäl­lande.

Kopi­e­ring

17 a §   En hand­ling som omfat­tas av ett beslag eller påträf­fas vid en hus­rann­sa­kan eller en genom­sök­ning på distans får kopie­ras om den skä­li­gen kan antas ha bety­delse för utred­ning om brott eller om utvid­gat för­ver­kande enligt 36 kap. 6 § brotts­bal­ken.

En hand­ling som inte får tas i beslag enligt 2 eller 3 § får inte hel­ler kopie­ras. Lag (2024:784).

17 b §   Den som med laga rätt verk­stäl­ler ett beslag, en hus­rann­sa­kan eller en genom­sök­ning på distans får besluta om att en hand­ling ska kopie­ras enligt 17 a §. Lag (2022:316).

17 c §   Den som ska under­rät­tas om ett beslag, en hus­rann­sa­kan eller en genom­sök­ning på distans enligt 11 § eller 28 kap. 7 eller 10 g § ska även under­rät­tas om att en hand­ling har kopi­e­rats enligt 17 a §, så snart det kan ske utan men för utred­ningen. Lag (2022:316).

17 d §   Om en kopia enligt 17 a § var­ken läggs till grund för ett beslut att väcka åtal eller används som bevis­ning till stöd för åta­let, ska den för­stö­ras när ett avgö­rande i sak har fått laga kraft eller när en åtals­un­der­lå­telse har beslu­tats.

En kopia ska ome­del­bart för­stö­ras i de delar som den omfat­tas av för­bud enligt 17 a § andra styc­ket.

En åtgärd enligt andra styc­ket ska pro­to­koll­fö­ras.
Lag (2022:316).

17 e §   Om en kopia enligt 17 a § för­va­ras hos en brotts­be­käm­pande myn­dig­het får den som drab­bats av kopi­e­ringen begära rät­tens pröv­ning av om kopian ska för­stö­ras. Rät­ten till pröv­ning gäl­ler så länge för­un­der­sök­ningen pågår eller, om åtal har väckts, till dess att målet har avgjorts slut­ligt.

Om för­ut­sätt­ning­arna för kopi­e­ring har upp­hört får rät­ten besluta att kopian ska för­stö­ras. Rät­ten får även besluta att en kopia ska för­stö­ras i de delar som den omfat­tas av för­bud enligt 17 a § andra styc­ket.

När en begä­ran enligt första styc­ket har kom­mit in till rät­ten ska en för­hand­ling enligt 5 § hål­las så snart som möj­ligt. I högre rätt tilläm­pas 25 kap. 8 § i fråga om rese­för­bud även i fråga om kopi­e­ring. Lag (2022:316).

Bio­met­risk auten­ti­se­ring

17 f §   Om det finns anled­ning att anta att någon har möj­lig­het att öppna ett avläs­nings­bart infor­ma­tions­sy­stem genom bio­met­risk auten­ti­se­ring är han eller hon skyl­dig att på till­sä­gelse av en polis­man med­verka till detta, om en genom­sök­ning av ett beslag­ta­get före­mål, en hus­rann­sa­kan eller en genom­sök­ning på distans annars för­svå­ras. Om han eller hon väg­rar, får en polis­man genom­föra auten­ti­se­ringen.
Lag (2022:316).

Hem­liga tvångs­me­del

Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion

18 §   Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion inne­bär att med­de­lan­den, som i ett elektro­niskt kom­mu­ni­ka­tions­nät över­förs eller har över­förts till eller från ett tele­fon­num­mer eller en annan adress, i hem­lig­het avlyss­nas eller tas upp genom ett tek­niskt hjälp­me­del för åter­giv­ning av inne­hål­let i med­de­lan­det.

Ett till­stånd till hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion ger även rätt att vidta sådana åtgär­der som anges i 19 §. Lag (2023:534).

18 a §   Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion får använ­das om någon är skä­li­gen miss­tänkt för brott som avses i andra styc­ket och åtgär­den är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen.

Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion enligt denna para­graf får använ­das vid en för­un­der­sök­ning om
   1. ett brott för vil­ket det inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i två år,
   2. grovt data­in­trång enligt 4 kap. 9 c § andra styc­ket brotts­bal­ken,
   3. grovt sex­u­ellt över­grepp, sex­u­ellt utnytt­jande av barn, sex­u­ellt över­grepp mot barn, grovt sex­u­ellt över­grepp mot barn, utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring, grovt utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring, utnytt­jande av barn genom köp av sex­u­ell hand­ling, sex­u­ellt ofre­dande mot barn eller grovt sex­u­ellt ofre­dande mot barn enligt 6 kap. 2 § tredje styc­ket, 5 §, 6 §, 8 §, 9 § eller 10 § första eller tredje styc­ket brotts­bal­ken,
   4. kon­takt för att träffa ett barn i sex­u­ellt syfte enligt 6 kap. 10 a § brotts­bal­ken, om det kan antas att brot­tet inte leder till endast böter,
   5. grovt bedrä­geri enligt 9 kap. 3 § brotts­bal­ken, om gär­ningen har begåtts med hjälp av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion,
   6. utpress­ning enligt 9 kap. 4 § första styc­ket brotts­bal­ken, om det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i tre måna­der,
   7. sabo­tage enligt 13 kap. 4 § brotts­bal­ken,
   8. mord­brand, all­män­far­lig öde­läg­gelse, kap­ning, sjö- eller luft­farts­sa­bo­tage eller flyg­plats­sa­bo­tage enligt 13 kap. 1 §, 3 § första eller andra styc­ket, 5 a § eller 5 b § brotts­bal­ken, om brot­tet inne­fat­tar sabo­tage enligt 4 § samma kapi­tel,
   9. mened enligt 15 kap. 1 § första styc­ket brotts­bal­ken, om det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i tre måna­der,
   10. grovt barn­por­no­gra­fibrott eller barn­por­no­gra­fibrott som inte är ringa enligt 16 kap. 10 a § brotts­bal­ken,
   11. över­grepp i rätts­sak eller skyd­dande av brotts­ling enligt 17 kap. 10 § första eller fjärde styc­ket eller 11 § första eller andra styc­ket brotts­bal­ken, om det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i tre måna­der,
   12. grovt skyd­dande av brotts­ling enligt 17 kap. 11 § tredje styc­ket brotts­bal­ken,
   13. brott mot med­bor­ger­lig fri­het enligt 18 kap. 5 § brotts­bal­ken,
   14. spi­o­neri, utlands­spi­o­neri, obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift, grov obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift eller olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het mot Sve­rige, mot främ­mande makt eller mot per­son enligt 19 kap. 5, 6 a, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brotts­bal­ken,
   15. grovt pen­ning­tvätts­brott eller närings­pen­ning­tvätt, grovt brott, enligt 5 § eller 7 § andra styc­ket lagen (2014:307) om straff för pen­ning­tvätts­brott,
   16. grovt insi­der­brott enligt 2 kap. 1 § tredje styc­ket lagen (2016:1307) om straff för mark­nads­miss­bruk på vär­de­pap­pers­mark­na­den,
   17. före­tags­spi­o­neri enligt 26 § lagen (2018:558) om före­tags­hem­lig­he­ter, om det finns anled­ning att anta att gär­ningen har begåtts på upp­drag av eller har under­stötts av en främ­mande makt eller av någon som har age­rat för en främ­mande makts räk­ning,
   18. del­ta­gande i en ter­ro­rist­or­ga­ni­sa­tion, sam­röre med en ter­ro­rist­or­ga­ni­sa­tion, finan­sie­ring av ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het, offent­lig upp­ma­ning till ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het, rekry­te­ring till ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het, utbild­ning för ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het eller resa för ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het enligt 4 a, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § ter­ro­rist­brottsla­gen (2022:666),
   19. för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett brott som avses i 1-5, 7, 8, 10 eller 12-18, om en sådan gär­ning är belagd med straff,
   20. för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett brott som avses i 6, 9 eller 11, om en sådan gär­ning är belagd med straff och det kan antas att gär­ning­ens straff­värde över­sti­ger fäng­else i tre måna­der,
   21. ett annat brott, om det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i två år, eller
   22. flera brott, om
      a) en och samma per­son är skä­li­gen miss­tänkt för samt­liga brott,
      b) det kan antas att den sam­lade brotts­lig­he­tens straff­värde över­sti­ger fäng­else i två år,
      c) det kan antas att vart och ett av brot­ten har utgjort ett led i en brotts­lig­het som har utö­vats i orga­ni­se­rad form eller sys­te­ma­tiskt, och
      d) det för vart och ett av brot­ten är före­skri­vet fäng­else i ett år eller mer.

Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion enligt denna para­graf får endast avse ett tele­fon­num­mer eller en annan adress eller en viss elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning som
   1. under den tid som till­stån­det avser inne­has eller har inne­hafts av den miss­tänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att använ­das av den miss­tänkte, eller
   2. det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att den miss­tänkte under den tid som till­stån­det avser har kon­tak­tat eller kom­mer att kon­takta. Lag (2023:534).

18 b §   Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion får även använ­das i syfte att utreda vem som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brott som avses i andra styc­ket, om åtgär­den är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen.

Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion enligt denna para­graf får använ­das vid en för­un­der­sök­ning om
   1. ett brott för vil­ket det inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i fyra år,
   2. grovt data­in­trång enligt 4 kap. 9 c § andra styc­ket brotts­bal­ken, om det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i ett år,
   3. våld­täkt eller våld­täkt mot barn enligt 6 kap. 1 § första styc­ket eller 4 § första eller andra styc­ket brotts­bal­ken,
   4. grovt bedrä­geri enligt 9 kap. 3 § brotts­bal­ken, om gär­ningen har begåtts med hjälp av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion och det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i ett år,
   5. utpress­ning enligt 9 kap. 4 § första styc­ket brotts­bal­ken, om det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i ett år,
   6. grov utpress­ning enligt 9 kap. 4 § andra styc­ket brotts­bal­ken,
   7. all­män­far­lig öde­läg­gelse eller grovt sabo­tage enligt 13 kap. 3 § första styc­ket eller 5 § brotts­bal­ken,
   8. krigs­an­stif­tan eller grovt utlands­spi­o­neri enligt 19 kap. 2 eller 6 b § brotts­bal­ken,
   9. grovt nar­ko­ti­kabrott enligt 3 § första styc­ket nar­ko­ti­ka­straff­la­gen (1968:64),
   10. grovt vapen­brott enligt 9 kap. 1 a § första styc­ket vapen­la­gen (1996:67),
   11. grov nar­ko­ti­ka­smugg­ling, grov vapen­smugg­ling eller grov smugg­ling av explo­siv vara enligt 6 § tredje styc­ket, 6 a § tredje styc­ket eller 6 b § tredje styc­ket lagen (2000:1225) om straff för smugg­ling,
   12. grovt brott enligt 29 a § första styc­ket lagen (2010:1011) om brand­far­liga och explo­siva varor,
   13. grovt pen­ning­tvätts­brott eller närings­pen­ning­tvätt, grovt brott, enligt 5 § eller 7 § andra styc­ket lagen (2014:307) om straff för pen­ning­tvätts­brott, om det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i ett år,
   14. ter­ro­rist­brott enligt 4 § ter­ro­rist­brottsla­gen (2022:666),
   15. ett brott som avses i 18 a § andra styc­ket 3, 4, 7, 8, 10, 13, 14, 17 eller 18,
   16. för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett brott som avses i 1, 3, 6-12, 14 eller 15, om en sådan gär­ning är belagd med straff,
   17. för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett brott som avses i 2, 4, 5 eller 13, om en sådan gär­ning är belagd med straff och det kan antas att gär­ning­ens straff­värde över­sti­ger fäng­else i ett år,
   18. ett annat brott, om det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i fyra år, eller
   19. flera brott, om
      a) det kan antas att samt­liga brott har begåtts av en och samma per­son,
      b) det kan antas att den sam­lade brotts­lig­he­tens straff­värde över­sti­ger fäng­else i fyra år,
      c) det kan antas att vart och ett av brot­ten har utgjort ett led i en brotts­lig­het som har utö­vats i orga­ni­se­rad form eller sys­te­ma­tiskt, och
      d) det för vart och ett av brot­ten inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i sex måna­der eller det är fråga om för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett sådant brott, om en sådan gär­ning är belagd med straff.

Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion enligt denna para­graf får endast avse ett tele­fon­num­mer eller en annan adress eller en viss elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning som
   1. det finns sär­skild anled­ning att anta att gär­nings­man­nen eller någon annan som har med­ver­kat till brot­tet eller brot­ten under den tid som till­stån­det avser har använt eller kom­mer att använda, eller
   2. det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att gär­nings­man­nen eller någon annan som har med­ver­kat till brot­tet eller brot­ten under den tid som till­stån­det avser har kon­tak­tat eller kom­mer att kon­takta. Lag (2023:534).

Hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion

19 §   Hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion inne­bär att upp­gif­ter i hem­lig­het häm­tas in om
   1. med­de­lan­den som i ett elektro­niskt kom­mu­ni­ka­tions­nät över­förs eller har över­förts till eller från ett tele­fon­num­mer eller en annan adress,
   2. vilka elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ningar som har fun­nits inom ett visst geo­gra­fiskt område, eller
   3. i vil­ket geo­gra­fiskt område en viss elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning finns eller har fun­nits.

Genom hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion får sådana med­de­lan­den som avses i första styc­ket 1 även hind­ras från att nå fram. Lag (2023:534).

19 a §   Hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion får använ­das om någon är skä­li­gen miss­tänkt för brott som avses i andra styc­ket och åtgär­den är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen.

Hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion enligt denna para­graf får använ­das vid en för­un­der­sök­ning om
   1. ett brott för vil­ket det inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i sex måna­der,
   2. data­in­trång enligt 4 kap. 9 c § första styc­ket brotts­bal­ken,
   3. barn­por­no­gra­fibrott som inte är ringa enligt 16 kap. 10 a § brotts­bal­ken,
   4. nar­ko­ti­kabrott enligt 1 § nar­ko­ti­ka­straff­la­gen (1968:64),
   5. nar­ko­ti­ka­smugg­ling enligt 6 § första styc­ket lagen (2000:1225) om straff för smugg­ling,
   6. för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett brott som avses i 1-5, om en sådan gär­ning är belagd med straff, eller
   7. andra brott som kan leda till hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion enligt 18 a § andra styc­ket.

Hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion enligt denna para­graf får endast avse ett tele­fon­num­mer eller en annan adress eller en viss elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning som
   1. under den tid som till­stån­det avser inne­has eller har inne­hafts av den miss­tänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att använ­das av den miss­tänkte, eller
   2. det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att den miss­tänkte under den tid som till­stån­det avser har kon­tak­tat eller kom­mer att kon­takta. Lag (2023:534).

19 b §   Hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion får även använ­das i syfte att utreda vem som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brott som avses i andra styc­ket, om åtgär­den är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen.

Hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion enligt denna para­graf får använ­das vid en för­un­der­sök­ning om
   1. ett brott som avses i 18 a § andra styc­ket 1-21, eller
   2. flera brott, om
      a) det kan antas att samt­liga brott har begåtts av en och samma per­son,
      b) det kan antas att den sam­lade brotts­lig­he­tens straff­värde över­sti­ger fäng­else i två år,
      c) det kan antas att vart och ett av brot­ten har utgjort ett led i en brotts­lig­het som har utö­vats i orga­ni­se­rad form eller sys­te­ma­tiskt, och
      d) det för vart och ett av brot­ten är före­skri­vet fäng­else i ett år eller mer. Lag (2023:534).

19 c §   Om det är av syn­ner­lig vikt för att loka­li­sera någon som är anhål­len eller häk­tad för brott som avses i 19 a § får hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion enligt 19 § ske i syfte att möj­lig­göra verk­stäl­lig­het av fri­hets­be­rö­van­det.

Vid tillämp­ningen av första styc­ket gäl­ler bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion. Det som sägs om den miss­tänkte ska då avse den efter­sökte.

Om det är fara i dröjs­mål, får till­stånd till hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion ges av åkla­ga­ren i avvak­tan på rät­tens beslut. Om åkla­ga­ren har gett ett sådant till­stånd gäl­ler det som sägs i 21 a § andra och tredje styc­kena. Lag (2024:327).

20 §   Har beteck­nats 27 kap. 21 b § genom lag (2023:534).

Hem­lig kame­raö­ver­vak­ning

20 a §   Hem­lig kame­raö­ver­vak­ning inne­bär att fjärr­styrda tv- kame­ror, andra optisk-​​elektro­niska instru­ment eller där­med jäm­för­bara utrust­ningar används för optisk per­so­nö­ver­vak­ning vid för­un­der­sök­ning i brott­mål, utan att upp­lys­ning om över­vak­ningen läm­nas. Lag (2023:534).

20 b §   Hem­lig kame­raö­ver­vak­ning får använ­das vid en för­un­der­sök­ning om brott som avses i 18 a § andra styc­ket, om någon är skä­li­gen miss­tänkt för brot­tet eller brot­ten och åtgär­den är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen.

Ett till­stånd till hem­lig kame­raö­ver­vak­ning enligt första styc­ket får endast avse en sådan plats där den miss­tänkte kan antas komma att uppe­hålla sig.

Trots andra styc­ket får ett till­stånd till hem­lig kame­raö­ver­vak­ning enligt första styc­ket avse den skä­li­gen miss­tänkte i stäl­let för en viss plats, om det finns sär­skilda skäl för det. Beslu­tet får då verk­stäl­las endast genom att över­vak­ningen rik­tas mot en plats där den miss­tänkte kan antas komma att uppe­hålla sig. De tek­niska hjälp­me­del som används får ald­rig pla­ce­ras på en plats som skyd­das mot intrång.
Lag (2023:534).

20 c §   Om det vid en för­un­der­sök­ning om brott som avses i andra styc­ket inte finns någon som är skä­li­gen miss­tänkt för brot­tet eller brot­ten, får hem­lig kame­raö­ver­vak­ning även använ­das i syfte att fast­ställa vem som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet eller brot­ten, om åtgär­den är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen.

Hem­lig kame­raö­ver­vak­ning enligt denna para­graf får använ­das vid en för­un­der­sök­ning om
   1. ett brott som avses i 18 a § andra styc­ket 1-21, eller
   2. flera brott, om
      a) det kan antas att samt­liga brott har begåtts av en och samma per­son,
      b) det kan antas att den sam­lade brotts­lig­he­tens straff­värde över­sti­ger fäng­else i två år,
      c) det kan antas att vart och ett av brot­ten har utgjort ett led i en brotts­lig­het som har utö­vats i orga­ni­se­rad form eller sys­te­ma­tiskt, och
      d) det för vart och ett av brot­ten är före­skri­vet fäng­else i ett år eller mer.

Hem­lig kame­raö­ver­vak­ning enligt denna para­graf får endast använ­das för att över­vaka en plats där brot­tet eller något av brot­ten har begåtts eller en nära omgiv­ning till en sådan plats. Lag (2023:534).

Hem­lig rums­av­lyss­ning

20 d §   Med hem­lig rums­av­lyss­ning avses avlyss­ning eller upp­tag­ning som
   1. görs i hem­lig­het och med ett tek­niskt hjälp­me­del som är avsett att återge ljud, och
   2. avser tal i enrum, sam­tal mel­lan andra eller för­hand­lingar vid sam­man­trä­den eller andra sam­man­koms­ter som all­män­he­ten inte har till­träde till.

Hem­lig rums­av­lyss­ning får använ­das vid en för­un­der­sök­ning om
   1. ett brott för vil­ket det inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i fyra år,
   2. spi­o­neri, utlands­spi­o­neri eller grovt utlands­spi­o­neri enligt 19 kap. 5, 6 a eller 6 b § brotts­bal­ken,
   3. före­tags­spi­o­neri enligt 26 § lagen (2018:558) om före­tags­hem­lig­he­ter, om det finns anled­ning att anta att gär­ningen har begåtts på upp­drag av eller har under­stötts av en främ­mande makt eller av någon som har age­rat för en främ­mande makts räk­ning och det kan antas att brot­tet inte leder till endast böter,
   4. för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett brott som avses i 1-3, om en sådan gär­ning är belagd med straff,
   5. ett annat brott, om det kan antas att brot­tets straff­värde över­sti­ger fäng­else i fyra år, eller
   6. flera brott, om
      a) en och samma per­son är skä­li­gen miss­tänkt för samt­liga brott,
      b) det kan antas att den sam­lade brotts­lig­he­tens straff­värde över­sti­ger fäng­else i fyra år,
      c) det kan antas att vart och ett av brot­ten har utgjort ett led i en brotts­lig­het som har utö­vats i orga­ni­se­rad form eller sys­te­ma­tiskt, och
      d) det för vart och ett av brot­ten inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i sex måna­der eller det är fråga om för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett sådant brott, om en sådan gär­ning är belagd med straff. Lag (2023:534).

20 e §   Hem­lig rums­av­lyss­ning får endast använ­das om någon är skä­li­gen miss­tänkt för brott som avses i 20 d § andra styc­ket och åtgär­den är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen.

Ett till­stånd till hem­lig rums­av­lyss­ning får endast avse en plats där det finns sär­skild anled­ning att anta att den miss­tänkte kom­mer att uppe­hålla sig. Till­stån­det får avse någon annan sta­dig­va­rande bostad än den miss­tänk­tes endast om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att den miss­tänkte kom­mer att uppe­hålla sig där.

Trots andra styc­ket får ett till­stånd till hem­lig rums­av­lyss­ning avse den skä­li­gen miss­tänkte i stäl­let för en viss plats, om det finns sär­skilda skäl för det. Beslu­tet får då verk­stäl­las endast genom att avlyss­ningen rik­tas mot en plats där det finns sär­skild anled­ning att anta att den miss­tänkte kom­mer att uppe­hålla sig. Avlyss­ningen får rik­tas mot någon annan sta­dig­va­rande bostad än den miss­tänk­tes endast om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att den miss­tänkte kom­mer att uppe­hålla sig där. De tek­niska hjälp­me­del som används får ald­rig pla­ce­ras på en plats som skyd­das mot intrång. Lag (2023:534).

Till­stånds­pröv­ning

21 §   Frå­gor om hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig kame­raö­ver­vak­ning och hem­lig rums­av­lyss­ning prö­vas av rät­ten på ansö­kan av åkla­ga­ren. Om en ansö­kan om hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning avser den skä­li­gen miss­tänkte i stäl­let för en viss plats, ska åkla­ga­ren i sam­band med ansö­kan före­slå sådana vill­kor som avses i sjätte styc­ket.

I ett beslut att tillåta åtgär­der enligt första styc­ket ska det anges vil­ken tid till­stån­det avser. Tiden får inte bestäm­mas längre än nöd­vän­digt. När det gäl­ler tid som infal­ler efter beslu­tet får tiden inte över­stiga en månad från dagen för beslu­tet.

I ett till­stånd till hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion eller hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion ska det anges vil­ket tele­fon­num­mer eller annan adress, vil­ken elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning eller vil­ket geo­gra­fiskt område till­stån­det avser. Det ska vidare sär­skilt anges om åtgär­den får verk­stäl­las utan­för all­mänt till­gäng­liga elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­nät.

I ett till­stånd till hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning ska det anges vil­ken plats till­stån­det gäl­ler. Om till­stån­det avser den skä­li­gen miss­tänkte, ska i stäl­let det anges i beslu­tet. Om till­stån­det är för­e­nat med ett till­trä­des­till­stånd enligt 25 a §, ska även det anges i beslu­tet.

I ett beslut att tillåta hem­lig rums­av­lyss­ning ska det också anges vem som är skä­li­gen miss­tänkt för brot­tet eller brot­ten.

I ett beslut att tillåta åtgär­der enligt första styc­ket ska det, när det finns skäl till detta, också i övrigt anges vill­kor för att till­go­dose intres­set av att enskil­das per­son­liga integri­tet inte kränks i onö­dan. I ett till­stånd till hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning som avser den skä­li­gen miss­tänkte ska sådana vill­kor all­tid anges.
Lag (2023:534).

21 a §   Om det kan befa­ras att det skulle med­föra en för­dröj­ning av väsent­lig bety­delse för utred­ningen att inhämta rät­tens till­stånd i en fråga om hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning, får till­stånd till åtgär­den ges av åkla­ga­ren i avvak­tan på rät­tens beslut.

Om åkla­ga­ren har gett ett sådant till­stånd, ska han eller hon sna­rast möj­ligt skrift­ligt anmäla beslu­tet till rät­ten. I anmä­lan ska skä­len för åtgär­den anges. Rät­ten ska skynd­samt pröva ären­det. Om rät­ten fin­ner att det inte finns skäl för åtgär­den, ska den upp­häva beslu­tet.

Om åkla­ga­rens beslut har verk­ställts innan rät­ten gjort en pröv­ning som avses i andra styc­ket, ska rät­ten pröva om det fun­nits skäl för åtgär­den. Om rät­ten fin­ner att det sak­nats sådana skäl, får de inhäm­tade upp­gif­terna inte använ­das i en brotts­ut­red­ning till nack­del för den som har omfat­tats av avlyss­ningen eller över­vak­ningen, eller för någon annan som upp­gif­terna avser. Lag (2023:534).

Vissa gemen­samma bestäm­mel­ser

21 b §   Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion eller hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion får inte avse med­de­lan­den som endast över­förs eller har över­förts i ett elektro­niskt kom­mu­ni­ka­tions­nät som med hän­syn till sin begrän­sade omfatt­ning och omstän­dig­he­terna i övrigt får anses vara av mindre bety­delse från all­män kom­mu­ni­ka­tions­syn­punkt.
Lag (2023:534).

22 §   Hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion får inte avse tele­fon­sam­tal eller andra med­de­lan­den där någon som ytt­rar sig, på grund av bestäm­mel­serna i 36 kap. 5 § andra-​​sjätte styc­kena, inte skulle ha kun­nat höras som vittne om det som har sagts eller på annat sätt kom­mit fram. Om det under avlyss­ningen kom­mer fram att det är fråga om ett sådant sam­tal eller med­de­lande, ska avlyss­ningen ome­del­bart avbry­tas.

Hem­lig rums­av­lyss­ning får inte avse sam­tal eller annat tal där någon som angetts i första styc­ket talar. Om det under rums­av­lyss­ningen kom­mer fram att det är fråga om ett sådant sam­tal eller tal, ska avlyss­ningen ome­del­bart avbry­tas.

Upp­tag­ningar och upp­teck­ningar ska ome­del­bart för­stö­ras i de delar som de omfat­tas av för­bud enligt första eller andra styc­ket. Lag (2014:1419).

22 a §   Ett till­stånd till hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning får inte avse
   1. en plats som sta­dig­va­rande används eller är sär­skilt avsedd att använ­das för verk­sam­het som tyst­nads­plikt gäl­ler för enligt 3 kap. 3 § tryck­fri­hets­för­ord­ningen eller 2 kap. 3 § ytt­ran­de­fri­hets­grund­la­gen,
   2. en plats som sta­dig­va­rande används eller är sär­skilt avsedd att använ­das för verk­sam­het som bedrivs av advo­ka­ter, läkare, tand­lä­kare, barn­mors­kor, sjuk­skö­ters­kor, psy­ko­lo­ger, psy­ko­te­ra­peu­ter eller famil­je­råd­gi­vare enligt soci­al­tjänst­la­gen (2001:453), eller
   3. en plats som sta­dig­va­rande används eller är sär­skilt avsedd att använ­das av präs­ter inom tros­sam­fund eller av dem som har mot­sva­rande ställ­ning inom sådana sam­fund, för bikt eller enskild själa­vård.

Om ett till­stånd till hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning avser den skä­li­gen miss­tänkte i stäl­let för en viss plats, får de tek­niska hjälp­me­del som används inte pla­ce­ras på sådana plat­ser som avses i första styc­ket. Över­vak­ningen eller avlyss­ningen får inte hel­ler rik­tas mot sådana plat­ser. Lag (2023:534).

23 §   Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning, ska åkla­ga­ren eller rät­ten ome­del­bart upp­häva beslu­tet. Lag (2014:1419).

23 a §   Åkla­gare får besluta att upp­gif­ter som har kom­mit fram vid använd­ning av hem­liga tvångs­me­del enligt detta kapi­tel får använ­das för ett annat ända­mål än det som har legat till grund för åtgär­den. Lag (2023:534).

24 §   En upp­tag­ning eller upp­teck­ning som har gjorts vid hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning ska grans­kas sna­rast möj­ligt. I fråga om sådan gransk­ning tilläm­pas 12 § första styc­ket.

Upp­tag­ningar och upp­teck­ningar som avses i första styc­ket ska beva­ras till dess de för­un­der­sök­ningar där de använts har lagts ned eller avslu­tats eller, om åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slut­ligt. I de delar som upp­tag­ning­arna och upp­teck­ning­arna är av bety­delse för att för­hindra före­stå­ende brott ska de beva­ras så länge det behövs för att för­hindra brott.

När upp­gif­ter inte längre ska beva­ras enligt andra styc­ket ska de för­stö­ras. Om den miss­tänkte med­ger det får de för­stö­ras tidi­gare. Lag (2023:534).

25 §   När till­stånd till hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion eller hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion har läm­nats, får de tek­niska hjälp­me­del som behövs för åtgär­den använ­das.

I 9 kap. lagen (2022:482) om elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion finns bestäm­mel­ser om hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion och hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion som gäl­ler för den som dri­ver verk­sam­het som avses i den lagen.
Lag (2022:484).

Till­trä­des­till­stånd

25 a §   Vid hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning får den verk­stäl­lande myn­dig­he­ten, efter sär­skilt till­stånd, i hem­lig­het skaffa sig till­träde till och instal­lera tek­niska hjälp­me­del på en plats som annars skyd­das mot intrång.

Ett till­trä­des­till­stånd enligt första styc­ket får endast avse den plats som ska över­va­kas eller avlyss­nas eller, om det finns sär­skilda skäl, en plats som direkt angrän­sar till den plat­sen. Ett till­stånd att skaffa sig till­träde till en sådan angrän­sande plats får dock inte avse någon annan sta­dig­va­rande bostad än den miss­tänk­tes. Ett till­stånd som avser hem­lig kame­raö­ver­vak­ning får ald­rig avse till­träde för instal­la­tion av tek­niska hjälp­me­del i någons sta­dig­va­rande bostad.

Om ett till­trä­des­till­stånd avser ett for­don, får den verk­stäl­lande myn­dig­he­ten, om det behövs, till­fäl­ligt flytta for­do­net i sam­band med till­trä­det.

Om ett tek­niskt hjälp­me­del har instal­le­rats med stöd av ett till­trä­des­till­stånd, ska hjälp­med­let tas bort eller göras obruk­bart så snart som möj­ligt efter det att tiden för till­stån­det har gått ut eller till­stån­det har upp­hävts.

När ett beslut om hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning verk­ställs får olä­gen­het eller skada inte för­or­sa­kas utö­ver vad som är abso­lut nöd­vän­digt.
Lag (2023:534).

Offent­ligt ombud

26 §   Offent­liga ombud ska bevaka enskil­das integri­tets­in­tres­sen i ären­den hos dom­stol om hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig kame­raö­ver­vak­ning och hem­lig rums­av­lyss­ning.

Ett offent­ligt ombud har rätt att ta del av det som före­kom­mer i ären­det, yttra sig i ären­det och över­klaga rät­tens beslut.
Lag (2023:534).

27 §   Rege­ringen för­ord­nar för tre år i sän­der per­so­ner som kan tjänst­göra som offent­liga ombud. Under treårs­pe­ri­o­den får vid behov ytter­li­gare per­so­ner för­ord­nas för åter­stå­ende del av peri­o­den.

Ett offent­ligt ombud ska vara svensk med­bor­gare och ska vara eller ha varit advo­kat eller ha varit ordi­na­rie domare. Ett offent­ligt ombud får inte vara i kon­kurs­till­stånd eller ha för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken.

Rege­ringen ska inhämta för­slag på lämp­liga kan­di­da­ter från Sve­ri­ges advo­kat­sam­fund och Domar­nämn­den.

Ett offent­ligt ombud får trots att rege­ring­ens för­ord­nande har upp­hört slut­föra pågående upp­drag. Lag (2008:420).

28 §   När en ansö­kan eller anmä­lan om hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning har kom­mit in till rät­ten, ska rät­ten så snart som möj­ligt utse ett offent­ligt ombud i ären­det och hålla ett sam­man­träde. Vid sam­man­trä­det ska åkla­ga­ren och det offent­liga ombu­det när­vara.

Ett upp­drag som offent­ligt ombud gäl­ler även i högre rätt.
Lag (2014:1419).

28 a §   Om rät­ten har med­de­lat till­stånd till hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, och till­stån­det alltjämt gäl­ler, får rät­ten pröva en ansö­kan eller anmä­lan om ytter­li­gare till­stånd som avser samma per­son utan att utse ett offent­ligt ombud och utan att hålla sam­man­träde om
   1. ansö­kan eller anmä­lan grun­das på samma omstän­dig­he­ter men avser ett annat tele­fon­num­mer eller en annan adress eller en annan elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning än det tidi­gare till­stån­det, och
   2. ett sam­man­träde skulle vara utan bety­delse för rät­tens pröv­ning av ansö­kan eller anmä­lan.

Ett till­stånd enligt första styc­ket får inte avse någon annan tid än det tidi­gare till­stån­det.

När rät­ten har prö­vat en ansö­kan eller anmä­lan enligt första styc­ket ska ett offent­ligt ombud skynd­samt utses och under­rät­tas om beslu­tet. Lag (2020:728).

29 §   I fråga om ersätt­ning till offent­ligt ombud tilläm­pas bestäm­mel­serna i 21 kap. 10 § första och andra styc­kena samt 10 a §. Lag (2003:1146).

30 §   Den som för­ord­nats som offent­ligt ombud i ett ärende får inte obe­hö­ri­gen röja vad han eller hon i ären­det fått kän­ne­dom om. Lag (2003:1146).

Under­rät­telse till enskild

31 §   Den som är eller har varit miss­tänkt för brott ska, om inte annat föl­jer av 33 §, under­rät­tas om sådan hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning som han eller hon har utsatts för.

Om avlyss­ning eller över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion har avsett ett tele­fon­num­mer eller en annan adress eller en viss elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning som inne­has av någon annan än den miss­tänkte, ska även inne­ha­va­ren under­rät­tas. Detta gäl­ler dock inte om annat föl­jer av 33 §.

Om kame­raö­ver­vak­ning eller rums­av­lyss­ning har avsett eller rik­tats mot en plats som inne­has av någon annan än den miss­tänkte och som all­män­he­ten inte har till­träde till, ska även inne­ha­va­ren av plat­sen under­rät­tas om inte annat föl­jer av 33 §. En under­rät­telse till inne­ha­va­ren behö­ver inte läm­nas om över­vak­ningen eller avlyss­ningen har avsett den skä­li­gen miss­tänkte och integri­tets­in­trånget för inne­ha­va­ren kan antas vara ringa.

En under­rät­telse ska läm­nas så snart det kan ske utan men för utred­ningen, dock senast en månad efter det att för­un­der­sök­ningen avslu­ta­des.

En under­rät­telse behö­ver inte läm­nas till den som enligt 23 kap. 18 §, 18 a §, 24 kap. 9 a § eller på något annat sätt redan har fått del av eller till­gång till upp­gif­terna. Någon under­rät­telse behö­ver inte hel­ler läm­nas om den med hän­syn till omstän­dig­he­terna uppen­bart är utan bety­delse.
Lag (2024:327).

32 §   En under­rät­telse enligt 31 § ska inne­hålla upp­gif­ter om vil­ket tvångs­me­del som har använts och när det har skett. Den som är eller har varit miss­tänkt för brott ska få upp­gift om vil­ken brotts­miss­tanke som har legat till grund för åtgär­den eller som åtgär­den har lett till. Den som inte är eller har varit miss­tänkt för brott ska få upp­gift om detta.

En under­rät­telse om hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion eller hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion ska även inne­hålla en upp­gift om vil­ket tele­fon­num­mer eller annan adress eller vil­ken elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning som avlyss­ningen eller över­vak­ningen har avsett. En under­rät­telse om hem­lig kame­raö­ver­vak­ning eller hem­lig rums­av­lyss­ning ska även inne­hålla en upp­gift om vil­ken plats som har över­va­kats eller avlyss­nats.
Lag (2014:1419).

33 §   Om det gäl­ler sek­re­tess enligt 15 kap. 1 eller 2 §, 18 kap. 1, 2 eller 3 § eller 35 kap. 1 eller 2 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400) för upp­gif­ter som avses i 32 §, ska en under­rät­telse enligt 31 § skju­tas upp till dess att sek­re­tess inte längre gäl­ler.

Om det på grund av sek­re­tess eller risk för men för utred­ningen inte har kun­nat läm­nas någon under­rät­telse inom ett år och sex måna­der från det att tvångs­me­delsan­vänd­ningen avslu­ta­des, ska frå­gan om under­rät­telse prö­vas slut­ligt. En under­rät­telse ska då bara läm­nas om sek­re­tess inte längre gäl­ler och om det kan ske utan men för utred­ningen.

En under­rät­telse enligt 31 § ska inte läm­nas, om för­un­der­sök­ningen angår
   1. brott som avses i 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brotts­bal­ken, om brot­tet inne­fat­tar sabo­tage enligt 4 § samma kapi­tel,
   2. brott som avses i 13 kap. 4 eller 5 § brotts­bal­ken,
   3. brott som avses i 18 kap. 1, 3, 5 eller 6 § eller 19 kap. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 6 a, 6 b, 7, 8, 9, 10, 10 a, 10 b, 12 eller 13 § brotts­bal­ken,
   4. brott som avses i 3 eller 4 kap. brotts­bal­ken, om brot­tet är av det slag som anges i 18 kap. 2 § eller 19 kap. 11 § samma balk,
   5. brott som avses i 26 § lagen (2018:558) om före­tags­hem­lig­he­ter, om det finns anled­ning att anta att gär­ningen har begåtts på upp­drag av eller har under­stötts av en främ­mande makt eller av någon som har age­rat för en främ­mande makts räk­ning,
   6. brott som avses i 4, 4 a, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § ter­ro­rist­brottsla­gen (2022:666), eller
   7. för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till brott som anges i 1-6 eller under­lå­ten­het att avslöja sådant brott, om gär­ningen är belagd med straff.

En under­rät­telse enligt 31 § ska inte hel­ler läm­nas om den per­son som under­rät­tel­sen avser har avli­dit eller om den juri­diska per­son som under­rät­tel­sen avser har upp­hört.
Lag (2024:327).

Behö­rig dom­stol för pröv­ning av vissa frå­gor om hem­liga tvångs­me­del

34 §   Frå­gor om till­stånd till hem­lig avlyss­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig över­vak­ning av elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion, hem­lig kame­raö­ver­vak­ning, hem­lig rums­av­lyss­ning eller kvar­hål­lande av för­sän­delse enligt 9 § eller 9 a § andra styc­ket får vid en för­un­der­sök­ning om föl­jande brott, utö­ver av dom­stol som före­skrivs i 19 kap., prö­vas av Stock­holms tings­rätt:
   1. sabo­tage eller grovt sabo­tage enligt 13 kap. 4 eller 5 § brotts­bal­ken,
   2. mord­brand, grov mord­brand, all­män­far­lig öde­läg­gelse, grov all­män­far­lig öde­läg­gelse, kap­ning, sjö- eller luft­farts­sa­bo­tage eller flyg­plats­sa­bo­tage enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brotts­bal­ken, om brot­tet inne­fat­tar sabo­tage enligt 4 § samma kapi­tel,
   3. upp­ror, väp­nat hot mot lag­lig ord­ning eller brott mot med­bor­ger­lig fri­het enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 § brotts­bal­ken,
   4. hög­för­rä­deri, krigs­an­stif­tan, spi­o­neri, grovt spi­o­neri, utlands­spi­o­neri, grovt utlands­spi­o­neri, obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift, grov obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift eller olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het mot Sve­rige, mot främ­mande makt eller mot per­son enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6, 6 a, 6 b, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brotts­bal­ken,
   5. före­tags­spi­o­neri enligt 26 § lagen (2018:558) om före­tags­hem­lig­he­ter, om det finns anled­ning att anta att gär­ningen har begåtts på upp­drag av eller har under­stötts av en främ­mande makt eller av någon som har age­rat för en främ­mande makts räk­ning,
   6. ter­ro­rist­brott, del­ta­gande i en ter­ro­rist­or­ga­ni­sa­tion, sam­röre med en ter­ro­rist­or­ga­ni­sa­tion, finan­sie­ring av ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het, offent­lig upp­ma­ning till ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het, rekry­te­ring till ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het, utbild­ning för ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het eller resa för ter­ro­rism eller sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het enligt 4, 4 a, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § ter­ro­rist­brottsla­gen (2022:666), eller
   7. för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett brott som avses i 1-6, om en sådan gär­ning är belagd med straff.
Lag (2023:534).

Doku­men­ta­tion

35 §   Beslut och åtgär­der som rör hem­liga tvångs­me­del enligt detta kapi­tel ska doku­men­te­ras. Lag (2023:534).

/Rubri­ken upp­hör att gälla U:2025-​07-01/

28 kap. Om hus­rann­sa­kan, genom­sök­ning på distans, kropps­vi­si­ta­tion och kropps­be­sikt­ning

/Rubri­ken trä­der i kraft I:2025-​07-01/

28 kap. Om hus­rann­sa­kan, genom­sök­ning på distans, kropps­vi­si­ta­tion, kropps­be­sikt­ning och vissa andra åtgär­der

1 §   Om det finns anled­ning att anta att ett brott har begåtts på vil­ket fäng­else kan följa, får hus­rann­sa­kan före­tas i hus, rum eller slu­tet för­va­rings­ställe för att söka efter före­mål som kan tas i beslag eller i för­var eller som kan använ­das för att utföra en genom­sök­ning på distans eller annars för att utröna omstän­dig­he­ter som kan vara av bety­delse för utred­ning om brot­tet eller om utvid­gat för­ver­kande enligt 36 kap. 6 § brotts­bal­ken.

Hos någon annan än den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet får hus­rann­sa­kan dock före­tas bara om brot­tet har begåtts hos honom eller henne eller om den miss­tänkte har gri­pits där eller om det annars finns syn­ner­lig anled­ning att det vid hus­rann­sa­kan ska anträf­fas före­mål som kan tas i beslag eller i för­var eller att annan utred­ning om brot­tet eller om utvid­gat för­ver­kande enligt 36 kap. 6 § brotts­bal­ken kan vin­nas.

För hus­rann­sa­kan hos den miss­tänkte får hans eller hen­nes sam­tycke inte åbe­ro­pas i något fall, om inte den miss­tänkte själv har begärt att hus­rann­sa­kan ska göras. Lag (2024:784).

2 §    /Upp­hör att gälla U:2025-​07-01/ För efter­sö­kande av den som skall gri­pas, anhål­las eller häk­tas, häm­tas till för­hör eller till instäl­lelse vid rät­ten eller under­kas­tas kropps­vi­si­ta­tion eller kropps­be­sikt­ning får hus­rann­sa­kan före­tas hos honom, eller hos någon annan om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att den sökte uppe­hål­ler sig där. Det­samma gäl­ler i fråga om en till­ta­lad som söks för del­giv­ning av stäm­ning eller kal­lelse till för­hand­ling, om för­sök till del­giv­ning har miss­lyc­kats eller bedöms som utsikts­lösa. Lag (1995:637).

2 §    /Trä­der i kraft I:2025-​07-01/ För att söka efter den som ska gri­pas, anhål­las, häk­tas, häm­tas till för­hör eller till instäl­lelse vid rät­ten eller under­kas­tas kropps­vi­si­ta­tion, kropps­be­sikt­ning eller upp­tag­ning av fin­gerav­tryck och andra under­lag som anges i 14 § får hus­rann­sa­kan göras hos honom eller henne, eller hos någon annan om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att den sökte uppe­hål­ler sig där. Det­samma gäl­ler i fråga om en till­ta­lad som söks för del­giv­ning av stäm­ning eller kal­lelse till för­hand­ling, om för­sök till del­giv­ning har miss­lyc­kats eller bedöms som utsikts­lösa. Lag (2025:128).

2 a §   För att söka efter någon som skall gri­pas, anhål­las eller häk­tas som miss­tänkt för brott, för vil­ket inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i fyra år, eller för­sök till sådant brott, får hus­rann­sa­kan före­tas i trans­port­me­del på viss plats, om det finns sär­skild anled­ning att anta att den sökte kan komma att pas­sera plat­sen.
Lag (1991:666).

3 §   I en lokal som är till­gäng­lig för all­män­he­ten får för ända­mål som avses i 1 eller 2 § hus­rann­sa­kan ske också i annat fall än som avses där.

I en lokal som bru­kar använ­das gemen­samt av per­so­ner som kan antas ägna sig åt brotts­lig verk­sam­het får för ända­mål som avses i 1 eller 2 § hus­rann­sa­kan ske, om det före­kom­mer anled­ning att brott har för­ö­vats för vil­ket det är före­skri­vet fäng­else ett år eller där­ö­ver och det finns sär­skild anled­ning att anta att ända­må­let med rann­sak­ningen kom­mer att upp­fyl­las.
Detta gäl­ler dock inte lokal som huvud­sak­li­gen utgör bostad.

Bestäm­mel­sen i andra styc­ket gäl­ler också utrym­men och for­don som finns i ome­del­bar anslut­ning till loka­len och bru­kas av dem som använ­der loka­len. Lag (1999:72).

3 a §   Hus­rann­sa­kan får beslu­tas endast om skä­len för åtgär­den upp­vä­ger det intrång eller men i övrigt som åtgär­den inne­bär för den miss­tänkte eller för något annat mot­stå­ende intresse. Lag (1989:650).

4 §   För­ord­nande om hus­rann­sa­kan med­de­las, utom i fall som avses i tredje styc­ket, av under­sök­nings­le­da­ren, åkla­ga­ren eller rät­ten. För­ord­nande om hus­rann­sa­kan för del­giv­ning ska all­tid med­de­las av rät­ten. Kan i annat fall hus­rann­sa­kan antas bli av stor omfatt­ning eller med­föra syn­ner­lig olä­gen­het för den hos vil­ken åtgär­den före­tas, bör, om det inte är fara i dröjs­mål, åtgär­den inte vid­tas utan rät­tens för­ord­nande.

Fråga om hus­rann­sa­kan får rät­ten ta upp på yrkande av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren. Efter åta­let får rät­ten även på yrkande av mål­sä­gande eller själv­mant ta upp en sådan fråga. Fråga om hus­rann­sa­kan för del­giv­ning tas upp av rät­ten själv­mant eller på yrkande av Polis­myn­dig­he­ten eller åkla­ga­ren.

För­ord­nande om hus­rann­sa­kan för efter­sö­kande av den som ska häk­tas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje styc­ket eller häm­tas till instäl­lelse vid rät­ten med­de­las av Polis­myn­dig­he­ten eller polis­man enligt bestäm­mel­ser i polisla­gen (1984:387). Lag (2014:649).

5 §   En polis­man får företa hus­rann­sa­kan utan för­ord­nande enligt 4 §, om det är fara i dröjs­mål. Detta gäl­ler dock inte hus­rann­sa­kan för del­giv­ning. Lag (1995:637).

6 §   Vid hus­rann­sa­kan må olä­gen­het eller skada ej för­or­sa­kas utö­ver vad som är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt.

Rum eller för­va­rings­ställe må, om det erfordras, öpp­nas med våld. Har så skett, skall det efter för­rätt­ningen på lämp­ligt sätt åter till­slu­tas.

Hus­rann­sa­kan må ej utan sär­skilt skäl verk­stäl­las mel­lan kloc­kan nio efter­mid­da­gen och kloc­kan sex för­mid­da­gen.

7 §   Vid hus­rann­sa­kan skall såvitt möj­ligt ett av för­rätt­nings­man­nen anmo­dat tro­vär­digt vittne när­vara. För­rätt­nings­man­nen äge anlita erfor­der­ligt biträde av sak­kun­nig eller annan.

Den, hos vil­ken hus­rann­sa­kan före­ta­ges, eller, om han ej är till­stä­des, hans hem­ma­va­rande hus­folk skall erhålla till­fälle att över­vara för­rätt­ningen så ock att till­kalla vittne, dock utan att under­sök­ningen där­i­ge­nom uppe­hål­les. Har var­ken han eller någon av hans hus­folk eller av dem till­kal­lat vittne när­va­rit, skall han, så snart det kan ske utan men för utred­ningen, under­rät­tas om den vid­tagna åtgär­den.

Vid för­rätt­ningen må mål­sä­gande eller hans ombud tillå­tas att när­vara för att till­han­dagå med nödiga upp­lys­ningar; dock skall till­ses, att mål­sä­gan­den eller ombu­det icke i vidare mån än för ända­må­let erfordras vin­ner kän­ne­dom om för­hål­lande, som där­vid yppas.

8 §   Post- eller tele­graf­för­sän­delse, han­dels­bok eller annan enskild hand­ling, som anträf­fas vid hus­rann­sa­kan, må icke när­mare under­sö­kas, ej hel­ler brev eller annan slu­ten hand­ling öpp­nas i annan ord­ning än i 27 kap. 12 § första styc­ket sägs.

9 §   Över hus­rann­sa­kan skall föras pro­to­koll, vari angi­ves änd­må­let med för­rätt­ningen och vad där­vid före­kom­mit.

Den, hos vil­ken hus­rann­sa­kan före­ta­gits, äge på begä­ran erhålla bevis därom, inne­hål­lande även upp­gift å det brott miss­tan­ken avser.

10 §   För ända­mål, som sägs i 1 eller 2 §, äge under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren så ock polis­man före­taga under­sök­ning å annat ställe än i 1 § avses, även om det icke är till­gäng­ligt för all­män­he­ten.

Genom­sök­ning på distans

10 a §   Genom­sök­ning på distans inne­bär att söka efter hand­lingar som finns lag­rade i ett avläs­nings­bart infor­ma­tions­sy­stem utan­för den elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning som används för att utföra genom­sök­ningen. Lag (2022:316).

10 b §   Om det finns anled­ning att anta att ett brott har begåtts på vil­ket fäng­else kan följa får en genom­sök­ning på distans utfö­ras för att söka efter hand­lingar som kan vara av bety­delse för utred­ning om brot­tet eller om utvid­gat för­ver­kande enligt 36 kap. 6 § brotts­bal­ken.

Genom­sök­ning på distans får utfö­ras i ett avläs­nings­bart infor­ma­tions­sy­stem som den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet kan antas ha använt. Även i annat fall får en genom­sök­ning på distans utfö­ras om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att det går att påträffa hand­lingar som avses i första styc­ket.

Genom­sök­ning på distans får endast utfö­ras genom auten­ti­se­ring i det avläs­nings­bara infor­ma­tions­sy­stem som åtgär­den avser.
Lag (2024:784).

10 c §   Genom­sök­ning på distans får inte avse upp­gif­ter som enligt 27 kap. 2 § hind­rar beslag.

Om det vid en genom­sök­ning på distans kom­mer fram upp­gif­ter som omfat­tas av första styc­ket ska genom­sök­ningen ome­del­bart avbry­tas i den del den avser sådana upp­gif­ter. Lag (2022:316).

10 d §   Beslut om genom­sök­ning på distans fat­tas av under­sök­nings­le­da­ren, åkla­ga­ren eller rät­ten. En polis­man får vidta åtgär­den även utan ett sådant beslut, om det är fara i dröjs­mål och genom­sök­ningen inte kan antas bli av stor omfatt­ning eller med­föra syn­ner­lig olä­gen­het för den som drab­bas av åtgär­den.

Om genom­sök­ningen kan antas bli av stor omfatt­ning eller med­föra syn­ner­lig olä­gen­het för den som drab­bas av åtgär­den bör, om det inte är fara i dröjs­mål, åtgär­den inte vid­tas utan rät­tens beslut.

Fråga om genom­sök­ning på distans får tas upp av rät­ten på begä­ran av under­sök­nings­le­da­ren eller åkla­ga­ren. Efter åta­let får rät­ten även på yrkande av mål­sä­gan­den eller själv­mant ta upp en sådan fråga. Lag (2022:316).

10 e §   Om en genom­sök­ning på distans verk­ställs vid en hus­rann­sa­kan ska 7 § tilläm­pas i fråga om rätt till när­varo vid genom­sök­ningen.

I andra fall än som avses i första styc­ket, får den när­vara som kan antas ha använt det avläs­nings­bara infor­ma­tions­sy­stem som genom­sök­ningen avser, om det kan antas att det i infor­ma­tions­sy­ste­met finns upp­gif­ter som enligt 27 kap. 2 § hind­rar beslag.

Det som sägs i första och andra styc­kena gäl­ler inte om det finns sär­skilda skäl mot när­varo.

I övrigt ska 27 kap. 11 b § tredje styc­ket och 11 c § tilläm­pas vid en genom­sök­ning på distans. Lag (2022:316).

10 f §   Om det kan antas att utred­ningen annars för­svå­ras, är den som när­va­rar vid en genom­sök­ning på distans skyl­dig att på till­sä­gelse till­fäl­ligt lämna ifrån sig annan elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tions­ut­rust­ning än sådan som används för att utföra genom­sök­ningen och som han eller hon bär med sig eller har på sig. Om han eller hon väg­rar, får en polis­man till­fäl­ligt omhän­derta utrust­ningen.

Om det är nöd­vän­digt för att söka efter sådan utrust­ning som anges i första styc­ket och det är före­skri­vet fäng­else för brot­tet, får en polis­man kropps­vi­si­tera den som är skä­li­gen miss­tänkt för brot­tet. Någon annan än den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet får kropps­vi­si­te­ras endast om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att utred­ningen annars kom­mer att för­svå­ras. Lag (2022:316).

10 g §   Om en genom­sök­ning på distans har utförts utan att den som drab­bats av åtgär­den har varit när­va­rande ska han eller hon, så snart det kan ske utan men för utred­ningen, under­rät­tas om åtgär­den. Lag (2022:316).

10 h §   En genom­sök­ning på distans ska pro­to­koll­fö­ras. I pro­to­kol­let ska föl­jande anges:
   - ända­må­let med åtgär­den,
   - när åtgär­den påbör­ja­des och avslu­ta­des,
   - om åtgär­der enligt 10 f § har vid­ta­gits, och
   - vad som i övrigt före­kom­mit vid genom­sök­ningen.

Den som har drab­bats av en genom­sök­ning på distans har rätt att på begä­ran få ett bevis om åtgär­den. Bevi­set ska även inne­hålla upp­gift om det brott som miss­tan­ken avser.
Lag (2022:316).

10 i §   Bestäm­mel­serna i 1 § tredje styc­ket, 3 a § och 8 § om hus­rann­sa­kan ska tilläm­pas även i fråga om genom­sök­ning på distans. Lag (2022:316).

Kropps­vi­si­ta­tion och kropps­be­sikt­ning

11 §   Om det finns anled­ning att anta att ett brott har begåtts på vil­ket fäng­else kan följa, får kropps­vi­si­ta­tion göras på den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet för att söka efter före­mål som kan tas i beslag eller i för­var eller som kan använ­das för att utföra en genom­sök­ning på distans. Kropps­vi­si­ta­tion får också annars göras för att utröna omstän­dig­he­ter som kan vara av bety­delse för utred­ning om brot­tet eller om utvid­gat för­ver­kande enligt 36 kap. 6 § brotts­bal­ken.

Någon annan än den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för brot­tet får kropps­vi­si­te­ras endast om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att det där­i­ge­nom kom­mer att anträf­fas sådana före­mål som avses i första styc­ket eller att det annars är av bety­delse för utred­ningen om brot­tet eller om utvid­gat för­ver­kande enligt 36 kap. 6 § brotts­bal­ken.

Med kropps­vi­si­ta­tion avses en under­sök­ning av klä­der och annat som någon bär på sig samt av väs­kor, paket och andra före­mål som någon har med sig. Lag (2024:784).

12 §    /Upp­hör att gälla U:2025-​07-01/ Den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för ett brott på vil­ket fäng­else kan följa, får kropps­be­sik­ti­gas
   1. för de ända­mål som anges i 11 §,
   2. enligt bestäm­mel­serna i 12 a §, eller
   3. för utred­ning om hans eller hen­nes ålder, om den har bety­delse för om påföljd får dömas ut eller bety­delse för påföljds­frå­gan i övrigt.

I den omfatt­ning och för det ända­mål som anges i 12 b § får även en annan per­son än den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för ett brott kropps­be­sik­ti­gas.

Med kropps­be­sikt­ning avses under­sök­ning av män­ni­sko­krop­pens yttre och inre samt att prov tas från män­ni­sko­krop­pen och under­söks. En kropps­be­sikt­ning får inte utfö­ras så att den som under­söks ris­ke­rar fram­tida ohälsa eller skada.
Lag (2017:435).

12 §    /Trä­der i kraft I:2025-​07-01/ Den som är skä­li­gen miss­tänkt för ett brott på vil­ket fäng­else kan följa, får kropps­be­sik­ti­gas
   1. för att söka efter före­mål som kan tas i beslag eller i för­var eller som kan använ­das för att utföra en genom­sök­ning på distans,
   2. för att utröna omstän­dig­he­ter som kan vara av bety­delse för utred­ning om brot­tet eller om utvid­gat för­ver­kande enligt 36 kap. 6 § brotts­bal­ken, eller
   3. för utred­ning om den miss­tänk­tes ålder, om åldern har bety­delse för om påföljd får dömas ut eller bety­delse för påföljds­frå­gan i övrigt.

Med kropps­be­sikt­ning avses under­sök­ning av män­ni­sko­krop­pens yttre och inre samt att prov tas från män­ni­sko­krop­pen och under­söks. En kropps­be­sikt­ning får inte utfö­ras så att den som under­söks ris­ke­rar fram­tida ohälsa eller skada.

Bestäm­mel­ser om kropps­be­sikt­ning genom prov för dna-​ana­lys finns i 12 a-12 c §§. Lag (2025:128).

12 a §    /Upp­hör att gälla U:2025-​07-01/ Kropps­be­sikt­ning genom tagande av saliv­prov får göras på den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för ett brott på vil­ket fäng­else kan följa, om syf­tet är att göra en dna-​ana­lys av pro­vet och regi­strera dna-​pro­fi­len i det dna-​regis­ter eller det utred­nings­re­gis­ter som förs enligt lagen (2018:1693) om poli­sens behand­ling av per­son­upp­gif­ter inom brotts­da­ta­la­gens område. Lag (2018:1700).

12 a §    /Trä­der i kraft I:2025-​07-01/ Kropps­be­sikt­ning genom ett prov för dna-​ana­lys får göras på den som är skä­li­gen miss­tänkt för ett brott för vil­ket fäng­else ingår i straff­ska­lan
   1. för att utröna omstän­dig­he­ter som kan vara av bety­delse för utred­ning om brot­tet eller om utvid­gat för­ver­kande enligt 36 kap. 6 § brotts­bal­ken,
   2. för utred­ning om den miss­tänk­tes ålder, om åldern har bety­delse för om påföljd får dömas ut eller bety­delse för påföljds­frå­gan i övrigt, eller
   3. för att regi­strera den miss­tänk­tes dna-​pro­fil i ett bio­metri­re­gis­ter som förs enligt lagen (2018:1693) om poli­sens behand­ling av per­son­upp­gif­ter inom brotts­da­ta­la­gens område.

Ett prov för dna-​ana­lys ska tas på den som är anhål­len eller häk­tad miss­tänkt för brott.

Om den miss­tänk­tes dna-​pro­fil redan finns i ett bio­metri­re­gis­ter, får ett nytt prov tas endast om det är av bety­delse för utred­ningen eller om det finns sär­skilda skäl.
Lag (2025:128).

12 b §    /Upp­hör att gälla U:2025-​07-01/ Kropps­be­sikt­ning genom tagande av saliv­prov får göras på annan än den som skä­li­gen kan miss­tän­kas för ett brott, om
   1. syf­tet är att genom en dna-​ana­lys av pro­vet under­lätta iden­ti­fi­e­ring vid utred­ning av ett brott på vil­ket fäng­else kan följa, och
   2. det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att det är av bety­delse för utred­ningen av brot­tet.

Ana­lys­re­sul­ta­tet får inte jäm­fö­ras med de dna-​pro­fi­ler som finns regi­stre­rade i regis­ter över dna-​pro­fi­ler som förs enligt lagen (2018:1693) om poli­sens behand­ling av per­son­upp­gif­ter inom brotts­da­ta­la­gens område eller i övrigt använ­das för annat ända­mål än det för vil­ket pro­vet har tagits.

Första styc­ket gäl­ler inte den som är under 15 år.
Lag (2018:1700).

12 b §    /Trä­der i kraft I:2025-​07-01/ Kropps­be­sikt­ning genom ett prov för dna-​ana­lys får vid utred­ning om ett brott för vil­ket fäng­else ingår i straff­ska­lan göras på någon annan än den som är skä­li­gen miss­tänkt, om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att det är av bety­delse för utred­ningen om brot­tet. Detta gäl­ler inte den som är under 15 år. Lag (2025:128).

12 c §    /Trä­der i kraft I:2025-​07-01/ Kropps­be­sikt­ning genom ett prov för dna-​ana­lys enligt 12 a och 12 b §§ ska göras genom att saliv­prov tas. Ett prov för dna-​ana­lys enligt 12 a § första styc­ket 1 och 2 får dock tas på annat sätt om det är av bety­delse för utred­ningen.
Lag (2025:128).

13 §    /Upp­hör att gälla U:2025-​07-01/ Beträf­fande kropps­vi­si­ta­tion och kropps­be­sikt­ning skall i tillämp­liga delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är före­skri­vet om hus­rann­sa­kan. Är fara i dröjs­mål, får kropps­vi­si­ta­tion och kropps­be­sikt­ning beslu­tas av polis­man.

För­rätt­ning, som är av mera väsent­lig omfatt­ning, skall verk­stäl­las inom­hus och i avskilt rum. Verk­ställs den av någon annan än en läkare, skall såvitt möj­ligt ett av för­rätt­nings­man­nen anmo­dat tro­vär­digt vittne när­vara. Blod­prov får inte tas av någon annan än en läkare eller en legi­ti­me­rad sjuk­skö­terska. Annan mera ingå­ende under­sök­ning får utfö­ras endast av läkare.

Kropps­vi­si­ta­tion eller kropps­be­sikt­ning av en kvinna får inte verk­stäl­las eller bevitt­nas av någon annan än en kvinna, läkare eller legi­ti­me­rad sjuk­skö­terska. Kropps­vi­si­ta­tion som enbart inne­bär att före­mål som en kvinna har med sig under­söks och kropps­be­sikt­ning som enbart inne­bär att blod­prov, alko­ho­lu­tand­nings­prov eller saliv­prov för DNA-​ana­lys tas får dock verk­stäl­las och bevitt­nas av en man. Lag (2005:878).

13 §    /Trä­der i kraft I:2025-​07-01/ I fråga om kropps­vi­si­ta­tion och kropps­be­sikt­ning gäl­ler i tillämp­liga delar det som före­skrivs om hus­rann­sa­kan i 3 a, 4, 8 och 9 §§. Om det är fara i dröjs­mål, får en polis­man besluta om kropps­vi­si­ta­tion och kropps­be­sikt­ning. Ett beslut om att ta prov för dna-​ana­lys enligt 12 a § första styc­ket 3 får även fat­tas av Polis­myn­dig­he­ten.

Kropps­vi­si­ta­tion och kropps­be­sikt­ning som är av mera väsent­lig omfatt­ning ska verk­stäl­las inom­hus och i ett avskilt rum eller i ett annat avskilt utrymme som är lämp­ligt. Om åtgär­den utförs av någon annan än en läkare ska den som utför åtgär­den se till att ett vittne när­va­rar, om det är möj­ligt. Blod­prov får inte tas av någon annan än en läkare eller en legi­ti­me­rad sjuk­skö­terska. Annan mera ingå­ende under­sök­ning får utfö­ras endast av läkare.

Kropps­vi­si­ta­tion eller kropps­be­sikt­ning av en kvinna får inte verk­stäl­las eller bevitt­nas av någon annan än en kvinna, läkare eller legi­ti­me­rad sjuk­skö­terska. Kropps­vi­si­ta­tion som enbart inne­bär att före­mål som en kvinna har med sig under­söks och kropps­be­sikt­ning som enbart inne­bär att blod­prov, alko­ho­lu­tand­nings­prov, saliv­prov för dna-​ana­lys eller hår­prov tas får dock verk­stäl­las och bevitt­nas av en man. Lag (2025:128).

13 a §   Den som ska kropps­vi­si­te­ras får hål­las kvar för ända­må­let upp till tre tim­mar eller, om det finns syn­ner­liga skäl, ytter­li­gare tre tim­mar.

Den som ska kropps­be­sik­ti­gas får hål­las kvar för ända­må­let upp till sex tim­mar eller, om det finns syn­ner­liga skäl, ytter­li­gare sex tim­mar.

En polis­man får ta med den som ska kropps­vi­si­te­ras eller kropps­be­sik­ti­gas till den plats där åtgär­den ska genom­fö­ras. Lag (2016:546).

14 §    /Upp­hör att gälla U:2025-​07-01/ Av den som är anhål­len eller häk­tad må foto­grafi och fin­gerav­tryck tagas; han vare ock under­kas­tad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan, om det erfordras för vin­nande av utred­ning om brott, varå fäng­else kan följa.

När­mare bestäm­mel­ser om åtgärd, som här avses, med­de­las av rege­ringen.
Lag (1974:573).

/Rubri­ken trä­der i kraft I:2025-​07-01/

Upp­tag­ning av fin­gerav­tryck och andra under­lag

14 §    /Trä­der i kraft I:2025-​07-01/ Fin­gerav­tryck, foto­grafi, video, röst­prov och handstils­prov får tas av den som är skä­li­gen miss­tänkt för ett brott för vil­ket fäng­else ingår i straff­ska­lan
   1. för att utröna omstän­dig­he­ter som kan vara av bety­delse för utred­ning om brot­tet, eller
   2. för att regi­strera under­la­gen i ett bio­metri­re­gis­ter som förs enligt lagen (2018:1693) om poli­sens behand­ling av per­son­upp­gif­ter inom brotts­da­ta­la­gens område.

Avtryck av fot och öra får tas av den som är skä­li­gen miss­tänkt för ett brott för vil­ket fäng­else ingår i straff­ska­lan för att utröna omstän­dig­he­ter som kan vara av bety­delse för utred­ning om brot­tet.

Fin­gerav­tryck och foto­grafi av ansikte ska tas av den som är anhål­len eller häk­tad miss­tänkt för brott.

Om ett sådant under­lag som avses i första styc­ket redan finns i ett bio­metri­re­gis­ter får en ny upp­tag­ning göras endast om det är av bety­delse för utred­ningen om brot­tet eller om det finns sär­skilda skäl.

Med fin­gerav­tryck avses även handav­tryck. Lag (2025:128).

14 a §    /Trä­der i kraft I:2025-​07-01/ Fin­gerav­tryck och andra under­lag som anges i 14 § får vid utred­ning om ett brott för vil­ket fäng­else ingår i straff­ska­lan tas av någon annan än den som är skä­li­gen miss­tänkt, om det finns syn­ner­lig anled­ning att anta att det är av bety­delse för utred­ningen om brot­tet. Lag (2025:128).

14 b §    /Trä­der i kraft I:2025-​07-01/ I fråga om upp­tag­ning av fin­gerav­tryck och andra under­lag enligt 14 och 14 a §§ gäl­ler i tillämp­liga delar det som före­skrivs om hus­rann­sa­kan i 3 a, 4 och 9 §§ och det som före­skrivs om kropps­vi­si­ta­tion och kropps­be­sikt­ning i 13 a § andra och tredje styc­kena. Om det är fara i dröjs­mål, får en polis­man besluta om upp­tag­ning enligt 14 och 14 a §§. Ett beslut om en upp­tag­ning enligt 14 § första styc­ket 2 får även fat­tas av Polis­myn­dig­he­ten. Lag (2025:128).

15 §   Hava i lag eller för­fatt­ning givits avvi­kande bestäm­mel­ser om hus­rann­sa­kan, kropps­vi­si­ta­tion eller kropps­be­sikt­ning, vare de gäl­lande.

29 kap. Om omröst­ning

1 §   Om det vid en över­lägg­ning till dom eller beslut fram­förs skilj­ak­tiga meningar ska omröst­ning ske.

Vid omröst­ningen ska den yngste i rät­ten yttra sig först. Där­ef­ter ska leda­mö­terna yttra sig allt eftersom de har säte i rät­ten. Av de leda­mö­ter som är lag­farna ska ord­fö­ran­den säga sin mening sist. Om en av de leda­mö­terna har berett målet ska dock han eller hon all­tid säga sin mening först. Om nämn­de­män ingår i rät­ten ska de säga sin mening efter övriga leda­mö­ter.

Var och en ska ange skä­len för sin mening. Lag (2018:411).

2 §   Över fråga, som hör till rät­te­gången, skall rös­tas sär­skilt.

Över frå­gor som avser ansvar skall rös­tas i ett sam­man­hang. Om det kan påverka utgången i målet, skall dock rös­tas sär­skilt angå­ende
   1. frå­gan om den till­ta­lade begått gär­ningen och hur denna i sådant fall skall bedö­mas,
   2. frå­gor om åtgär­der, som inte avser påföljd men som har ome­del­bar bety­delse för bestäm­mande av påföljd,
   3. frå­gan om påföljd, utom såvitt gäl­ler stor­le­ken av dags­bot, före­skrif­ter, var­ning, över­vak­ning, för­läng­ning av prö­vo­tid eller verk­stäl­lig­het av påföljd,
   4. åter­stå­ende frå­gor som avser ansvar.

Anser någon leda­mot att den till­ta­lade skall över­läm­nas till sär­skild vård av annat slag än som avses i 32 kap. 5 § brotts­bal­ken, skall före omröst­ning enligt andra styc­ket 3 rös­tas sär­skilt angå­ende denna mening. Lag (2006:890).

3 §   Vid omröst­ning ska den mening som omfat­tas av mer än hälf­ten av leda­mö­terna gälla. Om någon mening har fått hälf­ten av rös­terna och denna är den lind­ri­gaste eller minst ingri­pande för den till­ta­lade, ska den meningen gälla. Om ingen mening kan anses som lind­ri­gare eller mindre ingri­pande gäl­ler den mening som fått hälf­ten av rös­terna, bland dem ord­fö­ran­dens.

Om det fram­förs fler meningar än två utan att någon av dem ska gälla, ska de rös­ter som är minst för­mån­liga för den till­ta­lade läg­gas sam­man med de rös­ter som är näst minst för­mån­liga för honom eller henne. Om det behövs ska sam­man­lägg­ningen fort­sätta till dess någon mening ska gälla. Kan inte någon mening anses som minst för­mån­lig för den till­ta­lade, ska den mening som har fått flest rös­ter gälla. Har flera meningar fått lika många rös­ter gäl­ler den mening som biträtts av ord­fö­ran­den eller, om han eller hon inte biträtt någon av dessa meningar, den mening som biträtts av den främste bland dem som rös­tat för någon av dessa meningar.

Ingen mening ska anses lind­ri­gare eller mindre ingri­pande än någon annan mening vid omröst­ning enligt 2 § tredje styc­ket.
Lag (2018:411).

4 §   En leda­mot som blir över­rös­tad är skyl­dig att delta i senare omröst­ningar. Den som rös­tat för att den till­ta­lade skall fri­kän­nas helt skall dock vid senare omröst­ning, om någon mening där­vid kan anses som lind­ri­gast eller minst ingri­pande för den till­ta­lade, anses ha rös­tat för denna mening. Lag (1988:1369).

5 §   Är det stri­digt, huru omröst­ning skall ske eller vil­ken mening skall gälla, skall rös­tas därom.

6 §   Beträf­fande omröst­ning i frå­gor som hör till rät­te­gången och inte avser ansvar eller som rör enskilt anspråk samt i frå­gor enligt 5 § eller om rät­te­gångs­kost­nad gäl­ler vad som före­skrivs i 16 kap.
Beträf­fande häkt­ning eller åtgärd som avses i 25--.28 kap. tilläm­pas dock bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om omröst­ning i fråga om ansvar. Om det i brott­mål förs talan om enskilt anspråk, skall rät­tens avgö­rande i ansvars­frå­gan vara bin­dande vid pröv­ningen av det enskilda ansprå­ket.
Lag (1983:370).

7 §   har upp­hört att gälla genom lag (1983:370).

30 kap. Om dom och beslut

1 §   Rät­tens avgö­rande av saken sker genom dom. Annat rät­tens avgö­rande träf­fas genom beslut. Beslut, vari­ge­nom rät­ten annor­le­des än genom dom skil­jer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit full­följts sär­skilt, är slut­ligt beslut.

2 §   Om huvud­för­hand­ling har hål­lits, skall domen grun­das på vad som före­kom­mit vid för­hand­lingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvud­för­hand­lingen. Om ny huvud­för­hand­ling har hål­lits, skall domen grun­das på vad som före­kom­mit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grun­das även på vad som har inhäm­tats efter huvud­för­hand­lingen.

När ett mål avgörs utan huvud­för­hand­ling, skall domen grun­das på vad hand­ling­arna inne­hål­ler och vad som i övrigt före­kom­mit i målet. Lag (1987:747).

3 §   Dom må ej avse annan gär­ning än den, för vil­ken talan om ansvar i behö­rig ord­ning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rät­ten upp­ta­gas. Ej vare rät­ten bun­den av yrkande beträf­fande brot­tets rätts­liga beteck­ning eller tillämp­ligt lag­rum.

4 §   Om flera åtal hand­läggs i en rät­te­gång får dom med­de­las i fråga om något av dem trots att hand­lägg­ningen av de övriga åta­len inte avslu­tats (del­dom). Om åta­len avser samma till­ta­lad får del­dom med­de­las endast om det är till för­del för målets hand­lägg­ning. Lag (2022:1532).

5 §   En dom ska vara skrift­lig och i skilda avdel­ningar ange
   1. dom­sto­len samt tid och ställe för domens med­de­lande,
   2. par­terna samt deras ombud eller biträ­den och den till­ta­la­des för­sva­rare,
   3. dom­slu­tet,
   4. par­ter­nas yrkan­den och de omstän­dig­he­ter som dessa grun­dats på samt, i före­kom­mande fall, åkla­ga­rens för­slag till påföljd enligt 45 kap. 4 § andra styc­ket, och
   5. domskä­len med upp­gift om vad som är bevi­sat i målet.

En högre rätts dom ska i den utsträck­ning det behövs inne­hålla en redo­gö­relse för lägre rätts dom.

Om en part har rätt att över­klaga, ska det i domen anges hur detta går till. Lag (2022:791).

6 §   Har den till­ta­lade erkänt gär­ningen och bestäms brottspå­följ­den till annat än fäng­else eller slu­ten ung­dom­vård eller till fäng­else i högst sex måna­der, får domen utfär­das i för­enklad form. Dom, vari­ge­nom högre rätt fast­stäl­ler lägre rätts dom, får också utfär­das i för­enklad form.

Förs i målet talan om enskilt anspråk i anled­ning av brott, gäl­ler vad som sägs i första styc­ket första meningen endast om den till­ta­lade med­ger ansprå­ket eller om rät­ten fin­ner saken vara uppen­bar. Lag (1998:605).

7 §   Innan dom beslu­tas, skall över­lägg­ning hål­las. Ingå nämn­de­män i rät­ten, fram­ställe ord­fö­ran­den eller, om målet beretts av annan lag­fa­ren domare, denne saken och vad lag stad­gar därom.

Då huvud­för­hand­ling ägt rum, skall samma eller sist nästa helg­fria dag över­lägg­ning hål­las och, om det kan ske, dom beslu­tas och avkun­nas.
Fin­nes råd­rum för domens beslu­tande eller avfat­tande ound­gäng­li­gen erfor­der­ligt, må rät­ten besluta anstånd där­med; domen skall dock, om ej syn­ner­ligt hin­der möter, skrift­li­gen avfat­tas och med­de­las, då den till­ta­lade är häk­tad, inom en vecka och i annat fall inom två vec­kor efter för­hand­ling­ens avslu­tande. Avkun­nas ej domen vid huvud­för­hand­lingen, skall den avkun­nas vid annat rät­tens sam­man­träde eller ock med­de­las genom att den hål­les till­gäng­lig å rät­tens kansli; vid huvud­för­hand­lingen skall under­rät­telse givas om tiden och sät­tet för domens med­de­lande.

Avgörs ett mål utan huvud­för­hand­ling, skall så snart som möj­ligt över­lägg­ning hål­las samt domen beslu­tas, skrift­li­gen avfat­tas och med­de­las. Med­de­lan­det skall ske genom att domen hålls till­gäng­lig på rät­tens kansli.

Avkun­nande av dom må ske genom åter­gi­vande av dom­slu­tet och skä­len jämte med­de­lande av full­följds­hän­vis­ning.

Har skilj­ak­tig mening före­kom­mit, skall denna med­de­las par­terna på samma tid och sätt som domen.

När ett mål avgjorts, skall par­terna sna­rast under­rät­tas skrift­li­gen om utgången i målet. Lag (1987:1097).

8 §   En dom ska sät­tas upp sär­skilt och skri­vas under av de lag­farna domare som har del­ta­git i avgö­ran­det.

Om en dom skrivs under elektro­niskt, ska det göras med en sådan elektro­nisk under­skrift som avses i arti­kel 3 i för­ord­ning (EU) nr 910/2014, i den ursprung­liga lydel­sen.
Lag (2020:918).

9 §   Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den till­ta­lade för gär­ning, som genom domen prö­vats, ånyo upp­ta­gas.

Om för­änd­ring och för­e­ning av brottspå­följd, om sär­skilda rätts­me­del samt om över­fö­rande av lag­fö­ring till främ­mande stat i visst fall gälle vad därom är stad­gat. Lag (1976:21).

10 §   Det som sägs i 2 och 7 §§ om dom skall tilläm­pas i fråga om slut­ligt beslut. När inte annat är före­skri­vet skall även 5 och 8 §§ tilläm­pas beträf­fande ett sådant beslut, om det behövs med hän­syn till frå­gans beskaf­fen­het. Med­de­las slut­ligt beslut i sam­band med dom, skall det tas in i domen.

Om en part har rätt att över­klaga eller att ansöka om åter­upp­ta­gande av målet, skall det i beslu­tet anges vad han i så fall skall iaktta.
Lag (1994:1034).

11 §   Ett beslut som inte är slut­ligt skall i den utsträck­ning det behövs ange de skäl som det grun­das på.

Om den som vill över­klaga ett beslut under rät­te­gången måste anmäla miss­nöje, skall det anges i beslu­tet. Får ett sådant beslut över­kla­gas sär­skilt, skall också det anges. Rät­ten skall på begä­ran lämna den som vill över­klaga upp­lys­ning om vad denne i övrigt skall iaktta.

Om ett beslut, som inte är slut­ligt med­de­las i sam­band med dom eller slut­ligt beslut, skall det tas in i domen eller det slut­liga beslu­tet. Får beslu­tet över­kla­gas sär­skilt, skall rät­ten ange vad den som vill över­klaga skall iaktta. Lag (1994:1034).

12 §   Beslut under rät­te­gången som inte får över­kla­gas sär­skilt skall genast gå i verk­stäl­lig­het. Det­samma gäl­ler beslut enligt vil­ket rät­ten
   1. avvi­sat ombud, biträde eller för­sva­rare,
   2. utlå­tit sig angå­ende ersätt­ning eller för­skott av all­männa medel till mål­sä­gande eller angå­ende ersätt­ning eller för­skott till biträde, för­sva­rare, vittne, sak­kun­nig eller annan, som inte är part,
   3. utlå­tit sig angå­ende häkt­ning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.,
   4. till för­sva­rare utsett annan än part före­sla­git, eller
   5. utlå­tit sig i annat fall än som avses i 2 eller 4, i fråga som gäl­ler rätts­hjälp enligt rätts­hjälpsla­gen (1996:1619), dock inte beslut om skyl­dig­het att till sta­ten åter­be­tala kost­na­der för rätts­hjäl­pen.

Rät­ten får, när det finns skäl till det, i beslut, enligt vil­ket före­läg­gande har med­de­lats part eller annan att lägga fram skrift­ligt bevis eller att till­han­da­hålla före­mål för syn eller besikt­ning, bestämma att beslu­tet får verk­stäl­las utan hin­der av att det inte har laga kraft.

När det finns anled­ning, skall rät­ten där­vid före­skriva att säker­het skall stäl­las för ska­de­stånd som par­ten kan bli skyl­dig att utge om beslu­tet änd­ras.

Är sär­skild före­skrift med­de­lad om, att dom eller beslut, som inte har laga kraft, får verk­stäl­las, är den gäl­lande. Lag (1996:1624).

13 §   Om rät­ten fin­ner att en dom eller ett beslut inne­hål­ler någon uppen­bar orik­tig­het till följd av rät­tens eller någon annans skriv­fel, räk­ne­fel eller lik­nande för­bi­se­ende, får rät­ten besluta om rät­telse.

Har rät­ten av för­bi­se­ende under­lå­tit att fatta ett beslut som skulle ha med­de­lats i sam­band med en dom eller ett slut­ligt beslut, får rät­ten kom­plet­tera sitt avgö­rande inom sex måna­der från det att avgö­ran­det vann laga kraft. En kom­plet­te­ring senare än två vec­kor efter det att avgö­ran­det med­de­la­des får dock ske endast om en part begär det och mot­par­ten inte mot­sät­ter sig kom­plet­te­ringen.

Har den dömde läm­nat orik­tiga upp­gif­ter om sitt namn eller per­son­num­mer utan att detta avslö­jats under rät­te­gången, får rät­ten på åkla­ga­rens begä­ran besluta om rät­telse av sitt avgö­rande.

Innan beslut om rät­telse eller kom­plet­te­ring fat­tas, skall par­terna även i annat fall än som avses i andra styc­ket andra meningen ha fått till­fälle att yttra sig, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt. Beslu­tet skall om möj­ligt anteck­nas på varje exem­plar av det avgö­rande som rät­tats. Lag (1999:84).

14 §   har upp­hört att gälla genom lag (1976:567).

31 kap. Om rät­te­gångs­kost­nad

1 §   Om den till­ta­lade döms för brot­tet i ett mål där åkla­ga­ren för talan, ska den till­ta­lade ersätta sta­ten för det som har beta­lats av all­männa medel i ersätt­ning till för­sva­rare. Den till­ta­lade ska också ersätta sta­ten för kost­na­den att hämta honom eller henne till rät­ten och för kost­na­den för prov­tag­ning och ana­lys av blod, urin och saliv som avser honom eller henne och som har gjorts för utred­ning om brot­tet.

Ersätt­nings­skyl­dig­he­ten omfat­tar dock inte
   - kost­na­der som inte skä­li­gen varit moti­ve­rade för utred­ningen,
   - kost­na­der som har vål­lats genom vårds­lös­het eller för­sum­melse av någon annan än den till­ta­lade, hans eller hen­nes ombud eller för­sva­rare som har utsetts av honom eller henne, eller
   - det som har beta­lats i ersätt­ning till en för­sva­rare för utlägg för tolk­ning av över­lägg­ning med den till­ta­lade.

Den till­ta­lade är inte i något annat fall än de som avses i 4 § första styc­ket och 10 § tredje styc­ket skyl­dig att betala mer av kost­na­den för för­sva­ra­ren än ett belopp som är dub­belt så stort som vad han eller hon skulle ha fått betala i rätts­hjälps­av­gift vid rätts­hjälp enligt rätts­hjälpsla­gen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kost­na­der för rätts­hjälps­bi­träde gäl­ler i stäl­let kost­na­der för offent­lig för­sva­rare.

Det belopp som den till­ta­lade ska betala får sät­tas ned helt eller del­vis, om det finns sär­skilda skäl med hän­syn till den till­ta­la­des brotts­lig­het eller hans eller hen­nes per­son­liga och eko­no­miska för­hål­lan­den.

Om det belopp som den till­ta­lade skulle vara skyl­dig att betala under­sti­ger en viss gräns som rege­ringen har fast­ställt, ska han eller hon inte vara ersätt­nings­skyl­dig.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela före­skrif­ter om en taxa som ska tilläm­pas när ersätt­nings­skyl­dig­he­ten för prov­tag­ning och ana­lys enligt första styc­ket bestäms.
Lag (2024:58).

2 §   Om den till­ta­lade fri­känns i ett mål, där åkla­ga­ren för talan eller om ett åtal som väckts av åkla­ga­ren avvi­sas eller avskrivs, kan rät­ten besluta att den till­ta­lade ska få ersätt­ning av all­männa medel för sina kost­na­der för för­sva­rare, för råd­giv­ning enligt rätts­hjälpsla­gen (1996:1619) och för bevis­ning under för­un­der­sök­ningen eller i rät­te­gången, under för­ut­sätt­ning att kost­na­derna skä­li­gen varit moti­ve­rade för att den till­ta­lade skulle kunna ta till­vara sin rätt.

Den till­ta­lade kan också få ersätt­ning för instäl­lelse inför rät­ten. Sådan ersätt­ning beta­las enligt före­skrif­ter som med­de­las av rege­ringen.

Om den till­ta­lade döms för brot­tet, kan han eller hon få ersätt­ning av all­männa medel för kost­na­der för tolk­ning av över­lägg­ning med för­sva­ra­ren som skä­li­gen varit moti­ve­rade för att den till­ta­lade skulle kunna ta till­vara sin rätt och för andra kost­na­der som avses i första eller andra styc­ket och som vål­lats honom eller henne genom fel eller för­sum­melse av åkla­ga­ren. Lag (2013:663).

3 §   Har mål­sä­gan­den utan skäl gjort angi­velse eller på annat sätt för­an­lett all­mänt åtal, får han i den omfatt­ning som är skä­lig för­plik­tas att ersätta sta­ten kost­nad, som avses i 1 §, och vad som enligt 2 § tiller­känts den till­ta­lade. Lag (1990:443).

4 §   Om den till­ta­lade i ett mål, där åkla­ga­ren för talan, genom att ute­bli från rät­ten eller inte följa ett före­läg­gande, som rät­ten med­de­lat, eller genom påstå­en­den eller invänd­ningar, som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt genom vårds­lös­het eller för­sum­melse vål­lat kost­na­der för sta­ten, är han skyl­dig att ersätta sådana kost­na­der oav­sett hur ansva­ret för rät­te­gångs­kost­na­derna i övrigt skall för­de­las.

Om mål­sä­gan­den eller en offent­lig för­sva­rare genom vårds­lös­het eller för­sum­melse vål­lat kost­na­der för sta­ten eller den till­ta­lade, är han skyl­dig att ersätta dessa kost­na­der.

I 9 kap. 7 § finns bestäm­mel­ser om kost­na­der när något vite inte har satts ut. Lag (2000:564).

5 §   Skall enskild part enligt detta kapi­tel helt eller del­vis ersätta rät­te­gångs­kost­nad och fin­nes ställ­fö­re­trä­dare för par­ten eller par­tens ombud eller biträde eller av honom utsedd för­sva­rare hava genom åtgärd, som avses i 3 §, eller genom vårds­lös­het eller för­sum­melse, som sägs i 4 § , vål­lat sådan kost­nad, äge rät­ten, även om yrkande därom ej fram­ställts, för­plikta honom att jämte par­ten ersätta kost­na­den. Lag (1990:443).

6 §   Dömas flera för med­ver­kan till samma brott eller för brott, som äga sam­band med varandra, eller skola flera mål­sä­gande ersätta rät­te­gångs­kost­nad, svare de för kost­na­den en för alla och alla för en. I den mån kost­nad hän­för sig till del av målet, som angår alle­nast någon av dem, eller ock någon orsa­kat kost­nad genom vårds­lös­het eller för­sum­melse, som avses i 4 §, skall dock denna kost­nad gäl­das av honom ensam.

Är någon enligt 5 § skyl­dig att jämte part ersätta kost­nad, svare de en för båda och båda för en. Lag (1990:443).

7 §   Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rät­te­gångs­kost­nad, äge rät­ten på yrkande av någon av dem med hän­syn till omstän­dig­he­terna pröva, huru kost­na­den mel­lan dem skall för­de­las eller om någon av dem skall vid­kän­nas hela kost­na­den.

8 §   Vad i 2-7 §§ är stad­gat skall, då för­un­der­sök­ning ned­lagts eller åtal eljest ej följt å för­un­der­sök­ningen, äga mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om kost­nad under för­un­der­sök­ningen; skyl­dig­het att ersätta sådan kost­nad må ej åläg­gas stats­ver­ket, med mindre för­un­der­sök­ningen inletts utan skäl eller eljest syn­ner­lig anled­ning före­kom­mer där­till.

Har mål­sä­gan­den enligt 20 kap. 9 § över­ta­git av åkla­ga­ren ned­lagt åtal, gälle beträf­fande kost­nad före över­ta­gan­det vad i 1-7 §§ är stad­gat.

9 §   Vill åkla­ga­ren, att den till­ta­lade skall för­plik­tas att ersätta rät­te­gångs­kost­nad, eller vill den till­ta­lade erhålla ersätt­ning för sådan kost­nad, skall han, innan hand­lägg­ningen avslu­tas, fram­ställa yrkande därom och upp­giva, vari kost­na­den består. Gör han det ej, äge han ej där­ef­ter tala å den kost­nad, som upp­kom­mit vid samma rätt. Rät­ten pröve själv­mant, huruvida kost­nad, som enligt rät­tens beslut skall utgå av all­männa medel, skall åter­gäl­das av den till­ta­lade eller annan eller den skall stanna å stats­ver­ket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rät­ten ock själv­mant.

Då rät­ten avgör målet, med­dele rät­ten sam­ti­digt beslut angå­ende rät­te­gångs­kost­na­den.

Har för­un­der­sök­ning inletts men åtal ej följt och vill den miss­tänkte kräva ersätt­ning för kost­nad under för­un­der­sök­ningen eller väc­kes å det all­män­nas väg­nar fråga om åter­gäl­dande av sådan kost­nad, skall ansö­kan därom göras hos rät­ten. Lag (1972:430).

9 a §   Har ett straf­fö­re­läg­gande enligt 48 kap. 3 § andra styc­ket trätt i stäl­let för åtal och har den miss­tänkte god­känt straf­fö­re­läg­gan­det, tilläm­pas 1 och 4-7 §§ i fråga om kost­nad som sta­ten haft för en offent­lig för­sva­rare som varit för­ord­nad för den miss­tänkte.

Frå­gan om ersätt­ning för sådan kost­nad som avses i första styc­ket prö­vas av den dom­stol som för­ord­nat den offent­liga för­sva­ra­ren. Lag (2010:575).

10 §   Om en dom över­kla­gas, ska skyl­dig­he­ten att ersätta rät­te­gångs­kost­na­der i en högre rätt bestäm­mas med hän­syn till rät­te­gången där. Den högre rät­tens dom ska anses som fäl­lande endast om
   - den till­ta­lade döms till en påföljd som är att anse som svå­rare än den som den lägre rät­ten har dömt till,
   - den högre rät­ten fin­ner att den till­ta­lade har begått det brott som han eller hon har frikänts från av den lägre rät­ten, eller
   - den till­ta­la­des över­kla­gande inte leder till någon änd­ring i den lägre rät­tens dom.

Bestäm­mel­sen i 3 § ska avse det fall att mål­sä­gan­den utan skäl har för­or­sa­kat att den lägre rät­tens dom har över­kla­gats av åkla­ga­ren.

Bestäm­mel­serna om begräns­ning av ersätt­nings­skyl­dig­het i 1 § tredje styc­ket gäl­ler inte för kost­na­der i den högre rät­ten, om den till­ta­la­des över­kla­gande för­fal­ler på grund av att han eller hon ute­blir från en huvud­för­hand­ling eller inte föl­jer ett före­läg­gande att infinna sig per­son­li­gen.

Om ett beslut över­kla­gas sär­skilt, ska detta kapi­tel tilläm­pas i fråga om rät­te­gångs­kost­na­der i en högre rätt.

Om ett mål åter­för­vi­sas, ska frå­gan om kost­na­derna i den högre rät­ten prö­vas i sam­band med målet efter att det har åter­upp­ta­gits. Lag (2024:58).

11 §   Om rät­te­gångs­kost­nad i mål där endast mål­sä­gande för talan gäl­ler 18 kap. i tillämp­liga delar.

I fråga om den till­ta­la­des skyl­dig­het att ersätta sta­ten kost­nad för offent­lig för­sva­rare tilläm­pas dock 1 § andra och tredje styc­kena detta kapi­tel.

I mål där endast mål­sä­gande för talan skall han eller hon vid fri­kän­nande dom ersätta sta­ten vad som enligt rät­tens beslut beta­las av all­männa medel i ersätt­ning till för­sva­rare, om det finns sär­skilda skäl för det.

I fråga om skyl­dig­het för mål­sä­gande att i mål, där han eller hon biträ­der all­mänt åtal eller annars för talan jämte åkla­ga­ren eller denne för talan för mål­sä­gan­den, ersätta rät­te­gångs­kost­nad och om hans eller hen­nes rätt till ersätt­ning för sådan kost­nad gäl­ler, utö­ver bestäm­mel­serna i 3 och 4 §§, vad som sägs i 18 kap. 12 §. Lag (2005:72).

12 §   Hava i lag eller för­fatt­ning givits avvi­kande bestäm­mel­ser om kost­nad i rät­te­gång, vare de gäl­lande.

III. Gemen­samma bestäm­mel­ser

32 kap. Om fris­ter och laga för­fall

1 §   Skall part eller annan enligt rät­tens beslut infinna sig vid rät­ten eller eljest full­göra något i rät­te­gången, skall han erhålla skä­ligt råd­rum där­till.

2 §   Skall en stäm­ning eller ett över­kla­gande del­ges genom en parts försorg och har det, när rät­ten skall hand­lägga målet, inte kom­mit in något bevis till rät­ten om att del­giv­ning skett på före­skri­vet sätt och har inte hel­ler mot­par­ten inställt sig eller ytt­rat sig över saken, är par­tens talan för­fal­len. En upp­lys­ning om detta skall tas in i rät­tens med­gi­vande till par­ten att ombe­sörja del­giv­ningen. Lag (1994:1034).

3 §   Fin­nes part eller annan, som enligt rät­tens beslut skall infinna sig vid rät­ten eller eljest full­göra något i rätte gången, ej hava erhål­lit skä­ligt råd­rum där­till eller före­komma eljest skäl till för­läng­ning av tid, som rät­ten före­skri­vit, utsätte rät­ten ny tid.

4 §   Fin­ner rät­ten, sedan för­hand­ling utsatts, före sam­man­trä­det omstän­dig­het före­ligga, som kan anta­gas utgöra hin­der för för­hand­ling­ens hål­lande eller för dess genom­fö­rande i erfor­der­lig omfatt­ning, äge rät­ten bestämma ny tid för för­hand­lingen.

Har part erhål­lit kän­ne­dom om omstän­dig­het, som nu sagts, eller fin­ner någon, som kal­lats att infinna sig vid sam­man­träde för för­hand­ling, att han är hind­rad att hör­samma kal­lel­sen, skall han ome­del­bart göra anmä­lan därom hos rät­ten.

5 §   Är för pröv­ning av mål av syn­ner­lig vikt, att fråga, som är före­mål för annan rät­te­gång eller behand­ling i annan ord­ning, först avgö­res, eller möter mot hand­lägg­ningen annat hin­der av längre var­ak­tig­het, äge rät­ten för­ordna, att målet skall vila i avbi­dan på hind­rets undan­rö­jande.

6 §   Om det är san­no­likt att den som under­lå­tit att enligt rät­tens beslut infinna sig vid rät­ten eller i övrigt full­göra något i rät­te­gången har laga för­fall för sin under­lå­ten­het, skall denna inte leda till någon påföljd för honom eller på annat sätt läg­gas honom till last i rät­te­gången.

Har någon gjort sig skyl­dig till under­lå­ten­het som avses i första styc­ket men kan det på grund av någon sär­skild omstän­dig­het antas att han har laga för­fall, skall han bere­das till­fälle att komma in med utred­ning om detta. Rät­ten skall där­vid upp­skjuta frå­gan om utdö­mande av påföljd eller om annan åtgärd på grund av under­lå­ten­he­ten. Lag (1987:747).

7 §   Om ett sam­man­träde ställs in i för­väg där­för att någon som kal­lats till sam­man­trä­det har anmält för­hin­der, kan rät­ten ändå besluta i fråga om påföljd som upp­ta­gits i före­läg­gan­det om instäl­lelse, om den som har anmält för­hin­der inte i efter­hand kom­mer in med utred­ning som gör det san­no­likt att han hade laga för­fall. För att tred­sko­dom skall med­de­las krävs ett yrkande om det. Lag (1999:84).

8 §   Laga för­fall är, då någon genom avbrott i all­männa sam­färdseln, sjuk­dom eller annan omstän­dig­het, som han ej bort för­utse eller rät­ten eljest fin­ner utgöra gil­tig ursäkt, hind­rats att full­göra vad honom åle­gat.

Såsom laga för­fall för part skall ock anses, då för ombud, som av par­ten vid­ta­lats, före­le­gat hin­der, som nu sagts, och annat ombud ej kun­nat i tid stäl­las.

33 kap. Om inlaga i rät­te­gång och om del­giv­ning

1 §   En ansö­kan, en anmä­lan eller en annan inlaga i rät­te­gång ska inne­hålla upp­gift om dom­sto­len samt par­ter­nas namn och hem­vist.

En enskild parts första inlaga i rät­te­gången ska inne­hålla upp­gift om par­tens
   1. per­son­num­mer eller orga­ni­sa­tions­num­mer,
   2. post­a­dress och adress till arbets­plats samt i före­kom­mande fall annan adress där par­ten kan anträf­fas för del­giv­ning genom stäm­nings­man,
   3. tele­fon­num­mer till bosta­den och arbets­plat­sen samt mobil­te­le­fon­num­mer, med undan­tag för num­mer som avser ett hem­ligt tele­fona­bon­ne­mang som behö­ver upp­ges endast om rät­ten begär det,
   4. e-​post­a­dress, och
   5. för­hål­lan­den i övrigt av bety­delse för del­giv­ning med honom eller henne.

Förs par­tens talan av ställ­fö­re­trä­dare, ska mot­sva­rande upp­gif­ter läm­nas även om denne. Har par­ten ett ombud, ska ombu­dets namn, post­a­dress, e-​post­a­dress, tele­fon­num­mer till arbets­plat­sen och mobil­te­le­fon­num­mer anges.

En stäm­nings­an­sö­kan ska dess­utom inne­hålla upp­gift om enskild sva­rande i de hän­se­en­den som anges i andra och tredje styc­kena.
Upp­gift om sva­ran­dens eller den­nes ställ­fö­re­trä­da­res arbets­plats, tele­fon­num­mer, e-​post­a­dress och ombud behö­ver läm­nas endast om upp­gif­ten utan sär­skild utred­ning är till­gäng­lig för sökan­den. Sak­nar sva­ran­den känd adress, ska upp­gift läm­nas om den utred­ning som gjorts för att fast­ställa detta.

Begär en part att ett vittne eller annan ska höras, är par­ten i den utsträck­ning som anges i fjärde styc­ket skyl­dig att lämna upp­gif­ter beträf­fande denne.

Upp­gif­ter som avses i första-​​femte styc­kena ska gälla för­hål­lan­dena när upp­gif­terna läm­nas till rät­ten. Änd­ras något av dessa för­hål­lan­den eller är en upp­gift ofull­stän­dig eller fel­ak­tig, ska det utan dröjs­mål anmä­las till rät­ten.
Lag (2010:1936).

1 a §   En ansö­kan som enligt en bestäm­melse i denna balk ska vara egen­hän­digt under­teck­nad får skri­vas under med en sådan avan­ce­rad elektro­nisk under­skrift som avses i arti­kel 3 i för­ord­ning (EU) nr 910/2014, i den ursprung­liga lydel­sen.
Lag (2020:918).

2 §   En part som ger in en inlaga eller någon annan hand­ling ska på begä­ran av rät­ten till­han­da­hålla så många pap­per­sko­pior av hand­lingen som behövs för över­sän­dande till övriga par­ter. Om rät­ten har begärt sådana kopior men inte fått några, får rät­ten fram­ställa kopi­orna på par­tens bekost­nad.
Lag (2020:918).

2 a §   En hand­ling ska bekräf­tas av avsän­da­ren om rät­ten anser att det behövs. Lag (2020:918).

3 §   En hand­ling har kom­mit in till dom­sto­len den dag som hand­lingen når dom­sto­len eller en behö­rig befatt­nings­ha­vare.

Om en hand­ling genom en post­för­sän­delse eller en avi om en betald post­för­sän­delse som inne­hål­ler hand­lingen har nått dom­sto­len eller en behö­rig befatt­nings­ha­vare en viss dag, ska hand­lingen dock anses ha kom­mit in när­mast före­gå­ende arbets­dag, om det inte fram­står som osan­no­likt att hand­lingen eller avin redan den före­gå­ende arbets­da­gen skilts av för dom­sto­len på ett post­kon­tor.

En hand­ling som finns i dom­sto­lens post­låda när dom­sto­len töm­mer den första gången en viss dag ska anses ha kom­mit in när­mast före­gå­ende arbets­dag. Lag (2020:918).

3 a §   Om rät­ten ska under­rätta någon om inne­hål­let i en hand­ling eller om något annat, får det göras genom del­giv­ning. Del­giv­ning ska använ­das om det är sär­skilt före­skri­vet eller om det med hän­syn till syf­tet med bestäm­mel­sen om under­rät­telse fram­går att del­giv­ning bör ske, men bör i övrigt använ­das bara om det är påkal­lat med hän­syn till omstän­dig­he­terna. Lag (2020:918).

4 §   Om del­giv­ning i all­män­het är sär­skilt stad­gat. Lag (1970:429).

5 §   Stäm­ning i tvis­te­mål får del­ges enligt 34-37 §§ del­giv­nings­la­gen (2010:1932) endast om det med beak­tande av vad som har fram­kom­mit i det aktu­ella del­giv­nings­ä­ren­det eller vid andra del­giv­nings­för­sök med del­giv­nings­mot­ta­ga­ren finns anled­ning att anta att han eller hon har avvi­kit eller på annat sätt hål­ler sig undan.

Om stäm­ning i tvis­te­mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten inte har kun­nat del­ges, ska rät­ten pröva om för­sö­ken till del­giv­ning ska fort­sätta eller om käran­den ska erbju­das att själv se till att del­giv­ning sker. Hän­syn ska då tas till det arbete och den kost­nad som dit­tills har lagts ned på del­giv­ningen, för­ut­sätt­ning­arna för att fort­satta för­sök ska lyc­kas samt omstän­dig­he­terna i övrigt. Om käran­den inte antar erbju­dan­det ska stäm­nings­an­sö­kan avvi­sas. Lag (2010:1936).

6 §   Bestäm­mel­serna i 3 § andra styc­ket, 34-38 och 47-51 §§ del­giv­nings­la­gen (2010:1932) gäl­ler inte del­giv­ning av stäm­ning i brott­mål.

Bestäm­mel­serna i 24 § och 25 § första styc­ket del­giv­nings­la­gen hind­rar inte att den till­ta­lade del­ges stäm­ning och andra hand­lingar i ett brott­mål genom för­enklad del­giv­ning, om han eller hon av en tjäns­te­man som anges i tredje styc­ket vid ett per­son­ligt sam­man­träf­fande eller genom ljud- och bil­dö­ver­fö­ring har del­getts infor­ma­tion om att för­enklad del­giv­ning kan komma att använ­das i tings­rät­ten och det vid den tid­punkt då hand­ling­arna skic­kas till den till­ta­lade inte har för­flu­tit längre tid än sex måna­der sedan infor­ma­tio­nen läm­na­des.

Infor­ma­tion som avses i andra styc­ket får del­ges av
      a) en åkla­gare,
      b) en polis­man,
      c) en tull­tjäns­te­man,
      d) en kust­be­vak­nings­tjäns­te­man, eller
      e) en annan anställd vid en brotts­be­käm­pande myn­dig­het som den myn­dig­he­ten har utsett. Lag (2022:1532).

6 a §   Bestäm­mel­serna i 6 § andra styc­ket gäl­ler även hand­lingar i ett mål enligt 27 kap. 6 § eller 28 kap. 9 § brotts­bal­ken, om infor­ma­tio­nen har del­getts den dömde per­son­li­gen eller genom ljud- och bil­dö­ver­fö­ring av en anställd inom Kri­mi­nal­vår­den med anled­ning av myn­dig­he­tens beslut att anmäla till åkla­gare, eller begära att åkla­gare för talan om, att den vill­kor­liga domen eller skydds­till­sy­nen ska undan­rö­jas. Lag (2022:1532).

6 b §   Till­gäng­lig­hets­del­giv­ning enligt 52-54 §§ del­giv­nings­la­gen (2010:1932) får använ­das för att delge
   1. den miss­tänkte en under­rät­telse om slut­förd för­un­der­sök­ning enligt 23 kap. 18 a § första styc­ket,
   2. den till­ta­lade stäm­ning och andra hand­lingar i ett brott­mål, och
   3. den dömde hand­lingar i ett mål om undan­rö­jande av vill­kor­lig dom enligt 27 kap. 6 § brotts­bal­ken eller av skydds­till­syn enligt 28 kap. 9 § samma balk.

Infor­ma­tio­nen om till­gäng­lig­hets­del­giv­ning får del­ges av någon av de tjäns­te­män som anges i 6 § tredje styc­ket eller, i fall som avses i första styc­ket 3, av en anställd inom Kri­mi­nal­vår­den med anled­ning av myn­dig­he­tens beslut att anmäla till åkla­gare, eller begära att åkla­gare för talan om, att påfölj­den ska undan­rö­jas. Lag (2022:1532).

7 §   Bestäm­mel­serna i 24 § del­giv­nings­la­gen (2010:1932) hind­rar inte att hov­rätt del­ger en part hand­lingar genom för­enklad del­giv­ning, om par­ten under hand­lägg­ningen vid tings­rätt, Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten, hyres­nämnd eller arren­de­nämnd har fått infor­ma­tion om att sådan del­giv­ning kan komma att använ­das i hov­rät­ten om ett avgö­rande över­kla­gas dit.

Första styc­ket gäl­ler även för Högsta dom­sto­len om infor­ma­tio­nen har läm­nats vid tings­rätt, hov­rätt, Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten eller arren­de­nämnd. Lag (2015:684).

8 §   Har part, som sak­nar hem­vist inom riket, inte hos rät­ten upp­gi­vit ombud, som har hem­vist i riket, i en annan stat inom Euro­pe­iska eko­no­miska sam­ar­bets­om­rå­det eller i Schweiz och som äger att för par­ten ta emot del­giv­ning i målet, får rät­ten före­lägga honom, då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmä­lan därom hos rät­ten.
Under­lå­ter han det, får del­giv­ning med honom ske genom att hand­lingen med pos­ten sänds till honom under hans senaste kända adress. Lag (2001:57).

9 §   Rät­ten får vid behov över­sätta hand­lingar som kom­mer in till eller skic­kas ut från rät­ten. Rät­ten är skyl­dig att åt den miss­tänkte eller på begä­ran av en mål­sä­gande över­sätta en hand­ling i ett brott­mål eller de vik­ti­gaste delarna av den, om en över­sätt­ning är av väsent­lig bety­delse för att den miss­tänkte eller mål­sä­gan­den ska kunna ta till­vara sin rätt.
Över­sätt­ningen får göras munt­li­gen om det inte är olämp­ligt med hän­syn till det som hand­lingen eller målet rör eller någon annan omstän­dig­het.

Rät­ten är också skyl­dig att över­sätta en hand­ling i ett brott­mål eller de vik­ti­gaste delarna av den, om hand­lingen ska sän­das till någon som vis­tas i en annan stat och det finns anled­ning att anta att per­so­nen inte för­står språ­ket i hand­lingen. Hand­lingen ska över­sät­tas till språ­ket i den andra sta­ten eller, om myn­dig­he­ten kän­ner till att per­so­nen inte för­står detta språk, till ett annat språk som per­so­nen för­står.

Den som utfört över­sätt­ning har rätt till skä­lig ersätt­ning, som beta­las av sta­ten.

Första och tredje styc­kena ska tilläm­pas även i fråga om över­fö­ring från punkt­skrift till van­lig skrift eller omvänt.

Om det är möj­ligt ska rät­ten anlita en över­sät­tare som är auk­to­ri­se­rad. I annat fall ska en annan lämp­lig per­son anli­tas för att utföra över­sätt­ningen. Lag (2015:429).

10 §   Upp­fyl­ler en stäm­nings­an­sö­kan inte före­skrif­terna i 1 § första-​​- fjärde styc­kena, skall sökan­den före­läg­gas att kom­plet­tera ansök­ningen, om inte bris­ten är av ringa bety­delse för frå­gan om del­giv­ning. Följs inte före­läg­gan­det och är saken sådan att för­lik­ning därom är tillå­ten, får rät­ten avvisa ansök­ningen, om det inte är oskä­ligt. Lag (1985:267).

11 §   Den som utan att vara part skall höras i en rät­te­gång är skyl­dig att på begä­ran av rät­ten lämna upp­gift om egna för­hål­lan­den i den utsträck­ning som i fråga om part anges i 1 § andra och sjätte styc­kena.
Lag (1985:267).

12 §   Den som enligt 1 eller 11 § skall lämna upp­gif­ter om egna för­hål­lan­den får vid vite före­läg­gas att full­göra sin upp­gifts­skyl­dig­het. Lag (1985:267).

13-27 §§ Har upp­hävts genom lag (1970:429).

34 kap. Om rät­te­gångs­hin­der

1 §   Fråga om hin­der för målets upp­ta­gande skall av rät­ten före­ta­gas, så snart anled­ning före­kom­mer där­till.

Rät­te­gångs­hin­der skall av rät­ten själv­mant beak­tas, om ej annat är stad­gat.

2 §   Vill part göra invänd­ning därom, att rät­ten icke är behö­rig att upp­taga målet, skall han fram­ställa invänd­ningen, då han första gången skall vid rät­ten föra talan i målet. Var han av laga för­fall hind­rad att då göra invänd­ningen, skall han fram­ställa den, så snart ske kan, sedan för­fal­let upp­hörde. Under­lå­ter part att inom tid, som nu sagts, fram­ställa invänd­ningen, vare hans rätt där­till för­fal­len.

3 §   Har part i rätt tid gjort invänd­ning, som avses i 2 §, give rät­ten, så snart ske kan, sär­skilt beslut där­ö­ver. Göres invänd­ning om annat rät­te­gångs­hin­der, give rät­ten sär­skilt beslut där­ö­ver, om dess beskaf­fen­het ford­rar det.

TREDJE AVDEL­NINGEN

Om bevis­ning

35 kap. Om bevis­ning i all­män­het

1 §   Rät­ten skall efter sam­vets­grann pröv­ning av allt, som före­kom­mit, avgöra, vad i målet är bevi­sat.

Vad om ver­kan av visst slag av bevis är stad­gat vare gäl­lande.

2 §   För omstän­dig­het, som är all­mänt veter­lig, krä­ves icke bevis.

Ej hel­ler erfordras bevis om vad lag stad­gar. Skall främ­mande lag lända till efter­rät­telse och är ej dess inne­håll för rät­ten känt, äge dock rät­ten anmana part att före­bringa bevis­ning därom.

3 §   Erkän­ner part i rät­te­gången viss omstän­dig­het och är saken sådan, att för­lik­ning därom är tillå­ten, skall vad par­ten erkänt gälla mot honom. Åter­kal­lar par­ten sitt erkän­nande, pröve rät­ten med hän­syn till de skäl, som anfö­ras för åter­kal­lel­sen, och övriga omstän­dig­he­ter, vil­ken ver­kan som bevis må till­komma erkän­nan­det.

Är saken ej sådan som i första styc­ket sägs, pröve rät­ten med hän­syn till omstän­dig­he­terna, vil­ken ver­kan parts erkän­nande må äga som bevis.

4 §   Under­lå­ter part att enligt rät­tens beslut infinna sig vid rät­ten eller eljest full­göra något i rät­te­gången eller att besvara för utred­ningen fram­ställd fråga, pröve rät­ten med hän­syn till allt, som före­kom­mit, vil­ken ver­kan som bevis må till­komma par­tens för­hål­lande.

5 §   Om det är fråga om upp­skatt­ning av en inträf­fad skada och full bevis­ning om ska­dan inte alls eller endast med svå­rig­het kan föras, får rät­ten upp­skatta ska­dan till skä­ligt belopp. Så får också ske om bevis­ningen kan antas med­föra kost­na­der eller olä­gen­he­ter som inte står i rim­ligt för­hål­lande till ska­dans stor­lek och det yrkade ska­de­stån­det avser ett mindre belopp. Lag (1988:6).

6 §   Par­terna ska svara för bevis­ningen. Rät­ten får själv­mant hämta in bevis­ning endast i tvis­te­mål där för­lik­ning om saken inte är tillå­ten.

Första styc­ket hind­rar inte att rät­ten i brott­mål själv­mant beslu­tar om rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning eller om ytt­rande av Soci­al­sty­rel­sen enligt lagen (1991:1137) om rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning eller häm­tar in annan utred­ning i frå­gor om påföljd och utvis­ning. Lag (2022:791).

7 §   Rät­ten får avvisa bevis­ning
   1. om den omstän­dig­het som en part vill bevisa är utan bety­delse i målet,
   2. om bevi­set inte behövs,
   3. om bevi­set uppen­bart skulle bli utan ver­kan,
   4. om bevis­ningen med avse­värt mindre besvär eller kost­nad kan föras på annat sätt, eller
   5. om bevi­set trots rim­liga ansträng­ningar inte kan tas upp och avgö­ran­det inte bör för­drö­jas ytter­li­gare. Lag (2005:683).

8 §   Bevis skall, då huvud­för­hand­ling hål­les, upp­ta­gas vid denna, om ej, enligt vad därom är stad­gat, bevis må upp­ta­gas utom huvud­för­hand­lingen.
Hål­les ej huvud­för­hand­ling eller skall bevis eljest upp­ta­gas utom huvud­för­hand­ling, må bevi­set upp­ta­gas vid samma rätt eller vid annan dom­stol.

9 §   Skall ett bevis tas upp utom huvud­för­hand­ling gäl­ler i fråga om kal­lel­ser av par­ter och om par­ters under­lå­ten­het att följa en kal­lelse det som före­skrivs för sam­man­trä­den under för­be­re­del­sen av målet. Ute­blir en part, får bevi­set ändå tas upp, om hand­lägg­ningen av målet skall fort­sätta.
Lag (2005:683).

10 §   Beslu­tar rät­ten, att bevis skall upp­ta­gas av annan inländsk dom­stol, skall rät­ten hos denna dom­stol göra fram­ställ­ning därom och där­vid kort redo­göra för saken samt upp­giva bevi­set och den omstän­dig­het, som skall styr­kas där­med. Vid fram­ställ­ningen skall rät­ten, om det fin­nes lämp­ligt och hin­der ej möter, foga akten i målet.

11 §   Dom­stol, som anmo­dats att upp­taga bevis, har att utsätta tid och ställe för bevisupp­tag­ningen. Vid denna äge dom­sto­len samma befo­gen­het, som om rät­te­gången för­des där.

Pro­to­kol­let över bevisupp­tag­ningen skall tillika med alla till dom­sto­len över­sända eller eljest till ären­det hörande hand­lingar till­stäl­las den rätt, där rät­te­gången föres.

12 §   Om upp­ta­gande av bevis i utlan­det är sär­skilt stad­gat.

13 §   Vid huvud­för­hand­lingen ska de bevis som har tagits upp utom huvud­för­hand­lingen tas upp på nytt, om rät­ten fin­ner att det är av bety­delse i målet och det inte finns något hin­der mot att ta upp bevi­set. Om ett munt­ligt bevis som har tagits upp inför rät­ten kan läg­gas fram genom en ljud- och bildupp­tag­ning, får bevi­set tas upp på nytt endast om ytter­li­gare frå­gor behö­ver stäl­las eller om det finns sär­skilda skäl. I tvis­te­mål där för­lik­ning om saken är till­lå­ten krävs det dess­utom att någon av par­terna begär att bevi­set tas upp på nytt.

Om tings­rät­ten i ett mål som över­kla­gats till hov­rät­ten har tagit upp bevis­ning, behö­ver bevi­set tas upp på nytt endast om hov­rät­ten fin­ner att det är av bety­delse för utred­ningen. Om ett munt­ligt bevis kan läg­gas fram i hov­rät­ten genom en ljud- och bildupp­tag­ning av för­hö­ret vid tings­rät­ten, får bevi­set tas upp på nytt endast om ytter­li­gare frå­gor behö­ver stäl­las. Ett bevis som avses i detta stycke får tas upp på nytt även utan begä­ran av part.

I Högsta dom­sto­len får de bevis som har tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det finns syn­ner­liga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt ska det läg­gas fram på lämp­ligt sätt. Lag (2016:37).

14 §   En berät­telse som någon har läm­nat skrift­li­gen med anled­ning av en redan inledd eller före­stå­ende rät­te­gång, eller en upp­teck­ning av en berät­telse som någon med anled­ning av en sådan rät­te­gång har läm­nat inför åkla­gare eller Polis­myn­dig­he­ten eller annars utom rätta, får åbe­ro­pas som bevis i rät­te­gången
   1. om det är sär­skilt före­skri­vet,
   2. om för­hör med den som läm­nat berät­tel­sen inte kan hål­las vid eller utom huvud­för­hand­ling eller i övrigt inför rät­ten,
   3. om det finns sär­skilda skäl med hän­syn till de kost­na­der eller olä­gen­he­ter som ett för­hör vid eller utom huvud­för­hand­ling kan antas med­föra, för­de­larna med ett sådant för­hör, berät­tel­sens bety­delse och övriga omstän­dig­he­ter, eller
   4. om par­terna god­tar det och det inte är uppen­bart olämp­ligt.

Det som sägs i första styc­ket om en skrift­lig eller upp­teck­nad berät­telse ska också tilläm­pas i fråga om en ljudupp­tag­ning eller en ljud- och bildupp­tag­ning av en berät­telse. Lag (2021:1107).

15 §   I brott­mål får en berät­telse som läm­nats vid ett för­hör inför en brotts­be­käm­pande myn­dig­het och som doku­men­te­rats genom en ljud- och bildupp­tag­ning åbe­ro­pas som bevis i rät­te­gången även i andra fall än de som anges i 14 §, om det är lämp­ligt. Lag (2021:1107).

36 kap. Om vittne

1 §   Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. I brott­mål får dock mål­sä­gan­den inte vittna, även om han eller hon inte för talan.

I brott­mål får vitt­nes­för­hör inte hel­ler äga rum med någon som har åta­lats för med­ver­kan till den gär­ning för­hö­ret gäl­ler eller för någon annan gär­ning som har ome­del­bart sam­band med den gär­ningen.

Vad som sägs i andra styc­ket om den som har åta­lats ska också gälla den som för gär­ning som där avses
   1. är skä­li­gen miss­tänkt och har under­rät­tats om miss­tan­ken enligt 23 kap. 18 §,
   2. har med­de­lats straf­fö­re­läg­gande eller före­läg­gande av ord­nings­bot, eller
   3. till följd av beslut enligt bestäm­mel­ser om åtals­un­der­lå­telse, straffvar­ning eller sär­skild åtals­pröv­ning inte har åta­lats.

Ska någon som avses i andra eller tredje styc­ket höras i en rät­te­gång som inte avser åtal mot honom eller henne, gäl­ler i fråga om kal­lelse till för­hand­ling och påföljd för ute­varo från för­hand­lingen samt i fråga om för­hö­ret vad som sägs om till­ta­lade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt, med undan­tag för vad som sägs om häkt­ning, 46 kap. 15 §. I fråga om rätt till ersätt­ning för instäl­lelse vid för­hand­ling gäl­ler 36 kap. 24 och 25 §§. Lag (2015:79).

2 §   Åbe­ro­pas till vittne leda­mot av rät­ten, pröve han på sin doma­red, om han vet något, som kan tjäna till upp­lys­ning i målet. Fin­ner han det, må han höras som vittne.

3 §   Den som med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller ned­sti­gande släkt­skap eller svå­ger­lag eller är sys­kon eller är i det svå­ger­lag, att den ene är eller varit gift med den andres sys­kon, eller som på lik­nande sätt är par­ten när­stå­ende, vare ej skyl­dig att avlägga vitt­nes­mål.
Står någon till parts ställ­fö­re­trä­dare i sådant för­hål­lande, som nu sagts, äge han ej på grund därav undan­draga sig att vittna. Lag (1973:240).

4 §   Är den som åbe­ro­pas till vittne under fem­ton år eller lider han av en psy­kisk stör­ning, prö­var rät­ten med hän­syn till omstän­dig­he­terna, om han får höras som vittne. Lag (1991:1549).

5 §   Den som till följd av 15 kap. 1 eller 2 §, 16 kap. 1 § eller 18 kap. 5, 6 eller 7 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400) eller någon bestäm­melse, till vil­ken det hän­vi­sas i något av dessa lag­rum, inte får lämna en upp­gift får inte höras som vittne om upp­gif­ten utan att den myn­dig­het, i vars verk­sam­het upp­gif­ten har inhäm­tats, har gett sitt till­stånd.

Advo­ka­ter, läkare, tand­lä­kare, barn­mors­kor, sjuk­skö­ters­kor, psy­ko­lo­ger, psy­ko­te­ra­peu­ter, famil­je­råd­gi­vare enligt soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) och deras biträ­den samt auk­to­ri­se­rade patent­om­bud och deras biträ­den såvitt avser paten­trätts­liga ange­lä­gen­he­ter enligt 2 § 1 lagen (2010:1052) om auk­to­ri­sa­tion av patent­om­bud, får höras som vitt­nen om något som i denna deras yrkes­ut­öv­ning anför­trotts dem eller som de i sam­band där­med har erfa­rit, endast om det är med­gi­vet i lag eller den till vars för­mån tyst­nads­plik­ten gäl­ler sam­tyc­ker till det. Med­lare enligt denna balk, 6 kap. 18 a § för­äld­ra­bal­ken, lagen (1973:188) om arren­de­nämn­der och hyres­nämn­der eller lagen (2011:860) om med­ling i vissa pri­vaträtts­liga tvis­ter och deras biträ­den, får höras som vitt­nen om vad som anför­trotts dem vid med­lingen eller som de i sam­band där­med erfa­rit, endast om det är med­gi­vet i lag eller den till vars för­mån tyst­nads­plik­ten gäl­ler sam­tyc­ker till det. Den som till följd av 24 kap. 8 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen inte får lämna upp­gif­ter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är med­gi­vet i lag eller den till vars för­mån sek­re­tes­sen gäl­ler sam­tyc­ker till det.

Rät­te­gångsom­bud, biträ­den eller för­sva­rare får höras som vitt­nen om vad som anför­trotts dem för upp­dra­gets full­gö­rande endast om par­ten med­ger det.

Trots det som sägs i andra eller tredje styc­ket före­lig­ger skyl­dig­het att vittna för
   1. advo­ka­ter och deras biträ­den, dock inte för­sva­rare, i mål angå­ende brott för vil­ket inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i två år,
   2. andra än för­sva­rare och advo­ka­ter samt deras biträ­den i mål angå­ende brott som avses i 10 kap. 21 och 23 §§ offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen, och
   3. den som har upp­gifts­skyl­dig­het enligt 14 kap. 1 § soci­al­tjänst­la­gen i mål enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 6, 13 eller 14 § samma lag, enligt lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga eller enligt lagen (2024:79) om pla­ce­ring av barn i skyd­dat boende.

Den som är präst inom ett tros­sam­fund eller den som i ett sådant sam­fund har mot­sva­rande ställ­ning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfa­rit under bikt eller enskild själa­vård.

Den som har tyst­nads­plikt enligt 3 kap. 3 § tryck­fri­hets­för­ord­ningen eller 2 kap. 3 § ytt­ran­de­fri­hets­grund­la­gen får höras som vittne om för­hål­lan­den som tyst­nads­plik­ten avser endast i den mån det före­skrivs i 3 kap. 4 § tryck­fri­hets­för­ord­ningen eller 2 kap. 4 § ytt­ran­de­fri­hets­grund­la­gen.

Om någon enligt det som sägs i denna para­graf inte får höras som vittne om ett visst för­hål­lande, får vitt­nes­för­hör inte hel­ler äga rum med den som under tyst­nads­plikt biträtt med tolk­ning eller över­sätt­ning. Lag (2024:80).

5 a §   Den som till följd av 18 kap. 1 eller 2 § eller 35 kap. 1 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400) inte får lämna upp­gift som direkt eller indi­rekt röjer iden­ti­te­ten på den som har läm­nat upp­gif­ter för att använ­das i en verk­sam­het som anges i 18 kap. 1 eller 2 § samma lag, får inte höras som vittne om upp­gif­ten.

Första styc­ket gäl­ler inte
   1. i fråga om en upp­gifts­läm­nare vars upp­gif­ter åbe­ro­pas till stöd för ett all­mänt åtal,
   2. om den myn­dig­het i vars verk­sam­het upp­gif­ten har inhäm­tats har gett sitt till­stånd, och om den till vars för­mån sek­re­tes­sen gäl­ler sam­tyc­ker,
   3. om upp­gifts­läm­na­rens iden­ti­tet kan röjas utan risk för upp­gifts­läm­na­rens eller hans eller hen­nes när­stå­en­des säker­het till liv eller hälsa, eller om iden­ti­te­ten kan röjas utan risk för att en verk­sam­het som anges i 18 kap. 1 eller 2 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen ska­das, eller
   4. om rät­ten anser att det finns syn­ner­lig anled­ning att höra vitt­net om upp­gif­ten. Lag (2017:176).

5 b §   Den som till följd av 18 kap. 1 § eller 35 kap. 1 eller 12 a § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400) inte får lämna upp­gift som direkt eller indi­rekt röjer iden­ti­te­ten på eller kon­takt­upp­gif­terna till ett vittne som läm­nar eller har läm­nat upp­gif­ter ano­nymt med stöd av ett beslut enligt lagen (2024:1180) om ano­nyma vitt­nen i brott­mål, får inte höras som vittne om upp­gif­ten. Lag (2024:1181).

6 §   Ett vittne får vägra att yttra sig om en omstän­dig­het, vars yppande skulle röja att vitt­net eller någon vitt­net när­stå­ende, som avses i 3 §, har för­ö­vat brotts­lig eller vanä­rande hand­ling.

Ett vittne får även vägra att yttra sig om yrkes­hem­lig­het. Han eller hon får också vägra att lämna upp­gift om en enskilds per­son­liga för­hål­lan­den som omfat­tas av sek­re­tess enligt 35 kap. 11 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400).

Vad som sägs i andra styc­ket gäl­ler inte, om det finns syn­ner­lig anled­ning att vitt­net hörs om yrkes­hem­lig­he­ten eller upp­gif­ten.

Ett vittne som hörs ano­nymt enligt 6 a § får vägra att yttra sig om en omstän­dig­het som skulle kunna röja hans eller hen­nes iden­ti­tet och kon­takt­upp­gif­ter. Lag (2024:1181).

6 a §   Ett för­hör med ett vittne som läm­nar upp­gif­ter ano­nymt i ett brott­mål får tillå­tas som bevis i rät­te­gången endast om
   1. en dom­stol har beslu­tat att vitt­net får höras ano­nymt enligt lagen (2024:1180) om ano­nyma vitt­nen i brott­mål,
   2. för­hö­ret gäl­ler det brott som beslu­tet avser, och
   3. det är lämp­ligt.

Rät­ten får besluta om ytter­li­gare skydds­åt­gär­der enligt 9 § lagen (2024:1180) om ano­nyma vitt­nen i brott­mål. Rät­ten får också besluta att ändra tidi­gare beslut om skydds­åt­gär­der.

Trots första styc­ket 2 får ett för­hör med ett vittne som läm­nat upp­gif­ter ano­nymt i lägre rätt läg­gas fram eller tas upp i högre rätt om för­hö­ret gäl­ler samma gär­ning som vitt­net hör­des om i lägre rätt. Lag (2024:1181).

7 §   Den som skall höras som vittne skall vid vite kal­las att infinna sig vid för­hand­ling inför rät­ten.

I kal­lel­sen till vitt­net skall läm­nas behöv­liga upp­gif­ter om par­terna och målet samt i kort­het anges vad för­hö­ret gäl­ler. Vitt­net skall även erin­ras om sina rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter enligt 20 och 23-​-25 §§.
Lag (1987:747).

8 §   Rät­ten får före­lägga den som ska höras som vittne att, innan han eller hon infin­ner sig för att lämna vitt­nes­mål, uppliva sin kun­skap om vad vitt­nes­för­hö­ret gäl­ler genom att granska räken­skaps­böc­ker, anteck­ningar eller andra hand­lingar som är till­gäng­liga för vitt­net eller besik­tiga en plats eller ett före­mål, om sådant kan ske utan avse­värd olä­gen­het för vitt­net.

Om rät­ten enligt 3 kap. 4 § första styc­ket 4 eller 5 tryck­fri­hets­för­ord­ningen eller 2 kap. 4 § första styc­ket 4 eller 5 ytt­ran­de­fri­hets­grund­la­gen ska pröva om någon, som är skyl­dig att hem­lig­hålla en upp­gift som avses där, ändå får höras som vittne om den, ska rät­ten först, om inte sär­skilda skäl för­an­le­der annat, inhämta ytt­rande från det före­tag hos vil­ket han eller hon har fått vet­skap om upp­gif­ten.
Lag (2018:1908).

9 §   Vittne må ej, med mindre sär­skilda skäl äro där­till, över­vara för­hand­lingen i målet, innan för­hö­ret med vitt­net äger rum.

Äro i målet flera vitt­nen, skola de höras var för sig. Fin­nas vitt­ne­nas utsa­gor otyd­liga eller stri­diga eller äro eljest sär­skilda skäl, att vitt­nena höras mot varandra, må det ske.

10 §   Innan vitt­nes­må­let avläggs, ska rät­ten höra vitt­net om hans eller hen­nes full­stän­diga namn och, om det behövs, ålder, yrke och hem­vist. Rät­ten ska också för­söka klar­göra om vitt­net står i något för­hål­lande till en part eller till saken eller om det finns andra omstän­dig­he­ter som kan vara av vikt för bedö­man­det av till­tron till vitt­nets berät­telse.

Om vitt­net på sådant sätt som avses i 3 § är när­stå­ende till en part ska rät­ten infor­mera vitt­net om att han eller hon inte är skyl­dig att avlägga vitt­nes­mål.

Om det namn som vitt­net upp­ger ingår i en kva­li­fi­ce­rad skydds­i­den­ti­tet enligt lagen (2006:939) om kva­li­fi­ce­rade skydds­i­den­ti­te­ter, ska vitt­net upp­lysa rät­ten om detta. Det­samma gäl­ler om nam­net ingår i en skydds­i­den­ti­tet som har beslu­tats i en annan stat och som mot­sva­rar en sådan skydds­i­den­ti­tet som avses i lagen om kva­li­fi­ce­rade skydds­i­den­ti­te­ter.

Första styc­ket gäl­ler inte om ett vittne ska höras ano­nymt enligt 6 a §. Lag (2024:1181).

11 §   Innan vittne avgi­ver sin berät­telse, skall vitt­net avlägga denna ed:

''Jag N.N. lovar och för­säk­rar på heder och sam­vete, att jag skall säga hela san­ningen och intet för­tiga, tillägga eller för­ändra.'' Lag (1975:1288)

12 §   Har upp­hört att gälla genom lag (1975:1288).

13 §   Ed får inte avläg­gas av
   1. den som är under fem­ton år; eller
   2. den som på grund av en psy­kisk stör­ning befinns sakna erfor­der­lig insikt om bety­del­sen av ed.

Ej hel­ler må i brott­mål ed avläg­gas av någon den till­ta­lade när­stå­ende, som avses i 3 §. Lag (1991:1549).

14 §   Innan ett vittne hörs ska rät­ten upp­lysa vitt­net om skyl­dig­he­ten att tala san­ning och, när ed har avlagts, om vik­ten av den. När det finns skäl till det, ska vitt­net också upp­ly­sas om inne­hål­let i 5-6 §§. Lag (2017:176).

15 §   Ed skall avläg­gas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed; vitt­net skall av rät­ten erin­ras om att denna ed alltjämt är bin­dande för honom.
Lag (1975:1288).

16 §   Ett vittne ska lämna sin berät­telse munt­li­gen. Vitt­net får dock med rät­tens med­gi­vande använda sig av anteck­ningar till stöd för min­net.

Vid ett vitt­nes­för­hör får, om inte berät­tel­sen åbe­ro­pas enligt 35 kap. 15 §, det som vitt­net tidi­gare har berät­tat inför rät­ten eller inför åkla­gare eller Polis­myn­dig­he­ten läg­gas fram endast när vitt­nets berät­telse vid för­hö­ret avvi­ker från vad han eller hon tidi­gare har berät­tat eller när vitt­net vid för­hö­ret för­kla­rar att han eller hon inte kan eller inte vill yttra sig. Avser för­hö­ret någon som tidi­gare har hörts inför rät­ten och har det förra för­hö­ret doku­men­te­rats genom en ljud- och bildupp­tag­ning, ska dock för­hö­ret inle­das med en upp­spel­ning av upp­tag­ningen om det inte är olämp­ligt.
Lag (2021:1107).

17 §   Ett vitt­nes­för­hör skall inle­das av den part som åbe­ro­pat för­hö­ret, om inte rät­ten bestäm­mer annat. Vid för­hö­ret skall vitt­net först bere­das till­fälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frå­gor avge sin berät­telse i ett sam­man­hang.

Mot­par­ten skall sedan få till­fälle att höra vitt­net. Om mot­par­ten inte är när­va­rande eller om det av annan anled­ning behövs, bör rät­ten leda denna del av för­hö­ret.

Där­ef­ter får rät­ten och par­terna ställa ytter­li­gare frå­gor till vitt­net.
Den part som åbe­ro­pat för­hö­ret bör först få till­fälle till detta.

Har ingen av par­terna eller båda åbe­ro­pat för­hö­ret, skall detta inle­das av rät­ten, om det inte är lämp­li­gare att någon av par­terna inle­der för­hö­ret.

Frå­gor, som genom sitt inne­håll, sin form eller sät­tet för deras fram­stäl­lande inbju­der till visst svar, får inte stäl­las annat än om det vid för­hör enligt andra styc­ket behövs för att under­söka i vad mån vitt­nets berät­telse stäm­mer med det verk­liga hän­del­se­för­lop­pet. Rät­ten skall avvisa frå­gor, som uppen­bart inte hör till saken eller som är för­vir­rande eller på annat sätt otill­bör­liga. Lag (1987:747).

18 §   Rät­tens ord­fö­rande får besluta att en part eller en åhö­rare inte får när­vara i rätts­sa­len
   1. om det kan antas att ett vittne av rädsla eller någon annan orsak inte fritt berät­tar san­ningen på grund av par­tens eller åhö­ra­rens när­varo,
   2. om par­ten eller åhö­ra­ren utsät­ter ett vittne för påtryck­ningar, eller
   3. om par­ten eller åhö­ra­ren genom att avbryta eller på något annat sätt hind­rar ett vittne i hans eller hen­nes berät­telse.

Om det finns sär­skilda skäl får ord­fö­ran­den under de för­ut­sätt­ningar som anges i första styc­ket 1 eller 2 besluta att en åhö­rare ska avvi­sas från dom­sto­lens loka­ler eller de andra loka­ler som används vid sam­man­trä­det.

När ett sam­man­träde hålls i en parts från­varo enligt första styc­ket, ska par­ten om möj­ligt få följa sam­man­trä­det genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring. Om detta inte kan ske, ska det som inträf­far vid sam­man­trä­det åter­ges i den omfatt­ning som behövs när par­ten åter är när­va­rande. Par­ten ska få möj­lig­het att ställa frå­gor till ett vittne som hörs i par­tens från­varo. Lag (2019:298).

19 §   För­hör med ett vittne får ske utom huvud­för­hand­ling,
   1. om vitt­net inte kan infinna sig vid huvud­för­hand­lingen,
   2. om en instäl­lelse vid huvud­för­hand­lingen skulle med­föra kost­na­der eller olä­gen­he­ter som inte står i rim­ligt för­hål­lande till bety­del­sen av att för­hö­ret hålls vid huvud­för­hand­lingen, eller
   3. om det kan antas att målet kom­mer att avgö­ras utan huvud­för­hand­ling.

I brott­mål får för­hör med ett vittne utom huvud­för­hand­ling dess­utom ske om åkla­ga­ren eller en part i ansvars­frå­gan yrkar det och det är lämp­ligt. Vid bedöm­ningen av om det är lämp­ligt ska rät­ten beakta målets omfatt­ning, brot­tets beskaf­fen­het och övriga omstän­dig­he­ter.

I 43 kap. 3 § och 46 kap. 3 § finns bestäm­mel­ser om när rät­ten får ta upp munt­lig bevis­ning om en huvud­för­hand­ling ställs in.
Lag (2021:1107).

20 §   Om ett vittne som kal­lats enligt 7 § ute­blir får rät­ten besluta att vitt­net ska häm­tas till dom­sto­len, antingen ome­del­bart eller till en senare dag. Ett skäl för hämt­ning är att det kan antas att vitt­net inte kom­mer att följa en ny kal­lelse.

Om rät­ten inte beslu­tar om hämt­ning ska vitt­net kal­las på nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320).

21 §   Väg­rar vittne utan gil­tigt skäl att avlägga ed eller att avgiva vitt­nes­mål eller besvara fråga eller att iakt­taga före­läg­gande enligt 8 §, före­lägge rät­ten vitt­net vid vite och, om vitt­net ej låter sig rätta därav, vid även­tyr av häkte att full­göra sin skyl­dig­het. Ej må av anled­ning, som nu sagts, någon hål­las i häkte under längre tid än tre måna­der och i intet fall längre, än till dess rät­ten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte, skall senast var fjor­tonde dag instäl­las för rät­ten. Lag (1975:1288).

22 §   Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om vites­före­läg­gande och om häkte gäl­ler inte vittne som avses i 13 § första styc­ket. Sådant vittne får dock häm­tas till rät­ten.

Om den som åbe­ro­pat ett vittne avstår från för­hör med vitt­net eller om frå­gan om vitt­nes­för­hör av annan orsak för­fal­ler, får där­ef­ter inga tvångs­me­del enligt 20 eller 21 § använ­das mot vitt­net. Lag (1987:747).

23 §   Gör ett vittne sig skyl­digt till sådan för­sum­melse eller tredska som avses i 20 eller 21 § och vål­las rät­te­gångs­kost­nad därav för någon av par­terna, skall rät­ten på yrkande av par­ten ålägga vitt­net att i skä­lig omfatt­ning ersätta kost­na­den. Har även en part av rät­ten ålagts att ersätta mot­par­ten sådan kost­nad och har par­ten utgett ersätt­ningen, har han rätt att av vitt­net få ut vad vitt­net ålagts att utge.

Vad som nu sagts om vitt­nes skyl­dig­het att ersätta en parts kost­nad skall gälla även beträf­fande kost­nad som orsa­kats för sta­ten.

I 9 kap. 7 § finns bestäm­mel­ser om kost­na­der när något vite inte har satts ut. Lag (2000:564).

24 §   Ett vittne har rätt till ersätt­ning.

I de fall ett vittne har åbe­ro­pats av en enskild part ska ersätt­ningen beta­las av par­ten. I annat fall ska ersätt­ningen beta­las av all­männa medel. Även i de fall ett vittne har åbe­ro­pats av en enskild part får rät­ten besluta att ersätt­ningen ska beta­las av all­männa medel om
   1. det är skä­ligt med hän­syn till par­tens eko­no­miska för­hål­lan­den, eller
   2. det i brott­mål finns sär­skilda skäl med hän­syn till den till­ta­la­des möj­lig­he­ter att ta till­vara sin rätt.

Ersätt­ning som ska beta­las av en part ska avse nöd­vän­diga kost­na­der för resa, uppe­hälle och tids­spil­lan efter vad rät­ten bedö­mer är skä­ligt. Ersätt­ning som ska beta­las av all­männa medel fast­ställs av rät­ten.

Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om ersätt­ning. Lag (2021:1107).

25 §   Den som kal­lats till vittne äge att i för­skott erhålla ersätt­ning för kost­na­der till resa och uppe­hälle. För­skott skall erläg­gas av den som enligt 24 § har att utgiva ersätt­ning till vitt­net. För­skot­tets stor­lek bestäm­mes av rät­ten.

Under­lå­ter part, som är skyl­dig att utgiva för­skott till vittne, att på begä­ran erlägga sådant för­skott, må par­ten ej seder­mera påkalla vitt­nets hörande, om upp­skov med målet där­i­ge­nom skulle vål­las.

När­mare bestäm­mel­ser om för­skott med­de­las av rege­ringen. Lag (1974:573).

37 kap. Om för­hör med part och med mål­sä­gande som inte för talan

1 §   Vid för­hör i bevis­syfte med part eller med mål­sä­gande som inte för talan skall 36 kap. 17 § tilläm­pas. Om rät­ten inte beslu­tar annat, skall dock för­hör med den som är till­ta­lad i brott­mål inle­das av rät­ten och led­ningen av för­hö­ret där­ef­ter övergå till åkla­ga­ren. Lag (1987:747).

2 §   I tvis­te­mål får för­hör i bevis­syfte med part äga rum under san­nings­för­säk­ran. För­hö­ret bör där­vid begrän­sas till sådana omstän­dig­he­ter som är av sär­skild bety­delse i målet.

Innan för­hör enligt första styc­ket hålls, skall par­ten avge denna för­säk­ran:

"Jag N.N. lovar och för­säk­rar på heder och sam­vete, att jag skall säga hela san­ningen och intet för­tiga, tillägga eller för­ändra." Lag (1987:747).

3 §   Vid för­hör enligt detta kapi­tel skall i övrigt 36 kap. 9 § andra styc­ket, 10 § första och tredje styc­kena, 13 § första styc­ket, 16 § samt 18 och 19 §§ tilläm­pas.

Vid för­hör under san­nings­för­säk­ran skall, för­u­tom de lag­rum som anges i första styc­ket, 36 kap. 5 och 6 §§, 8 § andra styc­ket samt 14 och 15 §§ tilläm­pas.

I brott­mål skall, för­u­tom de lag­rum som anges i första styc­ket, 36 kap. 24 och 25 §§ tilläm­pas i fråga om ersätt­ning till mål­sä­gande, som kal­lats till för­hör i anled­ning av åkla­ga­rens talan. Detta skall gälla även när någon annan part än en mål­sä­gande eller en till­ta­lad kal­lats till sådant för­hör.

Vid tillämp­ning av de lag­rum som anges i första-​​tredje styc­kena skall vad som sägs om vittne gälla part eller mål­sä­gande som inte för talan och vad som sägs om ed gälla san­nings­för­säk­ran.
Lag (2006:940).

4 §   har upp­hävts genom lag (1987:747).

5 §   har upp­hävts genom lag (1987:747).

38 kap. Om skrift­ligt bevis

1 §   Skrift­lig hand­ling, som åbe­ro­pas till bevis, bör före­tes i huvud­skrift. Sådan hand­ling må före­tes i styrkt avskrift, om det fin­nes till­fyl­lest eller huvud­skrif­ten ej är att tillgå.

Inne­hål­ler hand­ling även sådant, som inne­ha­va­ren enligt 2 § ej äger eller är skyl­dig att yppa eller som eljest ej bör uppen­ba­ras, må han i stäl­let för hand­lingen förete styrkt utdrag därav.

2 §   Inne­har någon skrift­lig hand­ling, som kan anta­gas äga bety­delse som bevis, vare han skyl­dig att förete den; sådan skyl­dig­het åligge dock ej i brott­mål den miss­tänkte eller den som till honom står i sådant för­hål­lande, som avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom när­stå­ende, som nu sagts, skyl­dig att förete skrift­ligt med­de­lande mel­lan par­ten och någon honom när­stå­ende eller mel­lan sådana när­stå­ende inbör­des. Befatt­nings­ha­vare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, må ej förete skrift­lig hand­ling, om dess inne­håll kan anta­gas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom; inne­ha­ves hand­lingen av part, till för­mån för vil­ken tyst­nads­plik­ten gäl­ler, vare han ej skyl­dig att förete hand­lingen. Stad­gan­det i 36 kap. 6 § om vitt­nes rätt att vägra att yttra sig äge mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om inne­ha­vare av skrift­lig hand­ling, om dess inne­håll är sådant, som avses i nämnda lag­rum.

Skyl­dig­het att förete skrift­lig hand­ling gälle ej min­ne­san­teck­ning eller annan sådan upp­teck­ning, som är avsedd ute­slu­tande för per­son­ligt bruk, med mindre syn­ner­lig anled­ning före­kom­mer, att den före­tes.

3 §   Är inne­ha­vare av skrift­lig hand­ling på grund av rätts­för­hål­lande mel­lan honom och part eller eljest enligt lag skyl­dig att utgiva hand­lingen eller låta annan taga del därav, vare det gäl­lande även i fråga om hand­ling­ens före­te­ende i rät­te­gång.

4 §   Är någon skyl­dig att förete skrift­lig hand­ling som bevis, äge rät­ten före­lägga honom att förete hand­lingen. Till­fälle att yttra sig skall läm­nas den som före­läg­gan­det skulle avse. För pröv­ning av frå­gan må för­hör hål­las med honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stad­gat så ock annan bevis­ning före­bringas.

5 §   Före­läg­gande att förete skrift­lig hand­ling skall inne­hålla upp­gift om var och huru hand­lingen skall till­han­da­hål­las. Den som skall förete hand­lingen må genom vite till­hål­las att full­göra sin skyl­dig­het. Rät­ten äge ock, om det fin­nes lämp­li­gare, för­ordna, att hand­lingen skall till­han­da­hål­las genom kro­no­fog­de­myn­dig­he­tens försorg. Lag (1981:828).

6 §   Bevisupp­tag­ning genom skrift­lig hand­ling får äga rum utom huvud­för­hand­ling,
   1. om hand­lingen inte kan visas upp vid huvud­för­hand­lingen,
   2. om ett upp­vi­sande vid huvud­för­hand­lingen skulle med­föra kost­na­der eller olä­gen­he­ter som inte står i rim­ligt för­hål­lande till bety­del­sen av att bevisupp­tag­ningen sker vid huvud­för­hand­lingen, eller
   3. om det kan antas att målet kom­mer att avgö­ras utan huvud­för­hand­ling. Lag (2005:683).

7 §   Har någon, som ej är part, efter anmo­dan av part eller rät­ten till­han­da­hål­lit skrift­lig hand­ling, äge han rätt till ersätt­ning för kost­nad och besvär efter vad rät­ten prö­var skä­ligt.

Ersätt­ning skall, om hand­ling­ens före­te­ende påkal­lats av enskild part, utgi­vas av par­ten. I annat fall skall ersätt­ningen utgå av all­männa medel.

8 §   Om en all­män hand­ling kan antas ha bety­delse som bevis, får rät­ten besluta att hand­lingen ska till­han­da­hål­las.

Första styc­ket gäl­ler inte
   1. hand­ling som inne­hål­ler upp­gift, för vil­ken gäl­ler sek­re­tess till följd av 15 kap. 1 eller 2 § eller 16 kap. 1 § offentlighets-​​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400) eller bestäm­melse, till vil­ken hän­vi­sas i något av dessa lag­rum, om inte den myn­dig­het som har att pröva fråga om utläm­nande av hand­lingar har gett sitt till­stånd,
   2. hand­ling vars inne­håll är sådant, att någon, som haft befatt­ning med hand­lingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fjärde eller sjätte styc­ket inte får höras om det,
   3. hand­ling som genom sitt inne­håll avslö­jar yrkes­hem­lig­het, om det inte finns syn­ner­liga skäl för det, eller
   4. hand­ling som inne­hål­ler upp­gift om ett ano­nymt vittne enligt lagen (2024:1180) om ano­nyma vitt­nen i brott­mål.
Lag (2024:1181).

9 §   Har bestäm­mel­ser som avvi­ker från vad som före­skrivs i 1-8 §§ med­de­lats om skyl­dig­het att förete skrift­lig hand­ling, skall de gälla.
Lag (1980:101).

39 kap. Om syn

1 §   För skär­skå­dan av fas­tig­het eller av före­mål, som ej lämp­li­gen kan flyt­tas till rät­ten, eller av plats, där viss hän­delse timat, må rät­ten hålla syn å stäl­let.

Vid syn må yrkes­hem­lig­het ej röjas, med mindre syn­ner­lig anled­ning före­kom­mer där­till.

2 §   Syn får äga rum utom huvud­för­hand­ling,
   1. om syn inte kan hål­las vid huvud­för­hand­lingen,
   2. om syn vid huvud­för­hand­lingen skulle med­föra kost­na­der eller olä­gen­he­ter som inte står i rim­ligt för­hål­lande till bety­del­sen av att den hålls vid huvud­för­hand­lingen, eller
   3. om det kan antas att målet kom­mer att avgö­ras utan huvud­för­hand­ling. Lag (2005:683).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1987:747).

4 §   Kost­na­den för syn skall, utom i fall som avses i 41 kap., gäl­das av stats­ver­ket. Lag (1969:244).

5 §   Inne­har någon före­mål, som lämp­li­gen kan flyt­tas till rät­ten och som kan anta­gas äga bety­delse som bevis, vare han skyl­dig att till­han­da­hålla det för syn; sådan skyl­dig­het åligge dock ej i brott­mål den miss­tänkte eller den som till honom står i sådant för­hål­lande, som avses i 36 kap. 3 §. Stad­gan­det i 36 kap. 6 § om vitt­nes rätt att vägra att yttra sig äge mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om rätt för part eller annan att vägra att till­han­da­hålla före­mål för syn. Om skyl­dig­het att förete skrift­lig hand­ling för syn gälle vad i 38 kap. 2 § är stad­gat.

Vad i 38 kap. 3-9 §§ är stad­gat äge mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande före­mål eller skrift­lig hand­ling, som skall till­han­da­hål­las för syn. Lag (1980:101).

40 kap. Om sak­kun­nig

1 §   Fin­nes för pröv­ning av fråga, vars bedö­mande krä­ver sär­skild fack­kun­skap, nödigt att anlita sak­kun­nig, äge rät­ten över frå­gan inhämta ytt­rande av myn­dig­het eller tjäns­te­man eller annan, som är satt att till­han­dagå med ytt­rande i ämnet, eller ock upp­draga åt en eller flera för red­bar­het och för skick­lig­het i ämnet kända per­so­ner att avgiva ytt­rande.

2 §   Ej må den vara sak­kun­nig, som till saken eller till någon­dera par­ten står i sådant för­hål­lande, att hans till­för­lit­lig­het där­i­ge­nom kan anses för­ringad.

3 §   Innan sak­kun­nig utses, bör till­fälle läm­nas par­terna att yttra sig i frå­gan. Ena sig par­terna om sak­kun­nig, skall denne anli­tas, om han fin­nes lämp­lig och hin­der ej möter där­för; rät­ten äge dock jämte honom utse annan.

4 §   Den som icke å tjäns­tens väg­nar är skyl­dig att biträda som sak­kun­nig eller är satt att till­han­dagå med ytt­rande vare ej utan eget åta­gande plik­tig att utföra sak­kun­nigupp­drag. Har någon åta­git sig sådant upp­drag, må han ej utan gil­tig ursäkt undan­draga sig dess full­gö­rande. Sak­kun­nig vare dock ej skyl­dig att yppa yrkes­hem­lig­het, med mindre syn­ner­lig anled­ning före­kom­mer, att han ytt­rar sig därom.

5 §   Fin­nes för vin­nande av upp­lys­ning rörande omstän­dig­het, som är av bety­delse för den sak­kun­ni­ges upp­gift, före huvud­för­hand­lingen part eller annan böra höras eller annan utred­ning böra före­bringas inför rät­ten, må rät­ten för­ordna därom. Om upp­ta­gande av bevis gälle i tillämp­liga delar vad om bevisupp­tag­ning utom huvud­för­hand­ling är stad­gat.

Erfordras besikt­ning av fas­tig­het eller av före­mål, som ej lämp­li­gen kan flyt­tas, eller av plats, där viss hän­delse timat, må rät­ten för­ordna, att den sak­kun­nige skall före­taga besikt­ning å stäl­let. Vid besikt­ning må yrkes­hem­lig­het ej röjas, med mindre rät­ten fin­ner syn­ner­lig anled­ning före­komma där­till.

Rät­ten äge för­ordna, att före­mål, som inne­ha­va­ren enligt 39 kap. 5 § är skyl­dig att förete vid rät­ten, skall för gransk­ning till­han­da­hål­las den sak­kun­nige.

6 §   Fin­nes lämp­ligt, att par­terna äro när­va­rande vid besikt­ning, som verk­stäl­les av sak­kun­nig, må rät­ten före­skriva, att de skola genom den sak­kun­ni­ges försorg kal­las till för­rätt­ningen. Har part kal­lats, må hans ute­varo ej utgöra hin­der för för­rätt­ning­ens före­ta­gande.

Över för­rätt­ningen skall föras pro­to­koll, vari anteck­nas, vilka vid för­rätt­ningen när­va­rit och vad där­vid före­kom­mit.

7 §   Om utlå­tande av myn­dig­het, tjäns­te­man eller annan, som är satt att till­han­dagå med ytt­rande, gälle vad därom är stad­gat eller eljest är veder­ta­get.

Annan sak­kun­nig skall, om ej rät­ten för­ord­nar annat, avgiva skrift­ligt utlå­tande. Rät­ten skall före­lägga honom viss tid, inom vil­ken utlå­tan­det skall avgi­vas.

Utlå­tande skall angiva de skäl och omstän­dig­he­ter, på vilka det däri givna omdö­met är grun­dat.

Sedan utlå­tande inkom­mit till rät­ten, skall det hål­las till­gäng­ligt för par­terna.

8 §   Sak­kun­nig, som utlå­tit sig skrift­li­gen, skall ock höras munt­li­gen, om part yrkar det och hans hörande ej uppen­bart sak­nar bety­delse eller om rät­ten eljest fin­ner det erfor­der­ligt. Har utlå­tande avgi­vits av ämbets­verk, aka­demi eller annat offent­ligt sam­fund, må den eller de som del­ta­git i utlå­tan­dets avgi­vande, ej höras munt­li­gen, med mindre det prö­vas ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt; om flera del­ta­git i utlå­tan­dets avgi­vande, må endast en före­trä­dare för varje mening inkal­las.

9 §   Sak­kun­nig, som höres munt­li­gen, skall, innan han avgi­ver sin utsaga, avlägga denna ed:

''Jag N.N. lovar och för­säk­rar på heder och sam­vete, att jag efter bästa för­stånd skall full­göra det sak­kun­nigupp­drag, som läm­nats mig.''

Har den sak­kun­nige, då han höres, redan avgi­vit utlå­tande, skall eden där­ef­ter jäm­kas.

Sedan den sak­kun­nige avlagt ed, erinre rät­ten honom om edens vikt. Lag (1975:1288).

10 §   Då sak­kun­nig höres munt­li­gen, före­ta­ges för­hö­ret av rät­ten. Med rät­tens till­stånd må dock sak­kun­nig höras av par­terna. Rät­ten och par­terna äge ställa frå­gor till den sak­kun­nige.

Rät­ten skall avvisa frå­gor, som uppen­bart ej höra till saken eller som äro för­vir­rande eller eljest otill­bör­liga.

Har den sak­kun­nige avgi­vit skrift­ligt utlå­tande, må, om rät­ten fin­ner det lämp­ligt, utlå­tan­det helt eller del­vis upp­lä­sas.

11 §   Vad som sägs i 36 kap. 9 § andra styc­ket samt 15, 18 och 19 §§ om vittne skall tilläm­pas också i fråga om sak­kun­nig. Lag (1987:747).

12 §   Under­lå­ter den som åta­git sig att vara sak­kun­nig utan gil­tig ursäkt att inom före­lagd tid inkomma med skrift­ligt utlå­tande, må rät­ten före­lägga honom vid vite att avgiva utlå­tande.

13 §   har upp­hävts genom lag (1987:747).

14 §   Väg­rar sak­kun­nig utan gil­tigt skäl att avlägga ed eller att avgiva utsaga eller besvara fråga, före­lägge rät­ten honom vid vite att full­göra sin skyl­dig­het. Lag (1975:1288).

15 §   har upp­hävts genom lag (1987:747).

16 §   Gör en sak­kun­nig sig skyl­dig till sådan för­sum­melse eller tredska som avses i 12 eller 14 § eller ute­blir en sak­kun­nig, som kal­lats till för­hör, och vål­las rät­te­gångs­kost­nad därav för någon av par­terna, skall rät­ten på yrkande av par­ten ålägga den sak­kun­nige att i skä­lig omfatt­ning ersätta kost­na­den. Har även en part av rät­ten ålagts att ersätta mot­par­ten sådan kost­nad och har par­ten utgett ersätt­ningen, har han rätt att av den sak­kun­nige få ut vad denne ålagts att utge.

Vad som nu sagts om sak­kun­nigs skyl­dig­het att ersätta parts kost­nad skall gälla även beträf­fande kost­nad som orsa­kats för sta­ten.

I 9 kap. 7 § finns bestäm­mel­ser om kost­na­der när något vite inte har satts ut. Lag (2000:564).

17 §   Har utlå­tande avgi­vits av myn­dig­het, tjäns­te­man eller annan, som är satt att till­han­dagå med ytt­rande, skall ersätt­ning utgå alle­nast i den mån sär­skild före­skrift därom är med­de­lad. Annan sak­kun­nig äge rätt till ersätt­ning för kost­nad, som han haft för upp­dra­gets full­gö­rande, samt för arbete och tids­spil­lan efter vad rät­ten prö­var skä­ligt.

Ersätt­ningen skall, om saken är sådan, att för­lik­ning därom är tillå­ten, eller fråga är om ansvar för brott, som ej hör under all­mänt åtal, utgi­vas av par­terna en för båda och båda för en eller, om sak­kun­nigs anli­tande påkal­lats blott av ena par­ten, av den par­ten ensam. I annat fall skall ersätt­ningen utgå av all­männa medel.

18 §   Sak­kun­nig vare berät­ti­gad till för­skott å sin ersätt­ning efter vad rät­ten prö­var skä­ligt. För­skott skall erläg­gas av den som enligt 17 § har att utgiva ersätt­ning till den sak­kun­nige.

När­mare bestäm­mel­ser om för­skott med­de­las av rege­ringen. Lag (1974:573).

19 §   Vill part som sak­kun­nig åbe­ropa någon, som icke nämnts av rät­ten, gälle om sådan sak­kun­nig i tillämp­liga delar vad i 7 och 8 §§ är stad­gat.

Höres den sak­kun­nige munt­li­gen, skall i övrigt tilläm­pas vad om vittne är före­skri­vet; dock må, om rät­ten fin­ner det lämp­ligt, skrift­ligt utlå­tande helt eller del­vis upp­lä­sas.

20 §   Är i lag eller för­fatt­ning före­skrift med­de­lad om sak­kun­nigs hörande i visst fall, vare den gäl­lande.

41 kap. Om bevis­ning till fram­tida säker­het

1 §   Är fara, att bevis rörande omstän­dig­het, som är av bety­delse för någons rätt, fram­de­les skall gå för­lo­rat eller endast med svå­rig­het skall kunna föras, och är ej rät­te­gång därom, må till fram­tida säker­het bevis genom vittne, sak­kun­nig eller syn eller skrift­ligt bevis upp­ta­gas vid under­rätt. Ej må dock enligt detta kapi­tel bevis upp­ta­gas i syfte att vinna utred­ning om brott.

2 §   Vill någon, att bevis upp­ta­ges till fram­tida säker­het, skall han göra ansö­kan därom hos rät­ten.

I ansö­kan skall upp­gi­vas den omstän­dig­het, som sökan­den vill styrka med bevi­set, bevi­sets beskaf­fen­het och de skäl, som sökan­den åbe­ro­par till stöd för dess upp­ta­gande, samt, om det kan ske, den, vil­kens rätt eljest kan bero därav.

3 §   Om bevis­ning till fram­tida säker­het äge vad om bevisupp­tag­ning i rät­te­gång utom huvud­för­hand­ling är stad­gat mot­sva­rande tillämp­ning; kan, utom sökan­dens, annans rätt bero av bevi­sets upp­ta­gande, erfordras dock ej kal­lelse å honom, med mindre sär­skilda skäl äro där­till. Ej vare någon skyl­dig att inställa sig som vittne eller sak­kun­nig vid annan under­rätt än den, under vil­ken han har sitt hem­vist.

4 §   Kost­na­den för upp­ta­gande av bevis till fram­tida säker­het skall gäl­das av sökan­den.

Har den, vil­kens rätt eljest kan bero av bevisupp­tag­ningen, efter kal­lelse när­va­rit vid denna, äge han av sökan­den erhålla ersätt­ning för nödiga kost­na­der till resa och uppe­hälle samt för tids­spil­lan efter vad rät­ten prö­var skä­ligt.

FJÄRDE AVDEL­NINGEN

Om rät­te­gången i under­rätt
      I. Om rät­te­gången i tvis­te­mål

42 kap. Om stäm­ning och för­be­re­delse och om avgö­rande av mål utan huvud­för­hand­ling

1 §   Den som vill inleda en rät­te­gång mot någon skall hos rät­ten skrift­li­gen ansöka om stäm­ning. Lag (1987:747).

2 §   En ansö­kan om stäm­ning skall inne­hålla
   1. ett bestämt yrkande,
   2. en utför­lig redo­gö­relse för de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas till grund för yrkan­det,
   3. upp­gift om de bevis som åbe­ro­pas och vad som skall styr­kas med varje bevis samt
   4. upp­gift om sådana omstän­dig­he­ter som gör rät­ten behö­rig, om inte behö­rig­he­ten fram­går av vad som anförs i övrigt.

Har käran­den några öns­ke­mål om hur målet skall hand­läg­gas, bör han ange dessa i ansök­ningen.

Ansök­ningen skall vara egen­hän­digt under­teck­nad av käran­den eller hans ombud.

De skrift­liga bevis som åbe­ro­pas bör ges in till­sam­mans med ansök­ningen.
Lag (1987:747).

3 §   Om stäm­nings­an­sök­ningen inte upp­fyl­ler före­skrif­terna i 2 § eller i övrigt är ofull­stän­dig, skall rät­ten före­lägga käran­den att avhjälpa bris­ten. Det­samma gäl­ler om före­skri­ven ansök­nings­av­gift inte har beta­lats. Lag (1987:448).

4 §   Föl­jer käran­den inte ett före­läg­gande enligt 3 §, skall ansök­ningen avvi­sas, om den är så ofull­stän­dig att den inte utan väsent­lig olä­gen­het kan läg­gas till grund för en rät­te­gång eller om under­lå­ten­he­ten avser betal­ning av ansök­nings­av­gif­ten.

Ansök­ningen skall också avvi­sas, om det är uppen­bart att målet på grund av rät­te­gångs­hin­der inte kan tas upp till pröv­ning. Lag (1987:448).

5 §   Avvi­sas ej ansök­ningen, skall rät­ten utfärda stäm­ning på sva­ran­den att svara på käro­må­let. Om käran­dens fram­ställ­ning inte inne­fat­tar laga skäl för käro­må­let eller om det annars är uppen­bart att detta är ogrun­dat, får rät­ten dock genast med­dela dom i målet utan att stäm­ning utfär­das.

Utfär­das stäm­ning, skall denna del­ges sva­ran­den till­sam­mans med stäm­nings­an­sök­ningen och där­vid fogade hand­lingar. Lag (1984:131).

6 §   Utfär­das stäm­ning, skall för­be­re­delse i målet äga rum.

För­be­re­del­sen har till syfte att klar­lägga
   1. par­ter­nas yrkan­den och invänd­ningar samt de omstän­dig­he­ter som par­terna åbe­ro­par till grund för sin talan,
   2. i vad mån par­terna är oense om åbe­ro­pade sak­för­hål­lan­den,
   3. vilka bevis som skall läg­gas fram och vad som skall styr­kas med varje bevis,
   4. om ytter­li­gare utred­ning eller andra åtgär­der behövs före målets avgö­rande och
   5. om det finns för­ut­sätt­ningar för för­lik­ning eller annan sam­för­stånds­lös­ning.

Rät­ten skall driva för­be­re­del­sen med inrikt­ning på ett snabbt avgö­rande av målet. Så snart det lämp­li­gen kan ske bör rät­ten höra par­terna angå­ende målets hand­lägg­ning.

Rät­ten skall upp­rätta en tids­plan för målets hand­lägg­ning, om det inte på grund av målets beskaf­fen­het eller av något annat sär­skilt skäl är obe­höv­ligt. Par­terna skall fort­lö­pande kon­trol­lera att tids­pla­nen kan hål­las såvitt gäl­ler dem och deras bevis­ning. Om en part bedö­mer att tids­pla­nen inte kan hål­las, skall detta genast anmä­las till rät­ten. Om rät­ten bedö­mer att tids­pla­nen inte kan hål­las, skall par­terna under­rät­tas om detta. Lag (2006:465).

7 §   Vid för­be­re­del­sen skall sva­ran­den genast avge sva­ro­mål. I detta skall anges
   1. de invänd­ningar om rät­te­gångs­hin­der som sva­ran­den vill göra,
   2. i vad mån käran­dens yrkande med­ges eller bestrids,
   3. om käran­dens yrkande bestrids, grun­den för detta med ytt­rande rörande de omstän­dig­he­ter, som käran­den grun­dar sin talan på, och med angi­vande av de omstän­dig­he­ter som sva­ran­den vill anföra samt
   4. upp­gift om de bevis som sva­ran­den åbe­ro­par och om vad som skall styr­kas med varje bevis.

De skrift­liga bevis som åbe­ro­pas bör ges in sam­ti­digt som sva­ro­må­let avges. Lag (1987:747).

8 §   Under för­be­re­del­sen skall par­terna var för sig ange de ytter­li­gare omstän­dig­he­ter som de vill anföra samt yttra sig över vad mot­par­ten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidi­gare, uppge de bevis som de vill åbe­ropa och vad de vill styrka med varje bevis.
Skrift­liga bevis som inte redan före­tetts skall genast fram­läg­gas.
Par­terna är skyl­diga att på fram­ställ­ning av mot­par­ten uppge, vilka andra skrift­liga bevis de inne­har.

Rät­ten skall, allt efter målets beskaf­fen­het, vid för­be­re­del­sen verka för att tvis­te­frå­gorna blir klar­lagda och att par­terna anger allt som de vill åbe­ropa i målet. Rät­ten skall genom frå­gor och påpe­kan­den för­söka avhjälpa otyd­lig­he­ter och ofull­stän­dig­he­ter i par­ter­nas fram­ställ­ningar.

Rät­ten får bestämma att olika frå­gor eller delar av målet skall behand­las var för sig vid för­be­re­del­sen. Lag (1987:747).

8 a §   har upp­hävts genom lag (1987:747).

9 §   För­be­re­del­sen sker vid sam­man­träde eller genom skrift­väx­ling eller annan hand­lägg­ning. Om det är lämp­ligt, får olika for­mer av för­be­re­delse för­e­nas.

Sva­ro­mål enligt 7 § skall avges skrift­li­gen, om det inte med hän­syn till målets beskaf­fen­het är lämp­li­gare att sva­ro­må­let avges vid ett sam­man­träde.

När ett skrift­ligt sva­ro­mål har kom­mit in till rät­ten, skall sam­man­träde hål­las så snart som möj­ligt, om det inte med hän­syn till målets beskaf­fen­het är lämp­li­gare med fort­satt skrift­väx­ling.

Om sam­man­träde hålls, skall för­be­re­del­sen om möj­ligt avslu­tas vid detta.
Om så inte kan ske, skall för­be­re­del­sen fort­sätta genom skrift­väx­ling eller vid ett nytt sam­man­träde. Lag (1987:747).

10 §   Har upp­hävts genom lag (2005:683).

11 §   I mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten får sva­ran­den före­läg­gas att skrift­li­gen avge sva­ro­mål enligt 7 § vid påföljd att tred­sko­dom annars kan komma att med­de­las mot honom. I före­läg­gan­det skall anges vad sva­ran­den enligt 44 kap. 7 a eller 7 b § skall iaktta för att tred­sko­dom inte skall kunna med­de­las mot honom. I före­läg­gan­det skall anges när tred­sko­dom kan komma att med­de­las.

I mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten får käran­den, om han under­lå­ter att med­verka i målet, före­läg­gas att senast en viss dag ange om han vid­hål­ler sin talan vid påföljd att tred­sko­dom annars kan komma att med­de­las mot honom. I före­läg­gan­det skall anges när tred­sko­dom kan komma att med­de­las. Lag (2000:172).

12 §   I mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten skall par­terna före­läg­gas att inställa sig till ett sam­man­träde vid påföljd att tred­sko­dom annars kan komma att med­de­las. Par­ter som skall infinna sig per­son­li­gen skall också före­läg­gas vite. Par­ter som skall höras i bevis­syfte skall dess­utom före­läg­gas att infinna sig per­son­li­gen vid sam­man­trä­det vid påföljd att tred­sko­dom annars kan komma att med­de­las. Avser sam­man­trä­det en fråga om rät­te­gångs­hin­der, tilläm­pas i stäl­let andra styc­ket.

I mål där för­lik­ning om saken inte är tillå­ten, skall käran­den före­läg­gas att inställa sig till ett sam­man­träde vid påföljd att käro­må­let annars för­fal­ler. En kärande som skall infinna sig per­son­li­gen skall också före­läg­gas vite. En kärande som skall höras i bevis­syfte skall dess­utom före­läg­gas att infinna sig per­son­li­gen vid sam­man­trä­det vid påföljd att käro­må­let annars för­fal­ler. Sva­ran­den skall före­läg­gas vite.

Om det behövs, skall det i kal­lel­sen anges vad som skall behand­las vid sam­man­trä­det. Lag (2005:683).

13 §   Vid sam­man­träde får par­terna ge in eller läsa upp skrift­liga inla­gor eller andra skrift­liga anfö­ran­den endast om rät­ten fin­ner att det skulle under­lätta för­stå­el­sen av ett anfö­rande eller i övrigt vara till för­del för hand­lägg­ningen. Lag (1987:747).

14 §   Om det är till för­del för utred­ningen i målet, bör rät­ten före sam­man­träde eller fort­satt skrift­väx­ling till­ställa par­terna en för­teck­ning över de frå­gor som bör tas upp under den fort­satta hand­lägg­ningen.

Par­terna skall före ett sam­man­träde sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytter­li­gare sam­man­träde för för­be­re­delse om möj­ligt inte behövs. Lag (1987:747).

15 §   Är saken sådan att för­lik­ning därom är tillå­ten, får en part före­läg­gas att slut­ligt bestämma sin talan och uppge de bevis han åbe­ro­par, om det är påkal­lat med hän­syn till hur par­ten utfört sin talan tidi­gare under målets hand­lägg­ning. Efter det att tiden för sådant ytt­rande har gått ut, får par­ten inte åbe­ropa någon ny omstän­dig­het eller något nytt bevis, om han inte gör san­no­likt att han har haft gil­tig ursäkt för sin under­lå­ten­het att åbe­ropa omstän­dig­he­ten eller bevi­set tidi­gare. Lag (1987:747).

15 a §   I mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten får tings­rät­ten med­dela par­terna att för­be­re­del­sen vid en viss senare tid­punkt skall anses vara avslu­tad. I sådant fall får efter den tid­punk­ten en part åbe­ropa en ny omstän­dig­het eller ett nytt bevis endast om
   1. par­ten gör san­no­likt att han har haft en gil­tig ursäkt att inte åbe­ropa omstän­dig­he­ten eller bevi­set tidi­gare eller
   2. målets pröv­ning inte för­dröjs i någon väsent­lig mån, om åbe­ro­pan­det tillåts.

I med­de­lan­det skall par­terna upp­ly­sas om den ver­kan som med­de­lan­det har. Lag (2000:172).

16 §   Rät­ten ska göra en skrift­lig sam­man­ställ­ning av par­ter­nas yrkan­den och invänd­ningar samt de omstän­dig­he­ter som dessa grun­das på om det inte på grund av målets beskaf­fen­het eller av något annat sär­skilt skäl sak­nas behov av en sam­man­ställ­ning. Rät­ten får före­lägga par­terna att lämna under­lag för sam­man­ställ­ningen. Innan för­be­re­del­sen avslu­tas ska par­terna ges till­fälle att yttra sig över sam­man­ställ­ningen. Lag (2016:37).

17 §   Rät­ten ska verka för att par­terna för­liks eller på annat sätt uppnår en sam­för­stånds­lös­ning, om det inte är olämp­ligt med hän­syn till målets beskaf­fen­het och övriga omstän­dig­he­ter.

Rät­ten får vid tillämp­ning av första styc­ket, i ett mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten, besluta om sär­skild med­ling, om par­terna sam­tyc­ker till det. I sådant fall ska rät­ten före­lägga par­terna att inställa sig till ett sam­man­träde inför med­lare som för­ord­nas av rät­ten och ange inom vil­ken tid med­lingen senast ska vara slut­förd. Rät­ten får för­länga tids­fris­ten om det finns sär­skilda skäl för det.
Lag (2011:861).

17 a §   I 56 kap. 13-​-15 §§ finns bestäm­mel­ser om att tings­rät­ten får hän­skjuta en fråga till pröv­ning av Högsta dom­sto­len.
Lag (1994:1034).

18 §   Ett mål avgörs efter huvud­för­hand­ling. Utan sådan för­hand­ling får rät­ten dock
   1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
   2. med­dela tred­sko­dom,
   3. med­dela dom i anled­ning av talan som med­gi­vits eller efter­gi­vits,
   4. stad­fästa för­lik­ning och
   5. även i annat fall med­dela dom, om huvud­för­hand­ling inte behövs med hän­syn till utred­ningen i målet och inte hel­ler begärs av någon av par­terna.

Innan ett mål avgörs med stöd av första styc­ket 5, skall par­terna, om de inte kan anses redan ha slut­fört sin talan, bere­das till­fälle till detta.

Innan ett mål avgörs genom tred­sko­dom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §, gäl­ler vad som sägs i andra styc­ket i fråga om käran­den.

Innan ett mål avgörs genom tred­sko­dom enligt 44 kap. 7 c §, gäl­ler vad som sägs i andra styc­ket i fråga om sva­ran­den.
Lag (2000:172).

19 §   Erfordras, för att bevis­ningen skall vara på en gång till­gäng­lig vid huvud­för­hand­lingen, att ytt­rande inhäm­tas av sak­kun­nig, skrift­ligt bevis före­tes, före­mål till­han­da­hål­les för syn eller besikt­ning eller annan för­be­re­dande åtgärd vid­ta­ges, skall beslut därom med­de­las under för­be­re­del­sen.

Skall bevis upp­ta­gas utom huvud­för­hand­lingen, bör ock för­ord­nande därom med­de­las under för­be­re­del­sen.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vid­ta­ges, skall han, så snart ske kan, göra fram­ställ­ning därom hos rät­ten.

20 §   Huvud­för­hand­ling för hand­lägg­ning av rät­te­gångs­fråga eller del av saken, som kan avgö­ras sär­skilt, får hål­las även om för­be­re­del­sen av målet i övrigt inte har avslu­tats.

Huvud­för­hand­lingen får med par­ter­nas sam­tycke hål­las i för­enklad form, om det är möj­ligt med hän­syn till reg­lerna i 43 kap. 2 §. Sådan huvud­för­hand­ling kan äga rum i ome­del­bart sam­band med för­be­re­del­sen eller, under för­ut­sätt­ning att samma domare sit­ter i rät­ten, inom fem­ton dagar från den dag då den munt­liga för­be­re­del­sen avslu­ta­des. Oav­sett par­ter­nas sam­tycke får huvud­för­hand­ling i för­enklad form hål­las i ome­del­bart sam­band med för­be­re­del­sen, om saken är uppen­bar.

Vid huvud­för­hand­ling i för­enklad form skall vad som ägt rum under det sam­man­träde då den munt­liga för­be­re­del­sen avslu­ta­des anses ha ägt rum även vid huvud­för­hand­lingen utan att det behö­ver upp­re­pas vid denna. Lag (2005:683).

21 §   I fråga om kal­lelse till huvud­för­hand­ling gäl­ler 12 §. Lag (1987:747).

22 §   Vill part vid huvud­för­hand­lingen åbe­ropa bevis, som han icke upp­gi­vit under för­be­re­del­sen, skall han ome­del­bart giva rät­ten och mot­par­ten under­rät­telse om bevi­set och vad han vill styrka där­med.

43 kap. Om huvud­för­hand­ling

1 §   Då målet upp­ro­pas, skall rät­ten inhämta upp­lys­ning, huruvida hin­der möter för målets före­ta­gande till slut­lig hand­lägg­ning.

2 §   Huvud­för­hand­lingen skall instäl­las och utsät­tas till annan dag:
   1. om part, som fin­nes böra när­vara per­son­li­gen, inställt sig alle­nast genom ombud;
   2. om vittne eller sak­kun­nig, som fin­nes böra höras, icke är till­stä­des;
   3. om part vill anföra nytt vik­tigt skäl eller åbe­ropa nytt bevis och mot­par­ten fin­nes vara i behov av anstånd för att bemöta vad par­ten vill andraga; eller
   4. om hin­der eljest möter för målets före­ta­gande till slut­lig hand­lägg­ning.

Kan det anta­gas, att hind­ret kom­mer att undan­rö­jas före hand­lägg­ning­ens slut, må huvud­för­hand­ling hål­las.

3 §   Om det finns ett sådant hin­der mot huvud­för­hand­ling som avses i 2 §, får för­hand­lingen ändå påbör­jas om det kan antas att hind­ret kom­mer att undan­rö­jas utan att en ny huvud­för­hand­ling behö­ver hål­las enligt 11 § tredje styc­ket och en upp­del­ning av för­hand­lingen inte är olämp­lig med hän­syn till målets beskaf­fen­het.

Om huvud­för­hand­lingen ställs in, får rät­ten ändå ta upp munt­lig bevis­ning om sva­ran­den har del­getts stäm­ning och den som ska höras finns till­gäng­lig och det är lämp­ligt.

Om det är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen, får även annan hand­lägg­ning ske i anslut­ning till bevisupp­tag­ning enligt andra styc­ket.

Om bevis­ning upp­tas med stöd av andra eller tredje styc­ket, gäl­ler i till­lämp­liga delar det som före­skrivs om bevis som upp­tas utom huvud­för­hand­lingen. Lag (2016:37).

4 §   Rät­ten skall se till att ord­ning och reda iakt­tas vid hand­lägg­ningen. Rät­ten kan bestämma att olika frå­gor eller delar av målet skall behand­las var för sig eller att i övrigt avvi­kel­ser skall göras från den ord­ning som före­skrivs i 7--9 §§.

Rät­ten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaf­fen­het krä­ver och att inget onö­digt dras in i målet. Genom frå­gor och påpe­kan­den skall rät­ten för­söka avhjälpa otyd­lig­he­ter och ofull­stän­dig­he­ter i de utta­lan­den som görs. Lag (1987:747).

5 §   För­hand­lingen skall vara munt­lig. Par­terna får ge in eller läsa upp skrift­liga inla­gor eller andra skrift­liga anfö­ran­den endast om rät­ten fin­ner att det skulle under­lätta för­stå­el­sen av ett anfö­rande eller i övrigt vara till för­del för hand­lägg­ningen.

Det som en part har anfört under för­be­re­del­sen får dock läsas upp, om de upp­gif­ter som par­ten läm­nar vid för­hand­lingen avvi­ker från de upp­gif­ter som par­ten läm­nat under för­be­re­del­sen eller par­ten låter bli att yttra sig eller det finns något annat sär­skilt skäl. Lag (2005:683).

6 §   Part skall san­nings­en­ligt redo­göra för de omstän­dig­he­ter han åbe­ro­par i målet och uttala sig om de av mot­par­ten anförda omstän­dig­he­terna samt besvara fram­ställda frå­gor.

Läm­nar part upp­gift, som stri­der mot vad han tidi­gare anfört, eller före­kom­mer eljest mot­sä­gelse i parts upp­gif­ter, skall han upp­ma­nas att för­klara sig där­ö­ver.

7 §   Vid huvud­för­hand­lingen skall rät­ten inled­nings­vis, om det är lämp­ligt, kort redo­göra för tvis­te­lä­get och för vad som skall behand­las vid för­hand­lingen.

Där­ef­ter skall käran­den fram­ställa sitt yrkande. Sva­ran­den skall ange om yrkan­det med­ges eller bestrids. Var­dera par­ten skall sedan utveckla sin talan och yttra sig över det som mot­par­ten har anfört.

Om huvud­för­hand­lingen hålls trots att ena par­ten har ute­bli­vit, skall rät­ten i den mån det behövs se till att det som par­ten tidi­gare har anfört läggs fram ur hand­ling­arna.

Fram­ställ­ningar enligt andra och tredje styc­kena får ske genom hän­vis­ningar till hand­lingar i målet, om rät­ten fin­ner det lämp­ligt. Lag (2005:683).

8 §   Sedan par­terna utveck­lat sin talan, ska bevis­ningen läg­gas fram.

Om en part ska höras i bevis­syfte, bör för­hö­ret hål­las innan vitt­nes­be­vis­ning tas upp om den omstän­dig­het som för­hö­ret gäl­ler.

Bevis­ningen får läg­gas fram genom hän­vis­ningar till ljud- och bildupp­tag­ningar och andra hand­lingar i målet, om rät­ten fin­ner det lämp­ligt. Lag (2016:37).

9 §   Sedan bevis­ningen har lagts fram får par­terna hålla slu­tan­fö­ran­den. Lag (2005:683).

10 §   Om en part under huvud­för­hand­lingen änd­rar eller gör tillägg till tidi­gare läm­nade upp­gif­ter eller om han åbe­ro­par omstän­dig­he­ter eller bevis som han inte upp­gett före för­hand­ling­ens bör­jan, får det nya mate­ri­a­let läm­nas utan avse­ende, om det kan antas att par­ten genom detta för­fa­rande för­sö­ker för­hala rät­te­gången eller över­rumpla mot­par­ten eller att par­ten annars hand­lar i otill­bör­ligt syfte eller av grov vårds­lös­het. Lag (1987:747).

11 §   Huvud­för­hand­lingen skall genom­fö­ras utan onö­diga uppe­håll och så långt möj­ligt i ett sam­man­hang.

Om huvud­för­hand­lingen inte krä­ver mer än tre dagar, skall den genom­fö­ras inom lop­pet av en vecka. I andra fall skall för­hand­lingen pågå minst tre dagar per vecka.

Om det finns sär­skilda skäl med hän­syn till målets omfatt­ning, huvud­för­hand­ling­ens längd eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter, får uppe­håll göras i större omfatt­ning än vad som föl­jer av andra styc­ket. Ny huvud­för­hand­ling skall hål­las, om uppe­håll i för­hand­lingen gjorts i sådan omfatt­ning att syf­tet med en sam­man­hål­len huvud­för­hand­ling väsent­li­gen gått för­lo­rat.

I fråga om före­läg­gande i kal­lelse till en senare för­hand­ling gäl­ler vad som sägs i 42 kap. 12 §. Om ett mål sätts ut till fort­satt huvud­för­hand­ling, får i stäl­let för före­läg­gande enligt 12 § första styc­ket en part före­läg­gas att inställa sig vid påföljd att annars tred­sko­dom kan komma att med­de­las mot honom eller målet avgö­ras utan hin­der av hans ute­varo.
Lag (2000:172).

12 §   Då mål utsät­tes till fort­satt eller ny huvud­för­hand­ling, äge rät­ten, för att målet vid denna skall kunna slut­fö­ras, för­ordna, att för­be­re­delse skall ånyo äga rum, samt med­dela erfor­der­liga före­skrif­ter därom.

13 §   Vid en fort­satt huvud­för­hand­ling ska hand­lägg­ningen fort­sätta där den slu­tade vid den tidi­gare för­hand­lingen.

Vid en ny huvud­för­hand­ling ska målet före­tas till full­stän­dig hand­lägg­ning. Bevis som har tagits upp vid den tidi­gare hand­lägg­ningen ska tas upp på nytt, om rät­ten fin­ner att det är av bety­delse i målet och det inte finns något hin­der mot att ta upp bevi­set. Om ett för­hör som har tagits upp vid den tidi­gare hand­lägg­ningen kan läg­gas fram genom en ljud- och bildupp­tag­ning, får det tas upp på nytt endast om ytter­li­gare frå­gor behö­ver stäl­las eller om det finns sär­skilda skäl. I mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten krävs det dess­utom att någon av par­terna begär att bevi­set tas upp på nytt. Om ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läg­gas fram på lämp­ligt sätt. Lag (2016:37).

14 §   Om rät­ten sedan huvud­för­hand­lingen avslu­tats fin­ner att det är nöd­vän­digt att kom­plet­tera utred­ningen innan målet avgörs, får fort­satt eller ny huvud­för­hand­ling hål­las enligt reg­lerna i detta kapi­tel. Är kom­plet­te­ringen av enkel beskaf­fen­het, får rät­ten dock efter sam­råd med par­terna i stäl­let besluta att utred­ningen skall inhäm­tas på annat lämp­ligt sätt. Lag (1987:747).

44 kap. Om parts ute­varo m. m.

1 §   Ute­blir båda par­terna från ett sam­man­träde under för­be­re­del­sen, skall målet avskri­vas. Lag (2005:683).

2 §   Ute­blir, i mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten, ena par­ten från ett sam­man­träde under för­be­re­del­sen och har den ute­blivne före­lagts att inställa sig vid påföljd att tred­sko­dom annars kan komma att med­de­las, skall sådan dom med­de­las mot honom eller henne, om mot­par­ten yrkar det. Yrkas inte tred­sko­dom, skall målet avskri­vas.

Är det sva­ran­den som ute­blir, får dock på yrkande av käran­den målet sät­tas ut till ett nytt sam­man­träde. Instäl­ler sig sva­ran­den inte hel­ler till detta sam­man­träde, gäl­ler första styc­ket.

Första och andra styc­kena tilläm­pas också när en part, som har före­lagts att infinna sig per­son­li­gen vid sam­man­trä­det vid påföljd av tred­sko­dom, inte föl­jer före­läg­gan­det.

Avser sam­man­trä­det en fråga om rät­te­gångs­hin­der, tilläm­pas 3 § i stäl­let för första-​​tredje styc­kena. Lag (2005:683).

3 §   Ute­blir, i mål där för­lik­ning om saken inte är tillå­ten, käran­den från ett sam­man­träde under för­be­re­del­sen och har han eller hon före­lagts att inställa sig vid påföljd att käro­må­let annars för­fal­ler, skall målet avskri­vas.

Första styc­ket tilläm­pas också när en kärande, som har före­lagts att infinna sig per­son­li­gen vid sam­man­trä­det vid påföljd att käro­må­let annars för­fal­ler, inte föl­jer före­läg­gan­det.

Ute­blir sva­ran­den och har vite före­lagts, får rät­ten i stäl­let för att före­lägga nytt vite besluta att sva­ran­den skall häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till en senare dag.
Lag (2005:683).

4 §   Om en part ute­blir eller under­lå­ter att infinna sig per­son­li­gen vid en huvud­för­hand­ling, tilläm­pas 1-3 §§.

Har en part före­lagts att inställa sig eller infinna sig per­son­li­gen vid påföljd att tred­sko­dom annars kan komma att med­de­las eller att målet kan avgö­ras även om par­ten ute­blir, och med­de­las inte tred­sko­dom, får rät­ten på yrkande av den part som har inställt sig ändå genom­föra huvud­för­hand­lingen.
Fram­ställs inte något sådant yrkande, skall målet avskri­vas.
Lag (2005:683).

5 §   Kom­mer part till­stä­des genom ombud, då före­läg­gande med­de­lats honom vid vite att infinna sig per­son­li­gen, och är saken sådan, att för­lik­ning därom ej är tillå­ten, äge rät­ten i stäl­let för att före­lägga nytt vite för­ordna, att han skall häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till senare dag.

6 §   Har vite före­lagts part eller skall part häm­tas till rät­ten och fin­nes hämt­ning ej kunna ske, må dock för­be­re­del­sen avslu­tas eller målet avgö­ras utan hin­der av att par­ten kom­mit till­stä­des alle­nast genom ombud eller ute­bli­vit.

7 §   Ute­blir en part från ett sam­man­träde där en rät­te­gångs­fråga skall prö­vas, får frå­gan ändå prö­vas, om hand­lägg­ningen av målet skall fort­sätta. Lag (2005:683).

7 a §   Under­lå­ter sva­ran­den att följa ett före­läg­gande att skrift­li­gen avge sva­ro­mål vid påföljd att tred­sko­dom annars kan komma att med­de­las mot honom, får sådan dom med­de­las, om inte käran­den har mot­satt sig det.

Sva­ran­den skall anses ha följt ett före­läg­gande att avge sva­ro­mål, om han klar­gjort sin inställ­ning till käran­dens yrkande och angett skäl som kan vara av bety­delse vid pröv­ning av saken. Lag (1987:747).

7 b §   Har käran­den grun­dat sitt yrkande på ett skrift­ligt ford­rings­be­vis eller på en skrift­lig utfäs­telse som rör annan full­gö­relse än betal­ning, får tred­sko­dom med­de­las även om sva­ran­den efter före­läg­gande att skrift-​​ligen avge sva­ro­mål vid påföljd av tred­sko­dom upp­fyllt vad som sägs i 7 a § andra styc­ket men inte för­mått visa san­no­lika skäl för sin inställ­ning.

Tred­sko­dom enligt första styc­ket får inte med­de­las
   1. om käran­dens yrkande grun­das på ett ömse­si­digt för­plik­tande avtal och sva­ran­den gör invänd­ning om veder­la­get,
   2. om tred­sko­dom har med­de­lats tidi­gare i saken, eller
   3. om käran­den mot­sät­ter sig det. Lag (1996:1024).

7 c §   Om käran­den inte föl­jer ett före­läg­gande enligt 42 kap. 11 § andra styc­ket att ange om han vid­hål­ler sin talan, får tred­sko­dom med­de­las mot honom. Lag (2000:172).

8 §   Då tred­sko­dom med­de­las mot käran­den, skall käro­må­let ogil­las, såvitt ej detta med­gi­vits av sva­ran­den eller det eljest uppen­bart fram­går, att käro­må­let är grun­dat.

Tred­sko­dom mot sva­ran­den skall grun­das på käran­dens fram­ställ­ning av omstän­dig­he­terna i målet, såvitt sva­ran­den erhål­lit del av fram­ställ­ningen och den ej stri­der mot för­hål­lande, som är all­mänt veter­ligt. I den mån fram­ställ­ningen ej inne­fat­tar laga skäl för käro­må­let eller det eljest uppen­bart fram­går, att käro­må­let är ogrun­dat, skall det ogil­las.

Domen skall beteck­nas som tred­sko­dom.

9 §   Part, mot vil­ken tred­sko­dom med­de­lats, får hos den rätt där talan väckts söka åter­vin­ning inom en månad från den dag då domen med­de­la­des. Om åter­vin­ning inte söks står domen fast i den del den gått par­ten emot.

Ansö­kan om åter­vin­ning skall göras skrift­li­gen. Har tred­sko­dom med­de­lats utan huvud­för­hand­ling, bör ansö­kan inne­hålla allt som behövs från sökan­dens sida för för­be­re­del­sens full­föl­jande.
Lag (2000:172).

10 §   Vid åter­vin­ning skall hand­lägg­ningen av målet, i den del åter­vin­ning har sökts, fort­sätta där den slu­tade när frå­gan om tred­sko­dom togs upp.

En part mot vil­ken tred­sko­dom med­de­las på nytt har inte rätt till åter­vin­ning i målet. Lag (1996:1024).

II. OM RÄT­TE­GÅNGEN I BROTT­MÅL

45 kap. Om väc­kande av all­mänt åtal, om för­be­re­delse och om avgö­rande av mål utan huvud­för­hand­ling

1 §   Åtal väcks genom att åkla­ga­ren hos rät­ten skrift­li­gen ansö­ker om stäm­ning mot den som skall till­ta­las. Åtal skall anses väckt när stäm­nings­an­sö­kan kom in till rät­ten.

Rät­ten får i sam­råd med den berörda åkla­ga­ren eller åkla­gar­myn­dig­he­ten upp­dra åt åkla­gare att utfärda stäm­ning. I sådant fall skall åkla­ga­ren i sam­band med att stäm­ning utfär­das ge in ett exem­plar av stäm­ningen till rät­ten. Åtal anses väckt när detta exem­plar kom in till rät­ten.

Nytt åtal får inte väc­kas mot den till­ta­lade för gär­ning för vil­ken han eller hon redan står under åtal. Lag (2002:440).

2 §   Åtal för för­se­else i rät­te­gången må väc­kas utan stäm­ning.

För­ö­var någon annat brott inför rät­ten vid dess sam­man­träde, må åtal för brot­tet väc­kas utan stäm­ning, om rät­ten med hän­syn till brot­tets beskaf­fen­het och andra omstän­dig­he­ter fin­ner det lämp­ligt.

Är eljest för sär­skilt fall före­skri­vet, att åtal må väc­kas utan stäm­ning, vare det gäl­lande.

3 §   Om åtal har väckts mot någon för flera brott ska åta­len hand­läg­gas i en rät­te­gång. Åta­len får dock hand­läg­gas var för sig om det är till för­del för målets hand­lägg­ning.

Om åtal har väckts mot flera per­so­ner får åta­len hand­läg­gas i en rät­te­gång om det är till för­del för målets hand­lägg­ning eller det annars finns skäl för det.

Åtal får inte för­e­nas om dom­sto­len är obe­hö­rig att hand­lägga något av åta­len eller om det gäl­ler olika rät­te­gångs­for­mer för dem.

Åtal som hand­läggs gemen­samt får delas upp när det finns skäl för det. Lag (2022:1532).

3 a §   Åkla­ga­ren och den som biträ­der honom eller henne ska bedriva sitt arbete objek­tivt även efter det att åtal har väckts. Lag (2016:546).

4 §   I stäm­nings­an­sö­kan ska åkla­ga­ren uppge
   1. den till­ta­lade,
   2. mål­sä­gan­den, om någon sådan finns,
   3. den brotts­liga gär­ningen med upp­gift om tid, plats och de övriga omstän­dig­he­ter som behövs för dess kän­ne­teck­nande samt de bestäm­mel­ser som är tillämp­liga,
   4. de bevis som åbe­ro­pas och vad som ska styr­kas med varje bevis, och
   5. de omstän­dig­he­ter som gör dom­sto­len behö­rig, om inte behö­rig­he­ten fram­går på annat sätt.

Om åkla­ga­ren anser att det finns skäl att beakta sådana omstän­dig­he­ter som anges i 29 kap. 5 a § brotts­bal­ken ska han eller hon i stäm­nings­an­sö­kan lämna ett för­slag till påföljd.

Vill åkla­ga­ren i sam­band med att åta­let väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska han eller hon i stäm­nings­an­sö­kan lämna upp­gift om ansprå­ket och de omstän­dig­he­ter som det grun­das på samt de bevis som åbe­ro­pas och vad som ska styr­kas med varje bevis.

Om den till­ta­lade är eller har varit anhål­len eller häk­tad på grund av miss­tanke om brott som omfat­tas av åta­let, ska åkla­ga­ren ange detta i stäm­nings­an­sö­kan. Åkla­ga­ren ska även lämna upp­gift om tiden för fri­hets­be­rö­van­det.

Har åkla­ga­ren några öns­ke­mål om hur målet ska hand­läg­gas, bör dessa anges i stäm­nings­an­sö­kan. Lag (2022:791).

5 §   Väckt åtal må icke änd­ras. Åkla­ga­ren äge dock mot samme till­ta­lade utvidga åta­let att avse annan gär­ning, om rät­ten med hän­syn till utred­ningen och andra omstän­dig­he­ter fin­ner det lämp­ligt.

Åkla­ga­ren eller mål­sä­gan­den må ock, sedan åtal väckts, utan stäm­ning mot den till­ta­lade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brot­tet, om rät­ten med hän­syn till utred­ningen och andra omstän­dig­he­ter fin­ner det lämp­ligt. Mot­sva­rande gäl­ler, när ansprå­ket över­ta­gits av annan.

Såsom änd­ring av åtal anses icke, att åkla­ga­ren beträf­fande samma gär­ning inskrän­ker sin talan eller åbe­ro­par annat lag­rum än i stäm­ningen upp­gi­vits eller ny omstän­dig­het till stöd för åta­let. Lag (1969:588).

6 §   Vill åkla­ga­ren enligt 2 § första eller andra styc­ket väcka åtal för brott eller enligt 5 § utvidga åta­let eller vill åkla­ga­ren, mål­sä­gan­den eller den, som över­ta­git mål­sä­gan­dens anspråk, enligt sist­nämnda para­graf väcka talan om enskilt anspråk, må det ske munt­li­gen inför rät­ten eller ock skrift­li­gen. Den till­ta­lade skall erhålla del därav.
Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den fram­ställ­des inför rät­ten. Lag (1969:588).

7 §   Har för­un­der­sök­ning ägt rum i målet, ska åkla­ga­ren, då åta­let väcks eller så snart som möj­ligt där­ef­ter, till rät­ten ge in pro­to­koll eller anteck­ningar från för­un­der­sök­ningen samt de skrift­liga hand­lingar och före­mål som åbe­ro­pas som bevis.
Sådant som inte rör åta­let bör dock inte ges in.
Lag (2012:326).

8 §   Stäm­nings­an­sö­kan skall avvi­sas, om rät­ten fin­ner uppen­bart, att den som väc­ker åta­let icke äger tala å brot­tet eller att målet på grund av annat rät­te­gångs­hin­der icke kan upp­ta­gas till pröv­ning.

9 §   Avvi­sas inte ansö­kan, skall rät­ten utfärda stäm­ning på den till­ta­lade att svara på åta­let.

Stäm­ningen skall till­sam­mans med stäm­nings­an­sö­kan och där­vid fogade hand­lingar del­ges den till­ta­lade. Upp­gift om mål­sä­gan­des eller vitt­nens ålder, yrke och bostads­a­dress, som sak­nar bety­delse för åta­let, skall inte framgå av de hand­lingar som del­ges.
Lag (1994:420).

10 §   I stäm­ningen ska rät­ten även före­lägga den till­ta­lade att munt­li­gen eller skrift­li­gen uppge vil­ken bevis­ning han eller hon åbe­ro­par och vad han eller hon vill styrka med varje bevis. Detta gäl­ler dock inte om det på grund av den till­ta­la­des erkän­nande eller andra omstän­dig­he­ter kan antas att upp­gift om bevis­ning inte behövs.

De skrift­liga bevis som åbe­ro­pas bör ges in sam­ti­digt med att bevis­upp­gift läm­nas.

Rät­ten ska allt efter målets beskaf­fen­het verka för att målet för­be­reds så att huvud­för­hand­lingen kan genom­fö­ras på ett ända­måls­en­ligt sätt. Rät­ten ska också se till att inget onö­digt dras in i målet samt genom frå­gor och påpe­kan­den verka för att yrkan­den och inställ­ningar samt grun­derna för dessa blir klar­lagda och att par­terna anger vil­ken bevis­ning de vill åbe­ropa. Om det behövs får rät­ten före­lägga den till­ta­lade att skrift­li­gen redo­visa sin inställ­ning till åta­let och grun­den för den.

För­be­re­del­sen får ske vid ett sam­man­träde eller genom skrift­väx­ling eller annan hand­lägg­ning. Om det är lämp­ligt får olika for­mer av för­be­re­delse för­e­nas. Lag (2022:791).

10 a §   Ett mål ska avgö­ras efter huvud­för­hand­ling. Utan en sådan för­hand­ling får rät­ten dock
   1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
   2. med­dela fri­kän­nande dom enligt 20 kap. 9 § andra styc­ket, och
   3. med­dela dom i mål där det inte finns anled­ning att döma till annan påföljd än böter eller vill­kor­lig dom eller sådana påfölj­der i för­e­ning, om huvud­för­hand­ling var­ken begärs av någon av par­terna eller behövs med hän­syn till utred­ningen i målet.

Innan ett mål avgörs med stöd av första styc­ket 3, ska
   1. den till­ta­lade infor­me­ras om att målet kan komma att avgö­ras utan huvud­för­hand­ling och om sin rätt till en sådan för­hand­ling, och
   2. par­terna, om de inte kan anses redan ha slut­fört sin talan, ges till­fälle till detta.

Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brotts­bal­ken lik­ställs med de påfölj­der som anges i första styc­ket 3, om det inte sam­ti­digt finns anled­ning att för­verka vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het från fäng­el­se­straff. Det som sägs i första styc­ket 3 om vill­kor­lig dom gäl­ler inte vill­kor­lig dom som för­e­nas med före­skrift om sam­hälls­tjänst. Lag (2021:1095).

11 §   Om det behövs för att målet ska kunna slut­fö­ras i ett sam­man­hang vid huvud­för­hand­lingen, får rät­ten på yrkande av en part före­lägga åkla­ga­ren att kom­plet­tera en för­un­der­sök­ning eller, i de fall en för­un­der­sök­ning inte har genom­förts, att genom­föra en sådan.

Om en part vill att en åtgärd enligt första styc­ket ska vid­tas, ska han eller hon så snart som möj­ligt begära det hos rät­ten. Lag (2022:791).

12 §   Erfordras, för att bevis­ningen skall vara på en gång till­gäng­lig vid huvud­för­hand­lingen, att ytt­rande inhäm­tas av sak­kun­nig, skrift­ligt bevis före­tes, före­mål till­han­da­hål­les för syn eller besikt­ning eller annan för­be­re­dande åtgärd vid­ta­ges, skall beslut därom utan dröjs­mål med­de­las.

Skall bevis upp­ta­gas utom huvud­för­hand­lingen, bör ock för­ord­nande därom utan dröjs­mål med­de­las.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vid­ta­ges, skall han, så snart ske kan, göra fram­ställ­ning därom hos rät­ten.

13 §   Om det behövs för målets för­be­re­delse eller av något annat skäl, ska rät­ten hålla ett sam­man­träde med par­ter och andra som berörs. Vid bedöm­ningen av om ett sam­man­träde behövs ska rät­ten sär­skilt beakta om målets omfatt­ning gör att ett sam­man­träde kan antas främja att huvud­för­hand­lingen kan genom­fö­ras på ett ända­måls­en­ligt sätt. I fråga om kal­lelse av par­ter ska 15 § tilläm­pas.

Ute­blir någon som kal­lats till sam­man­trä­det, får detta ändå hål­las om det främ­jar bered­ningen av målet. Om den som ute­bli­vit före­lagts vite, får rät­ten besluta att nytt vite ska före­läg­gas eller att han eller hon ska häm­tas till rät­ten.

I 24-27 kap. finns bestäm­mel­ser om sam­man­träde för pröv­ning av tvångs­me­del. Lag (2014:320).

13 a §   Om målet avser ett brott som under utred­ningen av brot­tet har ingått i ett sär­skilt snabb­för­fa­rande ska rät­ten avgöra målet skynd­samt, om det inte är olämp­ligt.
Lag (2022:1532).

14 §   Rät­ten ska bestämma tid för huvud­för­hand­ling så snart som möj­ligt. För behand­ling av en rät­te­gångs­fråga eller en del av saken som får avgö­ras sär­skilt får huvud­för­hand­ling sät­tas ut, trots att målet i övrigt inte är för­be­rett för huvud­för­hand­ling.

Om den till­ta­lade är anhål­len eller häk­tad, ska huvud­för­hand­ling påbör­jas sna­rast och senast inom två vec­kor från den dag då åta­let väck­tes om inte ett sam­man­träde enligt 13 § har hål­lits. Om ett sådant sam­man­träde har hål­lits ska huvud­för­hand­lingen i stäl­let påbör­jas senast inom tre vec­kor från den dag då åta­let väck­tes.

Huvud­för­hand­lingen får påbör­jas senare än vad som anges i andra styc­ket, om ett längre upp­skov är nöd­vän­digt för att en sär­skild utred­ning om den till­ta­la­des per­son­liga för­hål­lan­den ska hinna fär­dig­stäl­las eller på grund av en åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfatt­ning eller någon annan omstän­dig­het. Har den till­ta­lade häk­tats efter åta­let, ska tiden räk­nas från dagen för hans eller hen­nes häk­tande.

Om den till­ta­lade är ålagd rese­för­bud, ska huvud­för­hand­ling påbör­jas sna­rast och senast inom en månad från den dag då åta­let väck­tes, om inte ett längre upp­skov är nöd­vän­digt för att en sär­skild utred­ning om den till­ta­la­des per­son­liga för­hål­lan­den ska hinna fär­dig­stäl­las eller på grund av en åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfatt­ning eller någon annan omstän­dig­het. Har rese­för­bu­det med­de­lats efter åta­let, ska tiden räk­nas från dagen för del­giv­ning av beslu­tet. Lag (2014:320).

15 §   Till huvud­för­hand­lingen skall åkla­ga­ren kal­las. Biträ­der mål­sä­gan­den åta­let eller för han eller hon annars talan jämte åkla­ga­ren eller skall han eller hon höras i anled­ning av åkla­ga­rens talan, skall även mål­sä­gan­den kal­las. Skall mål­sä­gan­den infinna sig per­son­li­gen, skall rät­ten före­lägga honom eller henne vite.

Den till­ta­lade skall kal­las till huvud­för­hand­lingen i stäm­ningen eller genom sär­skild kal­lelse. Skall han eller hon infinna sig per­son­li­gen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är när­va­rande, skall rät­ten före­lägga honom eller henne vite. Om det finns anled­ning att anta att den till­ta­lade inte skulle följa ett sådant före­läg­gande, får rät­ten besluta att han eller hon skall häm­tas till huvud­för­hand­lingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgö­ras trots att den till­ta­lade har inställt sig endast genom ombud eller har ute­bli­vit, skall han eller hon i kal­lel­sen erin­ras om detta.
Rät­ten beslu­tar om instäl­lan­det av den som är anhål­len eller häk­tad.

Bestäm­mel­ser om kal­lande av vittne och sak­kun­nig finns i 36 och 40 kap. Lag (2001:235).

16 §   En stäm­ning som utfär­das av åkla­ga­ren ska ha det inne­håll som i 4 § anges om stäm­nings­an­sö­kan.

I stäm­ningen ska åkla­ga­ren dess­utom före­lägga den till­ta­lade att, inom en viss tid som åkla­ga­ren bestäm­mer, munt­li­gen eller skrift­li­gen hos rät­ten ange de bevis som han eller hon vill åbe­ropa vid huvud­för­hand­lingen och vad som ska styr­kas med varje sär­skilt bevis. Det gäl­ler dock inte om åkla­ga­ren på grund av den till­ta­la­des erkän­nande eller någon annan omstän­dig­het fin­ner att det är uppen­bart att bevis inte kom­mer att anges av den till­ta­lade. Om det är lämp­ligt, får åkla­ga­ren i stäm­ningen kalla den till­ta­lade till huvud­för­hand­ling.

En åkla­gare som sät­ter ut ett mål till huvud­för­hand­ling ska följa de före­skrif­ter om tiden för huvud­för­hand­ling som med­de­lats av rät­ten. Åkla­ga­ren får ombe­sörja sådana kal­lel­ser och före­läg­gan­den som avses i 15 §.

Stäm­ningen och hand­lingar som är fogade till den ska del­ges den till­ta­lade. Upp­gift om mål­sä­gan­des eller vitt­nens ålder, yrke och bostads­a­dress, som sak­nar bety­delse för åta­let, ska inte framgå av de hand­lingar som del­ges. Sedan stäm­ningen del­getts ska bevis om detta ges in till rät­ten. När sådana kal­lel­ser och före­läg­gan­den som avses i tredje styc­ket har del­getts, ska de med bevis om del­giv­ning ges in till rät­ten.

Frå­gor om utdö­mande av vite som före­lagts i en kal­lelse med stöd av tredje styc­ket prö­vas av rät­ten utan sär­skild ansö­kan.
Lag (2020:918).

17 §   Vill part vid huvud­för­hand­lingen åbe­ropa bevis, som han icke förut upp­gi­vit, skall han ome­del­bart giva rät­ten och mot­par­ten under­rät­telse om bevi­set och vad han vill styrka där­med.

18 §   Har upp­hört genom lag (1976:567).

46 kap. Om huvud­för­hand­ling i mål, vari all­mänt åtal föres

1 §   Då målet upp­ro­pas, skall rät­ten inhämta upp­lys­ning, huruvida hin­der möter för målets före­ta­gande till slut­lig hand­lägg­ning.

2 §   Huvud­för­hand­lingen skall instäl­las och utsät­tas till annan dag:
   1. om åkla­ga­ren icke är till­stä­des;
   2. om den till­ta­lade ute­bli­vit eller, då före­läg­gande med­de­lats honom att infinna sig per­son­li­gen, kom­mit till­stä­des alle­nast genom ombud och sådant fall ej är för han­den, att målet må avgö­ras utan hin­der därav;
   3. om, då den till­ta­lade enligt lag skall hava för­sva­rare, sådan icke är när­va­rande och för­sva­rare icke ome­del­bart utses;
   4. om mål­sä­gande, vittne eller sak­kun­nig, som fin­nes böra höras, icke är till­stä­des;
   5. om part vill anföra nytt vik­tigt skäl eller åbe­ropa nytt bevis och mot­par­ten fin­nes vara i behov av anstånd för att bemöta vad par­ten vill andraga; eller
   6. om hin­der eljest möter för målets före­ta­gande till slut­lig hand­lägg­ning.

Kan det anta­gas, att hind­ret kom­mer att undan­rö­jas före hand­lägg­ning­ens slut, må huvud­för­hand­ling hål­las.

3 §   Om det finns ett sådant hin­der mot huvud­för­hand­ling som avses i 2 § första styc­ket 4-6, får för­hand­lingen ändå påbör­jas om det kan antas att hind­ret kom­mer att undan­rö­jas utan att en ny huvud­för­hand­ling behö­ver hål­las enligt 11 § tredje styc­ket och en upp­del­ning av för­hand­lingen inte är olämp­lig med hän­syn till målets beskaf­fen­het.

Om huvud­för­hand­lingen ställs in, får rät­ten ändå ta upp munt­lig bevis­ning om den till­ta­lade har del­getts stäm­ning och den som ska höras finns till­gäng­lig och det är lämp­ligt.

Om det är av syn­ner­lig vikt för utred­ningen, får även annan hand­lägg­ning ske i anslut­ning till bevisupp­tag­ning enligt andra styc­ket.

Om bevis­ning upp­tas med stöd av andra eller tredje styc­ket, gäl­ler i tillämp­liga delar det som före­skrivs om bevis som upp­tas utom huvud­för­hand­lingen. Lag (2016:37).

4 §   Rät­ten skall se till att ord­ning och reda iakt­tas vid hand­lägg­ningen. Rät­ten kan bestämma att olika frå­gor eller delar av målet skall behand­las var för sig eller att i övrigt avvi­kel­ser skall göras från den ord­ning som före­skrivs i 6, 9 och 10 §§.

Rät­ten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaf­fen­het krä­ver och att inget onö­digt dras in i målet. Genom frå­gor och påpe­kan­den skall rät­ten för­söka avhjälpa otyd­lig­he­ter och ofull­stän­dig­he­ter i de utta­lan­den som görs. Lag (1987:747).

5 §   För­hand­lingen skall vara munt­lig. Par­terna får ge in eller läsa upp skrift­liga inla­gor eller andra skrift­liga anfö­ran­den endast om rät­ten fin­ner att det skulle under­lätta för­stå­el­sen av ett anfö­rande eller i övrigt vara till för­del för hand­lägg­ningen. Lag (1987:747).

6 §   Vid huvud­för­hand­lingen ska åkla­ga­ren fram­ställa sitt yrkande. Den till­ta­lade ska upp­ma­nas att kort ange sin stånd­punkt och grun­den för den. Åkla­ga­ren ska där­ef­ter utveckla sin talan. Mål­sä­gan­den och den till­ta­lade ska i den utsträck­ning det behövs ges till­fälle att utveckla sin talan.

Där­ef­ter ska mål­sä­gan­den och den till­ta­lade höras och annan bevis­ning läg­gas fram. För­hör med mål­sä­gan­den och den till­ta­lade bör hål­las innan vitt­nes­be­vis­ning tas upp om den omstän­dig­het som för­hö­ret gäl­ler.

Om en huvud­för­hand­ling hålls trots att mål­sä­gan­den eller den till­ta­lade inte är när­va­rande, ska rät­ten i den utsträck­ning det behövs se till att det som han eller hon tidi­gare har anfört läggs fram ur hand­ling­arna.

Fram­ställ­ningar enligt första och tredje styc­kena samt fram­läg­gande av bevis­ningen får ske genom hän­vis­ningar till ljud- och bildupp­tag­ningar och andra hand­lingar i målet, om rät­ten fin­ner det lämp­ligt. Lag (2016:37).

7 §   Har upp­hävts genom lag (2005:683).

8 §   Om mål­sä­gan­den inte för talan i målet och det inte är olämp­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna, får rät­ten bestämma att mål­sä­gan­den inte skall vara när­va­rande vid huvud­för­hand­lingen innan han skall höras. Lag (1987:747).

9 §   I den utsträck­ning det behövs skall upp­gif­ter om den till­ta­lade från belast­nings­re­gist­ret och utred­ning om den till­ta­la­des per­son­liga för­hål­lan­den läg­gas fram. Detta får ske genom hän­vis­ningar till hand­lingar i målet. Lag (2005:683).

10 §   Sedan bevis­ningen har lagts fram får par­terna hålla slu­tan­fö­ran­den. Lag (2005:683).

11 §   Huvud­för­hand­lingen skall genom­fö­ras utan onö­diga uppe­håll och så långt möj­ligt i ett sam­man­hang.

Om huvud­för­hand­lingen inte krä­ver mer än tre dagar, skall den genom­fö­ras inom lop­pet av en vecka. I andra fall skall för­hand­lingen pågå minst tre dagar per vecka.

Om det finns sär­skilda skäl med hän­syn till målets omfatt­ning, huvud­för­hand­ling­ens längd eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter, får uppe­håll göras i större omfatt­ning än vad som föl­jer av andra styc­ket. Ny huvud­för­hand­ling skall hål­las, om uppe­håll i för­hand­lingen gjorts i sådan omfatt­ning att syf­tet med en sam­man­hål­len huvud­för­hand­ling väsent­li­gen gått för­lo­rat. Är den till­ta­lade häk­tad, får ett uppe­håll inte göras i mer än en vecka, om inte på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter ett längre uppe­håll är nöd­vän­digt.

I fråga om före­läg­gande i kal­lelse till en senare för­hand­ling gäl­ler vad som sägs i 45 kap. 15 §. Lag (2000:172).

12 §   Då mål utsät­tes till fort­satt eller ny huvud­för­hand­ling, äge rät­ten för­ordna om de åtgär­der, som fin­nas lämp­liga, för att målet vid den för­hand­lingen skall kunna slut­fö­ras. Om sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11-13 §§ är stad­gat.

13 §   Vid en fort­satt huvud­för­hand­ling ska hand­lägg­ningen fort­sätta där den slu­tade vid den tidi­gare för­hand­lingen.

Vid en ny huvud­för­hand­ling ska målet före­tas till full­stän­dig hand­lägg­ning. Bevis som har tagits upp vid den tidi­gare hand­lägg­ningen ska tas upp på nytt, om rät­ten fin­ner att det är av bety­delse i målet och det inte finns något hin­der mot att ta upp bevi­set. Om ett för­hör som har tagits upp vid den tidi­gare hand­lägg­ningen kan läg­gas fram genom en ljud- och bildupp­tag­ning, får det tas upp på nytt endast om ytter­li­gare frå­gor behö­ver stäl­las eller om det finns sär­skilda skäl. Om ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läg­gas fram på lämp­ligt sätt. Lag (2016:37).

14 §   Om en mål­sä­gande som ska höras med anled­ning av åkla­ga­rens talan inte instäl­ler sig per­son­li­gen till ett rät­te­gångs­till­fälle för huvud­för­hand­ling, ska rät­ten ta ställ­ning till om ett före­lagt vite ska dömas ut. Rät­ten får besluta att mål­sä­gan­den ska häm­tas till dom­sto­len, antingen ome­del­bart eller till en senare dag. Ett skäl för hämt­ning är att det kan antas att mål­sä­gan­den inte kom­mer att följa en ny kal­lelse.

Om rät­ten inte beslu­tar om hämt­ning ska mål­sä­gan­den kal­las på nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320).

15 §   Om en till­ta­lad ute­blir från ett rät­te­gångs­till­fälle för huvud­för­hand­ling eller instäl­ler sig genom ombud då han eller hon har före­lagts att infinna sig per­son­li­gen, ska rät­ten i första hand pröva om målet kan avgö­ras enligt 15 a §. Om det inte är möj­ligt att avgöra målet ska rät­ten ta ställ­ning till om ett före­lagt vite ska dömas ut. Rät­ten ska också ta ställ­ning till om den till­ta­lade ska häm­tas till dom­sto­len, antingen ome­del­bart eller till en senare dag, eller häk­tas, om det finns för­ut­sätt­ningar för häkt­ning enligt 24 kap.

Ett skäl för
   1. hämt­ning är att det kan antas att den till­ta­lade inte kom­mer att följa en ny kal­lelse,
   2. häkt­ning är att det på grund av att tidi­gare hämt­nings­för­sök i målet har miss­lyc­kats eller av annat skäl är san­no­likt att den till­ta­lade inte kan häm­tas.

Om rät­ten inte beslu­tar om hämt­ning eller häkt­ning ska den till­ta­lade kal­las på nytt vid vite till en senare dag.
Lag (2014:320).

15 a §   Kan saken utre­das till­freds­stäl­lande, får målet avgö­ras trots att den till­ta­lade har inställt sig endast genom ombud eller har ute­bli­vit, om
   1. det inte finns anled­ning att döma till annan påföljd än böter, fäng­else i högst sex måna­der, vill­kor­lig dom eller skydds­till­syn eller sådana påfölj­der i för­e­ning,
   2. den till­ta­lade, sedan han eller hon har del­getts stäm­ning, har avvi­kit eller hål­ler sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan häm­tas till huvud­för­hand­lingen eller
   3. den till­ta­lade lider av en all­var­lig psy­kisk stör­ning och hans eller hen­nes när­varo där­för inte är nöd­vän­dig.

Första styc­ket 1 gäl­ler också vid för­ver­kande av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het från fäng­else om det inte finns anled­ning att för­verka en straff­tid som, sam­man­ta­gen med ett fäng­el­se­straff som döms ut, över­sti­ger sex måna­der. Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brotts­bal­ken ska lik­stäl­las med de påfölj­der som anges i första styc­ket 1.

Rät­te­gångs­frå­gor får avgö­ras trots att den till­ta­lade har ute­bli­vit. Lag (2018:120).

16 §   Är, då den till­ta­lade enligt lag skall hava för­sva­rare, sådan icke till­stä­des, för­ordne rät­ten, om det kan ske, någon, som är vid rät­ten när­va­rande och är behö­rig att mot­taga sådant upp­drag, att för­svara den till­ta­lade.

17 §   Om rät­ten sedan huvud­för­hand­lingen avslu­tats fin­ner att det är nöd­vän­digt att kom­plet­tera utred­ningen innan målet avgörs, får fort­satt eller ny huvud­för­hand­ling hål­las enligt reg­lerna i detta kapi­tel. Är kom­plet­te­ringen av enkel beskaf­fen­het, får rät­ten dock efter sam­råd med par­terna i stäl­let besluta att utred­ningen skall inhäm­tas på annat lämp­ligt sätt. Lag (1987:747).

47 kap. Om väc­kande av enskilt åtal och huvud­för­hand­ling i mål, vari sådant åtal föres

1 §   Vill mål­sä­gande väcka åtal, skall han hos rät­ten göra skrift­lig ansö­kan om stäm­ning å den som skall till­ta­las. Åtal skall anses väckt, då stäm­nings­an­sö­kan inkom till rät­ten.

Vill den till­ta­lade i samma mål mot mål­sä­gan­den eller åkla­ga­ren väcka talan om ansvar för falskt eller obe­fo­gat åtal, falsk angi­velse eller annan osann till­vi­telse angå­ende brott, må det ske utan stäm­ning munt­li­gen inför rät­ten eller ock skrift­li­gen. Den, mot vil­ken talan väc­kes, skall erhålla del därav. Lag (1948:453).

2 §   En ansö­kan om stäm­ning skall inne­hålla upp­gif­ter om
   1. den till­ta­lade,
   2. den brotts­liga gär­ningen med angi­vande av tid och plats för dess för­ö­vande och de övriga omstän­dig­he­ter, som erfordras för dess kän­ne­teck­nande, samt det eller de lag­rum, som är tillämp­liga,
   3. det enskilda anspråk, som mål­sä­gan­den vill fram­ställa samt en utför­lig redo­gö­relse för de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas till grund för ansprå­ket,
   4. de bevis som åbe­ro­pas och vad som skall styr­kas med varje bevis samt
   5. sådana omstän­dig­he­ter som gör rät­ten behö­rig, om inte behö­rig­he­ten fram­går av vad som anförs i övrigt.

Har mål­sä­gan­den några öns­ke­mål om hur målet skall hand­läg­gas, bör han ange dessa i ansök­ningen.

Ansök­ningen skall vara egen­hän­digt under­teck­nad av mål­sä­gan­den eller hans ombud.

Är brot­tet sådant att mål­sä­gan­den får väcka åtal endast om åkla­ga­ren beslu­tat att inte åtala, skall till­sam­mans med ansök­ningen ges in intyg om att ett sådant beslut med­de­lats. De skrift­liga bevis som åbe­ro­pas bör också ges in till­sam­mans med ansök­ningen. Lag (1987:747).

3 §   Om stäm­nings­an­sök­ningen inte upp­fyl­ler före­skrif­terna i 2 § eller i övrigt är ofull­stän­dig eller om sådant intyg, som avses i 2 § fjärde styc­ket, inte före­tetts, skall rät­ten före­lägga mål­sä­gan­den att avhjälpa bris­ten. Det­samma gäl­ler om före­skri­ven ansök­nings­av­gift inte har beta­lats. Lag (1989:656).

4 §   Föl­jer mål­sä­gan­den inte ett före­läg­gande enligt 3 §, skall ansök­ningen avvi­sas, om den är så ofull­stän­dig att den inte utan väsent­lig olä­gen­het kan läg­gas till grund för en rät­te­gång i ansvars­frå­gan. Det­samma gäl­ler om något intyg som avses i 2 § fjärde styc­ket inte har före­tetts eller om under­lå­ten­he­ten avser betal­ning av ansök­nings­av­gif­ten. Lag (1989:656).

5 §   Avvi­sas ej ansök­ningen, skall rät­ten utfärda stäm­ning på den till­ta­lade att svara på åta­let. Om mål­sä­gan­dens fram­ställ­ning inte inne­fat­tar laga skäl för åta­let eller om det annars är uppen­bart att detta är ogrun­dat, får rät­ten dock genast med­dela dom i målet utan att stäm­ning utfär­das.

Utfär­das stäm­ning, skall denna del­ges den till­ta­lade till­sam­mans med stäm­nings­an­sök­ningen och där­vid fogade hand­lingar. Lag (1984:131).

6 §   Utfär­das stäm­ning, skall för­be­re­delse i målet äga rum.

För­be­re­del­sen har till syfte att klar­lägga
   1. den till­ta­la­des inställ­ning till åta­let och grun­den för den,
   2. vilka bevis som skall läg­gas fram och vad som skall styr­kas med varje bevis, samt
   3. om ytter­li­gare utred­ning eller andra åtgär­der behövs före målets avgö­rande.

Rät­ten skall driva för­be­re­del­sen med inrikt­ning på ett snabbt avgö­rande av målet. Så snart det lämp­li­gen kan ske bör rät­ten höra par­terna angå­ende målets hand­lägg­ning.

Rät­ten skall upp­rätta en tids­plan för målets hand­lägg­ning, om det inte på grund av målets beskaf­fen­het eller av något annat sär­skilt skäl är obe­höv­ligt. Par­terna skall fort­lö­pande kon­trol­lera att tids­pla­nen kan hål­las såvitt gäl­ler dem och deras bevis­ning. Om en part bedö­mer att tids­pla­nen inte kan hål­las, skall detta genast anmä­las till rät­ten. Om rät­ten bedö­mer att tids­pla­nen inte kan hål­las, skall par­terna under­rät­tas om detta. Lag (2005:683).

7 §   Vid för­be­re­del­sen bör den till­ta­lade avge sva­ro­mål och ange, om han erkän­ner eller för­ne­kar gär­ningen, samt yttra sig över de omstän­dig­he­ter på vilka åta­let grun­dats. Han bör också ange de omstän­dig­he­ter som han vill anföra.

Par­terna bör där­ef­ter var för sig ange de ytter­li­gare omstän­dig­he­ter som de vill anföra samt yttra sig över vad mot­par­ten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidi­gare, uppge de bevis som de vill åbe­ropa och vad de vill styrka med varje bevis. Skrift­liga bevis, som inte redan före­tetts, skall genast fram­läg­gas.

Rät­ten får bestämma att olika frå­gor eller delar av målet skall behand­las var för sig vid för­be­re­del­sen. Lag (1987:747).

7 a §   Rät­ten ska vid för­be­re­del­sen se till att inget onö­digt dras in i målet samt genom frå­gor och påpe­kan­den verka för att yrkan­den och inställ­ningar samt grun­derna för dessa blir klar­lagda och att par­terna anger vil­ken bevis­ning de vill åbe­ropa. Lag (2022:791).

8 §   För­be­re­del­sen sker vid sam­man­träde eller genom skrift­väx­ling eller annan hand­lägg­ning. Om det är lämp­ligt, får olika for­mer av för­be­re­delse för­e­nas.

Sva­ro­mål enligt 7 § första styc­ket skall avges skrift­li­gen, om det inte med hän­syn till målets beskaf­fen­het är lämp­li­gare att sva­ro­må­let avges vid ett sam­man­träde.

När ett skrift­ligt sva­ro­mål har kom­mit in till rät­ten, skall sam­man­träde hål­las så snart som möj­ligt, om det inte med hän­syn till målets beskaf­fen­het är lämp­li­gare med fort­satt skrift­väx­ling.

Om sam­man­träde hålls, skall för­be­re­del­sen om möj­ligt avslu­tas vid detta.
Om så inte kan ske, skall för­be­re­del­sen fort­sätta genom skrift­väx­ling eller vid ett nytt sam­man­träde. Lag (1987:747).

9 §   Om för­be­re­delse skall ske vid sam­man­träde och den till­ta­lade är häk­tad, skall sam­man­trä­det hål­las inom en vecka från dagen för hans häk­tande, om inte längre upp­skov är nöd­vän­digt på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter. Är den till­ta­lade ålagd rese­för­bud, skall sam­man­trä­det, hål­las inom en månad från dagen för del­giv­ning av beslu­tet.

Är den till­ta­lade häk­tad och skall ett ytter­li­gare sam­man­träde hål­las, skall det ske inom en vecka från dagen för före­gå­ende sam­man­trä­des avslu­tande eller, då han häk­tats där­ef­ter, från dagen för hans häk­tande, om inte längre upp­skov är nöd­vän­digt på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter. Lag (1987:747).

10 §   Har upp­hävts genom lag (2005:683).

11 §   Vid sam­man­träde får par­terna ge in eller läsa upp skrift­liga inla­gor eller andra skrift­liga anfö­ran­den endast om rät­ten fin­ner att det skulle under­lätta för­stå­el­sen av ett anfö­rande eller i övrigt vara till för­del för hand­lägg­ningen. Lag (1987:747).

12 §   Mål­sä­gan­den skall före­läg­gas att inställa sig till ett sam­man­träde vid påföljd att han eller hon annars för­lo­rar sin rätt att föra talan om brot­tet. Skall mål­sä­gan­den infinna sig per­son­li­gen, skall rät­ten också före­lägga vite. En mål­sä­gande som skall höras i bevis­syfte skall dess­utom före­läg­gas att infinna sig per­son­li­gen vid sam­man­trä­det vid påföljd att han eller hon annars för­lo­rar sin rätt att föra talan om brot­tet.
Den till­ta­lade skall före­läg­gas vite. Rät­ten beslu­tar att den som är häk­tad skall instäl­las till sam­man­trä­det. Lag (2005:683).

13 §   Ute­blir båda par­terna från ett sam­man­träde under för­be­re­del­sen, skall målet avskri­vas. Lag (2005:683).

14 §   Ute­blir en mål­sä­gande från ett sam­man­träde under för­be­re­del­sen, och har han eller hon före­lagts att inställa sig vid påföljd att rät­ten att föra talan om brot­tet annars för­kla­ras för­lo­rad, skall en sådan för­kla­ring ges, om den till­ta­lade yrkar det. Yrkas inte detta, skall målet avskri­vas.

Första styc­ket tilläm­pas också när en mål­sä­gande, som före­lagts att infinna sig per­son­li­gen vid sam­man­trä­det vid påföljd att han eller hon annars för­lo­rar sin rätt att föra talan om brot­tet, inte föl­jer före­läg­gan­det.

Ute­blir den till­ta­lade och har vite före­lagts, får rät­ten i stäl­let för att före­lägga nytt vite besluta att den till­ta­lade skall häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till en senare dag. Lag (2005:683).

15 §   Kom­mer mål­sä­gan­den eller den till­ta­lade till­stä­des genom ombud, då före­läg­gande med­de­lats honom vid vite att infinna sig per­son­li­gen, äge rät­ten i stäl­let för att före­lägga nytt vite för­ordna, att han skall häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till senare dag.

16 §   Har vite före­lagts part eller skall part häm­tas till rät­ten och fin­nes hämt­ning ej kunna ske, må dock för­be­re­del­sen avslu­tas utan hin­der av att par­ten kom­mit till­stä­des alle­nast genom ombud eller ute­bli­vit.

17 §   Ute­blir en part från ett sam­man­träde under för­be­re­del­sen där en rät­te­gångs­fråga skall prö­vas, får frå­gan ändå prö­vas, om hand­lägg­ningen av målet skall fort­sätta. Lag (2005:683).

18 §   Då rät­ten enligt 14 § för­kla­rat mål­sä­gan­den hava för­lo­rat sin rätt att tala å brot­tet, äge han hos rät­ten göra ansö­kan om målets åter­upp­ta­gande.

Ansö­kan om åter­upp­ta­gande skall göras skrift­li­gen inom en månad från den dag, då beslu­tet med­de­la­des. Ute­blir mål­sä­gan­den ånyo, vare hans rätt till målets åter­upp­ta­gande för­fal­len.

19 §   Om det är till för­del för utred­ningen i målet, bör rät­ten före sam­man­träde eller fort­satt skrift­väx­ling till­ställa par­terna en för­teck­ning över de frå­gor som bör tas upp under den fort­satta hand­lägg­ningen.

Par­terna skall före ett sam­man­träde sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytter­li­gare sam­man­träde för för­be­re­delse om möj­ligt inte behövs. Lag (1987:747).

20 §   Rät­ten ska göra en skrift­lig sam­man­ställ­ning av par­ter­nas stånd­punk­ter om det inte på grund av målets beskaf­fen­het eller av något annat sär­skilt skäl sak­nas behov av en sam­man­ställ­ning. Rät­ten får före­lägga par­terna att lämna under­lag för sam­man­ställ­ningen. Innan för­be­re­del­sen avslu­tas ska par­terna ges till­fälle att yttra sig över sam­man­ställ­ningen. Lag (2016:37).

21 §   Under för­be­re­del­sen må beslut med­de­las i fråga om måls avvi­sande.

22 §   Huvud­för­hand­ling för hand­lägg­ning av rät­te­gångs­fråga eller del av saken, som kan avgö­ras sär­skilt, får hål­las även om för­be­re­del­sen av målet i övrigt inte har avslu­tats.

Är den till­ta­lade häk­tad, ska huvud­för­hand­ling påbör­jas sna­rast och senast inom två vec­kor från dagen för för­be­re­del­sens avslu­tande eller, då han eller hon häk­tats där­ef­ter, från dagen för hans eller hen­nes häk­tande.

Är den till­ta­lade ålagd rese­för­bud, ska huvud­för­hand­ling påbör­jas sna­rast och senast inom en månad från dagen för för­be­re­del­sens avslu­tande. Har rese­för­bu­det med­de­lats där­ef­ter, ska tiden räk­nas från dagen för del­giv­ning av beslu­tet. Lag (2010:575).

23 §   I fråga om kal­lelse till huvud­för­hand­ling skall 12 § tilläm­pas.

Om det finns anled­ning anta att den till­ta­lade inte skulle följa ett före­läg­gande vid vite att infinna sig per­son­li­gen, får rät­ten besluta att han skall häm­tas till huvud­för­hand­lingen. Lag (1987:747).

24 §   Vid enskilt åtal tilläm­pas i övrigt 45 kap. 1 § tredje styc­ket, 2, 3, 5, 6, 8, 10 a, 12 och 17 §§.

Beträf­fande huvud­för­hand­ling i mål om enskilt åtal tilläm­pas bestäm­mel­serna i 46 kap. med föl­jande avvi­kel­ser:
   1. I fråga om kal­lelse till huvud­för­hand­ling som åter­upp­tas efter uppe­håll och före­läg­gande för part gäl­ler det som sägs i 23 § i detta kapi­tel.
   2. Om båda par­terna ute­blir från en huvud­för­hand­ling, skall målet avskri­vas. I fråga om påföljd för mål­sä­gande som ute­blir eller under­lå­ter att infinna sig per­son­li­gen samt om åter­upp­ta­gande av mål tilläm­pas bestäm­mel­serna i 14-16 och 18 §§ i detta kapi­tel. Ute­blir en part från en huvud­för­hand­ling där en rät­te­gångs­fråga skall prö­vas, får frå­gan ändå prö­vas, om hand­lägg­ningen av målet skall fort­sätta.
   3. Då mål sätts ut till fort­satt eller ny huvud­för­hand­ling, får rät­ten i stäl­let för åtgärd som avses i 46 kap. 12 § besluta att för­be­re­delse skall äga rum på nytt samt med­dela bestäm­mel­ser om detta. Lag (2005:683).

48 kap. Om straf­fö­re­läg­gande och före­läg­gande av ord­nings­bot

All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Fråga om ansvar för brott, som hör under all­mänt åtal, får under de vill­kor som före­skri­vas i detta kapi­tel upp­ta­gas av åkla­gare genom straf­fö­re­läg­gande och av polis­man genom före­läg­gande av ord­nings­bot.
Före­läg­gande som nu nämnts trä­der i stäl­let för åtal i den utsträck­ning som fram­går av 3 §.

När­mare före­skrif­ter angå­ende tillämp­ningen av detta kapi­tel med­de­las av rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Lag (1974:573).

2 §   Straf­fö­re­läg­gande enligt detta kapi­tel inne­bär att den miss­tänkte före­läggs ett bötes­straff, efter vad åkla­ga­ren anser att brot­tet bör för­an­leda, som den miss­tänkte får god­känna ome­del­bart eller inom en viss tid. Under de för­ut­sätt­ningar som anges i 4 § andra styc­ket får straf­fö­re­läg­gande avse vill­kor­lig dom eller en sådan påföljd i för­e­ning med böter. Under de för­ut­sätt­ningar som anges i 4 § fjärde styc­ket får straf­fö­re­läg­gande avse ung­doms­tjänst. Av 5 a § fram­går att ett straf­fö­re­läg­gande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betal­nings­skyl­dig­het.

Före­läg­gande av ord­nings­bot enligt detta kapi­tel inne­bär att den miss­tänkte före­läggs ett bötes­straff, efter vad som bestämts enligt 14 §, som han eller hon får god­känna ome­del­bart eller inom en viss tid.

Om ett brott är för­e­nat med egen­doms för­ver­kande, annan sådan sär­skild rätts­ver­kan eller sär­skild rätts­ver­kan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsof­fer­fond, ska också en sådan sär­skild rätts­ver­kan omfat­tas av ett straf­fö­re­läg­gande eller ett före­läg­gande av ord­nings­bot. Det­samma gäl­ler kost­nad för prov­tag­ning och ana­lys av blod, urin och saliv som avser den miss­tänkte och som har gjorts för utred­ning om brot­tet. I fråga om sådan kost­nad ska 31 kap. 1 § och bestäm­mel­serna om sär­skild rätts­ver­kan tilläm­pas.

Om ett brott är för­e­nat med före­tags­bot ska boten också före­läg­gas genom straf­fö­re­läg­gande som den miss­tänkte får god­känna. Lag (2023:311).

3 §   Har ett före­läg­gande enligt detta kapi­tel utfär­dats till god­kän­nande inom viss tid, får frå­gan om ansvar för brot­tet tas upp på nytt innan denna tid har gått ut endast om den miss­tänkte har för­kla­rat att han inte god­kän­ner före­läg­gan­det.

Har ett före­läg­gande god­känts, gäl­ler det som en dom som har vun­nit laga kraft. Lag (2000:299).

Om straf­fö­re­läg­gande

4 §   Bötes­straff får före­läg­gas genom straf­fö­re­läg­gande för brott där böter ingår i straff­ska­lan, dock inte nor­me­rade böter. Det finns sär­skilda bestäm­mel­ser om före­läg­gande av bötes­straff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestäm­mel­sen i 34 kap. 1 § första styc­ket brotts­bal­ken är tillämp­lig vid före­läg­gande av bötes­straff.

Vill­kor­lig dom eller sådan påföljd i för­e­ning med böter får före­läg­gas genom straf­fö­re­läg­gande i fall då det är san­no­likt att rät­ten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäl­ler dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år eller om det finns anled­ning att för­ena den vill­kor­liga domen med en före­skrift om sam­hälls­tjänst.

Före­tags­bot får före­läg­gas genom straf­fö­re­läg­gande i fall då boten inte över­sti­ger tre mil­jo­ner kro­nor.

Ung­doms­tjänst får före­läg­gas genom straf­fö­re­läg­gande för brott som har begåtts av någon innan han eller hon har fyllt arton år under de för­ut­sätt­ningar som anges i 32 kap. 2 § brotts­bal­ken. Innan ung­doms­tjänst före­läggs ska ett sådant ytt­rande som avses i 11 § lagen (1964:167) med sär­skilda bestäm­mel­ser om unga lagö­ver­trä­dare inhäm­tas. Lag (2023:311).

5 §   Straf­fö­re­läg­gande får inte utfär­das om
   1. det inte finns för­ut­sätt­ningar för all­mänt åtal, eller
   2. mål­sä­gan­den har för­kla­rat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anled­ning av brot­tet som avser annat än betal­nings­skyl­dig­het. Lag (2022:1532).

5 a §   Har mål­sä­gan­den anmält enskilt anspråk avse­ende betal­nings­skyl­dig­het i anled­ning av brot­tet och är omstän­dig­he­terna sådana att åkla­ga­ren enligt 22 kap. 2 § första styc­ket är skyl­dig att utföra mål­sä­gan­dens talan, skall också det enskilda ansprå­ket före­läg­gas den miss­tänkte till god­kän­nande. Lag (1994:1412).

6 §   Ett straf­fö­re­läg­gande skall inne­hålla upp­gift om
   1. den åkla­gare som har utfär­dat före­läg­gan­det,
   2. den miss­tänkte,
   3. brot­tet med angi­vande av tid och plats för dess begå­ende samt övriga omstän­dig­he­ter som behövs för att kän­ne­teckna det,
   4. den eller de bestäm­mel­ser som är tillämp­liga när det gäl­ler brot­tet,
   5. det straff och den sär­skilda rätts­ver­kan, som före­läggs den miss­tänkte, och
   6. det enskilda anspråk som före­läggs den miss­tänkte med upp­gift om mål­sä­gan­den och de omstän­dig­he­ter som ansprå­ket grun­dar sig på. Lag (2000:299).

7 §   Utfär­das ett straf­fö­re­läg­gande till god­kän­nande inom viss tid, skall den miss­tänkte ges
   1. upp­lys­ning om sät­tet för god­kän­nande och om den tid som fast­ställts för detta, och
   2. upp­lys­ning att, om god­kän­nande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fast­ställda tiden. Lag (2000:299).

8 §   Ett skrift­ligt besked med straf­fö­re­läg­gan­dets inne­håll och sådana upp­lys­ningar som anges i 7 § skall läm­nas eller sän­das till den miss­tänkte. Lag (2000:299).

9 §   Ett straf­fö­re­läg­gande god­känns genom att den miss­tänkte skri­ver under och till behö­rig mot­ta­gare läm­nar en för­kla­ring, att han eller hon erkän­ner gär­ningen och god­tar det straff och den sär­skilda rätts­ver­kan samt det enskilda anspråk som tagits upp i före­läg­gan­det. Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om vem som ska ta emot en sådan för­kla­ring.

Om en för­kla­ring läm­nas elektro­niskt, ska den skri­vas under med en sådan avan­ce­rad elektro­nisk under­skrift som avses i arti­kel 3 i för­ord­ning (EU) nr 910/2014, i den ursprung­liga lydel­sen. Läm­nas för­kla­ringen i när­varo av en tjäns­te­man som anges i 33 kap. 6 § tredje styc­ket får den även skri­vas under med en sådan elektro­nisk under­skrift som avses i arti­kel 3 i för­ord­ning (EU) nr 910/2014, i den ursprung­liga lydel­sen.
Lag (2022:1532).

10 §   Ett straf­fö­re­läg­gande kan god­kän­nas på för­hand av den miss­tänkte, om före­läg­gan­det inte kom­mer att avse vill­kor­lig dom eller ung­doms­tjänst. Ett för­hands­god­kän­nande ska vara skrift­ligt, skri­vas under av den miss­tänkte och inne­hålla
   1. upp­gift om det brott som god­kän­nan­det avser, var­vid brot­tets art samt tiden och plat­sen för brot­tet ska anges, och
   2. upp­gift om den böte­spå­följd, den sär­skilda rätts­ver­kan och det enskilda anspråk som den miss­tänkte god­tar.

Om ett för­hands­god­kän­nande läm­nas elektro­niskt gäl­ler 9 § andra styc­ket.

Ett för­hands­god­kän­nande av ett straf­fö­re­läg­gande får åter­kal­las av den miss­tänkte.

Straf­fö­re­läg­gan­det anses god­känt enligt 3 § andra styc­ket när det har utfär­dats. Lag (2023:311).

11 §   Ett straf­fö­re­läg­gande kan också god­kän­nas genom att hela belop­pet beta­las till den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer, utan att ett skrift­ligt god­kän­nande skett, om före­läg­gan­det avser endast böter, eller böter och sär­skild rätts­ver­kan som inne­bär betal­nings­skyl­dig­het.

Betal­ning enligt första styc­ket skall inte anses som ett god­kän­nande, om det fram­går att den miss­tänkte inte har avsett att god­känna före­läg­gan­det. Lag (2000:299).

12 §   Ett god­kän­nande är utan ver­kan om det sker sedan åkla­ga­ren har
   1. utfär­dat stäm­ning, stäm­nings­an­sö­kan eller ett nytt straf­fö­re­läg­gande som avser samma brott,
   2. beslu­tat att inte väcka åtal för brot­tet, eller
   3. beslu­tat att lägga ned eller inte inleda en för­un­der­sök­ning. Lag (2022:1532).

12 a §   Om åkla­ga­ren fin­ner att ett straf­fö­re­läg­gande, som har god­känts, inne­hål­ler en uppen­bar orik­tig­het till följd av åkla­ga­rens eller någon annans skriv­fel, räk­ne­fel eller lik­nande för­bi­se­ende, skall han, sedan den som har god­känt före­läg­gan­det har getts till­fälle att yttra sig, besluta om rät­telse av före­läg­gan­det.

Rät­telse får inte göras, om den som har god­känt före­läg­gan­det mot­sät­ter sig det.

En rät­telse får inte inne­bära att straf­fet höjs. Lag (1990:443).

Om före­läg­gande av ord­nings­bot

13 §   Före­läg­gande av ord­nings­bot får utfär­das beträf­fande brott, för vil­ket ej stad­gas annat straff än böter ome­del­bart i pen­ningar och ej hel­ler nor­me­rade böter och för vil­ket ord­nings­bot bestämts på sätt före­skri­ves i 14 §.

Bestäm­mel­serna om före­läg­gande av ord­nings­bot äro icke tillämp­liga, om sär­skilt vill­kor är stad­gat för all­mänt åtal. Lag (1968:193).

14 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om det högsta belopp, till vil­ket ord­nings­bot får bestäm­mas, och om andra begräns­ningar för använd­ningen av före­läg­gande av ord­nings­bot.

Riks­å­kla­ga­ren väl­jer, i sam­råd med Polis­myn­dig­he­ten, ut de brott för vilka ord­nings­bot ska bestäm­mas.

Riks­å­kla­ga­ren bestäm­mer ord­nings­bo­tens belopp för olika brott och anger även grun­der för beräk­ning av gemen­sam ord­nings­bot för flera brott. Om det finns sär­skilda skäl, får riks­å­kla­ga­ren upp­dra åt en över­å­kla­gare att i fråga om vissa brott bestämma ord­nings­bo­tens belopp. Lag (2014:649).

15 §   Före­läg­gande av ord­nings­bot får icke utfär­das,
om den miss­tänkte för­ne­kar gär­ningen,
om i före­läg­gan­det ej upp­ta­gas alla brott av den miss­tänkte, vilka enligt polis­man­nens vet­skap före­ligga till bedöm­ning, eller

om det före­lig­ger anled­ning att antaga att talan om enskilt anspråk kom­mer att föras.

Före­läg­gande bör ej utfär­das, om det i annat fall kan anta­gas vara påkal­lat att åkla­gare prö­var fråga om straf­fö­re­läg­gande eller åtal för brot­tet. Lag (1986:649).

16 §   Ett före­läg­gande av ord­nings­bot bör utfär­das i den miss­tänk­tes när­varo, var­vid polis­man­nen skall ge den miss­tänkte till­fälle att ome­del­bart god­känna före­läg­gan­det.

Om före­läg­gan­det utfär­das i den miss­tänk­tes från­varo eller om en miss­tänkt, som är när­va­rande när före­läg­gan­det utfär­das, behö­ver råd­rum, får polis­man­nen ge honom eller henne till­fälle att ta ställ­ning till frå­gan om god­kän­nande senare.
Lag (2006:501).

17 §   Ett före­läg­gande av ord­nings­bot ska inne­hålla upp­gift om den polis­man som har utfär­dat före­läg­gan­det samt sådana upp­gif­ter som avses i 6 § 2, 3 och 5. Bestäm­mel­serna i 7-9, 11 och 12 a §§ gäl­ler även i fråga om före­läg­gande av ord­nings­bot. Vad som sägs om åkla­gare i 12 a § ska då i stäl­let avse polis­man.

Om en sådan för­kla­ring som avses i 9 § andra styc­ket i fråga om ord­nings­bot läm­nas i när­varo av en polis­man, får den i stäl­let skri­vas under med en sådan elektro­nisk under­skrift som avses i arti­kel 3 i för­ord­ning (EU) nr 910/2014, i den ursprung­liga lydel­sen. Lag (2020:918).

18 §   Fin­ner en polis­man i ome­del­bart sam­band med att ett före­läg­gande av ord­nings­bot utfär­dats och god­känts, att före­läg­gan­det inne­hål­ler en uppen­bar orik­tig­het som avser något annat än att ord­nings­bots­be­lop­pet är för lågt, får polis­man­nen, om det kan ske genast, trots 3 § andra styc­ket ge den miss­tänkte till­fälle att återta god­kän­nan­det. Görs detta, ska före­läg­gan­det åter­kal­las. Ett nytt före­läg­gande får där­ef­ter utfär­das. Lag (2018:499).

19 §   God­kän­nes före­läg­gande av ord­nings­bot sedan åkla­ga­ren utfär­dat stäm­ning eller stäm­nings­an­sö­kan, är god­kän­nan­det utan ver­kan. Sker god­kän­nan­det sedan straf­fö­re­läg­gande utfär­dats, är god­kän­nan­det också utan ver­kan, om icke den åkla­gare som utfär­dat straf­fö­re­läg­gan­det för­kla­rar, att god­kän­nan­det skall gälla, och åter­kal­lar straf­fö­re­läg­gan­det. Lag (1968:193).

20 §   Före­läg­gande av ord­nings­bot får utfär­das även av åkla­gare, tull­tjäns­te­man eller kust­be­vak­nings­tjäns­te­man. De bestäm­mel­ser i detta kapi­tel som gäl­ler polis­man skall gälla även annan som får utfärda före­läg­gande av ord­nings­bot. Lag (2006:83).

FEMTE AVDEL­NINGEN

Om rät­te­gången i hov­rätt

49 kap. Om rät­ten att över­klaga en tings­rätts domar och beslut och om pröv­nings­till­stånd

1 §   En tings­rätts dom får över­kla­gas, om inte annat är före­skri­vet.

När en tings­rätt med­de­lar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra styc­ket, skall rät­ten med hän­syn till omstän­dig­he­terna bestämma om domen skall få över­kla­gas sär­skilt eller endast i sam­band med att tings­rät­tens slut­liga avgö­rande över­kla­gas.

Den, mot vil­ken en tred­sko­dom givits, får inte över­klaga domen.
Bestäm­mel­ser om hans rätt till åter­vin­ning i anled­ning av sådan dom finns i 44 kap. 9 §. Lag (1994:1034).

2 §   Har par­terna munt­li­gen inför rät­ten eller skrift­li­gen avta­lat att inte över­klaga en dom som med­de­las med anled­ning av en upp­kom­men tvist eller en fram­tida tvist som kan här­le­das till ett visst angi­vet rätts­för­hål­lande, gäl­ler avta­let, om för­lik­ning om saken är tillå­ten.

En utfäs­telse att inte över­klaga som har gjorts efter domen gäl­ler, om för­lik­ning om saken är tillå­ten. Lag (2005:683).

3 §   En tings­rätts slut­liga beslut får över­kla­gas, om inte annat är före­skri­vet. Har en part rätt att ansöka om åter­upp­ta­gande av ett mål som avgjorts genom ett slut­ligt beslut, får han dock inte över­klaga beslu­tet.

Andra beslut får över­kla­gas endast i sam­band med över­kla­gande av dom eller slut­ligt beslut, om inte annat är före­skri­vet.
Lag (1994:1034).

4 §   Har en tings­rätt i beslut under rät­te­gången ogil­lat jäv mot domare eller invänd­ning om rät­te­gångs­hin­der eller beslu­tat angå­ende frå­gor som avses i 1 kap. 3 d §, skall den part som vill över­klaga beslu­tet först anmäla miss­nöje. Sådan anmä­lan skall göras genast, om beslu­tet med­de­lats vid ett sam­man­träde, och annars inom en vecka från den dag då par­ten fick del av beslu­tet.
För­sum­mar par­ten detta, har han inte längre rätt att över­klaga beslu­tet. Om en part anmä­ler miss­nöje, skall rät­ten med hän­syn till omstän­dig­he­terna bestämma om beslu­tet skall få över­kla­gas sär­skilt eller endast i sam­band med att dom eller slut­ligt beslut över­kla­gas.
Lag (1994:1034).

5 §   En tings­rätts beslut får över­kla­gas sär­skilt, om tings­rät­ten i beslu­tet
   1. avvi­sat ett ombud, ett biträde eller en för­sva­rare eller ogil­lat ett yrkande om detta,
   2. ogil­lat ett yrkande av tredje man att få delta i rät­te­gången som inter­ve­ni­ent eller mål­sä­gande eller prö­vat en fråga enligt 13 kap. 7 § om över­ta­gande av ett käro­mål,
   3. före­lagt en part eller någon annan att lägga fram skrift­ligt bevis eller att till­han­da­hålla före­mål för syn eller besikt­ning eller vid pröv­ning enligt 3 kap. 4 § första styc­ket 4 eller 5 tryck­fri­hets­för­ord­ningen eller 2 kap. 4 § första styc­ket 4 eller 5 ytt­ran­de­fri­hets­grund­la­gen fun­nit det vara av syn­ner­lig vikt att en upp­gift som avses där läm­nas vid vitt­nes­för­hör eller för­hör med en part under san­nings­för­säk­ran,
   4. prö­vat en fråga om utdö­mande av före­lagt vite eller häkte eller om ansvar för för­se­else i rät­te­gången eller om skyl­dig­het för någon att ersätta rät­te­gångs­kost­nad,
   5. prö­vat en fråga om ersätt­ning eller för­skott av all­männa medel till mål­sä­gande eller enskild part eller om ersätt­ning eller för­skott till biträde, för­sva­rare, vittne, sak­kun­nig eller någon annan,
   6. prö­vat en fråga i tvis­te­mål om kvar­stad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller i brott­mål om häkt­ning, till­stånd till restrik­tio­ner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som avses i 25-28 kap. eller omhän­der­ta­gande enligt 28 kap. brotts­bal­ken,
   7. avsla­git en begä­ran om biträde eller för­sva­rare, avsla­git en begä­ran om byte av biträde eller för­sva­rare eller utsett någon annan än den par­ten före­sla­git till ett sådant upp­drag,
   8. prö­vat en fråga som gäl­ler rätts­hjälp enligt rätts­hjälpsla­gen (1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7, eller
   9. avsla­git en begä­ran om att ersätt­ning till vittne som åbe­ro­pats av en enskild part ska beta­las av all­männa medel enligt 36 kap. 24 § andra styc­ket. Lag (2018:1909).

6 §   Den som vill över­klaga ett sådant beslut som avses i 5 § 1, 2, 3, 7, 8 eller 9 skall först anmäla miss­nöje, om beslu­tet har med­de­lats under rät­te­gången. Anmä­lan skall göras genast, om beslu­tet med­de­lats vid ett sam­man­träde, och annars inom en vecka från den dag då han fick del av beslu­tet. Den som för­sum­mar detta har inte längre rätt att över­klaga beslu­tet.

Myn­dig­he­ter som enligt lag eller före­skrif­ter som beslu­tats med stöd av lag är behö­riga att över­klaga beslut som avses i första styc­ket skall anmäla miss­nöje senast en vecka från dagen för beslu­tet, om detta har med­de­lats vid ett sam­man­träde där myn­dig­he­ten inte har varit före­trädd. Lag (1994:1034).

7 §   Anser en part att ett beslut av tings­rät­ten med­för att målet för­se­nas i onö­dan, får han över­klaga beslu­tet sär­skilt.
Lag (1994:1034).

8 §   Om tings­rät­ten för­kla­rat en domare jävig, utsett mål­sä­gan­de­bi­träde, beslu­tat att kost­na­der för enskild parts instäl­lelse skall beta­las av all­männa medel eller bifal­lit en begä­ran om att ersätt­ning till vittne som åbe­ro­pats av enskild part skall beta­las av all­männa medel får tings­rät­tens beslut inte över­kla­gas.

Ett beslut som gäl­ler hän­skju­tande av en fråga till Högsta dom­sto­len enligt 56 kap. 13 § får inte över­kla­gas.
Lag (1999:84).

9 §   För att bemöta kla­gan­dens änd­rings­yr­kande får mot­par­ten begära att ett beslut som inte får över­kla­gas sär­skilt ändå skall prö­vas.

Om ett beslut enligt vil­ket rät­ten före­lagt vite eller annan påföljd inte får över­kla­gas sär­skilt, kan den som är miss­nöjd med beslu­tet, begära att före­läg­gan­dets gil­tig­het prö­vas i sam­band med att han över­kla­gar ett beslut i vil­ket före­läg­gan­det har tilläm­pats.
Lag (1994:1034).

10 §   En tings­rätts beslut genom vil­ket en miss­nö­je­san­mä­lan, en ansö­kan om åter­vin­ning eller åter­upp­ta­gande eller ett över­kla­gande har avvi­sats får över­kla­gas. Frå­gan om en sådan anmä­lan eller ansö­kan gjorts eller ett över­kla­gande skett inom rätt tid får annars inte prö­vas av hov­rät­ten. Lag (1994:1034).

11 §   Har en part som enligt 4 § anmält miss­nöje med tings­rät­tens beslut under rät­te­gången hän­vi­sats att över­klaga beslu­tet sär­skilt, skall målet vila till dess att över­kla­gan­det prö­vats. Rät­ten får dock bestämma att för­be­re­del­sen i målet skall fort­sätta.

Anmä­ler någon miss­nöje enligt 6 §, får rät­ten för­klara målet vilande till dess att över­kla­gan­det prö­vats, om det finns sär­skilda skäl.

I andra fall än som har sagts nu får ett över­kla­gande av en tings­rätts beslut under rät­te­gången inte leda till att målets behand­ling skjuts upp. Lag (1994:1034).

12 §   För att hov­rät­ten skall pröva tings­rät­tens dom eller beslut krävs pröv­nings­till­stånd, om inte annat är före­skri­vet.
Lag (2005:683).

13 §   För att hov­rät­ten ska pröva tings­rät­tens dom i brott­mål, såvitt avser annat än enskilt anspråk, krävs inte pröv­nings­till­stånd i andra fall än då den till­ta­lade genom domen
   1. som enda påföljd dömts till böter, eller
   2. frikänts från ansvar för brott för vil­ket det inte är före­skri­vet svå­rare straff än fäng­else i sex måna­der.

Har tings­rät­ten i en dom i brott­mål även prö­vat enskilt anspråk mot den till­ta­lade krävs inte pröv­nings­till­stånd i den delen, om
   1. ett över­kla­gande avser frå­gan om den till­ta­lade ska dömas för den åta­lade gär­ning som det enskilda ansprå­ket hän­för sig till, och
   2. pröv­nings­till­stånd med­de­las i den frå­gan eller sådant pröv­nings­till­stånd inte krävs.

Kra­vet på pröv­nings­till­stånd enligt första styc­ket gäl­ler inte om domen över­kla­gas av justi­ti­e­kans­lern eller en justi­ti­e­om­buds­man.

Det som sägs i första-​​tredje styc­kena gäl­ler även beslut som får över­kla­gas endast i sam­band med över­kla­gande av dom.

För att hov­rät­ten i brott­mål ska pröva tings­rät­tens slut­liga beslut eller beslut som får över­kla­gas sär­skilt krävs inte pröv­nings­till­stånd. Lag (2008:795).

14 §   Pröv­nings­till­stånd skall med­de­las om
   1. det finns anled­ning att betvivla rik­tig­he­ten av det slut som tings­rät­ten har kom­mit till,
   2. det inte utan att sådant till­stånd med­de­las går att bedöma rik­tig­he­ten av det slut som tings­rät­ten har kom­mit till,
   3. det är av vikt för led­ning av rätts­tillämp­ningen att över­kla­gan­det prö­vas av högre rätt, eller
   4. det annars finns syn­ner­liga skäl att pröva över­kla­gan­det.
Lag (2005:683).

14 a §   Pröv­nings­till­stånd får begrän­sas till att gälla en viss del av en dom eller ett slut­ligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det över­kla­gade avgö­ran­det.

Ett pröv­nings­till­stånd som med­de­las utan en sådan begräns­ning som avses i första styc­ket gäl­ler
   1. domen eller det slut­liga beslu­tet i den utsträck­ning par­ten har över­kla­gat avgö­ran­det,
   2. över­kla­gade beslut som har tagits in i domen eller det slut­liga beslu­tet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sak­kun­nig eller någon annan som inte var part eller inter­ve­ni­ent i tings­rät­ten, och
   3. över­kla­gade beslut som får över­kla­gas endast i sam­band med att domen eller det slut­liga beslu­tet över­kla­gas.

Med­de­las inte pröv­nings­till­stånd skall tings­rät­tens avgö­rande stå fast. En upp­lys­ning om detta skall tas in i hov­rät­tens beslut. Lag (2005:683).

15 §   Krävs pröv­nings­till­stånd i hov­rät­ten, skall tings­rät­tens dom eller beslut inne­hålla upp­gift om detta och om inne­hål­let i 14 §.
Lag (1994:1034).

50 kap. Om över­kla­gande av domar i tvis­te­mål

1 §   En part som vill över­klaga tings­rät­tens dom i ett tvis­te­mål skall göra detta skrift­li­gen. Skri­vel­sen skall ges in till tings­rät­ten. Den skall ha kom­mit in till rät­ten inom tre vec­kor från den dag då domen med­de­la­des. Lag (1994:1034).

2 §   Om ena par­ten över­kla­gat tings­rät­tens dom, har mot­par­ten rätt att över­klaga domen inom en vecka från den dag då den i 1 § angivna tiden gick ut. Ett över­kla­gande som gjorts under sådan tid för­fal­ler, om det första över­kla­gan­det åter­kal­las eller av annat skäl för­fal­ler. Lag (1994:1034).

3 §   Ett över­kla­gande som kom­mit in för sent skall avvi­sas av tings­rät­ten. Över­kla­gan­det skall dock inte avvi­sas om det har kom­mit in till hov­rät­ten inom kla­go­ti­den. Lag (1994:1034).

4 §   Över­kla­gan­det ska inne­hålla upp­gif­ter om
   1. den dom som över­kla­gas,
   2. i vil­ken del domen över­kla­gas och den änd­ring i domen som yrkas,
   3. grun­derna för över­kla­gan­det och i vil­ket avse­ende tings­rät­tens domskäl enligt kla­gan­dens mening är orik­tiga,
   4. de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas till stöd för att pröv­nings­till­stånd ska med­de­las, och
   5. de bevis som åbe­ro­pas och vad som ska styr­kas med varje bevis.

Har en omstän­dig­het eller ett bevis som åbe­ro­pas i hov­rät­ten inte lagts fram tidi­gare, ska kla­gan­den i mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten för­klara anled­ningen till det. Skrift­liga bevis som inte har lagts fram tidi­gare ska ges in sam­ti­digt med över­kla­gan­det. Vill kla­gan­den att det ska hål­las ett för­nyat för­hör eller en för­nyad syn på stäl­let, ska han eller hon ange det och skä­len till detta. Kla­gan­den ska också ange om han eller hon vill att mot­par­ten ska infinna sig per­son­li­gen vid huvud­för­hand­ling i hov­rät­ten. Lag (2008:649).

5 §   Om inte över­kla­gan­det avvi­sas enligt 3 §, skall tings­rät­ten efter utgången av den i 2 § angivna tiden sända över detta och övriga hand­lingar i målet till hov­rät­ten.

Hand­ling­arna skall över­sän­das genast, om kla­gan­den fram­ställt ett yrkande som ford­rar ome­del­bar pröv­ning, såsom ett yrkande om kvar­stad eller ett yrkande om upp­hä­vande av ett beslut om sådan åtgärd eller av ett beslut om att dom får verk­stäl­las även om den inte har laga kraft. Till dess att den i 2 § angivna tiden har gått ut, skall dock en kopia av över­kla­gan­det fin­nas till­gäng­lig vid tings­rät­ten. Lag (1994:1034).

6 §   Om det finns något annat hin­der mot att ta upp ett över­kla­gande till pröv­ning än att detta kom­mit in för sent, får hov­rät­ten ome­del­bart avvisa över­kla­gan­det. Lag (1994:1034).

7 §   Upp­fyl­ler över­kla­gan­det inte före­skrif­terna i 4 § eller är det på annat sätt ofull­stän­digt, skall hov­rät­ten före­lägga kla­gan­den att avhjälpa bris­ten. Något före­läg­gande behö­ver dock inte med­de­las om över­kla­gan­det är ofull­stän­digt endast i fråga om sådana upp­gif­ter som avses i 4 § första styc­ket 4.

Föl­jer kla­gan­den inte före­läg­gan­det skall över­kla­gan­det avvi­sas, om det är så ofull­stän­digt att det inte utan väsent­lig olä­gen­het kan läg­gas till grund för en rät­te­gång i hov­rät­ten.
Lag (2005:683).

7 a §   Om över­kla­gan­det inte avvi­sas enligt 6 § eller 7 § andra styc­ket, ska hov­rät­ten besluta om pröv­nings­till­stånd ska med­de­las. Om det behövs, ska beslu­tet före­gås av skrift­väx­ling.

Om det finns sär­skilda skäl, får sam­man­träde hål­las innan frå­gan om pröv­nings­till­stånd avgörs. Till ett sådant sam­man­träde ska par­terna kal­las. Ute­blir en part, får frå­gan ändå avgö­ras. Lag (2008:649).

8 §   Bevil­jas pröv­nings­till­stånd, ska över­kla­gan­det del­ges mot­par­ten med före­läg­gande att svara skrift­li­gen inom en viss tid, om detta inte redan har skett.

Har tings­rät­ten avsla­git ett yrkande om kvar­stad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upp­hävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hov­rät­ten ome­del­bart bevilja åtgär­den att gälla tills vidare. Har tings­rät­ten bevil­jat en sådan åtgärd eller för­kla­rat att domen får verk­stäl­las även om den inte har laga kraft, får hov­rät­ten ome­del­bart besluta att tings­rät­tens beslut tills vidare inte får verk­stäl­las. Lag (2008:649).

9 §   Om inte kla­gan­dens yrkande med­ges, skall mot­par­ten i sin svars­skri­velse yttra sig över de grun­der för över­kla­gan­det som kla­gan­den har anfört och ange de omstän­dig­he­ter han eller hon själv vill anföra.

Skri­vel­sen skall inne­hålla upp­gift om de bevis par­ten åbe­ro­par och om vad som skall styr­kas med varje bevis. Om en omstän­dig­het eller ett bevis som åbe­ro­pas i hov­rät­ten inte har lagts fram tidi­gare, skall par­ten i mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten för­klara anled­ningen till det. Skrift­liga bevis som inte har lagts fram tidi­gare skall ges in sam­ti­digt med svars­skri­vel­sen. Vill par­ten att det skall hål­las ett för­nyat för­hör eller en för­nyad syn på stäl­let, skall han eller hon ange det och skä­len till detta. Par­ten skall också ange om han eller hon vill att kla­gan­den skall infinna sig per­son­li­gen vid huvud­för­hand­ling i hov­rät­ten. Lag (2005:683).

10 §   Hov­rät­ten skall sända över svars­skri­vel­sen till kla­gan­den.

Om det behövs, får hov­rät­ten besluta om ytter­li­gare skrift­väx­ling under för­be­re­del­sen. Hov­rät­ten får också med­dela när­mare bestäm­mel­ser om skrift­väx­lingen och där­vid bestämma i vil­ket avse­ende par­ten skall yttra sig. En part får före­läg­gas att ge in mer än en skri­velse endast om det finns sär­skilda skäl.

Under för­be­re­del­sen får sam­man­träde hål­las, om det behövs för en ända­måls­en­lig hand­lägg­ning av målet. I fråga om ett sådant sam­man­träde tilläm­pas bestäm­mel­serna i 16 § första styc­ket och andra styc­ket första meningen, 21 § första styc­ket första meningen och 22 §. Lag (2005:683).

11 §   Hov­rät­ten bör verka för att par­terna för­liks eller på annat sätt uppnår en sam­för­stånds­lös­ning, om det är lämp­ligt med hän­syn till målets beskaf­fen­het och övriga omstän­dig­he­ter.

Rät­ten får vid tillämp­ning av första styc­ket, i ett mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten, besluta om sär­skild med­ling, om par­terna sam­tyc­ker till det. I sådant fall ska rät­ten före­lägga par­terna att inställa sig till ett sam­man­träde inför med­lare som för­ord­nas av rät­ten och ange inom vil­ken tid med­lingen senast ska vara slut­förd. Rät­ten får för­länga tids­fris­ten om det finns sär­skilda skäl för det.
Lag (2011:861).

12 §   Om hov­rät­ten anser att det behövs, skall hov­rät­ten besluta att ytt­rande av sak­kun­nig inhäm­tas, skrift­ligt bevis läggs fram, före­mål till­han­da­hålls för syn eller besikt­ning, bevis tas upp utom huvud­för­hand­lingen eller någon annan för­be­re­dande åtgärd före­tas.

Om en part vill att en åtgärd enligt första styc­ket skall före­tas, skall han så snart som möj­ligt begära det hos hov­rät­ten.

I fråga om hov­rät­tens skyl­dig­he­ter under för­be­re­del­sen skall 42 kap. 8 § andra styc­ket tilläm­pas. Lag (1994:1034).

12 a §   Om det är till för­del för hand­lägg­ningen av målet, bör hov­rät­ten göra en skrift­lig sam­man­ställ­ning av par­ter­nas yrkan­den och invänd­ningar samt de omstän­dig­he­ter som dessa grun­das på. Rät­ten får före­lägga par­terna att lämna under­lag för sam­man­ställ­ningen. Par­terna skall innan för­be­re­del­sen avslu­tas bere­das till­fälle att yttra sig över sam­man­ställ­ningen. Lag (2005:683).

12 b §   I 56 kap. 13-15 §§ finns bestäm­mel­ser om att hov­rät­ten får hän­skjuta en fråga till pröv­ning av Högsta dom­sto­len.
Lag (2016:37).

13 §   Hov­rät­ten får avgöra målet utan huvud­för­hand­ling, om kla­gan­dens

änd­rings­yr­kande har med­getts eller om det är uppen­bart att över­kla­gan­det

är ogrun­dat.

Om saken kan utre­das till­freds­stäl­lande får hov­rät­ten även i andra fall avgöra målet utan huvud­för­hand­ling,
   1. om par­terna har begärt att målet ska avgö­ras utan huvud­för­hand­ling, eller
   2. om ingen av par­terna, sedan fråga väckts om avgö­rande utan huvud­för­hand­ling, haft någon invänd­ning mot detta.

Ett mål får all­tid avgö­ras utan huvud­för­hand­ling, om en sådan för­hand­ling är obe­höv­lig.

För pröv­ning som inte avser själva saken behö­ver huvud­för­hand­ling inte hål­las. Lag (2021:1095).

14 §   Innan ett mål avgörs utan huvud­för­hand­ling, skall par­terna, om det inte är uppen­bart att de redan har slut­fört sin talan, bere­das till­fälle att göra det. Lag (1994:1034).

15 §   Om inte målet enligt 13 § avgörs utan huvud­för­hand­ling, skall hov­rät­ten bestämma tid för sådan för­hand­ling. Tiden skall om möj­ligt bestäm­mas efter sam­råd med par­terna. För behand­ling av en rät­te­gångs­fråga eller sådan del av saken som får avgö­ras sär­skilt får huvud­för­hand­ling sät­tas ut även om målet i övrigt inte är fär­digt för huvud­för­hand­ling.
Lag (1994:1034).

16 §   Till huvud­för­hand­lingen skall par­terna kal­las.

Kla­gan­den skall före­läg­gas att inställa sig vid påföljd att över­kla­gan­det annars för­fal­ler. Skall han infinna sig per­son­li­gen, skall hov­rät­ten också upp­lysa honom om bestäm­mel­sen i 21 § första styc­ket andra meningen. Om det är av bety­delse för målets hand­lägg­ning eller utred­ning att mot­par­ten instäl­ler sig eller om denne är skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen, skall han före­läg­gas vite. Före­läggs mot­par­ten inte vite, skall han upp­ly­sas om att målet kan komma att avgö­ras även om han ute­blir.

Hov­rät­ten skall också bestämma vilka vitt­nen och sak­kun­niga som skall kal­las till huvud­för­hand­lingen. Par­terna skall under­rät­tas om beslu­tet. Lag (1999:84).

17 §   I övrigt skall det som sägs i 43 kap. 1-6 §§, 8 § andra styc­ket och 10-14 §§ tilläm­pas i fråga om huvud­för­hand­ling i hov­rät­ten. Reg­lerna i 16 § i detta kapi­tel skall dock tilläm­pas i fråga om kal­lel­ser till huvud­för­hand­ling som åter­upp­tas efter uppe­håll och före­läg­gan­den för par­terna. Lag (2005:683).

18 §   Vid huvud­för­hand­lingen skall den över­kla­gade domen redo­vi­sas i den omfatt­ning det behövs. Kla­gan­den skall ange i vil­ken del domen över­kla­gas och den änd­ring i domen som yrkas.
Mot­par­ten skall ange om yrkan­det med­ges eller bestrids.

Där­ef­ter skall, om inte hov­rät­ten anser något annat lämp­li­gare, först kla­gan­den och sedan mot­par­ten utveckla sin talan. Varje part skall yttra sig över vad den andra par­ten anfört. Om för­hand­lingen äger rum trots att kla­gan­dens mot­part ute­bli­vit, skall hov­rät­ten se till att det som denne anfört läggs fram ur hand­ling­arna i den utsträck­ning det behövs.

Fram­ställ­ningar enligt första och andra styc­kena får ske genom hän­vis­ningar till hand­lingar i målet, om rät­ten fin­ner det lämp­ligt. Lag (2005:683).

19 §   Sedan par­terna utveck­lat sin talan, ska bevis­ningen läg­gas fram. Om huvud­för­hand­lingen hålls trots att kla­gan­dens mot­part ute­bli­vit, ska hov­rät­ten se till att den bevis­ning som han eller hon lagt fram i tings­rät­ten läggs fram ur hand­ling­arna i den utsträck­ning som bevis­ningen har bety­delse för målet i hov­rät­ten. Bevis­ningen får läg­gas fram genom hän­vis­ningar till ljud- och bildupp­tag­ningar och andra hand­lingar i målet, om rät­ten fin­ner det lämp­ligt.

Om det inte finns sär­skilda skäl för något annat, bör ett bevis som tings­rät­ten tagit upp och som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt läg­gas fram innan bevis som rör samma omstän­dig­het ome­del­bart tas upp av hov­rät­ten. Finns det flera bevis i fråga om samma omstän­dig­het, bör dessa läg­gas fram i ett sam­man­hang. Lag (2016:37).

20 §   Sedan bevis­ningen lagts fram skall par­terna läm­nas till­fälle att slut­föra sin talan. Lag (1994:1034).

21 §   Om kla­gan­den ute­blir från ett sam­man­träde för huvud­för­hand­ling, för­fal­ler över­kla­gan­det. Det­samma gäl­ler om en kla­gande som har före­lagts att infinna sig per­son­li­gen instäl­ler sig endast genom ombud och det inte finns sär­skilda skäl mot att över­kla­gan­det för­fal­ler.

Om kla­gan­dens mot­part ute­blir och vite har före­lagts honom eller henne, får hov­rät­ten, när för­lik­ning om saken inte är tillå­ten, i stäl­let för att före­lägga nytt vite besluta att han eller hon ska häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till en senare dag. Det­samma gäl­ler om kla­gan­dens mot­part instäl­ler sig endast genom ombud när han eller hon har före­lagts vid vite att infinna sig per­son­li­gen.

Om vite har före­lagts kla­gan­dens mot­part eller om han eller hon ska häm­tas till rät­ten och inte kan häm­tas, får dock målet avgö­ras trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller ute­bli­vit. Ett mål får också avgö­ras om kla­gan­den har före­lagts att infinna sig per­son­li­gen men inställt sig endast genom ombud. Lag (2016:37).

22 §   Har över­kla­gan­det för­fal­lit enligt 21 §, skall hov­rät­ten på ansö­kan av kla­gan­den åter­uppta målet, om han för sin ute­varo eller under­lå­ten­het att infinna sig per­son­li­gen hade laga för­fall som han inte kunde anmäla i tid.

Ansö­kan om åter­upp­ta­gande skall göras skrift­li­gen inom tre vec­kor från den dag då beslu­tet med­de­la­des. Om kla­gan­den sedan målet åter­upp­ta­gits ute­blir eller inte föl­jer ett före­läg­gande att infinna sig per­son­li­gen, har han inte rätt att få målet åter­upp­ta­get. Lag (1999:84).

23 §   Om det vid en huvud­för­hand­ling i tings­rät­ten har hål­lits för­hör inför rät­ten eller syn på stäl­let om någon viss omstän­dig­het och om avgö­ran­det även i hov­rät­ten beror på till­tron till den bevis­ningen, får tings­rät­tens dom inte änd­ras i den delen utan att bevi­set har lagts fram i hov­rät­ten genom en ljud- och bildupp­tag­ning eller tagits upp på nytt vid en huvud­för­hand­ling i hov­rät­ten. En sådan änd­ring får dock göras om det finns syn­ner­liga skäl för att bevi­sets värde är ett annat än tings­rät­ten anta­git. Lag (2016:37).

24 §   Om den över­kla­gade domen är en tred­sko­dom och tings­rät­ten tar upp en av kla­gan­dens mot­part gjord ansö­kan om åter­vin­ning, skall målet av hov­rät­ten åter­för­vi­sas till tings­rät­ten för att hand­läg­gas i sam­band med åter­vin­nings­må­let. Lag (1994:1034).

25 §   Ett över­kla­gande får åter­kal­las innan hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut med­de­lats.

En kla­gande får inte ändra sin talan att avse en annan del av tings­rät­tens dom än den som upp­getts vid över­kla­gan­det.

I mål där för­lik­ning om saken är tillå­ten får en part i hov­rät­ten till stöd för sin talan åbe­ropa en omstän­dig­het eller ett bevis som inte lagts fram tidi­gare endast om
   1. han gör san­no­likt att han inte kun­nat åbe­ropa omstän­dig­he­ten eller bevi­set vid tings­rät­ten eller
   2. han annars haft gil­tig ursäkt att inte göra det.

Fram­ställs först i hov­rät­ten ett yrkande om kvitt­ning och kan det inte utan olä­gen­het prö­vas i målet, får yrkan­det avvi­sas.
Lag (1994:1034).

26 §   Även utan yrkande skall hov­rät­ten undan­röja tings­rät­tens dom, om dom­villa, som sägs i 59 kap. 1 § 1- 3, har före­kom­mit vid tings­rät­ten.

Undan­rö­jan­det får avse domen i dess hel­het eller endast viss del. Berör rät­te­gångs­felet även del av domen, som inte över­kla­gats, skall hov­rät­ten med hän­syn till omstän­dig­he­terna pröva, om denna del skall undan­rö­jas.
Lag (1989:656).

27 §   Förs talan om jäv mot en domare i tings­rät­ten och anser hov­rät­ten att jäv före­le­gat skall hov­rät­ten undan­röja tings­rät­tens dom i den del den över­kla­gats. Lag (1994:1034).

28 §   Om det vid tings­rät­ten har före­kom­mit annat fel i rät­te­gången än som avses i 26 eller 27 §, får hov­rät­ten undan­röja tings­rät­tens dom endast om felet kan antas ha inver­kat på målets utgång och inte utan väsent­lig olä­gen­het kan avhjäl­pas i hov­rät­ten. Par­terna skall få till­fälle att yttra sig i frå­gan om undan­rö­jande, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt. Lag (1989:656).

29 §   Undan­rö­jer hov­rät­ten tings­rät­tens dom på någon annan grund än att tings­rät­ten varit obe­hö­rig eller av något annat skäl inte bort ta upp målet till pröv­ning, skall hov­rät­ten sam­ti­digt åter­för­visa målet till tings­rät­ten för fort­satt behand­ling.

Bestäm­mel­ser om hov­rät­tens befo­gen­het att när tings­rät­ten varit obe­hö­rig hän­visa målet till annan tings­rätt finns i 10 kap. 20 §.
Lag (1994:1034).

30 §   Har upp­hävts genom lag (1994:1034).

51 kap. Om över­kla­gande av domar i brott­mål

1 §   En part som vill över­klaga tings­rät­tens dom i ett brott­mål skall göra detta skrift­li­gen. Skri­vel­sen skall ges in till tings­rät­ten. Den skall ha kom­mit in till rät­ten inom tre vec­kor från den dag då domen med­de­la­des. Lag (1994:1034).

2 §   Om ena par­ten över­kla­gat tings­rät­tens dom, har mot­par­ten rätt att över­klaga domen inom en vecka från den dag då den i 1 § angivna tiden gick ut. Ett över­kla­gande som gjorts under sådan tid för­fal­ler, om det första över­kla­gan­det åter­kal­las eller av annat skäl för­fal­ler. Lag (1994:1034).

3 §   Ett över­kla­gande som kom­mit in för sent skall avvi­sas av tings­rät­ten. Över­kla­gan­det skall dock inte avvi­sas om det har kom­mit in till hov­rät­ten inom kla­go­ti­den. Lag (1994:1034).

4 §   Över­kla­gan­det skall inne­hålla upp­gif­ter om
   1. den dom som över­kla­gas,
   2. i vil­ken del domen över­kla­gas och den änd­ring i domen som yrkas,
   3. grun­derna för över­kla­gan­det och i vil­ket avse­ende tings­rät­tens domskäl enligt kla­gan­dens mening är orik­tiga,
   4. de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas till stöd för att pröv­nings­till­stånd skall med­de­las, när sådant till­stånd krävs, och
   5. de bevis som åbe­ro­pas och vad som skall styr­kas med varje bevis.

Skrift­liga bevis som inte har lagts fram tidi­gare skall ges in sam­ti­digt med över­kla­gan­det. Vill kla­gan­den att det skall hål­las ett för­nyat för­hör eller en för­nyad syn på stäl­let, skall han eller hon ange det och skä­len till detta. Kla­gan­den skall också ange om han eller hon vill att mål­sä­gan­den eller den till­ta­lade skall infinna sig per­son­li­gen vid huvud­för­hand­ling i hov­rät­ten.

Är den till­ta­lade anhål­len eller häk­tad, skall det anges.
Lag (2005:683).

5 §   Om inte över­kla­gan­det avvi­sas enligt 3 §, skall tings­rät­ten efter utgången av den i 2 § angivna tiden sända över detta och övriga hand­lingar i målet till hov­rät­ten.

Hand­ling­arna skall över­sän­das genast, om den till­ta­lade är häk­tad eller om kla­gan­den fram­ställt ett yrkande som ford­rar ome­del­bar pröv­ning, såsom ett yrkande om häkt­ning av den till­ta­lade, om åtgärd som avses i 25-​-28 kap. eller om upp­hä­vande av ett beslut om sådan åtgärd. Till dess att den i 2 § angivna tiden har gått ut, skall dock en kopia av över­kla­gan­det fin­nas till­gäng­lig vid tings­rät­ten. Lag (1994:1034).

6 §   Om det finns något annat hin­der mot att ta upp ett över­kla­gande till pröv­ning än att detta kom­mit in för sent, får hov­rät­ten ome­del­bart avvisa över­kla­gan­det. Lag (1994:1034).

7 §   Upp­fyl­ler över­kla­gan­det inte före­skrif­terna i 4 § eller är det på annat sätt ofull­stän­digt, skall hov­rät­ten före­lägga kla­gan­den att avhjälpa bris­ten. Något före­läg­gande behö­ver dock inte med­de­las om över­kla­gan­det är ofull­stän­digt endast i fråga om sådana upp­gif­ter som avses i 4 § första styc­ket 4.

Föl­jer kla­gan­den inte före­läg­gan­det skall över­kla­gan­det avvi­sas, om det är så ofull­stän­digt att det inte utan väsent­lig olä­gen­het kan läg­gas till grund för en rät­te­gång i hov­rät­ten.
Lag (2005:683).

7 a §   Om över­kla­gan­det inte avvi­sas enligt 6 § eller 7 § andra styc­ket, skall hov­rät­ten, när pröv­nings­till­stånd krävs, besluta om sådant till­stånd skall med­de­las. Om det behövs, skall beslu­tet före­gås av skrift­väx­ling.

Om det finns sär­skilda skäl, får sam­man­träde hål­las innan frå­gan om pröv­nings­till­stånd avgörs. Till ett sådant sam­man­träde skall par­terna kal­las. Ute­blir en part, får frå­gan ändå avgö­ras. Lag (2005:683).

8 §   Bevil­jas pröv­nings­till­stånd eller krävs inte sådant till­stånd, skall över­kla­gan­det del­ges mot­par­ten med före­läg­gande att svara skrift­li­gen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra styc­ket. I mål om all­mänt åtal får över­kla­gan­det dock över­sän­das till åkla­ga­ren utan del­giv­ning. Upp­gift om mål­sä­gan­des eller vitt­nens ålder, yrke och bostads­a­dress som sak­nar bety­delse för åta­let skall inte framgå av de hand­lingar som del­ges den till­ta­lade i mål om all­mänt åtal.

Om det är uppen­bart att över­kla­gan­det är ogrun­dat, får hov­rät­ten genast med­dela dom i målet.

Har tings­rät­ten avsla­git ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upp­hävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hov­rät­ten ome­del­bart bevilja åtgär­den att gälla tills vidare.
Har tings­rät­ten bevil­jat en sådan åtgärd, får hov­rät­ten ome­del­bart besluta att tings­rät­tens beslut tills vidare inte får verk­stäl­las. I frå­gor om häkt­ning, rese­för­bud eller omhän­der­ta­gande enligt 28 kap. brotts­bal­ken får hov­rät­ten ändra tings­rät­tens beslut även om mot­par­ten inte hörts.

Om hov­rät­ten beslu­tat häkta någon som inte är per­son­li­gen när­va­rande vid rät­ten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styc­kena tilläm­pas. Lag (2005:683).

9 §   Mot­par­ten skall i sin svars­skri­velse yttra sig över de grun­der för över­kla­gan­det som kla­gan­den har anfört och ange de omstän­dig­he­ter han eller hon själv vill anföra.

Skri­vel­sen skall inne­hålla upp­gift om de bevis par­ten åbe­ro­par och om vad som skall styr­kas med varje bevis. Skrift­liga bevis som inte har lagts fram tidi­gare skall ges in sam­ti­digt med svars­skri­vel­sen. Vill par­ten att det skall hål­las ett för­nyat för­hör eller en för­nyad syn på stäl­let, skall han eller hon ange det och skä­len till detta. Par­ten skall också ange om han eller hon vill att mål­sä­gan­den eller den till­ta­lade skall infinna sig per­son­li­gen vid huvud­för­hand­ling i hov­rät­ten.
Lag (2005:683).

10 §   Hov­rät­ten skall sända över svars­skri­vel­sen till kla­gan­den.
Upp­gift om mål­sä­gan­des eller vitt­nens ålder, yrke och bostads­a­dress som sak­nar bety­delse för åta­let skall inte framgå av de hand­lingar som sänds över till den till­ta­lade i mål om all­mänt åtal.

Om det behövs, får hov­rät­ten besluta om ytter­li­gare skrift­väx­ling under för­be­re­del­sen. Hov­rät­ten får också med­dela när­mare bestäm­mel­ser om skrift­väx­lingen och där­vid bestämma i vil­ket avse­ende par­ten skall yttra sig. En part får före­läg­gas att ge in mer än en skri­velse endast om det finns sär­skilda skäl.

Under för­be­re­del­sen får sam­man­träde hål­las, om det behövs för en ända­måls­en­lig hand­lägg­ning av målet. I fråga om ett sådant sam­man­träde tilläm­pas bestäm­mel­serna i 16 § första styc­ket och andra styc­ket första meningen, 21 § första styc­ket första meningen och 22 §. Hov­rät­ten får besluta att den som är anhål­len eller häk­tad skall instäl­las till sam­man­trä­det.
Lag (2005:683).

11 §   Hov­rät­ten ska vid för­be­re­del­sen se till att inget onö­digt dras in i målet samt genom frå­gor och påpe­kan­den verka för att yrkan­den och inställ­ningar samt grun­derna för dessa blir klar­lagda och att par­terna anger vil­ken bevis­ning de vill åbe­ropa. Lag (2022:791).

12 §   Om hov­rät­ten anser att det behövs, ska hov­rät­ten besluta att
   1. ett ytt­rande av en sak­kun­nig häm­tas in,
   2. ett skrift­ligt bevis läggs fram,
   3. ett före­mål till­han­da­hålls för syn eller besikt­ning,
   4. ett bevis tas upp utom huvud­för­hand­lingen, eller
   5. någon annan för­be­re­dande åtgärd vid­tas.

Om en åtgärd enligt 23 kap. behö­ver vid­tas i mål om all­mänt åtal, får hov­rät­ten på yrkande av en part med­dela åkla­ga­ren före­läg­gande om det.

Om en part vill att en åtgärd enligt första eller andra styc­ket ska vid­tas, ska han eller hon så snart som möj­ligt begära det hos hov­rät­ten. Lag (2022:791).

13 §   Hov­rät­ten får avgöra målet utan huvud­för­hand­ling, om det är uppen­bart att över­kla­gan­det är ogrun­dat.

Om saken kan utre­das till­freds­stäl­lande får hov­rät­ten avgöra målet utan huvud­för­hand­ling,
   1. om åkla­ga­ren har över­kla­gat endast till den till­ta­la­des för­mån,
   2. om endast den till­ta­lade har över­kla­gat och hans eller hen­nes änd­rings­yr­kande god­tas av mot­par­ten,
   3. om det inte finns anled­ning att döma den till­ta­lade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller vill­kor­lig dom eller sådana påfölj­der i för­e­ning,
   4. om par­terna har begärt att målet ska avgö­ras utan huvud­för­hand­ling, eller
   5. om ingen av par­terna, sedan fråga väckts om avgö­rande utan huvud­för­hand­ling, haft någon invänd­ning mot detta.

Om en part har begärt huvud­för­hand­ling i fall som avses i andra styc­ket 1-3, ska sådan hål­las, om det inte är obe­höv­ligt.

Med de påfölj­der som anges i andra styc­ket 3 lik­ställs vite och, om det inte sam­ti­digt är fråga om för­ver­kande av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het från fäng­el­se­straff, beslut enligt 34 kap. 3 § brotts­bal­ken. Det som sägs i andra styc­ket 3 om vill­kor­lig dom gäl­ler inte vill­kor­lig dom som för­e­nas med före­skrift om sam­hälls­tjänst.

Om över­kla­gan­det avser även annat än ansvar, får målet avgö­ras utan huvud­för­hand­ling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prö­vas utan huvud­för­hand­ling.

För pröv­ning som inte avser själva saken behö­ver huvud­för­hand­ling inte hål­las. Lag (2016:492).

14 §   Innan ett mål avgörs utan huvud­för­hand­ling, skall par­terna, om det inte är uppen­bart att de redan har slut­fört sin talan, bere­das till­fälle att göra det. Lag (1994:1034).

15 §   Om inte målet enligt 13 § avgörs utan huvud­för­hand­ling, skall hov­rät­ten bestämma tid för sådan för­hand­ling. Tiden skall om möj­ligt bestäm­mas efter sam­råd med par­terna. För behand­ling av en rät­te­gångs­fråga eller sådan del av saken som får avgö­ras sär­skilt får huvud­för­hand­ling sät­tas ut även om målet i övrigt inte är fär­digt för huvud­för­hand­ling.

Om den till­ta­lade är häk­tad, skall huvud­för­hand­ling hål­las inom fyra vec­kor efter utgången av den tid som anges i 2 §, om det inte till följd av åtgär­der som avses i 12 § eller andra omstän­dig­he­ter är nöd­vän­digt med längre upp­skov. Har den till­ta­lade häk­tats efter utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räk­nas från den dag han häk­ta­des. Lag (1994:1034).

16 §   Till huvud­för­hand­lingen skall par­terna kal­las.

En enskild kla­gande skall före­läg­gas att inställa sig vid påföljd att över­kla­gan­det annars för­fal­ler. Skall han infinna sig per­son­li­gen, skall hov­rät­ten också upp­lysa honom om bestäm­mel­sen i 21 § första styc­ket andra meningen. Om det är av bety­delse för målets hand­lägg­ning eller utred­ning att en enskild mot­part instäl­ler sig eller om denne är skyl­dig att infinna sig per­son­li­gen, skall han före­läg­gas vite. Finns det i fråga om den till­ta­lade anled­ning anta att han inte skulle följa ett sådant före­läg­gande, får hov­rät­ten besluta att han skall häm­tas till rät­ten. Om hov­rät­ten inte före­läg­ger mot­par­ten vite eller beslu­tar att han skall häm­tas, skall hov­rät­ten upp­lysa honom om att målet kan komma att avgö­ras även om han ute­blir. Hov­rät­ten skall besluta att en till­ta­lad som är anhål­len eller häk­tad skall instäl­las till huvud­för­hand­lingen.

Skall i mål om all­mänt åtal en mål­sä­gande höras med anled­ning av åkla­ga­rens talan, skall han vid vite kal­las att infinna sig per­son­li­gen.

Hov­rät­ten skall också bestämma vilka vitt­nen och sak­kun­niga som skall kal­las till huvud­för­hand­lingen. Par­terna skall under­rät­tas om beslu­tet. Lag (1994:1034).

17 §   I övrigt skall det som sägs i 46 kap. 1-5 §§, 6 § andra styc­ket, 8, 9, 11, 13, 16 och 17 §§ tilläm­pas i fråga om huvud­för­hand­ling i hov­rät­ten. Reg­lerna i 16 § i detta kapi­tel skall dock tilläm­pas i fråga om kal­lel­ser till huvud­för­hand­ling som åter­upp­tas efter uppe­håll och före­läg­gan­den för par­terna.

När ett mål sätts ut till fort­satt eller ny huvud­för­hand­ling, får hov­rät­ten besluta om lämp­liga åtgär­der för att målet skall kunna slut­fö­ras vid den för­hand­lingen.

I fråga om sådana åtgär­der gäl­ler 10 och 12 §§ i detta kapi­tel.
Lag (2005:683).

18 §   Vid huvud­för­hand­lingen skall den över­kla­gade domen redo­vi­sas i den omfatt­ning det behövs. Kla­gan­den skall ange i vil­ken del domen över­kla­gas och den änd­ring i domen som yrkas.
Mot­par­ten skall ges till­fälle att yttra sig över yrkan­det.

Där­ef­ter skall åkla­ga­ren utveckla åta­let i den utsträck­ning det behövs för pröv­ningen av över­kla­gan­det. Om talan förs endast av mål­sä­gan­den, gäl­ler detta i stäl­let denne. Om hov­rät­ten fin­ner det lämp­li­gare får dock en till­ta­lad som över­kla­gat utveckla sin talan före åkla­ga­ren eller mål­sä­gan­den. Varje part skall få till­fälle att bemöta vad den andra par­ten anfört. Om för­hand­lingen äger rum trots att kla­gan­dens mot­part ute­bli­vit, skall hov­rät­ten se till att det som denne anfört läggs fram ur hand­ling­arna i den utsträck­ning det behövs.

Fram­ställ­ningar enligt första och andra styc­kena får ske genom hän­vis­ningar till hand­lingar i målet, om rät­ten fin­ner det lämp­ligt. Lag (2005:683).

19 §   Sedan par­terna utveck­lat sin talan, ska bevis­ningen läg­gas fram. Hov­rät­ten ska se till att den bevis­ning som har lagts fram i tings­rät­ten läggs fram ur hand­ling­arna i den utsträck­ning som bevis­ningen har bety­delse för målet i hov­rät­ten. Bevis­ningen får läg­gas fram genom hän­vis­ningar till ljud- och bildupp­tag­ningar och andra hand­lingar i målet, om rät­ten fin­ner det lämp­ligt.

Om det inte finns sär­skilda skäl för något annat, bör ett bevis som tings­rät­ten tagit upp och som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt läg­gas fram innan bevis som rör samma omstän­dig­het ome­del­bart tas upp av hov­rät­ten. Finns det flera bevis i fråga om samma omstän­dig­het, bör dessa läg­gas fram i ett sam­man­hang. Lag (2016:37).

20 §   Sedan bevis­ningen lagts fram skall par­terna läm­nas till­fälle att slut­föra sin talan. Lag (1994:1034).

21 §   Om en enskild kla­gande ute­blir från ett sam­man­träde för huvud­för­hand­ling, för­fal­ler över­kla­gan­det. Det­samma gäl­ler om en enskild kla­gande som har före­lagts att infinna sig per­son­li­gen instäl­ler sig endast genom ombud och det inte finns sär­skilda skäl mot att över­kla­gan­det för­fal­ler.

Om en enskild mot­part ute­blir och vite har före­lagts honom eller henne, får hov­rät­ten före­lägga nytt vite eller besluta att han eller hon ska häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till en senare dag. Det­samma gäl­ler om en enskild mot­part som vid vite har före­lagts att infinna sig per­son­li­gen instäl­ler sig endast genom ombud.

Om en mål­sä­gande som ska höras med anled­ning av åkla­ga­rens talan i ett mål om all­mänt åtal inte infin­ner sig per­son­li­gen, gäl­ler andra styc­ket.

Om vite har före­lagts kla­gan­dens mot­part eller om denne ska häm­tas till rät­ten och hämt­ning inte kan ske, får hov­rät­ten avgöra målet trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller ute­bli­vit. Ett mål får också avgö­ras om en enskild kla­gande som har före­lagts att infinna sig per­son­li­gen inställt sig endast genom ombud. Lag (2016:37).

22 §   Har över­kla­gan­det för­fal­lit enligt 21 § skall hov­rät­ten på ansö­kan av kla­gan­den åter­uppta målet, om han för sin ute­varo eller under­lå­ten­het att infinna sig per­son­li­gen hade laga för­fall som han inte kunde anmäla i tid.

Ansö­kan om åter­upp­ta­gande skall göras skrift­li­gen inom tre vec­kor från den dag då beslu­tet med­de­la­des. Om kla­gan­den sedan målet åter­upp­ta­gits ute­blir eller inte föl­jer ett före­läg­gande att infinna sig per­son­li­gen, har han inte rätt att få målet åter­upp­ta­get.
Lag (1994:1034).

23 §   Om det vid en huvud­för­hand­ling i tings­rät­ten har hål­lits för­hör inför rät­ten eller syn på stäl­let om någon viss omstän­dig­het och om avgö­ran­det även i hov­rät­ten beror på till­tron till den bevis­ningen, får tings­rät­tens dom inte änd­ras i den delen utan att bevi­set har lagts fram i hov­rät­ten genom en ljud- och bildupp­tag­ning eller tagits upp på nytt vid en huvud­för­hand­ling i hov­rät­ten. En sådan änd­ring får dock göras
   1. om den är till för­mån för den till­ta­lade, eller
   2. om det finns syn­ner­liga skäl för att bevi­sets värde är ett annat än tings­rät­ten anta­git. Lag (2016:37).

23 a §   Om tings­rät­ten har fun­nit att den till­ta­lade ska dömas för den åta­lade gär­ningen och domen över­kla­gas bara beträf­fande annat än denna fråga, ska hov­rät­ten pröva frå­gan endast om
   1. det i denna del finns något för­hål­lande som skulle kunna utgöra grund för res­ning enligt 58 kap. 2 § 1-4 eller 6, eller som skulle kunna med­föra undan­rö­jande av domen på grund av dom­villa, eller
   2. målets utgång vid tings­rät­ten i samma del uppen­bar­li­gen beror på för­bi­se­ende eller miss­tag.

När hov­rät­ten prö­var en fråga som avses i första styc­ket 1 eller 2 behö­ver hän­syn tas endast till omstän­dig­he­ter som har åbe­ro­pats av en part. Lag (2022:1082).

24 §   Ett över­kla­gande får åter­kal­las innan hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut har med­de­lats. Åkla­gare som i hov­rät­ten fört talan mot den till­ta­lade får ändra sin talan till den­nes för­mån.

En kla­gande får inte ändra sin talan att gälla en annan gär­ning än den som avses i över­kla­gan­det. Lag (1994:1034).

25 §   Om endast den till­ta­lade har över­kla­gat tings­rät­tens dom eller om åkla­ga­ren har över­kla­gat domen till den till­ta­la­des för­del får hov­rät­ten inte döma till en påföljd som är att anse som svå­rare eller mer ingri­pande för den till­ta­lade än den som tings­rät­ten dömt till. Hov­rät­ten får dock över­lämna den till­ta­lade till sär­skild vård enligt 31 eller 32 kap. brotts­bal­ken eller, om tings­rät­ten beslu­tat om sådan vård, döma till annan påföljd.

Vid tillämp­ningen av första styc­ket ska slu­ten ung­doms­vård enligt 32 kap. 5 § brotts­bal­ken jäm­stäl­las med fäng­else.

Första styc­ket gäl­ler inte om
   1. tings­rät­ten har för­e­nat en vill­kor­lig dom eller en skydds­till­syn med en före­skrift som för­ut­sät­ter sam­tycke och den till­ta­lade inte längre sam­tyc­ker till före­skrif­ten,
   2. tings­rät­ten har bestämt påfölj­den till skydds­till­syn och den till­ta­lade har misskött skydds­till­sy­nen på ett sådant sätt att det finns för­ut­sätt­ningar enligt 28 kap. 8 § brotts­bal­ken att undan­röja den, eller
   3. det kom­mer fram utred­ning som inne­bär att det enligt 58 kap. 3 § första styc­ket 3 finns för­ut­sätt­ningar för res­ning i fråga om påföljd. Lag (2022:1082).

25 a §   Om endast den till­ta­lade har över­kla­gat tings­rät­tens dom eller om åkla­ga­ren har över­kla­gat domen till den till­ta­la­des för­del får hov­rät­ten inte besluta om utvis­ning, om inte tings­rät­ten har med­de­lat ett sådant beslut, eller bestämma ett längre åter­re­se­för­bud än tings­rät­ten har gjort.

Första styc­ket gäl­ler inte om det kom­mer fram utred­ning som inne­bär att det enligt 58 kap. 3 § första styc­ket 3 finns för­ut­sätt­ningar för res­ning i fråga om utvis­ning.
Lag (2022:1082).

26 §   Även utan yrkande skall hov­rät­ten undan­röja tings­rät­tens dom, om dom­villa, som sägs i 59 kap. 1 § 1- 3, har före­kom­mit vid tings­rät­ten.

Undan­rö­jan­det får avse domen i dess hel­het eller endast viss del. Berör rät­te­gångs­felet även del av domen, som inte över­kla­gats, skall hov­rät­ten med hän­syn till omstän­dig­he­terna pröva, om denna del skall undan­rö­jas.
Lag (1989:656).

27 §   Förs talan om jäv mot en domare i tings­rät­ten och anser hov­rät­ten att jäv före­le­gat skall hov­rät­ten undan­röja tings­rät­tens dom i den del den över­kla­gats. Lag (1994:1034).

28 §   Om det vid tings­rät­ten har före­kom­mit annat fel i rät­te­gången än som avses i 26 eller 27 §, får hov­rät­ten undan­röja tings­rät­tens dom endast om felet kan antas ha inver­kat på målets utgång och inte utan väsent­lig olä­gen­het kan avhjäl­pas i hov­rät­ten. Par­terna skall få till­fälle att yttra sig i frå­gan om undan­rö­jande, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt. Lag (1989:656).

29 §   Undan­rö­jer hov­rät­ten tings­rät­tens dom på någon annan grund än att tings­rät­ten varit obe­hö­rig eller av något annat skäl inte bort ta upp målet till pröv­ning, skall hov­rät­ten sam­ti­digt åter­för­visa målet till tings­rät­ten för fort­satt behand­ling.

Bestäm­mel­ser om hov­rät­tens befo­gen­het att när tings­rät­ten varit obe­hö­rig hän­visa målet till annan tings­rätt finns i 19 kap. 11 §.
Lag (1994:1034).

30 §   Har tings­rät­tens dom över­kla­gats endast i fråga om annat än ansvar, skall målet i hov­rät­ten behand­las som tvis­te­mål.
Lag (1994:1034).

52 kap. Om över­kla­gande av beslut

1 §   Den som vill över­klaga en tings­rätts beslut skall göra detta skrift­li­gen. Skri­vel­sen skall ges in till tings­rät­ten.

Skri­vel­sen skall ha kom­mit in till tings­rät­ten inom tre vec­kor från den dag då beslu­tet med­de­la­des. Om ett beslut under rät­te­gången inte har med­de­lats vid sam­man­träde och det inte hel­ler vid något sam­man­träde har till­kän­na­getts när beslu­tet kom­mer att med­de­las, skall dock kla­go­ti­den räk­nas från den dag då kla­gan­den fick del av beslu­tet. Ett över­kla­gande av ett beslut om någons häk­tande, kvar­hål­lande i häkte, till­stånd till restrik­tio­ner enligt 24 kap. 5 a §, om åläg­gande av rese­för­bud eller i fråga som avses i 49 kap. 7 § är inte inskränkt till viss tid.

I 49 kap. finns bestäm­mel­ser om att den, som vill över­klaga ett beslut, i vissa fall först skall anmäla miss­nöje.
Lag (1994:1034).

2 §   Ett över­kla­gande som kom­mit in för sent skall avvi­sas av tings­rät­ten. Över­kla­gan­det skall dock inte avvi­sas om det har kom­mit in till hov­rät­ten inom kla­go­ti­den. Lag (1994:1034).

3 §   Över­kla­gan­det skall inne­hålla upp­gif­ter om
   1. det beslut som över­kla­gas,
   2. den änd­ring i beslu­tet som yrkas,
   3. grun­derna för över­kla­gan­det,
   4. de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas till stöd för att pröv­nings­till­stånd skall med­de­las, när sådant till­stånd krävs, och
   5. de bevis som åbe­ro­pas och vad som skall styr­kas med varje bevis.

Skrift­liga bevis som inte lagts fram tidi­gare skall ges in sam­ti­digt med över­kla­gan­det. Lag (1994:1034).

4 §   Om inte över­kla­gan­det avvi­sas enligt 2 §, skall tings­rät­ten till hov­rät­ten sända över detta och övriga hand­lingar i målet som har bety­delse för pröv­ningen av över­kla­gan­det. Lag (1994:1034).

5 §   Om det finns något annat hin­der mot att ta upp ett över­kla­gande till pröv­ning än att detta kom­mit in för sent, får hov­rät­ten ome­del­bart avvisa över­kla­gan­det. Lag (1994:1034).

6 §   Upp­fyl­ler över­kla­gan­det inte före­skrif­terna i 3 § eller är det på annat sätt ofull­stän­digt, skall hov­rät­ten före­lägga kla­gan­den att avhjälpa bris­ten. Något före­läg­gande behö­ver dock inte med­de­las om över­kla­gan­det är ofull­stän­digt endast i fråga om sådana upp­gif­ter som avses i 3 § första styc­ket 4.

Föl­jer kla­gan­den inte före­läg­gan­det skall över­kla­gan­det avvi­sas, om det är så ofull­stän­digt att det inte utan väsent­lig olä­gen­het kan läg­gas till grund för en rät­te­gång i hov­rät­ten.
Lag (2005:683).

6 a §   Om över­kla­gan­det inte avvi­sas enligt 5 § eller 6 § andra styc­ket, skall hov­rät­ten, när pröv­nings­till­stånd krävs, besluta om sådant till­stånd skall med­de­las. Om det behövs, skall beslu­tet före­gås av skrift­väx­ling.

Om det finns sär­skilda skäl, får sam­man­träde hål­las innan frå­gan om pröv­nings­till­stånd avgörs. Till ett sådant sam­man­träde skall par­terna kal­las. Ute­blir en part, får frå­gan ändå avgö­ras. Lag (2005:683).

7 §   Om hov­rät­ten fin­ner att kla­gan­dens mot­part bör höras angå­ende över­kla­gan­det och pröv­nings­till­stånd bevil­jas eller sådant till­stånd inte krävs, skall över­kla­gan­det del­ges mot­par­ten med före­läg­gande att svara skrift­li­gen inom en viss tid, om detta inte redan har skett. I mål där åkla­ga­ren är mot­part får över­kla­gan­det dock över­sän­das till denne utan del­giv­ning.

Det över­kla­gade beslu­tet får inte änd­ras såvitt angår mot­par­tens rätt utan att han eller hon har getts till­fälle att yttra sig.

Har tings­rät­ten i tvis­te­mål avsla­git ett yrkande om kvar­stad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upp­hävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brott­mål avsla­git yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upp­hävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hov­rät­ten ome­del­bart bevilja åtgär­den att gälla tills vidare. Har tings­rät­ten bevil­jat en sådan åtgärd eller för­kla­rat att beslu­tet får verk­stäl­las även om det inte har laga kraft, får hov­rät­ten ome­del­bart besluta att tings­rät­tens beslut tills vidare inte får verk­stäl­las.
Hov­rät­ten får också ändra tings­rät­tens beslut i fråga om häkt­ning, till­stånd till restrik­tio­ner enligt 24 kap. 5 a § eller rese­för­bud utan att höra mot­par­ten. Lag (2005:683).

8 §   Mot­par­ten skall i sin svars­skri­velse yttra sig över de grun­der för över­kla­gan­det som kla­gan­den anfört och ange de omstän­dig­he­ter han själv vill anföra.

Skri­vel­sen skall inne­hålla upp­gift om de bevis par­ten åbe­ro­par och om vad som skall styr­kas med varje bevis. Skrift­liga bevis som inte lagts fram tidi­gare skall ges in till hov­rät­ten sam­ti­digt med svars­skri­vel­sen. Lag (1994:1034).

9 §   Om det behövs får hov­rät­ten besluta om ytter­li­gare skrift­väx­ling. Hov­rät­ten får också med­dela när­mare bestäm­mel­ser om skrift­väx­lingen och där­vid bestämma i vil­ket avse­ende par­ten skall yttra sig. En part får före­läg­gas att ge in mer än en skri­velse endast om det finns sär­skilda skäl. Lag (1994:1034).

10 §   Har upp­hävts genom lag (2005:683).

11 §   Om det är nöd­vän­digt för utred­ningen i målet att en part eller någon annan hörs munt­li­gen, får hov­rät­ten besluta om detta på lämp­ligt sätt. Hov­rät­ten skall besluta att den som är anhål­len eller häk­tad skall instäl­las till för­hö­ret.

Om hov­rät­ten beslu­tat häkta någon som inte är per­son­li­gen när­va­rande vid rät­ten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styc­kena tilläm­pas. Lag (2005:683).

12 §   Ett över­kla­gande får åter­kal­las innan hov­rät­tens slut­liga beslut har med­de­lats. Lag (1994:1034).

13 §   Har en part eller inter­ve­ni­ent över­kla­gat ett beslut som tagits in i en dom eller som får över­kla­gas endast i sam­band med att domen över­kla­gas, och är även domen över­kla­gad, skall målen i hov­rät­ten hand­läg­gas gemen­samt enligt 50 eller 51 kap.

Första styc­ket gäl­ler inte om beslu­tet angår ett ombud, en för­sva­rare, ett vittne, en sak­kun­nig eller någon annan som inte var part eller inter­ve­ni­ent i tings­rät­ten. Lag (1994:1034).

53 kap. Om mål som tas upp ome­del­bart

1 §   I tvis­te­mål som skall tas upp ome­del­bart av en hov­rätt tilläm­pas bestäm­mel­serna om rät­te­gången vid tings­rätt i 42-​-44 kap.
Lag (1994:1034).

2 §   I brott­mål som ska tas upp ome­del­bart av en hov­rätt, tilläm­pas bestäm­mel­serna om rät­te­gången vid tings­rätt i 45-47 kap. med föl­jande avvi­kel­ser:
   1. Hov­rät­ten får inte upp­dra åt åkla­ga­ren att utfärda stäm­ning.
   2. Hov­rät­ten ska i stäm­ningen före­lägga den till­ta­lade att svara skrift­li­gen inom en viss tid. Hov­rät­ten ska sända över svars­skri­vel­sen till åkla­ga­ren. Om det behövs får hov­rät­ten besluta om ytter­li­gare skrift­väx­ling. Hov­rät­ten får också med­dela när­mare bestäm­mel­ser om skrift­väx­lingen och bestämma i vil­ket avse­ende par­ten ska yttra sig. 3. Är den till­ta­lade häk­tad, får ett uppe­håll i huvud­för­hand­lingen inte göras i mer än två vec­kor, om inte på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter ett längre uppe­håll är nöd­vän­digt.
   4. Om det inte finns anled­ning att döma till någon annan påföljd än böter, får hov­rät­ten avgöra målet utan huvud­för­hand­ling. I sådant fall tilläm­pas 51 kap. 14 §.
Lag (2010:575).

SJÄTTE AVDEL­NINGEN

Om rät­te­gången i Högsta dom­sto­len

54 kap. Om rät­ten att över­klaga en hov­rätts domar och beslut och om pröv­nings­till­stånd

1 §   En hov­rätts dom får över­kla­gas, om inte annat är före­skri­vet.

När en hov­rätt med­de­lar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra styc­ket, skall hov­rät­ten med hän­syn till omstän­dig­he­terna bestämma om domen skall få över­kla­gas sär­skilt eller endast i sam­band med att hov­rät­tens slut­liga avgö­rande över­kla­gas.

Den, mot vil­ken en tred­sko­dom givits, får inte över­klaga domen.
Bestäm­mel­ser om hans rätt till åter­vin­ning i anled­ning av sådan dom finns i 44 kap. 9 § och 53 kap. 1 §. Lag (1994:1034).

2 §   Har par­terna munt­li­gen inför rät­ten eller skrift­li­gen avta­lat att inte över­klaga en dom som med­de­las med anled­ning av en upp­kom­men tvist eller en fram­tida tvist som kan här­le­das till ett visst angi­vet rätts­för­hål­lande, gäl­ler avta­let, om för­lik­ning om saken är tillå­ten.

En utfäs­telse att inte över­klaga som har gjorts efter domen gäl­ler, om för­lik­ning om saken är tillå­ten. Lag (2005:683).

3 §   En hov­rätts slut­liga beslut får över­kla­gas, om inte annat är före­skri­vet. Har en part rätt att ansöka om åter­upp­ta­gande av ett mål som avgjorts genom ett slut­ligt beslut, får han dock inte över­klaga beslu­tet.

Ett beslut av en hov­rätt enligt vil­ket ett mål åter­för­vi­sats till tings­rät­ten får över­kla­gas endast om hov­rät­tens pröv­ning inne­fat­tar ett avgö­rande av en fråga som inver­kar på målets utgång.

Hov­rät­tens beslut i en över­kla­gad fråga om ersätt­ning till offent­lig för­sva­rare får inte över­kla­gas. Hov­rät­ten får dock tillåta att beslu­tet över­kla­gas, om det finns sär­skilda skäl för att pröva om till­stånd skall ges enligt 10 § första styc­ket 1. Lag (1994:1034).

4 §   Det som sägs i 49 kap. 4--6, 8 och 11 §§ om över­kla­gande av en tings­rätts beslut skall tilläm­pas vid över­kla­gande av en hov­rätts beslut, som inte är slut­ligt, i frå­gor som avses i de nämnda para­gra­ferna och som upp­kom­mit i hov­rät­ten eller över­kla­gats dit.
Lag (1994:1034).

5 §   I fråga om hov­rät­tens beslut i annat fall än som anges i 3 eller 4 § tilläm­pas 49 kap. 3 § andra styc­ket och 9 §.
Lag (1994:1034).

6 §   Om hov­rät­ten ogil­lat ett yrkande om häkt­ning, till­stånd till restrik­tio­ner enligt 24 kap. 5 a § eller rese­för­bud eller upp­hävt ett beslut om häkt­ning, till­stånd till restrik­tio­ner enligt 24 kap. 5 a § eller rese­för­bud, får beslu­tet över­kla­gas endast i sam­band med att hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut över­kla­gas.
Lag (1994:1034).

7 §   Har hov­rät­ten fun­nit att tings­rät­ten varit behö­rig att ta upp ett mål, får hov­rät­tens beslut om detta över­kla­gas endast om invänd­ningen mot tings­rät­tens behö­rig­het grun­das på en omstän­dig­het som högre rätt själv­mant skall beakta vid ett över­kla­gande. Lag (1994:1034).

8 §   Ett beslut får inte över­kla­gas, om hov­rät­ten i beslu­tet
   1. prö­vat en fråga om jäv mot domare i tings­rätt,
   2. prö­vat en till hov­rät­ten över­kla­gad fråga som avses i 49 kap. 5 § 7 eller 9 eller 7 § eller
   3. med­de­lat pröv­nings­till­stånd. Lag (1994:1034).

9 §   Pröv­nings­till­stånd krävs för att Högsta dom­sto­len skall pröva hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut i mål eller ärende som väckts vid tings­rätt. Det­samma gäl­ler hov­rät­tens slut­liga beslut i ett ärende som har ett direkt sam­band med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.

Första styc­ket gäl­ler inte över­kla­gan­den av justi­ti­e­kans­lern eller en justi­ti­e­om­buds­man i mål där all­mänt åtal förs.
Lag (2004:402).

10 §   Pröv­nings­till­stånd får med­de­las endast om
   1. det är av vikt för led­ning av rätts­tillämp­ningen att över­kla­gan­det prö­vas av Högsta dom­sto­len eller
   2. det finns syn­ner­liga skäl till sådan pröv­ning, såsom att det finns grund för res­ning eller att dom­villa före­kom­mit eller att målets utgång i hov­rät­ten uppen­bar­li­gen beror på grovt för­bi­se­ende eller grovt miss­tag.

Om pröv­nings­till­stånd fordras i två eller flera likar­tade mål och Högsta dom­sto­len med­de­lar pröv­nings­till­stånd i ett av dem, får pröv­nings­till­stånd med­de­las även i övriga mål. Lag (1994:1034).

11 §   Pröv­nings­till­stånd får begrän­sas till att gälla en viss fråga i målet, vars pröv­ning är av vikt för led­ning av rätts­tillämp­ningen (pre­ju­di­kat­fråga) eller en viss del av målet.
I avvak­tan på att pröv­ning sker i enlig­het med ett pröv­nings­till­stånd som begrän­sats enligt första styc­ket får Högsta dom­sto­len för­klara frå­gan om med­de­lande av pröv­nings­till­stånd rörande målet i övrigt vilande helt eller del­vis.

Ett pröv­nings­till­stånd som med­de­las utan sådan begräns­ning som avses i första styc­ket gäl­ler
   1. domen eller det slut­liga beslu­tet i den utsträck­ning par­ten har över­kla­gat avgö­ran­det,
   2. över­kla­gade beslut som tagits in i domen eller det slut­liga beslu­tet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sak­kun­nig eller någon annan som inte var part eller inter­ve­ni­ent i hov­rät­ten,
   3. över­kla­gade beslut som får över­kla­gas endast i sam­band med att domen eller det slut­liga beslu­tet över­kla­gas.

I den utsträck­ning pröv­nings­till­stånd inte med­de­las och fråga om till­stånd inte hel­ler för­kla­ras vilande, skall hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut stå fast. En upp­lys­ning om detta skall tas in i Högsta dom­sto­lens beslut. Lag (1994:1034).

12 §   Vid över­kla­gande som avses i 9 § andra styc­ket får Högsta dom­sto­len, om målet väckts vid tings­rätt, besluta att begränsa pröv­ningen av målet till en viss pre­ju­di­kat­fråga.

Ett beslut som avses i första styc­ket får med­de­las att gälla till dess annorlunda bestäms. Ett sådant beslut fat­tas enligt de reg­ler som gäl­ler för beslut om pröv­nings­till­stånd. Med­de­las beslut enligt detta stycke, skall målet i övrigt vila.

I den utsträck­ning Högsta dom­sto­len inte prö­var målet, skall hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut stå fast. En upp­lys­ning om detta skall tas in i det beslut genom vil­ket pröv­ning väg­ras.
Lag (1994:1034).

12 a §   Om över­kla­gan­det gäl­ler pröv­nings­till­stånd i hov­rätt och målet inne­hål­ler en pre­ju­di­kat­fråga som avses i 11 § första styc­ket får Högsta dom­sto­len, om pröv­nings­till­stånd med­de­las i Högsta dom­sto­len, besluta att pre­ju­di­kat­frå­gan ska prö­vas av dom­sto­len. I avvak­tan på denna pröv­ning ska frå­gan om med­de­lande av pröv­nings­till­stånd i hov­rät­ten vila.
Lag (2016:37).

13 §   Vid avgö­ran­det av om pröv­nings­till­stånd skall med­de­las behö­ver hän­syn tas endast till sådana omstän­dig­he­ter som har åbe­ro­pats av kla­gan­den. Lag (1994:1034).

14 §   Avser över­kla­gan­det ett beslut av hov­rät­ten som inte är slut­ligt och som med­de­lats i ett mål eller ärende som väckts vid tings­rätt skall 9--13 §§ tilläm­pas. Detta gäl­ler dock inte om Högsta dom­sto­len med anled­ning av talan mot hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut har med­de­lat pröv­nings­till­stånd som enligt 11 § tredje styc­ket gäl­ler även beslu­tet. Lag (1994:1034).

15 §   Om ett beslut av en hov­rätt enligt 3 § andra styc­ket eller 6, 7 eller 8 § inte får över­kla­gas, skall beslu­tet inne­hålla upp­gift om det.

Krävs pröv­nings­till­stånd i Högsta dom­sto­len, skall hov­rät­tens dom eller beslut inne­hålla upp­gift om detta och om inne­hål­let i 10 §.
Lag (1994:1034).

16 §   Om en part anser att en upp­lys­ning enligt 15 § första styc­ket är orik­tig, får han i sam­band med att beslu­tet över­kla­gas begära att Högsta dom­sto­len prö­var frå­gan om rätt att över­klaga. I annat fall får frå­gan inte prö­vas av Högsta dom­sto­len.
Lag (1994:1034).

17 §   Ett beslut genom vil­ket hov­rät­ten avvi­sat en miss­nö­je­san­mä­lan, en ansö­kan om åter­vin­ning eller åter­upp­ta­gande eller ett över­kla­gande av hov­rätts dom eller beslut får över­kla­gas. Frå­gan om en sådan anmä­lan eller ansö­kan gjorts eller ett över­kla­gande skett inom rätt tid får annars inte prö­vas av Högsta dom­sto­len. Lag (1994:1034).

55 kap. Om över­kla­gande av domar

1 §   En part som vill över­klaga hov­rät­tens dom skall göra detta skrift­li­gen. Skri­vel­sen skall ges in till hov­rät­ten. Den skall ha kom­mit in till rät­ten inom fyra vec­kor från den dag då domen med­de­la­des. Lag (1994:1034).

2 §   Ett över­kla­gande som kom­mit in för sent skall avvi­sas av hov­rät­ten. Över­kla­gan­det skall dock inte avvi­sas om det har kom­mit in till Högsta dom­sto­len inom kla­go­ti­den. Lag (1994:1034).

3 §   Över­kla­gan­det skall inne­hålla upp­gif­ter om
   1. den dom som över­kla­gas,
   2. i vil­ken del domen över­kla­gas och den änd­ring i domen som yrkas,
   3. grun­derna för över­kla­gan­det och i vil­ket avse­ende hov­rät­tens domskäl enligt kla­gan­dens mening är orik­tiga,
   4. de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas till stöd för att pröv­nings­till­stånd skall med­de­las, när sådant till­stånd krävs, och
   5. de bevis som åbe­ro­pas och vad som skall styr­kas med varje bevis.

Har en omstän­dig­het eller ett bevis som åbe­ro­pas i Högsta dom­sto­len inte lagts fram tidi­gare, skall kla­gan­den i tvis­te­mål för­klara anled­ningen till det. Skrift­liga bevis som inte lagts fram tidi­gare skall ges in sam­ti­digt med över­kla­gan­det. Kla­gan­den skall också ange om han vill att mot­par­ten eller i brott­mål mål­sä­gan­den eller den till­ta­lade skall infinna sig per­son­li­gen vid huvud­för­hand­ling i Högsta dom­sto­len.

Är i brott­mål den till­ta­lade anhål­len eller häk­tad, skall det anges.
Lag (1994:1034).

4 §   Om inte över­kla­gan­det avvi­sas enligt 2 §, skall hov­rät­ten efter utgången av kla­go­ti­den sända över detta och övriga hand­lingar i målet till Högsta dom­sto­len. Hand­ling­arna skall över­sän­das genast, om i brott­mål den till­ta­lade är häk­tad eller om kla­gan­den fram­ställt ett yrkande som ford­rar ome­del­bar pröv­ning, såsom i tvis­te­mål ett yrkande om kvar­stad eller ett yrkande om upp­hä­vande av ett beslut om en sådan åtgärd eller av ett beslut om att dom får verk­stäl­las även om den inte har laga kraft, eller i brott­mål ett yrkande om häkt­ning av den till­ta­lade eller om åtgärd som avses i 25-​-28 kap. eller om upp­hä­vande av ett beslut om en sådan åtgärd. Lag (1994:1034).

5 §   Om det finns något annat hin­der mot att ta upp ett över­kla­gande till pröv­ning än att detta kom­mit in för sent, får Högsta dom­sto­len ome­del­bart avvisa över­kla­gan­det.
Lag (1994:1034).

6 §   Upp­fyl­ler över­kla­gan­det inte före­skrif­terna i 3 § första styc­ket 1--3 eller 5 eller andra styc­ket eller är det på annat sätt ofull­stän­digt, skall Högsta dom­sto­len före­lägga kla­gan­den att avhjälpa bris­ten.

Föl­jer kla­gan­den inte före­läg­gan­det skall över­kla­gan­det avvi­sas, om det är så ofull­stän­digt att det inte utan väsent­lig olä­gen­het kan läg­gas till grund för en rät­te­gång i Högsta dom­sto­len.
Lag (1994:1034).

7 §   Om över­kla­gan­det inte avvi­sas enligt 5 § eller 6 § andra styc­ket, skall Högsta dom­sto­len, när pröv­nings­till­stånd krävs, besluta om sådant till­stånd skall med­de­las. Om det behövs, skall beslu­tet före­gås av skrift­väx­ling. Lag (2005:683).

8 §   Om pröv­nings­till­stånd bevil­jas eller om sådant till­stånd inte krävs, ska över­kla­gan­det del­ges mot­par­ten med före­läg­gande att svara skrift­li­gen inom en viss tid, om detta inte redan har skett. Om det är uppen­bart att över­kla­gan­det är ogrun­dat får Högsta dom­sto­len dock genast med­dela dom i målet. I mål om all­mänt åtal får över­kla­gan­det över­sän­das till åkla­ga­ren utan del­giv­ning. Sådana upp­gif­ter om mål­sä­gan­des eller vitt­nens ålder, yrke och bostads­a­dress som sak­nar bety­delse för åta­let ska inte framgå av de hand­lingar som del­ges den till­ta­lade i mål om all­mänt åtal.

Om hov­rät­ten i ett tvis­te­mål har avsla­git ett yrkande om kvar­stad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upp­hävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brott­mål avsla­git ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upp­hävt ett beslut om en sådan åtgärd, får Högsta dom­sto­len ome­del­bart bevilja att åtgär­den ska gälla tills vidare. Om hov­rät­ten har bevil­jat en sådan åtgärd eller för­kla­rat att domen får verk­stäl­las även om den inte har laga kraft, eller fast­ställt en tings­rätts beslut om det, får Högsta dom­sto­len ome­del­bart besluta att tings­rät­tens eller hov­rät­tens beslut tills vidare inte får verk­stäl­las. I frå­gor om häkt­ning eller rese­för­bud får Högsta dom­sto­len ändra hov­rät­tens beslut även om mot­par­ten inte hörts.
Lag (2016:37).

9 §   Mot­par­ten skall i sin svars­skri­velse yttra sig över de grun­der för över­kla­gan­det som kla­gan­den anfört och ange de omstän­dig­he­ter han själv vill anföra. Det som har sagts nu gäl­ler inte i tvis­te­mål där kla­gan­dens yrkande med­ges.

Skri­vel­sen skall inne­hålla upp­gift om de bevis par­ten åbe­ro­par och om vad som skall styr­kas med varje bevis. Om en omstän­dig­het eller ett bevis som åbe­ro­pas i Högsta dom­sto­len inte lagts fram tidi­gare, skall par­ten i tvis­te­mål för­klara anled­ningen till det.
Skrift­liga bevis som inte lagts fram tidi­gare skall ges in till Högsta dom­sto­len sam­ti­digt med svars­skri­vel­sen. Par­ten skall också ange om han vill att mot­par­ten eller i brott­mål mål­sä­gan­den eller den till­ta­lade skall infinna sig per­son­li­gen vid huvud­för­hand­ling i Högsta dom­sto­len. Lag (1994:1034).

10 §   Högsta dom­sto­len skall sända över svars­skri­vel­sen till kla­gan­den. Upp­gift om mål­sä­gan­des eller vitt­nens ålder, yrke och bostads­a­dress som sak­nar bety­delse för åta­let skall inte framgå av de hand­lingar som sänds över till den till­ta­lade i mål om all­mänt åtal.

Om det behövs, får Högsta dom­sto­len besluta om ytter­li­gare skrift­väx­ling. Högsta dom­sto­len får också med­dela när­mare bestäm­mel­ser om skrift­väx­lingen och där­vid bestämma i vil­ket avse­ende par­ten skall yttra sig. En part får före­läg­gas att ge in mer än en skri­velse endast om det finns sär­skilda skäl.
Lag (1994:1034).

11 §   Högsta dom­sto­len får utan huvud­för­hand­ling avgöra
   1. en pre­ju­di­kat­fråga,
   2. ett mål i vil­ket Högsta dom­sto­len med stöd av bestäm­mel­serna i 12 § i allt väsent­ligt grun­dar avgö­ran­det i övrigt på hov­rät­tens bedöm­ning,
   3. ett mål som har tagits upp ome­del­bart av hov­rät­ten eller
   4. ett sådant mål eller en sådan fråga i ett mål som ska avgö­ras av Högsta dom­sto­len i dess hel­het.

När det gäl­ler avgö­rande i övrigt i Högsta dom­sto­len av mål utan huvud­för­hand­ling ska i tvis­te­mål 50 kap. 13 § och i brott­mål 51 kap. 13 § tilläm­pas. Lag (2016:37).

12 §   Har Högsta dom­sto­len med tillämp­ning av bestäm­mel­serna i 54 kap. 11 eller 12 § prö­vat en pre­ju­di­kat­fråga, får dom­sto­len, om ytter­li­gare pröv­ning krävs, helt eller del­vis grunda sitt avgö­rande av målet i övrigt på hov­rät­tens bedöm­ning eller undan­röja lägre rätts dom och åter­för­visa målet till lägre rätt för fort­satt hand­lägg­ning.

En pre­ju­di­kat­fråga får avgö­ras genom dom även i andra fall än som avses i 17 kap. 5 § andra styc­ket. Lag (1994:1034).

13 §   I tvis­te­mål får en part i Högsta dom­sto­len till stöd för sin talan åbe­ropa en omstän­dig­het eller ett bevis som inte lagts fram tidi­gare endast om han gör san­no­likt att han inte kun­nat åbe­ropa omstän­dig­he­ten eller bevi­set vid lägre rätt eller han annars haft gil­tig ursäkt att inte göra det.

Fram­ställs först i Högsta dom­sto­len ett yrkande om kvitt­ning och kan det inte utan olä­gen­het prö­vas i målet, får yrkan­det avvi­sas.
Lag (1994:1034).

14 §   Om det vid en huvud­för­hand­ling i lägre rätt har hål­lits för­hör inför rät­ten eller syn på stäl­let om någon viss omstän­dig­het och om avgö­ran­det även i Högsta dom­sto­len beror på till­tron till den bevis­ningen, får hov­rät­tens dom änd­ras i den delen endast om hov­rät­ten i samma del änd­rat tings­rät­tens dom utan att ta upp bevi­set vid en huvud­för­hand­ling eller ta del av en ljud- och bildupp­tag­ning av bevi­set. En sådan änd­ring får dock göras
   1. om den är till för­mån för den till­ta­lade, eller
   2. om det finns syn­ner­liga skäl för att bevi­sets värde är ett annat än hov­rät­ten anta­git. Lag (2016:37).

15 §   Vid rät­te­gången i Högsta dom­sto­len ska i övrigt föl­jande bestäm­mel­ser tilläm­pas
   1. i tvis­te­mål: 50 kap. 10 § tredje styc­ket, 12 §, 14-22 §§, 24 § och 25 § första och andra styc­kena, och
   2. i brott­mål: 51 kap. 8 § fjärde styc­ket, 10 § tredje styc­ket, 12 §, 14-22 §§, 23 a-25 a och 30 §§.

Det som sägs i 50 kap. 26-29 §§ och i 51 kap. 26-29 §§ om undan­rö­jande av tings­rätts dom och om åter­för­vis­ning gäl­ler för Högsta dom­sto­len i fråga om lägre rätts dom. Lag (2022:1082).

56 kap. Om över­kla­gande av beslut och om hän­skju­tande av pre­ju­di­kat­frå­gor

1 §   Den som vill över­klaga en hov­rätts beslut skall göra detta skrift­li­gen. Skri­vel­sen skall ges in till hov­rät­ten.

Skri­vel­sen skall ha kom­mit in till hov­rät­ten inom fyra vec­kor från den dag då beslu­tet med­de­la­des. Om ett beslut under rät­te­gången inte har med­de­lats vid sam­man­träde och det inte hel­ler vid något sam­man­träde har till­kän­na­getts när beslu­tet kom­mer att med­de­las, skall dock kla­go­ti­den räk­nas från den dag då kla­gan­den fick del av beslu­tet. Ett över­kla­gande av ett beslut om någons häk­tande, kvar­hål­lande i häkte, till­stånd till restrik­tio­ner enligt 24 kap. 5 a § eller om åläg­gande av rese­för­bud är inte inskränkt till viss tid.

Av bestäm­mel­ser i 49 kap. och 54 kap. 4 § föl­jer att den som vill över­klaga en hov­rätts beslut i vissa fall först skall anmäla miss­nöje.
Lag (1994:1034).

2 §   Ett över­kla­gande som kom­mit in för sent skall avvi­sas av hov­rät­ten. Över­kla­gan­det skall dock inte avvi­sas om det har kom­mit in till Högsta dom­sto­len inom kla­go­ti­den.
Lag (1994:1034).

3 §   Över­kla­gan­det skall inne­hålla upp­gif­ter om
   1. det beslut som över­kla­gas,
   2. den änd­ring i beslu­tet som yrkas,
   3. grun­derna för över­kla­gan­det,
   4. de omstän­dig­he­ter som åbe­ro­pas till stöd för att pröv­nings­till­stånd skall med­de­las, när sådant till­stånd krävs, och
   5. de bevis som åbe­ro­pas och vad som skall styr­kas med varje bevis.

Skrift­liga bevis som inte lagts fram tidi­gare skall ges in sam­ti­digt med över­kla­gan­det. Lag (1994:1034).

4 §   Om inte över­kla­gan­det avvi­sas enligt 2 §, skall hov­rät­ten till Högsta dom­sto­len sända över detta och övriga hand­lingar i målet som har bety­delse för pröv­ningen av över­kla­gan­det. Lag (1994:1034).

5 §   Om det finns något annat hin­der mot att ta upp ett över­kla­gande till pröv­ning än att detta kom­mit in för sent, får Högsta dom­sto­len ome­del­bart avvisa över­kla­gan­det. Lag (1994:1034).

6 §   Upp­fyl­ler över­kla­gan­det inte före­skrif­terna i 3 § första styc­ket 1--3 eller 5 eller andra styc­ket eller är det på annat sätt ofull­stän­digt, skall Högsta dom­sto­len före­lägga kla­gan­den att avhjälpa bris­ten.

Föl­jer kla­gan­den inte före­läg­gan­det skall över­kla­gan­det avvi­sas, om det är så ofull­stän­digt att det inte utan väsent­lig olä­gen­het kan läg­gas till grund för en rät­te­gång i Högsta dom­sto­len.
Lag (1994:1034).

7 §   Om Högsta dom­sto­len fin­ner att kla­gan­dens mot­part bör höras angå­ende över­kla­gan­det, skall över­kla­gan­det del­ges honom med före­läg­gande att svara skrift­li­gen inom en viss tid. I mål där åkla­ga­ren är mot­part får över­kla­gan­det dock över­sän­das till denne utan del­giv­ning. Lag (1999:84).

8 §   Mot­par­ten skall i sin svars­skri­velse yttra sig över de grun­der för över­kla­gan­det som kla­gan­den anfört och ange de omstän­dig­he­ter han själv vill anföra.

Skri­vel­sen skall inne­hålla upp­gift om de bevis par­ten åbe­ro­par och om vad som skall styr­kas med varje bevis. Skrift­liga bevis som inte lagts fram tidi­gare skall ges in till Högsta dom­sto­len sam­ti­digt med svars­skri­vel­sen. Lag (1994:1034).

9 §   Om det behövs får Högsta dom­sto­len besluta om ytter­li­gare skrift­väx­ling. Högsta dom­sto­len får också med­dela när­mare bestäm­mel­ser om skrift­väx­lingen och där­vid bestämma i vil­ket avse­ende par­ten skall yttra sig. En part får före­läg­gas att ge in mer än en skri­velse endast om det finns sär­skilda skäl.
Lag (1994:1034).

10 §   Behövs pröv­nings­till­stånd och har mot­par­ten hörts angå­ende över­kla­gan­det, skall Högsta dom­sto­len sedan skrift­väx­lingen avslu­tats besluta om sådant till­stånd skall med­de­las. När det finns skäl för det, får frå­gan tas upp utan att skrift­väx­ling har skett.
Lag (1994:1034).

11 §   Vid rät­te­gången i Högsta dom­sto­len skall i övrigt 52 kap. 11-​-13 §§ samt 55 kap. 12 § första styc­ket tilläm­pas.

Vid tillämp­ning av 52 kap. 13 § första styc­ket skall den gemen­samma hand­lägg­ningen av målen ske enligt 55 kap. i stäl­let för enligt 50 eller 51 kap. Lag (1994:1034).

12 §   I fråga om över­kla­gande enligt 8 kap. 8 § tilläm­pas 1--11 §§ med föl­jande avvi­kel­ser:
   1. Kla­gan­den skall ge in sin skri­velse till advo­kat­sam­fun­det.
Skri­vel­sen skall ha kom­mit in till sam­fun­det inom fyra vec­kor från den dag då kla­gan­den fick del av beslu­tet.
   2. Om inte sär­skilda skäl för­an­le­der annat, skall kla­gan­den och, när talan förs av Justi­ti­e­kans­lern, även mot­par­ten höras munt­li­gen i Högsta dom­sto­len.
   3. Det organ inom advo­kat­sam­fun­det som med­de­lat beslu­tet skall läm­nas till­fälle att ge in en skrift­lig för­kla­ring och att yttra sig i sam­band med att en part hörs munt­li­gen.
   4. Ett beslut av advo­kat­sam­fun­det genom vil­ket över­kla­gan­det avvi­sas får över­kla­gas hos Högsta dom­sto­len. Bestäm­mel­serna i 1 skall då tilläm­pas. Lag (1994:1034).

13 §   En tings­rätt och, sedan pröv­nings­till­stånd med­de­lats, en hov­rätt får med par­ter­nas sam­tycke hän­skjuta en viss fråga i målet till pröv­ning av Högsta dom­sto­len när för­lik­ning om saken är tillå­ten. Lag (2016:37).

14 §   En fråga som hän­skju­tits enligt 13 § får inte komma under Högsta dom­sto­lens pröv­ning utan att dom­sto­len med­de­lat till­stånd till detta. Sådant till­stånd får ges endast i den mån det gäl­ler en sådan pre­ju­di­kat­fråga som avses i 54 kap. 11 § första styc­ket.

Frå­gan om pröv­nings­till­stånd får prö­vas utan att par­terna fått till­fälle att yttra sig. Lag (1994:1034).

15 §   Om pröv­nings­till­stånd med­de­las enligt 14 §, skall Högsta dom­sto­len pröva pre­ju­di­kat­frå­gan med tillämp­ning av reg­lerna i 7, 9 och 11 §§. Lag (1994:1034).

57 kap. Om mål som tas upp ome­del­bart

1 §   I mål som skall tas upp ome­del­bart av Högsta dom­sto­len skall 53 kap. tilläm­pas. Lag (1994:1034).

SJUNDE AVDEL­NINGEN

Om sär­skilda rätts­me­del

58 kap. Om res­ning och åter­stäl­lande av för­sut­ten tid

1 §   Sedan dom i tvis­te­mål vun­nit laga kraft, må till för­mån för någon av par­terna res­ning bevil­jas:
   1. om leda­mot av rät­ten eller där anställd tjäns­te­man med avse­ende å målet gjort sig skyl­dig till brotts­ligt för­fa­rande eller tjäns­te­för­se­else eller om brott som har avse­ende å målet lig­ger ombud eller ställ­fö­re­trä­dare till last, samt brot­tet eller tjäns­te­för­se­el­sen kan anta­gas hava inver­kat på målets utgång;
   2. om skrift­lig hand­ling, som åbe­ro­pats till bevis, varit falsk eller om part, som hörts under san­nings­för­säk­ran, eller vittne, sak­kun­nig eller tolk avgi­vit falsk utsaga samt hand­lingen eller utsa­gan kan anta­gas hava inver­kat på utgången;
   3. om omstän­dig­het eller bevis, som ej tidi­gare före­bragts, åbe­ro­pas och dess före­bring­ande san­no­likt skulle hava lett till annan utgång; eller
   4. om rätts­tillämp­ning, som lig­ger till grund för domen, uppen­bart stri­der mot lag.

Ej må på grund av för­hål­lande, som avses i 3, res­ning bevil­jas, med mindre par­ten gör san­no­likt, att han icke vid den rätt, som med­de­lat domen, eller genom full­följd från denna kun­nat åbe­ropa omstän­dig­he­ten eller bevi­set eller han eljest haft gil­tig ursäkt att ej göra det. Lag (1975:670)

2 §   Sedan en dom i brott­mål har fått laga kraft får res­ning bevil­jas till för­del för den till­ta­lade om
   1. en leda­mot av rät­ten, en anställd vid dom­sto­len eller åkla­ga­ren med avse­ende på målet har gjort sig skyl­dig till ett brott eller en tjäns­te­för­se­else, eller om ett ombud, en ställ­fö­re­trä­dare eller en för­sva­rare med avse­ende på målet har gjort sig skyl­dig till ett brott och brot­tet eller tjäns­te­för­se­el­sen kan antas ha inver­kat på målets utgång,
   2. en lag­fa­ren domare eller åkla­ga­ren har varit jävig och det inte är uppen­bart att jävet har sak­nat bety­delse för målets utgång,
   3. en skrift­lig hand­ling som åbe­ro­pats som bevis har varit falsk eller om ett vittne, en sak­kun­nig eller en tolk har läm­nat en osann upp­gift eller för­ti­git san­ningen och detta kan antas ha inver­kat på utgången,
   4. sökan­den åbe­ro­par en omstän­dig­het eller ett bevis som inte har lagts fram tidi­gare och som san­no­likt skulle ha lett till att den till­ta­lade hade frikänts eller till att en mil­dare straff­be­stäm­melse hade tilläm­pats, eller om det med hän­syn till vad som åbe­ro­pas och i övrigt före­kom­mer finns syn­ner­liga skäl att på nytt pröva frå­gan om den till­ta­lade har begått det brott som han eller hon har dömts för,
   5. sökan­den åbe­ro­par utred­ning som inte har lagts fram tidi­gare och som san­no­likt skulle ha lett till att den till­ta­lade hade bedömts vara yngre än vad rät­ten utgått ifrån och detta i sin tur san­no­likt skulle ha lett till att den till­ta­lade hade dömts till en lind­ri­gare eller mindre ingri­pande påföljd, eller till en annan utgång i utvis­nings­frå­gan, eller
   6. den rätts­tillämp­ning som lig­ger till grund för domen uppen­bart stri­der mot lag. Lag (2022:1082).

3 §   Sedan en dom i brott­mål har fått laga kraft får res­ning bevil­jas till nack­del för den till­ta­lade om
   1. något sådant som avses i 2 § 1 eller 3 har före­kom­mit och detta kan antas ha med­ver­kat till att den till­ta­lade har frikänts eller till att det har tilläm­pats en väsent­ligt mil­dare straff­be­stäm­melse än den som borde ha tilläm­pats,
   2. sökan­den åbe­ro­par en omstän­dig­het eller ett bevis som inte har lagts fram tidi­gare och som san­no­likt skulle ha lett till att den till­ta­lade hade dömts för brot­tet eller till att en väsent­ligt sträng­are straff­be­stäm­melse hade tilläm­pats, eller
   3. sökan­den åbe­ro­par utred­ning som inte har lagts fram tidi­gare och som san­no­likt skulle ha lett till att den till­ta­lade hade bedömts vara äldre än vad rät­ten utgått ifrån och detta i sin tur san­no­likt skulle ha lett till att den till­ta­lade hade dömts till en väsent­ligt svå­rare eller väsent­ligt mer ingri­pande påföljd, eller till en annan utgång i utvis­nings­frå­gan.

Res­ning enligt första styc­ket 2 eller 3 får bevil­jas endast om
   1. det är före­skri­vet fäng­else i mer än ett år för brot­tet, och
   2. sökan­den gör san­no­likt att han eller hon inte vid den rätt som har med­de­lat domen, eller genom att över­klaga domen, har kun­nat åbe­ropa omstän­dig­he­ten, bevi­set eller utred­ningen eller han eller hon annars har haft gil­tig ursäkt att inte göra det.
Lag (2022:1082).

4 §   Den som vill ansöka om res­ning skall göra detta skrift­li­gen hos hov­rät­ten, om domen med­de­lats av tings­rätt, och i annat fall hos högsta dom­sto­len.

Ansö­kan om res­ning i tvis­te­mål på grund av något sådant för­hål­lande som avses i 1 § första styc­ket 1, 2 eller 3 samt ansö­kan om res­ning i brott­mål till men för den till­ta­lade skall göras inom ett år från det att sökan­den fick kän­ne­dom om det för­hål­lande som ansök­ningen grun­das på. Åbe­ro­pas annans brotts­liga gär­ning som grund för ansö­kan, får tiden räk­nas från det dom över gär­ningen vann laga kraft. Res­ning i tvis­te­mål på grund av något sådant för­hål­lande, som avses i 1 § första styc­ket 4, skall sökas inom sex måna­der från det att domen vann laga kraft. Lag (1988:1451).

5 §   I res­nings­an­sö­kan ska sökan­den ange
   1. den dom som ansö­kan avser,
   2. det för­hål­lande som ansö­kan grun­das på och skä­len för

ansökan, och   

3. den utred­ning eller de bevis som sökan­den vill åbe­ropa och vad han eller hon vill styrka med varje sär­skilt bevis.

Om ansö­kan grun­das på 1 § första styc­ket 3, eller 3 § första styc­ket 2 eller 3, ska sökan­den ange anled­ningen till att omstän­dig­he­ten, bevi­set eller utred­ningen inte har åbe­ro­pats i rät­te­gången.

Ansö­kan ska vara egen­hän­digt under­teck­nad av sökan­den eller hans eller hen­nes ombud.

De skrift­liga bevis som sökan­den åbe­ro­par ska läm­nas in i ori­gi­nal eller som bestyrkt kopia till­sam­mans med ansö­kan. Lag (2022:1082).

6 §   Om res­nings­an­sö­kan inte avvi­sas, skall den till­sam­mans med där­vid fogade hand­lingar del­ges mot­par­ten. Gäl­ler ansök­ningen res­ning i mål där åkla­ga­ren är mot­part får den dock över­sän­das till åkla­ga­ren utan del­giv­ning. Mot­par­ten skall sam­ti­digt före­läg­gas att inkomma med skrift­lig för­kla­ring. Om ansök­ningen är ogrun­dad, får den dock avslås ome­del­bart.

Om pröv­ning av ansök­ningen sker i hov­rätt tilläm­pas 52 kap. 8-12 §§. Om ansök­ningen tas upp ome­del­bart av Högsta dom­sto­len, tilläm­pas 56 kap. 8, 9 och 11 §§.

Rät­ten får för­ordna att, till dess annat före­skrivs, vidare åtgär­der för verk­stäl­lig­het av domen inte skall äga rum.
Lag (1999:84).

6 a §   Åkla­ga­ren ska åter­uppta en för­un­der­sök­ning om det i en ansö­kan om res­ning åbe­ro­pas eller om det på annat sätt kom­mer fram en omstän­dig­het eller ett bevis som inte tidi­gare lagts fram och det är san­no­likt att omstän­dig­he­ten eller bevi­set utgör grund för res­ning. För­un­der­sök­ningen ska dock inte åter­upp­tas om det sak­nas behov av utred­nings­åt­gär­der.

Om för­un­der­sök­ningen inte är avslu­tad ska åkla­ga­ren, under de för­ut­sätt­ningar som anges i första styc­ket, i stäl­let besluta att för­un­der­sök­ningen även ska avse frå­gan om den tidi­gare till­ta­la­des del­ak­tig­het i brot­tet. Lag (2012:659).

6 b §   I ett ärende om res­ning får rät­ten före­lägga åkla­ga­ren att vidta en viss utred­nings­åt­gärd, om det enligt 6 a § finns för­ut­sätt­ningar att åter­uppta för­un­der­sök­ningen eller besluta att en pågående för­un­der­sök­ning även ska avse frå­gan om den tidi­gare till­ta­la­des del­ak­tig­het i brot­tet. Lag (2012:659).

7 §   Bevil­jas res­ning, skall rät­ten sam­ti­digt för­ordna att målet åter skall tas upp vid den dom­stol, som sist dömt i målet. Om res­ning bevil­jas i tvis­te­mål eller i brott­mål till den till­ta­la­des för­mån och saken är uppen­bar, får rät­ten dock ome­del­bart ändra domen.

Ute­blir sökan­den, när målet på nytt tas upp vid en för­hand­ling, skall res­ningen anses för­fal­len. Om mot­par­ten ute­blir, får målet ändå avgö­ras.
Kal­lel­serna skall inne­hålla en upp­lys­ning om dessa reg­ler. Vad som sägs i detta stycke gäl­ler inte i fråga om åkla­ga­ren. Lag (1988:1451).

8 §   Avvi­sas eller avslås en res­nings­an­sö­kan, får sökan­den åläg­gas att ersätta mot­par­ten eller, om åkla­ga­ren är mot­part, sta­ten kost­na­derna i res­nings­ä­ren­det. Har res­ning sökts av åkla­ga­ren, får kost­na­derna utgå av all­männa medel. Bifalls ansök­ningen, skall kost­nads­frå­gan prö­vas i sam­band med målet efter dess åter­upp­ta­gande. Lag (1988:1451).

8 a §   Om en offent­lig för­sva­rare har för­ord­nats enligt 21 kap. 3 b § och det inte ges in någon res­nings­an­sö­kan till dom­stol, får den tidi­gare till­ta­lade åläg­gas att ersätta sta­ten för det som har beta­lats av all­männa medel i ersätt­ning till för­sva­ra­ren.

Om en åtgärd som avses i 6 a § har vid­ta­gits i syfte att utreda om det finns grund för res­ning till men för den tidi­gare till­ta­lade och det inte ges in någon res­nings­an­sö­kan till dom­stol, får den tidi­gare till­ta­lade tiller­kän­nas ersätt­ning av all­männa medel för sådana skä­liga kost­na­der som avses i 31 kap. 2 §.

Frå­gan om ersätt­ning för kost­na­der enligt första och andra styc­kena prö­vas av den dom­stol som enligt 4 § första styc­ket är behö­rig att pröva res­nings­an­sö­kan. Lag (2012:659).

9 §   Avser dom i brott­mål även annat än ansvar, gälle beträf­fande res­ning i denna del av målet vad om res­ning i tvis­te­mål är stad­gat; bevil­jas res­ning i ansvars­frå­gan, må dock utan hin­der av vad sålunda är före­skri­vet res­ning sam­ti­digt bevil­jas även i målet i övrigt.

10 §   Vad i 1-9 §§ är stad­gat om dom äge mot­sva­rande tillämp­ning beträf­fande rät­tens beslut.

10 a §   Om talan mot avgö­rande av annan myn­dig­het än tings­rätt skulle ha full­följts i tings­rätt eller hov­rätt, görs ansö­kan om res­ning i ären­det skrift­li­gen hos hov­rät­ten. Det­samma gäl­ler ärende som avgjorts genom god­kän­nande av straf­fö­re­läg­gande eller god­kän­nande av före­läg­gande av ord­nings­bot.

Beträf­fande sådan ansö­kan som gjorts enligt första styc­ket tilläm­pas 1--3 §§, 4 § andra styc­ket och 5--8 §§. Lag (1988:1451).

11 §   Har någon för­sut­tit den tid som gäl­ler för över­kla­gande av dom eller beslut eller för ansö­kan om åter­vin­ning eller åter­upp­ta­gande, och hade han laga för­fall, får på ansö­kan av honom den för­suttna tiden åter­stäl­las. Lag (1994:1034).

12 §   Den som vill ansöka om åter­stäl­lande av för­sut­ten tid för full­följd av talan i hov­rätt eller för ansö­kan om åter­vin­ning eller åter­upp­ta­gande i tings­rätt skall göra detta skrift­li­gen hos hov­rät­ten inom tre vec­kor från det att för­fal­let upp­hörde och sist inom ett år från det att tiden gick ut.

Ansö­kan om åter­stäl­lande av för­sut­ten tid för full­följd av talan i Högsta dom­sto­len eller ansö­kan om åter­vin­ning eller åter­upp­ta­gande i hov­rätt eller Högsta dom­sto­len görs skrift­li­gen hos högsta dom­sto­len inom den tid som anges i första styc­ket.

Beträf­fande ansök­ningen tilläm­pas i 5, 6 och 8 §§.
Lag (2009:344).

13 §   Ansö­kan om åter­stäl­lande av för­sut­ten tid för full­följd av talan i tings­rätt eller hov­rätt mot sådant avgö­rande som avses i 10 a § görs skrift­li­gen hos hov­rät­ten. Beträf­fande sådan ansö­kan tilläm­pas 11 § och 12 § första och tredje styc­kena. Lag (1988:1451).

14 §   Vid full­följd av talan mot hov­rätts beslut i fråga om res­ning eller åter­stäl­lande av för­sut­ten tid gäl­ler vad som sägs i 54 och 56 kap. om full­följd av talan mot beslut i mål eller ärende, som väckts vid tings­rätt. Lag (1988:1451).

59 kap. Om kla­gan över dom­villa m.m.

1 §   Dom som vun­nit laga kraft skall efter kla­gan av den vars rätt domen rör på grund av dom­villa undan­rö­jas,
   1. om målet har tagits upp trots att det har före­le­gat ett rät­te­gångs­hin­der, som högre rätt haft att beakta själv­mant vid ett över­kla­gande,
   2. om domen givits mot någon, som inte har varit rät­te­li­gen stämd och inte hel­ler har fört talan i målet, eller genom domen någon, som inte har varit part i målet, lider för­fång,
   3. om domen är så oklar eller ofull­stän­dig att det inte fram­går av den, hur rät­ten har dömt i saken eller
   4. om det i rät­te­gången före­kom­mit något annat grovt rät­te­gångs­fel som kan antas ha inver­kat på målets utgång.

Kla­gan över dom­villa enligt första styc­ket 4 som grun­das på en omstän­dig­het som inte tidi­gare har åbe­ro­pats i målet skall avvi­sas, om kla­gan­den inte gör san­no­likt att han har varit för­hind­rad att åbe­ropa omstän­dig­he­ten i rät­te­gången eller han annars haft gil­tig ursäkt att inte göra det. Lag (1994:1034).

2 §   Den som vill klaga över dom­villa skall göra detta skrift­li­gen. Skri­vel­sen skall ges in till hov­rät­ten, om domen med­de­lats av tings­rätt, och i annat fall till Högsta dom­sto­len.

Om kla­gan grun­das på någon omstän­dig­het som avses i 1 § 1 eller 4 skall skri­vel­sen ges in inom sex måna­der från det att domen vann laga kraft. Grun­das kla­gan på någon omstän­dig­het som avses i 1 § 2, skall skri­vel­sen ges in inom sex måna­der från det att kla­gan­den fick kän­ne­dom om domen. Fick han kän­ne­dom om domen innan den vann laga kraft, skall tiden räk­nas från den dag då domen vann laga kraft. Lag (1994:1034).

3 §   I fråga om kla­gan över dom­villa och över­kla­gande av hov­rätts beslut i sådant ärende skall i övrigt 52, 54 och 56 kap.
tilläm­pas. I fråga om kla­gan som skall prö­vas ome­del­bart av Högsta dom­sto­len gäl­ler dock inte bestäm­mel­serna om pröv­nings­till­stånd.

Rät­ten får besluta att domen tills vidare inte får verk­stäl­las.

Undan­röjs domen av annat skäl än att rät­ten varit obe­hö­rig eller annars inte bort ta upp målet till pröv­ning, skall rät­ten sam­ti­digt besluta att ny hand­lägg­ning skall äga rum vid den rätt som med­de­lat domen.

I fråga om ersätt­ning för kost­nad gäl­ler bestäm­mel­serna om rät­te­gångs­kost­nad. Lag (1994:1034).

4 §   Det som sägs i 1--3 §§ om dom skall tilläm­pas även när det gäl­ler rät­tens beslut. Lag (1994:1034).

5 §   Om ett avgö­rande av annan myn­dig­het än tings­rätt skulle ha över­kla­gats hos tings­rätt eller hov­rätt, får kla­gan över dom­villa i ären­det göras skrift­li­gen hos hov­rät­ten.

I fråga om kla­gan enligt första styc­ket tilläm­pas 1 §, 2 § andra styc­ket och 3 §. Lag (1994:1034).

6 §   Straf­fö­re­läg­gande som god­känts av den miss­tänkte skall efter kla­gan undan­rö­jas,
   1. om god­kän­nan­det inte kan anses som en gil­tig vil­je­för­kla­ring,
   2. om det vid ären­dets behand­ling har före­kom­mit sådant fel, att före­läg­gan­det bör anses ogil­tigt eller
   3. om före­läg­gan­det av annan anled­ning inte över­ens­stäm­mer med lag.

Har straf­fö­re­läg­gande undan­röjts, får inte där­ef­ter för samma gär­ning dömas till eller före­läg­gas svå­rare straff.
Lag (1994:1034).

7 §   Den som vill klaga på straf­fö­re­läg­gande skall göra detta skrift­li­gen. Skri­vel­sen skall ges in till tings­rätt som kun­nat ta upp åtal för brot­tet.

Skri­vel­sen skall ha kom­mit in till tings­rät­ten inom ett år efter det att åtgärd för verk­stäl­lig­het av före­läg­gan­det före­togs hos den miss­tänkte. Om före­läg­gan­det inte avser någon annan brottspå­följd än vill­kor­lig dom räk­nas tiden från prö­vo­ti­dens bör­jan. I fråga om hand­lägg­ningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 §§ tilläm­pas. Bestäm­melse som avser hov­rätt gäl­ler där­vid i stäl­let tings­rät­ten. Lag (1996:1462).

8 §   I fråga om över­kla­gande av tings­rät­tens beslut med anled­ning av kla­gan på straf­fö­re­läg­gande gäl­ler 49 och 52 kap.

Hov­rät­tens beslut får inte över­kla­gas. Lag (1994:1034).

9 §   I mål som avses i 7 eller 8 § får rät­ten besluta att straf­fö­re­läg­gan­det tills vidare inte får verk­stäl­las.
Lag (1994:1034).

10 §   Bestäm­mel­serna i 6--9 §§ skall tilläm­pas även i fråga om god­känt före­läg­gande av ord­nings­bot. I mål om kla­gan på sådant före­läg­gande är all­män åkla­gare mot­part till den miss­tänkte.
Lag (1994:1034).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1983:920

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1984. I fråga om offent­liga för­sva­rare som har för­ord­nats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

1984:131
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1984.
   2. Äldre bestäm­mel­ser om tings­rät­ter­nas dom­för­het gäl­ler alltjämt vid huvud­för­hand­lingar som har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det samt vid över­lägg­ningar och omröst­ningar i anslut­ning till sådana huvud­för­hand­lingar.
   3. Äldre bestäm­mel­ser om hov­rät­ter­nas dom­för­het gäl­ler alltjämt i mål där den slut­liga hand­lägg­ningen har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det.
   4. Äldre bestäm­mel­ser om avvis­ning av ofull­stän­diga stäm­nings­an­sök­ningar samt vade-, revisions-​​ och besvärsin­la­gor gäl­ler alltjämt i fråga om ansök­ningar och inla­gor som har kom­mit in till rät­ten före ikraft­trä­dan­det.
   5. Äldre bestäm­mel­ser om rätt till åter­upp­ta­gande av ett tvis­te­mål eller ett brott­mål i en hov­rätt efter det att hov­rät­ten för­kla­rat vade­ta­lan i målet för­fal­len gäl­ler alltjämt, om vade­ta­lan har för­kla­rats för­fal­len före ikraft­trä­dan­det.
   6. Äldre bestäm­mel­ser om tid för anfö­rande av besvär över en under­rätts beslut gäl­ler alltjämt beträf­fande beslut som inte har med­de­lats vid sam­man­träde för för­hand­ling men i fråga om vilka tiden för med­de­lan­det har till­kän­na­gi­vits före ikraft­trä­dan­det.

1987:328

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1987. Lagen gäl­ler dock ej i fall då ränta har bör­jat löpa före ikraft­trä­dan­det.

1987:681

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1988. Den äldre lydel­sen gäl­ler fort­fa­rande i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som en kon­kurs­do­mare har begått i utöv­ningen av tjäns­ten.

1987:747
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1988.
   2. Genom lagen upp­hävs lagen (1974:8) om rät­te­gången i tvis­te­mål om mindre vär­den. Den lagen gäl­ler dock fort­fa­rande i mål där ansö­kan om stäm­ning kom­mit in till rät­ten före ikraft­trä­dan­det eller där rät­ten, om talan väckts genom ansö­kan om lagsök­ning, betal­nings­före­läg­gande eller handräck­ning eller som enskilt anspråk i brott­mål, före ikraft­trä­dan­det beslu­tat att tvis­ten skall hand­läg­gas som tvis­te­mål.
   3. Bestäm­mel­serna i 36 kap. 1 § tredje styc­ket 3 i deras äldre lydelse gäl­ler fort­fa­rande beträf­fande den som av mili­tär befatt­nings­ha­vare ålagts disci­plin­straff.
   4. Äldre bestäm­mel­ser om vade­an­mä­lan gäl­ler fort­fa­rande i fråga om domar som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.
   5. Före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning någon hän­vis­ning till en före­skrift som har ersatts genom en bestäm­melse i denna lag, tilläm­pas i stäl­let den bestäm­mel­sen.

1987:792
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1988.
   2. Beträf­fande tvist om bodel­ning skall äldre bestäm­mel­ser fort­fa­rande tilläm­pas om talan om äkten­skaps­skill­nad har väckts före ikraft­trä­dan­det, en av makarna har avli­dit före ikraft­trä­dan­det eller tvis­ten gäl­ler bodel­ning med anled­ning av boskill­nad.

1987:1211

Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Är någon vid lagens ikraft­trä­dande berö­vad fri­he­ten genom gri­pande, anhål­lande eller häkt­ning, får häkt­nings­fram­ställ­ning enligt 24 kap. 12 § göras samt häkt­nings­för­hand­ling enligt 13 och 17 §§ samma kapi­tel hål­las den dag lagen trä­der i kraft eller föl­jande dag, om äldre rätt med­ger att så sker.

1988:167

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1988. Bestäm­mel­sen i 7 § om straffav­gift tilläm­pas dock inte i fråga om för­hål­lande som hän­för sig till tiden före den 1 janu­ari 1983.

1988:616

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989. Löpande tjänst­gö­rings­ti­der för nämn­de­män upp­hör vid utgången av år 1988. Nyval av nämn­de­män för tiden från och med år 1989 skall med tillämp­ning av de nya bestäm­mel­serna äga rum under år 1988. Valen för­rät­tas av de kom­mun­full­mäk­tige och lands­ting som nyvalts under detta år.

1988:1451

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989. Har ansö­kan om res­ning eller åter­stäl­lande av för­sut­ten tid gjorts före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser. Det­samma gäl­ler i fall då besvär över dom­villa har anförts före ikraft­trä­dan­det.

1989:113

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989. I fråga om beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre före­skrif­ter.

1989:352
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989.
   2. Bestäm­mel­serna i 54 kap. 2 a och 11 a §§ tilläm­pas inte på avgö­ran­den av hov­rätt som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.
   3. Bestäm­mel­serna i 54 kap. 9 och 11 §§ i deras äldre lydelse gäl­ler fort­fa­rande vid full­följd av talan mot avgö­ran­den av hov­rätt som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.
   4. Bestäm­mel­serna i 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § i deras äldre lydelse gäl­ler fort­fa­rande i fråga om sådan utfäs­telse att inte full­följa talan som gjorts före ikraft­trä­dan­det.

1989:656
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 1989.
   2. Äldre före­skrif­ter om rät­tens sam­man­sätt­ning gäl­ler alltjämt vid huvud­för­hand­lingar som har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det.
   3. Äldre före­skrif­ter i 50 kap. 25 § tredje styc­ket gäl­ler alltjämt när det över­kla­gade avgö­ran­det har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

1990:443

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1990. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock
   1. i fråga om full­följd av talan mot sär­skild dom enligt 17 kap. 5 § som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det,
   2. i fråga om tid för besvär över beslut som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det,
   3. i fråga om lägre rätts skyl­dig­het att pröva om talan mot avgö­rande som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det full­följts på före­skri­vet sätt.

Har i mål som avses i 1 kap. 7 § äldre lydel­sen talan före ikraft­trä­dan­det väckts vid viss tings­rätt som sägs där, behål­ler tings­rät­ten sin behö­rig­het att hand­lägga målet.

1990:1128

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1991. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i mål
   1. där talan väckts vid fas­tig­hets­dom­stol före ikraft­trä­dan­det,
   2. som efter åter­vin­ning över­läm­nats till fas­tig­hets­dom­stol före ikraft­trä­dan­det, eller
   3. som enligt lagsök­nings­la­gen (1946:808) hän­skju­tits till rät­te­gång vid fas­tig­hets­dom­stol före ikraft­trä­dan­det.

1991:485

Denna lag trä­der i kraft, i fråga om 4 kap. 6 § den 1 juli 1991 och i övrigt den 1 janu­ari 1992.

1991:847

Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om mål om lagsök­ning, betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning där talan väckts före ikraft­trä­dan­det.

1991:1561

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock vid pröv­ning av talan som har väckts före ikraft­trä­dan­det och i fråga om tyst­nads­plik­ter som har upp­kom­mit före ikraft­trä­dan­det.

1992:1511
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. (I kraft den 1 janu­ari 1994, 1993:1646).
   2. Är ombud enligt 33 kap. 7 § anmält vid ikraft­trä­dan­det, skall anmä­lan anses avse tre måna­der efter ikraft­trä­dan­det. Den som gjort anmä­lan och ombu­det skall av Högsta dom­sto­len på lämp­ligt sätt under­rät­tas därom sna­rast efter ikraft­trä­dan­det.

1993:10
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 mars 1993.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fall då offent­lig för­sva­rare för­ord­nats före ikraft­trä­dan­det.

1993:348

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1993. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas dock alltjämt i fråga om mål i vilka rät­ten har fat­tat beslut om rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning före ikraft­trä­dan­det.

1993:514

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1993. Om en dom eller ett beslut har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser i fråga om över­kla­gande och krav på pröv­nings­till­stånd.

1994:1034
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 1994.
   2. Före­kom­mer det i en lag eller en för­fatt­ning som har beslu­tats av rege­ringen en hän­vis­ning till en före­skrift som har ersatts genom en före­skrift i denna lag tilläm­pas i stäl­let den nya före­skrif­ten.
   3. Har en dom eller ett beslut med­de­lats före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser i fråga om rät­ten att över­klaga och om vad den som vill över­klaga skall iaktta.

1994:1412

Denna lag trä­der i kraft, i fråga om 23 kap, 1, 3, 8 och 22 §§ och 27 kap. 7 § den 1 april 1995, och i övrigt den dag rege­ringen bestäm­mer.

1994:1435
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1995.
   2. Mål som vid ikraft­trä­dan­det är anhäng­igt vid en dom­stol som var behö­rig enligt äldre bestäm­mel­ser skall även efter ikraft­trä­dan­det hand­läg­gas där.

1994:1620
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995.
   2. Den nya lydel­sen av 4 kap. 6 § skall dock tilläm­pas första gången efter valet år 1998.
   3. Val enligt den nya lydel­sen av 4 kap. 8 § skall äga rum första gången år 1998.
   4. Löpande tjänst­gö­rings­tid för de nämn­de­män som har valts enligt äldre bestäm­mel­ser skall vara fyra i stäl­let för tre år.

1996:1624

Denna lag trä­der i kraft den 1 decem­ber 1997 då lagen (1946:864) om åter­gäl­dande av kost­nad för blo­d­un­der­sök­ning i brott­mål skall upp­höra att gälla.

1997:273

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1997. I fråga om för­hål­lan­den som hän­för sig till tiden före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas dock 8 kap. 7 § tredje styc­ket i sin äldre lydelse.
Den nya lydel­sen av 8 kap. 7 § fjärde styc­ket tilläm­pas inte i fråga om sådana för­hål­lan­den som nyss sagts.

1997:298

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1997. I fråga om upp­gif­ter som anför­trotts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

1997:391
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 1997.
   2. Om huvud­för­hand­lingen har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 1 kap. 3 b och 8 §§ i sina äldre lydelse.

1999:84
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1999.
   2. Om kal­lelse har utfär­dats före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas 50 kap. 10 och 21 §§ och 51 kap. 10 § i sin äldre lydelse.

2000:172
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2000.
   2. Bestäm­mel­serna i 18 kap. 8 a § i dess äldre lydelse skall tilläm­pas i mål som hand­läggs enligt 1 kap. 3 d §, om ansö­kan om stäm­ning har kom­mit in till rät­ten före ikraft­trä­dan­det eller, när talan har väckts som enskilt anspråk i brott­mål, rät­ten före ikraft­trä­dan­det beslu­tat att tvis­ten skall hand­läg­gas som tvis­te­mål. Det­samma gäl­ler om talan har väckts genom ansö­kan om betal­nings­före­läg­gande eller handräck­ning och kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten före ikraft­trä­dan­det har beslu­tat att, enligt 36 eller 54 § lagen (1990:746) om betal­nings­före­läg­gande och handräck­ning, över­lämna målet till tings­rätt.
   3. Har en huvud­för­hand­ling påbör­jats före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas i fråga om den för­hand­lingen 43 kap. 3 och 11 §§ eller 46 kap. 3 och 11 §§ i deras äldre lydelse.
   4. Har en tred­sko­dom med­de­lats före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser i fråga om rät­ten att söka åter­vin­ning.

2000:299

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2000. I fråga om straf­fö­re­läg­gan­den och ord­nings­bot som utfär­dats före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser.

2003:1146

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2004 i fråga om 27 § och i övrigt den 1 okto­ber 2004. Till­stånd till hem­lig tele­av­lyss­ning och hem­lig teleö­ver­vak­ning för tid före rät­tens beslut får inte avse tid före ikraft­trä­dan­det.

2004:402

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2004. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler i fråga om pröv­nings­till­stånd vid över­kla­gande av domar och beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

2005:72
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2005.
   2. Den nya bestäm­mel­sen skall inte tilläm­pas, om enskilt åtal har väckts eller mål­sä­gande har över­ta­git ett all­mänt åtal före ikraft­trä­dan­det. Bestäm­mel­sen skall inte hel­ler tilläm­pas, om mål­sä­gan­den i mål rörande brott som hör under all­mänt åtal före ikraft­trä­dan­det ensam har dri­vit ansvars­ta­lan vidare i högre rätt.

2005:683
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler i fråga om krav på pröv­nings­till­stånd vid över­kla­gande av domar och beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.
   3. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler i fråga om avtal att inte över­klaga en dom enligt 49 kap. 2 § och 54 kap. 2 §, som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det.

2007:981

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2008. Under­rät­telse enligt 31 § behö­ver dock inte läm­nas beträf­fande hem­lig tele­av­lyss­ning eller hem­lig teleö­ver­vak­ning som har avslu­tats före ikraft­trä­dan­det.

2009:1252
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2010.
   2. Äldre bestäm­mel­ser ska gälla för offent­liga för­sva­rare som har för­ord­nats före ikraft­trä­dan­det.

2010:575
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2010.
   2. För urin­prov som tagits före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.
   3. För kost­na­der för offent­lig för­sva­rare som för­ord­nats före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas inte 31 kap. 9 a §.

2010:1936
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler om ett beslut om del­giv­ning enligt 15-17 §§ del­giv­nings­la­gen (1970:428) har fat­tats före den 1 april 2011 eller om en hand­ling har skic­kats eller läm­nats före denna tid­punkt.

2012:659
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2013.
   2. Bestäm­mel­serna i rätts­hjälpsla­gen (1996:1619) gäl­ler fort­fa­rande för det fall ett rätts­hjälps­bi­träde har utsetts för en tidi­gare till­ta­lad i ett res­nings­för­fa­rande före ikraft­trä­dan­det.

2014:320
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2014.
   2. Bestäm­mel­sen i 33 kap. 6 § gäl­ler i sin äldre lydelse om det per­son­liga sam­man­träf­fande som avses i bestäm­mel­sen skett före ikraft­trä­dan­det.

2014:904
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 2014.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för en nämn­de­man vars tjänst­gö­rings­pe­riod upp­hör senast den 31 decem­ber 2014.
   3. För en nämn­de­man som utses 2014 upp­hör tjänst­gö­rings­pe­ri­o­den senast den 31 decem­ber 2015.
   4. Val av nämn­de­män ska genom­fö­ras 2015 för en tjänst­gö­rings­pe­riod som bör­jar den 1 janu­ari 2016.

2014:1419
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2015.
   2. I fråga om använd­ning och behand­ling av upp­gif­ter som vid hem­lig rums­av­lyss­ning har kom­mit fram om något annat brott än det som har legat till grund för beslu­tet om rums­av­lyss­ning, och som har sam­lats in före den 1 janu­ari 2015, gäl­ler äldre före­skrif­ter.

2015:684
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2016.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande när Sta­tens va-​nämnd under hand­lägg­ningen har infor­me­rat en part om att för­enklad del­giv­ning kan komma att använ­das i hov­rät­ten eller Högsta dom­sto­len om ett avgö­rande över­kla­gas dit.

2017:1024
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2018.
   2. Bestäm­mel­serna i den nya 8 kap. 7 a § tilläm­pas inte när det gäl­ler brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det.

2018:533
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2018.
   2. För saliv­prov som har tagits före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i den äldre lydel­sen.

2019:605
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 novem­ber 2019.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för över­trä­del­ser av lagen (2017:630) om åtgär­der mot pen­ning­tvätt och finan­sie­ring av ter­ro­rism som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.

2021:285
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2021.
   2. Om en miss­tänkt vid lagens ikraft­trä­dande har varit berö­vad fri­he­ten i Sve­rige som häk­tad under en sam­man­häng­ande tid som är längre än nio måna­der utan att åtal har väckts, ska åkla­ga­rens begä­ran om att få över­skrida tiden enligt 24 kap. 4 a § ha kom­mit in till rät­ten senast kloc­kan elva den 1 juli 2021. Om en sådan begä­ran kom­mer in i rätt tid ska rät­ten efter det att lagen trätt i kraft hålla för­hand­ling i häkt­nings­frå­gan i enlig­het med 24 kap. 18 § tredje styc­ket. I annat fall ska rät­ten ome­del­bart häva häkt­nings­be­slu­tet.

2022:1082
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2022.
   2. Avser en dom ansvar för brott som den tidi­gare till­ta­lade har begått före den 1 augusti 2022 får res­ning i fråga om utvis­ning enligt 58 kap. 2 § 5 eller 3 § första styc­ket 3 bevil­jas endast om res­ning sam­ti­digt bevil­jas i fråga om påföljd.

2022:1532
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2023.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för del­giv­nings­mot­ta­gare som har del­getts infor­ma­tion om för­enklad del­giv­ning före ikraft­trä­dan­det.
   3. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för del­giv­nings­mot­ta­gare som har del­getts infor­ma­tion om till­gäng­lig­hets­del­giv­ning före ikraft­trä­dan­det.
   4. För full­mak­ter som har utfär­dats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 48 kap. 10 § i den äldre lydel­sen.

2023:534
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 2023.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för till­stånd som har bevil­jats före ikraft­trä­dan­det.
   3. För upp­gif­ter från tvångs­me­del som har verk­ställts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 27 kap. 23 a och 24 §§ i den äldre lydel­sen.

2023:770
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2024.
   2. För för­hål­lan­den som hän­för sig till tiden före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 8 kap. 7 och 8 §§ i den äldre lydel­sen.

2024:58
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 mars 2024.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande om en offent­lig för­sva­rare, ett mål­sä­gan­de­bi­träde eller en sär­skild före­trä­dare för barn har för­ord­nats före ikraft­trä­dan­det.
   3. I andra fall än som avses i punk­ten 2 gäl­ler fort­fa­rande äldre bestäm­mel­ser för kost­na­der som har upp­kom­mit före ikraft­trä­dan­det.

2024:327
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2024.
   2. För tvångs­me­delsan­vänd­ning som har avslu­tats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 27 kap. 31 och 33 §§ i den äldre lydel­sen.