SFS 1984:131

Lag

SFS 1984:131

om ändring i rättegångsbalken;

utkom från trycket

den 17 april 1984

Utfärdad den 29 mars 1984.

Enligt riksdagens beslut' föreskrivs i fråga om rä ttegångsbalken

dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 8 §, 9 kap. 7 §, 36 kap. 1 §, 42 kap. 4

och 5 §§, 47 kap. 4 och 5 §§, 50 kap. 7, 8, 20 och 21 §§, 51 kap. 7, 8, 14 och
19-21 §§, 52 kap. 1 och 6 §§, 55 kap. 7 och 12 §§, 56 kap. 7 § samt rubriken
till 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 10 § och 42 kap.

8 a §, med nedan angivna lydelse.

I kap.

3

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än

fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall ti ngsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämnde­

män. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än

fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem

nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon

annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad
som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra

veckor, får två lagfarna domare sitta i rätte n förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen

har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämnde­
män eller, i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en

lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn

på stället,

vid sådan huvudförhandling i tv istemål som hålls i förenkl ad form och

vid annan huv udförhandling i t vistemål, när det är tillräckligt med hänsyn
till målets bes kaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna

samtycker till det,

vid huvudförhandlin g och syn på stället i mål om brott för vilket inte är

stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under

förutsättning att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än

böter.

2 kap.

4

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats

från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i ho vrätten, om

' Prop. 1983/84:78, JuU, rskr 1 52.

^Senaste lydelse 1983:370.

^ Senaste lydelse 1982: 1123.

361

¬

SFS 1984:131

tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna ;•

domare far inte delta i hovr ätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrät­

ten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anled­

ning att döma till sv årare straff än böter, är hovrätten dock domför även
med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid
handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför

med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast

beredandet av ett mål, far vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller avi

en annan tjänsteman vid denna.

5 kap.

8 §" En tolk har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg

som uppdraget krävt. Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersätt­
ning. Ersättningen betalas av allmänna medel.

9 kap. Om straff, vite och hämtning

7 § Rätten far, om en part eller någon annan bör komma tillstädes eller
infinna sig personligen vid en förhandling, förelägga vite. Om någon sär­

skild föreskrift om föreläggande har meddelats, skall den gälla.

Skall ett föreläggande, som enligt särskild föreskrift skall förenas med

vite, delges någon som vistas utom riket, får rätten underlåta att förelägga
vite, om delgivning annars inte kan ske i den främmande staten. Föreläg­

gandet skall i övrigt vid den fortsatta handläggningen av målet anses
jämställt med ett vitesföreläggande.

10 § Skall någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får han, om ej
annat följer av vad som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som
är nödvändigt för att han skall kunna inställas omedelbart till sammanträ­

det.

Har ett hämtningsförsök tidigare misslyckats eller finns det annars på

grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anledning till

det, får rätten eller polismyndighet besluta att han får omhändertas tidigare
än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i sådant fall ske

högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton timmar tidigare än

vad som följer av första stycket. Vid rättens prövning skall särskilt beaktas

vilka olägenheter det kan a ntas medföra att den som skall hämtas inte är
närvarande vid sammanträdet inför rätten.

Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvakr

tan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som be-'

stäms av polismyndigheten.

362

Senaste lydelse 1979: 289,

¬

Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas

SFS 1984:131

annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhän­
dertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.

36 kap.

1 § Var och en, som inte är part i må let, får höras som vittne, I brottmål
får dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har

åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan
gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i and ra stycket om den som har åtalats skall också gälla

den som för gärning som där avses

1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23

kap. 18 §,

2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot

eller av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff, eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller

särskild åtalsprövning ej har åtalats.

Skall någon som avses i an dra eller tredje stycket höras i en rättegång

som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga om kallelse till förhand­
ling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad
som sägs om tilltalade 131 kap. 4 §, 45 kap. 15 § och 46 kap. I fråga om rätt
till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

42 kap.

4 § Följer käranden inte ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen

avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan
läggas till grund för en rättegång.

Ansökningen skall också avvisas, om det är uppenbart att målet på

grund av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning.

5 § Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på svaranden
att svara på käromålet. Om kärandens framställning inte innefattar laga

skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat,

far rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas.

Utfärdas stämning, skall denna delges svaranden tillsammans med

stämningsansökningen och därvid fogade handlingar.

8 a § Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får en part föreläg­
gas att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis han åberopar, om det

är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets

handläggning. Efter det att tiden för yttrande har gått ut, får parten inte

åberopa någon ny omständighet eller något nytt bevis, om han inte gör
sannolikt att han har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa
omständigheten eller beviset tidigare.

363

¬

SFS 1984:131

47 kap.

I

4 § Följer målsäganden inte ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningenj
avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet käh*
läggas till grund för en rättegång i ansvarsfrågan. Detsamma gäller om

något intyg som avses i 2 § tredje st ycket inte har företetts.

5 § Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på den tillta­

lade att svara på åtalet. Om målsägandens framställning inte innefattar laga
skäl för åtalet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, far
rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas.

Utfärdas stämning, skall denna delges den tilltalade tillsammans med

stämningsansökningen och därvid fogade handlingar.

50 kap.

7 § Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofull­

ständig, skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Följer vadekäranden inte ett föreläggande enligt första stycket, skall

vadetalan avvisas, om vadeinlagan är så ofullständig att den inte utan
väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

8

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade hand-i

lingar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att in-'
komma med skriftligt genmäle.

Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock

genast meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket

vidtas.

Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad eller annan åtgärd enligt

15 kap. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedel-'
bart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har under­
rätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas-
utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart'

förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

j

20 § Har vadekärandens talan förfallit enligt 19 § och förelåg för hans i

utevaro laga förfall som han inte kunnat anmäla i ti d, skall hovrätten pål

ansökan av honom återuppta målet.

Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från

den dag då beslutet meddelades. Om käranden uteblir på nytt, är hans rätt:'
till återupptagande av målet förfallen.

••

•M

21

Hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling,

1. om vadetalan medgivits,
2. om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad,

:

3. om båda parter har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandr

ling eller förklarat sig inte ha något a tt erinra häremot, eller

364

' Senaste lydelse 1981:828,
''Senaste lydelse 1971:218.

/

¬

4. om värdet av det varom talan fullföljts uppenbart inte uppgår till det

SFS 1984:131

basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid

tidpunkten för tingsrättens dom och inte båda parter har begärt huvudför­

handling.

Vid beräkningen av värdet enligt första stycket 4 bortses från rättegångs­

kostnader och sådan ränta som har upplupit efter det att talan väckts.

Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart att

sådan förhandling är obehövlig.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte

hållas.

51 kap.
7 § Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § ell er är den eljest ofull­
ständig, skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Följer vadekäranden inte ett föreläggande enligt första stycket, skall

vadetalan avvisas, om vadeinlagan är så ofullständig att den inte utan

väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

8 § För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handling­

ar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma

med skriftligt genmäle.

Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock

genast meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket
vidtas.

Har underrätten avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 2 6-28 kap.,

eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten

beviljat åtgärd, som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att

vidare åtgärd för verkställighet av beslutet ej må äga rum. Är fråga om
häktning eller reseförbud, må hovrätten ock utan motpartens hörande göra

ändring i underrättens beslut.

14 § Till huvudförhandlingen skall partema kallas.

En enskild vadekärande skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd

att hans vadetalan annars förfaller. Skall han infinna sig personligen, skall

han också erinras om bestämmelsen i 19 § första stycket andra meningen.
En enskild vadesvarande skall, om han är skyldig att infinna sig personli­

gen eller hans närvaro annars är av betydelse för målets handläggning eller

utredning, föreläggas vite. Finns det i fråga om den tilltalade anledning

anta att han inte skulle iaktta ett sådant föreläggande, får hovrätten för­
ordna att han skall hämtas till rätten. Meddelas inte något sådant föreläg­
gande eller förordnande skall svaranden erinras om att målet kan komma
att avgöras utan hinder av att han uteblir. Hovrätten förordnar om instäl­
landel av en tilltalad, som är anhållen eller häktad.

Skall i mål om allmänt åtal målsägande höras i anledning av åklagarens

talan, skall han vid vite kallas att vid huvudförhandlingen infinna sig

personligen.

Hovrätten bestämme tillika, om vittne eller sakkunnig skall kallas till

huvudförhandlingen. Parterna skola underrättas om beslutet. Om kallande

365

av vittne eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

¬

SFS 1984:131

19 § Om en enskild vadekärande uteblir från huvudförhandling, förfaller

hans vadetalan. Detsamma gäller, om en enskild vadekärande, som ålagts

att infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud och hovrätten
inte anser sig ändå kunna avgöra målet.

Om en enskild vadesvarande uteblir och vite har förelagts honom, får

hovrätten i stället för att förelägga nytt vite besluta att han skall hämtas till

rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om en
enskild vadesvarande, som vid vite förelagts att infinna sig personligen,

inställer sig endast genom ombud.

Underlåter i mål om allmänt åtal en målsägande, som skall höras i

anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen, gäller andra

stycket.

Om vite har förelagts vadesvaranden eller om denne skall hämtas til!

rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten avgöra målet trots att
vadesvaranden inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får

också avgöras om en enskild vadekärande, som förelagts att infinna sig

personligen, inställt sig endast genom ombud.

20 § Har vadekärandens talan förfallit enligt 19 § och förelåg för hans
utevaro eller underlåtenhet att infinna sig personligen laga förfall som han
inte kunnat anmäla i ti d, skall hovrätten på ansökan av honom återuppta

målet.

Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från

den dag då beslutet meddelades. Om käranden sedan målet återupptagits

uteblir från huvudförhandling eller underlåter att följa ett föreläggande att
infinna sig personligen, är hans rätt till återupptagande av målet förfallen.

21

Hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling,

1. om talan av åklagaren förs endast till den tilltalades förmån,
2. om talan, som förs av den tilltalade, biträtts av motparten,

3. om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, eller
4. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller att

ådöma honom påföljd e ller döma honom till ann an påföljd än böter eller

villkorlig dom eller sådana påföljder i förening.

Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs utdömande av vite

och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven
frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 k ap. 1 § fö rsta stycket 1

brottsbalken.

Har i fall som avses i f örsta stycket en part begärt huvudförhandling,

skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.

Förs talan även om annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudför­

handling endast om denna talan enligt 50 kap. 21 § får prövas utan huvud­

förhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte

hållas.

366

' Senaste lydelse 1964: 166.

/

¬

52 kap.

SFS 1984:131

1 §® Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två

veckor från den dag då beslutet meddelades inkomma med besvärsinlaga
till un derrätten. Om ett beslut under rättegången inte har meddelats vid
sammanträde för förhandling och det inte heller vid n ågot sådant samman­
träde har tillkännagivits när beslutet kommer att meddelas, skall dock
besvärstiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Klagan

över beslut om någons häktande eller kvarhållande i h äkte eller om åläg­
gande av reseförbud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt

till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje med b eslut, som avses i 49 ka p. 3 §

eller 4 § första stycket I, 2, 3, 7, 8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.

6 § Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest
ofullständig, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte ett föreläggande enligt första stycket, skall be­

svärstalan avvisas, om besvärsinlagan är så ofullständig att den inte utan

väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.

55 kap.
7 §' Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna i 4 § f örsta, tredje eller

femte stycket eller är den eljest ofullständig, skall högsta domstolen före­
lägga revisionskäranden att avhjälpa bristen.

Följer revisionskäranden inte ett föreläggande enligt första stycket, skall

revisionstalan avvisas, om revisionsinlagan är så ofullständig att den inte
utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i högsta

domstolen.

12 § '" Högsta domstolen far avgöra ett mål utan huvudförhandling, om

målet upptagits omedelbart av hovrätten.

Skall ett mål e ller en viss fråga som uppkommit i ett mål avgöras av

högsta domstolen i de ss helhet, får det ske utan huvudförhandling.

Beträffande avgörande i övrigt i högst a domstolen av mål utan huvudför­

handling skall i tvistemål 50 kap. 21 § och i brottmål 51 kap. 21 § tillämpas.

56 kap.

7 §" Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § första, tredje eller

Oärde stycket eller är den eljest ofullständig, skall högsta domstolen före­
lägga klaganden att avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte ett föreläggande enligt första stycket, skall be­

svärstalan avvisas, om besvärsinlagan är så ofullständig att den inte utan

väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i högsta domsto­

len.

® Senaste lydelse 1981: 1294.

'

Senaste lydelse 1981: 1088.

Senaste lydelse 1971:218.

" Senaste lydelse 1981: 1088.

¬

SFS 1984:131

1 • Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

.! t -

2. Äldre bestämmelser om tingsrätternas domförhet gäller alltjämt vid

huvudförhandlingar som har påböijats före ikraftträdandet samt vid över­
läggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar,

3. Äldre bestämmelser om hovrätternas domförhet gäller alltjämt i mål

där den slutliga handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet.

4. Äldre bestämmelser om avvisning av ofullständiga stämningsansök­

ningar samt vade-, revisions- och besvärsinlagor gäller alltjämt i fråga om
ansökningar och inlagor som har kommit in till rätten före ikraftträdandet.

5. Äldre bestämmelser om rätt till återupptagande av ett tvistemål eller

ett brottmål i en hovrätt efter det att hovrätten förklarat vadetalan i måle t
förfallen gäller alltjämt, om vadetalan har förklarats förfallen före ikraftträ­

dandet.

6. Äldre bestämmelser om tid för anförande av besvär över en under­

rätts beslut gäller alltjämt beträffande beslut som inte har meddelats vid
sammanträde för förhandling men i fråga om vilka tiden för meddelandet

har tillkännagivits före ikraftträdandet.

På regeringens vägnar

STEN WICKBOM

Peter Löfmarck

(Justitiedepartementet)

¬