Lag (2024:404) om skat­te­fri­het och för­fa­rande för kom­pen­sa­tion till per­so­ner födda 1957 på grund av höjd ålders­gräns för för­höjt grundav­drag

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser om skat­te­fri­het och för­fa­rande för kom­pen­sa­tion till per­so­ner födda 1957 på grund av höjd ålders­gräns för för­höjt grundav­drag.

2 §   Med mot­ta­gare avses i denna lag den per­son som tar emot kom­pen­sa­tion på grund av höjd ålders­gräns för för­höjt grundav­drag.

3 §   Skat­te­ver­ket prö­var frå­gor enligt denna lag.

Rätt att med­dela före­skrif­ter om kom­pen­sa­tion

4 §   Rege­ringen kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela före­skrif­ter om för­fa­rande, för­ut­sätt­ningar för kom­pen­sa­tion och kom­pen­sa­tio­nens stor­lek.

Skat­te­fri kom­pen­sa­tion

5 §   Kom­pen­sa­tion enligt denna lag eller enligt före­skrif­ter som har med­de­lats i enlig­het med 4 § ska inte tas upp till beskatt­ning enligt inkomst­skat­te­la­gen (1999:1229).

Till­go­do­räk­nande och utbe­tal­ning av kom­pen­sa­tion

6 §   Kom­pen­sa­tion som bevil­jas ska till­go­do­räk­nas mot­ta­ga­ren genom kre­di­te­ring på ett sådant skat­te­konto som avses i 61 kap. 1 § skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244).

7 §   Om en avstäm­ning av skat­te­kon­tot visar att det finns ett över­skott på kon­tot efter att kom­pen­sa­tion har till­go­do­räk­nats mot­ta­ga­ren, ska utbe­tal­ning av belop­pet ske.

En utbe­tal­ning enligt första styc­ket ska inte göras om det finns något hin­der som anges i 64 kap. 4 § skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244).

Om det finns ett över­skott på skat­te­kon­tot efter kre­di­te­ring av kom­pen­sa­tio­nen, ska intäkts­ränta enligt 65 kap. 4 § tredje styc­ket skat­te­för­fa­ran­de­la­gen beräk­nas på över­skot­tet från och med dagen efter till­go­do­räk­nan­det.

Till­kom­mande kom­pen­sa­tion

8 §   Om kom­pen­sa­tio­nen har till­go­do­räk­nats med ett för lågt belopp ska Skat­te­ver­ket ändra sitt tidi­gare beslut om kom­pen­sa­tion, och till­go­do­räk­nande och utbe­tal­ning av till­kom­mande kom­pen­sa­tion ska göras enligt 6 och 7 §§.

Åter­be­tal­ning och åter­krav

9 §   Mot­ta­ga­ren är åter­be­tal­nings­skyl­dig om beslu­tad kom­pen­sa­tion har till­go­do­räk­nats fel­ak­tigt eller med ett för högt belopp.

10 §   Om mot­ta­ga­ren är åter­be­tal­nings­skyl­dig får Skat­te­ver­ket besluta att åter­kräva det fel­ak­tigt till­go­do­räk­nade belop­pet. Ett sådant beslut ska inne­hålla upp­gif­ter om det belopp som mot­ta­ga­ren ska betala till­baka och när belop­pet senast ska vara betalt.

Belop­pet ska senast vara betalt den för­fal­lo­dag som infal­ler när­mast efter att 30 dagar har gått från den dag då beslut om åter­krav fat­ta­des. Med för­fal­lo­dag avses de dagar som fram­går av 62 kap. 9 § skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244).

Om det finns sär­skilda skäl får Skat­te­ver­ket besluta att belop­pet ska vara betalt senast en annan dag.

11 §   Åter­be­tal­ning ska göras genom insätt­ning på ett sär­skilt konto för åter­be­tal­ningar som finns hos Skat­te­ver­ket. Åter­be­tal­ningen anses ha gjorts den dag då betal­ningen har bok­förts på det sär­skilda kon­tot.

Anstånd

12 §   Vid åter­krav enligt 10 § ska Skat­te­ver­ket efter ansö­kan bevilja anstånd med hela eller delar av betal­ningen om det är tvek­samt hur stort belopp som kom­mer att behöva beta­las. Ett sådant anstånd får bestäm­mas till längst tre måna­der efter dagen för beslu­tet i den fråga som har för­an­lett anstån­det.

Skat­te­ver­ket får också bevilja anstånd med betal­ningen om det kan antas vara till för­del för det all­männa.

13 §   Skat­te­ver­ket får åter­kalla anstånd enligt 12 § första styc­ket eller sätta ned anstånds­be­lop­pet om
   1. för­hål­lan­dena har änd­rats väsent­ligt sedan anstån­det bevil­jats,
   2. sökan­den har läm­nat fel­ak­tiga upp­gif­ter som legat till grund för anstån­det, eller
   3. det finns andra sär­skilda skäl.

Ränta

14 §   Om ett belopp som har åter­krävts inte beta­las i rätt tid, ska ränta tas ut på det obe­talda belop­pet från och med dagen efter att kom­pen­sa­tio­nen till­go­do­räk­na­des till och med den dag då belop­pet har beta­lats. Ränta beräk­nas efter en rän­te­sats som mot­sva­rar bas­rän­tan enligt 65 kap. 3 § skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244).

Om det finns sär­skilda skäl får Skat­te­ver­ket helt eller del­vis avstå från kra­vet på ränta.

Indriv­ning, verk­stäl­lig­het och pre­skrip­tion

15 §   Om ett åter­krav av kom­pen­sa­tion enligt denna lag inte har beta­lats i rätt tid, ska ford­ran läm­nas till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten för indriv­ning. Bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m.

16 §   Om det finns sär­skilda skäl får Skat­te­ver­ket avstå från att lämna en ford­ran på åter­krav för indriv­ning.

17 §   Skat­te­ver­kets beslut om åter­krav enligt 10 § får verk­stäl­las enligt utsök­nings­bal­ken trots att beslu­tet inte har fått laga kraft.

18 §   Om en ford­ran på åter­krav av kom­pen­sa­tion enligt denna lag har läm­nats för indriv­ning, ska Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten beräkna rän­tan efter en rän­te­sats som mot­sva­rar bas­rän­tan enligt 65 kap. 3 § skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244) för tiden efter över­läm­nan­det och driva in rän­tan.

19 §   En ford­ran på kom­pen­sa­tion enligt denna lag som ska till­go­do­räk­nas enligt 6 § får inte över­lå­tas innan belop­pet kan beta­las ut.

20 §   En ford­ran som avses i 19 § får utmä­tas trots att den inte får över­lå­tas. Utmät­ning får dock göras först efter att Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten har fått till­fälle att ta ford­ran i anspråk enligt lagen (1985:146) om avräk­ning vid åter­be­tal­ning av skat­ter och avgif­ter.

Bestäm­mel­serna i 5 kap. 1-3 §§ utsök­nings­bal­ken tilläm­pas inte vid utmät­ning av en ford­ran på kom­pen­sa­tion.

21 §   En ford­ran på åter­krav av kom­pen­sa­tion enligt denna lag ska vid tillämp­ning av lagen (1982:188) om pre­skrip­tion av skat­te­ford­ringar m.m. anses vara en sådan ford­ran som har påförts enligt skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244).

22 §   Beslut enligt denna lag gäl­ler ome­del­bart.

Över­kla­gande

23 §   I 40 § för­valt­nings­la­gen (2017:900) finns bestäm­mel­ser om över­kla­gande till all­män för­valt­nings­dom­stol.

Skat­te­ver­kets beslut som avser anstånd enligt 12 § andra styc­ket får inte över­kla­gas.