Lag (2005:395) om arbets­tid vid visst väg­trans­port­ar­bete

Tillämp­nings­om­råde

1 §   Denna lag ska tilläm­pas på arbete som utförs av mobila arbets­ta­gare som är anställda av före­tag eta­ble­rade i en med­lems­stat och av förare som är egen­fö­re­ta­gare under för­ut­sätt­ning att arbets­ta­ga­ren eller egen­fö­re­ta­ga­ren del­tar i väg­trans­por­ter, vid vilka föl­jande ska tilläm­pas:
   - Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om har­mo­ni­se­ring av viss soci­al­lag­stift­ning på väg­trans­port­om­rå­det och om änd­ring av rådets för­ord­ningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upp­hä­vande av rådets för­ord­ning (EEG) nr 3820/85, eller
   - Euro­pe­iska över­ens­kom­mel­sen om arbets­för­hål­lan­den för fordons-​besättningar vid inter­na­tio­nella väg­trans­por­ter (AETR).

I fråga om förare finns bestäm­mel­ser om kör­ti­der samt om ras­ter och vilo­pe­ri­o­der i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 561/2006 och AETR.

I arbets­tids­la­gen (1982:673) finns bestäm­mel­ser om arbets­tid vid arbete som inte omfat­tas av denna lag. Om arbets­ta­ga­ren för samma arbets­gi­vare både utför arbete som omfat­tas av denna lag och arbete som omfat­tas av arbets­tids­la­gen, ska arbets­ti­den läg­gas sam­man vid tillämp­ning av denna lag.
Lag (2012:229).

1 a §   Med mobil arbets­ta­gare avses i denna lag varje arbets­ta­gare som ingår i den del av per­so­nal­styr­kan som för­flyt­tar sig och som är anställd av ett före­tag som utför person-​ eller varu­trans­por­ter på väg för and­ras eller egen räk­ning. Lag (2012:229).

1 b §   Med förare som är egen­fö­re­ta­gare avses i denna lag en per­son vars huvud­sak­liga yrkes­verk­sam­het består i att utföra person-​ eller varu­trans­por­ter på väg mot ersätt­ning, i enlig­het med ett sådant gemen­skaps­till­stånd som regle­ras i för­ord­ning (EG) nr 1072/2009 eller för­ord­ning (EG) nr 1073/2009 eller ett yrkestra­fik­till­stånd enligt yrkestra­fi­kla­gen (2012:210), och
      a) som har rätt att arbeta för egen räk­ning och inte utför arbete för en arbets­gi­vares räk­ning,
      b) är fri att orga­ni­sera den aktu­ella verk­sam­he­ten,
      c) vars inkoms­ter är direkt bero­ende av den för­tjänst som görs, och
      d) är fri att, själv­stän­digt eller i sam­ar­bete mel­lan egen­fö­re­ta­gare, ha affärs­för­bin­del­ser med flera kun­der.

För den förare som inte upp­fyl­ler samt­liga dessa kri­te­rier ska samma skyl­dig­he­ter och rät­tig­he­ter gälla som för mobila arbets­ta­gare enligt denna lag.

Med arbets­tid avses, när det gäl­ler egen­fö­re­ta­gare, inte tid som används för all­mänt admi­nist­ra­tivt arbete som inte direkt hänger sam­man med trans­por­ten i fråga. Lag (2012:229).

Avvi­kel­ser genom kol­lek­tivav­tal

2 §   Genom ett kol­lek­tivav­tal som har slu­tits eller god­känts av en cen­tral arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion får undan­tag göras från bestäm­mel­serna i 5-9 §§, 12 § andra styc­ket samt 15 §. Det är också tillå­tet att genom ett sådant kol­lek­tivav­tal göra avvi­kel­ser från 16 §, under för­ut­sätt­ning att avta­let respek­te­rar det över­gri­pande skydd för arbets­ta­gare som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets direk­tiv (EU) 2019/1152 av den 20 juni 2019 om tyd­liga och för­ut­säg­bara arbets­vill­kor i Euro­pe­iska uni­o­nen, i den ursprung­liga lydel­sen.

Genom ett sådant kol­lek­tivav­tal får också
   1. tids­pe­ri­o­den för beräk­ning av den högsta tillåtna sam­man­lagda arbets­ti­den enligt 12 § första styc­ket utsträc­kas till högst sex måna­der, och
   2. en annan period av nat­ten än som anges i 14 § bestäm­mas, dock inte före kl. 0.00 eller efter kl. 7.00.

Genom ett sådant kol­lek­tivav­tal som avses i första styc­ket får det också bestäm­mas i vil­ken omfatt­ning peri­o­der av vän­tan ska räk­nas som arbets­tid. Peri­o­der av vän­tan inne­bär att arbets­ta­ga­ren inte fritt kan dis­po­nera över sin tid utan måste befinna sig på sitt arbets­ställe beredd att utföra arbete, enligt bestäm­mel­serna i 12 § tredje styc­ket, 15 § andra styc­ket och 18 § tredje styc­ket.

Undan­tag från 8 § andra och tredje styc­kena får göras även med stöd av kol­lek­tivav­tal som har slu­tits av en lokal arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion. Sådana undan­tag gäl­ler dock under högst en månad, räk­nat från den dag då avta­let ingicks.
Lag (2022:451).

3 §   En arbets­gi­vare som är bun­den av kol­lek­tivav­tal som avses i 2 § får tillämpa avta­let även på arbets­ta­gare som inte är med­lem­mar i den avtals­slu­tande arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tio­nen men som sys­sel­sätts i sådant arbete som avses med avta­let.

4 §   Ett kol­lek­tivav­tal är ogil­tigt i den mån det inne­bär att mindre för­mån­liga reg­ler skall tilläm­pas för arbets­ta­garna än som föl­jer av denna lag.

Ordi­na­rie arbets­tid, över­tid och mer­tid

Ordi­na­rie arbets­tid

5 §   Den ordi­na­rie arbets­ti­den får uppgå till högst 40 tim­mar i vec­kan.

När det behövs med hän­syn till arbe­tets natur eller arbets­för­hål­lan­dena i övrigt, får arbets­ti­den uppgå till 40 tim­mar i vec­kan i genom­snitt under högst fyra vec­kor.

Vec­kan räk­nas från och med mån­dag, om inte annan beräk­ning tilläm­pas på arbets­stäl­let.

Över­tid

6 §   Med över­tid avses arbets­tid som över­sti­ger ordi­na­rie arbets­tid enligt 5 §. Om annan ordi­na­rie arbets­tid gäl­ler på grund av kol­lek­tivav­tal som avses i 2 § första styc­ket, eller på grund av med­gi­vande om undan­tag av Trans­port­sty­rel­sen enligt 21 §, ska med över­tid i stäl­let avses arbets­tid som vid hel­tids­ar­bete över­sti­ger ordi­na­rie arbets­tid enligt avta­let eller med­gi­van­det.

Vid beräk­ning av över­tid ska ledig­het som för­läggs till arbets­ta­ga­rens ordi­na­rie arbets­tid lik­stäl­las med full­gjord ordi­na­rie arbets­tid. Lag (2010:1570).

7 §   När det finns ett sär­skilt behov av ökad arbets­tid, får över­tid tas ut med högst 200 tim­mar under ett kalen­derår (all­män över­tid).

8 §   Har en natur-​ eller olycks­hän­delse eller annan lik­nande omstän­dig­het som inte har kun­nat för­ut­ses av arbets­gi­va­ren vål­lat avbrott i verk­sam­he­ten eller med­fört över­häng­ande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egen­dom, får över­tid tas ut för arbete i den utsträck­ning som för­hål­lan­dena krä­ver (nöd­fall­sö­ver­tid).

Om det för arbets­stäl­let finns en lokal arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion inom vars avtals­om­råde arbe­tet fal­ler, får nöd­fall­sö­ver­tid tas ut endast under för­ut­sätt­ning att arbets­gi­va­ren sna­rast under­rät­tar orga­ni­sa­tio­nen om över­tids­ar­be­tet.

Nöd­fall­sö­ver­tid får inte tas ut under längre tid än två dygn från arbe­tets bör­jan utan att till­stånd till arbe­tet har sökts hos Trans­port­sty­rel­sen. Lag (2010:1570).

Mer­tid

9 §   Med mer­tid för­stås sådan arbets­tid som vid del­tids­an­ställ­ning över­sti­ger arbets­ta­ga­rens ordi­na­rie arbets­tid enligt anställ­nings­av­ta­let. Bestäm­mel­sen om beräk­ning av över­tid i 6 § andra styc­ket skall tilläm­pas även vid beräk­ning av mer­tid.

När det finns sär­skilt behov av ökad arbets­tid, får mer­tid tas ut med högst 200 tim­mar under ett kalen­derår (all­män mer­tid).
Mer­tid får också tas ut med tillämp­ning av de vill­kor för nöd­fall­sö­ver­tid som anges i 8 §.

Begräns­ning av den sam­man­lagda arbets­ti­den

10 §   Med sam­man­lagd arbets­tid avses sum­man av de tim­mar under vilka en arbets­ta­gare har utfört arbete som denna lag är tillämp­lig på, oav­sett om arbe­tet har utförts för en eller flera arbets­gi­vare. Det­samma gäl­ler för egen­fö­re­ta­gare oav­sett om arbe­tet utförts för en eller flera kun­der.

Om en per­son utfört väg­trans­port­ar­bete i egen­skap av såväl arbets­ta­gare som egen­fö­re­ta­gare utgör sum­man av arbets­ti­derna den sam­man­lagda arbets­ti­den. Lag (2012:229).

11 §   Arbets­gi­va­ren skall av arbets­ta­ga­ren skrift­li­gen begära upp­gif­ter om arbete som denne har utfört för en annan arbets­gi­vares räk­ning. Arbets­ta­ga­ren skall till­han­da­hålla arbets­gi­va­ren dessa upp­gif­ter skrift­li­gen.

12 §   En arbets­ta­ga­res sam­man­lagda arbets­tid får uppgå till högst 48 tim­mar per vecka i genom­snitt under en beräk­nings­pe­riod om högst fyra måna­der. Det­samma ska gälla för egen­fö­re­ta­gare.

Den sam­man­lagda arbets­ti­den får dock inte under någon vecka över­stiga 60 tim­mar, med undan­tag för de fall som avses i arti­kel 8.6 a i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 561/2006 och arti­kel 8.6 b i AETR.

Vid beräk­ningen av den sam­man­lagda arbets­ti­den ska till den läg­gas sådana peri­o­der av vän­tan när arbets­ta­ga­ren eller egen­fö­re­ta­ga­ren inte fritt kan dis­po­nera över sin tid utan måste befinna sig på sitt arbets­ställe beredd att utföra arbete. Sådan tid när arbets­ta­ga­ren eller egen­fö­re­ta­ga­ren skulle ha arbe­tat men i stäl­let varit från­va­rande på grund av semester­le­dig­het eller sjuk­dom ska lik­stäl­las med full­gjord arbets­tid. Lag (2012:229).

13 §   Med vecka avses vid tillämp­ningen av 12 § den period som bör­jar mån­dag kl. 0.00 och slu­tar sön­dag kl. 24.00.

Natt­ar­bete

14 §   Med natt­ar­bete avses arbete under någon del av peri­o­den som bör­jar kl. 1.00 och slu­tar kl. 5.00.

15 §   Om det ingår natt­ar­bete i en 24-​timmarsperiod som påbör­jas efter sådan avslu­tad vila som avses i arti­kel 8 eller 9 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 561/2006, arti­kel 8 i AETR eller 13 eller 14 § arbets­tids­la­gen (1982:673), får arbets­ti­den under den peri­o­den inte över­stiga tio tim­mar.

Vid tillämp­ningen av bestäm­mel­serna i första styc­ket ska i arbets­ti­den inräk­nas sådana peri­o­der av vän­tan när arbets­ta­ga­ren eller egen­fö­re­ta­ga­ren inte fritt kan dis­po­nera över sin tid utan måste befinna sig på sitt arbets­ställe beredd att utföra arbete.

Undan­tag från begräns­ningen av arbets­ti­den vid natt­ar­bete i första styc­ket får göras till­fäl­ligt­vis, om det för­an­leds av något sär­skilt för­hål­lande som inte hade kun­nat för­ut­ses av arbets­gi­va­ren eller egen­fö­re­ta­ga­ren. Lag (2012:229).

Infor­ma­tion om arbets­ti­dens för­lägg­ning

16 §   En arbets­gi­vare som anli­tar arbets­ta­gare till arbete annat än till­fäl­ligt­vis skall infor­mera arbets­ta­garna om änd­ringar i den ordi­na­rie arbets­ti­dens för­lägg­ning minst två vec­kor i för­väg. Sådan infor­ma­tion får dock läm­nas kor­tare tid i för­väg, om verk­sam­he­tens art eller hän­del­ser som inte hade kun­nat för­ut­ses ger anled­ning till det.

Vilo­pe­ri­o­der för lär­lingar och prak­ti­kan­ter

17 §   För de lär­lingar och prak­ti­kan­ter som är mobila arbets­ta­gare enligt 1 a § gäl­ler de vilo­pe­ri­o­der som anges i arti­kel 8 och 9 i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 561/2006. Om bestäm­mel­ser i arbets­mil­jö­la­gen (1977:1160) eller arbets­tids­la­gen (1982:673) eller före­skrif­ter med­de­lade med stöd av någon av dessa lagar ger ett för den enskilde för­mån­li­gare skydd ska dock dessa bestäm­mel­ser tilläm­pas. Lag (2012:229).

Ras­ter och pau­ser

18 §   Arbete får ald­rig utfö­ras längre tid än sex tim­mar i följd utan rast. Ras­ten ska uppgå till minst 30 minu­ter, om arbets­ti­den omfat­tar mel­lan sex och nio tim­mar. Om arbets­ti­den över­sti­ger nio tim­mar, ska ras­ten uppgå till minst 45 minu­ter.
Ras­ten får delas upp på flera peri­o­der om minst 15 minu­ter var­dera.

Ras­ter under sådan kör­tid som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EG) nr 561/2006 och AETR ska för­läg­gas i enlig­het med för­ord­ningen eller över­ens­kom­mel­sen och räk­nas som rast även enligt denna lag.

Rast som tas under peri­o­der av vän­tan, när arbets­ta­ga­ren eller egen­fö­re­ta­ga­ren inte fritt kan dis­po­nera över sin tid utan måste befinna sig på sitt arbets­ställe beredd att utföra arbete, räk­nas även som arbets­tid. Lag (2012:229).

19 §   Arbets­gi­va­ren skall ordna arbe­tet så att arbets­ta­garna kan ta de pau­ser som behövs utö­ver ras­terna.

Om arbets­för­hål­lan­dena krä­ver det, får i stäl­let sär­skilda arbets­pa­u­ser läg­gas ut. Arbets­gi­va­ren skall i så fall på för­hand ange arbets­pa­u­ser­nas längd och för­lägg­ning så noga som omstän­dig­he­terna med­ger.

Pau­ser räk­nas in i arbets­ti­den.

Regi­stre­ring av arbets­tid

20 §   Arbets­gi­vare och egen­fö­re­ta­gare ska regi­strera all arbets­tid som omfat­tas av denna lag. Regist­ren ska beva­ras hos arbets­gi­va­ren eller egen­fö­re­ta­ga­ren i minst två år efter den tids­pe­riod som arbe­tet omfat­tar.

Arbets­gi­va­ren ska på begä­ran av arbets­ta­ga­ren lämna denne en kopia av den regi­stre­rade arbets­ti­den. Även fack­liga orga­ni­sa­tio­ner som före­trä­der arbets­ta­gare på arbets­stäl­let har rätt att på begä­ran få en sådan kopia.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om regi­stre­ring enligt första styc­ket.
Lag (2022:464).

Dis­pens

21 §   Om kol­lek­tivav­tal som avses i 2 § inte träf­fas eller om det är fråga om en egen­fö­re­ta­gare, får Trans­port­sty­rel­sen medge sådana undan­tag (dis­pens) som avses i den bestäm­mel­sen, för­ut­satt att det finns sär­skilda skäl.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om sådana undan­tag som avses i 2 § i fråga om sam­man­lagd arbets­tid och natt­ar­bete för egen­fö­re­ta­gare.

Ytter­li­gare över­tid eller mer­tid, utö­ver all­män över­tid respek­tive all­män mer­tid, får med­ges med högst 150 tim­mar under ett kalen­derår. Lag (2012:229).

Till­syn

22 §   Trans­port­sty­rel­sen ska se till att lagen följs och har rätt att av arbets­gi­va­ren och egen­fö­re­ta­ga­ren på begä­ran få de upp­lys­ningar och hand­lingar som behövs för till­sy­nen.

För att kunna utöva till­sy­nen har Trans­port­sty­rel­sen rätt att få till­träde till arbets­stäl­lena. Lag (2012:229).

23 §   Polis­myn­dig­he­ten ska lämna den hjälp som behövs för att Trans­port­sty­rel­sen ska kunna utöva sin till­syn. Begä­ran om sådan hjälp får dock göras endast om
   1. det på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter kan befa­ras att åtgär­den inte kan utfö­ras utan att en polis­mans sär­skilda befo­gen­he­ter enligt 10 § polisla­gen (1984:387) behö­ver till­gri­pas, eller
   2. det annars finns syn­ner­liga skäl.
Lag (2014:739).

24 §   Trans­port­sty­rel­sen får med­dela de före­läg­gan­den eller för­bud som behövs för att denna lag ska föl­jas. Före­läg­gan­den och för­bud får för­e­nas med vite. Lag (2010:1570).

Straff­be­stäm­mel­ser m.m.

25 §   Till böter eller fäng­else i högst ett år döms den arbets­gi­vare eller den egen­fö­re­ta­gare som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het bry­ter mot ett före­läg­gande eller ett för­bud som har med­de­lats med stöd av 24 §. Detta gäl­ler dock inte om före­läg­gan­det eller för­bu­det har för­e­nats med vite.
Lag (2012:229).

26 §   Till böter döms den arbets­gi­vare som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het
   1. för­läg­ger arbe­tet så att
      a) arbets­ta­ga­rens arbets­tid över­sti­git vad som är tillå­tet enligt bestäm­mel­serna i denna lag,
      b) ras­ter inte kun­nat tas enligt vad som före­skrivs i 18 § första styc­ket,
   2. inte upp­fyl­ler sina skyl­dig­he­ter enligt 16 §, utan att undan­tag har gjorts enligt 2 eller 21 §, eller sina skyl­dig­he­ter enligt 20 §, eller
   3. läm­nar orik­tiga upp­gif­ter om för­hål­lan­den av vikt, när Trans­port­sty­rel­sen har begärt upp­lys­ningar eller hand­lingar enligt 22 § första styc­ket. Lag (2010:1570).

26 a §   Till böter döms den som är egen­fö­re­ta­gare och som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het
   1. för­läg­ger arbe­tet så att
      a) arbets­ti­den över­sti­git vad som är tillå­tet enligt bestäm­mel­serna i denna lag,
      b) ras­ter inte kun­nat tas enligt vad som före­skrivs i 18 § första styc­ket,
   2. inte upp­fyl­ler sina skyl­dig­he­ter enligt 20 § första styc­ket, eller
   3. läm­nar orik­tiga upp­gif­ter om för­hål­lan­den av vikt, när Trans­port­sty­rel­sen har begärt upp­lys­ningar eller hand­lingar enligt 22 § första styc­ket. Lag (2012:229).

27 §   För en arbets­gi­vare som inte full­gör sina för­plik­tel­ser enligt kol­lek­tivav­tal som avses i 2 §, gäl­ler vad som anges om påföljd i avta­let eller i lagen (1976:580) om med­be­stäm­mande i arbets­li­vet.

Över­tids­av­gif­ter

28 §   Om en arbets­gi­vare har över­trätt bestäm­mel­serna i 7 eller 8 § utan att ha stöd i kol­lek­tivav­tal enligt 2 § eller ha fått dis­pens enligt 21 §, utgår en sär­skild avgift (över­tids­av­gift). Avgif­ten tas ut av den fysiska eller juri­diska per­son som utö­var den verk­sam­het i vil­ken över­trä­del­sen har begåtts.

Över­tids­av­gif­ten utgör för varje timme otillå­ten över­tid och för varje arbets­ta­gare som har anli­tats i strid mot 7 eller 8 §, en pro­cent av det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gällde vid den tid­punkt då över­trä­del­sen begicks.

Avgif­ten kan sät­tas ned eller efter­ges om sär­skilda omstän­dig­he­ter före­lig­ger. Lag (2010:1293).

29 §   Frå­gor om över­tids­av­gift prö­vas av all­män dom­stol efter ansö­kan som skall göras av all­män åkla­gare inom två år från den tid­punkt då över­trä­del­sen begicks. I fråga om sådan ansö­kan gäl­ler bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken om åtal för brott, på vil­ket inte kan följa svå­rare straff än böter, och bestäm­mel­serna om kvar­stad i brott­mål. Sedan fem år har för­flu­tit från den tid­punkt då över­trä­del­sen begicks, får över­tids­av­gift ej tas ut. Över­tids­av­gif­ter till­fal­ler sta­ten.

Ett beslut genom vil­ket någon har påförts en över­tids­av­gift skall genast sän­das till läns­sty­rel­sen. Avgif­ten skall beta­las till läns­sty­rel­sen inom två måna­der från det att beslu­tet vann laga kraft. En upp­lys­ning om detta skall tas in i beslu­tet. Om avgif­ten inte beta­las inom denna tid, skall dröjsmåls­av­gift tas ut enligt lagen (1997:484) om dröjsmåls­av­gift. Den obe­talda över­tids­av­gif­ten och dröjsmåls­av­gift skall läm­nas för indriv­ning. Rege­ringen får före­skriva att indriv­ning inte behö­ver begä­ras för ett ringa belopp. Bestäm­mel­ser om indriv­ning finns i lagen (1993:891) om indriv­ning av stat­liga ford­ringar m.m. Indriv­nings­åt­gär­der får inte vid­tas sedan fem år har för­flu­tit från det att beslu­tet vann laga kraft.

Över­kla­gande m.m.

30 §   Trans­port­sty­rel­sens beslut enligt denna lag får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2010:1570).

31 §   För att ta till vara arbets­ta­gar­nas intresse i ett ärende enligt denna lag, får beslut som avses i 30 § över­kla­gas av huvud­skydds­om­bud eller, om något sådant ombud inte finns, av annat skydds­om­bud. Finns det inte något skydds­om­bud, får en arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion över­klaga ett sådant beslut i den mån saken rör med­lem­mar­nas intresse och orga­ni­sa­tio­nen tidi­gare har ytt­rat sig i ären­det.

32 §   Trans­port­sty­rel­sen får för­ordna att dess beslut ska gälla ome­del­bart. Lag (2010:1570).

33 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om avgif­ter för till­syn och ären­de­hand­lägg­ning enligt denna lag och enligt före­skrif­ter som har med­de­lats med stöd av lagen. Lag (2010:1570).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2008:299
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2008.
   2. För beslut som med­de­lats av Arbets­mil­jö­ver­ket före den 1 juli 2008 gäl­ler 30 § i sin äldre lydelse.

2010:1570

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2011. Vid tillämp­ning av 7 a § för­valt­nings­pro­cess­la­gen (1971:291) ska Trans­port­sty­rel­sen vara den enskil­des mot­part.