Lag (1976:380) om arbets­ska­de­för­säk­ring. För­fatt­ningen har upp­hävts genom: SFS 2010:111

1 kap. Inled­ning

1 §   I denna lag finns bestäm­mel­ser om för­säk­ring för arbets­skada.

I soci­al­för­säk­rings­la­gen (1999:799) finns bestäm­mel­ser om vem som omfat­tas av denna lag. Soci­al­för­säk­rings­la­gen inne­hål­ler också bestäm­mel­ser om för­må­ner vid utlands­vis­telse och anmä­lan, m.m. Lag (2004:783).

2 §   Arbets­ska­de­för­säk­ringen hand­has av För­säk­rings­kas­san.
Pen­sions­myn­dig­he­ten hand­har dock ären­den som gäl­ler ersätt­ning vid döds­fall. Lag (2009:988).

2 kap. Om arbets­skada

1 §   Med arbets­skada för­stås i denna lag skada till följd av olycks­fall eller annan skad­lig inver­kan i arbe­tet. En skada skall anses ha upp­kom­mit av sådan orsak, om över­vä­gande skäl talar för det.

Som arbets­skada anses inte en skada av psy­kisk eller psy­ko­so­ma­tisk natur som är en följd av en före­tags­ned­läg­gelse, bris­tande upp­skatt­ning av den för­säk­ra­des arbetsin­sat­ser, van­triv­sel med arbets­upp­gif­ter eller arbets­kam­ra­ter eller där­med jäm­för­liga för­hål­lan­den.

Olycks­fall vid färd till eller från arbets­stäl­let räk­nas som olycks­fall i arbe­tet, om fär­den för­an­led­des av och stod i nära sam­band med arbe­tet.

Har skada som beror på annat än olycks­fall fram­kal­lats av smitta, anses den som arbets­skada i den mån rege­ringen före­skri­ver det. Lag (2002:222).

2 §   Har upp­hävts genom lag (2002:222).

3 §   Med skada avses i denna lag per­son­skada och skada på pro­tes eller annan lik­nande anord­ning som använ­des för avsett ända­mål när ska­dan inträf­fade.

4 §   Skada till följd av annat än olycks­fall anses ha inträf­fat den dag då ska­dan visade sig.

3 kap. Ersätt­ning vid sjuk­dom

1 §   Den för­säk­rade har vid arbets­skada rätt till samma för­må­ner från sjuk­för­säk­ringen enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring som han eller hon har rätt till vid annan sjuk­dom.
Lag (1999:809).

2 §   Är någon som avses i 1 § inte berät­ti­gad till sjuk­pen­ning från sjuk­för­säk­ringen eller omfat­tas inte den ska­dade i övrigt av sjuk­för­säk­ringen enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring, har han vid arbets­skada rätt till för­må­ner från arbets­ska­de­för­säk­ringen i enlig­het med vad som skulle ha utgått om 2, 3 och 22 kap. lagen om all­män för­säk­ring hade varit tillämp­liga på honom. Sjuk­pen­ning utgår dock inte till arbets­ta­gare som enligt 3 kap. 16 § första styc­ket lagen om all­män för­säk­ring har undan­ta­gits från rätt till sjuk­pen­ning vid sjuk­dom. Lag (1999:809).

2 a §   För en för­säk­rad som avses i 3 kap. 15 § soci­al­för­säk­rings­la­gen (1999:799) eller som i annat fall genom­går yrkes­ut­bild­ning när ska­dan inträf­far utges sjuk­pen­ning från arbets­ska­de­för­säk­ringen vid sjuk­dom som efter en tid av 180 dagar efter det att ska­dan inträf­fade sät­ter ned den för­säk­ra­des för­måga att skaffa sig inkomst genom arbete med minst en fjär­de­del.

Sjuk­pen­ning enligt denna para­graf utges på grund­val av den för­säk­ra­des liv­rän­te­un­der­lag som anges i 4 kap. 9-11 §§ och beräk­nas enligt 3 kap. och 22 kap. lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring.

Sjuk­pen­ningen utges dock endast i den mån ersätt­ningen över­sti­ger den sjuk­pen­ning den för­säk­rade är berät­ti­gad till enligt 1 eller 2 §. Lag (2006:1538).

3 §   I den mån ersätt­ning inte utges enligt 1 eller 2 § ersät­ter arbets­ska­de­för­säk­ringen nöd­vän­diga kost­na­der för
   1. sjuk­vård utom riket,
   2. tand­vård,
   3. sär­skilda hjälp­me­del. Lag (1993:357).

4 §   En för­säk­rad som bevil­jas ersätt­ning för inkomst­för­lust till följd av arbets­skada skall även ha rätt till sär­skild arbets­ska­de­er­sätt­ning som kom­pen­sa­tion för inkomst­för­lust som avser två sjuk­da­gar. Den sär­skilda arbets­ska­de­er­sätt­ningen beräk­nas för dag med 80 pro­cent av det liv­rän­te­un­der­lag som gäl­ler vid tiden för beslu­tet, delat med 365.

Om den för­säk­rade kan visa att han eller hon har haft fler än två sjuk­da­gar med inkomst­för­lust under sjuk­doms­pe­ri­o­der till följd av arbets­ska­dan har han eller hon rätt till sär­skild arbets­ska­de­er­sätt­ning för varje sådan dag utö­ver de två första med 80 pro­cent av den fak­tiska inkomst­för­lus­ten, dock högst med 80 pro­cent av det i första styc­ket angivna liv­rän­te­un­der­la­get, delat med 365.

Den sär­skilda arbets­ska­de­er­sätt­ningen avrun­das för dag till när­maste hela kron­tal. Lag (2006:1538).

5 §   Har upp­hävts genom lag (1993:357).

6 §   Har upp­hävts genom lag (1993:357).

7 §   Med­för en arbets­skada som har för­an­lett liv­ränta enligt 4 kap. på nytt sjuk­dom, har den för­säk­rade rätt till sjuk­pen­ning enligt 1--2 a §§, om sjuk­do­men sät­ter ned hans kvar­stå­ende för­måga att skaffa sig inkomst genom arbete. Lag (1993:357).

8 §   har upp­hävts genom lag (1993:357).

9 §   Ersätt­ning för tand­vård enligt 3 § läm­nas under för­ut­sätt­ning att tand­vår­den ges av en vård­gi­vare vars vård kan berät­tiga till ersätt­ning enligt lagen (2008:145) om stat­ligt tand­vårds­stöd. Lag (2008:147).

10 §   I kost­nad för vård m.m. enligt 3 § räk­nas in nöd­vän­diga utgif­ter för resor.

Är den ska­dade inte sjuk­för­säk­rad enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring har han rätt till ersätt­ning från arbets­ska­de­för­säk­ringen för rese­kost­na­der i sam­band med kon­va­le­scen­t­vård i enlig­het med vad som skulle ha utgetts om den lagen hade varit tillämp­lig på honom.
Lag (1995:1487).

4 kap. Ersätt­ning vid bestå­ende ned­sätt­ning av arbets­för­må­gan

All­männa grun­der för ersätt­ning

1 §   En för­säk­rad som till följd av arbets­skada har fått sin för­måga att skaffa sig inkomst genom arbete ned­satt med minst en fem­ton­del har, om ned­sätt­ningen är var­ak­tig eller kan antas bestå under minst ett år, rätt till ersätt­ning i form av liv­ränta för den inkomst­för­lust som upp­kom­mer. Liv­ränta utges dock inte, om för­lus­ten för år räk­nat under­sti­ger en fjär­de­del av det pris­bas­belopp som fast­ställts för det år då liv­rän­tan skall börja utges.

Har för­säk­rad genom arbets­skada fått sin arbets­för­måga ned­satt med mindre än en fem­ton­del och drab­bas han senare av ytter­li­gare arbets­skada, skall liv­ränta bestäm­mas på grund­val av båda ska­dorna. Lag (2002:222).

2 §   Liv­ränta beräk­nas på den för­säk­ra­des liv­rän­te­un­der­lag enligt 5-11 §§ och utgår med så stor andel av detta som mot­sva­rar gra­den av ned­sätt­ning av hans för­måga att skaffa sig inkomst genom arbete.

3 §   Den för­säk­ra­des för­måga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedö­mas med beak­tande av vad som rim­li­gen kan begä­ras av honom eller henne med hän­syn till arbets­ska­dan, hans eller hen­nes utbild­ning och tidi­gare verk­sam­het samt ålder, bosätt­nings­för­hål­lan­den och andra sådana omstän­dig­he­ter.

I fråga om en äldre för­säk­rad skall hän­syn främst tas till hans eller hen­nes för­måga och möj­lig­het att skaffa sig fort­satt inkomst genom sådant arbete som han eller hon har utfört tidi­gare eller genom annat lämp­ligt arbete som är till­gäng­ligt för honom eller henne.

För­säk­rings­kas­san skall i sam­band med beslut om liv­ränta också bedöma om för­nyad utred­ning av för­må­gan att skaffa inkomst genom arbete skall göras efter viss tid. Lag (2002:222).

4 §   Liv­ränta utges längst till den månad under vil­ken den för­säk­rade fyl­ler 65 år, om inte annat anges i andra styc­ket.

Liv­ränta utges längst till den månad under vil­ken den för­säk­rade fyl­ler 67 år, om ska­dan inträf­far den månad då den för­säk­rade fyl­ler 65 år eller senare. En för­ut­sätt­ning för rätt till sådan liv­ränta är att den för­säk­rade är sjuk­pen­ning­för­säk­rad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring. Lag (2001:299).

Liv­rän­te­un­der­lag

5 §   För den som är sjuk­pen­ning­för­säk­rad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring utgörs liv­rän­te­un­der­la­get av hans eller hen­nes sjuk­pen­ning­grun­dande inkomst enligt 3 kap. 2 § nämnda lag vid den tid­punkt från vil­ken liv­rän­tan första gången ska utges eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans eller hen­nes sjuk­pen­ning­grun­dande inkomst, om För­säk­rings­kas­san hade känt till samt­liga för­hål­lan­den.

Vid tillämp­ningen av första styc­ket gäl­ler föl­jande avvi­kel­ser från bestäm­mel­serna i 3 kap. 2 § lagen om all­män för­säk­ring.
Vid beräk­ningen ska också andra skat­te­plik­tiga för­må­ner än pengar beak­tas. Med inkomst av anställ­ning lik­ställs kost­nads­er­sätt­ning som inte enligt 8 kap. 19 eller 20 § skat­te­be­tal­nings­la­gen (1997:483) undan­tas vid beräk­ning av skat­te­av­drag. Semester­lön och semeste­rer­sätt­ning ska med­räk­nas utan den begräns­ning som anges i 3 kap. 2 § tredje styc­ket lagen om all­män för­säk­ring. Inkomst i form av skat­te­plik­tiga för­må­ner ska vär­de­ras på det sätt som är före­skri­vet för beräk­ning av pen­sions­grun­dande inkomst enligt lagen (1998:674) om inkomst­grun­dad ålderspen­sion. Inkomst av sådant för­värvs­ar­bete som avses i 16 a kap. 2 § lagen om all­män för­säk­ring ska med­räk­nas.

Vid beräk­ning av liv­rän­te­un­der­la­get får även beak­tas ett löne­av­tal som har träf­fats efter den tid­punkt från vil­ken liv­rän­tan första gången ska utges om avta­let omfat­tar denna tid­punkt. Lag (2008:862).

6 §   För den som inte är sjuk­pen­ning­för­säk­rad enligt 3 kap.
lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring men lik­väl har inkomst av för­värvs­ar­bete utgörs liv­rän­te­un­der­la­get av den inkomst som med tillämp­ning av 5 §, vid den tid­punkt från vil­ken liv­rän­tan första gången skall utges, skulle ha beräk­nats för honom om han hade varit sjuk­pen­ning­för­säk­rad. Lag (2005:335).

6 a §   Om det redan vid den tid­punkt från vil­ken liv­rän­tan första gången skall utges är san­no­likt att liv­rän­te­un­der­la­get skulle bli väsent­li­gen högre eller lägre vid en senare tid­punkt får ett nytt liv­rän­te­un­der­lag fast­stäl­las och läg­gas till grund för beräk­ning av liv­ränta vid ett sådant senare till­fälle.
Lag (2005:335).

7 §   Skall liv­ränta börja utgå sedan avse­värd tid har för­flu­tit efter det att den för­säk­rade var utsatt för skad­lig inver­kan i arbe­tet, får som liv­rän­te­un­der­lag bru­kas annan högre inkomst av för­värvs­ar­bete än den som anges i 5 eller 6 §, om sär­skilda skäl talar för det.

7 a §   Om en liv­ränta skall beräk­nas på nytt efter det år den första gången skall utges eller om den skall omprö­vas enligt 12 § skall det liv­rän­te­un­der­lag som anges i 5-7 §§ räk­nas om med led­ning av det sär­skilda tal som anges i 6 kap. 2 § för varje år efter det år liv­rän­tan första gången skall utges.
Lag (2005:335).

8 §   I liv­rän­te­un­der­la­get skall inräk­nas del­pen­sion enligt lagen (1979:84) om del­pen­sions­för­säk­ring, om pen­sio­nen utgick vid den tid­punkt från vil­ken liv­rän­tan skall utges och upp­hör när liv­rän­tan bör­jar utges.
Lag (1983:192).

9 §   Hade den för­säk­rade ej fyllt 25 år när ska­dan inträf­fade, skall liv­rän­te­un­der­la­get för tiden efter det han uppnår den åldern utgö­ras av den inkomst som han med hän­syn till sin sys­sel­sätt­ning då ska­dan inträf­fade san­no­likt skulle ha haft vid 25 års ålder, om ska­dan ej hade inträf­fat.

Första styc­ket har mot­sva­rande tillämp­ning på för­säk­rad som när ska­dan inträf­fade ej hade fyllt 21 år beträf­fande liv­rän­te­un­der­la­get för tiden mel­lan 21 och 25 års ålder samt på för­säk­rad som när ska­dan inträf­fade ej hade fyllt 18 år beträf­fande liv­rän­te­un­der­la­get för tiden mel­lan 18 och 21 års ålder.

10 §   För en för­säk­rad som avses i 3 kap. 15 § soci­al­för­säk­rings­la­gen (1999:799) eller som i annat fall genom­gick yrkes­ut­bild­ning när ska­dan inträf­fade utgörs liv­rän­te­un­der­la­get för beräk­nad utbild­nings­tid lägst av den inkomst som han eller hon san­no­likt skulle ha fått, om han eller hon när ska­dan inträf­fade hade avbru­tit utbild­ningen och bör­jat för­värvs­ar­beta. Liv­rän­te­un­der­la­get för tid efter utbild­nings­ti­dens slut utgörs lägst av den inkomst av för­värvs­ar­bete som den för­säk­rade då san­no­likt skulle ha fått, om ska­dan inte hade inträf­fat.

Liv­rän­te­un­der­lag enligt första styc­ket får inte beräk­nas till lägre belopp än vad som mot­sva­rar

två gånger pris­bas­belop­pet för tid före 21 års ålder,
två och en halv gånger pris­bas­belop­pet för tid mel­lan 21 och 25 års ålder,
tre gånger pris­bas­belop­pet för tid från och med 25 års ålder.
Lag (2002:222).

11 §   Vid beräk­ning av liv­rän­te­un­der­lag bort­ses från belopp som över­sti­ger sju och en halv gånger det pris­bas­belopp som fast­ställts för det år då liv­rän­tan skall börja utges.
Lag (2002:222).

Ompröv­ning av liv­ränta

12 §   Ett beslut om liv­ränta skall omprö­vas, om änd­ring av bety­delse har skett i de för­hål­lan­den som var avgö­rande för beslu­tet eller om den för­säk­ra­des möj­lig­het att bereda sig inkomst genom arbete väsent­li­gen har för­bätt­rats. Liv­ränta för för­flu­ten tid får dock inte mins­kas eller dras in.

Ett beslut om vilan­de­för­kla­ring av sju­ker­sätt­ning eller akti­vi­tet­s­er­sätt­ning enligt 16 kap. lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring skall också omfatta sådan liv­ränta som enligt 6 kap. 1 § första eller andra styc­ket denna lag sam­ord­nats med ersätt­ningen.

För den tid under vil­ken en sådan vilan­de­för­kla­ring gäl­ler skall beslu­tas om liv­ränta beräk­nad uti­från dels det liv­rän­te­un­der­lag som legat till grund för bestäm­mande av liv­rän­tan före vilan­de­för­kla­ringen, dels de inkomst­för­hål­lan­den som råder under tiden med vilan­de­för­kla­ring.
Lag (2005:335).

13 §   Utan hin­der av bestäm­mel­serna i 12 § första styc­ket ska föl­jande gälla.

Ett beslut om sju­ker­sätt­ning enligt 16 a kap. lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring ska också omfatta sådan liv­ränta som enligt 6 kap. 1 § är sam­ord­nad med sju­ker­sätt­ningen. Där­vid ska vad som där sägs om sju­ker­sätt­ning även avse liv­ränta.
Lag (2008:862).

5 kap. Ersätt­ning vid döds­fall

Begrav­nings­hjälp

1 §   Har för­säk­rad avli­dit till följd av arbets­skada, utgår begrav­nings­hjälp med belopp som mot­sva­rar 30 pro­cent av bas­belop­pet vid tiden för döds­fal­let.

Liv­rän­tor till efter­le­vande

2 §   Om en för­säk­rad har avli­dit till följd av arbets­skada, har hans efter­le­vande rätt till liv­ränta enligt detta kapi­tel.

Liv­ränta utges i form av barn­liv­ränta till den för­säk­ra­des efter­le­vande barn och i form av omställ­nings­liv­ränta till den för­säk­ra­des efter­le­vande make.

Med efter­le­vande make lik­ställs i fråga om rätt till omställ­nings­liv­ränta den som, utan att vara gift, sta­dig­va­rande sam­man­bodde med en icke gift för­säk­rad vid den­nes död och som tidi­gare har varit gift med eller har eller har haft eller då vän­tade barn med den för­säk­rade. Lag (2000:465).

3 §   Upp­bar den för­säk­rade liv­ränta enligt 4 kap. med anled­ning av för­lust av arbets­för­må­gan till följd av ska­dan, grun­das liv­ränta efter honom på hans egen liv­ränta. Liv­ränta efter annan för­säk­rad grun­das på vad som enligt 4 kap. skulle ha utgjort liv­ränta till honom vid för­lust av arbets­för­må­gan, om sådan liv­ränta skulle ha bör­jat utgå vid tiden för döds­fal­let.

Till grund för beräk­ningen av liv­ränta till efter­le­vande läggs även pen­sion, liv­ränta eller annan ersätt­ning som utgick till den för­säk­rade med anled­ning av tidi­gare arbets­skada, i den mån det är skä­ligt.

Liv­ränta till efter­le­vande får inte grun­das på högre belopp än som mot­sva­rar sju och en halv gånger bas­belop­pet vid den för­säk­ra­des död. Lag (1988:882).

3 a §   Innan Pen­sions­myn­dig­he­ten fat­tar beslut om ersätt­ning vid döds­fall ska För­säk­rings­kas­sans bedöm­ning om döds­fal­let har inträf­fat till följd av arbets­skada inhäm­tas.
Pen­sions­myn­dig­he­ten ska också inhämta För­säk­rings­kas­sans beräk­ning av det ersätt­nings­un­der­lag som anges i 3 §.
Lag (2009:988).

Barn

4 §   Barn till en avli­den för­säk­rad har rätt till liv­ränta för tid till och med den månad då bar­net fyl­ler 18 år eller, under de för­ut­sätt­ningar som anges i 2 kap. 2 § andra-​fjärde styc­kena lagen (2000:461) om efter­le­van­de­pen­sion och efter­le­van­de­stöd till barn, längst till och med juni månad det år då bar­net fyl­ler 20 år.

Bestäm­mel­serna i 2 kap. 1 § andra styc­ket lagen om efter­le­van­de­pen­sion och efter­le­van­de­stöd till barn tilläm­pas även i fråga om rätt till liv­ränta enligt denna para­graf.
Lag (2000:465).

5 §   Liv­ränta till ett efter­le­vande barn utges med belopp som för år räk­nat mot­sva­rar 40 pro­cent av det ersätt­nings­un­der­lag som anges i 3 §. Är flera barn berät­ti­gade till liv­ränta efter den för­säk­rade, ökas det nämnda procent-​ talet med 20 för varje barn utö­ver det första och för­de­las det sam­man­lagda liv­rän­te­be­lop­pet lika mel­lan bar­nen. Lag (1988:882).

Efter­le­vande make

6 §   Rätt till omställ­nings­liv­ränta har efter­le­vande make under de när­mare för­ut­sätt­ningar och för den tid som anges i fråga om omställ­ningspen­sion i 4 kap. 1-4 §§ lagen (2000:461) om efter­le­van­de­pen­sion och efter­le­van­de­stöd till barn.
Lag (2000:465).

7 §   Har upp­hävts genom lag (2000:465).

8 §   Omställ­nings­liv­ränta utges med belopp som, när den för­säk­rade även efter­läm­nar barn som har rätt till liv­ränta efter honom enligt denna lag, för år räk­nat mot­sva­rar 20 och i annat fall 45 pro­cent av det ersätt­nings­un­der­lag som anges i 3 §.
Lag (2000:465).

9 §   Har upp­hävts genom lag (2000:465).

Gemen­samma bestäm­mel­ser

10 §   Om en för­säk­rad har bli­vit borta under resa eller i annat sam­man­hang och det kan antas att han har avli­dit till följd av arbets­skada, har hans efter-​ levande rätt till liv­ränta. Som vill­kor för utbe­tal­ning av liv­ränta får dock krä­vas för­kla­ring på heder och sam­vete av efter­le­vande att denne sak­nar varje under­rät­telse om den för­säk­rade. I fråga om omyn­dig får sådan för­kla­ring krä­vas från för­myn­da­ren. För­kla­ring kan också infordras av en god man eller för­val­tare som har för­ord­nats enligt för­äld­ra­bal­ken.

Visar det sig seder­mera att den för­säk­rade är vid liv eller att han har avli­dit av någon annan orsak än arbets­skada, upp­hör rät­ten till liv­ränta.
Lag (1988:882).

11 §   Över­sti­ger liv­rän­torna till de efter­le­vande efter en för­säk­rad sam­man­tagna det ersätt­nings­un­der­lag som anges i 3 §, sätts liv­rän­torna ned pro­por­tio­nellt så att de till­sam­mans mot­sva­rar detta under­lag.

Bestäm­mel­serna i 7 kap. 2 § tredje styc­ket, 3 och 5 §§ lagen (2000:461) om efter­le­van­de­pen­sion och efter­le­van­de­stöd till barn tilläm­pas även i fråga om liv­ränta enligt detta kapi­tel.
Lag (2002:223).

12 §   Har upp­hävts genom lag (1988:882).

13 §   Har upp­hävts genom lag (1988:882).

14 §   Har upp­hävts genom lag (1988:882).

6 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser om ersätt­ning

1 §   Är någon som har rätt till liv­ränta enligt 4 eller 5 kap.
sam­ti­digt berät­ti­gad till sju­ker­sätt­ning eller akti­vi­tet­s­er­sätt­ning enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring eller efter­le­van­de­pen­sion enligt lagen (2000:461) om efter­le­van­de­pen­sion och efter­le­van­de­stöd till barn med anled­ning av den inkomst­för­lust som har för­an­lett liv­rän­tan, utges liv­rän­tan endast i den mån den över­sti­ger sju­ker­sätt­ningen, akti­vi­tet­s­er­sätt­ningen eller pen­sio­nen.

Om den för­säk­rade upp­bär liv­ränta och vid en senare tid­punkt blir berät­ti­gad till sju­ker­sätt­ning eller akti­vi­tet­s­er­sätt­ning för en sjuk­dom som inte är arbets­re­la­te­rad skall sam­ord­ningen enligt första styc­ket göras på föl­jande sätt. Liv­rän­tan skall mins­kas med den andel av ersätt­ningen som sva­rar mot den andel som ned­sätt­ningen av för­må­gan att skaffa sig inkomst av arbete till följd av ska­dan utgjorde av hel sådan för­måga när liv­rän­tan bestäm­des.

Har del­pen­sion utgått till någon som tiller­känns liv­ränta enligt 4 kap. och avser liv­rän­tan samma inkomst­för­lust som del­pen­sio­nen, får liv­ränta för för­flu­ten tid utges endast i den mån den över­sti­ger den del­pen­sion som utgått för samma tid.

Första styc­ket gäl­ler även i fråga om pen­sion som enligt utländskt system för social trygg­het utgår med anled­ning av arbets­ska­dan.

Om bestäm­mel­serna om beräk­ning av pen­sions­po­äng vid under­lå­ten eller bris­tande avgifts­be­tal­ning i 11 kap. 6 § första styc­ket lagen om all­män för­säk­ring, i detta lag­rums lydelse före den 1 janu­ari 1999, eller 4 kap. 8 § andra styc­ket lagen (1998:674) om inkomst­grun­dad ålderspen­sion har tilläm­pats för år efter det då arbets­ska­dan har inträf­fat, skall vid tillämp­ning av denna para­graf hän­syn tas till den tilläggs­pen­sion som skulle ha utgi­vits om full avgift hade erlagts. Lag (2002:225).

2 §   En fast­ställd liv­ränta skall för varje år räk­nas om med led­ning av ett sär­skilt tal. Detta tal skall visa den årliga pro­cen­tu­ella för­änd­ringen av halva den reala inkomst­för­änd­ring som beräk­nats för inkomstin­dex enligt 1 kap. 5 § andra styc­ket lagen (1998:674) om inkomst­grun­dad ålderspen­sion med tillägg för den pro­cen­tu­ella för­änd­ringen i det all­männa prislä­get i juni månad två år före det år liv­rän­tan omräk­nas och det all­männa prislä­get i juni månad året när­mast före det året.

Liv­rän­tan får högst omräk­nas till ett belopp som utgör samma andel av sju och en halv gånger det för året fast­ställda pris­bas­belop­pet som den andel av liv­rän­te­un­der­la­get som sva­rar mot ned­sätt­ningen av för­må­gan att skaffa sig inkomst genom arbete enligt 4 kap. 2 §. Lag (2002:222).

3 §   Är arbets­gi­vare för­fatt­nings­en­ligt skyl­dig att utge ersätt­ning vid arbets­skada, har han rätt att enligt när­mare före­skrif­ter som rege­ringen med­de­lar erhålla sådan ersätt­ning från arbets­ska­de­för­säk­ringen som för mot­sva­rande ända­mål till­kom­mer den för­säk­rade eller den­nes efter­le­vande, i den mån ersätt­ningen ej över­sti­ger vad arbets­gi­va­ren har utgi­vit.

4 §   En för­säk­rad som på anmo­dan av För­säk­rings­kas­san eller med dess sam­tycke avhål­ler sig från arbe­tet i syfte att före­bygga att en arbets­skada upp­står, åter­upp­står eller för­vär­ras, har rätt att under tiden få skä­lig ersätt­ning från arbets­ska­de­för­säk­ringen, mot­sva­rande högst hel sjuk­pen­ning enligt bestäm­mel­serna i 3 kap. 1-2 a §§. Lag (2004:783).

5 §   Under tid då den för­säk­rade är före­mål för sådan behand­ling eller reha­bi­li­te­ring som avses i 3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 § lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring skall hans för­måga att skaffa sig inkomst genom arbete anses ned­satt även i den mån åtgär­den hind­rar honom att för­värvs­ar­beta. Lag (1991:1979).

6 §   Ansö­kan om ersätt­ning enligt denna lag skall göras inom sex år,
beträf­fande sjuk­pen­ning och liv­ränta från den dag ersätt­ningen avser,
beträf­fande begrav­nings­hjälp från dagen för döds­fal­let,
beträf­fande annan ersätt­ning från den dag då den för­säk­rade har erlagt det belopp för vil­ket ersätt­ning begä­res.

Om detta för­sum­mas, är rät­ten till ersätt­ning för­lo­rad.

7 §   Bestäm­mel­serna i 3 kap. 17 §, 16 kap. 8 § och 20 kap. 3--7 §§ lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring samt 4 kap. 13 § och 7 kap. 7 § lagen (2000:461) om efter­le­van­de­pen­sion och efter­le­van­de­stöd till barn om för­må­ner som sam­man­träf­far, indrag­ning och ned­sätt­ning av ersätt­ning i vissa fall, anmäl­nings­skyl­dig­het, åter­be­tal­nings­skyl­dig­het, pre­skrip­tion, utmät­nings­för­bud och rätt till ska­de­stånd har mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om ersätt­ning från arbets­ska­de­för­säk­ringen.

Vad som sägs i 17 kap. 1 § lagen om all­män för­säk­ring tilläm­pas även i fråga om ersätt­ning från arbets­ska­de­för­säk­ringen. Lag (2002:223).

8 §   Sådan liv­ränta som avses i 4 kap. skall inte utges för tid efter det att den för­säk­rade sex­tio dagar i följd varit fri­hets­be­rö­vad på grund av att han eller hon är
   - häk­tad
   - inta­gen i anstalt eller
   - inta­gen i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga för verk­stäl­lig­het av slu­ten ung­doms­vård. Liv­rän­tan skall åter utges för tid från och med den tret­tionde dagen före fri­giv­ningen. För tid under vil­ken den för­säk­rade vis­tas utan­för anstalt enligt 56 § lagen (1974:203) om kri­mi­nal­vård i anstalt tilläm­pas i stäl­let bestäm­mel­serna i 9 §.

Utan hin­der av första styc­ket utges liv­ränta för tid under vil­ken den för­säk­rade vis­tas utan­för anstalt enligt 58 § lagen om kri­mi­nal­vård i anstalt.

Skall liv­ränta inte beta­las ut för del av en kalen­der­må­nad, beräk­nas för­må­nen för varje dag till en tret­tion­del av månads­be­lop­pet och avrun­das till när­maste högre kron­tal.

För­säk­rings­kas­san får medge en nära anhö­rig, som för sitt uppe­hälle är bero­ende av den för­säk­rade, rätt att helt eller del­vis upp­bära liv­ränta som enligt första styc­ket annars inte skall utges. Lag (2006:1488).

9 §   För varje dag som en för­säk­rad, som upp­bär liv­ränta enligt 4 kap., på grund av skydds­till­syn med sär­skild behand­lings­plan vis­tas i ett sådant famil­je­hem eller hem för vård eller boende som avses i soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) skall han eller hon betala för sitt uppe­hälle för den tid under vil­ken sta­ten bekos­tar vis­tel­sen. Betal­ning skall ske genom att För­säk­rings­kas­san, efter skat­te­av­drag enligt skat­te­be­tal­nings­la­gen (1997:483), gör avdrag från liv­rän­tan när denna beta­las ut. Om den för­säk­rade sam­ti­digt med liv­rän­tan upp­bär sju­ker­sätt­ning eller akti­vi­tet­s­er­sätt­ning enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring, pen­sions­för­må­ner enligt 4 eller 6 kap. lagen (2000:461) om efter­le­van­de­pen­sion och efter­le­van­de­stöd till barn, ålderspen­sion enligt lagen (1998:674) om inkomst­grun­dad ålderspen­sion eller lagen (1998:702) om garan­ti­pen­sion eller äldre­för­sörj­nings­stöd enligt lagen (2001:853) om äldre­för­sörj­nings­stöd, skall endast ett avdrag göras från de sam­man­tagna för­må­nerna.

Avdra­get upp­går till 80 kr för dag. Det får dock utgöra högst en tred­je­del av för­må­ner­nas månads­be­lopp efter skat­te­av­drag delat med 30. Där­vid skall det belopp var­med minsk­ning sker avrun­das till när­maste lägre kron­tal. Lag (2004:783).

7 kap. För­säk­ring­ens finan­sie­ring

1 §   Om avgif­ter för finan­sie­ring av arbets­ska­de­för­säk­ringen före­skrivs i soci­al­av­giftsla­gen (2000:980). Lag (2000:984).

2 §   Har upp­hävts genom lag (2000:984).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1981:693).

4 §   Har upp­hävts genom lag (1981:693).

8 kap. Övriga bestäm­mel­ser

Anmä­lan om arbets­skada

1 §   Under­rät­telse om arbets­skada skall beträf­fande arbets­ta­gare ome­del­bart läm­nas till den arbets­gi­vare hos vil­ken arbets­ta­ga­ren var anställd när ska­dan inträf­fade. Har skada till följd av annat än olycks­fall visat sig först efter det den för­säk­rade har upp­hört att vara utsatt för inver­kan som har orsa­kat ska­dan, skall under­rät­telse läm­nas till den arbets­gi­vare hos vil­ken den för­säk­rade senast var utsatt för sådan inver­kan. Finns någon som på arbets­gi­va­rens väg­nar före­står arbe­tet, får under­rät­tel­sen i stäl­let läm­nas till denne. Beträf­fande för­säk­rad som avses i 3 kap. 15 § soci­al­för­säk­rings­la­gen (1999:799) skall vad i detta kapi­tel sägs om arbets­gi­vare gälla rek­tor eller annan som före­står utbild­ningen.

Arbets­gi­vare eller arbets­fö­re­stån­dare som genom under­rät­telse enligt första styc­ket eller på annat sätt har fått kän­ne­dom om inträf­fad arbets­skada är skyl­dig att ome­del­bart anmäla ska­dan till För­säk­rings­kas­san. Annan för­säk­rad än arbets­ta­gare skall själv anmäla arbets­skada till För­säk­rings­kas­san. Har han avli­dit till följd av ska­dan, skall anmä­lan göras av den som har rätt att före­träda döds­boet.

Anmä­lan enligt andra styc­ket skall göras enligt före­skrif­ter som med­de­las av rege­ringen. Nöd­vän­diga utgif­ter för läkarut­lå­tan­den ersätts i enlig­het med vad rege­ringen före­skri­ver. Lag (2004:783).

2 §   Ansö­kan om ersätt­ning enligt denna lag ska göras skrift­li­gen hos För­säk­rings­kas­san. Ansö­kan om ersätt­ning vid döds­fall ska dock göras skrift­li­gen hos Pen­sions­myn­dig­he­ten.

Om en ansö­kan, anmä­lan eller lik­nande, som enligt denna lag ska göras hos För­säk­rings­kas­san, i stäl­let har kom­mit in till Pen­sions­myn­dig­he­ten ska den anses ha kom­mit in till För­säk­rings­kas­san samma dag. Det­samma ska gälla om ansö­kan, anmä­lan eller lik­nande ska göras hos Pen­sions­myn­dig­he­ten och den i stäl­let har kom­mit in till För­säk­rings­kas­san.
Lag (2009:988).

Bestäm­mande och utbe­tal­ning av ersätt­ning

3 §   För­säk­rings­kas­san eller Pen­sions­myn­dig­he­ten ska så snart det kan ske bestämma den ersätt­ning som ska beta­las ut.

Frå­gan om den för­säk­rade har ådra­git sig en arbets­skada ska endast prö­vas i den mån det behövs för att bestämma ersätt­ning enligt denna lag eller sjuk­pen­ning enligt 3 kap. 4 § första styc­ket 3 eller 10 a § första styc­ket 3 lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring. Bestäm­mel­sen i 20 kap. 2 a § nämnda lag om för­ord­nande till dess slut­ligt beslut kan fat­tas gäl­ler även i fråga om ersätt­ning från arbets­ska­de­för­säk­ringen.

Beslut som med­de­las enligt denna lag ska gälla ome­del­bart, om inte annat före­skrivs i beslu­tet eller bestäms av den myn­dig­het som har att pröva beslu­tet. Lag (2009:988).

4 §   Har upp­hävts genom lag (2007:1001).

5 §   Ersätt­ning beta­las ut i den ord­ning som rege­ringen före­skri­ver. Lag (2004:480).

Upp­gifts­skyl­dig­het m. m.

6 §   Den som har rätt till ersätt­ning från arbets­ska­de­för­säk­ringen är skyl­dig att enligt före­skrif­ter som med­de­las av rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer lämna de upp­gif­ter som är av bety­delse för tillämp­ningen av denna lag. Är den för­måns­be­rät­ti­gade omyn­dig eller har god man eller för- val­tare enligt för­äld­ra­bal­ken för­ord­nats för honom, skall upp­gif­terna läm­nas av för­myn­da­ren eller, om det kan anses följa av upp­dra­get, av gode man­nen eller för­val­ta­ren. Lag (1988:1270).

7 §   Myn­dig­het, arbets­gi­vare och upp­drags­gi­vare är skyl­diga att på begä­ran lämna dom­stol, För­säk­rings­kas­san eller Pen­sions­myn­dig­he­ten upp­gift om namn­gi­ven per­son rörande för­hål­lande som är av bety­delse för tillämp­ningen av denna lag. Arbets­gi­vare och upp­drags­gi­vare är även skyl­diga att lämna sådan upp­gift om arbe­tet och arbets­för­hål­lan­dena som behövs för att bestämma ersätt­nings­be­lopp. Lag (2009:988).

8 §   Dom­stol och För­säk­rings­kas­san har, i den mån det behövs för att bestämma ersätt­ning enligt denna lag, rätt att hos myn­dig­het som har att utöva till­syn över arbets­gi­vares verk­sam­het begära under­sök­ning av arbets­för­hål­lan­den eller att, om sär­skilda skäl före­lig­ger eller det gäl­ler annan för­säk­rad än arbets­ta­gare, själva företa sådan under­sök­ning.
Lag (2004:783).

9 §   För­säk­rings­kas­san får i ärende angå­ende arbets­ska­de­för­säk­ring begära att tings­rätt hål­ler för­hör med vittne eller sak­kun­nig. Ingen är skyl­dig att inställa sig vid annan tings­rätt än den inom vars dom­krets han vis­tas. Om för­hö­ret skall i tillämp­liga delar gälla vad som före­skri­ves om bevisupp­tag­ning utom huvud­för­hand­ling. Ersätt­ning till den som har inställt sig för att höras utgår med skä­ligt belopp som rät­ten bestäm­mer och beta­las av För­säk­rings­kas­san.
Lag (2004:783).

10 §   Har upp­hävts genom lag (1980:237).

Ansvars­be­stäm­mel­ser

11 §   Den som under­lå­ter att full­göra anmäl­nings­skyl­dig­het enligt 1 § andra styc­ket första meningen dömes till böter. Till samma straff dömes arbets­gi­vare och upp­drags­gi­vare som under­lå­ter att full­göra upp­gifts­skyl­dig­het enligt 7 §.

Den som upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het läm­nar orik­tigt med­de­lande i upp­gift som skall läm­nas enligt denna lag dömes till böter, om ej gär­ningen är belagd med straff i brotts­bal­ken eller i bidrags­brottsla­gen (2007:612). Lag (2007:614).

Besvär m. m.

12 §   Bestäm­mel­serna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring om ompröv­ning, änd­ring och över­kla­gande av beslut har mot­sva­rande tillämp­ning i ärende enligt denna lag.
Lag (2009:988).

13 §   Har upp­hävts genom lag (2004:783).

14 §   Rege­ringen får träffa över­ens­kom­melse med främ­mande makt om utsträckt tillämp­ning av denna lag eller om undan­tag i vissa fall från lagens bestäm­mel­ser.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1976:380
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1977, då lagen (1954:243) om yrkes­ska­de­för­säk­ring skall upp­höra att gälla. I fråga om skada som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det gäl­ler fort­fa­rande äldre bestäm­mel­ser, dock med undan­tag av 13 § andra styc­ket nämnda lag såvitt avser avdrag på sjuk­pen­ning vid sjuk­hus­vård. Vid tillämp­ning av 26 § andra styc­ket i den upp­hävda lagen skall med pen­sion enligt lagen om all­män för­säk­ring lik­stäl­las pen­sion enligt lagen (1998:674) om inkomst­grun­dad ålderspen­sion eller lagen (1998:702) om garan­ti­pen­sion. Bestäm­mel­serna i 3 kap. 5 § första styc­ket andra meningen och 6 § andra styc­ket andra meningen lagen om arbets­ska­de­för­säk­ring i bestäm­mel­ser­nas lydelse före den 1 juli 1993 skall tilläm­pas på mot­sva­rande sätt i fråga om sjuk­pen­ning enligt lagen om yrkes­ska­de­för­säk­ring. Lag (2000:813).

1986:145
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1987.
   2. Bestäm­mel­sen i 8 kap. 4 § andra styc­ket i sin nya lydelse tilläm­pas dock först från och med den 1 janu­ari 1988.
   3. Har ett beslut med­de­lats av en pen­sions­de­le­ga­tion och begär den för­säk­rade att beslu­tet skall omprö­vas enligt 8 kap. 12 § jäm­fört med 20 kap. 10 § lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring skall ompröv­ningen ske i socialförsäkrings-​ nämnd, om ompröv­ningen inte har hun­nit slut­fö­ras före den 1 janu­ari 1987 eller om begä­ran om ompröv­ning görs där­ef­ter.
   4. I fråga om ompröv­ning av beslut av soci­al­för­säk­rings­nämnd som har med­de­lats före den 1 janu­ari 1988 gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

1987:225
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 decem­ber 1987.
   2. De nya före­skrif­terna i 5--5 c och 7 §§ tilläm­pas första gången på sjuk­doms­fall som inträf­far efter ikraft­trä­dan­det.

1988:882
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1990.
   2. I fall då rätt till liv­ränta till efter­le­vande grun­das på döds­fall till följd av en arbets­skada som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det gäl­ler fort- farande äldre bestäm­mel­ser om sådan liv­ränta i den mån inte något annat sägs nedan.
   3. De nya bestäm­mel­serna om liv­ränta till efter­le­vande barn i 5 kap. 4 § första styc­ket gäl­ler även i fall då rät­ten till liv­ränta grun­das på döds­fall till följd av en arbets­skada som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det. Om ett barn, som har fyllt 18 år vid ikraft­trä­dan­det, har rätt till liv­ränta enligt 5 kap.
vid utgången av år 1989 men inte upp­fyl­ler vill­ko­ren för rätt till sådan liv­ränta enligt 5 kap. 4 § första styc­ket i dess nya lydelse, skall dock i stäl­let för denna bestäm­melse tilläm­pas 5 kap. 9 § första styc­ket i dess äldre lydelse.

Vid döds­fall efter ikraft­trä­dan­det gäl­ler de nya bestäm­mel­serna i 5 kap. 4 § andra styc­ket om rätt till liv­ränta för ett utländskt barn som tagits emot här i lan­det i adop­tions­syfte även om arbets­ska­dan inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.
   4. Efter­läm­nar den avlidne änka eller med änka jäm­ställd kvinna som är berät­ti­gad till liv­ränta enligt äldre bestäm­mel­ser skall, även om den arbets­skada till följd av vil­ken den för­säk­rade avli­dit inträf­far efter ikraft­trä­dan­det, vid bestäm­man­det av liv­ränta till barn efter den för­säk­rade tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser i 5 kap. 10 § i stäl­let för 5 kap. 5 § i dess nya lydelse.
   5. I fråga om rätt till liv­ränta för efter­le­vande kvin­nor som är födda år 1944 eller tidi­gare gäl­ler fort­fa­rande äldre bestäm­mel­ser om liv­ränta i 5 kap. 2--8 och 12-​-14 §§ samt 6 kap. 1 § även om den arbets­skada till följd av vil­ken den för­säk­rade avli­dit inträf­far efter ikraft­trä­dan­det. I fråga om andra kvin­nor än de som avses i 5 kap. 8 § i dess äldre lydelse är dock en för­ut­sätt­ning för detta att kvin­nan vid utgången av år 1989 var gift med den man efter vil­ken liv­rän­tan skall utbe­ta­las eller då sam­man­bodde med honom under sådana för­hål­lan­den som avses i 5 kap. 6 § i dess äldre lydelse.
   6. I fall som avses i punk­terna 2 och 5 tilläm­pas bestäm­mel­serna i 10 kap. 4 § lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring i detta lag­rums lydelse vid utgången av år 1989.
   7. Är någon för samma månad berät­ti­gad såväl till liv­ränta såsom efter­le­vande enligt äldre bestäm­mel­ser som till omställ­nings­liv­ränta eller sär­skild efter-​ levan­de­liv­ränta, utges endast den sist­nämnda för­må­nen samt, om efterlevande-​ liv­rän­tan enligt äldre bestäm­mel­ser är större, sådan liv­ränta i den mån den över­sti­ger omställ­nings­liv­rän­tan eller den sär­skilda efter­le­van­de­liv­rän­tan.
   8. I fråga om liv­ränta till kvin­nor, som är födda år 1945 eller senare och som med stöd av punkt 6 i över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (1988:881) om änd­ring i lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring upp­bär änke­pen­sion enligt lagen om all­män för­säk­ring efter utgången av år 1989, gäl­ler fort­fa­rande 6 kap. 1 § i dess äldre lydelse, även om den arbets­skada till följd av vil­ken den för­säk­rade avli­dit inträf­far efter ikraft­trä­dan­det.
   9. Vid tillämp­ning av 6 kap. 1 § i dess äldre lydelse skall beträf­fande tilläggs­pen­sion i form av änke­pen­sion hän­syn tas till änke­pen­sio­nen före sådan sam­ord­ning som avses i punk­terna 8 och 9 i över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (1988:881) om änd­ring i lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring.
   10. Vid tillämp­ning av 6 kap. 1 § i dess äldre lydelse skall med folk­pen­sion i form av ålderspen­sion och tilläggs­pen­sion i form av änke­pen­sion lik­stäl­las garan­ti­pen­sion enligt lagen (1998:702) om garan­ti­pen­sion respek­tive änke­pen­sion enligt lagen (2000:461) om efter­le­van­de­pen­sion och efter­le­van­de­stöd till barn eller lagen (2000:462) om infö­rande av sist­nämnda lag.

Vid tillämp­ningen skall änke­liv­ränta till en kvinna som är född 1937 eller tidi­gare och som vid utgången av år 2002 hade rätt till sådan liv­ränta beta­las ut med lägst det belopp som hon hade rätt till i decem­ber 2002. Detta belopp skall ankny­tas till pris­bas­belop­pet för år 2002 och räk­nas om vid för­änd­ring av detta. Lag (2002:1071).

1988:1538

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989 och tilläm­pas på beslut angå­ende sjuk­pen­ning­be­räk­ning som med­de­las efter ikraft­trä­dan­det.

1989:220
   1. Denna lag trä­der i kraft, i fråga om 3 kap. 5 a § den 1 juni 1989 och beträf­fande 3 kap. 5 c § den 1 juli 1989.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om sjuk­doms­fall som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.

1990:158
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1990.
   2. Äldre före­skrif­ter i 3 kap. 5 § skall fort­fa­rande gälla i fråga om sjuk­pen­ning som avser tid före ikraft­trä­dan­det.

1990:163
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1990.
   2. Äldre före­skrif­ter i 3 kap. 4 § gäl­ler fort­fa­rande om kon­va­le­scen­t­vår­den har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det.
   3. Äldre före­skrif­ter i 3 kap. 8 § gäl­ler fort­fa­rande dels i fråga om sjuk- pen­ning som avser tid före ikraft­trä­dan­det, dels i fråga om sjuk­pen­ning som avser tid efter ikraft­trä­dan­det om kon­va­le­scen­t­vår­den bekostas av arbetsskade-​ för­säk­ringen på grund av över­gångs­be­stäm­mel­sen i 2.

1990:1468

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992. Har en kom­mun och en landstings-​ kom­mun med stöd av över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (1990:1402) om över- tagande av vissa sjuk­hem och andra vård­in­rätt­ningar kom­mit över­ens om att under år 1991 föra över en vård­in­rätt­ning till kom­mu­nen tilläm­pas den nya bestäm­mel­sen från och med den dag över­ta­gan­det skedde för dem som vis­tas vid vård­in­rätt­ningen.

1991:1642
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992.
   2. Äldre före­skrif­ter tilläm­pas fort­fa­rande i fråga om minsk­ning av eller avdrag på sjuk­pen­ning som avser tid före ikraft­trä­dan­det.

1991:1978
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992.
   2. Äldre före­skrif­ter i 3 kap. 1 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om skada som visat sig före ikraft­trä­dan­det.

1992:1698

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993. Äldre bestäm­mel­ser i 2 kap. 1 och 2 §§ gäl­ler för arbets­ska­dor som har inträf­fat före den dagen och som anmälts till all­män för­säk­rings­kassa senast den 30 juni 1993.

1992:1704

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1993. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om sjuk­pen­ning för tid före den dagen.

1993:331

Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 1993.

En för­säk­rad som fått sitt liv­rän­te­un­der­lag fast­ställt med tillämp­ning av de under tiden den 1 januari-​-den 31 maj 1993 gäl­lande bestäm­mel­serna har rätt att efter ansö­kan hos all­män för­säk­rings­kassa få sin liv­ränta omprö­vad enligt de nya bestäm­mel­serna.

1993:357

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1993.

Äldre före­skrif­ter skall fort­fa­rande tilläm­pas i fråga om ersätt­ning som avser tid före den dagen. Bestäm­mel­serna i 8 kap. 3 § andra styc­ket tilläm­pas inte på beslut som fat­tats före ikraft­trä­dan­det.

1995:900
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1995.
   2. Ersätt­ning till arbets­ta­gare som var anställd hos ett affärs­verk när arbets­skada inträf­fade debi­te­ras alltjämt ver­ket om ska­dan fast­ställts i laga­kraft­vun­net beslut före utgången av juni 1995.

1996:1064

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1997. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas fort­fa­rande i fråga om liv­ränta som bör­jat utges före ikraft­trä­dan­det.

1997:566

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1998. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas fort­fa­rande på liv­ränta som avser tid före ikraft­trä­dan­det.

1998:90

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1998. I fråga om ompröv­ning av beslut som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 8 kap. 4 § i sin äldre lydelse.

1998:678

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1999.
Arbets­ska­de­liv­ränta till en per­son som är född år 1937 eller tidi­gare och som vid utgången av år 2002 hade rätt till sådan liv­ränta skall beta­las ut med lägst det belopp som han eller hon vid tillämp­ning av äldre bestäm­mel­ser i 4 kap. 4 § hade rätt till i decem­ber 2002. Detta belopp skall ankny­tas till pris­bas­belop­pet för år 2002 och räk­nas om vid för­änd­ring av detta. Lag (2000:801).

1999:809
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2001.
   2. Äldre bestäm­mel­ser i 1 kap. tilläm­pas fort­fa­rande i fråga om ska­dor som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.

2000:465
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2003.
   2. I fall då efter­le­van­des rätt till liv­ränta grun­das på en arbets­skada som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det gäl­ler också, om annat inte sägs i punk­terna 3 och 4, fort­fa­rande äldre bestäm­mel­ser om sådan liv­ränta. Har döds­fal­let inträf­fat före utgången av år 2002 gäl­ler dock all­tid de äldre bestäm­mel­serna.
   3. De nya bestäm­mel­serna om omställ­nings­liv­ränta i 5 kap. 6 § gäl­ler även om arbets­ska­dan har inträf­fat under något av åren 1990-​2002 under för­ut­sätt­ning att den efter­le­vande till följd av döds­fal­let inte sam­ti­digt har rätt till änke­pen­sion enligt 6 kap. lagen (2000:461) om efter­le­van­de­pen­sion och efter­le­van­de­stöd till barn.
   4. Vid tillämp­ning av de nya bestäm­mel­serna i 6 kap. 1 § skall efter­le­van­de­liv­ränta till en efter­le­vande make, som vid utgången av år 2002 hade rätt till sådan liv­ränta, beta­las ut med lägst det belopp som den efter­le­vande vid tillämp­ning av de äldre bestäm­mel­serna i samma para­graf hade rätt till i decem­ber 2002. Detta belopp skall ankny­tas till pris­bas­belop­pet för år 2002 och räk­nas om vid för­änd­ring av detta. Skall liv­rän­tan omprö­vas av annan anled­ning skall dock de nya reg­lerna tilläm­pas. Om liv­rän­tan utges med stöd av över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (1988:882) om änd­ring i lagen (1976:380) om arbets­ska­de­för­säk­ring skall dock punk­ten 10 i nämnda över­gångs­be­stäm­mel­ser till­läm­pas. Lag (2002:1072).
   5. Äldre bestäm­mel­ser om för­tidspen­sion i 6 kap. 1 § tilläm­pas fort­fa­rande beträf­fande ersätt­ning som avser tid före ikraft­trä­dan­det. Lag (2001:496).
   6. Vid sam­ord­ning mel­lan sju­ker­sätt­ning, som enligt över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (2001:489) om änd­ring i lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring omvand­lats från för­tidspen­sion, och liv­ränta enligt denna lag skall utö­ver den liv­ränta som över­sti­ger sju­ker­sätt­ningen utges ett tillägg i form av en brut­to­för­höj­ning som sva­rar mot skill­na­den mel­lan den utbe­talda sju­ker­sätt­ningen i janu­ari 2003 och den för­tidspen­sion som skulle ha beta­lats ut för samma månad om äldre bestäm­mel­ser fort­fa­rande skulle ha varit gäl­lande.
Brut­to­för­höj­ningen anknyts till pris­bas­belop­pet och omräk­nas vid för­änd­ringar av detta. Om gra­den av sam­ord­ning av liv­rän­tan och sju­ker­sätt­ningen för­änd­ras efter omvand­lingen bort­fal­ler brut­to­för­höj­ningen. För brut­to­för­höj­ning skall i övrigt gälla vad som före­skrivs om garan­ti­er­sätt­ning i 9 kap. lagen om all­män för­säk­ring. Lag (2001:496).

2000:984

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2001. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om avgif­ter som hän­för sig till tid före ikraft­trä­dan­det.

2001:299
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 2001.
   2. Lagen tilläm­pas inte i fråga om ersätt­ning som avser tid före ikraft­trä­dan­det.

2001:495

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2003. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas fort­fa­rande beträf­fande ersätt­ning som avser tid före ikraft­trä­dan­det.

2002:222
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2002 i fråga om 2 kap. 1 och 2 §§, 3 kap. 2 a § samt 4 kap. 3 och 10 §§ och i övrigt den 1 janu­ari 2003.
   2. Äldre bestäm­mel­ser i 2 kap. 1 och 2 §§ skall fort­sätta att gälla för arbets­ska­dor som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.
   3. För den som är född år 1937 eller tidi­gare tilläm­pas 6 kap. 2 § i dess äldre lydelse utom såvitt avser sådan liv­ränta som avser skada som inträf­fat den månad då den för­säk­rade fyl­ler 65 år eller senare.

2002:301

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2003 och skall tilläm­pas beträf­fande liv­ränta som avser tid efter ikraft­trä­dan­det.

2004:783
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2005.
   2. Beträf­fande ompröv­ning eller över­kla­gande av beslut som har med­de­lats av en all­män för­säk­rings­kassa tilläm­pas före­skrif­terna i punkt 4 ikraftträdande-​ och över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (2004:781) om änd­ring i lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring. Vidare tilläm­pas före­skrif­ten i punkt 5 samma ikraftträdande-​ och över­gångs­be­stäm­mel­ser om avvis­nings­be­slut har med­de­lats av en all­män för­säk­rings­kassa.

2005:335
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2006.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för liv­rän­tor som har beslu­tats före ikraft­trä­dan­det. Det gäl­ler även vid ompröv­ning av liv­rän­tan och vid pröv­ning av fort­satt rätt till liv­ränta efter en tids­be­grän­sad sådan liv­ränta.
   3. Vid tillämp­ning av 7 a § skall liv­rän­te­un­der­la­get för tid före år 2004 räk­nas om med de årliga för­änd­ring­arna i pris­bas­belop­pet.

2006:360
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2006.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande beträf­fande för­må­ner som avser tid före ikraft­trä­dan­det.

2006:1488
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2007.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om en verk­stäl­lig­het enligt 33 a § lagen (1974:203) om kri­mi­nal­vård i anstalt som pågår vid ikraft­trä­dan­det.
   3. En pla­ce­ring enligt 34 § lagen (1974:203) om kri­mi­nal­vård i anstalt som pågår vid ikraft­trä­dan­det skall efter ikraft­trä­dan­det anses som en vård­vis­telse enligt den nya 56 § i samma lag.

2006:1538

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2007. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande beträf­fande för­må­ner som avser tid före ikraft­trä­dan­det.

2008:862

Denna lag trä­der i kraft den 1 decem­ber 2008. Bestäm­mel­serna ska dock tilläm­pas först för tid från och med den 1 janu­ari 2009.