SFS 1993:201 Lag om änd­ring i brotts­bal­ken

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

sfs 1993:201 utkom från tryc­ket den 27 april 1993 lag om änd­ring i brotts­bal­ken; utfär­dad den 15 april 1993. enligt riks­da­gens beslut1 före­skrivs i fråga om brotts­bal­ken dels att det i 26 kap. skall infö­ras en ny para­graf, 6 a §, av föl­jande lydelse, dels att 25 kap. 1 och 6 §§ samt 26 kap. 6, 7 - 9 och 11 §§ skall ha föl­jande lydelse. 25 kap. 1 §2 böter skall dömas ut, enligt vad som är före­skri­vet för brot­tet i fråga, i dags­bö­ter, pen­ning­bö­ter eller nor­me­rade böter. är viss bötes­form inte före­skri­ven för brot­tet, döms böter ut i dags­bö­ter eller, om brot­tet bör för­an­leda lägre straff än tret­tio dags­bö­ter, i pen­ning­bö­ter. 6 §3 böter som gemen­samt straff för flera brott döms ut i dags­bö­ter, om något av brot­ten bör för­an­leda dags­bö­ter. som gemen­samt straff får dags­bö­ter bestäm­mas till ett antal av högst två­hundra och pen­ning­bö­ter till ett belopp av högst fem­tu­sen kro­nor. om det för något av brot­ten är före­skri­vet ett visst lägsta bötes­straff, får detta inte under­skri­das. 26 kap. 6 §4 den som avtjä­nar fäng­else på viss tid får med­ges vill­kor­lig fri­giv­ning. vill­kor­lig fri­giv­ning får dock inte ske från fäng­else som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett för­vand­lings­straff för böter. om straff­ti­den är högst ett år, får vill­kor­lig fri­giv­ning ske tidi­gast när två tred­je­de­lar av straff­ti­den, dock minst två måna­der, har avtjä­nats. om straff­ti­den är längre än ett år men kor­tare än två år, får vill­kor­lig fri­giv­ning ske tidi­gast när åtta måna­der samt en tred­je­del av den tid som över­sti­ger ett år har avtjä­nats. 1 2 3 4 664 prop. 1992/93:4. bet. 1992/93: juu l9, rskr. 1992/93: 223. senaste lydelse 1991:240. senaste lydelse 1991:240. senaste lydelse 1983:240. om straff­ti­den är två år eller mer och annat inte föl­jer av 6 a §, får vill­kor­lig fri­giv­ning ske tidi­gast när halva straff­ti­den har avtjä­nats. om den dömde begär det, kan fri­giv­ningen upp­skju­tas till senare tid­punkt än som föl­jer av andra —fjärde styc­kena. 6 a § har någon dömts till fäng­else i lägst två år för sär­skilt all­var­lig brotts­lig­het som har rik­tat sig mot eller med­fört fara för liv eller hälsa eller som ingått som ett led i en yrkes­mäs­sig eller orga­ni­se­rad brotts­lig­het, får han inte vill­kor­ligt fri­ges för­rän två tred­je­de­lar av den i domen bestämda straff­ti­den har avtjä­nats, om det före­lig­ger en påtag­lig risk att han efter fri­giv­ningen åter­fal­ler i brotts­lig­het av sådant all­var­ligt slag. vad som före­skrivs i första styc­ket gäl­ler även om domen omfat­tar också annan brotts­lig­het än som avses där. om ett annat fäng­el­se­straff verk­ställs sam­ti­digt, skall 6 § tilläm­pas med avse­ende på det straf­fet vid pröv­ning av frå­gan om vill­kor­lig fri­giv­ning från den sam­man­lagda straff­ti­den. 7 §5 vid pröv­ning av frå­gan, om den vill­kor­liga fri­giv­ningen bör ske senare än vid den tidi­gaste tid­punkt som anges i 6 eller 6 a §, skall det sär­skilt beak­tas om för­ut­sätt­ning­arna för den intag­nes anpass­ning i sam­häl­let fram­står som spe­ci­ellt ogynn­samma med hän­syn till fri­giv­nings­för­hål­lan­dena, hans upp­fö­rande under anstalts­vis­tel­sen eller andra sär­skilda omstän­dig­he­ter. 8 §6 om flera fäng­el­se­straff verk­ställs sam­ti­digt, skall vid tillämp­ning av 6 § hän­syn tas till den sam­man­lagda fäng­el­se­ti­den. vad nu sagts gäl­ler dock inte tid för fäng­else som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller för­vand­lings­straff för böter. såsom avtjä­nad tid räk­nas även tid varun­der straf­fet skall anses verk­ställt på grund av dom­stols för­ord­nande som i 33 kap. 5 och 6 §§ sägs. 9 §7 beträf­fande den som har dömts till fäng­else i lägst två år prö­var kri­mi­nal­vårds­nämn­den frå­gan om vill­kor­lig fri­giv­ning från straf­fet eller, om annat straff sam­ti­digt verk­ställs, från den sam­man­lagda straff­ti­den. kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sen eller annan som sty­rel­sen efter rege­ring­ens bemyn­di­gande före­skri­ver får påkalla att kri­mi­nal­vårds­nämn­den även i annat fall prö­var frå­gan om vill­kor­lig fri­giv­ning. påkal­las inte pröv­ning skall den dömde fri­ges vid den tid­punkt då vill­kor­lig fri­giv­ning enligt 6 § andra och tredje styc­kena tidi­gast kan ske. beslut om vill­kor­lig fri­giv­ning som inte har gått i verk­stäl­lig­het kan änd­ras, om den dömde begär att fri­giv­ningen skall upp­skju­tas eller det annars för­an­leds av änd­rade för­hål­lan­den. 11 §8 i anslut­ning till att vill­kor­lig fri­giv­ning äger rum eller senare kan beslu­tas att den vill­kor­ligt fri­givne skall stå under över­vak­ning, om det bedöms som påkal­lat. beslut om över­vak­ning med­de­las av fri­vårds­myn­dig­het i kri­mi­nal­vårds­ver­ket. har över­vak­ning beslu­tats men bedöms där­ef­ter att över­vak­ning inte längre är påkal­lad, får över­vak­nings­nämn­den 5 6 7 8 sfs 1993:201 senaste lydelse 1983:240. senaste lydelse 1991:451. senaste lydelse 1983:240. senaste lydelse 1983:240. 665 sfs 1993:201 besluta att över­vak­ningen skall upp­höra. över­vak­ningen skall utan något sär­skilt beslut upp­höra sedan ett år av prö­vo­ti­den har för­flu­tit, om inte annat föl­jer av 18 §. 1. denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1993, 2. bestäm­mel­serna i 26 kap. 6 —9 §§ i deras äldre lydelse skall fort­fa­rande gälla för den som före ikraft­trä­dan­det dömts till fäng­else på viss tid eller ålagts för­vand­lings­straff för böter. verk­ställs gemen­samt efter ikraft­trä­dan­det fäng­else som ådömts dess­förin­nan och fäng­else som ådömts där­ef­ter, skall första styc­ket tilläm­pas på det förra straf­fet. 3. om det i en lag eller annan för­fatt­ning hän­vi­sas till en före­skrift som har ersatts genom en före­skrift i denna lag, tilläm­pas i stäl­let den nya före­skrif­ten. på rege­ring­ens väg­nar gun hellsvik fred­rik wer­säll (justi­tie­de­par­te­men­tet) 666