Brotts­balk (1962:700)

FÖRSTA AVDEL­NINGEN

All­männa bestäm­mel­ser

1 kap. Om brott och brottspå­följ­der

1 §   Brott är en gär­ning som är beskri­ven i denna balk eller i annan lag eller för­fatt­ning och för vil­ken straff som sägs nedan är före­skri­vet. Lag (1994:458).

2 §   En gär­ning skall, om inte annat är sär­skilt före­skri­vet, anses som brott endast då den begås upp­såt­li­gen.

Har gär­ningen begåtts under själv­för­vål­lat rus eller var gär­nings­man­nen på annat vis genom eget vål­lande till­fäl­ligt från sina sin­nens bruk, skall detta inte för­an­leda att gär­ningen inte anses som brott. Lag (1994:458).

3 §   Med påföljd för brott för­stås i denna balk straf­fen böter och fäng­else samt vill­kor­lig dom, skydds­till­syn och över­läm­nande till sär­skild vård.
Lag (1988:942).

4 §   Om använd­ningen av straf­fen gäl­ler vad i bestäm­mel­serna om de sär­skilda brot­ten är stad­gat samt vad där­ut­ö­ver är sär­skilt före­skri­vet. Övriga påfölj­der får, enligt vad därom är före­skri­vet, tilläm­pas trots att de inte är nämnda i bestäm­mel­serna om de sär­skilda brot­ten. Lag (1988:942).

5 §   Fäng­else är att anse som ett svå­rare straff än böter.

Om för­hål­lan­det mel­lan fäng­else samt vill­kor­lig dom och skydds­till­syn före­skrivs i 30 kap. 1 §. Lag (1988:942).

6 §   För brott som någon begått innan han fyllt fem­ton år får inte dömas till påföljd. Lag (1988:942).

7 §   har upp­hävts genom lag (1988:942).

8 §   För­u­tom påföljd kan brott, enligt vad därom är stad­gat, för­an­leda för­ver­kande av egen­dom, före­tags­bot eller annan sär­skild rätts­ver­kan, så ock med­föra skyl­dig­het att gälda ska­de­stånd. Lag (1986:118).

2 kap. Om svensk dom­stols behö­rig­het

Brott som har begåtts i Sve­rige

Behö­rig­he­tens omfatt­ning

1 §   Svensk dom­stol är behö­rig att döma över brott som har begåtts i Sve­rige.

Ett brott anses ha begåtts i Sve­rige om gär­nings­man­nen hand­lade här. I fråga om straff­bar under­lå­ten­het anses brot­tet ha begåtts i Sve­rige om gär­nings­man­nen borde ha hand­lat här eller befann sig här när han eller hon borde ha hand­lat. Om det för straf­fan­svar krävs att gär­ningen med­fört en viss effekt anses brot­tet ha begåtts i Sve­rige även i de fall effek­ten inträdde i Sve­rige eller, vid för­sök, enligt brotts­pla­nen san­no­likt skulle ha inträtt här.

Ett brott som utgör med­ver­kan till någon annans brott anses ha begåtts i Sve­rige om den med­ver­kande hand­lade här. I fråga om straff­bar under­lå­ten­het anses brot­tet ha begåtts i Sve­rige om den med­ver­kande borde ha hand­lat här eller befann sig här när han eller hon borde ha hand­lat. Om gär­nings­man­nens brott anses ha begåtts i Sve­rige, anses den med­ver­kan­des brott också ha begåtts här.

Om det är ovisst var ett brott har begåtts, ska brot­tet anses ha begåtts i Sve­rige om det finns skä­lig anled­ning att anta att så är fal­let. Lag (2021:1014).

Krav på åtals­för­ord­nande

2 §   Åtal för brott som avses i 1 § får i föl­jande fall väc­kas endast om åtals­för­ord­nande har med­de­lats, näm­li­gen om brot­tet
   1. har begåtts av en utlän­ning på ett utländskt far­tyg eller luft­far­tyg och rik­tat sig mot en sådan utlän­ning eller mot utländskt intresse,
   2. har begåtts av en utlän­ning i utöv­ningen av tjänst eller upp­drag som inne­fat­tar all­män ställ­ning hos en annan stat eller en mel­lan­folk­lig orga­ni­sa­tion, om inte gär­nings­man­nen genom vil­se­le­dande upp­gif­ter, för­kläd­nad eller på annat sätt har för­sökt dölja i vil­ken egen­skap han eller hon har hand­lat,
   3. har begåtts av en utlän­ning som sak­nar hem­vist i Sve­rige men som befin­ner sig här i lan­det inom ramen för inter­na­tio­nellt mili­tärt sam­ar­bete eller inter­na­tio­nell krishan­te­ring och som omfat­tas av avtal som är i kraft i för­hål­lande till Sve­rige,
   4. har begåtts av en svensk med­bor­gare eller utlän­ning med hem­vist i Sve­rige som tjänst­gör i en annan stats mili­tära styrka och som befin­ner sig här i lan­det inom ramen för inter­na­tio­nellt mili­tärt sam­ar­bete eller inter­na­tio­nell krishan­te­ring och som omfat­tas av avtal som är i kraft i för­hål­lande till Sve­rige,
   5. är aggres­sions­brott enligt 11 a § lagen (2014:406) om straff för vissa inter­na­tio­nella brott eller för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till eller under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra sådant brott, eller
   6. har rik­tats mot Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­lens rätt­skip­ning.

Beslut om åtals­för­ord­nande enligt första styc­ket 1-5 fat­tas av rege­ringen. För beslut om åtals­för­ord­nande enligt första styc­ket 6 tilläm­pas 8 §. Lag (2021:1014).

Brott som har begåtts utan­för Sve­rige

All­männa grun­der för behö­rig­het

3 §   Svensk dom­stol är i föl­jande fall behö­rig att döma över brott som har begåtts utan­för Sve­rige:

Anknytningsfaktum        Behörighetens omfattning

1. Svenskt fartyg m.m.        Brott som har begåtts 

                            a) ombord på ett svenskt fartyg, 

                                b) ombord på ett svenskt 

                                luftfartyg, 

                                c) i tjänsten av befälhavaren 

                                eller någon annan som tillhörde 

                                besättningen på ett svenskt 

                                fartyg eller luftfartyg, eller 

                                d) på en inrättning som med 

                                stöd av lag har tillkommit i 

                                Sveriges ekonomiska zon eller 

                                på Sveriges kontinentalsockel.

2. Svensk gärningsman m.m.    Brott som har begåtts 

                                a) av någon som vid 

                                gärningstillfället var svensk 

                                medborgare eller hade hemvist i 

                                Sverige,

                                b) av någon som när åtal väcks 

                                för brottet är svensk 

                                medborgare eller har hemvist i 

                                Sverige, 

                                c) av någon som finns i Sverige 

                                och det på brottet enligt 

                                svensk rätt kan följa fängelse 

                                i mer än sex månader, eller

                                d) i utövningen av ett svenskt 

                                företags näringsverksamhet och 

                                det är fråga om givande av 

                                muta, grovt givande av muta 

                                eller handel med inflytande 

                                enligt 10 kap. 5 d § 2.

3. Svenskt enskilt intresse    Brott som har riktat sig mot 

                                a) en svensk medborgare eller 

                                någon som har hemvist i 

                                Sverige, eller 

                    b) en svensk juridisk person.

4. Svenskt allmänt intresse    Brott som har 

                                a) riktat sig mot rikets 

                                säkerhet, allmän verksamhet 

                                eller annat av rättsordningen 

                                särskilt skyddat svenskt 

                                intresse, eller 

                                b) begåtts i utövningen av 

                                tjänst eller uppdrag som 

                                innefattar svensk allmän 

                                ställning.

5. Härledd jurisdiktion            Brott som har begåtts av någon 

                                som befinner sig i Sverige, om 

                                a) en annan stat har begärt att 

                                lagföringen för brottet ska 

                                överföras till Sverige, 

                                b) en begäran från en annan 

                                stat om utlämning eller 

                                överlämnande för brottet har 

                                lämnats utan bifall, eller 

                                c) brottet omfattas av en 

                                internationell överenskommelse 

                                eller annan förpliktelse som är 

                                bindande för Sverige och enligt 

                                vilken det finns skyldighet att 

                                utan undantag pröva frågan om 

                                åtal om den misstänkte inte 

                                utlämnas eller överlämnas.

6. Vissa internationella brott    Brott som 

                                a) avses i lagen (2014:406) om 

                                straff för vissa 

                                internationella brott, dock 

                                inte aggressionsbrott enligt 

                                11 a § eller försök, 

                                förberedelse eller stämpling 

                                till eller underlåtenhet att 

                                avslöja eller förhindra sådant 

                                brott,

                                b) avses i 13 kap. 5 a § 

                                (kapning och sjö- eller 

                                luftfartssabotage) eller försök 

                                till sådana brott, 

                                c) avses i 13 kap. 5 b § 

                                (flygplatssabotage) eller 

                                försök till sådant brott,

                                d) avses i 15 kap. 4 b § (osann 

                                eller ovarsam utsaga inför en 

                                internationell domstol), 

                                e) avses i 16 kap. 5 § 

                                (uppvigling) och som bestått i 

                                en omedelbar och offentlig 

                                uppmaning till att begå 

                                folkmord, 

                                f) avses i terroristbrottslagen 

                                (2022:666) eller som avses i 

                                annan lag och begås med sådant 

                                uppsåt som avses i 12 § 

                                terroristbrottslagen, 

                                g) riktats mot Internationella 

                                brottmålsdomstolens  

                                rättskipning, eller 

                                h) omfattas av tortyrbegreppet 

                                enligt artikel 1 i Förenta 

                                nationernas konvention den 10 

                                december 1984 mot tortyr och 

                                annan grym, omänsklig eller 

                                förnedrande behandling eller 

                                bestraffning, eller försök till 

                                sådant brott. 

Lag (2022:667).

Sär­skilda bestäm­mel­ser om behö­rig­het

4 §   Sär­skilda bestäm­mel­ser om svensk dom­stols behö­rig­het att döma över vissa brott som har begåtts utan­för Sve­rige finns i
   1. 29 kap. 13 § mil­jö­bal­ken,
   2. 14 § lagen (1966:314) om kon­ti­nen­tal­soc­keln,
   3. 10 kap. 10 § lagen (1980:424) om åtgär­der mot för­ore­ning från far­tyg,
   4. 5 § lagen (1982:963) om rymd­verk­sam­het,
   5. 51 a § jakt­la­gen (1987:259),
   6. 17 § lagen (1992:1140) om Sve­ri­ges eko­no­miska zon,
   7. 49 § fis­ke­la­gen (1993:787),
   8. 5 § lagen (1995:732) om skydd för grav­fri­den vid vra­ket efter pas­sa­ge­rar­far­ty­get Esto­nia,
   9. 13 kap. 11 § luft­fartsla­gen (2010:500),
   10. 17 kap. 2 § radio-​​ och tv-​lagen (2010:696),
   11. 2 § lagen (2012:179) om straff för olov­lig befatt­ning med klu­s­te­ram­mu­ni­tion, och
   12. 17 § lagen (2014:406) om straff för vissa inter­na­tio­nella brott. Lag (2022:667).

Krav på dub­bel straff­bar­het

5 §   I de fall som avses i 3 § 2, 3 och 5 är svensk dom­stol behö­rig endast om gär­ningen är straff­bar även enligt lagen på gär­nings­or­ten (dub­bel straff­bar­het). Om brot­tet har begåtts på flera sta­ters område är kra­vet på dub­bel straff­bar­het upp­fyllt om gär­ningen är straff­bar enligt lagen på någon av gär­nings­or­terna. Det får inte dömas till påföljd som är sträng­are än det svå­raste straff som är före­skri­vet för brot­tet enligt lagen på gär­nings­or­ten.

Första styc­ket gäl­ler inte
   1. om brot­tet har begåtts av någon som till­hör För­svars­mak­ten på ett område där en avdel­ning av För­svars­mak­ten befann sig,
   2. om brot­tet har begåtts vid tjänst­gö­ringen av någon som är anställd av en svensk myn­dig­het för att delta i en inter­na­tio­nell mili­tär insats eller i inter­na­tio­nell civil krishan­te­ring,
   3. brott för vil­ket det lind­ri­gaste straff som är före­skri­vet enligt svensk lag är fäng­else i fyra år eller mer, och
   4. brott som avses i
      a) 4 kap. 1 a, 4 c och 4 e §§ och 16 kap. 10 a § första styc­ket 1 och sjätte styc­ket eller för­sök till sådana brott,
      b) 4 kap. 4 § andra styc­ket vari­ge­nom någon för­måtts att ingå ett sådant äkten­skap eller en sådan äkten­skaps­lik­nande för­bin­delse som avses i 4 c § eller för­sök till sådant brott,
      c) 6 kap. 1-6, 8, 9 och 12 §§ eller för­sök till brott enligt 6 kap. 1, 2, 4-6, 8, 9 och 12 §§, om brot­tet begåtts mot en per­son som inte fyllt arton år,
      d) 14 kap. 6 § eller för­sök till sådant brott,
      e) 22 kap. 6 a och 6 b §§,
      f) 2 § lagen (1982:316) med för­bud mot köns­stymp­ning av kvin­nor,
      g) 8 § lagen (1996:95) om vissa inter­na­tio­nella sank­tio­ner, eller
      h) 19 § lagen (2023:677) om frys­ning av till­gångar. Lag (2023:882).

Krav på visst straff

6 §   Om brot­tet har begåtts på ett område som inte till­hör någon stat, är svensk dom­stol behö­rig endast om fäng­else kan följa på brot­tet enligt svensk lag. Detta gäl­ler inte i de fall som avses i 3 § 1. Lag (2021:1014).

Krav på åtals­för­ord­nande

7 §   Åtal för brott som avses i 3 och 4 §§ får väc­kas endast om åtals­för­ord­nande har med­de­lats i enlig­het med 8 §.

Ett sådant åtals­för­ord­nande krävs dock inte om brot­tet
   1. har begåtts ombord på ett svenskt far­tyg eller luft­far­tyg eller i tjäns­ten av befäl­ha­va­ren eller någon som till­hörde besätt­ningen på ett sådant far­tyg,
   2. har begåtts i utöv­ningen av tjänst eller upp­drag som inne­fat­tar svensk all­män ställ­ning,
   3. har begåtts av någon som till­hör För­svars­mak­ten på ett område där en avdel­ning av För­svars­mak­ten befann sig,
   4. har begåtts vid tjänst­gö­ringen av någon som är anställd av en svensk myn­dig­het för att delta i en inter­na­tio­nell mili­tär insats eller i inter­na­tio­nell civil krishan­te­ring,
   5. har begåtts i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge eller på far­tyg eller luft­far­tyg i regul­jär tra­fik mel­lan orter belägna i Sve­rige eller någon av dessa sta­ter,
   6. har begåtts mot svenskt intresse av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk med­bor­gare eller av en utlän­ning med hem­vist i Sve­rige, eller
   7. är osann utsaga eller ovar­sam utsaga inför en inter­na­tio­nell dom­stol.

Andra styc­ket gäl­ler dock inte i fråga om brott som rik­tats mot Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­lens rätt­skip­ning.
Lag (2021:1014).

8 §   Riks­å­kla­ga­ren beslu­tar om åtals­för­ord­nande om inte annat är sär­skilt före­skri­vet.

Vid denna pröv­ning ska det sär­skilt beak­tas
   1. om ett åtal här i lan­det är för­en­ligt med Sve­ri­ges folk­rätts­liga för­plik­tel­ser,
   2. i vil­ken utsträck­ning brotts­lig­he­ten eller den miss­tänkte har anknyt­ning till Sve­rige,
   3. om åtgär­der för lag­fö­ring har inletts eller kom­mer att inle­das i en annan stat eller vid en inter­na­tio­nell dom­stol, och
   4. vilka fak­tiska möj­lig­he­ter det finns att utreda brot­tet och lag­föra den miss­tänkte här.

När det gäl­ler brott som har begåtts utom­lands av någon som vid gär­nings­till­fäl­let var svensk med­bor­gare eller hade hem­vist i Sve­rige eller, när åtal väcks för brot­tet, är svensk med­bor­gare eller har hem­vist i Sve­rige, får riks­å­kla­ga­ren över­lämna pröv­ningen till en annan all­män åkla­gare.

Om det finns anled­ning att anta att pröv­ningen har sär­skild bety­delse för Sve­ri­ges utrikes-​​ eller säker­hets­po­li­tik och riks­å­kla­ga­ren bedö­mer att det inte finns hin­der mot att väcka åtal, ska riks­å­kla­ga­ren med eget ytt­rande över­lämna ären­det till rege­ringen för beslut. Lag (2021:1014).

Bety­del­sen av en tidi­gare utländsk dom

Utländsk dom som hin­der för svensk dom­stols behö­rig­het

9 §   Har frå­gan om ansvar för brott prö­vats genom en dom som har med­de­lats av någon annan dom­stol än svensk dom­stol och som fått laga kraft, får den till­ta­lade inte lag­fö­ras i Sve­rige för en gär­ning som omfat­tats av pröv­ningen.

Om inte annat föl­jer av en inter­na­tio­nell över­ens­kom­melse som är bin­dande för Sve­rige, får dock lag­fö­ring ske om
   1. den till­ta­lade har frikänts från ansvar på den grun­den att gär­ningen inte utgjorde brott enligt den lag som dom­sto­len tilläm­pade,
   2. verk­stäl­lig­het av den utdömda påfölj­den inte pågår av någon annan anled­ning än att påfölj­den redan har verk­ställts i sin hel­het eller bort­fal­lit enligt den lag som är tillämp­lig för verk­stäl­lig­he­ten,
   3. lag­fö­ringen gäl­ler brott som avses i 1 § eller 3 § 4, såvida inte den tidi­gare lag­fö­ringen har skett på begä­ran av svensk myn­dig­het eller sedan per­so­nen har utläm­nats eller över­läm­nats från Sve­rige för lag­fö­ring,
   4. den tidi­gare lag­fö­ringen eller domen uppen­bart står i strid med svenska all­männa rätts­prin­ci­per, eller
   5. sådana för­hål­lan­den före­lig­ger som enligt 58 kap. 3 § rät­te­gångs­bal­ken kan för­an­leda res­ning till men för den till­ta­lade. Lag (2021:1014).

Krav på åtals­för­ord­nande

10 §   Åtal för brott som avses i 9 § får väc­kas endast om åtals­för­ord­nande har med­de­lats i enlig­het med 8 §.
Lag (2021:1014).

Beak­tande av utländsk påföljd

11 §   Om någon döms i Sve­rige för en gär­ning som avses i 9 § ska det vid bestäm­mande av påföljd tas skä­lig hän­syn till verk­stäl­lig­het av tidi­gare utdömd påföljd som den till­ta­lade under­gått till följd av den tidi­gare lag­fö­ringen. Fri­hets­be­rö­vande till följd av den tidi­gare lag­fö­ringen ska om möj­ligt i sin hel­het räk­nas av från böter eller fäng­else.

I de fall som avses i första styc­ket får det dömas till lind­ri­gare straff än vad som är före­skri­vet för brot­tet eller påfölj­den helt efter­ges. Lag (2021:1014).

Övriga bestäm­mel­ser

Folk­rätts­liga begräns­ningar

12 §   De begräns­ningar av svensk dom­stols behö­rig­het och tillämp­lig­he­ten av svensk lag som föl­jer av all­män folk­rätt eller av en inter­na­tio­nell över­ens­kom­melse som är bin­dande för Sve­rige ska iakt­tas. Lag (2021:1014).

Utläm­ning och över­läm­nande

13 §   I fråga om utläm­ning och över­läm­nande finns sär­skilda före­skrif­ter.

Vill­kor som ställs upp vid utläm­ning eller över­läm­nande från en annan stat till Sve­rige ska iakt­tas. Lag (2021:1014).

ANDRA AVDEL­NINGEN

Om brot­ten

3 kap. Om brott mot liv och hälsa

1 §   Den som berö­var annan livet, döms för mord till fäng­else på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livs­tid. Som skäl för livs­tids fäng­else ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen före­gåtts av nog­grann pla­ne­ring, präg­lats av sär­skild för­sla­gen­het, syf­tat till att främja eller dölja annan brotts­lig­het, inne­bu­rit svårt lidande för off­ret eller annars varit sär­skilt hän­syns­lös. Lag (2019:805).

2 §   Är brott som i 1 § sägs med hän­syn till de omstän­dig­he­ter som för­an­lett gär­ningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fäng­else, lägst sex och högst tio år.

3 §   Dödar kvinna sitt barn vid födel­sen eller eljest å tid då hon på grund av ned­koms­ten befin­ner sig i upp­ri­vet sin­ne­still­stånd eller i svårt trång­mål, dömes för bar­nadråp till fäng­else i högst sex år.

4 §   Har upp­hört att gälla genom lag (1974:596).

5 §   Den som till­fo­gar en annan per­son kropps­skada, sjuk­dom eller smärta eller för­sät­ter honom eller henne i van­makt eller något annat sådant till­stånd, döms för miss­han­del till fäng­else i högst två år eller, om brot­tet är ringa, till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (1998:393).

6 §   Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grov miss­han­del till fäng­else i lägst ett år och sex måna­der och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen var livs­far­lig eller om gär­nings­man­nen har till­fo­gat en svår kropps­skada eller all­var­lig sjuk­dom eller annars visat sär­skild hän­syns­lös­het eller råhet.

Är brot­tet att anse som syn­ner­li­gen grovt, döms för syn­ner­li­gen grov miss­han­del till fäng­else i lägst fem och högst tio år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är syn­ner­li­gen grovt ska det sär­skilt beak­tas om kropps­ska­dan är bestå­ende eller om gär­ningen har orsa­kat syn­ner­ligt lidande eller om gär­nings­man­nen har visat syn­ner­lig hän­syns­lös­het. Lag (2017:332).

7 §   Den som av oakt­sam­het orsa­kar annans död, döms för vål­lande till annans död till fäng­else i högst två år eller, om brot­tet är ringa, till böter.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i lägst ett och högst sex år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas
   1. om gär­ningen har inne­fat­tat ett med­ve­tet risk­ta­gande av all­var­ligt slag, eller
   2. om gär­nings­man­nen, när det krävts sär­skild upp­märk­sam­het eller skick­lig­het, har varit påver­kad av alko­hol eller något annat medel eller annars gjort sig skyl­dig till en för­sum­melse av all­var­ligt slag. Lag (2010:370).

8 §   Den som av oakt­sam­het orsa­kar annan per­son sådan kropps­skada eller sjuk­dom som inte är ringa, döms för vål­lande till kropps­skada eller sjuk­dom till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i högst fyra år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas
   1. om gär­ningen har inne­fat­tat ett med­ve­tet risk­ta­gande av all­var­ligt slag, eller
   2. om gär­nings­man­nen, när det krävts sär­skild upp­märk­sam­het eller skick­lig­het, har varit påver­kad av alko­hol eller något annat medel eller annars gjort sig skyl­dig till en för­sum­melse av all­var­ligt slag. Lag (2001:348).

9 §   Utsät­ter någon av grov oakt­sam­het annan för livs­fara eller fara för svår kropps­skada eller all­var­lig sjuk­dom, dömes för fram­kal­lande av fara för annan till böter eller fäng­else i högst två år.

10 §   Om brott, som i 7--9 §§ sägs, har begåtts genom att någon upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het åsi­do­satt vad som i enlig­het med arbets­mil­jö­la­gen (1977:1160) åle­gat honom till före­byg­gande av ohälsa eller olycks­fall, döms för arbets­mil­jö­brott till straff som i nämnda lag­rum sägs. Lag (1991:679).

11 §   För för­sök eller för­be­re­delse till mord, dråp, bar­nadråp eller sådan miss­han­del som inte är ringa, och för stämp­ling till mord, dråp, grov miss­han­del eller syn­ner­li­gen grov miss­han­del eller under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap.
Lag (2017:332).

12 §   Vål­lande till kropps­skada eller sjuk­dom får, om brot­tet inte är grovt, åta­las av åkla­gare endast om mål­sä­gan­den anger brot­tet till åtal och åtal är påkal­lat ur all­män syn­punkt.

Angi­velse från mål­sä­gan­den krävs dock inte om brot­tet rik­tar sig mot någon som inte har fyllt arton år. Lag (2003:408).

4 kap. Om brott mot fri­het och frid

1 §   Den som bemäk­ti­gar sig och för bort eller spär­rar in ett barn eller någon annan med upp­såt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till tjänst eller att öva utpress­ning, döms för män­ni­sko­rov till fäng­else på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livs­tid.

Är brot­tet mindre grovt, döms till fäng­else i högst sex år.
Lag (2009:396).

1 a §   Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom
   1. olaga tvång,
   2. vil­se­le­dande,
   3. utnytt­jande av någons utsatta belä­gen­het som all­var­ligt begrän­sar per­so­nens alter­na­tiv, eller
   4. annat sådant otill­bör­ligt medel om det all­var­ligt begrän­sar per­so­nens alter­na­tiv

rekry­te­rar, trans­por­te­rar, över­för, inhy­ser eller tar emot en per­son i syfte att han eller hon ska explo­a­te­ras för sex­u­ella ända­mål, avlägs­nande av organ, krigs­tjänst, tvångs­ar­bete eller annan verk­sam­het i en situ­a­tion som inne­bär nöd­läge för den utsatte, döms för män­ni­sko­han­del till fäng­else i lägst två och högst tio år.

Den som begår en gär­ning som avses i första styc­ket mot en per­son som inte har fyllt arton år döms för män­ni­sko­han­del även om inte något sådant otill­bör­ligt medel som anges där har använts. Detta gäl­ler även om den som begår en sådan gär­ning inte haft upp­såt till men varit oakt­sam beträf­fande omstän­dig­he­ten att den andra per­so­nen inte fyllt arton år.

Är ett brott som avses i första eller andra styc­ket mindre grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Lag (2018:601).

1 b §   Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 1 a §, genom olaga tvång, vil­se­le­dande eller utnytt­jande av någons bero­en­de­ställ­ning, skydds­lös­het eller svåra situ­a­tion explo­a­te­rar en per­son i tvångs­ar­bete, arbete under uppen­bart orim­liga vill­kor eller tig­geri, döms för män­ni­sko­ex­plo­a­te­ring till fäng­else i högst fyra år.

Den som begår en gär­ning som avses i första styc­ket mot en per­son som inte har fyllt arton år döms till ansvar även om det inte före­kom­mit något olaga tvång, vil­se­le­dande eller utnytt­jande av någons bero­en­de­ställ­ning, skydds­lös­het eller svåra situ­a­tion. Detta gäl­ler även om den som begår en sådan gär­ning inte haft upp­såt till men varit oakt­sam beträf­fande omstän­dig­he­ten att den andra per­so­nen inte fyllt arton år.

Är ett brott som avses i första eller andra styc­ket att anse som grovt, döms för grov män­ni­sko­ex­plo­a­te­ring till fäng­else i lägst två och högst tio år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen avsett en verk­sam­het som bedri­vits i större omfatt­ning, med­fört bety­dande vin­ning eller inne­bu­rit ett sär­skilt hän­syns­löst utnytt­jande av annan. Lag (2018:601).

2 §   Den som i annat fall än som sägs i 1 eller 1 a § för bort eller spär­rar in någon eller på annat sätt berö­var honom eller henne fri­he­ten, döms för olaga fri­hets­be­rö­vande till fäng­else, lägst ett och högst tio år.

Är brot­tet mindre grovt, döms till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (2002:436).

3 §   Den som begår en brotts­lig gär­ning som utgör
   1. mord, dråp, miss­han­del, grov miss­han­del eller syn­ner­li­gen grov miss­han­del enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 6 §,
   2. män­ni­sko­rov, olaga fri­hets­be­rö­vande, olaga tvång, grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, hem­frids­brott, grovt hem­frids­brott eller ofre­dande enligt 4 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 7 §,
   3. våld­täkt, grov våld­täkt, sex­u­ellt över­grepp, grovt sex­u­ellt över­grepp, våld­täkt mot barn, grov våld­täkt mot barn, sex­u­ellt utnytt­jande av barn, sex­u­ellt över­grepp mot barn, grovt sex­u­ellt över­grepp mot barn, sex­u­ellt ofre­dande mot barn, sex­u­ellt ofre­dande, grovt sex­u­ellt ofre­dande mot barn eller grovt sex­u­ellt ofre­dande enligt 6 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 10 §,
   4. ska­de­gö­relse eller grov ska­de­gö­relse enligt 12 kap. 1 eller 3 §, eller
   5. straff­bart för­sök till brott enligt någon av 1-4

döms, om gär­ningen har bevitt­nats av ett barn som är när­stå­ende eller tidi­gare när­stå­ende till både gär­nings­man­nen och den som gär­ningen begås mot, för barn­frids­brott till fäng­else i högst två år. Om brot­tet är ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är grovt, döms för grovt barn­frids­brott till fäng­else i lägst nio måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om den gär­ning som har bevitt­nats har varit av myc­ket all­var­lig art eller om gär­nings­man­nen visat sär­skild hän­syns­lös­het.
Lag (2022:1043).

4 §   Den som genom miss­han­del eller annars med våld eller genom hot om brotts­lig gär­ning tvingar någon att göra, tåla eller under­låta något döms för olaga tvång till böter eller fäng­else i högst två år. Om någon med sådan ver­kan utö­var tvång genom hot att åtala eller ange någon annan för brott eller att lämna men­ligt med­de­lande om någon annan, döms också för olaga tvång, om tvånget är otill­bör­ligt.

Om brot­tet är grovt döms för grovt olaga tvång till fäng­else i lägst ett och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen
   1. har inne­fat­tat våld av all­var­ligt slag,
   2. har inne­fat­tat hot som påtag­ligt har för­stärkts med hjälp av vapen, spräng­ämne eller vapen­attrapp eller genom anspel­ning på ett vålds­ka­pi­tal eller som annars har varit av all­var­ligt slag, eller
   3. annars har varit av sär­skilt hän­syns­lös eller far­lig art.
Lag (2023:257).

4 a §   Den som begår brotts­liga gär­ningar enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kon­takt­för­bud mot en när­stå­ende eller tidi­gare när­stå­ende per­son, döms, om var och en av gär­ning­arna utgjort led i en upp­re­pad kränk­ning av per­so­nens integri­tet och gär­ning­arna varit ägnade att all­var­ligt skada per­so­nens själv­känsla, för grov fridskränk­ning till fäng­else i lägst ett och högst sex år.

Har gär­ningar som anges i första styc­ket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott till­sam­mans med under äkten­skaps­lik­nande för­hål­lan­den, ska han i stäl­let dömas för grov kvin­no­fridskränk­ning till samma straff. Lag (2021:1108).

4 b §   Den som för­föl­jer en per­son genom brotts­liga gär­ningar som utgör
   1. miss­han­del enligt 3 kap. 5 § eller för­sök till sådant brott som inte är ringa,
   2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första styc­ket,
   3. olaga hot enligt 4 kap. 5 § första styc­ket,
   4. hem­frids­brott enligt 4 kap. 6 § första styc­ket eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra styc­ket,
   5. krän­kande foto­gra­fe­ring enligt 4 kap. 6 a §,
   6. olov­lig iden­ti­tets­an­vänd­ning enligt 4 kap. 6 b §,
   7. olaga integri­tets­in­trång enligt 4 kap. 6 c §,
   8. ofre­dande enligt 4 kap. 7 §,
   9. upp­ma­ning till själv­mord eller oakt­sam upp­ma­ning till själv­mord enligt 4 kap. 7 a §,
   10. för­tal eller grovt för­tal enligt 5 kap. 1 eller 2 §,
   11. sex­u­ellt ofre­dande mot barn enligt 6 kap. 10 § första styc­ket eller sex­u­ellt ofre­dande enligt 6 kap. 10 § andra styc­ket,
   12. ska­de­gö­relse enligt 12 kap. 1 § eller för­sök till sådant brott,
   13. ringa ska­de­gö­relse enligt 12 kap. 2 §, eller
   14. över­trä­delse av kon­takt­för­bud med elektro­nisk över­vak­ning eller över­trä­delse av kon­takt­för­bud enligt 24 § lagen (1988:688) om kon­takt­för­bud

döms, om var och en av gär­ning­arna har utgjort led i en upp­re­pad kränk­ning av per­so­nens integri­tet, för olaga för­föl­jelse till fäng­else i högst fyra år. Lag (2022:1043).

4 c §   Den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom olaga tvång eller utnytt­jande av utsatt belä­gen­het förmår en per­son att ingå ett äkten­skap som är gil­tigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vil­ken minst en av makarna är med­bor­gare eller har hem­vist döms för äkten­skaps­tvång till fäng­else i högst fyra år.

Det­samma gäl­ler den som på sätt som anges i första styc­ket förmår någon att ingå en äkten­skaps­lik­nande för­bin­delse, om den ingås enligt reg­ler som gäl­ler inom en grupp och som
   1. inne­bär att par­terna betrak­tas som makar och anses ha rät­tig­he­ter eller skyl­dig­he­ter i för­hål­lande till varandra, och
   2. inne­fat­tar frå­gan om upp­lös­ning av för­bin­del­sen.

Den som begår en gär­ning som avses i första eller andra styc­ket mot en per­son som inte har fyllt arton år, döms för bar­näk­ten­skaps­brott till fäng­else i högst fyra år. För bar­näk­ten­skaps­brott döms också den som i annat fall förmår eller tillå­ter en per­son som inte har fyllt arton år att ingå ett äkten­skap som är gil­tigt på sätt som anges i första styc­ket eller en äkten­skaps­lik­nande för­bin­delse enligt vad som anges i andra styc­ket. Detta gäl­ler även om den som begår en sådan gär­ning inte haft upp­såt till men varit oakt­sam beträf­fande omstän­dig­he­ten att den andra per­so­nen inte fyllt arton år. Lag (2020:349).

4 d §   Den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom vil­se­le­dande förmår en per­son att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att per­so­nen ska utsät­tas för en sådan gär­ning som anges i 4 c §, döms för vil­se­le­dande till äkten­skaps­resa till fäng­else i högst två år. Lag (2020:349).

4 e §   Den som mot en per­son begår brotts­liga gär­ningar enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kon­takt­för­bud och ett motiv varit att bevara eller åter­upp­rätta en per­sons eller familjs, släkts eller annan lik­nande grupps heder, döms, om var och en av gär­ning­arna utgjort led i en upp­re­pad kränk­ning av per­so­nens integri­tet och gär­ning­arna varit ägnade att all­var­ligt skada per­so­nens själv­känsla, för heders­för­tryck till fäng­else i lägst ett och högst sex år. Lag (2022:310).

5 §   Den som hotar någon annan med brotts­lig gär­ning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade fram­kalla all­var­lig rädsla för egen eller annans säker­het till per­son, egen­dom, fri­het eller frid, döms för olaga hot till böter eller fäng­else i högst två år.

Om brot­tet är grovt döms för grovt olaga hot till fäng­else i lägst ett och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas
   1. om hotet påtag­ligt har för­stärkts med hjälp av vapen, spräng­ämne eller vapen­attrapp eller genom anspel­ning på ett vålds­ka­pi­tal eller annars har varit av all­var­ligt slag, eller
   2. om gär­ningen annars har varit av sär­skilt hän­syns­lös eller far­lig art. Lag (2023:257).

6 §   Den som olov­li­gen tränger in eller stan­nar kvar i någon annans bostad eller annat lik­nande boende döms för hem­frids­brott till böter eller fäng­else i högst ett år. För hem­frids­brott döms även den som olov­li­gen tränger in eller stan­nar kvar i en träd­gård, på en gårds­plan eller på en annan lik­nande plats som till­hör bosta­den eller boen­det.

Den som i annat fall än som avses i första styc­ket obe­hö­ri­gen tränger in eller stan­nar kvar i en bygg­nad eller ett far­tyg, på en gårds­plan eller på en annan lik­nande plats döms för olaga intrång till böter eller fäng­else i högst ett år.

Om ett brott som avses i första eller andra styc­ket är grovt, döms för grovt hem­frids­brott eller grovt olaga intrång till fäng­else i lägst sex måna­der och högst tre år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen
   1. har skett genom inbrott,
   2. har inne­fat­tat våld, hot om brotts­lig gär­ning, ofre­dande eller skada på egen­dom, eller
   3. annars har varit av sär­skilt hän­syns­lös eller far­lig art.
Lag (2022:661).

6 a §   Den som olov­li­gen med tek­niskt hjälp­me­del i hem­lig­het tar upp bild av någon som befin­ner sig inom­hus i en bostad eller på en toa­lett, i ett omkläd­nings­rum eller ett annat lik­nande utrymme, döms för krän­kande foto­gra­fe­ring till böter eller fäng­else i högst två år.

Till ansvar ska det inte dömas om gär­ningen med hän­syn till syf­tet och övriga omstän­dig­he­ter är för­svar­lig.

Första styc­ket gäl­ler inte den som med tek­niskt hjälp­me­del tar upp bild av någon som ett led i en myn­dig­hets verk­sam­het.
Lag (2013:366).

6 b §   Den som genom att olov­li­gen använda en annan per­sons iden­ti­tets­upp­gif­ter utger sig för att vara honom eller henne och där­i­ge­nom ger upp­hov till skada eller olä­gen­het för honom eller henne, döms för olov­lig iden­ti­tets­an­vänd­ning till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (2016:485).

6 c §   Den som gör intrång i någon annans pri­vat­liv genom att sprida
   1. bild på eller annan upp­gift om någons sex­u­al­liv,
   2. bild på eller annan upp­gift om någons häl­so­till­stånd,
   3. bild på eller annan upp­gift om att någon utsatts för ett brott som inne­fat­tar ett angrepp mot per­son, fri­het eller frid,
   4. bild på någon som befin­ner sig i en myc­ket utsatt situ­a­tion, eller
   5. bild på någons helt eller del­vis nakna kropp

döms, om sprid­ningen är ägnad att med­föra all­var­lig skada för den som bil­den eller upp­gif­ten rör, för olaga integri­tets­in­trång till böter eller fäng­else i högst två år.

Det ska inte dömas till ansvar om gär­ningen med hän­syn till syf­tet och övriga omstän­dig­he­ter var för­svar­lig.
Lag (2017:1136).

6 d §   Om brott som avses i 6 c § är grovt, döms för grovt olaga integri­tets­in­trång till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen med hän­syn till bil­dens eller upp­gif­tens inne­håll eller sät­tet för eller omfatt­ningen av sprid­ningen var ägnad att med­föra myc­ket all­var­lig skada för den som bil­den eller upp­gif­ten rör. Lag (2017:1136).

7 §   Den som fysiskt antas­tar någon annan eller utsät­ter någon annan för stö­rande kon­tak­ter eller annat hän­syns­löst age­rande döms, om gär­ningen är ägnad att kränka den utsat­tes frid på ett känn­bart sätt, för ofre­dande till böter eller fäng­else i högst ett år. Lag (2017:1136).

7 a §   Den som upp­ma­nar eller på annat lik­nande sätt utö­var psy­kisk påver­kan mot någon att begå själv­mord döms, om gär­ningen är ägnad att med­föra en inte obe­tyd­lig fara för en sådan hand­ling, för upp­ma­ning till själv­mord till fäng­else i högst två år.

Den som begår en gär­ning som avses i första styc­ket och inte har upp­såt till men är oakt­sam beträf­fande de omstän­dig­he­ter som inne­bär att gär­ningen är ägnad att med­föra en inte obe­tyd­lig fara för själv­mord, döms för oakt­sam upp­ma­ning till själv­mord till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om en gär­ning enligt första eller andra styc­ket med hän­syn till omstän­dig­he­terna är mindre all­var­lig, ska det inte dömas till ansvar. Lag (2021:225).

8 §   Den som olov­li­gen bere­der sig till­gång till ett med­de­lande, som ett post- eller tele­be­ford­rings­fö­re­tag för­med­lar som post­för­sän­delse eller i ett elektro­niskt kom­mu­ni­ka­tions­nät, döms för bry­tande av post- eller tele­hem­lig­het till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (2012:280).

9 §   Den som, utan att fall är för han­den som i 8 § sägs, olov­li­gen bry­ter brev eller tele­gram eller eljest bere­der sig till­gång till något som för­va­ras för­seg­lat eller under lås eller eljest till­slu­tet, dömes för intrång i för­var till böter eller fäng­else i högst två år.

9 a §   Den som i annat fall än som sägs i 8 § olov­li­gen medelst tek­niskt hjälp­me­del för åter­giv­ning av ljud i hem­lig­het avlyss­nar eller upp­ta­ger tal i enrum, sam­tal mel­lan andra eller för­hand­lingar vid sam­man­träde eller annan sam­man­komst, vartill all­män­he­ten icke äger till­träde och som han själv icke del­ta­ger i eller som han obe­hö­ri­gen berett sig till­träde till, dömes för olov­lig avlyss­ning till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (1975:239).

9 b §   Den som anbringar tek­niskt hjälp­me­del med upp­såt att bryta tele­hem­lig­het på sätt som anges i 8 § eller att utföra brott som anges i 6 a eller 9 a §, döms för för­be­re­delse till sådant brott till böter eller fäng­else i högst två år, om han eller hon inte gjort sig skyl­dig till full­bor­dat brott.
Lag (2013:366).

9 c §   Den som olov­li­gen bere­der sig till­gång till en upp­gift som är avsedd för auto­ma­ti­se­rad behand­ling eller olov­li­gen änd­rar, utplå­nar, bloc­ke­rar eller i regis­ter för in en sådan upp­gift döms för data­in­trång till böter eller fäng­else i högst två år. Det­samma gäl­ler den som olov­li­gen genom någon annan lik­nande åtgärd all­var­ligt stör eller hind­rar använd­ningen av en sådan upp­gift.

Är brot­tet grovt, döms för grovt data­in­trång till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har orsa­kat all­var­lig skada eller avsett ett stort antal upp­gif­ter eller annars varit av sär­skilt far­lig art.
Lag (2014:302).

10 §   För för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till män­ni­sko­rov, män­ni­sko­han­del, grov män­ni­sko­ex­plo­a­te­ring eller olaga fri­hets­be­rö­vande och för under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Det­samma gäl­ler för för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till män­ni­sko­ex­plo­a­te­ring, grovt olaga tvång, äkten­skaps­tvång, bar­näk­ten­skaps­brott, grovt olaga hot, grovt hem­frids­brott eller grovt olaga intrång och för för­sök eller för­be­re­delse till data­in­trång som om det full­bor­dats inte skulle ha varit att anse som ringa, eller grovt data­in­trång. Lag (2022:661).

11 §   Hem­frids­brott, olaga intrång, krän­kande foto­gra­fe­ring eller för­be­re­delse till sådant brott, olov­lig iden­ti­tets­an­vänd­ning, olaga integri­tets­in­trång, ofre­dande som inte för­ö­vats på all­män plats, intrång i för­var, olov­lig avlyss­ning som inte för­ö­vats på all­män plats eller för­be­re­delse till sådant brott får åta­las av åkla­gare endast om mål­sä­gan­den anger brot­tet till åtal eller om åtal är påkal­lat från all­män syn­punkt. Det­samma gäl­ler olaga tvång genom hot att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna men­ligt med­de­lande samt för­sök eller för­be­re­delse till sådant brott. Lag (2022:661).

5 kap. Om äre­kränk­ning

1 §   Den som utpe­kar någon såsom brotts­lig eller klan­der­värd i sitt lev­nads­sätt eller eljest läm­nar upp­gift som är ägnad att utsätta denne för and­ras mis­s­akt­ning, dömes för för­tal till böter.

Var han skyl­dig att uttala sig eller var det eljest med hän­syn till omstän­dig­he­terna för­svar­ligt att lämna upp­gift i saken, och visar han att upp­gif­ten var sann eller att han hade skä­lig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2 §   Om brott som avses i 1 § är grovt döms för grovt för­tal till böter eller fäng­else i högst två år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen med hän­syn till upp­gif­tens inne­håll eller sät­tet för eller omfatt­ningen av sprid­ningen eller annars var ägnad att med­föra all­var­lig skada.
Lag (2017:1136).

3 §   Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 §, rik­tar beskyll­ning, ned­sät­tande utta­lande eller för­öd­mju­kande bete­ende mot någon annan döms, om gär­ningen är ägnad att kränka den andres själv­känsla eller vär­dig­het, för för­o­lämp­ning till böter.

Om brot­tet är grovt, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2018:1745).

4 §   För­tal av avli­den skall med­föra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gär­ningen är sårande för de efter­le­vande eller den eljest, med beak­tande av den tid som för­flu­tit sedan den avlidne var i livet samt omstän­dig­he­terna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör till­komma den avlidne.

5 §   Brott som avses i 1-3 §§ får inte åta­las av någon annan än mål­sä­gan­den. Om brot­tet rik­tar sig mot någon som är under arton år eller om i annat fall mål­sä­gan­den anger brot­tet till åtal, får dock åkla­ga­ren väcka åtal om detta anses påkal­lat från all­män syn­punkt och åta­let avser
   1. för­tal och grovt för­tal,
   2. för­o­lämp­ning mot någon i eller för hans eller hen­nes myn­dig­hets­ut­öv­ning, eller
   3. för­o­lämp­ning med anspel­ning på ras, hud­färg, natio­nellt eller etniskt ursprung, tros­be­kän­nelse, sex­u­ell lägg­ning eller kön­sö­ver­skri­dande iden­ti­tet eller uttryck.

Har för­tal rik­tats mot en avli­den, får åtal väc­kas av den avlid­nes efter­le­vande make, brös­tar­vinge, för­äl­der eller sys­kon och, om åtal av sär­skilda skäl anses påkal­lat från all­män syn­punkt, av åkla­gare.

Inne­bär brott som avses i 1-3 §§ att någon genom att för­gripa sig på en främ­mande makts stats­ö­ver­hu­vud som vis­tas i Sve­rige eller på en främ­mande makts repre­sen­tant i Sve­rige har kränkt den främ­mande mak­ten, får brot­tet åta­las av åkla­gare utan hin­der av första styc­ket. Åtal får dock inte ske utan för­ord­nande av rege­ringen eller den rege­ringen har bemyn­di­gat till detta. Lag (2018:540).

6 kap. Om sex­u­al­brott

1 §   Den som, med en per­son som inte del­tar fri­vil­ligt, genom­för ett vagi­nalt, analt eller oralt sam­lag eller en annan sex­u­ell hand­ling som med hän­syn till kränk­ning­ens all­var är jäm­för­lig med sam­lag, döms för våld­täkt till fäng­else i lägst tre och högst sex år. Det­samma gäl­ler den som förmår en per­son som inte del­tar fri­vil­ligt att företa eller tåla en sådan hand­ling. Vid bedöm­ningen av om ett del­ta­gande är fri­vil­ligt eller inte ska det sär­skilt beak­tas om fri­vil­lig­het har kom­mit till uttryck genom ord eller hand­ling eller på annat sätt. En per­son kan ald­rig anses delta fri­vil­ligt om
   1. del­ta­gan­det är en följd av miss­han­del, annat våld eller hot om brotts­lig gär­ning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett men­ligt med­de­lande om någon annan,
   2. gär­nings­man­nen otill­bör­ligt utnytt­jar att per­so­nen på grund av med­vets­lös­het, sömn, all­var­lig rädsla, berus­ning eller annan drog­på­ver­kan, sjuk­dom, kropps­skada, psy­kisk stör­ning eller annars med hän­syn till omstän­dig­he­terna befin­ner sig i en sär­skilt utsatt situ­a­tion, eller
   3. gär­nings­man­nen förmår per­so­nen att delta genom att all­var­ligt miss­bruka att per­so­nen står i bero­en­de­ställ­ning till gär­nings­man­nen.

Om brot­tet är mindre grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år.

Om ett brott som avses i första styc­ket är grovt, döms för grov våld­täkt till fäng­else i lägst fem och högst tio år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen har använt våld eller hot som varit av sär­skilt all­var­lig art eller om fler än en för­gri­pit sig på off­ret eller på annat sätt del­ta­git i över­grep­pet eller om gär­nings­man­nen med hän­syn till till­vä­ga­gångs­sät­tet eller off­rets låga ålder eller annars visat sär­skild hän­syns­lös­het eller råhet. Lag (2022:1043).

1 a §   Den som begår en gär­ning som avses i 1 § och är grovt oakt­sam beträf­fande omstän­dig­he­ten att den andra per­so­nen inte del­tar fri­vil­ligt, döms för oakt­sam våld­täkt till fäng­else i högst fyra år.

Om gär­ningen med hän­syn till omstän­dig­he­terna är mindre all­var­lig, ska det inte dömas till ansvar.
Lag (2018:618).

2 §   Den som, med en per­son som inte del­tar fri­vil­ligt, genom­för en annan sex­u­ell hand­ling än som avses i 1 §, döms för sex­u­ellt över­grepp till fäng­else i lägst sex måna­der och högst två år. Det­samma gäl­ler den som förmår en per­son som inte del­tar fri­vil­ligt att företa eller tåla en sådan hand­ling. Vid bedöm­ningen av om ett del­ta­gande är fri­vil­ligt eller inte tilläm­pas 1 § första styc­ket tredje och fjärde mening­arna.

Om brot­tet är mindre grovt, döms till fäng­else i högst ett år.

Om brot­tet är grovt, döms för grovt sex­u­ellt över­grepp till fäng­else i lägst ett och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen har använt våld eller hot som varit av sär­skilt all­var­lig art eller om fler än en för­gri­pit sig på off­ret eller på annat sätt del­ta­git i över­grep­pet eller om gär­nings­man­nen med hän­syn till till­vä­ga­gångs­sät­tet eller off­rets låga ålder eller annars visat sär­skild hän­syns­lös­het eller råhet. Lag (2022:1043).

3 §   Den som begår en gär­ning som avses i 2 § och är grovt oakt­sam beträf­fande omstän­dig­he­ten att den andra per­so­nen inte del­tar fri­vil­ligt, döms för oakt­samt sex­u­ellt över­grepp till fäng­else i högst fyra år.

Om gär­ningen med hän­syn till omstän­dig­he­terna är mindre all­var­lig, ska det inte dömas till ansvar.
Lag (2018:618).

4 §   Den som, med ett barn under fem­ton år, genom­för ett vagi­nalt, analt eller oralt sam­lag eller en annan sex­u­ell hand­ling som med hän­syn till kränk­ning­ens all­var är jäm­för­lig med sam­lag, döms för våld­täkt mot barn till fäng­else i lägst tre och högst sex år. Det­samma gäl­ler den som på ett otill­bör­ligt sätt förmår bar­net att företa eller tåla en sådan hand­ling.

Första styc­ket gäl­ler även den som begår en gär­ning som avses där mot ett barn som fyllt fem­ton men inte arton år och som är avkom­ling till gär­nings­man­nen eller står under fost­ran av eller har ett lik­nande för­hål­lande till gär­nings­man­nen, eller för vars vård eller till­syn gär­nings­man­nen ska svara på grund av en myn­dig­hets beslut.

Om ett brott som avses i första eller andra styc­ket är grovt, döms för grov våld­täkt mot barn till fäng­else i lägst fem och högst tio år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen har använt våld eller hot om brotts­lig gär­ning eller om fler än en för­gri­pit sig på bar­net eller på annat sätt del­ta­git i över­grep­pet eller om gär­nings­man­nen med hän­syn till till­vä­ga­gångs­sät­tet eller bar­nets låga ålder eller annars visat sär­skild hän­syns­lös­het eller råhet. Lag (2022:1043).

5 §   Är ett brott som avses i 4 § första eller andra styc­ket med hän­syn till omstän­dig­he­terna vid brot­tet att anse som mindre grovt, döms för sex­u­ellt utnytt­jande av barn till fäng­else i högst fyra år. Lag (2018:618).

6 §   Den som, med ett barn under fem­ton år eller med ett barn som fyllt fem­ton men inte arton år och som gär­nings­man­nen står i ett sådant för­hål­lande till som avses i 4 § andra styc­ket, genom­för en annan sex­u­ell hand­ling än som avses i 4 och 5 §§, döms för sex­u­ellt över­grepp mot barn till fäng­else i lägst sex måna­der och högst två år. Det­samma gäl­ler den som på ett otill­bör­ligt sätt förmår bar­net att företa eller tåla en sådan hand­ling.

Om brot­tet är mindre grovt, döms till fäng­else i högst ett år.

Om brot­tet är grovt, döms för grovt sex­u­ellt över­grepp mot barn till fäng­else i lägst ett år och sex måna­der och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen är när­stå­ende till bar­net eller i övrigt utnytt­jat sin ställ­ning eller miss­bru­kat ett sär­skilt för­tro­ende eller om fler än en för­gri­pit sig på bar­net eller på annat sätt del­ta­git i över­grep­pet eller om brot­tet med hän­syn till till­vä­ga­gångs­sät­tet eller bar­nets låga ålder eller annars inne­bu­rit ett hän­syns­löst utnytt­jande av bar­net. Lag (2022:1043).

7 §   Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapi­tel, har vagi­nalt sam­lag med eget barn eller dess avkom­ling, döms för sam­lag med avkom­ling till fäng­else i högst två år.

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapi­tel, har vagi­nalt sam­lag med sitt hel­sys­kon, döms för sam­lag med sys­kon till fäng­else i högst ett år.

Vad som sägs i denna para­graf gäl­ler inte den som för­måtts till gär­ningen genom olaga tvång eller på annat otill­bör­ligt sätt. Lag (2022:1043).

8 §   Den som främ­jar eller utnytt­jar att ett barn under fem­ton år utför eller med­ver­kar i sex­u­ell pose­ring, döms för utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring till fäng­else i högst två år. Det­samma gäl­ler den som för­sät­ter bar­net i eller utnytt­jar att bar­net av någon annan för­sätts i en situ­a­tion som inne­bär sex­u­ell pose­ring.

Första styc­ket gäl­ler även den som begår en gär­ning som avses där mot ett barn som fyllt fem­ton men inte arton år, om pose­ringen är ägnad att skada bar­nets hälsa eller utveck­ling.

Om brot­tet är grovt, döms för grovt utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om brot­tet avsett en verk­sam­het som bedri­vits i större omfatt­ning, med­fört bety­dande vin­ning eller inne­bu­rit ett hän­syns­löst utnytt­jande av bar­net. Lag (2022:1043).

9 §   Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapi­tel, förmår ett barn som inte fyllt arton år att mot ersätt­ning företa eller tåla en sex­u­ell hand­ling, döms för utnytt­jande av barn genom köp av sex­u­ell hand­ling till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år.

Om brot­tet är mindre grovt, döms till fäng­else i högst ett år.

Vad som sägs i första och andra styc­kena gäl­ler även om ersätt­ningen har utlo­vats eller getts av någon annan.
Lag (2022:1043).

10 §   Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapi­tel, sex­u­ellt berör ett barn under fem­ton år eller förmår bar­net att företa eller med­verka i någon hand­ling med sex­u­ell inne­börd, döms för sex­u­ellt ofre­dande mot barn till fäng­else i högst två år. Det­samma gäl­ler den som begår en gär­ning enligt andra styc­ket mot ett barn under fem­ton år.

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapi­tel, blot­tar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obe­hag eller annars genom ord eller hand­lande ofre­dar en per­son på ett sätt som är ägnat att kränka per­so­nens sex­u­ella integri­tet döms för sex­u­ellt ofre­dande till böter eller fäng­else i högst två år.

Om ett brott som avses i första styc­ket är grovt, döms för grovt sex­u­ellt ofre­dande mot barn till fäng­else i lägst sex måna­der och högst tre år. Om ett brott som avses i andra styc­ket är grovt, döms för grovt sex­u­ellt ofre­dande till samma straff.

Vid bedöm­ningen av om ett brott är grovt ska det sär­skilt beak­tas om fler än en för­gri­pit sig på off­ret eller på annat sätt del­ta­git i över­grep­pet eller om gär­nings­man­nen med hän­syn till off­rets låga ålder eller någon annan omstän­dig­het visat sär­skild hän­syns­lös­het. Lag (2022:1043).

10 a §   Den som, i syfte att mot ett barn under fem­ton år begå en gär­ning för vil­ken straff före­skrivs i 4, 5, 6, 8 eller 10 §, före­slår en träff eller stäm­mer träff med bar­net, döms för kon­takt för att träffa ett barn i sex­u­ellt syfte till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (2017:1068).

11 §   Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapi­tel, skaf­far sig en till­fäl­lig sex­u­ell för­bin­delse mot ersätt­ning, döms för köp av sex­u­ell tjänst till fäng­else i högst ett år.

Vad som sägs i första styc­ket gäl­ler även om ersätt­ningen har utlo­vats eller getts av någon annan. Lag (2022:1043).

12 §   Den som främ­jar eller på ett otill­bör­ligt sätt eko­no­miskt utnytt­jar att en per­son har till­fäl­liga sex­u­ella för­bin­del­ser mot ersätt­ning, döms för kopp­leri till fäng­else i högst fyra år.

Om en per­son som med nytt­jan­de­rätt har upp­lå­tit en lägen­het får veta att lägen­he­ten helt eller till väsent­lig del används för till­fäl­liga sex­u­ella för­bin­del­ser mot ersätt­ning och inte gör vad som skä­li­gen kan begä­ras för att få upp­lå­tel­sen att upp­höra, ska han eller hon, om verk­sam­he­ten fort­sät­ter eller åter­upp­tas i lägen­he­ten, anses ha främ­jat verk­sam­he­ten och dömas till ansvar enligt första styc­ket.

Är brott som avses i första eller andra styc­ket att anse som grovt, döms för grovt kopp­leri till fäng­else i lägst två och högst tio år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om brot­tet avsett en verk­sam­het som bedri­vits i större omfatt­ning, med­fört bety­dande vin­ning eller inne­bu­rit ett hän­syns­löst utnytt­jande av annan.
Lag (2018:601).

13 §   Till ansvar som i detta kapi­tel är före­skri­vet för en gär­ning som begås mot någon under en viss ålder ska dömas även den som inte haft upp­såt till men varit oakt­sam beträf­fande omstän­dig­he­ten att den andra per­so­nen inte upp­nått den åldern. Lag (2018:618).

14 §   Den som har begått en gär­ning enligt 5 § eller 6 § andra styc­ket mot ett barn under fem­ton år eller enligt 8 § första styc­ket eller 10 § första styc­ket första meningen, ska inte dömas till ansvar om det är uppen­bart att gär­ningen inte inne­bu­rit något över­grepp mot bar­net med hän­syn till den ringa skill­na­den i ålder och utveck­ling mel­lan den som har begått gär­ningen och bar­net samt omstän­dig­he­terna i övrigt.

Det­samma gäl­ler den som har begått en gär­ning enligt 10 a § om den har syf­tat till en sådan gär­ning som anges i första styc­ket och som, om den hade full­bor­dats, enligt vad som anges där uppen­bar­li­gen inte skulle ha inne­bu­rit något över­grepp mot bar­net. Lag (2022:1043).

15 §   För för­sök till våld­täkt, grov våld­täkt, sex­u­ellt över­grepp, grovt sex­u­ellt över­grepp, våld­täkt mot barn, grov våld­täkt mot barn, sex­u­ellt utnytt­jande av barn, sex­u­ellt över­grepp mot barn, grovt sex­u­ellt över­grepp mot barn, utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring, grovt utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring, utnytt­jande av barn genom köp av sex­u­ell hand­ling, köp av sex­u­ell tjänst, kopp­leri och grovt kopp­leri döms det till ansvar enligt 23 kap.

Det­samma gäl­ler för för­be­re­delse till kopp­leri samt för för­be­re­delse och stämp­ling till och under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra våld­täkt, grov våld­täkt, våld­täkt mot barn, grov våld­täkt mot barn, grovt utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring och grovt kopp­leri. Lag (2019:806).

7 kap. Om brott mot familj

1 §   Ingår den som är gift nytt äkten­skap eller ingår ogift äkten­skap med den som är gift, dömes för tve­gifte till böter eller fäng­else i högst två år.

Om den som är part­ner i ett regi­stre­rat part­ner­skap ingår äkten­skap, dömes för olov­ligt ingå­ende av äkten­skap till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (1994:1119).

1 a §   Har upp­hävts genom lag (2009:255).

2 §   Den som, vid annans adop­tion av en per­son under arton år, genom olaga tvång eller vil­se­le­dande eller genom att utlova eller ge otill­bör­lig ersätt­ning utver­kar sam­tycke eller till­stånd till en sådan adop­tion, döms för otill­bör­ligt utver­kande av sam­tycke eller till­stånd till adop­tion av barn till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (2006:274).

3 §   Den som under­stic­ker eller för­by­ter barn eller eljest genom att avgiva orik­tig anmä­lan till myn­dig­het eller under­låta anmä­lan till­väl­lar sig eller annan falsk famil­je­ställ­ning eller berö­var annan hans rätta famil­je­ställ­ning, dömes för för­vans­kande av famil­je­ställ­ning till böter eller fäng­else i högst två år.

4 §   Den som obe­hö­ri­gen skil­jer ett barn under fem­ton år från någon som har vård­na­den om bar­net döms för egen­mäk­tig­het med barn till böter eller fäng­else i högst ett år, om gär­ningen inte utgör brott mot fri­het. Det­samma gäl­ler, om den som gemen­samt med någon annan har vård­na­den om ett barn under fem­ton år utan beak­tans­värt skäl egen­mäk­tigt skil­jer bar­net från den andra vård­nads­ha­va­ren eller om den som ska ha vård­na­den obe­hö­ri­gen bemäk­ti­gar sig bar­net och där­i­ge­nom själv tar sig rätt.

Till ansvar enligt första styc­ket döms också den som
   1. obe­hö­ri­gen skil­jer ett barn under fem­ton år från någon som vår­dar bar­net med stöd av lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga, om gär­ningen inte utgör brott mot fri­het eller främ­jande av flykt, eller
   2. för bort eller annars undan­hål­ler ett barn under fem­ton år, om gär­ningen är ägnad att hindra att vård enligt lagen med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga påbör­jas och gär­ningen inte utgör brott mot fri­het.

Om ett brott som avses i första eller andra styc­ket är grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år.
Lag (2024:271).

5 §   För för­sök till otill­bör­ligt utver­kande av sam­tycke eller till­stånd till adop­tion av barn, för­vans­kande av famil­je­ställ­ning eller egen­mäk­tig­het med barn som är grovt döms till ansvar enligt vad i 23 kap. stad­gas. Lag (2006:274).

6 §   Egen­mäk­tig­het med barn må ej åta­las av åkla­gare, med mindre åtal fin­nes påkal­lat ur all­män syn­punkt. Lag (1973:648).

8 kap. Om stöld, rån och andra till­grepps­brott

1 §   Den som olov­li­gen tager vad annan till­hör med upp­såt att tillägna sig det, dömes, om till­grep­pet inne­bär skada, för stöld till fäng­else i högst två år.

2 §   Är brott som avses i 1 § med hän­syn till det till­grip­nas värde och övriga omstän­dig­he­ter vid brot­tet att anse som ringa, döms för ringa stöld till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2017:442).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1987:791).

4 §   Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov stöld till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om det avsett sak som någon bar på sig eller hade i sin ome­del­bara när­het, om gär­nings­man­nen varit för­sedd med vapen, spräng­ämne eller annat dylikt hjälp­me­del, om gär­ningen ingått som ett led i en brotts­lig­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig eller hän­syns­lös art, avsett bety­dande värde eller inne­bu­rit syn­ner­li­gen känn­bar skada. Lag (2021:35).

4 a §   Om brott som avses i 1 § har skett efter intrång i bostad eller annat lik­nande boende, döms för inbrotts­stöld till fäng­else i lägst ett och högst sex år.

Är en gär­ning som avses i första styc­ket med hän­syn till integri­tets­kränk­ningen eller omstän­dig­he­terna i övrigt av mindre all­var­lig art, döms dock inte för inbrotts­stöld utan för annat brott som gär­ningen inne­fat­tar. Lag (2021:35).

5 §   Den som med våld på per­son eller med hot som inne­bär eller för den hotade fram­står som träng­ande fara,
   1. begår stöld,
   2. tvingar någon till hand­ling eller under­lå­ten­het som inne­bär vin­ning för gär­nings­man­nen och skada för den tving­ade eller någon i vars ställe denne är, eller
   3. olov­li­gen tar eller tvingar till sig ett betal­nings­verk­tyg med avsikt att använda det för att bereda sig själv eller någon annan vin­ning,

döms för rån till fäng­else i lägst ett år och sex måna­der och högst sex år.

För rån döms också den som, sedan han eller hon begått stöld eller olov­li­gen tagit ett betal­nings­verk­tyg och anträf­fats på bar gär­ning, sät­ter sig till mot­värn med sådant våld eller hot som avses i första styc­ket mot den som vill återta det till­gripna.

Lika med våld anses att för­sätta någon i van­makt eller annat sådant till­stånd.

Om en gär­ning som avses i första-​​tredje styc­kena med hän­syn till vål­det, hotet eller omstän­dig­he­terna i övrigt är av mindre all­var­lig art, döms dock inte för rån utan för annat brott som gär­ningen inne­fat­tar. Lag (2023:257).

6 §   Om brott som avses i 5 § är grovt, döms för grovt rån till fäng­else i lägst fem och högst tio år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas
   1. om vål­det har varit livs­far­ligt,
   2. om gär­nings­man­nen har till­fo­gat svår kropps­skada eller all­var­lig sjuk­dom eller annars har visat syn­ner­lig råhet eller på ett hän­syns­löst sätt har utnytt­jat den råna­des skydds­lösa eller utsatta ställ­ning, eller
   3. om gär­ningen har varit av sär­skilt far­lig art.
Lag (2017:332).

7 §   Den som olov­li­gen tar och bru­kar ett motor­for­don eller annat motor­dri­vet fort­skaff­nings­me­del som till­hör någon annan döms, om gär­ningen inte är belagd med straff enligt 1, 2 eller 4-6 §§, för till­grepp av fort­skaff­nings­me­del till fäng­else i högst två år. Om brot­tet är ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms för grovt till­grepp av fort­skaff­nings­me­del till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har inne­fat­tat våld eller hot om brotts­lig gär­ning eller annars varit av sär­skilt far­lig eller hän­syns­lös art, avsett bety­dande värde eller inne­bu­rit syn­ner­li­gen känn­bar skada. Lag (2017:442).

8 §   Den som, i annat fall än som anges i detta kapi­tel, olov­li­gen tar och bru­kar eller på annat sätt till­gri­per något, döms för egen­mäk­tigt för­fa­rande till böter eller fäng­else i högst ett år. Det­samma gäl­ler om någon utan till­grepp, genom att fästa eller bryta lås eller på annat sätt, olov­li­gen rub­bar någon annans besitt­ning och där­i­ge­nom vål­lar skada eller olä­gen­het. För egen­mäk­tigt för­fa­rande döms också den som med våld eller hot om våld hind­rar någon annan att utöva sin rätt att hålla kvar eller ta något.

Är brot­tet grovt, döms för grovt egen­mäk­tigt för­fa­rande till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har inne­fat­tat våld eller hot om brotts­lig gär­ning eller annars varit av sär­skilt far­lig eller hän­syns­lös art, avsett bety­dande värde eller inne­bu­rit syn­ner­li­gen känn­bar skada. Lag (2017:442).

9 §   Den som vid­tar någon sådan åtgärd som avses i 8 § för att själv ta sig rätt döms för själv­täkt till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2017:442).

10 §   Den som olov­li­gen avle­der elekt­risk kraft döms för olov­lig ener­gi­av­led­ning till böter eller fäng­else i högst ett år. Det­samma gäl­ler den som olov­li­gen avle­der vär­mee­nergi ur ett rör­led­nings­sy­stem för upp­värm­ning eller vär­mee­nergi till ett rör­led­nings­sy­stem för kyl­ning.

Är brot­tet grovt, döms för grov olov­lig ener­gi­av­led­ning till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har varit av sär­skilt far­lig art, avsett bety­dande värde eller inne­bu­rit syn­ner­li­gen känn­bar skada.
Lag (2017:442).

10 a §   Har upp­hävts genom lag (2017:442).

11 §   Tar någon i skog eller mark olov­li­gen sådant som avses i 12 kap. 2 a § och är brot­tet inte att anse som åver­kan enligt den bestäm­mel­sen, ska vad som är före­skri­vet i detta kapi­tel om till­grepp tilläm­pas. Lag (2017:442).

12 §   För för­sök eller för­be­re­delse till stöld, grov stöld, inbrotts­stöld, rån, grovt rån, till­grepp av fort­skaff­nings­me­del, grovt till­grepp av fort­skaff­nings­me­del, olov­lig ener­gi­av­led­ning eller grov olov­lig ener­gi­av­led­ning döms det till ansvar enligt 23 kap. Det­samma gäl­ler för stämp­ling till grov stöld eller inbrotts­stöld och stämp­ling till eller under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra rån eller grovt rån. Skulle till­grepp av fort­skaff­nings­me­del, om brot­tet full­bor­dats, ha varit att anse som ringa, ska gär­ningen dock inte med­föra ansvar. Lag (2021:35).

13 §   Har annat i detta kapi­tel angi­vet brott än grov stöld, inbrotts­stöld, rån eller grovt rån för­ö­vats mot
   1. någon som inte endast till­fäl­ligt sam­man­bodde med gär­nings­man­nen,
   2. make, den som är i rätt upp- eller ned­sti­gande släkt­skap eller svå­ger­lag, sys­kon, svå­ger eller svä­gerska, eller
   3. någon annan som på lik­nande sätt är när­stå­ende till gär­nings­man­nen,
får åkla­ga­ren väcka åtal endast om mål­sä­gan­den har angett brot­tet till åtal eller åtal är påkal­lat ur all­män syn­punkt.

Vid tillämp­ning av vad nu sagts ska med gär­nings­man lik­stäl­las någon annan som med­ver­kat vid brot­tet och den som gjort sig skyl­dig till häleri eller häle­ri­för­se­else. Lag (2021:35).

9 kap. Om bedrä­geri och annan ored­lig­het

1 §   Den som medelst vil­se­le­dande förmår någon till hand­ling eller under­lå­ten­het, som inne­bär vin­ning för gär­nings­man­nen och skada för den vil­se­ledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrä­geri till fäng­else i högst två år.

För bedrä­geri döms också den som genom att lämna orik­tig eller ofull­stän­dig upp­gift, genom att ändra i pro­gram eller upp­tag­ning eller på annat sätt olov­li­gen påver­kar resul­ta­tet av en auto­ma­tisk infor­ma­tions­be­hand­ling eller någon annan lik­nande auto­ma­tisk pro­cess, så att det inne­bär vin­ning för gär­nings­man­nen och skada för någon annan. Lag (1986:123).

2 §   Är brott som avses i 1 § med hän­syn till ska­dans omfatt­ning och övriga omstän­dig­he­ter vid brot­tet att anse som ringa, döms för ringa bedrä­geri till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

För ringa bedrä­geri döms också den som utan att göra rätt för sig till­go­do­gör sig hus­rum, för­tä­ring, trans­port, till­träde till före­ställ­ning eller annat sådant som till­han­da­hålls under för­ut­sätt­ning av kon­tant betal­ning, oav­sett om han eller hon vil­se­le­der någon eller inte. Det gäl­ler dock inte om gär­ningen avser värde som inte är ringa och om den i övrigt är sådan som avses i 1 §. Lag (2017:442).

3 §   Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grovt bedrä­geri till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen har miss­bru­kat all­mänt för­tro­ende eller använt urkund eller annat vars bru­kande är straff­bart enligt 14 eller 15 kap. eller vil­se­le­dande bok­fö­ring eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art, avsett bety­dande värde eller inne­bu­rit syn­ner­li­gen känn­bar skada.
Lag (2017:442).

3 a §   Den som till en vidare krets rik­tar betal­nings­upp­ma­ningar i syfte att vil­se­leda till hand­ling som inne­bär vin­ning för gär­nings­man­nen och skada för mot­ta­ga­ren eller någon i vars ställe denne är döms, om för­fa­ran­det har avsett bety­dande värde, för grovt ford­rings­be­drä­geri till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Lag (2017:442).

3 b §   Den som, i strid med före­skrif­ter eller vill­kor, använ­der ett bidrag eller utnytt­jar en för­mån som finan­sie­ras över eller på annat sätt påver­kar Euro­pe­iska uni­o­nens eller Euro­pe­iska ato­me­ner­gi­ge­men­ska­pens bud­ge­tar för ett annat ända­mål än det som bidra­get eller för­må­nen har bevil­jats för, döms för sub­ven­tions­miss­bruk till böter eller fäng­else i högst två år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Är brot­tet grovt, döms för grovt sub­ven­tions­miss­bruk till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen avsett bety­dande värde eller varit av sär­skilt far­lig art.
Lag (2019:310).

3 c §   Den som
   1. olov­li­gen inför­skaf­far ett betal­nings­verk­tyg,
   2. för bedräg­lig använd­ning för­vans­kar ett betal­nings­verk­tyg eller fram­stäl­ler ett falskt betal­nings­verk­tyg, eller
   3. använ­der ett olov­li­gen inför­skaf­fat eller för­vans­kat eller falskt betal­nings­verk­tyg eller på annat sätt tar befatt­ning med ett sådant betal­nings­verk­tyg

döms för olov­lig befatt­ning med betal­nings­verk­tyg till böter eller fäng­else i högst två år.

Med betal­nings­verk­tyg avses skyd­dade verk­tyg, hand­lingar eller upp­gif­ter som ger möj­lig­het att över­föra pengar eller ett pen­ning­värde.

Om ett brott som avses i första styc­ket är grovt, döms för grov olov­lig befatt­ning med betal­nings­verk­tyg till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen
   1. har avsett bety­dande värde eller kun­nat med­föra syn­ner­li­gen känn­bar skada,
   2. har ingått i en brotts­lig­het som utö­vats i orga­ni­se­rad form eller sys­te­ma­tiskt, eller
   3. annars har varit av sär­skilt far­lig art.

Det ska inte dömas till ansvar enligt denna para­graf om gär­ningen är belagd med samma eller sträng­are straff enligt någon annan bestäm­melse i denna balk. Lag (2021:322).

3 d §   Den som i syfte att bereda sig eller någon annan vin­ning olov­li­gen använ­der en juri­disk per­sons iden­ti­tets­upp­gif­ter genom att utge sig för att före­träda denna döms, om hand­lan­det ger upp­hov till skada eller olä­gen­het för den som upp­gif­terna gäl­ler, för före­tag­skap­ning till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (2024:1110).

4 §   Den som genom olaga tvång förmår någon till hand­ling eller under­lå­ten­het som inne­bär vin­ning för gär­nings­man­nen och skada för den tving­ade eller någon i vars ställe denne är döms, om inte brot­tet är att anse som rån eller grovt rån, för utpress­ning till fäng­else i högst tre år. Om brot­tet är ringa, döms för ringa utpress­ning till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är grovt döms för grov utpress­ning till fäng­else i lägst två och högst åtta år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen
   1. har inne­fat­tat våld av all­var­ligt slag,
   2. har inne­fat­tat hot som påtag­ligt har för­stärkts med hjälp av vapen, spräng­ämne eller vapen­attrapp eller genom anspel­ning på ett vålds­ka­pi­tal eller som annars har varit av all­var­ligt slag, eller
   3. annars har varit av sär­skilt hän­syns­lös eller far­lig art.
Lag (2023:257).

5 §   Den som vid avtal eller någon annan rätts­hand­ling utnytt­jar någons trång­mål, oför­stånd, lätt­sinne eller bero­en­de­ställ­ning till att bereda sig för­mån, som står i uppen­bart miss­för­hål­lande till mot­pre­sta­tio­nen eller för vil­ken mot­pre­sta­tion inte ska läm­nas, döms för ocker till böter eller fäng­else i högst två år.

För ocker döms också den som vid kre­dit­giv­ning i närings­verk­sam­het eller i annan verk­sam­het, som bedrivs vane­mäs­sigt eller annars i större omfatt­ning, bere­der sig ränta eller annan eko­no­misk för­mån, som står i uppen­bart miss­för­hål­lande till mot­pre­sta­tio­nen.

Är brot­tet grovt, döms för grovt ocker till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har avsett bety­dande värde eller varit av sär­skilt far­lig eller hän­syns­lös art. Lag (2017:442).

6 §   Den som
   1. på ett sätt som är ägnat att för­svåra ett åter­stäl­lande tar befatt­ning med något som är från­hänt annan genom brott,
   2. bere­der sig otill­bör­lig vin­ning av annans brotts­liga för­värv, eller
   3. genom krav, över­lå­telse eller på annat lik­nande sätt häv­dar genom brott till­kom­men ford­ran

döms för häleri till fäng­else i högst två år.

För häleri döms lika­le­des den som i närings­verk­sam­het eller såsom led i en verk­sam­het, som bedrivs vane­mäs­sigt eller annars i större omfatt­ning, på ett sätt som är ägnat att för­svåra ett åter­stäl­lande för­vär­var eller mot­tar något som skä­li­gen kan antas vara från­hänt annan genom brott.

Är brott som avses i första eller andra styc­ket grovt, döms för grovt häleri till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har avsett bety­dande värde, ingått som ett led i en brotts­lig­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller annars varit av sär­skilt far­lig art. Lag (2021:35).

6 a §   Har upp­hävts genom lag (2014:308).

7 §   Är brott som avses i 6 § att anse som ringa, döms för häle­ri­för­se­else till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

För häle­ri­för­se­else skall också dömas den som
   1. i annat fall än som avses i 6 § andra styc­ket på ett sätt som är ägnat att för­svåra ett åter­stäl­lande för­vär­var eller mot­tar något som skä­li­gen kan antas vara från­hänt annan genom brott,
   2. i fall som avses i 6 § första styc­ket inte insåg men hade skä­lig anled­ning att anta att brott förelåg, eller
   3. på sätt som anges i 6 § första styc­ket 1 med­ver­kat vid det brott vari­ge­nom egen­do­men från­hän­des annan och inte insåg men hade skä­lig anled­ning att anta att brott för­ö­va­des. Lag (1991:451).

7 a §   har upp­hävts genom lag (2014:308).

8 §   Den som, i annat fall än förut i detta kapi­tel är sagt, för­far ored­ligt i det han medelst vil­se­le­dande förmår någon till hand­ling eller under­lå­ten­het och där­i­ge­nom ska­dar den vil­se­ledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för ored­ligt för­fa­rande till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (1970:414).

9 §   Den som offent­lig­gör eller på annat sätt bland all­män­he­ten spri­der vil­se­le­dande upp­gift för att påverka pri­set på vara, vär­de­pap­per eller någon annan egen­dom döms för svind­leri till fäng­else i högst två år eller, om brot­tet är ringa, till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

För svind­leri döms det också om någon, som med­ver­kar vid bildande av aktie­bo­lag eller annat före­tag eller som på grund av sin ställ­ning bör ha sär­skild kän­ne­dom om ett före­tag, upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het offent­lig­gör eller på annat sätt bland all­män­he­ten eller före­ta­gets intres­sen­ter spri­der vil­se­le­dande upp­gift som är ägnad att påverka bedöm­ningen av före­ta­get i eko­no­miskt hän­se­ende och där­i­ge­nom med­föra skada.

Är brott som avses i första eller andra styc­ket grovt, döms för grovt svind­leri till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har varit av större omfatt­ning, kun­nat med­föra avse­värd skada eller annars varit av sär­skilt far­lig art. Lag (2017:442).

10 §   Mot­ta­ger någon, för använd­ning såsom påtryck­nings­me­del vid krav, hand­ling som är falsk, upp­rät­tad för skens skull eller eljest orik­tig eller ock check utan täck­ning, dömes för ocker­pant­ning till böter eller fäng­else i högst två år.

11 §   För för­sök eller för­be­re­delse till bedrä­geri, grovt bedrä­geri, olov­lig befatt­ning med betal­nings­verk­tyg, grov olov­lig befatt­ning med betal­nings­verk­tyg, utpress­ning, ringa utpress­ning, grov utpress­ning, ocker, grovt ocker, häleri eller grovt häleri och för stämp­ling till grovt bedrä­geri, grov utpress­ning, häleri eller grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap. Bestäm­mel­serna i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om för­sök till utpress­ning, ringa utpress­ning eller grov utpress­ning. För för­sök till sub­ven­tions­miss­bruk eller grovt sub­ven­tions­miss­bruk och för för­be­re­delse till grovt ford­rings­be­drä­geri döms det också till ansvar enligt 23 kap.

Som för för­be­re­delse till bedrä­geri eller grovt bedrä­geri döms den som för att bedra för­säk­rings­gi­vare eller annars med upp­såt att begå bedrä­geri ska­dar sig eller någon annan till per­son eller egen­dom. Det­samma ska gälla, om någon med samma upp­såt för­sö­ker åstad­komma sådan skada. Har han eller hon innan ska­dan upp­stått fri­vil­ligt avstått från att full­följa gär­ningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar.
Lag (2023:187).

12 §   Det som före­skrivs i 8 kap. 13 § om inskränk­ning i åkla­ga­res åtals­rätt ska gälla även de brott som angetts i detta kapi­tel, dock inte grovt bedrä­geri och grov utpress­ning.

Bedrä­geri eller ringa bedrä­geri som består i att någon gjort avtals­stri­digt uttag på eget kredit-​​ eller till­gångs­konto och ringa bedrä­geri som avses i 2 § andra styc­ket får åta­las av åkla­gare endast om åtal är moti­ve­rat från all­män syn­punkt.
Lag (2017:443).

10 kap. Om för­sking­ring, annan tro­lös­het och mut­brott

1 §   Om någon, som på grund av avtal, all­män eller enskild tjänst eller dylik ställ­ning fått egen­dom i besitt­ning för annan med skyl­dig­het att utgiva egen­do­men eller redo­visa för denna, genom att tillägna sig egen­do­men eller annor­le­des åsi­do­sät­ter vad han har att iakt­taga för att kunna full­göra sin skyl­dig­het, dömes, om gär­ningen inne­bär vin­ning för honom och skada för den berät­ti­gade, för för­sking­ring till fäng­else i högst två år.

2 §   Är brott som avses i 1 § med hän­syn till det för­sking­ra­des värde och övriga omstän­dig­he­ter vid brot­tet att anse som ringa, döms för ringa för­sking­ring till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2017:442).

3 §   Om brott som avses i 1 § är att anse som grovt, döms för grov för­sking­ring till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen har miss­bru­kat ansvars­full ställ­ning eller använt urkund eller annat vars bru­kande är straff­bart enligt 14 eller 15 kap. eller vil­se­le­dande bok­fö­ring eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art, avsett bety­dande värde eller inne­bu­rit syn­ner­li­gen känn­bar skada. Lag (2017:442).

4 §   Den som i annat fall än som anges i 1, 2 eller 3 § vid­tar åtgärd med egen­dom, som han eller hon har i besitt­ning men till vil­ken ägande-​​ eller säker­hets­rätt är för­be­hål­len eller till­för­säk­rad eller annars till­kom­mer någon annan, vari­ge­nom egen­do­men från­händs den andre eller denne på annat sätt berö­vas sin rätt, döms för olov­ligt för­fo­gande till böter eller fäng­else i högst ett år.

Är brot­tet grovt, döms för grovt olov­ligt för­fo­gande till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har avsett bety­dande värde eller inne­bu­rit syn­ner­li­gen känn­bar skada eller varit av sär­skilt far­lig eller hän­syns­lös art. Lag (2017:442).

5 §   Om någon, som på grund av för­tro­en­de­ställ­ning fått till upp­gift att för någon annan sköta en eko­no­misk ange­lä­gen­het eller själv­stän­digt han­tera en kva­li­fi­ce­rad tek­nisk upp­gift eller över­vaka sköt­seln av en sådan ange­lä­gen­het eller upp­gift, miss­bru­kar sin för­tro­en­de­ställ­ning och där­i­ge­nom ska­dar huvud­man­nen, döms han eller hon för tro­lös­het mot huvud­man till böter eller fäng­else i högst två år. Vad som har sagts nu gäl­ler inte om gär­ningen är belagd med straff enligt 1-3 §§.

Om brot­tet är grovt, döms för grov tro­lös­het mot huvud­man till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om huvud­man­nen har till­fo­gats bety­dande eller syn­ner­li­gen känn­bar skada, om gär­nings­man­nen har använt urkund eller annat vars bru­kande är straff­bart enligt 14 eller 15 kap. eller vil­se­le­dande bok­fö­ring eller om gär­ningen annars har varit av sär­skilt far­lig art.

Om någon som har fått till upp­gift att sköta en rätts­lig ange­lä­gen­het för någon annan miss­bru­kar sin för­tro­en­de­ställ­ning till för­fång för huvud­man­nen, döms han eller hon enligt första styc­ket, även om ange­lä­gen­he­ten inte är av eko­no­misk eller tek­nisk art. Lag (2017:442).

5 a §   Den som är arbets­ta­gare eller utö­var upp­drag och tar emot, god­tar ett löfte om eller begär en otill­bör­lig för­mån för utöv­ningen av anställ­ningen eller upp­dra­get döms för tagande av muta till böter eller fäng­else i högst två år. Det­samma gäl­ler den som är del­ta­gare eller funk­tio­när i en täv­ling som är före­mål för all­mänt anord­nad vad­håll­ning och det är fråga om en otill­bör­lig för­mån för hans eller hen­nes full­gö­rande av upp­gif­ter vid täv­lingen.

Första styc­ket gäl­ler även om gär­ningen har begåtts innan gär­nings­man­nen fått en sådan ställ­ning som avses där eller efter det att den upp­hört.

För tagande av muta enligt första och andra styc­kena döms också den som tar emot, god­tar ett löfte om eller begär för­må­nen för någon annan än sig själv. Lag (2012:301).

5 b §   Den som läm­nar, utlo­var eller erbju­der en otill­bör­lig för­mån i fall som avses i 5 a § döms för givande av muta till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (2012:301).

5 c §   Är brott som avses i 5 a eller 5 b § att anse som grovt, döms för grovt tagande av muta eller grovt givande av muta till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om gär­ningen inne­fat­tat miss­bruk av eller angrepp på sär­skilt ansvars­full ställ­ning, avsett bety­dande värde eller ingått i en brotts­lig­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller i större omfatt­ning eller annars varit av sär­skilt far­lig art. Lag (2012:301).

5 d §   För han­del med infly­tande döms till böter eller fäng­else i högst två år den som i annat fall än som avses i 5 a eller 5 b §
   1. tar emot, god­tar ett löfte om eller begär en otill­bör­lig för­mån för att påverka annans beslut eller åtgärd vid myn­dig­hets­ut­öv­ning eller offent­lig upp­hand­ling, eller
   2. läm­nar, utlo­var eller erbju­der någon en otill­bör­lig för­mån för att han eller hon ska påverka annans beslut eller åtgärd vid myn­dig­hets­ut­öv­ning eller offent­lig upp­hand­ling.
Lag (2012:301).

5 e §   En näringsid­kare som till­han­da­hål­ler pengar eller andra till­gångar åt någon som före­trä­der näringsid­ka­ren i en viss ange­lä­gen­het och där­i­ge­nom av grov oakt­sam­het främ­jar givande av muta, grovt givande av muta eller han­del med infly­tande enligt 5 d § 2 i den ange­lä­gen­he­ten döms för vårds­lös finan­sie­ring av mut­brott till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (2012:301).

6 §   Den som, i annat fall än förut i detta kapi­tel är sagt, genom miss­bruk av behö­rig­het att i annans ställe före­taga rätts­hand­ling ska­dar denne eller med miss­bruk av behö­rig­het att göra gäl­lande skul­debrev eller dylik hand­ling krä­ver vad annan till­kom­mer, dömes för behö­rig­hets­miss­bruk till böter eller fäng­else i högst två år.
Det­samma skall gälla, om någon ford­rar betal­ning jäm­likt hand­ling som ej bli­vit utgi­ven eller för gäld som redan är gul­den eller ock krä­ver att utfå gods som han redan bekom­mit eller mot krav åbe­ro­par kvitto som icke utgi­vits.

7 §   Den som vål­lar skada eller olä­gen­het genom att olov­li­gen bruka någon annans sak döms för olov­ligt bru­kande till böter eller fäng­else i högst ett år. Det­samma gäl­ler den som vål­lar skada eller olä­gen­het genom att olov­li­gen bruka en fas­tig­het som han eller hon inne­har men som någon annan har nytt­jan­de­rätt eller annan rätt till.

Är brot­tet grovt, döms för grovt olov­ligt bru­kande till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har varit av sär­skilt far­lig eller hän­syns­lös art, avsett bety­dande värde eller inne­bu­rit syn­ner­li­gen känn­bar skada. Lag (2017:442).

8 §   Full­gör man ej vad i lag är före­skri­vet om skyl­dig­het att till­kän­na­giva hitte­gods eller annans sak som man av miss­tag eller till­fäl­lig­het fått i besitt­ning, dömes för fynd­för­se­else till böter.
Under­lå­ter man att full­göra sådan skyl­dig­het med upp­såt att tillägna sig god­set eller för­far man eljest med god­set på sätt i 4 § sägs, skall gälla vad där är stad­gat.

9 §   För för­sök till för­sking­ring eller tro­lös­het mot huvud­man och för för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till grov för­sking­ring eller grov tro­lös­het mot huvud­man döms det till ansvar enligt 23 kap. För för­be­re­delse till grovt givande av muta döms det också till ansvar enligt 23 kap. Lag (2016:508).

10 §   Det som före­skrivs i 8 kap. 13 § om inskränk­ning i åkla­ga­res åtals­rätt ska gälla även de brott som angetts i detta kapi­tel, dock inte grov för­sking­ring och grov tro­lös­het mot huvud­man.

Ringa för­sking­ring, olov­ligt för­fo­gande eller olov­ligt bru­kande beträf­fande lös egen­dom som kom­mit i gär­nings­man­nens besitt­ning genom avtal om hyra av egen­do­men eller avtal enligt vil­ket ägan­de­rät­ten ska övergå först sedan betal­ning skett eller som gär­nings­man­nen annars inne­har på grund av kre­dit­köp med för­be­håll om åter­ta­gan­de­rätt, får åta­las av åkla­gare endast om åtal av sär­skilda skäl är moti­ve­rat från all­män syn­punkt.

Tagande av muta, givande av muta, han­del med infly­tande och vårds­lös finan­sie­ring av mut­brott får åta­las av åkla­gare endast om åtal är moti­ve­rat från all­män syn­punkt. Att denna inskränk­ning i vissa fall inte gäl­ler fram­går dock av 20 kap. 5 §. Lag (2017:442).

11 kap. Om brott mot bor­ge­nä­rer m.m.

1 §   Den som, när han är på obe­stånd eller när påtag­lig fara före­lig­ger för att han skall komma på obe­stånd, för­stör eller genom gåva eller någon annan lik­nande åtgärd avhän­der sig egen­dom av bety­dande värde, döms för ored­lig­het mot bor­ge­nä­rer till fäng­else i högst två år. Det­samma skall gälla om någon genom sådant för­fa­rande för­sät­ter sig på obe­stånd eller fram­kal­lar påtag­lig fara för att han skall komma på obe­stånd.

För ored­lig­het mot bor­ge­nä­rer döms också en gäl­de­när som, då kon­kurs är före­stå­ende, ur riket bort­för till­gång av bety­dande värde med upp­såt att hålla den undan kon­kur­sen, eller gäl­de­när som i kon­kurs undand­rar eller undan­hål­ler kon­kurs­för­valt­ningen till­gång. Det­samma skall gälla, om en gäl­de­när i otill­bör­ligt syfte under­lå­ter att, så långt möj­ligt, med­verka till att till­gång i utlan­det som ingår i kon­kur­sen ställs till kon­kurs­för­valt­ning­ens för­fo­gande, trots att kon­kurs­för­val­ta­ren upp­ma­nat gäl­de­nä­ren att med­verka.

Om brot­tet är grovt, döms för grov ored­lig­het mot bor­ge­nä­rer till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen bee­di­gat orik­tig upp­gift eller använt falsk hand­ling eller vil­se­le­dande bok­fö­ring eller om brot­tet varit av bety­dande omfatt­ning eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art. Lag (2005:242).

2 §   En gäl­de­när som vid kon­kurs, skuldsa­ne­ring eller F-​skuldsa­ne­ring, eller vid plan­för­hand­ling under före­tags­re­kon­struk­tion, upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het för­ti­ger till­gång, upp­ger obe­fint­lig skuld eller läm­nar annan sådan orik­tig upp­gift, döms, om upp­gif­ten inte rät­tas innan den bee­di­gas eller annars läggs till grund för för­fa­ran­det, för för­svå­rande av kon­kurs eller exe­ku­tiv för­rätt­ning till fäng­else i högst två år.

För för­svå­rande av exe­ku­tiv för­rätt­ning döms också en gäl­de­när som i sam­band med annan exe­ku­tiv för­rätt­ning upp­såt­li­gen åbe­ro­par orik­tig hand­ling eller skenav­tal och där­i­ge­nom hind­rar att erfor­der­lig egen­dom genom för­rätt­ning tas i anspråk för att bereda bor­ge­när betal­ning eller säker­het.

Om ett för­ti­gande eller en orik­tig upp­gift enligt första styc­ket är utan bety­delse för saken, eller om gäl­de­nä­ren vid kon­kurs hade rätt att vägra yttra sig och omstän­dig­he­terna inne­bär en skä­lig ursäkt för honom eller henne, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Om ett brott som avses i denna para­graf har begåtts upp­såt­li­gen och är grovt, döms för grovt för­svå­rande av kon­kurs eller exe­ku­tiv för­rätt­ning till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen bee­di­gat orik­tig upp­gift eller använt falsk hand­ling eller vil­se­le­dande bok­fö­ring eller om brot­tet varit av bety­dande omfatt­ning.
Lag (2022:965).

3 §   Den som, när han är på obe­stånd eller när påtag­lig fara före­lig­ger för att han skall komma på obe­stånd, fort­sät­ter rörelse under för­bru­kande av avse­värda medel utan mot­sva­rande nytta för rörel­sen eller lever slös­ak­tigt eller inlå­ter sig på även­tyr­ligt före­tag eller lätt­sin­nig ansvars­för­bin­delse eller vid­tar annan sådan åtgärd och där­i­ge­nom upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het för­säm­rar sin för­mö­gen­hets­ställ­ning i avse­värd mån, döms för vårds­lös­het mot bor­ge­nä­rer till fäng­else i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gär­nings­man­nen inte insåg men hade skä­lig anled­ning anta att han var på obe­stånd eller att påtag­lig fara förelåg för att han skulle komma på obe­stånd. Lag (2005:242).

4 §   Den som, då han eller hon är på obe­stånd, gyn­nar en viss bor­ge­när genom att betala skuld som inte är för­fal­len, betala med annat än sed­van­liga betal­nings­me­del eller över­lämna säker­het som inte var betingad vid skul­dens till­komst eller genom att vidta annan sådan åtgärd, döms, om åtgär­den med­för påtag­lig fara för att en annan bor­ge­närs rätt ska för­ringas avse­värt, för otill­bör­ligt gyn­nande av bor­ge­när till fäng­else i högst två år. Det­samma ska gälla, om någon som är på obe­stånd i otill­bör­ligt syfte gyn­nar en viss bor­ge­när på annat sätt än som nyss sagts och detta med­för påtag­lig fara för att en annan bor­ge­närs rätt ska för­ringas avse­värt.

En gäl­de­när som för att främja ett ackord, eller en skuld­upp­gö­relse vid plan­för­hand­ling under före­tags­re­kon­struk­tion, i hem­lig­het läm­nar eller utlo­var betal­ning eller annan för­mån döms också för otill­bör­ligt gyn­nande av bor­ge­när. Lag (2022:965).

5 §   Den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het åsi­do­sät­ter bok­fö­rings­skyl­dig­het enligt bok­fö­rings­la­gen (1999:1078) genom att under­låta att bok­föra affärs­hän­del­ser eller bevara räken­skaps­in­for­ma­tion eller genom att lämna orik­tiga upp­gif­ter i bok­fö­ringen eller på annat sätt, döms, om rörel­sens för­lopp, eko­no­miska resul­tat eller ställ­ning till följd härav inte kan i huvud­sak bedö­mas med led­ning av bok­fö­ringen, för bok­fö­rings­brott till fäng­else i högst två år eller, om brot­tet är ringa, till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är grovt, döms för grovt bok­fö­rings­brott till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas om åsi­do­sät­tan­det avsett myc­ket bety­dande belopp eller om gär­nings­man­nen använt falsk hand­ling eller om gär­ningen ingått som ett led i en brotts­lig­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art.

Första och andra styc­kena gäl­ler inte om bok­fö­rings­skyl­dig­he­ten avser en juri­disk per­son som anges i 2 kap. 2 § bok­fö­rings­la­gen och som inte bedri­ver närings­verk­sam­het. Lag (2005:242).

6 §   För för­sök till ored­lig­het mot bor­ge­nä­rer enligt 1 § första styc­ket eller för­sök till sådan ored­lig­het enligt 1 § andra styc­ket som inne­bär att till­gång bort­förs ur lan­det döms det till ansvar enligt 23 kap. Det­samma gäl­ler i fall då ett sådant brott ska bedö­mas som grov ored­lig­het mot bor­ge­nä­rer. För för­be­re­delse eller stämp­ling till grov ored­lig­het mot bor­ge­nä­rer eller för­be­re­delse till grovt bok­fö­rings­brott döms det också till ansvar enligt 23 kap.
Lag (2016:508).

7 §   Begår den som är i en gäl­de­närs ställe en gär­ning, för vil­ken ansvar för gäl­de­när är före­skri­vet i detta kapi­tel, skall han dömas såsom om han själv vore gäl­de­när.

Bor­ge­när som i fall som avses i 4 § tar eller låter åt sig utlova betal­ning, säker­het eller annan för­mån, döms för med­ver­kan till brot­tet endast om han bru­kar otill­bör­ligt hot eller otill­bör­ligt löfte om för­mån eller hand­lar i hem­ligt sam­för­stånd med gär­nings­man­nen.
Lag (1986:43).

8 §   Vårds­lös­het mot bor­ge­nä­rer får åta­las av åkla­gare endast om åtal är påkal­lat från all­män syn­punkt.

Bok­fö­rings­brott som är ringa får åta­las av åkla­gare endast om åtal av sär­skilda skäl är påkal­lat från all­män syn­punkt.
Lag (2013:216).

12 kap. Om ska­de­gö­rel­sebrott

1 §   Den som för­stör eller ska­dar egen­dom till men för någon annans rätt till den döms för ska­de­gö­relse till fäng­else i högst två år. Lag (2017:442).

2 §   Är brott som avses i 1 § med hän­syn till ska­dans obe­tyd­lig­het och övriga omstän­dig­he­ter vid brot­tet att anse som ringa, döms för ringa ska­de­gö­relse till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2017:442).

2 a §   Den som i skog eller mark olov­li­gen tar väx­ande träd eller gräs eller träd som fällts av vin­den eller sten, grus, torv eller annat som inte är bear­be­tat döms, om brot­tet med hän­syn till det till­grip­nas värde och övriga omstän­dig­he­ter är att anse som ringa, för åver­kan till böter. Det­samma gäl­ler den som från väx­ande träd tar ris, gre­nar, näver, bark, löv, bast, ollon, nöt­ter eller kåda. Lag (2017:442).

3 §   Om brott som avses i 1 § är att anse som grovt, döms för grov ska­de­gö­relse till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen har med­fört bety­dande fara för någons liv eller hälsa, om ska­dan drab­bat sak av stor kul­tu­rell eller eko­no­misk bety­delse eller annars är syn­ner­li­gen känn­bar eller om gär­ningen varit av sär­skilt hän­syns­lös art.
Lag (2017:442).

4 §   Den som olov­li­gen och på annat än väg fär­das över tomt eller plan­te­ring, eller över någon annan mark som kan ska­das av detta, döms för tagande av olov­lig väg till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2017:442).

5 §   För för­sök eller för­be­re­delse till grov ska­de­gö­relse och för för­sök till ska­de­gö­relse samt för under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra grov ska­de­gö­relse döms det till ansvar enligt 23 kap. Lag (2016:508).

6 §   Ringa ska­de­gö­relse, åver­kan eller tagande av olov­lig väg får, om brot­tet endast krän­ker enskilds rätt, åta­las av åkla­gare bara om åtal av sär­skilda skäl är moti­ve­rat från all­män syn­punkt. Lag (2017:442).

13 kap. Om all­män­far­liga brott

1 §   Om någon anläg­ger brand, som inne­bär fara för annans liv eller hälsa eller för omfat­tande för­stö­relse av annans egen­dom, döms för mord­brand till fäng­else, lägst två och högst åtta år.

Är brot­tet mindre all­var­ligt, döms till fäng­else, lägst ett och högst tre år. Lag (1993:207).

2 §   Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov mord­brand till fäng­else på viss tid, lägst sex och högst arton år, eller på livs­tid.

Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om bran­den anlagts i tätt­be­byggt sam­hälle, där den lätt kunde sprida sig, eller annars inne­bu­rit fara för flera män­ni­skor eller för egen­dom av sär­skild bety­den­het. Lag (2009:396).

3 §   Den som åstad­kom­mer explo­sion, över­sväm­ning, ras, skepps­brott, flyg- eller tågo­lycka eller annan sådan ofärd och där­i­ge­nom fram­kal­lar fara för annans liv eller hälsa eller för omfat­tande för­stö­relse av annans egen­dom, döms för all­män­far­lig öde­läg­gelse till fäng­else i lägst två och högst åtta år.

Om brot­tet är mindre all­var­ligt, döms till fäng­else i lägst ett och högst tre år.

Om brot­tet är grovt, döms för grov all­män­far­lig öde­läg­gelse till fäng­else på viss tid, lägst sex och högst arton år, eller på livs­tid. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen inne­bu­rit fara för flera män­ni­skor eller för egen­dom av sär­skild bety­delse eller annars varit av sär­skilt far­lig eller all­var­lig art. Lag (2023:257).

4 §   Om någon för­stör eller ska­dar egen­dom, som har avse­värd bety­delse för rikets för­svar, folk­för­sörj­ning, rätts­skip­ning eller för­valt­ning eller för upp­rätt­hål­lande av all­män ord­ning och säker­het i riket, eller genom annan åtgärd, som ej inne­fat­tar alle­nast undan­hål­lande av arbets­kraft eller upp­ma­ning där­till, all­var­ligt stör eller hind­rar använd­ningen av sådan egen­dom, dömes för sabo­tage till fäng­else i högst fyra år. Det­samma skall gälla, om någon eljest, genom ska­de­gö­relse eller annan åtgärd som nyss sagts, all­var­ligt stör eller hind­rar den all­männa sam­färdseln eller använd­ningen av tele­graf, tele­fon, radio eller dylikt all­mänt hjälp­me­del eller av anlägg­ning för all­män­he­tens för­se­ende med vat­ten, ljus, värme eller kraft.

5 §   Är brott som avses i 4 § att anse som grovt, döms för grovt sabo­tage till fäng­else på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livs­tid.

Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om där­i­ge­nom fram­kal­lats fara för rikets säker­het, för flera män­ni­sko­liv eller för egen­dom av sär­skild bety­den­het.
Lag (2009:396).

5 a §   Den som genom olaga tvång eller olov­li­gen med tek­niskt hjälp­me­del bemäk­ti­gar sig eller ingri­per i manövre­ringen av
   1. ett luft­far­tyg,
   2. ett far­tyg, som används i civil yrkes­mäs­sig sjö­fart för beford­ran av gods eller pas­sa­ge­rare, bog­se­ring, bärg­ning, fiske eller annan fångst, eller
   3. en buss, en last­bil eller ett maskin­dri­vet spår­for­don på järn­väg, spår­väg eller tun­nel­bana, som används i för­värvs­verk­sam­het för beford­ran av gods eller pas­sa­ge­rare,
döms för kap­ning till fäng­else i högst fyra år. Det­samma gäl­ler den som genom olaga tvång bemäk­ti­gar sig en platt­form i havet som är avsedd för verk­sam­het för utforsk­ning eller utvin­ning av natur­till­gångar eller för något annat eko­no­miskt ända­mål.

Den som i annat fall
   1. för­stör eller all­var­ligt ska­dar ett sådant far­tyg eller en sådan platt­form som anges i första styc­ket eller ett luft­far­tyg i tra­fik, eller
   2. vid­tar en åtgärd som är ägnad att fram­kalla fara för säker­he­ten för ett sådant far­tyg eller en sådan platt­form som anges i första styc­ket eller för ett luft­far­tygs säker­het under flyg­ning

döms för sjö- eller luft­farts­sa­bo­tage till fäng­else i högst fyra år.

Är brott som avses i första eller andra styc­ket att anse som grovt, döms till fäng­else på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livs­tid. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om där­i­ge­nom fram­kal­lats fara för flera män­ni­sko­liv eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art. Lag (2018:165).

5 b §   Den som
   1. använ­der all­var­ligt våld eller hot om sådant våld mot någon som befin­ner sig på en flyg­plats som är öppen för inter­na­tio­nell tra­fik,
   2. för­stör eller all­var­ligt ska­dar en anord­ning, som hör till en sådan flyg­plats eller som används för flyg­plat­sens tra­fik, eller ett luft­far­tyg, som inte är i tra­fik men är upp­ställt på flyg­plat­sen, eller
   3. med använ­dande av våld eller hot om våld omin­tet­gör verk­sam­het som bedrivs på en sådan flyg­plats,
döms, om gär­ningen är ägnad att fram­kalla fara för flyg­plat­sens funk­tion eller för säker­he­ten vid denna, för flyg­plats­sa­bo­tage till fäng­else i högst fyra år.

Är brot­tet att anse som grovt, döms till fäng­else på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livs­tid. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om där­i­ge­nom fram­kal­lats fara för flera män­ni­sko­liv eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art.
Lag (2009:396).

5 c §   Den som angri­per eller på annat sätt stör polis­verk­sam­het, rädd­nings­tjänst eller ambu­lans­sjuk­vård genom att
   1. använda våld eller hot om våld mot verk­sam­he­tens per­so­nal eller mot per­so­ner som bistår verk­sam­he­ten,
   2. till­gripa eller skada for­don eller annat hjälp­me­del som används eller ska använ­das i verk­sam­he­ten, eller
   3. vidta annan otill­bör­lig åtgärd

döms, om gär­ningen är ägnad att all­var­ligt för­svåra eller hindra utryck­nings­verk­sam­het eller brotts­be­käm­pande verk­sam­het, för sabo­tage mot blå­ljus­verk­sam­het till fäng­else i högst fyra år.

Om brot­tet är grovt döms för grovt sabo­tage mot blå­ljus­verk­sam­het till fäng­else på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livs­tid. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen fram­kal­lat fara för flera män­ni­sko­liv eller egen­dom av sär­skild bety­delse eller annars varit av sär­skilt far­lig art.
Lag (2019:1162).

6 §   Den som av oakt­sam­het, genom att umgås ovar­samt med eld eller spräng­ämne eller på annat sätt, vål­lar
   1. brand eller ofärd som avses i 1, 2 eller 3 § eller fram­kal­lar fara för det,
   2. skada eller hin­der som avses i 4 § eller
   3. skada som avses i 5 a § andra styc­ket 1 eller 5 b § första styc­ket 2 döms för all­män­far­lig vårds­lös­het till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, dömes till fäng­else i högst två år. Lag (1990:416).

7 §   Om någon fram­kal­lar all­män fara för män­ni­skors liv eller hälsa genom att för­gifta eller infek­tera livs­me­del, vat­ten eller annat, på annat sätt sprida gift eller dylikt eller över­föra eller sprida all­var­lig sjuk­dom, döms för spri­dande av gift eller smitta till fäng­else i högst sex år.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livs­tid. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om det skett med upp­såt att skada annan till liv eller hälsa eller om många män­ni­skor utsatts för fara. Lag (2009:396).

8 §   Fram­kal­lar någon all­män fara för djur eller väx­ter medelst gift eller genom att över­föra eller sprida ela­kar­tad sjuk­dom eller genom att sprida ska­de­djur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, dömes för för­gö­ring till böter eller fäng­else i högst två år.

Är brot­tet grovt, skall dömas till fäng­else, lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedö­mande huruvida brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas, om det skett med upp­såt att skada eller om egen­dom av bety­dande värde utsatts för fara.

8 a §   Har upp­hävts genom lag (1998:809).

9 §   Begår någon av oakt­sam­het en gär­ning som anges i 7 eller 8 §, skall han dömas för vårds­lös­het med gift eller smittämne till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (1998:809).

10 §   Har någon, utan att vara för­fal­len till ansvar enligt vad förut i detta kapi­tel är sagt, vid hand­ha­vande av eld, spräng­ämne eller gift eller annor­le­des fram­kal­lat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller all­män fara som avses i 7 eller 8 § och under­lå­ter han, efter att hava kom­mit till insikt därom, att till farans avvär­jande göra vad skä­li­gen kan begä­ras, dömes för under­lå­ten­het att avvärja all­män­fara till böter eller fäng­else i högst ett år.

11 §   Om någon som har ådra­git sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 § eller enligt 5 a § andra styc­ket 2 eller 5 b § första styc­ket 2 eller 3, fri­vil­ligt har avvärjt en sådan fara eller ver­kan som anges där innan avse­värd olä­gen­het har upp­kom­mit, får han dömas till lind­ri­gare straff än vad som är före­skri­vet för gär­ningen. Var faran ringa och är för gär­ningen ej före­skri­vet svå­rare straff än fäng­else i ett år, skall han ej dömas till ansvar. Lag (1998:809).

12 §   För för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till mord­brand, grov mord­brand, all­män­far­lig öde­läg­gelse, grov all­män­far­lig öde­läg­gelse, sabo­tage, grovt sabo­tage, kap­ning, sjö- eller luft­farts­sa­bo­tage, flyg­plats­sa­bo­tage, sabo­tage mot blå­ljus­verk­sam­het, grovt sabo­tage mot blå­ljus­verk­sam­het, spri­dande av gift eller smitta eller till för­gö­ring och för under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Lag (2023:257).

14 kap. Om för­falsk­nings­brott

1 §   Den som obe­hö­ri­gen, genom att skriva eller på lik­nande sätt ange en annan per­sons namn eller på annat sätt, fram­stäl­ler en falsk urkund eller änd­rar eller fyl­ler ut en äkta urkund döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för urkunds­för­falsk­ning till fäng­else i högst två år.

Med urkund avses
   1. en hand­ling som upp­rät­tats till bevis eller annars är av bety­delse som bevis och som har en utstäl­la­ran­gi­velse och ori­gi­nal­ka­rak­tär,
   2. en elektro­nisk hand­ling som upp­rät­tats till bevis eller annars är av bety­delse som bevis och som har en utstäl­la­ran­gi­velse som kan kon­trol­le­ras på ett till­för­lit­ligt sätt, och
   3. ett märke som ställts ut till bevis om en per­sons iden­ti­tet eller om en viss rät­tig­het eller pre­sta­tion och som har ori­gi­nal­ka­rak­tär (bevis­märke). Lag (2013:425).

2 §   Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, döms för för­vansk­ning av urkund till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Vid bedö­mande av om brot­tet är ringa ska det sär­skilt beak­tas om urkun­den är av mindre vikt eller om gär­ningen har begåtts för att hjälpa någon till hans eller hen­nes rätt.
Lag (2013:425).

3 §   Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov urkunds­för­falsk­ning till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år.

Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om för­falsk­ningen avsett en myn­dig­hets arkiv­hand­ling av vikt eller en urkund som är sär­skilt bety­del­se­full i den all­männa omsätt­ningen eller om gär­ningen annars varit av sär­skilt far­lig art. Lag (2013:425).

4 §   Den som utan att vid till­fäl­let ha rätt till det för­stör, gör obruk­bar eller döl­jer en urkund döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende och brot­tet inte är att anse som bok­fö­rings­brott, för hind­rande av urkunds bevis­funk­tion till fäng­else i högst två år.

Är brot­tet ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Lag (2013:425).

5 §   Den som olov­li­gen anbringar eller annars för­fals­kar någon annans namn­teck­ning eller sig­na­tur på ett als­ter av konst eller bruks­konst eller på annat sådant verk och där­i­ge­nom ger sken av att den per­so­nen angett sig vara upp­hovs­man till ver­ket döms för sig­na­tur­för­falsk­ning till fäng­else i högst två år.

Är brot­tet ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Lag (2013:425).

6 §   Den som efter­gör eller på annat sätt för­fals­kar sedel eller mynt som gäl­ler i Sve­rige eller utom­lands eller som har beslu­tats för utgiv­ning men ännu inte är gäl­lande döms för pen­ning­för­falsk­ning till fäng­else i högst fyra år.

Är brot­tet ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i lägst två och högst åtta år. Lag (2013:425).

7 §   Den som anskaf­far, läm­nar, tar emot, för­va­rar, trans­por­te­rar eller tar annan lik­nande befatt­ning med falsk sedel eller falskt mynt som avses i 6 §, med upp­såt att det för­fals­kade ska prånglas ut, döms för olov­lig befatt­ning med falska pengar till fäng­else i högst två år.

Är brot­tet ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst sex år. Lag (2016:348).

8 §   Den som efter­gör gäl­lande fri­märke, belägg­nings­stäm­pel eller annat offent­ligt eller för all­män­he­ten avsett svenskt eller utländskt vär­de­märke eller offent­lig svensk eller utländsk kon­troll­märk­ning på mått, vikt, vara, hand­ling eller annat, eller anbringar falskt sådant märke eller obe­hö­ri­gen anbringar äkta märke eller annars för­fals­kar sådant märke eller det märkta, döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för mär­kes­för­falsk­ning till fäng­else i högst två år.

Är brot­tet ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Lag (2013:425).

9 §   Den som obe­hö­ri­gen anbringar ett märke eller annat före­mål som kan för­väx­las med gäl­lande gräns­märke, vat­ten­märke, fix­punkt eller annat märke för plan- eller höjd­mät­ning eller flyt­tar, tar bort, ska­dar eller för­stör ett sådant märke döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för för­falsk­ning av fast märke till fäng­else i högst fyra år.

Är brot­tet ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2013:425).

10 §   Den som åbe­ro­par falsk urkund, bju­der ut eller salu­för verk med falsk sig­na­tur, prång­lar ut falsk sedel eller falskt mynt, använ­der falskt värde-​​ eller kon­troll­märke, åbe­ro­par falskt fast märke eller annars bru­kar något som för­fals­kats på ett sätt som anges i detta kapi­tel, döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för bru­kande av det för­fals­kade som om han eller hon själv hade gjort för­falsk­ningen. Lag (2013:425).

11 §   Den som i annat fall än som avses i 10 § bland all­män­he­ten spri­der något som lätt kan för­väx­las med gäl­lande sedel, mynt eller offent­ligt vär­de­märke döms för olaga spri­dande av efter­bild­ning till böter. Lag (2013:425).

12 §   Om någon har begått en sådan gär­ning som avses i detta kapi­tel men fri­vil­ligt och innan avse­värd olä­gen­het upp­kom­mit har avvärjt den fara i bevis­hän­se­ende som gär­ningen inne­bar, får han eller hon dömas till lind­ri­gare straff än vad som är före­skri­vet för gär­ningen. Var faran ringa och är det inte före­skri­vet sträng­are straff än fäng­else i sex måna­der för gär­ningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar.
Lag (2013:425).

13 §   För för­sök eller för­be­re­delse till urkunds­för­falsk­ning, grov urkunds­för­falsk­ning, hind­rande av urkunds bevis­funk­tion, sig­na­tur­för­falsk­ning, pen­ning­för­falsk­ning, mär­kes­för­falsk­ning, för­falsk­ning av fast märke eller bru­kande av vad som för­fals­kats och för under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra pen­ning­för­falsk­ning döms det till ansvar enligt 23 kap. Det­samma gäl­ler för för­sök till olov­lig befatt­ning med falska pengar som består i för­sök till anskaf­fande eller mot­ta­gande av det för­fals­kade. Skulle brot­tet, om det full­bor­dats, ha varit att anse som ringa, ska gär­ningen dock inte med­föra ansvar. Lag (2016:508).

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

1 §   Den som, efter att han eller hon har avlagt en ed som är före­skri­ven i lag, läm­nar osann upp­gift eller för­ti­ger san­ningen, döms för mened till fäng­else i högst fyra år. Om brot­tet är ringa döms för ringa mened till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är grovt döms för grov mened till fäng­else i lägst två och högst åtta år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om det skett med upp­såt att
   1. för­svåra eller för­hindra utred­ningen av all­var­lig brotts­lig­het eller lag­fö­ringen av någon för sådan brotts­lig­het,
   2. någon oskyl­dig ska dömas för all­var­lig brotts­lig­het, eller
   3. annars till­foga någon annan syn­ner­lig skada.
Lag (2022:792).

2 §   Den som vid för­hör under san­nings­för­säk­ran i rät­te­gång läm­nar osann upp­gift eller för­ti­ger san­ningen, dömes för osann parts­ut­saga till fäng­else i högst två år eller, om brot­tet är ringa, till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

3 §   Begår någon av grov oakt­sam­het gär­ning som i 1 eller 2 § sägs, dömes för ovar­sam utsaga till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

4 §   Prö­vas utsaga som avses i 1--3 §§ vara utan bety­delse för saken, skall ej dömas till ansvar.

Vad nu sagts skall ock gälla, om någon läm­nat osann upp­gift eller för­ti­git san­ningen angå­ende sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omstän­dig­he­terna inne­bära skä­lig ursäkt för honom.

4 a §   Om någon under straf­fan­svar inför dom­stol i Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge läm­nar osann upp­gift eller för­ti­ger san­ningen, dömes han för osann utsaga inför nor­disk dom­stol till påföljd enligt 1 §, om utsa­gan här i riket skulle ha avgi­vits under laga ed, och enligt 2 §, när fråga är om utsaga av part i tvis­te­mål. Begås gär­ningen av grov oakt­sam­het, dömes för ovar­sam utsaga inför nor­disk dom­stol till påföljd enligt 3 §.

Bestäm­mel­serna i 4, 14 och 15 §§ äger mot­sva­rande tillämp­ning på gär­ning som avses i första styc­ket. Lag (1975:1292).

4 b §   Om ett vittne eller en sak­kun­nig under ed inför Euro­pe­iska uni­o­nens dom­stol, inför tri­bu­na­len vid denna dom­stol, inför Euro­pe­iska fri­han­dels­sam­man­slut­ning­ens dom­stol, EFTA-​dom­sto­len, eller inför Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len läm­nar osann upp­gift eller för­ti­ger san­ningen, döms för osann utsaga inför en inter­na­tio­nell dom­stol till påföljd enligt 1 §, om utsa­gan här i riket skulle ha avgetts under laga ed.

Begås gär­ning enligt första styc­ket av grov oakt­sam­het, döms för ovar­sam utsaga inför en inter­na­tio­nell dom­stol till påföljd enligt 3 §. Ansvar enligt detta stycke ska dock inte dömas ut om utsa­gan avgetts inför Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len.

Bestäm­mel­serna i 4, 14 och 15 §§ gäl­ler i tillämp­liga delar också gär­ning som avses i första och andra styc­kena.
Lag (2009:1281).

5 §   Väc­ker någon åtal mot oskyl­dig med upp­såt att denne må bliva fälld till ansvar, dömes för falskt åtal till fäng­else i högst två år eller, om brot­tet är ringa, till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, skall dömas till fäng­else, lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedö­mande huruvida brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas, om åta­let avsett all­var­ligt brott eller inne­fat­tat miss­bruk av tjäns­te­ställ­ning.

Den som väc­ker åtal ehuru han icke har san­no­lika skäl där­till, dömes för obe­fo­gat åtal till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

6 §   Den som anger en oskyl­dig till åtal med upp­såt att han eller hon ska bli dömd till ansvar, döms för falsk angi­velse till fäng­else i högst två år. Om brot­tet är ringa döms för ringa falsk angi­velse till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är grovt döms för grov falsk angi­velse till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om angi­vel­sen avsett all­var­lig brotts­lig­het.

Om han eller hon inte insåg, men hade skä­lig anled­ning att anta, att den som angetts var oskyl­dig, döms för obe­fo­gad angi­velse till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.
Lag (2022:792).

7 §   Den som, i annat fall än som avses i 6 §, hos åkla­gare, Polismyndig-​​heten eller annan myn­dig­het osant beskyl­ler någon annan för en brotts­lig gär­ning, påstår en besvä­rande omstän­dig­het eller för­ne­kar en fri­ande eller mild­rande omstän­dig­het, döms, om myn­dig­he­ten ska ta upp anmä­lan i en sådan sak, för falsk beskyll­ning till fäng­else i högst två år. Om brot­tet är ringa döms för ringa falsk beskyll­ning till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är grovt döms för grov falsk beskyll­ning till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om beskyll­ningen avsett all­var­lig brotts­lig­het.

Om han eller hon inte insåg men hade skä­lig anled­ning att anta att utsa­gan var osann, döms för vårds­lös beskyll­ning till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2022:792).

8 §   För­vans­kar eller undan­rö­jer någon bevis med upp­såt att oskyl­dig må bliva fälld till ansvar eller åbe­ro­par någon med sådant upp­såt falskt bevis, dömes för bevis­för­vansk­ning till fäng­else i högst två år eller, om brot­tet är ringa, till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, dömes till fäng­else, lägst sex måna­der och högst fyra år.

9 §   Har någon, utan att vara för­fal­len till ansvar enligt vad förut i detta kapi­tel är sagt, genom åtgärd, varom där för­mä­les, fram­kal­lat fara för att annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avse­värt för­fång, och under­lå­ter han, efter att hava kom­mit till insikt därom, att till farans avvär­jande göra vad skä­li­gen kan begä­ras, dömes för under­lå­ten­het att avvärja rätts­fel till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

10 §   Den som på annat sätt än munt­li­gen läm­nar osann upp­gift eller för­ti­ger san­ningen, när upp­gif­ten enligt lag eller annan för­fatt­ning läm­nas på heder och sam­vete eller under annan lik­nande för­säk­ran, döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för osann för­säk­ran till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i högst två år.

Den som av grov oakt­sam­het begår en sådan gär­ning som avses i första styc­ket döms för vårds­lös för­säk­ran till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2013:425).

11 §   Den som i ett intyg eller en annan urkund läm­nar osann upp­gift om vem han eller hon är eller om annat än egna ange­lä­gen­he­ter eller för skens skull upp­rät­tar en urkund rörande rätts­hand­ling döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för osant inty­gande till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet med hän­syn till att det inne­fat­tar miss­bruk av tjäns­te­ställ­ning eller annars att anse som grovt, döms till fäng­else i högst två år.

Den som åbe­ro­par eller på annat sätt använ­der en sådan osann urkund som avses i första styc­ket döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för bru­kande av osann urkund till straff som anges i första eller andra styc­ket.
Lag (2013:425).

12 §   Den som san­nings­löst åbe­ro­par pass, betyg, iden­ti­tets­hand­ling eller annan sådan för enskild per­son utställd urkund såsom gäl­lande för sig eller annan per­son eller läm­nar ut sådan urkund för att miss­bru­kas på det sät­tet döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för miss­bruk av urkund till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i högst två år.

Den som san­nings­löst utger en hand­ling för att vara en rik­tig kopia av en viss urkund döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för miss­bruk av hand­ling till straff som anges i första eller andra styc­ket. Lag (2013:425).

13 §   Den som för­ne­kar sin under­skrift på en urkund eller sin utstäl­la­ran­gi­velse avse­ende en urkund, när angi­vel­sen är sådan att den kan lik­stäl­las med en under­skrift, döms, om åtgär­den inne­bär fara i bevis­hän­se­ende, för för­ne­kande av under­skrift till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i högst två år.
Lag (2013:425).

14 §   Om någon har begått en sådan gär­ning som avses i detta kapi­tel men fri­vil­ligt och innan avse­värd olä­gen­het upp­kom­mit har rät­tat felet eller på annat sätt avvärjt fara för vidare olä­gen­het, får han eller hon dömas till lind­ri­gare straff än vad som är före­skri­vet för gär­ningen. Var faran ringa och är det inte före­skri­vet sträng­are straff än fäng­else i sex måna­der för gär­ningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar. Lag (2013:425).

15 §   För för­be­re­delse eller stämp­ling till mened eller grov mened och för för­sök till bevis­för­vansk­ning som inte är ringa döms det till ansvar enligt 23 kap. Lag (2022:792).

16 kap. Om brott mot all­män ord­ning

1 §   Stör folk­sam­ling all­män ord­ning genom att åda­ga­lägga upp­såt att med för­e­nat våld sätta sig upp mot myn­dig­het eller eljest fram­tvinga eller hindra viss åtgärd och sking­rar den sig ej på myn­dig­hets befall­ning, dömes för upp­lopp, anstif­tare och anfö­rare till fäng­else i högst fyra år och annan del­ta­gare i folk­sam­ling­ens före­ha­vande till böter eller fäng­else i högst två år.

Om folk­sam­lingen sking­rar sig på myn­dig­hets befall­ning, dömes anstif­tare och anfö­rare för upp­lopp till böter eller fäng­else i högst två år.

2 §   Har folk­sam­ling, med upp­såt som i 1 § sägs, gått till för­e­nat våld å per­son eller egen­dom, dömes vare sig myn­dig­het var till­stä­des eller ej, för våld­samt upp­lopp, anstif­tare och anfö­rare till fäng­else i högst tio år och annan del­ta­gare i folk­sam­ling­ens före­ha­vande till böter eller fäng­else i högst fyra år.

3 §   Under­lå­ter del­ta­gare i folk­sam­ling som stör all­män ord­ning att efter­komma för ord­ning­ens upp­rätt­hål­lande med­de­lad befall­ning eller intränger han på område som bli­vit för sådant ända­mål frid­lyst eller avspär­rat, dömes, om ej upp­lopp före­lig­ger, för ohör­sam­het mot ord­nings­mak­ten till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

4 §   Om någon genom vålds­hand­ling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra all­män guds­tjänst, annan all­män andakt­söv­ning, vig­sel eller begrav­ning eller dylik akt, dom­stols för­hand­ling eller annan stat­lig eller kom­mu­nal för­rätt­ning eller all­män sam­man­komst för över­lägg­ning, under­vis­ning eller åhö­rande av före­drag, döms för stö­rande av för­rätt­ning eller av all­män sam­man­komst till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

För stö­rande av för­rätt­ning eller av all­män sam­man­komst döms också den som genom vålds­hand­ling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra för­hand­ling vid Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len. Lag (2009:1281).

5 §   Den som munt­li­gen inför menig­het eller folk­sam­ling, i skrift som spri­des eller utläm­nas för sprid­ning eller i annat med­de­lande till all­män­he­ten upp­ma­nar eller eljest söker för­leda till brotts­lig gär­ning, svi­kande av med­bor­ger­lig skyl­dig­het eller ohör­sam­het mot myn­dig­het, dömes för upp­vig­ling till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

För upp­vig­ling skall dömas även den som munt­li­gen inför en sam­ling av krigs­män eller i annat med­de­lande till krigs­män upp­ma­nar eller på annat sätt söker för­leda dem till en hand­ling eller under­lå­ten­het som inne­bär att de åsi­do­sät­ter vad som ålig­ger dem i tjäns­ten.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar. Vid bedö­mande huruvida ringa fall före­lig­ger skall sär­skilt beak­tas, om det före­le­gat endast obe­tyd­lig fara för att upp­ma­ningen eller för­sö­ket skulle leda till efter­följd.

Är brot­tet med hän­syn till att gär­nings­man­nen sökt för­leda till all­var­ligt brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fäng­else i högst fyra år. Lag (1986:645).

5 a §   Den som för brott eller brotts­lig verk­sam­het anli­tar, beta­lar, instru­e­rar eller över­läm­nar egen­dom till någon som inte har fyllt arton år och där­i­ge­nom, eller på annat lik­nande sätt, invol­ve­rar honom eller henne i brot­tet eller den brotts­liga verk­sam­he­ten, döms för invol­ve­rande av en underå­rig i brotts­lig­het till fäng­else i högst fyra år. Detta gäl­ler även om den som begår en sådan gär­ning inte haft upp­såt till men varit oakt­sam beträf­fande omstän­dig­he­ten att den andra per­so­nen inte fyllt arton år.

Om invol­ve­ran­det med hän­syn till den ringa skill­na­den i ålder eller utveck­ling mel­lan den som har begått gär­ningen och den andra per­so­nen eller annars är uppen­bart mindre all­var­ligt, ska inte dömas till ansvar. Lag (2023:257).

6 §   Om en sam­ling av krigs­män gemen­samt hotar att med våld sätta sig upp mot för­man, döms för myteri till böter eller fäng­else i högst fyra år. Anstif­tare och anfö­rare döms dock till fäng­else i högst sex år.

Har del­ta­garna i ett myteri gemen­samt bru­kat våld mot per­son eller egen­dom, döms del­ta­garna till fäng­else i högst sex år.
Anstif­tare och anfö­rare döms dock till fäng­else i högst arton år eller på livs­tid.

Om brot­tet annars är att anse som grovt, döms till fäng­else i högst arton år eller på livs­tid. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om gär­ningen har begåtts under strid eller då brott mot krigs­lyd­na­den annars med­för sär­skild fara. Lag (2009:396).

7 §   Har upp­hört att gälla genom lag (1970:225).

8 §   Den som i ett utta­lande eller i ett annat med­de­lande som sprids upp­ma­nar till våld mot, hotar eller uttryc­ker mis­s­akt­ning för en folk­grupp, en annan sådan grupp av per­so­ner eller en enskild i någon av dessa grup­per med anspel­ning på ras, hud­färg, natio­nellt eller etniskt ursprung, tros­be­kän­nelse, sex­u­ell lägg­ning eller kön­sö­ver­skri­dande iden­ti­tet eller uttryck, döms för hets mot folk­grupp till fäng­else i högst två år.

För hets mot folk­grupp döms också den som i ett utta­lande eller i ett annat med­de­lande som sprids för­ne­kar, ursäk­tar eller uppen­bart för­ringar ett brott som utgör eller mot­sva­rar folk­mord, brott mot mänsk­lig­he­ten, krigs­för­bry­telse eller aggres­sions­brott enligt ett avgö­rande som har med­de­lats av en svensk dom­stol eller av en erkänd inter­na­tio­nell dom­stol för brott mot folk­rät­ten och som fått laga kraft, om gär­ningen är ägnad att upp­mana till våld mot, hota eller uttrycka mis­s­akt­ning för en sådan grupp eller enskild som avses i första styc­ket.

Om brot­tet är ringa döms för ringa hets mot folk­grupp till böter.

Om brot­tet är grovt döms för grov hets mot folk­grupp till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om med­de­lan­det haft ett sär­skilt hot­fullt eller krän­kande inne­håll och spritts till ett stort antal per­so­ner på ett sätt som varit ägnat att väcka bety­dande upp­märk­sam­het.
Lag (2024:340).

9 §   En näringsid­kare som i sin verk­sam­het dis­kri­mi­ne­rar någon på grund av ras, hud­färg, natio­nellt eller etniskt ursprung, tros­be­kän­nelse, sex­u­ell lägg­ning eller kön­sö­ver­skri­dande iden­ti­tet eller uttryck genom att inte gå per­so­nen till handa på de vill­kor som näringsid­ka­ren i sin verk­sam­het tilläm­par i för­hål­lande till andra, ska dömas för olaga dis­kri­mi­ne­ring till böter eller fäng­else i högst ett år.

Vad som sägs i första styc­ket om en näringsid­kare tilläm­pas också på den som är anställd i närings­verk­sam­het eller annars hand­lar på en näringsid­ka­res väg­nar samt på den som är anställd i all­män tjänst eller har all­mänt upp­drag.

För olaga dis­kri­mi­ne­ring döms även anord­nare av all­män sam­man­komst eller offent­lig till­ställ­ning och med­hjäl­pare till sådan anord­nare, om han eller hon dis­kri­mi­ne­rar någon på grund av ras, hud­färg, natio­nellt eller etniskt ursprung, tros­be­kän­nelse, sex­u­ell lägg­ning eller kön­sö­ver­skri­dande iden­ti­tet eller uttryck genom att vägra per­so­nen till­träde till sam­man­koms­ten eller till­ställ­ningen på de vill­kor som gäl­ler för andra. Lag (2018:540).

10 §   Den som obe­hö­ri­gen flyt­tar, ska­dar eller skymf­li­gen behand­lar ett lik eller en avli­den per­sons aska, döms för grav­frids­brott till böter eller fäng­else i högst två år. För grav­frids­brott döms även den som obe­hö­ri­gen öpp­nar en grav eller för­stör, ska­dar eller gör ofog på en kista, urna, grav eller ett annat vilo­rum för de döda eller en grav­vård.

Om brot­tet är grovt, döms för grovt grav­frids­brott till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen till­fo­gat ett lik en svår skada eller om gär­ningen inne­bu­rit omfat­tande för­stö­relse eller annars varit av sär­skilt hän­syns­lös eller far­lig art. Lag (2022:607).

10 a §   Den som
   1. skild­rar barn i por­no­gra­fisk bild,
   2. spri­der, över­lå­ter, upp­lå­ter, före­vi­sar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn till­gäng­lig för någon annan,
   3. för­vär­var eller bju­der ut en sådan bild av barn,
   4. för­med­lar kon­tak­ter mel­lan köpare och säl­jare av sådana bil­der av barn eller vid­tar någon annan lik­nande åtgärd som syf­tar till att främja han­del med sådana bil­der, eller
   5. inne­har en sådan bild av barn eller betrak­tar en sådan bild som han eller hon berett sig till­gång till

döms för barn­por­no­gra­fibrott till fäng­else i högst två år.

Är ett brott som avses i första styc­ket ringa, döms till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Med barn avses en per­son vars puber­tets­ut­veck­ling inte är full­bor­dad eller som är under arton år. Är puber­tets­ut­veck­lingen full­bor­dad, ska ansvar för gär­ning enligt första styc­ket 2-5 dömas ut bara om det av bil­den och omstän­dig­he­terna kring den fram­går att den avbil­dade per­so­nen är under arton år.

Till ansvar för gär­ning som avses i första styc­ket 1 ska dömas även den som inte haft upp­såt till men varit oakt­sam beträf­fande omstän­dig­he­ten att den som skild­ras är under arton år.

Den som i yrkes­mäs­sig verk­sam­het eller annars i för­värvs­syfte av oakt­sam­het spri­der en sådan bild som avses i första styc­ket, döms som sägs där eller i andra styc­ket.

Är brott som avses i första styc­ket att anse som grovt, döms för grovt barn­por­no­gra­fibrott till fäng­else i lägst ett och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om brot­tet har begåtts yrkes­mäs­sigt eller i vinst­syfte, utgjort ett led i brotts­lig verk­sam­het som utö­vats sys­te­ma­tiskt eller i större omfatt­ning, avsett en sär­skilt stor mängd bil­der eller avsett bil­der där bar­nen är sär­skilt unga, utsätts för våld eller tvång eller utnytt­jas på annat sär­skilt hän­syns­löst sätt. Lag (2020:173).

10 b §   För­bu­den i 10 a § mot skild­ring och inne­hav gäl­ler inte den som enligt första eller andra styc­ket i den para­gra­fen fram­stäl­ler en por­no­gra­fisk bild av barn, om skill­na­den i ålder och utveck­ling mel­lan den avbil­dade per­so­nen och den som fram­stäl­ler bil­den är ringa och omstän­dig­he­terna i övrigt inte påkal­lar att ansvar döms ut.

Inte hel­ler gäl­ler för­bu­den den som teck­nar, målar eller på något annat lik­nande hant­verks­mäs­sigt sätt fram­stäl­ler en sådan bild, om bil­den inte är avsedd att spri­das, över­lå­tas, upp­lå­tas, före­vi­sas eller på annat sätt göras till­gäng­lig för andra.

Även i andra fall ska en gär­ning inte utgöra brott, om gär­ningen med hän­syn till omstän­dig­he­terna är för­svar­lig.
Lag (2010:399).

10 c §   Den som i bild skild­rar sex­u­ellt våld eller tvång med upp­såt att bil­den eller bil­derna sprids eller som spri­der en sådan skild­ring, döms, om inte gär­ningen med hän­syn till omstän­dig­he­terna är för­svar­lig, för olaga vålds­skild­ring till böter eller fäng­else i högst två år. Det­samma gäl­ler den som i rör­liga bil­der när­gånget eller utdra­get skild­rar grovt våld mot män­ni­skor eller djur med upp­såt att bil­derna sprids eller som spri­der en sådan skild­ring.
Spri­der någon av oakt­sam­het en skild­ring som avses i första styc­ket och sker sprid­ningen i yrkes­mäs­sig verk­sam­het eller annars i för­värvs­syfte, döms till ansvar enligt första styc­ket. Lag (2010:1881).

10 d §   Den som upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het i yrkes­mäs­sig verk­sam­het eller annars i för­värvs­syfte till den som är under fem­ton år läm­nar ut en film, ett video­gram eller en annan tek­nisk upp­tag­ning med rör­liga bil­der som inne­fat­tar ingå­ende skild­ringar av verk­lig­hets­tro­gen karak­tär som åter­ger våld eller hot om våld mot män­ni­skor eller djur döms för otillå­ten utläm­ning av tek­nisk upp­tag­ning till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Första styc­ket gäl­ler inte fil­mer, video­gram eller andra tek­niska upp­tag­ningar med rör­liga bil­der med samma inne­håll som en fram­ställ­ning som Medi­e­myn­dig­he­ten har god­känt för vis­ning för någon ålders­grupp av barn under fem­ton år. Första styc­ket gäl­ler inte hel­ler offent­liga före­vis­ningar av rör­liga bil­der i fil­mer eller video­gram eller i en upp­spel­ning ur en data­bas.

Har en tek­nisk upp­tag­ning med rör­liga bil­der för­setts med ett intyg om att en fram­ställ­ning med samma inne­håll har god­känts av Medi­e­myn­dig­he­ten för vis­ning för någon ålders­grupp av barn under fem­ton år, ska ansvar enligt första styc­ket inte dömas ut. Detta gäl­ler dock inte om inty­get var orik­tigt och den som har läm­nat ut upp­tag­ningen har insett eller borde ha insett det. Lag (2023:839).

11 §   Den som på eller vid all­män plats genom skylt­ning eller annat lik­nande för­fa­rande före­vi­sar por­no­gra­fisk bild på sätt som är ägnat att väcka all­män anstöt dömes för otillå­tet för­fa­rande med por­no­gra­fisk bild till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Det samma gäl­ler den som med pos­ten sän­der eller på annat sätt till­stäl­ler någon por­no­gra­fisk bild utan före­gå­ende beställ­ning. Lag (1970:225).

12 §   Den som bland barn eller ung­dom spri­der en skrift, bild eller tek­nisk upp­tag­ning som genom sitt inne­håll kan verka för­rå­ande eller eljest med­föra all­var­lig fara för de ungas sed­liga fost­ran, döms för för­le­dande av ung­dom till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (1998:1444).

13 §   Den som upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het, genom miss­han­del, över­an­sträng­ning eller van­vård eller på annat sätt, otill­bör­li­gen utsät­ter djur för lidande, döms för djur­plå­geri till böter eller fäng­else i högst två år.

Om brot­tet är grovt döms för grovt djur­plå­geri till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen
   1. har inne­bu­rit all­var­ligt lidande för dju­ret eller dju­ren,
   2. har omfat­tat ett större antal djur, eller
   3. annars har varit av sär­skilt hän­syns­lös eller far­lig art.
Lag (2022:116).

14 §   Har upp­hävts genom lag (2018:1140).

14 a §   Har upp­hävts genom lag (2018:1140).

15 §   Den som genom orik­tig upp­gift att det före­lig­ger fara för en eller flera män­ni­skors liv eller hälsa eller för omfat­tande för­stö­relse av egen­dom för­an­le­der onö­dig säker­hets­åt­gärd, döms för falskt larm till böter eller fäng­else i högst ett år.

Är brott som avses i första styc­ket grovt, döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år.

Den som genom miss­bruk av larm, nöd­sig­nal eller annan lik­nande anord­ning för­an­le­der onö­dig utryck­ning av Polis­myn­dig­he­ten, kom­mu­nal orga­ni­sa­tion för rädd­nings­tjänst, ambu­lans, mili­tär, sjö­r­ädd­ning eller annat organ för all­män bevak­nings­tjänst, döms för miss­bruk av lar­man­ord­ning till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2014:615).

16 §   Den som för oljud på all­män plats eller annars offent­li­gen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka för­ar­gelse hos all­män­he­ten, döms för för­ar­gel­se­väc­kande bete­ende till pen­ning­bö­ter. Lag (1991:240).

17 §   För för­be­re­delse eller stämp­ling till eller under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra myteri döms det till ansvar enligt 23 kap. Det­samma gäl­ler för för­sök till grav­frids­brott och för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till grovt grav­frids­brott samt för för­sök till sådant barn­por­no­gra­fibrott som avses i 10 a § första styc­ket och för­sök eller för­be­re­delse till grovt barn­por­no­gra­fibrott. Lag (2022:607).

18 §   Har upp­hävts genom lag (2018:1140).

19 §   Har upp­hävts genom lag (2010:1881).

17 kap. Om brott mot all­män verk­sam­het m.m.

1 §   Den som med våld eller hot om våld för­gri­per sig på en tjäns­te­man i hans eller hen­nes myn­dig­hets­ut­öv­ning eller för att tvinga tjäns­te­man­nen till eller hindra honom eller henne från en åtgärd i myn­dig­hets­ut­öv­ningen eller för att häm­nas för en sådan åtgärd döms för våld eller hot mot tjäns­te­man till böter eller fäng­else i högst två år. Det­samma gäl­ler om någon på detta sätt för­gri­per sig mot en tjäns­te­man som tidi­gare har utö­vat myn­dig­het för vad han eller hon har gjort eller under­lå­tit att göra i myn­dig­hets­ut­öv­ningen.

Om brot­tet är grovt döms för grovt våld eller hot mot tjäns­te­man till fäng­else i lägst ett och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen
   1. har inne­fat­tat våld av all­var­ligt slag,
   2. har inne­fat­tat hot som påtag­ligt har för­stärkts med hjälp av vapen, spräng­ämne eller vapen­attrapp eller genom anspel­ning på ett vålds­ka­pi­tal eller som annars har varit av all­var­ligt slag, eller
   3. annars har varit av sär­skilt hän­syns­lös eller far­lig art.
Lag (2019:1162).

2 §   Den som, på något annat sätt än som anges i 1 §, otill­bör­li­gen utför en gär­ning som syf­tar till att tvinga eller hindra en tjäns­te­man i hans eller hen­nes myn­dig­hets­ut­öv­ning eller att häm­nas för en åtgärd i myn­dig­hets­ut­öv­ningen och som för tjäns­te­man­nen med­för lidande, skada eller annan olä­gen­het, eller hotar med en sådan gär­ning, döms för för­gri­pelse mot tjäns­te­man till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Om brot­tet är grovt döms för grov för­gri­pelse mot tjäns­te­man till fäng­else i högst fyra år. Lag (2016:508).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

4 §   Den som, utan att fall är för han­den som förut i detta kapi­tel är sagt, genom att sätta sig till mot­värn eller eljest med våld söker hindra någon i hans myn­dig­hets­ut­öv­ning, dömes för våld­samt mot­stånd till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (1975:667).

5 §   Bestäm­mel­serna i 1, 2 och 4 §§ ska också tilläm­pas, om någon på sätt som anges där för­gri­per sig mot eller hind­rar den som enligt sär­skild före­skrift ska ha samma skydd som är för­e­nat med myn­dig­hets­ut­öv­ning eller den som är eller har varit kal­lad att biträda för­rätt­nings­man vid en åtgärd som omfat­tas av sådant skydd.

Bestäm­mel­serna i 1 och 2 §§ ska också tilläm­pas, om någon på sätt som anges där för­gri­per sig mot en utö­vare av viss sam­hälls­nyt­tig funk­tion i hans eller hen­nes tjäns­teut­öv­ning.

Med utö­vare av viss sam­hälls­nyt­tig funk­tion avses
   1. hälso-​​ och sjuk­vårds­per­so­nal,
   2. soci­al­tjänst­per­so­nal,
   3. rädd­nings­tjänst­per­so­nal, och
   4. utbild­nings­per­so­nal inom skol­vä­sen­det och hög­sko­lan.
Lag (2023:494).

6 §   Tjäns­te­män vid Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len ska i sin tjäns­teut­öv­ning vara skyd­dade enligt bestäm­mel­serna i 1, 2 och 4 §§ på mot­sva­rande sätt som om det hade varit fråga om svensk myn­dig­hets­ut­öv­ning. För för­sök eller för­be­re­delse till brott enligt 1 § mot en sådan per­son tilläm­pas 16 §.
Lag (2009:1281).

7 §   Har upp­hävts genom lag (2012:301).

8 §   Den som vid val till all­män befatt­ning eller vid annan utöv­ning av röst­rätt i all­mänt ärende söker hindra omröst­ningen eller för­vanska dess utgång eller annars otill­bör­li­gen inverka på omröst­ningen, döms för otill­bör­ligt ver­kande vid röst­ning till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i högst fyra år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas, om det för­ö­vats med våld eller hot om våld eller inne­fat­tat miss­bruk av tjäns­te­ställ­ning.

Den som tar emot, god­tar ett löfte om eller begär en otill­bör­lig för­mån för att i all­mänt ärende rösta på visst sätt eller inte rösta, döms, om det inte är tagande av muta, för tagande av otill­bör­lig för­mån vid röst­ning till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Lag (2012:301).

9 §   Söker någon obe­hö­ri­gen skaffa sig kän­ne­dom om vad som angå­ende utöv­ning av röst­rätt i all­mänt ärende skall hål­las hem­ligt, dömes för brott mot röst­hem­lig­het till böter eller fäng­else i högst sex måna­der.

10 §   Den som med våld eller hot om våld angri­per någon för att han eller hon gjort anmä­lan, fört talan, avlagt vitt­nes­mål eller annars vid för­hör avgett utsaga hos en dom­stol eller annan myn­dig­het eller för att hindra någon från en sådan åtgärd döms för över­grepp i rätts­sak till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Det­samma gäl­ler den som med någon annan gär­ning, som med­för lidande, skada eller olä­gen­het, eller med hot om en sådan gär­ning angri­per någon för att han eller hon avlagt vitt­nes­mål eller annars avgett utsaga vid för­hör hos en myn­dig­het eller för att hindra honom eller henne från att avge en sådan utsaga.

Med dom­stol eller annan myn­dig­het i första styc­ket avses även en dömande kam­mare eller ett annat organ i Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len.

Om brot­tet är grovt döms för grovt över­grepp i rätts­sak till fäng­else i lägst två och högst åtta år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om
   1. det har upp­kom­mit eller fun­nits risk för bety­dande men för det all­männa eller någon enskild,
   2. gär­ningen har inne­fat­tat våld av all­var­ligt slag,
   3. gär­ningen har inne­fat­tat hot som påtag­ligt har för­stärkts med hjälp av vapen, spräng­ämne eller vapen­attrapp eller genom anspel­ning på ett vålds­ka­pi­tal eller som annars har varit av all­var­ligt slag, eller
   4. gär­ningen annars har varit av sär­skilt hän­syns­lös eller far­lig art.

Om brot­tet med hän­syn till omstän­dig­he­terna är mindre all­var­ligt döms till fäng­else i högst ett år. Lag (2022:792).

11 §   Om någon döl­jer den som begått brott, hjäl­per honom eller henne att komma undan, undan­rö­jer bevis eller på annat lik­nande sätt mot­ver­kar att brot­tet upp­täcks eller att någon lag­förs för det, döms för skyd­dande av brotts­ling till böter eller fäng­else i högst två år.

För skyd­dande av brotts­ling döms också den som undan­rö­jer bevis om brott som är före­mål för ett rätts­ligt för­fa­rande vid Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len eller på annat lik­nande sätt mot­ver­kar att brot­tet upp­täcks eller att någon lag­förs för det.

Om brot­tet är grovt döms för grovt skyd­dande av brotts­ling till fäng­else i lägst ett och högst sex år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om
   1. det har upp­kom­mit eller fun­nits risk för bety­dande men för det all­männa, eller
   2. gär­ningen annars har varit av sär­skilt far­lig art.

Den som inte insåg men hade skä­lig anled­ning att anta att den andre var brotts­lig, döms till böter.

Om gär­ningen med hän­syn till gär­nings­man­nens för­hål­lande till den som begått brot­tet, den brotts­lig­het som denne begått och övriga omstän­dig­he­ter är att anse som ringa, utgör den inte brott. Lag (2022:792).

12 §   Hjäl­per man den som är inta­gen på kri­mi­nal­vårds­an­stalt eller som är häk­tad eller anhål­len eller som annars är med laga rätt berö­vad fri­he­ten att komma lös eller främ­jar man, efter det han avvi­kit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främ­jande av flykt till böter eller fäng­else i högst ett år.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else, lägst sex måna­der och högst fyra år.

Till ansvar skall inte dömas om gär­ningen är att anse som ringa med hän­syn till fri­hets­be­rö­van­dets art och syfte, gär­nings­man­nens till­vä­ga­gångs­sätt och hans för­hål­lande till den vars flykt han har främ­jat. Lag (1993:207).

13 §   Den som olov­li­gen rub­bar, ska­dar eller annars för­fo­gar över egen­dom som är före­mål för utmät­ning, kvar­stad, betal­nings­säk­ring, beslag eller annan lik­nande åtgärd ska­dar eller bort­ta­ger myn­dig­hets anslag eller för­seg­ling eller eljest olov­li­gen öpp­nar vad myn­dig­het till­slu­tit eller ock över­trä­der annat dylikt av myn­dig­het med­de­lat för­bud, dömes för över­trä­delse av myndig-​​ hets bud till böter eller fäng­else i högst ett år.

Väg­rar någon inträde som för­rätt­nings­man äger fordra, dömes för hind­rande av för­rätt­ning till böter. Lag (1981:827).

14 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

15 §   Giver någon sig obe­hö­ri­gen ut för att utöva myn­dig­het, dömes för före­gi­vande av all­män ställ­ning till böter eller fäng­else i högst sex måna­der. Det­samma skall gälla, om någon obe­hö­ri­gen bär uni­form, märke eller annat tjäns­te­tec­ken som giver honom sken av att till­höra för­svars­mak­ten eller annan kår i det all­män­nas tjänst eller kår, vars verk­sam­het avser all­män sam­färd­sel eller all­män­he­tens för­se­ende med vat­ten, ljus, värme eller kraft.

Är brot­tet med hän­syn till att det har med­fört bety­dande men för det all­männa eller för någon enskild eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fäng­else i högst två år. Lag (1999:792).

16 §   För för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till våld eller hot mot tjäns­te­man, grovt våld eller hot mot tjäns­te­man, grov för­gri­pelse mot tjäns­te­man, över­grepp i rätts­sak, grovt över­grepp i rätts­sak, skyd­dande av brotts­ling eller grovt skyd­dande av brotts­ling döms det till ansvar enligt 23 kap. Det­samma gäl­ler för för­sök eller för­be­re­delse till främ­jande av flykt. Lag (2023:494).

17 §   Har upp­hävts genom lag (2012:301).

18 kap. Om hög­måls­brott

1 §   Den som, med upp­såt att stats­skic­ket ska med vapen­makt eller annars med våld­samma medel omstör­tas eller att åtgärd eller beslut av stats­che­fen, rege­ringen, riks­da­gen eller högsta domar­mak­ten på så sätt ska fram­tvingas eller hind­ras, före­tar en hand­ling som inne­bär fara för upp­så­tets för­verk­li­gande, döms, om det inte är hög­för­rä­deri, för upp­ror till fäng­else på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livs­tid eller, om faran var ringa, till fäng­else i lägst fyra och högst tio år. Lag (2009:396).

2 §   Om gär­ning som avses i 3--5 kap. inne­bär för­gri­pelse mot Konungen eller annan med­lem av konung­a­hu­set eller mot den som i egen­skap av riks­fö­re­stån­dare full­gör stats­che­fens upp­gif­ter, må dömas till fäng­else i högst fyra år, om å brot­tet eljest kan följa fäng­else i högst sex måna­der, och i högst sex år, om å brot­tet eljest kan följa fäng­else i mer än sex måna­der men högst fyra år.
Lag (1974:565).

3 §   Den som, med upp­såt att brott skall för­ö­vas mot all­män säker­het eller med­bor­ga­res fri­het, sam­lar eller anför väp­nat man­skap eller hål­ler det sam­lat eller för­ser man­skap med vapen, ammu­ni­tion eller annan dylik utrust­ning eller övar det i vapens bruk, dömes för väp­nat hot mot lag­lig ord­ning till fäng­else, lägst sex och högst tio år.

4 §   Om någon bil­dar eller del­ta­ger i sam­man­slut­ning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hän­syn till sin beskaf­fen­het och det ända­mål för vil­ket den är bil­dad lätt kan utveck­las till ett sådant makt­me­del som mili­tär trupp eller polis­styrka och som icke med veder­bör­ligt till­stånd för­stär­ker för­sva­ret eller ord­nings­mak­ten, eller ock för sådan sam­man­slut­ning tager befatt­ning med vapen, ammu­ni­tion eller annan dylik utrust­ning, upp­lå­ter lokal eller mark för dess verk­sam­het eller under­stöd­jer den med pen­ningar eller på annat sätt, dömes för olov­lig kår­verk­sam­het till böter eller fäng­else i högst två år.

5 §   Den som övar olaga tvång eller olaga hot med upp­såt att påverka den all­männa åsikts­bild­ningen eller inkräkta på hand­lings­fri­he­ten inom poli­tisk orga­ni­sa­tion eller yrkes-​​ eller närings­sam­man­slut­ning och där­i­ge­nom sät­ter yttrande-​​, församlings-​​ eller för­e­nings­fri­he­ten i fara, dömes för brott mot med­bor­ger­lig fri­het till fäng­else i högst sex år.

6 §   Om någon genom stymp­ning eller annor­le­des, för längre eller kor­tare tid, gör sig odug­lig till tjänst­gö­ring, som det åle­gat honom att full­göra vid krigs­mak­ten eller eljest för rikets för­svar, eller genom att före­giva sjuk­dom eller medelst annat vil­se­le­dande undan dra­ger sig sådan tjänst-​​ görings­skyl­dig­het, dömes för svi­kande av för­svars­plikt till böter eller fäng­else i högst två år eller, om riket var i krig, till böter eller fäng­else i högst fyra år.

7 §   För för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till upp­ror eller väp­nat hot mot lag­lig ord­ning, för under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra sådant brott och för för­sök till brott mot med­bor­ger­lig fri­het eller svi­kande av för­svars­plikt döms det till ansvar enligt 23 kap. Lag (2016:508).

8 §   Gär­ning som avses i 3--5 kap. och inne­bär för­gri­pelse mot Konungen eller annan som är nämnd i 2 § må ej utan rege­ring­ens för­ord­nande åta­las av åkla­gare, med mindre någon avli­dit till följd av gär­ningen. Det­samma skall gälla i fråga om för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till gär­ning som nu sagts eller under­lå­ten­het att avslöja sådan gär­ning. Lag (1974:565).

19 kap. Om brott mot Sve­ri­ges säker­het

1 §   Den som, med upp­såt att riket eller del därav ska, med våld­samma eller annars lagstri­diga medel eller med utländskt bistånd, läg­gas under främ­mande makt eller bringas i bero­ende av sådan makt eller att del av riket på så sätt ska lös­ryc­kas, före­tar en hand­ling som inne­bär fara för upp­så­tets för­verk­li­gande, döms för hög­för­rä­deri till fäng­else på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livs­tid eller, om faran var ringa, till fäng­else i lägst fyra och högst tio år.

Om någon, med upp­såt att åtgärd eller beslut av stats­che­fen, rege­ringen, riks­da­gen eller högsta domar­mak­ten ska med utländskt bistånd fram­tvingas eller hind­ras, före­tar en hand­ling som inne­bär fara för detta, döms också för hög­för­rä­deri. Lag (2009:396).

2 §   Den som med våld­samma medel eller utländskt bistånd fram­kal­lar fara för att riket skall inveck­las i krig eller andra fient­lig­he­ter, dömes, om det ej är hög­för­rä­deri, för krigs­an­stif­tan till fäng­else, lägst två och högst åtta år.

3 §   Om den, som fått i upp­drag att för riket för­handla med främ­mande makt eller annars bevaka rikets ange­lä­gen­he­ter hos någon som före­trä­der främ­mande makts intresse, miss­bru­kar behö­rig­het att före­träda riket eller annars sin för­tro­en­de­ställ­ning och där­i­ge­nom orsa­kar riket avse­värt men, döms för tro­lös­het vid för­hand­ling med främ­mande makt till fäng­else på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livs­tid. Lag (2009:396).

4 §   Svensk med­bor­gare, som utan till­stånd av rege­ringen eller den rege­ringen bemyn­di­gat låter bruka sig såsom ombud för främ­mande makt i diplo­ma­tisk ange­lä­gen­het som rör riket, så ock envar, som i före­gi­ven egen­skap av behö­rigt ombud inlå­ter sig i under­hand­ling om sådan ange­lä­gen­het med någon som före- trä­der främ­mande makts intresse, dömes för egen­mäk­tig­het vid för­hand­ling med främ­mande makt till fäng­else i högst två år eller, om riket var i krig, högst fyra år.

Inne­bar brot­tet fara för rikets själv­be­stäm­nings­rätt eller dess fred­liga för­hål­lande till främ­mande makt, dömes till fäng­else, lägst ett och högst sex år, eller, om riket var i krig, till fäng­else på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livs­tid. Lag (1976:509).

5 §   Den som, för att gå en främ­mande makt eller mot­sva­rande till­handa, obe­hö­ri­gen anskaf­far, beford­rar, läm­nar eller röjer en upp­gift om för­svars­verk, vapen, för­råd, import, export, till­verk­nings­sätt, under­hand­lingar, beslut eller något för­hål­lande i övrigt vars uppen­ba­rande för en främ­mande makt eller mot­sva­rande kan med­föra men för Sve­ri­ges säker­het döms för spi­o­neri till fäng­else i högst sex år.

Det­samma ska gälla, om någon i samma syfte obe­hö­ri­gen fram­stäl­ler eller tar befatt­ning med en skrift, en teck­ning eller något annat före­mål som inne­fat­tar en sådan upp­gift. Lag (2022:1519).

6 §   Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grovt spi­o­neri till fäng­else på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livs­tid.

Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt ska sär­skilt beak­tas om gär­ningen var av syn­ner­li­gen far­lig beskaf­fen­het med hän­syn till pågående krig eller rörde för­hål­lande av stor bety­delse eller om den brotts­lige röjde vad som på grund av all­män eller enskild tjänst betrotts honom eller henne.
Lag (2009:396).

6 a §   Den som, i annat fall än som avses i 5 §, för att gå en främ­mande makt eller mot­sva­rande till­handa, obe­hö­ri­gen anskaf­far, beford­rar, läm­nar eller röjer en hem­lig upp­gift som före­kom­mer inom ramen för ett sam­ar­bete med en annan stat eller en mel­lan­folk­lig orga­ni­sa­tion eller i en mel­lan­folk­lig orga­ni­sa­tion i vil­ken Sve­rige är med­lem, och vars uppen­ba­rande för en främ­mande makt eller mot­sva­rande är ägnat att med­föra all­var­ligt men för Sve­ri­ges för­hål­lande till någon annan stat eller en mel­lan­folk­lig orga­ni­sa­tion, döms för utlands­spi­o­neri till fäng­else i högst fyra år.

Det­samma ska gälla, om någon i samma syfte obe­hö­ri­gen fram­stäl­ler eller tar befatt­ning med en skrift, en teck­ning eller något annat före­mål som inne­fat­tar en sådan upp­gift.

En gär­ning ska inte utgöra brott, om den med hän­syn till syf­tet och övriga omstän­dig­he­ter är för­svar­lig. Lag (2022:1519).

6 b §   Om ett brott som avses i 6 a § är grovt, döms för grovt utlands­spi­o­neri till fäng­else i lägst två och högst åtta år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen var av syn­ner­li­gen far­lig beskaf­fen­het med hän­syn till pågående krig eller rörde något för­hål­lande av stor bety­delse eller om den som har begått gär­ningen röjde vad som på grund av all­män eller enskild tjänst betrotts honom eller henne. Lag (2022:1519).

7 §   Den som, utan syfte att gå en främ­mande makt eller mot­sva­rande till­handa, begår en gär­ning som avses i 5 § döms, om upp­gif­ten rör något för­hål­lande av hem­lig natur, för obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift till böter eller fäng­else i högst två år.

För obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift döms också den som, utan syfte att gå en främ­mande makt eller mot­sva­rande till­handa, begår en gär­ning som avses i 6 a §.

En gär­ning enligt andra styc­ket ska inte utgöra brott, om den med hän­syn till syf­tet och övriga omstän­dig­he­ter är för­svar­lig. Lag (2022:1519).

8 §   Om ett brott som avses i 7 § är grovt, döms för grov obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift till fäng­else i högst fyra år.

Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen inne­fat­tade till­han­da­gå­ende av en främ­mande makt eller mot­sva­rande eller var av syn­ner­li­gen far­lig beskaf­fen­het med hän­syn till pågående krig eller rörde något för­hål­lande av stor bety­delse eller om den som har begått gär­ningen röjde vad som på grund av all­män eller enskild tjänst betrotts honom eller henne. Lag (2022:1519).

9 §   Den som av grov oakt­sam­het begår en gär­ning som avses i 7 § döms, om gär­ningen består i att per­so­nen obe­hö­ri­gen beford­rar, läm­nar eller röjer en upp­gift, för vårds­lös­het med hem­lig upp­gift till böter eller fäng­else i högst ett år eller, om Sve­rige var i krig, till böter eller fäng­else i högst två år.

En gär­ning ska inte utgöra brott, om den är sådan som avses i 7 § andra styc­ket och den med hän­syn till syf­tet och övriga omstän­dig­he­ter är för­svar­lig. Lag (2022:1519).

9 a §   Den som för Sve­ri­ges räk­ning del­tar i ett sam­ar­bete med en annan stat eller en mel­lan­folk­lig orga­ni­sa­tion eller tjänst­gör i en mel­lan­folk­lig orga­ni­sa­tion i vil­ken Sve­rige är med­lem och, i annat fall än som avses i 5, 6 a, 7 eller 9 §, obe­hö­ri­gen röjer en hem­lig upp­gift som före­kom­mer inom ramen för sam­ar­be­tet eller i orga­ni­sa­tio­nen och vars uppen­ba­rande för en främ­mande makt eller mot­sva­rande är ägnat att störa Sve­ri­ges för­hål­lande till någon annan stat eller en mel­lan­folk­lig orga­ni­sa­tion, döms för röjande av hem­lig upp­gift i inter­na­tio­nellt sam­ar­bete till böter eller fäng­else i högst ett år.

Den som av grov oakt­sam­het begår en gär­ning som avses i första styc­ket döms till böter.

En gär­ning ska inte utgöra brott, om den med hän­syn till syf­tet och övriga omstän­dig­he­ter är för­svar­lig.
Lag (2022:1519).

10 §   Den som, för att gå en främ­mande makt eller mot­sva­rande till­handa, hem­li­gen eller med använ­dande av svik­liga medel antingen bedri­ver verk­sam­het vars syfte är anskaf­fande av upp­gif­ter om för­hål­lan­den vars uppen­ba­rande för en främ­mande makt eller mot­sva­rande kan med­föra men för Sve­ri­ges säker­het eller med­ver­kar till sådan verk­sam­het mer än till­fäl­ligt, döms för olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het mot Sve­rige till fäng­else i högst två år.

Om brot­tet är grovt döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Lag (2022:1519).

10 a §   Den som, för att gå en främ­mande makt eller mot­sva­rande till­handa, här i lan­det antingen bedri­ver verk­sam­het vars syfte är anskaf­fande av upp­gif­ter om för­hål­lan­den vars uppen­ba­rande för den främ­mande mak­ten eller mot­sva­rande kan med­föra men för annan främ­mande makts säker­het eller med­ver­kar till sådan verk­sam­het mer än till­fäl­ligt, döms för olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het mot främ­mande makt till böter eller fäng­else i högst ett år.

Om brot­tet är grovt döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Lag (2022:1519).

10 b §   Den som, med upp­såt att gå en främ­mande makt eller mot­sva­rande till­handa, här i lan­det hem­li­gen eller med använ­dande av svik­liga eller otill­bör­liga medel antingen bedri­ver verk­sam­het vars syfte är anskaf­fande av upp­gif­ter om någon annans per­son­liga för­hål­lan­den eller med­ver­kar till sådan verk­sam­het mer än till­fäl­ligt, döms för olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het mot per­son till fäng­else i högst ett år.

Om brot­tet är grovt döms till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Lag (2022:1519).

11 §   Om gär­ning som avses i 3 eller 4 kap. inne­bär, att någon genom för­gri­pelse å främ­mande makts stats­ö­ver­hu­vud eller repre­sen­tant här i riket krän­ker den främ­mande mak­ten, må dömas till fäng­else i högst två år, om å brot­tet eljest kan följa fäng­else i högst sex måna­der, och i högst fyra år, om å brot­tet eljest kan följa fäng­else i mer än sex måna­der men högst två år. Vad nu sagts skall äga mot­sva­rande tillämp­ning, om främ­mande makt krän­kes genom att någon gör intrång i lokal som inne­ha­ves av dess repre­sen­ta­tion eller gör skada därå eller å egen­dom som där fin­nes. Lag (1970:225).

12 §   Den som utan rege­ring­ens till­stånd här i lan­det vär­var någon annan till främ­mande krigs­tjänst eller där­med jäm­för­lig tjänst döms för olov­lig värv­ning till böter eller fäng­else i högst ett år eller, om Sve­rige var i krig, till fäng­else i högst två år. Lag (2020:16).

13 §   Den som av en främ­mande makt eller mot­sva­rande eller från utlan­det av någon som hand­lar för att gå en främ­mande makt eller mot­sva­rande till­handa tar emot pengar eller annan egen­dom för att genom utgi­vande eller spri­dande av skrif­ter eller på annat sätt påverka den all­männa meningen i en fråga som gäl­ler någon av grun­derna för Sve­ri­ges stats­skick eller i någon ange­lä­gen­het som har bety­delse för Sve­ri­ges säker­het och som det ankom­mer på riks­da­gen eller rege­ringen att besluta om, döms för tagande av utländskt under­stöd till fäng­else i högst två år. Lag (2022:1519).

14 §   För för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till hög­för­rä­deri, tro­lös­het vid för­hand­ling med främ­mande makt, spi­o­neri, grovt spi­o­neri, utlands­spi­o­neri, grovt utlands­spi­o­neri, grov obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift, olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het mot främ­mande makt eller olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het mot per­son döms det till ansvar enligt 23 kap. Det­samma gäl­ler för för­sök eller för­be­re­delse till obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift. Som stämp­ling till hög­för­rä­deri ska även anses att träda i för­bin­delse med främ­mande makt för att för­be­reda, möj­lig­göra eller under­lätta att sådant brott kan begås.

Den som under­lå­ter att avslöja eller för­hindra hög­för­rä­deri, tro­lös­het vid för­hand­ling med främ­mande makt, spi­o­neri, grovt spi­o­neri, utlands­spi­o­neri, grovt utlands­spi­o­neri eller grov obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift döms till ansvar enligt 23 kap. Det­samma gäl­ler även om han eller hon inte insett men borde ha insett att brot­tet var före­stå­ende eller pågick.
Lag (2022:1519).

15 §   Om någon, som med hän­syn till vad som är känt för honom eller henne, på grund av en med­de­lad var­ning eller av annan anled­ning borde ha insett att hög­för­rä­deri, tro­lös­het vid för­hand­ling med främ­mande makt, spi­o­neri, grovt spi­o­neri, utlands­spi­o­neri, grovt utlands­spi­o­neri eller grov obe­hö­rig befatt­ning med hem­lig upp­gift var före­stå­ende eller pågick, med­ver­kar till gär­ningen, döms till ansvar såsom för med­hjälp till den. Högre straff än fäng­else i två år får dock inte dömas ut. Lag (2022:1519).

16 §   Olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het mot främ­mande makt, tagande av utländskt under­stöd eller olov­lig värv­ning eller för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till olov­lig under­rät­tel­se­verk­sam­het mot främ­mande makt får inte utan rege­ring­ens för­ord­nande åta­las av åkla­gare.

Gär­ning som avses i 3 eller 4 kap. och inne­bär sådan kränk­ning av främ­mande makt som anges i 11 § får inte hel­ler åta­las av åkla­gare utan för­ord­nande av rege­ringen eller den rege­ringen bemyn­di­gat där­till. Det­samma gäl­ler för­sök, för­be­re­delse, stämp­ling eller under­lå­ten­het att avslöja sådan gär­ning. Lag (2014:383).

20 kap. Om tjäns­te­fel m. m.

1 §   Den som upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het vid myn­dig­hets­ut­öv­ning genom hand­ling eller under­lå­ten­het åsi­do­sät­ter vad som gäl­ler för upp­gif­ten skall dömas för tjäns­te­fel till böter eller fäng­else i högst två år. Om gär­ningen med hän­syn till gär­nings­man­nens befo­gen­he­ter eller upp­gif­tens sam­band med myn­dig­hets­ut­öv­ningen i övrigt eller till andra omstän­dig­he­ter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.

Om ett brott som avses i första styc­ket har begåtts upp­såt­li­gen och är att anse som grovt, skall dömas för grovt tjäns­te­fel till fäng­else, lägst sex måna­der och högst sex år. Vid bedö­mande av om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas om gär­nings­man­nen all­var­ligt har miss­bru­kat sin ställ­ning eller om gär­ningen för någon enskild eller det all­männa har med­fört all­var­ligt för­fång eller otill­bör­lig för­mån som är bety­dande.

Den som är leda­mot av en beslu­tande stat­lig eller kom­mu­nal för­sam­ling är inte under­kas­tad ansvar enligt första eller andra styc­ket för någon åtgärd som han vid­tar i denna egen­skap.

Vad som sägs i första och andra styc­kena skall inte hel­ler tilläm­pas, om gär­ningen är belagd med straff enligt någon annan bestäm­melse. Lag (1989:608).

2 §   Har upp­hävts genom lag (2012:301).

3 §   Den som röjer en upp­gift som han eller hon är skyl­dig att hem­lig­hålla enligt lag eller annan för­fatt­ning eller enligt för­ord­nande eller för­be­håll som har med­de­lats med stöd av lag eller annan för­fatt­ning, döms, om inte gär­ningen är belagd med straff enligt någon annan bestäm­melse, för brott mot tyst­nads­plikt till böter eller fäng­else i högst två år. Det­samma gäl­ler den som olov­li­gen utnytt­jar sådan hem­lig­het.

Den som av oakt­sam­het begår en gär­ning som avses i första styc­ket, döms till böter. Om gär­ningen är ringa utgör den inte brott.

Om ett brott som avses i första styc­ket är grovt, döms för grovt brott mot tyst­nads­plikt till fäng­else i lägst sex måna­der och högst fyra år. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen kun­nat med­föra all­var­lig skada, avsett ett stort antal upp­gif­ter eller annars varit av sär­skilt far­lig art. Lag (2023:494).

4 §   Den som har valts till sådant upp­drag hos sta­ten eller hos en kom­mun med vil­ket föl­jer myn­dig­hets­ut­öv­ning får av rät­ten skil­jas från upp­dra­get, om han eller hon har begått brott för vil­ket är stad­gat fäng­else i två år eller där­ö­ver och han eller hon genom brot­tet har visat sig uppen­bar­li­gen olämp­lig att inneha upp­dra­get.

Med upp­drag hos sta­ten eller hos kom­mun lik­ställs upp­drag hos sty­relse, verk, nämnd, kom­mitté eller annan sådan myn­dig­het som hör till sta­ten eller till kom­mun, region eller kom­munal­för­bund. Lag (2019:839).

5 §   Utan hin­der av vad som annars är före­skri­vet får åkla­gare åtala brott vari­ge­nom föl­jande per­so­ner har åsi­do­satt vad som ålig­ger dem i utöv­ningen av anställ­ningen eller upp­dra­get:
   1. arbets­ta­gare hos sta­ten eller en kom­mun,
   2. leda­mot av sty­relse, verk, nämnd, kom­mitté eller annan sådan myn­dig­het som hör till sta­ten eller till kom­mun, region eller kom­munal­för­bund,
   3. den som utö­var upp­drag som är regle­rat i för­fatt­ning,
   4. den som omfat­tas av lagen (1994:1811) om disci­pli­n­an­svar inom total­för­sva­ret, m.m. eller som annars full­gör lagstad­gad tjäns­te­plikt,
   5. den som utan att inneha anställ­ning eller upp­drag som avses i 1-4 utö­var myn­dig­het.

Utan hin­der av bestäm­mel­serna i första styc­ket ska dock gälla
   1. vad som i denna balk före­skrivs om att åtal inte får ske utan för­ord­nande av rege­ringen eller den rege­ringen har bemyn­di­gat och
   2. vad som i annan lag eller för­fatt­ning är före­skri­vet om åtal för gär­ning, för vil­ken straff är före­skri­vet endast om den för­ö­vas av inne­ha­vare av anställ­ning eller upp­drag som avses i första styc­ket.

Om det inte finns sär­skilda bestäm­mel­ser för ett visst fall, får åkla­gare åtala brott mot sådan tyst­nads­plikt som gäl­ler till för­mån för enskild mål­sä­gande endast om denne anger brot­tet till åtal eller åtal är påkal­lat från all­män syn­punkt.

I fråga om åtal för brott som i utöv­ningen av anställ­ningen eller upp­dra­get begåtts av riks­dags­le­da­mot, stats­råd, justi­ti­e­råd eller inne­ha­vare av anställ­ning eller upp­drag hos riks­da­gen eller dess organ gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser.
Lag (2019:839).

6 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

7 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

8 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

9 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

10 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

11 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

12 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

13 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

14 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

15 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

21 kap. Om brott av krigs­män

1 §   Detta kapi­tel trä­der i tillämp­ning när riket kom­mer i krig.

Om riket är i krigs­fara eller om det råder sådana uto­mor­dent­liga för­hål­lan­den som är för­an­ledda av krig eller av krigs­fara som riket har befun­nit sig i, får rege­ringen före­skriva att kapit­let skall tilläm­pas. Lag (1986:645).

2 §   När det inte längre före­lig­ger sådana för­hål­lan­den som avses i 1 §, skall rege­ringen före­skriva att tillämp­ningen av kapit­let skall upp­höra.
Lag (1986:645).

3 §   Vid tillämp­ningen av detta kapi­tel avses med krigs­män alla som är tjänst­gö­rings­skyl­diga vid för­svars­mak­ten.

Krigs­män är dess­utom
   1. polis­män som utan att vara tjänst­gö­rings­skyl­diga vid för­svars­mak­ten är skyl­diga att delta i rikets för­svar,
   2. skydds­vak­ter som för­ord­nats med stöd av skydds­la­gen (2010:305),
   3. alla som annars vis­tas vid avdel­ningar av för­svars­mak­ten, när avdel­ning­arna är i fält eller ver­kar under lik­nande för­hål­lan­den,
   4. med­lem­mar av den orga­ni­se­rade mot­stånds­rö­rel­sen.
Lag (2010:308).

4 §   Före­skrif­terna i detta kapi­tel om krigs­män skall också tilläm­pas på
   1. krigs­fångar,
   2. krigs­del­ta­gare som har inter­ne­rats vid krig under vil­ket riket är neutralt,
   3. utlän­ningar som vis­tas bland krigs­fångar eller inter­ne­rade krigs­del­ta­gare för att utöva sjuk­vård eller and­lig vård. Lag (1986:645).

5 §   Väg­rar eller under­lå­ter en krigs­man att lyda en för­mans order eller drö­jer han otill­bör­li­gen med att full­göra ordern, skall dömas för lydnads-​​ brott till böter eller fäng­else i högst två år. Till ansvar skall dock inte dömas, om det är uppen­bart att ordern inte angår tjäns­ten. Lag (1986:645).

6 §   Är ett brott som avses i 5 § att anse som grovt, skall dömas för grovt lyd­nads­brott till fäng­else i högst tio år eller på livs­tid. Vid bedö­mande om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas, om gär­ningen har begåtts under strid eller då brott mot krigs­lyd­na­den annars med­för sär­skild fara. Lag (1986:645).

7 §   Avvi­ker eller ute­blir en krigs­man olov­li­gen från tjänst­gö­ringen, skall dömas för rym­ning till böter eller fäng­else i högst två år.

Är brot­tet att anse som grovt, skall dömas till fäng­else i högst tio år eller på livs­tid. Vid bedö­mande om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas, om krigs-​​ man­nen avvi­kit under eller i anslut­ning till strid eller gått över till fien­den eller annars över­läm­nat sig fri­vil­ligt till denne. Lag (1986:645).

8 §   För­gri­per sig en krigs­man med våld eller hot om våld mot en för­man i den­nes tjäns­teut­öv­ning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från att utföra en tjäns­teåt­gärd eller annars med anled­ning av hans tjänst, skall dömas för våld eller hot mot för­man till böter eller fäng­else i högst två år.

Med för­män lik­ställs vakt­pos­ter och andra krigs­män som tjänst­gör för bevak­ning eller upp­rätt­hål­lande av ord­ning.

Är brot­tet att anse som grovt, skall dömas till fäng­else i högst sex år.
Vid bedö­mande om brot­tet är grovt skall sär­skilt beak­tas, om gär­ningen har begåtts under strid eller då brott mot krigs­lyd­na­den annars med­för sär­skild fara. Lag (1986:645).

9 §   Avsän­der en krigs­man obe­hö­ri­gen ett med­de­lande till eller trä­der han annars i för­bin­delse med någon som till­hör fien­dens krigs­makt eller vis­tas på fien­dens område, skall dömas för sam­röre med fien­den till böter eller fäng­else i högst två år. Lag (1986:645).

10 §   Råder en krigs­man under strid eller då brott mot krigs­lyd­na­den annars med­för sär­skild fara andra krigs­män att ge sig åt fien­den eller före­tar han på annat sätt i andra krigs­mäns när­varo obe­hö­ri­gen något som är ägnat att fram­kalla tro­lös­het eller mod­lös­het, skall dömas för under­grä­vande av strids­vil­jan till fäng­else i högst tio år eller på livs­tid. Lag (1986:645).

11 §   Under­lå­ter en krigs­man att, i vad på honom ankom­mer, sätta en för­svars­an­lägg­ning i strids­be­red­skap, göra en avdel­ning strids­be­redd, anskaffa egen­dom eller på annat sätt för­be­reda en krigs­hand­ling, skall dömas för för­sum­mande av krigs­för­be­re­delse till fäng­else i högst tio år eller på livs­tid. Lag (1986:645).

12 §   Om en krigs­man under tjänst­gö­ring som chef för en avdel­ning av för­svars­mak­ten obe­hö­ri­gen till fien­den över­läm­nar en strids­ställ­ning, krigs­ma­te­riel eller annat som har avse­värd bety­delse för krig­fö­ringen eller ger sig och sin avdel­ning åt fien­den, skall dömas för obe­hö­rig kapi­tu­la­tion till fäng­else i högst tio år eller på livs­tid.
Lag (1986:645).

13 §   Under­lå­ter en krigs­man under eller i anslut­ning till strid att till det yttersta upp­fylla sin plikt att främja krig­fö­ringen, skall dömas för strids­för­sum­lig­het till fäng­else i högst tio år eller på livs­tid.
Lag (1986:645).

14 §   Åsi­do­sät­ter en krigs­man upp­såt­li­gen eller av grov oakt­sam­het vad som ålig­ger honom och är felet av all­var­lig natur, skall dömas för tjäns­te­brott till fäng­else i högst två år.

Till ansvar enligt första styc­ket skall inte dömas, om straff för gär­ningen är före­skri­vet i någon annan bestäm­melse i detta kapi­tel. Lag (1986:645).

15 §   För för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till eller under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra rym­ning samt för för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till våld eller hot mot för­man döms det till ansvar enligt 23 kap.

För med­ver­kan till tjäns­te­brott får dömas endast den som där­i­ge­nom åsi­do­satt tjäns­te­plikt. Lag (2016:508).

16 §   Vid tillämp­ningen av 7, 9, 10 och 12 §§ skall med fien­den lik­stäl­las främ­mande makt som riket inte är i krig med, om det finns risk att riket kom­mer i krig med den mak­ten. Lag (1986:645).

17 §   har upp­hört att gälla enligt lag (1975:667).

18 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

19 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

20 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

21 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

22 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

22 kap. Om lands­för­rä­deri m. m.

1 §   Den som, då riket är i krig,
   1. hind­rar, miss­le­der eller för­rå­der dem som är verk­samma för rikets för­svar eller för­le­der dem till myteri, tro­lös­het eller mod­lös­het,
   2. för­rå­der, för­stör eller ska­dar egen­dom som är av bety­delse för total­för­sva­ret,
   3. åt fien­den anskaf­far krigs­folk, egen­dom eller tjäns­ter, eller
   4. begår annan lik­nande för­rä­disk gär­ning,
skall, om gär­ningen är ägnad att med­föra avse­värt men för total­för­sva­ret eller inne­fat­tar avse­värt bistånd åt fien­den, dömas för lands­för­rä­deri till fäng­else på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livs­tid.
Lag (1986:645).

2 §   Begår någon en gär­ning som avses i 1 § och är den endast i mindre mån ägnad att med­föra men för total­för­sva­ret eller inne­fat­tar den ring­are bistånd åt fien­den än som där sägs, skall dömas för lands­svek till fäng­else i högst sex år. Lag (1986:645).

2 a §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

3 §   Den som av oakt­sam­het begår en gär­ning som avses i 1 eller 2 § skall dömas för lands­skad­lig vårds­lös­het till fäng­else i högst fyra år.
Lag (1986:645).

4 §   Inne­fat­tar en gär­ning som avses i 1--3 §§ anskaf­fande av egen­dom eller tjäns­ter åt fien­den inom ett område som är besatt av denne och kan gär­ningen med hän­syn till befolk­ning­ens behov, gär­nings­man­nens för­sörj­ning eller andra sär­skilda för­hål­lan­den ej anses otill­bör­lig, skall ej dömas till ansvar.
Lag (1986:645).

5 §   Om någon, då riket är i krig, bland all­män­he­ten spri­der eller till främ­mande makt fram­för eller låter fram­komma falska ryk­ten eller andra osanna påstå­en­den som är ägnade att fram­kalla fara för rikets säker­het, skall han dömas för ryk­tes­sprid­ning till fara för rikets säker­het till böter eller fäng­else i högst två år.

Det­samma skall gälla om någon då riket är i krig bland krigs­män spri­der falska ryk­ten eller andra osanna påstå­en­den som är ägnade att fram­kalla tro­lös­het eller mod­lös­het. Lag (1986:645).

6 §   har uphävts genom lag (2014:407).

6 a §   Den som
   1. utveck­lar, pro­du­ce­rar eller på annat sätt för­vär­var, lag­rar eller bibe­hål­ler kemiska vapen eller över­för, direkt eller indi­rekt, kemiska vapen till någon,
   2. använ­der kemiska vapen,
   3. del­tar i mili­tära för­be­re­del­ser för använd­ning av kemiska vapen, eller
   4. använ­der ämnen för kra­vall­be­kämp­ning som en metod för krig­fö­ring döms för olov­lig befatt­ning med kemiska vapen till fäng­else i högst fyra år, om gär­ningen inte är att bedöma som krigs­för­bry­telse enligt lagen (2014:406) om straff för vissa inter­na­tio­nella brott.

Som kemiska vapen enligt första styc­ket 1-3 ska anses sådant som defi­nie­ras som kemiska vapen i För­enta natio­ner­nas kon­ven­tion om för­bud mot utveck­ling, pro­duk­tion, inne­hav och använd­ning av kemiska vapen samt om deras för­stö­ring.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i högst arton år eller på livs­tid. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen varit ägnad att i väsent­lig grad bidra till utveck­ling, pro­duk­tion eller sprid­ning av kemiska vapen eller till att sådana vapen används mot män­ni­skor.
Lag (2021:1014).

6 b §   Den som använ­der, utveck­lar, till­ver­kar, för­vär­var, inne­har eller över­lå­ter anti­per­so­nella minor (trupp­mi­nor), döms för olov­lig befatt­ning med minor till fäng­else i högst fyra år, om gär­ningen inte är att bedöma som krigs­för­bry­telse enligt lagen (2014:406) om straff för vissa inter­na­tio­nella brott.

Första styc­ket gäl­ler endast minor som avses i kon­ven­tio­nen den 18 sep­tem­ber 1997 om för­bud mot använd­ning, lag­ring, pro­duk­tion och över­fö­ring av anti­per­so­nella minor (trupp­mi­nor) samt om deras för­stö­ring.

Sådan befatt­ning med minor som är tillå­ten enligt den kon­ven­tion som avses i andra styc­ket utgör inte brott.

Är brot­tet grovt döms till fäng­else i högst arton år eller på livs­tid. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen väsent­ligt bidra­git till att minor kom­mit att använ­das på ett sätt som inne­bu­rit fara för många män­ni­skors liv eller hälsa. Lag (2021:1014).

6 c §    /Trä­der i kraft I:den dag rege­ringen bestäm­mer/ Den som i strid med För­enta natio­ner­nas för­drag om full­stän­digt för­bud mot kärn­spräng­ningar del­tar i eller på annat sätt med­ver­kar till utfö­ran­det av en kärn­va­pen­prov­spräng­ning eller någon annan kärn­spräng­ning döms för olov­lig kärn­spräng­ning till fäng­else i högst fyra år, om gär­ningen inte är att bedöma som krigs­för­bry­telse enligt lagen (2014:406) om straff för vissa inter­na­tio­nella brott.

Är brot­tet grovt, döms till fäng­else i högst arton år eller på livs­tid. Vid bedöm­ningen av om brot­tet är grovt ska det sär­skilt beak­tas om gär­ningen haft stor bety­delse för kärn­spräng­ningen eller om gär­ningen inne­bu­rit fara för män­ni­skor eller för egen­dom av sär­skild bety­delse. Lag (2021:1015).

7 §    /Upp­hör att gälla U:den dag rege­ringen bestäm­mer/ För för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till lands­för­rä­deri eller lands­svek döms det till ansvar enligt 23 kap. Som stämp­ling ska även anses att träda i för­bin­delse med fien­den för att för­be­reda, möj­lig­göra eller under­lätta att något av dessa brott begås. För för­be­re­delse eller stämp­ling under tid då lan­det hotas av krig, ocku­pa­tion eller andra fient­lig­he­ter ska det dömas till ansvar trots att fient­lig­he­ter inte bru­tit ut.

Den som under­lå­ter att avslöja eller för­hindra lands­för­rä­deri eller lands­svek ska dömas till ansvar enligt 23 kap. Till ansvar för under­lå­ten­het att avslöja lands­för­rä­deri eller lands­svek ska även den dömas som inte insett men borde ha insett att brot­tet var före­stå­ende eller pågick. Lag (2016:508).

7 §    /Trä­der i kraft I:den dag rege­ringen bestäm­mer/ För för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till lands­för­rä­deri eller lands­svek döms det till ansvar enligt 23 kap. Som stämp­ling ska även anses att träda i för­bin­delse med fien­den för att för­be­reda, möj­lig­göra eller under­lätta att något av dessa brott begås. För för­be­re­delse eller stämp­ling under tid då lan­det hotas av krig, ocku­pa­tion eller andra fient­lig­he­ter ska det dömas till ansvar trots att fient­lig­he­ter inte bru­tit ut.

Den som under­lå­ter att avslöja eller för­hindra lands­för­rä­deri eller lands­svek ska dömas till ansvar enligt 23 kap. Till ansvar för under­lå­ten­het att avslöja lands­för­rä­deri eller lands­svek ska även den dömas som inte insett men borde ha insett att brot­tet var före­stå­ende eller pågick.

För för­sök eller för­be­re­delse till olov­lig kärn­spräng­ning ska det dömas till ansvar enligt 23 kap. Lag (2016:509).

8 §   har upp­hävts genom lag (2014:407).

9 §   Om en gär­ning som avses i 21 kap. eller i detta kapi­tel för­ö­vas mot en stat som är för­bun­den med riket, mot en sådan stats krigs­makt eller mot någon som till­hör denna, skall vad som före­skrivs om sådana gär­ningar mot riket, dess för­svars­makt eller krigs­män tilläm­pas. Lag (1986:645).

10 §   Om riket är i krigs­fara eller om det råder sådana uto­mor­dent­liga för­hål­lan­den som är för­an­ledda av krig eller av krigs­fara som riket har befun­nit sig i, får rege­ringen före­skriva att vad som sägs i 19 kap. och detta kapi­tel för den hän­delse att riket är i krig skall tilläm­pas.
Före­skrif­ten skall av rege­ringen upp­hä­vas, när sådana för­hål­lan­den inte längre före­lig­ger.

Om riket skulle komma att vara helt eller del­vis ocku­pe­rat av främ­mande makt utan att mili­tärt mot­stånd före­kom­mer, skall vad som i de nämnda kapit­len samt i 21 kap. sägs om rikets för­svar tilläm­pas på mot­stånds­verk­sam­he­ten och vad som sägs om fien­den tilläm­pas på ocku­pa­tions­mak­ten. Lag (1986:645).

11 §   Med fiende lik­ställs i detta kapi­tel främ­mande makt som riket inte är i krig med, om det finns risk att riket kom­mer i krig med den mak­ten.
Lag (1986:645).

12 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

13 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

14 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

15 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

16 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

17 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

18 §   har upp­hävts genom lag (1986:645).

19 §   har upp­hävts genom lag (1973:17).

23 kap. Om för­sök, för­be­re­delse, stämp­ling och med­ver­kan till brott

1 §   Har någon påbör­jat utfö­ran­det av visst brott utan att detta kom­mit till full­bor­dan, skall han i de fall sär­skilt stad­gande givits därom dömas för för­sök till brot­tet, såframt fara före­le­gat att hand­lingen skulle leda till brot­tets full­bor­dan eller sådan fara endast på grund av till­fäl­liga omstän­dig­he­ter varit ute­slu­ten.

Straff för för­sök bestäm­mes högst till vad som gäl­ler för full­bor­dat brott och må ej sät­tas under fäng­else, om lägsta straff för det full­bor­dade brot­tet är fäng­else i två år eller där­ö­ver.

2 §   Den som, med upp­såt att utföra eller främja brott,
   1. tar emot eller läm­nar pengar eller annat som betal­ning för ett brott eller för att täcka kost­na­der för utfö­rande av ett brott, eller
   2. skaf­far, till­ver­kar, läm­nar, tar emot, för­va­rar, trans­por­te­rar, sam­man­stäl­ler eller tar annan lik­nande befatt­ning med något som är sär­skilt ägnat att använ­das som hjälp­me­del vid ett brott,
ska i de fall det sär­skilt anges dömas för för­be­re­delse till brot­tet, om han eller hon inte har gjort sig skyl­dig till full­bor­dat brott eller för­sök.

I de fall det sär­skilt anges döms för stämp­ling till brott. Med stämp­ling för­stås att någon i sam­råd med någon annan beslu­tar gär­ningen eller att någon söker anstifta någon annan eller åtar eller erbju­der sig att utföra den.

Straf­fet för för­be­re­delse eller stämp­ling ska bestäm­mas under den högsta och får sät­tas under den lägsta gräns som gäl­ler för full­bor­dat brott. Högre straff än fäng­else i två år får bestäm­mas endast om fäng­else i sex år eller mer kan följa på det full­bor­dade brot­tet.

Om faran för att brot­tet skulle full­bor­das var ringa eller om gär­ningen med hän­syn till andra omstän­dig­he­ter är mindre all­var­lig, ska det inte dömas till ansvar. Lag (2016:508).

3 §   Ansvar för för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till brott skall ej ådö­mas den som fri­vil­ligt, genom att avbryta gär­ning­ens utfö­rande eller annor­le­des, för­an­lett att brot­tet ej full­bor­dats. Ändå att brot­tet full­bor­dats må den som tagit olov­lig befatt­ning med hjälp­me­del ej på den grund dömas till ansvar, om han fri­vil­ligt före­byggt den brotts­liga använd­ningen av hjälp­med­let.

4 §   Ansvar som i denna balk är före­skri­vet för viss gär­ning skall ådö­mas inte bara den som utfört gär­ningen utan även annan som främ­jat denna med råd eller dåd. Det­samma skall gälla beträf­fande i annan lag eller för­fatt­ning straff­be­lagd gär­ning, för vil­ken fäng­else är före­skri­vet.

Den som inte är att anse som gär­nings­man döms, om han har för­mått annan till utfö­ran­det, för anstif­tan av brot­tet och annars för med­hjälp till det.

Varje med­ver­kande bedöms efter det upp­såt eller den oakt­sam­het som lig­ger honom till last. Ansvar som är före­skri­vet för gär­ning av sysslo­man, gäl­de­när eller annan i sär­skild ställ­ning skall ådö­mas även den som till­sam­mans med honom med­ver­kat till gär­ningen.

Vad som sägs i denna para­graf skall inte gälla, om något annat föl­jer av vad för sär­skilda fall är före­skri­vet. Lag (1994:458).

5 §   Har någon för­måtts att med­verka till brott genom tvång, svek eller miss­bruk av hans ung­dom, oför­stånd eller bero­ende ställ­ning eller ock med­ver­kat alle­nast i mindre mån, må straf­fet för honom sät­tas under vad för brot­tet eljest är stad­gat; i ringa fall skall ej dömas till ansvar.
Det­samma skall gälla, då fråga är att ansvar som är stad­gat för någon i sär­skild ställ­ning skall ådö­mas annan med­ver­kande.

6 §   Den som under­lå­ter att i tid anmäla eller annars avslöja ett före­stå­ende eller pågående brott ska, i de fall det är sär­skilt före­skri­vet, dömas för under­lå­ten­het att avslöja brot­tet enligt vad som är före­skri­vet för den som med­ver­kat endast i mindre mån till sådant brott. Högre straff än fäng­else i två år får dock inte dömas ut. I de fall det är sär­skilt före­skri­vet ska för under­lå­ten­het att avslöja brott även den dömas som inte haft upp­såt till men borde ha insett att brot­tet var före­stå­ende eller pågick.

Den som har ett bestäm­mande infly­tande i en sam­man­slut­ning och under­lå­ter att för­hindra ett brott inom ramen för sam­man­slut­ningen ska, i de fall det är sär­skilt före­skri­vet, dömas för under­lå­ten­het att för­hindra brot­tet enligt första styc­ket.

För under­lå­ten­het att för­hindra brott döms också en för­äl­der eller annan upp­fost­rare eller för­myn­dare som under­lå­ter att hindra den som står under hans eller hen­nes vård eller lyd­nad från att begå brott.

Ansvar för under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra brott för­ut­sät­ter att
   1. gär­ningen har fort­skri­dit så långt att den är straff­bar, och
   2. brot­tet kan avslö­jas eller för­hind­ras utan fara för den hand­lande eller för någon annan och, i fall som avses i tredje styc­ket, att brot­tet kan för­hind­ras utan anmä­lan till myn­dig­het. Lag (2016:508).

7 §   Ansvar som i denna balk är stad­gat för det fall att någon genom brott bere­der sig vin­ning eller tilläg­nar sig något skall jäm­väl ådö­mas, då någon avsikt­li­gen bere­der annan vin­ning eller tilläg­nar annan något.

24 kap. Om all­männa grun­der för ansvars­fri­het

1 §   En gär­ning som någon begår i nöd­värn utgör brott endast om den med hän­syn till angrep­pets beskaf­fen­het, det angrip­nas bety­delse och omstän­dig­he­terna i övrigt är uppen­bart oför­svar­lig.

Rätt till nöd­värn före­lig­ger mot
   1. ett påbör­jat eller över­häng­ande brotts­ligt angrepp på per­son eller egen­dom,
   2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hind­rar att egen­dom åter­tas på bar gär­ning,
   3. den som olov­li­gen trängt in i eller för­sö­ker tränga in i rum, hus, gård eller far­tyg, eller
   4. den som väg­rar att lämna en bostad efter till­sä­gelse. Lag (1994:458).

2 §   Rym­mer den som är inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt eller som är häk­tad, anhål­len eller annars berö­vad fri­he­ten eller sät­ter han eller hon sig med våld eller hot om våld till mot­värn eller gör han eller hon på annat sätt mot­stånd mot någon som han eller hon står under upp­sikt av, när denne ska hålla honom eller henne till ord­ningen, får det våld använ­das som med hän­syn till omstän­dig­he­terna är för­svar­ligt för att rym­ningen ska hind­ras eller ord­ningen upp­rätt­hål­las. Det­samma ska gälla om någon annan än de som nu har nämnts gör mot­stånd i ett sådant fall.

Det finns också bestäm­mel­ser om rät­ten att använda våld för
   1. polis­män och viss annan per­so­nal i polisla­gen (1984:387),
   2. kust­be­vak­nings­tjäns­te­män i kust­be­vak­nings­la­gen (2019:32), och
   3. tull­tjäns­te­män i tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710).
Lag (2024:712).

3 §   Vid myteri eller under strid eller vid annat till­fälle, då brott mot lyd­na­den med­för sär­skild fara, får mili­tär för­man mot under­ly­dande som inte lyder bruka det våld som är nöd­vän­digt för att lyd­na­den skall kunna upp­rätt­hål­las. Lag (1994:458).

4 §   En gär­ning som någon, i annat fall än som nämnts tidi­gare i detta kapi­tel, begår i nöd utgör brott endast om den med hän­syn till farans beskaf­fen­het, den skada som åsam­kas annan och omstän­dig­he­terna i övrigt är oför­svar­lig.

Nöd före­lig­ger när fara hotar liv, hälsa, egen­dom eller något annat vik­tigt av rätts­ord­ningen skyd­dat intresse. Lag (1994:458).

5 §   Om någon enligt 1-4 §§ detta kapi­tel, enligt 10 § polisla­gen (1984:387), 2 kap. 4 § eller 6 kap. 2 § kust­be­vak­nings­la­gen (2019:32) eller 2 kap. 3 § tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710) har rätt att begå en annars straff­be­lagd hand­ling, har var och en som hjäl­per honom eller henne samma rätt. Lag (2024:712).

6 §   Om någon i fall där 1-5 §§ detta kapi­tel, 10 § polisla­gen (1984:387), 2 kap. 4 § eller 6 kap. 2 § kust­be­vak­nings­la­gen (2019:32) eller 2 kap. 3 § tull­be­fo­gen­hets­la­gen (2024:710) är tillämp­lig har gjort mer än vad som med­ges, ska han eller hon ändå vara fri från ansvar om omstän­dig­he­terna var sådana att han eller hon svår­li­gen kunde besinna sig. Lag (2024:712).

7 §   En gär­ning som någon begår med sam­tycke från den mot vil­ken den rik­tas utgör brott endast om gär­ningen, med hän­syn till den skada, kränk­ning eller fara som den med­för, dess syfte och övriga omstän­dig­he­ter, är oför­svar­lig. Lag (1994:458).

8 §   En gär­ning som någon begår på order av den under vars lyd­nad han står skall inte med­föra ansvar för honom, om han med hän­syn till lyd­nads­för­hål­lan­dets art, gär­ning­ens beskaf­fen­het och omstän­dig­he­terna i övrigt har att lyda ordern. Lag (1994:458).

9 §   En gär­ning som någon begår i vill­fa­relse rörande dess tillåt­lig­het (straff­rätts­vill­fa­relse) skall inte med­föra ansvar för honom om vill­fa­rel­sen på grund av att fel före­kom­mit vid kun­gö­ran­det av den straff­rätts­liga bestäm­mel­sen eller av annan orsak var uppen­bart ursäkt­lig. Lag (1994:458).

TREDJE AVDEL­NINGEN

Om påfölj­derna

25 kap. Om böter m.m.

1 §   Böter skall dömas ut, enligt vad som är före­skri­vet för brot­tet i fråga, i dags­bö­ter, pen­ning­bö­ter eller nor­me­rade böter. Är viss bötes­form inte före­skri­ven för brot­tet, döms böter ut i dags­bö­ter eller, om brot­tet bör för­an­leda lägre straff än tret­tio dags­bö­ter, i pen­ning­bö­ter. Lag (1993:201).

2 §   Dags­bö­ter skall bestäm­mas till ett antal av minst tret­tio och högst ett­hund­ra­fem­tio.

Varje dags­bot fast­ställs till ett visst belopp från och med fem­tio till och med ettu­sen kro­nor, efter vad som bedöms som skä­ligt med hän­syn till den till­ta­la­des inkomst, för­mö­gen­het, för­sörj­nings­skyl­dig­het och eko­no­miska för­hål­lan­den i övrigt. Om det finns sär­skilda skäl, får dags­bo­tens belopp jäm­kas.

Minsta bötes­be­lopp är sju­hund­ra­fem­tio kro­nor. Lag (2006:574).

3 §   Pen­ning­bö­ter skall bestäm­mas till lägst två­hundra kro­nor och högst fyra­tu­sen kro­nor. Om ett lägre högsta belopp är sär­skilt före­skri­vet, gäl­ler dock detta. Lag (2006:574).

4 §   Nor­me­rade böter är böter som, enligt vad som är före­skri­vet för brot­tet, skall bestäm­mas efter sär­skild beräk­nings­grund.

Minsta bötes­be­lopp är ett­hundra kro­nor. Lag (1991:240).

5 §   Böter får använ­das som gemen­samt straff för flera brott, om böter kan följa på vart och ett av brot­ten.

Om det finns sär­skilda skäl, får rät­ten döma till pen­ning­bö­ter för ett eller flera brott för vilka sådan påföljd är före­skri­ven och sam­ti­digt döma till annan form av böter för brotts­lig­he­ten i övrigt.

Gemen­samt straff i böter får inte avse brott för vil­ket är före­skri­vet nor­me­rade böter eller böter som inte får för­vand­las till fäng­else.
Lag (1991:240).

6 §   Böter som gemen­samt straff för flera brott döms ut i dags­bö­ter, om något av brot­ten bör för­an­leda dags­bö­ter.

Som gemen­samt straff får dags­bö­ter bestäm­mas till ett antal av högst två­hundra och pen­ning­bö­ter till ett belopp av högst tio­tu­sen kro­nor.

Om det för något av brot­ten är före­skri­vet ett visst lägsta bötes­straff, får detta inte under­skri­das. Lag (2006:574).

7 §   Böter till­fal­ler sta­ten. Lag (1991:240).

8 §   Om upp­börd och indriv­ning av böter finns bestäm­mel­ser i bötesverkställig-​​ hets­la­gen (1979:189).

Böter som inte beta­las får, om inte annat är före­skri­vet, för­vand­las till fäng­else i lägst fjor­ton dagar och högst tre måna­der enligt bestäm­mel­serna i bötes­verk­stäl­lig­hets­la­gen. Lag (1991:240).

9 §   Beträf­fande vite som bli­vit någon i sär­skilt fall före­lagt genom beslut av dom­stol eller annan myn­dig­het skall 7 och 8 §§ äga mot­sva­rande tillämp­ning.
I fråga om annat vite skall tilläm­pas vad i detta kapi­tel är före­skri­vet om böter. Lag (1991:240).

26 kap. Om fäng­else

1 §   Fäng­else döms ut på viss tid eller på livs­tid enligt vad som är före­skri­vet för brot­tet.

Fäng­else på viss tid får inte under­stiga fjor­ton dagar och inte över­stiga tio år. Om fäng­else på längre tid än tio år och på livs­tid är före­skri­vet för brot­tet eller om det föl­jer av 2, 3 eller 3 a §, får dock fäng­else på viss tid bestäm­mas till högst arton år. När fäng­else i för­e­ning med skydds­till­syn döms ut enligt 28 kap. 3 § gäl­ler i fråga om tiden för fäng­el­se­straf­fet vad som före­skrivs i den para­gra­fen.

I fråga om fäng­else som för­vand­lings­straff för böter finns sär­skilda före­skrif­ter. Lag (2023:257).

2 §   Fäng­else får använ­das som gemen­samt straff för flera brott, om fäng­else kan följa på något av brot­ten.

Fäng­else på viss tid får sät­tas över det svå­raste av de högsta straff som kan följa på brot­ten men får inte över­stiga vare sig de högsta straf­fen sam­man­lagda med varandra eller arton år. Det får inte hel­ler över­skrida det svå­raste straf­fet med mer än
   1. ett år, om det svå­raste straf­fet är kor­tare än fäng­else i fyra år,
   2. två år, om det svå­raste straf­fet är fäng­else i fyra år eller längre men inte upp­går till fäng­else i åtta år,
   3. fyra år, om det svå­raste straf­fet är fäng­else i åtta år eller längre.

Vid tillämp­ningen av andra styc­ket ska bötes­straff anses mot­svara fäng­else i fjor­ton dagar.

Det svå­raste av de lägsta straf­fen får inte under­skri­das.
Lag (2009:396).

3 §   Har någon dömts till fäng­else i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, brott som är belagt med fäng­else i mer än sex år, får för åter­fal­let dömas till fäng­else på viss tid som med fyra år över­sti­ger det högsta straff som kan följa på brot­tet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämp­ning av 2 § kan följa på brot­ten. Straf­fet får dock inte över­stiga arton år.

Brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får inte läg­gas till grund för en sådan för­höj­ning som anges i första styc­ket.

En utländsk dom får till­mä­tas samma ver­kan som en svensk.
Lag (2021:1103).

3 a §   Om någon omstän­dig­het som avses i 29 kap. 2 a § beak­tas vid bedöm­ningen av straff­vär­det, får för brot­tet dömas till fäng­else på viss tid som över­sti­ger det högsta straff som annars kan följa på brot­tet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämp­ning av 2 § kan följa på brot­ten. Straf­fet får dock inte över­stiga arton år. Det får inte hel­ler över­stiga det högsta straf­fet som kan följa på brot­tet med mer än
   1. ett år, om det högsta straf­fet enligt straff­ska­lan för brot­tet är kor­tare än fäng­else i fyra år,
   2. två år, om det högsta straf­fet enligt straff­ska­lan för brot­tet är fäng­else i fyra år eller mer men kor­tare än fäng­else i åtta år,
   3. fyra år, om det högsta straf­fet enligt straff­ska­lan för brot­tet är fäng­else i åtta år eller mer. Lag (2023:257).

4 §   Den som dömts till fäng­else skall för verk­stäl­lig­het av straf­fet tas in i kri­mi­nal­vårds­an­stalt om inte annat är sär­skilt före­skri­vet. Lag (2018:1253).

5 §   Om ett fäng­el­se­straff har bör­jat verk­stäl­las och hov­rät­ten skär­per fäng­el­se­straf­fet, ska hov­rät­tens dom eller beslut gälla ome­del­bart, om inte rät­ten beslu­tar något annat.

Första styc­ket ska dock inte gälla i fråga om ett fäng­el­se­straff som har bör­jat verk­stäl­las enligt lagen (1994:451) om inten­sivö­ver­vak­ning med elektro­nisk kon­troll.
Lag (2018:1253).

6 §   När två tred­je­de­lar av ett tids­be­stämt fäng­el­se­straff, dock minst tret­tio dagar, har avtjä­nats ska den dömde fri­ges vill­kor­ligt.

Om en utländsk dom verk­ställs i Sve­rige och det fram­går att den dömde kom­mer att vara fri­hets­be­rö­vad under avse­värt längre tid än om verk­stäl­lig­het hade skett i den andra sta­ten, ska vill­kor­lig fri­giv­ning ske vid en tidi­gare tid­punkt än vad som föl­jer av första styc­ket.

Vill­kor­lig fri­giv­ning får inte ske från fäng­else som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett för­vand­lings­straff för böter. Lag (2018:1253).

6 a §   Om det finns sär­skilda skäl mot vill­kor­lig fri­giv­ning, ska den skju­tas upp enligt vad som fram­går av 7 §. Vid bedöm­ningen av om det finns sär­skilda skäl mot vill­kor­lig fri­giv­ning ska det sär­skilt beak­tas om den dömde under verk­stäl­lig­he­ten i kri­mi­nal­vårds­an­stalt
   1. inte har del­ta­git i eller har misskött anvi­sade åtgär­der som syf­tar till att före­bygga åter­fall i brott eller på annat sätt främja hans eller hen­nes anpass­ning i sam­häl­let, eller
   2. annars på ett all­var­ligt sätt har bru­tit mot de före­skrif­ter och vill­kor som gäl­ler för verk­stäl­lig­he­ten.
Lag (2021:74).

7 §   Om den vill­kor­liga fri­giv­ningen skjuts upp, ska det i beslu­tet anges med hur många dagar det ska ske.

När anta­let dagar som den vill­kor­liga fri­giv­ningen ska skju­tas upp med bestäms ska arten och omfatt­ningen av de över­trä­del­ser som för­an­le­der att den vill­kor­liga fri­giv­ningen skjuts upp sär­skilt beak­tas. Den vill­kor­liga fri­giv­ningen får skju­tas upp med högst ett­hund­ra­åt­tio dagar åt gången.
Lag (2018:1253).

8 §   Om flera fäng­el­se­straff verk­ställs sam­ti­digt, ska vid tillämp­ning av 6 § första styc­ket hän­syn tas till den sam­man­lagda fäng­el­se­ti­den. Detta gäl­ler dock inte tid för fäng­else som verk­ställs med tillämp­ning av 6 § andra styc­ket eller som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller för­vand­lings­straff för böter.

Såsom avtjä­nad tid räk­nas även tid under vil­ken straf­fet ska anses verk­ställt enligt bestäm­mel­serna i lagen (2018:1250) om till­go­do­räk­nande av tid för fri­hets­be­rö­vande. Lag (2018:1253).

9 §   Kri­mi­nal­vår­den fat­tar beslut om upp­skju­ten vill­kor­lig fri­giv­ning enligt 6 a och 7 §§. Sådana beslut gäl­ler ome­del­bart om inte något annat beslu­tas. Lag (2018:1253).

10 §   Efter den vill­kor­liga fri­giv­ningen gäl­ler en prö­vo­tid som mot­sva­rar den straff­tid som åter­står vid fri­giv­ningen, dock minst tre­hund­ra­sex­tio­fem dagar.

Straf­fet är helt verk­ställt vid prö­vo­ti­dens utgång för­ut­satt att vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het inte längre kan för­kla­ras för­ver­kad. Lag (2019:464).

11 §   Den fri­givne ska under prö­vo­ti­den vara sköt­sam och efter för­måga för­söka för­sörja sig och betala ska­de­stånd som har dömts ut på grund av brot­tet.

Den fri­givne är under prö­vo­ti­den skyl­dig att inställa sig hos Kri­mi­nal­vår­den efter kal­lelse. Lag (2019:464).

12 §   Den som är vill­kor­ligt fri­gi­ven ska stäl­las under över­vak­ning om det behövs för att minska ris­ken att han eller hon begår nya brott eller för att på annat sätt under­lätta hans eller hen­nes anpass­ning i sam­häl­let.

Beslut i fråga om över­vak­ning med­de­las av Kri­mi­nal­vår­den.

Om inte annat har beslu­tats upp­hör över­vak­ningen vid prö­vo­ti­dens utgång. Lag (2019:464).

13 §   Över­vak­ningen och kri­mi­nal­vår­den i fri­het i övrigt bedrivs under led­ning av Kri­mi­nal­vår­den.

Kri­mi­nal­vår­den för­ord­nar över­va­kare och får för­ordna en eller flera per­so­ner att biträda vid över­vak­ningen. Lag (2019:464).

14 §   Under över­vak­ningen ska Kri­mi­nal­vår­den genom stöd och kon­troll verka för att den fri­givne inte begår nya brott och för att hans eller hen­nes anpass­ning i sam­häl­let även i övrigt främ­jas.

För varje fri­gi­ven som står under över­vak­ning ska det upp­rät­tas en indi­vi­du­ellt utfor­mad plan. Över­vak­ningen ska pla­ne­ras och utfor­mas till­sam­mans med den dömde och i sam­ver­kan med berörda myn­dig­he­ter. I pla­nen får Kri­mi­nal­vår­den med­dela anvis­ningar om vad som ska gälla under över­vak­ningen.
Lag (2019:464).

14 a §   En kontroll-​​ eller tvångs­åt­gärd får endast använ­das om den står i rim­lig pro­por­tion till syf­tet med åtgär­den. Om en mindre ingri­pande åtgärd är till­räck­lig ska den använ­das.
Lag (2019:464).

15 §   Den som står under över­vak­ning ska följa den plan för över­vak­ningen som har upp­rät­tats enligt 14 § andra styc­ket och hålla över­va­ka­ren under­rät­tad om sin bostad, sin sys­sel­sätt­ning och andra för­hål­lan­den av bety­delse för över­vak­ningen. Den över­va­kade är också skyl­dig att inställa sig hos över­va­ka­ren efter kal­lelse och i övrigt hålla kon­takt med över­va­ka­ren enligt den­nes anvis­ningar.

Kri­mi­nal­vår­den får bestämma att den över­va­ka­des skyl­dig­he­ter enligt första styc­ket även ska gälla gente­mot en anställd vid Kri­mi­nal­vår­den eller någon annan per­son. Lag (2019:464).

16 §   Om det behövs för att minska ris­ken att den som står under över­vak­ning begår nya brott eller för att på annat sätt under­lätta hans eller hen­nes anpass­ning i sam­häl­let, får Kri­mi­nal­vår­den besluta om en sär­skild före­skrift som ska föl­jas av den över­va­kade. En sådan före­skrift ska beslu­tas för en viss tid, högst ett år åt gången.

En sär­skild före­skrift får avse
   1. på vil­ket sätt och i vil­ken omfatt­ning den över­va­kade ska hålla kon­takt med över­va­ka­ren eller Kri­mi­nal­vår­den,
   2. skyl­dig­het för den över­va­kade att lämna under­rät­telse till över­va­ka­ren eller Kri­mi­nal­vår­den om att han eller hon ute­bli­vit från en arbets­plats, skola eller annan i före­skrif­ten angi­ven verk­sam­het eller inrätt­ning,
   3. del­ta­gande i åter­falls­före­byg­gande eller miss­bruks­re­la­te­rad pro­gram­verk­sam­het,
   4. miss­bruks­vård, psy­ki­a­trisk vård eller annan behand­ling,
   5. arbete, utbild­ning eller annan sys­sel­sätt­ning,
   6. kon­trol­le­rat boende eller andra anvis­ningar om boen­det,
   7. vis­tel­se­ort eller andra anvis­ningar om på vilka plat­ser eller inom vilka områ­den den dömde ska vis­tas eller inte får vis­tas, eller
   8. skyl­dig­het att lämna blod-, urin-, utandnings-​​, saliv-​​, svett-​​ eller hår-​prov för kon­troll av att den över­va­kade inte är påver­kad av alko­hol, andra bero­en­de­fram­kal­lande medel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del eller någon sådan vara som omfat­tas av lagen (1999:42) om för­bud mot vissa häl­so­far­liga varor.

Om den över­va­kade är ska­de­stånds­skyl­dig på grund av brot­tet, får en sär­skild före­skrift beslu­tas om när och hur ska­de­stånds­skyl­dig­he­ten ska full­gö­ras. En sådan före­skrift får beslu­tas endast i den utsträck­ning det inte kan antas mot­verka den över­va­ka­des anpass­ning i sam­häl­let, med hän­syn till hans eller hen­nes eko­no­miska situ­a­tion eller övriga omstän­dig­he­ter.
Lag (2021:249).

17 §   Om det behövs för att kon­trol­lera att en före­skrift enligt 16 § följs får Kri­mi­nal­vår­den besluta om elektro­nisk över­vak­ning.

Elektro­nisk över­vak­ning får beslu­tas för högst sex måna­der åt gången. Lag (2021:249).

18 §   Om det finns anled­ning till det, får Kri­mi­nal­vår­den under prö­vo­ti­den ändra beslut enligt 12 §, 13 § andra styc­ket, 16 och 17 §§ eller besluta om nya åtgär­der enligt dessa bestäm­mel­ser.

Över­va­ka­ren får besluta hur en före­skrift enligt 16 § ska verk­stäl­las i ett sär­skilt fall. Över­va­ka­ren får också, med undan­tag för beslut om elektro­nisk över­vak­ning enligt 17 §, till­fäl­ligt jämka beslu­tade före­skrif­ter och anvis­ningar om vad som i övrigt ska gälla för över­vak­ningen. Lag (2019:464).

19 §   Om den fri­givne bry­ter mot före­skrif­ter eller anvis­ningar om vad som i övrigt ska gälla för över­vak­ningen, får Kri­mi­nal­vår­den vidta en åtgärd som avses i 18 § första styc­ket. Om en sådan åtgärd anses otill­räck­lig, får Kri­mi­nal­vår­den besluta att en var­ning ska med­de­las den fri­givne.

Om en över­trä­delse enligt första styc­ket är all­var­lig och det kan antas att den fri­givne inte kom­mer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kri­mi­nal­vår­den kan vidta enligt första styc­ket, får över­vak­nings­nämn­den för­klara den vill­kor­ligt med­givna fri­he­ten för­ver­kad till en tid om högst 90 dagar varje gång. När tiden för för­ver­kande bestäms ska arten och omfatt­ningen av de över­trä­del­ser som för­an­le­der för­ver­kan­det sär­skilt beak­tas.

Om det är till­räck­ligt får över­vak­nings­nämn­den i stäl­let vidta en åtgärd enligt första styc­ket. Lag (2019:464).

20 §   Var­ning eller en sådan åtgärd som avses i 18 § första styc­ket får inte beslu­tas efter prö­vo­ti­dens utgång. För­ver­kande av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het får beslu­tas även efter prö­vo­ti­dens utgång om frå­gan innan dess har tagits upp av över­vak­nings­nämn­den. Lag (2019:464).

21 §   Bestäm­mel­ser om för­ver­kande av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het när den som dömts till fäng­else har begått ett annat brott finns i 34 kap. Lag (2019:464).

22 §   Upp­kom­mer fråga om att för­klara vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het för­ver­kad eller att vidta en annan åtgärd som avses i 19 § eller en åtgärd för att den fri­givne ska under­kasta sig vård eller behand­ling, eller har den fri­givne undan­dra­git sig över­vak­ningen, får över­vak­nings­nämn­den, om omstän­dig­he­terna för­an­le­der det, besluta att den fri­givne på lämp­ligt sätt ska omhän­der­tas tills vidare. Ett sådant beslut ska omprö­vas så ofta det finns anled­ning till det.

Under de för­ut­sätt­ningar som anges i första styc­ket får Kri­mi­nal­vår­den besluta att till­fäl­ligt omhän­derta den fri­givne. Kri­mi­nal­vår­dens beslut gäl­ler ome­del­bart och ska omprö­vas om det finns anled­ning till det. Över­vak­nings­nämn­den ska senast dagen därpå pröva om beslu­tet ska fort­sätta att gälla. Om nämn­den inte fast­stäl­ler beslu­tet inom den tiden, upp­hör det att gälla.

Ett omhän­der­ta­gande får inte pågå längre än en vecka. Om det finns syn­ner­liga skäl, får ett nytt beslut fat­tas om att den fri­givne ska vara omhän­der­ta­gen ytter­li­gare högst en vecka. Ett omhän­der­ta­gande får inte pågå efter prö­vo­ti­dens utgång.
Lag (2022:930).

23 §   För­kla­ras vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het helt eller del­vis för­ver­kad, ska med avse­ende på frå­gan om ny vill­kor­lig fri­giv­ning vad som för­ver­kats anses som nytt fäng­el­se­straff. Det­samma ska gälla vid beräk­ning av straff­tid enligt straff­tids­la­gen (2018:1251). Lag (2018:1253).

24 §   Har upp­hävts genom lag (2019:464).

25 §   Före­kom­mer till verk­stäl­lig­het på en gång dom på fäng­else på livs­tid och dom på böter, för­vand­lings­straff för böter, fäng­else på viss tid, vill­kor­lig dom, skydds­till­syn, ung­doms­vård, ung­doms­tjänst, ung­dom­sö­ver­vak­ning eller slu­ten ung­doms­vård, ska livs­tids­straf­fet träda i stäl­let för den andra påfölj­den.

Före­kom­mer till verk­stäl­lig­het på en gång en dom på fäng­else på viss tid i minst två år och en dom på böter eller för­vand­lings­straff för böter som har med­de­lats innan den först­nämnda påfölj­den har bör­jat verk­stäl­las, ska fäng­el­se­straf­fet träda i stäl­let för den andra påfölj­den.
Lag (2020:617).

27 kap. Om vill­kor­lig dom

1 §   Rät­ten får döma till vill­kor­lig dom för ett brott för vil­ket påfölj­den inte bedöms kunna stanna vid böter. Lag (1988:942).

2 §   Vill­kor­lig dom får för­e­nas med dags­bö­ter, högst två­hundra, vare sig böter har före­skri­vits för brot­tet eller inte. Lag (1991:240).

2 a §   Vill­kor­lig dom får, om den till­ta­lade sam­tyc­ker till det, för­e­nas med en före­skrift om sam­hälls­tjänst. En sådan före­skrift skall avse skyl­dig­het att utföra oav­lö­nat arbete i lägst fyr­tio och högst två­hund­ra­fyr­tio tim­mar.

När rät­ten med­de­lar en före­skrift om sam­hälls­tjänst skall den i dom­slu­tet ange hur långt fäng­el­se­straff som skulle ha dömts ut, om fäng­else i stäl­let hade valts som påföljd.

En före­skrift om sam­hälls­tjänst får änd­ras eller upp­hä­vas på talan av åkla­gare, när det finns skäl till det. Lag (1998:604).

3 §   Den som erhål­ler vill­kor­lig dom skall vara under­kas­tad en prö­vo­tid av två år.

Prö­vo­ti­den räk­nas från den dag rät­tens avgö­rande i vad angår påföljd för brot­tet genom nöjd­för­kla­ring eller eljest vin­ner laga kraft mot den dömde.

4 §   Den dömde skall under prö­vo­ti­den vara sköt­sam och efter för­måga för­söka för­sörja sig.

Om den vill­kor­liga domen har för­e­nats med sam­hälls­tjänst skall den dömde full­göra sam­hälls­tjäns­ten enligt en arbets­plan som upp­rät­tas av Kri­mi­nal­vår­den. Lag (2005:967).

5 §   Har den dömde för­plik­tats ersätta genom brot­tet upp­kom­men skada, skall han göra vad i hans för­måga står att full­göra denna skyl­dig­het. Rät­ten äger före­skriva att han under prö­vo­ti­den skall söka full­göra skadeståndsskyldig-​​ heten eller del därav på tid och sätt som angi­vas i domen.

Om skada på egen­dom har upp­kom­mit genom brot­tet och det bedöms vara ägnat att främja den döm­des anpass­ning i sam­häl­let, får rät­ten före­skriva att denne på tid och sätt som anges i domen skall biträda den ska­de­li­dande med visst arbete, som syf­tar till att avhjälpa eller begränsa ska­dan eller som annars i belys­ning av brot­tets och ska­dans art fram­står som lämp­ligt. Sådan före­skrift får med­de­las endast med den ska­de­li­dan­des sam­tycke.

Före­skrift som avses i första eller andra styc­ket får änd­ras eller upp­hä­vas efter ansö­kan av åkla­gare eller den dömde, när det finns skäl till det.
Lag (1987:761).

6 §   Om den dömde inte iakt­tar vad som ålig­ger honom eller henne enligt den vill­kor­liga domen, får rät­ten, under för­ut­sätt­ning att en åkla­gare före prö­vo­ti­dens utgång väc­ker talan om det, efter omstän­dig­he­terna
   1. besluta att var­ning ska med­de­las den dömde,
   2. med­dela före­skrift enligt 5 § eller ändra tidi­gare med­de­lad före­skrift,
   3. undan­röja den vill­kor­liga domen och bestämma annan påföljd för brot­tet.

Åtgärd enligt första styc­ket 1 eller 2 får inte beslu­tas efter prö­vo­ti­dens utgång.

Om den vill­kor­liga domen undan­röjs, ska rät­ten, när den nya påfölj­den bestäms, ta skä­lig hän­syn till böter som dömts ut enligt 2 § och till vad den dömde under­gått till följd av före­skrift om sam­hälls­tjänst. I ett sådant fall får rät­ten döma till fäng­else på kor­tare tid än som är före­skri­vet för brot­tet. Har upp­gift som avses i 2 a § andra styc­ket läm­nats i domen ska rät­ten, om den dömer till fäng­else, beakta detta när straf­fets längd bestäms. Lag (2016:491).

7 §   Om undan­rö­jande av vill­kor­lig dom och om vissa andra åtgär­der, när den dömde fin­nes hava begått annat brott, stad­gas i 34 kap.

28 kap. Om skydds­till­syn

1 §   Rät­ten får döma till skydds­till­syn för ett brott för vil­ket påfölj­den inte bedöms kunna stanna vid böter. Lag (1988:942).

2 §   Skydds­till­syn får för­e­nas med dags­bö­ter, högst två­hundra, vare sig böter har före­skri­vits för brot­tet eller inte. Lag (1991:240).

2 a §   Skydds­till­syn får, om den till­ta­lade sam­tyc­ker till det, för­e­nas med en före­skrift om sam­hälls­tjänst. En sådan före­skrift ska avse skyl­dig­het att utföra oav­lö­nat arbete i lägst fyr­tio och högst två­hund­ra­fyr­tio tim­mar.

När rät­ten med­de­lar en före­skrift om sam­hälls­tjänst ska den i dom­slu­tet ange hur långt fäng­el­se­straff som skulle ha dömts ut, om fäng­else i stäl­let hade valts som påföljd.

Kri­mi­nal­vår­den får ändra eller upp­häva en före­skrift om sam­hälls­tjänst, när det finns skäl till det. Lag (2021:249).

3 §   Skydds­till­syn får för­e­nas med fäng­else i lägst fjor­ton dagar och högst tre måna­der.

Om rät­ten för­e­nar skydds­till­syn med fäng­else, får den inte sam­ti­digt döma till böter enligt 2 § eller med­dela före­skrift om sam­hälls­tjänst.

Om för­hål­lan­dena krä­ver det, får rät­ten för­ordna att domen på fäng­else skall gå i verk­stäl­lig­het trots att den inte har vun­nit laga kraft. Lag (1998:604).

4 §   Skydds­till­syn fort­går under en prö­vo­tid av tre år från den dag då påfölj­den bör­jar verk­stäl­las. Lag (1983:240).

5 §   Skydds­till­syn ska vara för­e­nad med över­vak­ning från dagen för domen. Rät­ten får dock besluta att över­vak­ningen ska börja först när domen har fått laga kraft mot den dömde. Om domen över­kla­gas, kan högre rätt besluta att verk­stäl­lig­he­ten ska avbry­tas.

Över­vak­ningen upp­hör vid prö­vo­ti­dens utgång eller vid den tidi­gare tid­punkt som Kri­mi­nal­vår­den beslu­tar. Över­vak­nings­ti­den får dock inte under­stiga ett år.

Om verk­stäl­lig­he­ten har avbru­tits till följd av beslut av högre rätt och den till­ta­lade där­ef­ter ändå döms till skydds­till­syn, räk­nas inte den tid under vil­ken skydds­till­sy­nen inte har verk­ställts in i vare sig över­vak­nings­ti­den eller prö­vo­ti­den. Lag (2021:249).

5 a §   Om skydds­till­syn har för­e­nats med en före­skrift om sam­hälls­tjänst ska den dömde full­göra sam­hälls­tjäns­ten enligt en arbets­plan som upp­rät­tas av Kri­mi­nal­vår­den. Lag (2021:249).

6 §   Vad som före­skrivs i 26 kap. 11 och 13-18 §§ ska tilläm­pas på mot­sva­rande sätt beträf­fande den som har dömts till skydds­till­syn. Rät­ten ska dock i domen för­ordna över­va­kare, om inte sär­skilda skäl talar mot det.

Rät­ten får i domen besluta före­skrif­ter enligt 26 kap. 16 § andra styc­ket 3-8 och tredje styc­ket samt 27 kap. 5 § andra styc­ket. Kri­mi­nal­vår­den får ändra eller upp­häva en före­skrift enligt 27 kap. 5 § andra styc­ket när det finns skäl till det.
Lag (2021:249).

6 a §   Har upp­hävts genom lag (2021:249).

6 b §   I fall som avses i 30 kap. 9 § andra styc­ket 3 ska rät­ten, om den pla­ne­rade behand­lingen är av avgö­rande bety­delse för att döma till skydds­till­syn, i dom­slu­tet ange hur långt fäng­el­se­straff som skulle ha dömts ut, om fäng­else i stäl­let hade valts som påföljd.

I ett sådant fall ska det vidare i domen all­tid beslu­tas före­skrift om den behand­lings­plan som den dömde har åta­git sig att följa.

I sam­band med en sådan behand­lings­plan får det beslu­tas att den som ansva­rar för behand­lingen ska anmäla till Kri­mi­nal­vår­den och åkla­ga­ren, om den dömde all­var­ligt åsi­do­sät­ter sina skyl­dig­he­ter enligt pla­nen.
Lag (2019:464).

6 c §   I fall som avses i 6 b § får rät­ten besluta att den dömde, om han eller hon är häk­tad i målet, i stäl­let ska omhän­der­tas till dess han eller hon över­förts till det behand­lings­hem eller den vård­gi­vare som anges i behand­lings­pla­nen. Omhän­der­ta­gan­det får inte pågå längre än en vecka. Lag (2019:464).

7 §   Om den dömde bry­ter mot vad som gäl­ler för honom eller henne till följd av domen på skydds­till­syn, får Kri­mi­nal­vår­den vidta en åtgärd som avses i 26 kap. 18 § första styc­ket. Om en sådan åtgärd anses otill­räck­lig, får Kri­mi­nal­vår­den besluta om att en var­ning ska med­de­las den dömde.

Åtgärd som avses i första styc­ket får inte beslu­tas av Kri­mi­nal­vår­den efter prö­vo­ti­dens utgång. Lag (2021:249).

8 §   Om den dömde på ett all­var­ligt sätt har bru­tit mot vad som gäl­ler för honom eller henne och det kan antas att han eller hon inte kom­mer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kri­mi­nal­vår­den kan vidta, ska myn­dig­he­ten begära att åkla­gare vid dom­stol för talan om att skydds­till­sy­nen ska undan­rö­jas. Även utan begä­ran från Kri­mi­nal­vår­den får en sådan talan väc­kas, om den dömde i fall som avses i 6 b § första styc­ket på ett all­var­ligt sätt har bru­tit mot vad som gäl­ler enligt hans eller hen­nes behand­lings­plan.

Talan ska anhäng­ig­gö­ras före prö­vo­ti­dens utgång.
Lag (2021:249).

9 §   Om skydds­till­sy­nen undan­röjs, ska rät­ten bestämma en annan påföljd för brot­tet och då ta skä­lig hän­syn till vad den dömde har under­gått till följd av domen på skydds­till­syn samt till böter eller fäng­else som dömts ut enligt 2 eller 3 §. I ett sådant fall får rät­ten döma till fäng­else på kor­tare tid än vad som är före­skri­vet för brot­tet. Har upp­gift som avses i 2 a § andra styc­ket eller 6 b § första styc­ket läm­nats i domen ska rät­ten, om den dömer till fäng­else, beakta detta när straf­fets längd bestäms.

Om det inte finns till­räck­liga skäl för att undan­röja skydds­till­sy­nen, får rät­ten i stäl­let besluta om åtgärd som avses i 7 §. En sådan åtgärd får inte beslu­tas efter prö­vo­ti­dens utgång. Lag (2020:373).

10 §   Om undan­rö­jande av skydds­till­syn och om vissa andra åtgär­der, när den dömde fin­nes hava begått annat brott, stad­gas i 34 kap.

11 §   Upp­kom­mer fråga om att undan­röja skydds­till­sy­nen eller att vidta en åtgärd som avses i 7 § eller en åtgärd för att den dömde ska under­kasta sig vård eller behand­ling, eller har den dömde undan­dra­git sig över­vak­ningen, får över­vak­nings­nämn­den eller den dom­stol där talan enligt 8 § förs, om omstän­dig­he­terna för­an­le­der det, besluta att den dömde på lämp­ligt sätt ska omhän­der­tas tills vidare. Ett sådant beslut ska omprö­vas så ofta det finns anled­ning till det.

Under de för­ut­sätt­ningar som anges i första styc­ket får Kri­mi­nal­vår­den besluta att till­fäl­ligt omhän­derta den dömde. Kri­mi­nal­vår­dens beslut gäl­ler ome­del­bart och ska omprö­vas om det finns anled­ning till det. Över­vak­nings­nämn­den ska senast dagen därpå pröva om beslu­tet ska fort­sätta att gälla. Om nämn­den inte fast­stäl­ler beslu­tet inom den tiden, upp­hör det att gälla.

Ett omhän­der­ta­gande får inte pågå längre än en vecka. Om det finns syn­ner­liga skäl, får ett nytt beslut fat­tas om att den dömde ska vara omhän­der­ta­gen ytter­li­gare högst en vecka.

Är den dömde omhän­der­ta­gen när dom­sto­len med­de­lar beslut att skydds­till­sy­nen ska undan­rö­jas, får dom­sto­len besluta att den dömde ska vara omhän­der­ta­gen till dess beslu­tet får laga kraft.

Ett omhän­der­ta­gande får inte pågå efter prö­vo­ti­dens utgång.
Lag (2022:930).

29 kap. Om straff­mät­ning och påföljds­ef­ter­gift

1 §   Straff ska, med beak­tande av intres­set av en enhet­lig rätts­tillämp­ning, bestäm­mas inom ramen för den tillämp­liga straff­ska­lan efter brot­tets eller den sam­lade brotts­lig­he­tens straff­värde.

Vid bedöm­ningen av straff­vär­det ska beak­tas den skada, kränk­ning eller fara som gär­ningen inne­bu­rit, vad den till­ta­lade insett eller borde ha insett om detta samt de avsik­ter eller motiv som han eller hon haft. Det ska sär­skilt beak­tas om gär­ningen inne­bu­rit ett all­var­ligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygg­het till per­son.
Lag (2010:370).

2 §   Som för­svå­rande omstän­dig­he­ter vid bedöm­ningen av straff­vär­det ska det, vid sidan av vad som gäl­ler för varje sär­skild brotts­typ, sär­skilt beak­tas
   1. om den till­ta­lade avsett att brot­tet skulle få all­var­li­gare följ­der än det fak­tiskt fått,
   2. om den till­ta­lade visat stor hän­syns­lös­het,
   3. om den till­ta­lade utnytt­jat ett nume­rärt över­läge eller annars utnytt­jat någon annans skydds­lösa ställ­ning eller svå­rig­he­ter att värja sig,
   4. om den till­ta­lade utnytt­jat sin ställ­ning eller i övrigt miss­bru­kat ett sär­skilt för­tro­ende,
   5. om den till­ta­lade för­mått någon annan att med­verka till brot­tet genom tvång, svek eller miss­bruk av hans eller hen­nes ung­dom, oför­stånd eller bero­ende ställ­ning,
   6. om brot­tet utgjort ett led i en brotts­lig­het som utö­vats i orga­ni­se­rad form eller sys­te­ma­tiskt eller om brot­tet före­gåtts av sär­skild pla­ne­ring,
   7. om ett motiv för brot­tet varit att kränka en per­son, en folk­grupp eller en annan sådan grupp av per­so­ner på grund av ras, hud­färg, natio­nellt eller etniskt ursprung, tros­be­kän­nelse, sex­u­ell lägg­ning, kön­sö­ver­skri­dande iden­ti­tet eller uttryck eller annan lik­nande omstän­dig­het,
   8. om brot­tet varit ägnat att skada trygg­he­ten och tilli­ten hos ett barn i dess för­hål­lande till en när­stå­ende per­son,
   9. om brot­tet begåtts mot en per­son på grund av att han eller hon eller någon när­stå­ende inne­haft ett upp­drag som för­tro­en­de­vald i stat, kom­mun, region, Same­tinget eller Euro­pa­par­la­men­tet,
   10. om ett motiv för brot­tet varit att bevara eller åter­upp­rätta en per­sons eller familjs, släkts eller annan lik­nande grupps heder, eller
   11. om brot­tet begåtts mot en per­son på grund av att han eller hon eller någon när­stå­ende yrkes­mäs­sigt bedri­vit nyhets­för­med­ling eller annan jour­na­li­stik. Lag (2023:494).

2 a §   Som syn­ner­li­gen för­svå­rande omstän­dig­he­ter vid bedöm­ningen av straff­vär­det ska det, vid sidan av vad som gäl­ler för varje sär­skild brotts­typ, beak­tas om brot­tet inne­bu­rit ett all­var­ligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygg­het till per­son och
   1. inne­fat­tat använd­ning av skjut­va­pen eller spräng­ämne eller annat lik­nande ämne och begåtts på all­män plats eller en annan plats där män­ni­skor bru­kar sam­las eller har sam­lats, eller
   2. haft bak­grund i eller varit ägnat att fram­kalla en kon­flikt mel­lan grup­per av per­so­ner i vil­ken skjut­va­pen eller spräng­ämne eller annat lik­nande ämne används. Lag (2023:257).

3 §   Som förmild­rande omstän­dig­he­ter vid bedöm­ningen av straff­vär­det ska, vid sidan av vad som är före­skri­vet för vissa fall, sär­skilt beak­tas
   1. om brot­tet för­an­letts av någon annans uppen­bart krän­kande bete­ende,
   2. om den till­ta­lade till följd av en all­var­lig psy­kisk stör­ning haft ned­satt för­måga att inse gär­ning­ens inne­börd eller att anpassa sitt hand­lande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psy­kisk stör­ning, sin­nes­rö­relse eller av någon annan orsak haft ned­satt för­måga att kon­trol­lera sitt hand­lande,
   3. om den till­ta­la­des hand­lande stått i sam­band med hans eller hen­nes bris­tande utveck­ling, erfa­ren­het eller omdö­mes­för­måga,
   4. om brot­tet för­an­letts av stark mänsk­lig med­känsla, eller
   5. om gär­ningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap.

Om det är påkal­lat med hän­syn till brot­tets straff­värde, får dömas till lind­ri­gare straff än vad som är före­skri­vet för brot­tet. Lag (2010:370).

4 §   Vid straff­mät­ningen ska rät­ten, utö­ver brot­tets straff­värde, i skär­pande rikt­ning ta hän­syn till om den till­ta­lade tidi­gare gjort sig skyl­dig till brott, om inte för­hål­lan­det beak­tas genom påföljdsva­let eller i till­räck­lig utsträck­ning genom för­ver­kande av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het. Vid denna bedöm­ning ska sär­skilt beak­tas vil­ken omfatt­ning den tidi­gare brotts­lig­he­ten haft, vil­ken tid som för­flu­tit mel­lan brot­ten samt om den tidi­gare och den nya brotts­lig­he­ten är likar­tade eller brotts­lig­he­ten i båda fal­len är sär­skilt all­var­lig. Lag (2010:370).

5 §   Vid straff­mät­ningen ska rät­ten, utö­ver brot­tets straff­värde, i skä­lig omfatt­ning beakta
   1. om den till­ta­lade till följd av brot­tet drab­bats av all­var­lig kropps­skada,
   2. om den till­ta­lade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drab­bas oskä­ligt hårt av ett straff utmätt efter brot­tets straff­värde,
   3. om en i för­hål­lande till brot­tets art ovan­ligt lång tid för­flu­tit sedan brot­tet begicks,
   4. om den till­ta­lade efter för­måga för­sökt före­bygga, avhjälpa eller begränsa skad­liga verk­ningar av brot­tet,
   5. om den till­ta­lade fri­vil­ligt angett sig,
   6. om den till­ta­lade för­or­sa­kas men till följd av att han eller hon på grund av brot­tet blir eller kan antas bli avske­dad eller upp­sagd från anställ­ning eller drab­bas av annat hin­der eller syn­ner­lig svå­rig­het i yrkes-​​ eller närings­ut­öv­ning,
   7. om ett straff utmätt efter brot­tets straff­värde skulle fram­stå som opro­por­tio­ner­ligt strängt med hän­syn till andra rätts­liga sank­tio­ner till följd av brot­tet, eller
   8. om någon annan omstän­dig­het påkal­lar att den till­ta­lade får ett lägre straff än brot­tets straff­värde moti­ve­rar.

Finns det någon sådan omstän­dig­het som avses i första styc­ket, får rät­ten döma till ett lind­ri­gare straff än vad som är före­skri­vet för brot­tet, om det finns sär­skilda skäl för det.
Lag (2022:1016).

5 a §   Vid straff­mät­ningen ska rät­ten, utö­ver brot­tets straff­värde, i skä­lig omfatt­ning beakta om den till­ta­lade läm­nat upp­gif­ter som är av väsent­lig bety­delse för utred­ningen av brot­tet.

Det­samma gäl­ler om den till­ta­lade läm­nat upp­gif­ter som är av väsent­lig bety­delse för utred­ningen av någon annans brott för vil­ket det inte är före­skri­vet ett lind­ri­gare straff än fäng­else i sex måna­der eller av någon annans för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett sådant brott om gär­ningen är belagd med straff.

Finns det någon sådan omstän­dig­het som avses i första eller andra styc­ket, får rät­ten döma till ett lind­ri­gare straff än vad som är före­skri­vet för brot­tet, om det finns sär­skilda skäl för det. Lag (2022:792).

6 §   Om det med hän­syn till någon sådan omstän­dig­het som avses i 5 eller 5 a § är uppen­bart oskä­ligt att döma till påföljd, ska rät­ten med­dela påföljds­ef­ter­gift. Lag (2022:792).

7 §   Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tju­go­ett år, ska hans eller hen­nes ung­dom beak­tas sär­skilt vid straff­mät­ningen. Rät­ten får då döma till lind­ri­gare straff än vad som är före­skri­vet för brot­tet.

För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får det inte dömas till svå­rare straff än fäng­else i tio år. Om fäng­else på längre tid och på livs­tid är före­skri­vet för brot­tet eller om det föl­jer av 26 kap. 2 §, får det dock dömas till fäng­else i högst fjor­ton år.

Första styc­ket gäl­ler inte för brott som någon har begått efter det att han eller hon fyllt arton år, om
   1. det för brot­tet inte är före­skri­vet lind­ri­gare straff än fäng­else i ett år,
   2. det är fråga om för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till eller under­lå­ten­het att avslöja eller för­hindra sådant brott som avses i 1, eller
   3. brot­tets straff­värde upp­går till fäng­else i ett år eller mer. Lag (2021:1103).

30 kap. Om val av påföljd

1 §   Vid val av påföljd är fäng­else att anse som en svå­rare påföljd än vill­kor­lig dom och skydds­till­syn.

Bestäm­mel­ser om använd­ningen av över­läm­nande till sär­skild vård finns i 31 och 32 kap. Lag (2006:891).

2 §   Ingen får dömas till flera påfölj­der för samma brott, om inte något annat är före­skri­vet. Lag (1988:942).

3 §   När någon döms för flera brott, ska rät­ten döma till en gemen­sam påföljd för brot­ten, om inte något annat är före­skri­vet.

Om det finns sär­skilda skäl, får rät­ten för ett eller flera brott döma till böter och sam­ti­digt döma till annan påföljd för brotts­lig­he­ten i övrigt. Vidare får rät­ten döma till fäng­else för ett eller flera brott sam­ti­digt som den dömer till vill­kor­lig dom eller skydds­till­syn för brotts­lig­he­ten i övrigt.

När högre rätt dömer för brott som prö­vats i flera domar i lägre rätt, ska brotts­lig­he­ten i varje sådan dom leda till en sär­skild påföljd. Lag (2016:491).

4 §   Vid val av påföljd ska rät­ten fästa sär­skilt avse­ende vid omstän­dig­he­ter som talar för en lind­ri­gare påföljd än fäng­else. Rät­ten ska då beakta sådana omstän­dig­he­ter som anges i 29 kap. 5 och 5 a §§.

Som skäl för fäng­else får rät­ten, utö­ver brotts­lig­he­tens straff­värde och art, beakta att den till­ta­lade tidi­gare gjort sig skyl­dig till brott. Lag (2022:792).

5 §   För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får rät­ten döma till fäng­else endast om det finns syn­ner­liga skäl. Att rät­ten då i första hand ska bestämma påfölj­den till slu­ten ung­doms­vård i stäl­let för fäng­else fram­går av 32 kap. 5 §. Lag (2021:1103).

6 §   Den som har begått ett brott under påver­kan av en all­var­lig psy­kisk stör­ning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fäng­else. Rät­ten får döma till fäng­else endast om det finns syn­ner­liga skäl. Vid bedöm­ningen av om det finns sådana skäl ska rät­ten beakta
   1. om brot­tet har ett högt straff­värde,
   2. om den till­ta­lade sak­nar eller har ett begrän­sat behov av psy­ki­a­trisk vård,
   3. om den till­ta­lade i anslut­ning till brot­tet själv har vål­lat sitt till­stånd genom rus eller på något annat lik­nande sätt, samt
   4. omstän­dig­he­terna i övrigt.

Rät­ten får inte döma till fäng­else, om den till­ta­lade till följd av den all­var­liga psy­kiska stör­ningen har sak­nat för­måga att inse gär­ning­ens inne­börd eller att anpassa sitt hand­lande efter en sådan insikt. Detta gäl­ler dock inte om den till­ta­lade har vål­lat sin bris­tande för­måga på det sätt som anges i första styc­ket 3.

Om rät­ten i fall som avses i första eller andra styc­ket fin­ner att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den till­ta­lade vara fri från påföljd. Lag (2008:320).

7 §   Vid val av påföljd skall rät­ten som skäl för vill­kor­lig dom beakta om det sak­nas sär­skild anled­ning att befara att den till­ta­lade kom­mer att göra sig skyl­dig till fort­satt brotts­lig­het.

Såsom sär­skilda skäl för vill­kor­lig dom i stäl­let för fäng­else kan rät­ten beakta, om den till­ta­lade sam­tyc­ker till att domen för­e­nas med en före­skrift om sam­hälls­tjänst och en sådan före­skrift är lämp­lig med hän­syn till den till­ta­la­des per­son och övriga omstän­dig­he­ter. Lag (1998:604).

8 §   Vill­kor­lig dom ska för­e­nas med dags­bö­ter, om inte ett bötes­straff med hän­syn till skyl­dig­het att full­göra sam­hälls­tjänst eller andra följ­der av brot­tet skulle drabba den till­ta­lade allt­för hårt eller det finns andra sär­skilda skäl mot att döma till böter. Lag (2017:442).

9 §   Vid val av påföljd skall rät­ten som skäl för skydds­till­syn beakta om det finns anled­ning att anta att denna påföljd kan bidra till att den till­ta­lade avhål­ler sig från fort­satt brotts­lig­het.

Som sär­skilda skäl för skydds­till­syn i stäl­let för fäng­else kan rät­ten beakta
   1. om en påtag­lig för­bätt­ring skett av den till­ta­la­des per­son­liga eller soci­ala situ­a­tion i något hän­se­ende som kan antas ha haft sam­band med hans brotts­lig­het,
   2. om den till­ta­lade under­går behand­ling för miss­bruk eller annat för­hål­lande som kan antas ha sam­band med hans brotts­lig­het,
   3. om miss­bruk av bero­en­de­fram­kal­lande medel eller något annat sär­skilt för­hål­lande som krä­ver vård eller annan behand­ling i väsent­lig grad har bidra­git till att brot­tet har begåtts och den till­ta­lade för­kla­rar sig vil­lig att gå ige­nom lämp­lig behand­ling som enligt en för honom upp­gjord plan kan anord­nas i sam­band med verk­stäl­lig­he­ten eller
   4. om den till­ta­lade sam­tyc­ker till att skydds­till­sy­nen för­e­nas med en före­skrift om sam­hälls­tjänst och en sådan före­skrift är lämp­lig med hän­syn till den till­ta­la­des per­son och övriga omstän­dig­he­ter. Lag (1998:604).

10 §   Vid bedöm­ningen av frå­gan om skydds­till­syn bör för­e­nas med dags­bö­ter skall rät­ten beakta om detta är påkal­lat med hän­syn till brotts­lig­he­tens straff­värde eller art eller den till­ta­la­des tidi­gare brotts­lig­het.
Lag (1988:942).

11 §   Skydds­till­syn får för­e­nas med fäng­else endast om det är ound­gäng­li­gen påkal­lat med hän­syn till brotts­lig­he­tens straff­värde eller till den till- tala­des tidi­gare brotts­lig­het. Lag (1988:942).

31 kap. Om över­läm­nande till sär­skild vård i vissa fall

1 §   Har upp­hävts genom lag (2006:891).

1 a §   Har upp­hävts genom lag (2006:891).

2 §   Kan den som har begått en brotts­lig gär­ning bli före­mål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av miss­bru­kare i vissa fall får rät­ten över­lämna åt soci­al­nämn­den eller, i fråga om den som redan är inta­gen i ett hem där sådan vård med­de­las, åt den som före­står hem­met att för­an­stalta om behöv­lig vård. Innan rät­ten beslu­tar om över­läm­nande skall soci­al­nämn­den eller den som före­står hem­met höras.

Är för brot­tet stad­gat sträng­are straff än fäng­else i ett år, får över­läm­nande enligt första styc­ket ske endast om det före­lig­ger sär­skilda skäl. Lag (2001:457).

3 §   Lider den som har begått ett brott, för vil­ket påfölj­den inte bedöms kunna stanna vid böter, av en all­var­lig psy­kisk stör­ning, får rät­ten över­lämna honom till rätts­psy­ki­a­trisk vård, om det med hän­syn till hans psy­kiska till­stånd och per­son­liga för­hål­lan­den i övrigt är påkal­lat att han är inta­gen på en sjuk- vårds­in­rätt­ning för psy­ki­a­trisk vård, som är för­e­nad med fri­hets­be­rö­vande och annat tvång.

Har brot­tet begåtts under påver­kan av en all­var­lig psy­kisk stör­ning, får rät­ten besluta att sär­skild utskriv­nings­pröv­ning enligt lagen (1991:1129) om rätts­psy­ki­a­trisk vård skall äga rum vid vår­den, om det till följd av den psy­kiska stör­ningen finns risk för att han åter­fal­ler i brotts­lig­het, som är av all­var­ligt slag.

Om det med hän­syn till den till­ta­la­des tidi­gare brotts­lig­het eller av andra sär­skilda skäl är påkal­lat, får rät­ten i sam­band med över­läm­nande till rätts­psy­ki­a­trisk vård döma till annan påföljd, dock inte fäng­else eller över­läm­nande till annan sär­skild vård. Lag (1991:1138).

4 §   Har upp­hävts genom lag (1991:1138).

32 kap. Om över­läm­nande till sär­skild vård för unga

1 §   Den som har begått brott innan han eller hon fyllt arton år får dömas till ung­doms­vård om han eller hon har ett sär­skilt behov av vård eller annan åtgärd enligt soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) eller lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga och sådan vård eller åtgärd kan bere­das den unge. Vår­den och åtgär­derna ska syfta till att mot­verka att den unge utveck­las ogynn­samt. Även den som har begått brott efter det att han eller hon fyllt arton år får dömas till ung­doms­vård om det finns sär­skilda skäl för det. Den som har fyllt tju­go­ett år får inte dömas till ung­doms­vård.

Ung­doms­vård får dömas ut endast om soci­al­tjäns­tens pla­ne­rade åtgär­der, i före­kom­mande fall i för­e­ning med ung­doms­tjänst eller böter, kan anses till­räck­ligt ingri­pande med hän­syn till brotts­lig­he­tens straff­värde och art samt den unges tidi­gare brotts­lig­het.

Om åtgär­derna ska vid­tas med stöd av soci­al­tjänst­la­gen, ska rät­ten besluta en före­skrift om att den unge ska följa det ung­doms­kon­trakt som upp­rät­tats av soci­al­nämn­den. Inne­hål­let i kon­trak­tet ska framgå av domen.

Om åtgär­derna ska vid­tas med stöd av lagen med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga, ska den vård­plan som upp­rät­tats av soci­al­nämn­den fogas till domen.

Om skada på egen­dom har upp­kom­mit genom brot­tet och det bedöms vara ägnat att främja den unges anpass­ning i sam­häl­let, får rät­ten, i sam­band med att den dömer till ung­doms­vård, före­skriva att den unge på tid och sätt som anges i domen ska biträda den ska­de­li­dande med visst arbete, som syf­tar till att avhjälpa eller begränsa ska­dan eller som annars i belys­ning av brot­tets och ska­dans art fram­står som lämp­ligt. Sådan före­skrift får beslu­tas endast med den ska­de­li­dan­des sam­tycke.
Lag (2021:1103).

2 §   Den som har begått brott innan han eller hon fyllt arton år får dömas till ung­doms­tjänst om påfölj­den är lämp­lig med hän­syn till hans eller hen­nes per­son och övriga omstän­dig­he­ter. Den som döms till ung­doms­tjänst ska åläg­gas att utföra oav­lö­nat arbete och delta i annan sär­skilt anord­nad verk­sam­het i lägst tjugo och högst ett­hund­ra­fem­tio tim­mar.

Den som har fyllt arton år när dom med­de­las får dömas till ung­doms­tjänst endast om det finns sär­skilda skäl för det. Den som har fyllt tju­go­ett år vid denna tid­punkt får inte dömas till ung­doms­tjänst.

Rät­ten får döma till ung­doms­tjänst om påfölj­den kan anses till­räck­ligt ingri­pande med hän­syn till brotts­lig­he­tens straff­värde och den unges tidi­gare brotts­lig­het och det inte finns skäl för att döma till ung­doms­vård. I valet mel­lan ung­doms­tjänst och böter ska ung­doms­tjänst väl­jas om den påfölj­den inte är allt­för ingri­pande. Lag (2021:1103).

3 §   Om det behövs med hän­syn till brotts­lig­he­tens straff­värde eller art eller den unges tidi­gare brotts­lig­het, får rät­ten för­ena ung­doms­vård med
   1. ung­doms­tjänst enligt 2 § första och andra styc­kena, eller
   2. dags­bö­ter, högst två­hundra, oav­sett om böter har före­skri­vits för brot­tet eller inte.

I valet mel­lan ung­doms­tjänst och böter skall ung­doms­tjänst väl­jas om den påfölj­den inte är allt­för ingri­pande.
Lag (2006:891).

3 a §   Den som har begått brott innan han eller hon fyllt arton år får dömas till ung­dom­sö­ver­vak­ning om var­ken ung­doms­vård eller ung­doms­tjänst är till­räck­ligt ingri­pande påfölj­der med hän­syn till brotts­lig­he­tens straff­värde och art samt den unges tidi­gare brotts­lig­het.

Den som har fyllt arton år när dom med­de­las får dömas till ung­dom­sö­ver­vak­ning endast om det finns sär­skilda skäl för det. Den som har fyllt tju­go­ett år vid denna tid­punkt får inte dömas till ung­dom­sö­ver­vak­ning.

Rät­ten får bestämma tiden för ung­dom­sö­ver­vak­ning till lägst sex måna­der och högst ett år.

Den som döms till ung­dom­sö­ver­vak­ning ska med­verka i verk­stäl­lig­hets­pla­ne­ring och följa det som anges i verk­stäl­lig­hets­pla­nen.

Bestäm­mel­ser om verk­stäl­lig­het finns i lagen (2020:616) om verk­stäl­lig­het av ung­dom­sö­ver­vak­ning. Lag (2021:1103).

4 §   Om den dömde i väsent­lig grad under­lå­ter att göra vad som ålig­ger honom eller henne enligt en före­skrift vid ung­doms­vård om att han eller hon ska följa ett ung­doms­kon­trakt eller enligt en dom på ung­doms­tjänst eller ung­dom­sö­ver­vak­ning, får rät­ten på talan av åkla­gare undan­röja en annan påföljd än böter som dömts ut för brot­tet och bestämma en ny påföljd för detta. I stäl­let för att undan­röja påfölj­den får dock rät­ten med­dela den dömde en var­ning, om det är en till­räck­lig åtgärd.

Om, av annat skäl än som anges i första styc­ket, den pla­ne­rade vår­den eller de pla­ne­rade åtgär­derna enligt ett ung­doms­kon­trakt eller en vård­plan inte kom­mer till stånd eller vår­den eller åtgär­derna kom­mit att i väsent­lig grad avvika från vad som pla­ne­rats i kon­trak­tet eller vård­pla­nen, får rät­ten på talan av åkla­gare undan­röja en annan påföljd än böter som dömts ut för brot­tet och bestämma en ny påföljd för detta. Det­samma gäl­ler om, av annat skäl än som anges i första styc­ket, en dom på ung­doms­tjänst inte till väsent­lig del kan full­gö­ras inom skä­lig tid eller, beträf­fande ungdoms-​​ över­vak­ning, de före­skrivna åtgär­derna enligt en verk­stäl­lig­hets­plan inte kom­mer till stånd eller åtgär­derna kom­mit att i väsent­lig grad avvika från vad som före­skri­vits i verk­stäl­lig­hets­pla­nen.

Om mer än en påföljd undan­röjs får rät­ten bestämma en gemen­sam påföljd för den sam­lade brotts­lig­he­ten.

Om rät­ten beslu­tar om undan­rö­jande enligt första eller andra styc­ket ska den, när den nya påfölj­den bestäms, ta skä­lig hän­syn till vad den dömde har under­gått till följd av den undan­röjda påfölj­den eller de undan­röjda påfölj­derna och till böter som har dömts ut enligt 3 § första styc­ket 2.
Lag (2020:617).

5 §   Har någon begått brott innan han eller hon fyllt arton år och fin­ner rät­ten med tillämp­ning av 30 kap. att påfölj­den bör bestäm­mas till fäng­else, skall den i stäl­let bestämma påfölj­den till slu­ten ung­doms­vård under viss tid. Detta gäl­ler dock inte om det, med hän­syn till den till­ta­la­des ålder vid lag­fö­ringen eller annan omstän­dig­het, finns sär­skilda skäl där­e­mot.

Rät­ten får bestämma tiden för slu­ten ung­doms­vård till lägst fjor­ton dagar och högst fyra år.

Bestäm­mel­ser om verk­stäl­lig­het finns i lagen (1998:603) om verk­stäl­lig­het av slu­ten ung­doms­vård. Lag (2006:891).

33 kap. Kapit­let har upp­hävts genom lag (2018:1253).

34 kap. Ny påföljds­be­stäm­ning efter tidi­gare dom

1 §   Om den som har dömts till fäng­else, vill­kor­lig dom, skydds­till­syn, ung­doms­vård, ung­doms­tjänst, ung­dom­sö­ver­vak­ning eller slu­ten ung­doms­vård har begått ett annat brott före domen (nyupp­täckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påfölj­den helt har verk­ställts eller annars upp­hört (nytt brott), ska rät­ten bestämma en ny påföljd för den till­kom­mande brotts­lig­he­ten.

I stäl­let för att bestämma en ny påföljd för den till­kom­mande brotts­lig­he­ten får rät­ten, i de fall som avses i 3 och 4 §§, besluta att den tidi­gare utdömda påfölj­den ska avse också den brotts­lig­he­ten, eller undan­röja den utdömda påfölj­den och döma till gemen­sam påföljd för den sam­lade brotts­lig­he­ten.

Under­går den dömde fäng­else på livs­tid får rät­ten endast besluta att den tidi­gare utdömda påfölj­den ska avse också den till­kom­mande brotts­lig­he­ten. Lag (2020:617).

2 §   När rät­ten dömer till en ny påföljd för ett nyupp­täckt brott ska den när påfölj­den bestäms iaktta att påfölj­derna till­sam­mans inte över­sti­ger vad som skulle ha dömts ut för den sam­lade brotts­lig­he­ten. Rät­ten får då döma till lind­ri­gare straff än vad som är före­skri­vet för brot­tet.
Lag (2016:491).

3 §   Rät­ten får besluta att en tidi­gare utdömd påföljd ska avse också till­kom­mande brotts­lig­het. Ett sådant beslut får med­de­las endast om det är fråga om nyupp­täckt brotts­lig­het som i jäm­fö­relse med den brotts­lig­het som omfat­tas av den tidi­gare domen med hän­syn till påfölj­den är utan nämn­värd bety­delse.

Är den tidi­gare påfölj­den ung­doms­vård, ung­doms­tjänst, ungdoms-​​ över­vak­ning eller slu­ten ung­doms­vård, får rät­ten, om det finns sär­skilda skäl för det, även i andra fall besluta att den tidi­gare utdömda påfölj­den ska avse också den till­kom­mande brotts­lig­he­ten. Lag (2020:617).

4 §   Rät­ten får undan­röja en tidi­gare utdömd påföljd och döma till gemen­sam påföljd för den sam­lade brotts­lig­he­ten. Ett sådant beslut får med­de­las endast om det finns sär­skilda skäl för det samt den tidi­gare domen har fått laga kraft och dom med­de­las innan den tidi­gare påfölj­den helt har verk­ställts.

När påfölj­den för den sam­lade brotts­lig­he­ten bestäms, ska rät­ten ta skä­lig hän­syn till vad den dömde har under­gått till följd av den tidi­gare domen. Rät­ten får då döma till fäng­else på kor­tare tid än vad som är före­skri­vet för brot­tet.

Om fäng­else döms ut och en upp­gift som avses i 27 kap. 2 a § andra styc­ket, 28 kap. 2 a § andra styc­ket eller 28 kap. 6 b § första styc­ket har läm­nats, ska detta beak­tas när straf­fets längd bestäms. Lag (2019:464).

5 §   Tilläm­pas 1 § första styc­ket eller 3 § i fråga om någon som vill­kor­ligt fri­getts från fäng­else, ska, om brot­tet har begåtts under prö­vo­ti­den, den vill­kor­ligt med­givna fri­he­ten eller en del av denna för­kla­ras för­ver­kad om inte sär­skilda skäl talar mot det.

Som sär­skilda skäl för att inte för­verka eller för att för­verka endast en del av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het får rät­ten beakta
   1. om den nya brotts­lig­he­ten i för­hål­lande till den tidi­gare är av lind­rig beskaf­fen­het,
   2. om lång tid har för­flu­tit mel­lan brot­ten, eller
   3. om ett för­ver­kande annars skulle fram­stå som oskä­ligt.

Om rät­ten inte beslu­tar om för­ver­kande enligt första styc­ket, får den besluta om åtgärd som avses i 26 kap. 19 § första styc­ket eller för­länga prö­vo­ti­den med högst tre­hund­ra­sex­tio­fem dagar utö­ver den tid som föl­jer av 26 kap. 10 §. Rät­ten får dock inte besluta om elektro­nisk över­vak­ning enligt 26 kap. 17 §.

En åtgärd enligt tredje styc­ket får beslu­tas endast före prö­vo­ti­dens utgång. För­ver­kande får beslu­tas endast om frå­gan tas upp i ett mål där den fri­givne häk­tats eller fått del av åtal inom ett år från prö­vo­ti­dens utgång. Lag (2019:464).

6 §   Om rät­ten med tillämp­ning av 3 § genom dom som fått laga kraft har beslu­tat att fäng­else, vill­kor­lig dom, skydds­till­syn, ung­doms­vård, ung­doms­tjänst, ung­dom­sö­ver­vak­ning eller slu­ten ung­doms­vård som dömts ut i tidi­gare mål ska avse ytter­li­gare brott, och om den tidi­gare påfölj­den änd­ras av högre rätt genom dom som får laga kraft, ska frå­gan om påföljd för den till­kom­mande brotts­lig­he­ten efter anmä­lan av åkla­gare prö­vas på nytt. Det­samma ska gälla, när påföljd avse­ende fäng­else, vill­kor­lig dom, skydds­till­syn eller slu­ten ung­doms­vård bestämts med tillämp­ning av 2 § och den tidi­gare påfölj­den änd­ras.

Visar det sig, när en dom på fäng­else på viss tid eller slu­ten ung­doms­vård ska verk­stäl­las, att den dömde begått brot­tet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och fram­går det inte av domarna att den andra påfölj­den har beak­tats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rät­ten efter anmä­lan av åkla­gare med tillämp­ning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verk­stäl­las. En sådan pröv­ning hind­rar inte att domen får verk­stäl­las, om inte rät­ten beslu­tar något annat.
Lag (2020:617).

7 §   Har en skydds­till­syn för­e­nats med fäng­else enligt 28 kap. 3 §, ska den utdömda fäng­el­se­på­följ­den vid tillämp­ningen av detta kapi­tel anses som en del av skydds­till­sy­nen.
Lag (2016:491).

8 §   Upp­kom­mer fråga om över­läm­nande eller utläm­ning till Sve­rige för verk­stäl­lig­het av en dom, vari­ge­nom någon dömts till fäng­else som gemen­sam påföljd för två eller flera brott, och kan över­läm­nande eller utläm­ning enligt den andra sta­tens lag­stift­ning inte ske för alla brot­ten, ska rät­ten, efter anmä­lan av åkla­gare, undan­röja den gemen­samt utdömda påfölj­den och döma till påföljd för den brotts­lig­het för vil­ken över­läm­nande eller utläm­ning kan äga rum.

Vad som före­skrivs i första styc­ket ska även gälla då fråga upp­kom­mer om att en svensk brott­måls­dom som avser två eller flera brott ska verk­stäl­las utom­lands i enlig­het med lagen (1972:260) om inter­na­tio­nellt sam­ar­bete rörande verk­stäl­lig­het av brott­måls­dom, lagen (2015:96) om erkän­nande och verk­stäl­lig­het av fri­hets­be­rö­vande påfölj­der inom Euro­pe­iska uni­o­nen eller lagen (1978:801) om inter­na­tio­nellt sam­ar­bete rörande kri­mi­nal­vård i fri­het, men det finns hin­der mot verk­stäl­lig­het enligt den andra sta­tens lag­stift­ning i fråga om något eller några av brot­ten. Lag (2016:491).

9 §   Har upp­hävts genom lag (1981:211).

10 §   Har upp­hävts genom lag (2016:491).

11 §   Har upp­hävts genom lag (2016:491).

12 §   Har upp­hävts genom lag (1979:680).

13 §   Har upp­hävts genom lag (1981:211).

14 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

15 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

16 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

17 §   Har upp­hävts genom lag (1975:667).

18 §   Har upp­hävts genom lag (2016:491).

/Kapit­let upp­hör att gälla U:2025-​04-01 genom lag (2025:151)./ 35 kap. Om bort­fal­lande av påföljd

1 §   Påföljd må ej ådö­mas, med mindre den miss­tänkte häk­tats eller erhål­lit del av åtal för brot­tet inom
   1. två år, om å brot­tet ej kan följa svå­rare straff än fäng­else i ett år,
   2. fem år, om svå­raste straf­fet är högre men icke över fäng­else i två år,
   3. tio år, om svå­raste straf­fet är högre men icke över fäng­else i åtta år,
   4. fem­ton år, om svå­raste straf­fet är fäng­else på viss tid över åtta år,
   5. tju­go­fem år, om fäng­else på livs­tid kan följa å brot­tet.

Inne­fat­tar en hand­ling flera brott, må utan hin­der av vad nu sagts påföljd ådö­mas för alla brot­ten, så länge påföljd kan ådö­mas för något av dem.

2 §   Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om bort­fal­lande av påföljd gäl­ler inte för
   1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 §,
   2. våld­täkt eller grov våld­täkt enligt 6 kap. 1 § första eller tredje styc­ket, om brot­tet begåtts mot en per­son som inte fyllt arton år,
   3. våld­täkt mot barn eller grov våld­täkt mot barn enligt 6 kap. 4 §,
   4. brott enligt 2 § första eller tredje styc­ket lagen (1982:316) med för­bud mot köns­stymp­ning av kvin­nor, om brot­tet begåtts mot en per­son som inte fyllt arton år,
   5. folk­mord, brott mot mänsk­lig­he­ten, grov krigs­för­bry­telse eller aggres­sions­brott enligt 1, 2, 11 eller 11 a § lagen (2014:406) om straff för vissa inter­na­tio­nella brott,
   6. ter­ro­rist­brott enligt 4 § ter­ro­rist­brottsla­gen (2022:666) som inte är mindre grovt, eller
   7. för­sök till brott som avses i 1, 5 eller 6.

Har någon begått brott som avses i första styc­ket innan han eller hon fyllt arton år, gäl­ler dock bestäm­mel­serna om bort­fal­lande av påföljd i detta kapi­tel. Lag (2022:667).

3 §   Fri­gi­ves häk­tad utan att hava erhål­lit del av åtal eller avvi­sas eller avskri­ves mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om möj­lig­he­ten att ådöma påföljd så anses som hade häkt­ningen eller del­giv­ningen ej skett.

4 §   De i 1 § bestämda tiderna ska räk­nas från den dag brot­tet begicks. Om det för­ut­sätts att en viss ver­kan av hand­lingen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räk­nas från den dag då sådan ver­kan inträdde.

Vid brott som avses i föl­jande bestäm­mel­ser ska de i 1 § bestämda tiderna räk­nas från den dag mål­sä­gan­den fyl­ler eller skulle ha fyllt arton år:
   1. 6 kap. 4-6, 8 och 9 §§ eller för­sök till sådana brott,
   2. 6 kap. 1-3, 10 och 12 §§ eller för­sök till brott enligt 6 kap. 1, 2 och 12 §§, om brot­tet begåtts mot en per­son som inte fyllt arton år,
   3. 16 kap. 10 a § första och sjätte styc­kena eller för­sök till sådana brott, om brot­tet avser skild­ring av barn i por­no­gra­fisk bild och en tillämp­ning av första styc­ket inte leder till att möj­lig­he­ten att döma ut påföljd bort­fal­ler senare,
   4. 2 § lagen (1982:316) med för­bud mot köns­stymp­ning av kvin­nor eller för­sök till sådant brott, om brot­tet begåtts mot en per­son som inte fyllt arton år.

Vid bok­fö­rings­brott som inte är ringa ska tiden räk­nas från den dag då den bok­fö­rings­skyl­dige har för­satts i kon­kurs, fått eller erbju­dit ackord eller en skuld­upp­gö­relse vid plan­för­hand­ling under före­tags­re­kon­struk­tion, eller inställt sina betal­ningar, om detta skett inom fem år från brot­tet. Om den bok­fö­rings­skyl­dige inom fem år från brot­tet bli­vit före­mål för revi­sion av Skat­te­ver­ket, ska tiden räk­nas från den dag då revi­sio­nen beslu­ta­des. Lag (2022:965).

5 §   Har upp­hört att gälla genom lag (1971:964).

6 §   I intet fall må påföljd ådö­mas sedan från dag som i 4 § sägs har för­flu­tit
   1. fem år, om å brot­tet ej kan följa svå­rare straff än böter och tid för ådö­mande av påföljd för brot­tet bestäm­mes enligt 1 § 1,
   2. fem­ton år, om i annat fall än i 1 sägs å brot­tet ej kan följa fäng­else över två år,
   3. tret­tio år i övriga fall. Lag (1971:964).

7 §   Ådömda böter bort­fal­ler när fem år för­flu­tit från det domen vann laga kraft. Detta gäl­ler inte om vid utgången av den angivna tiden den dömde har del­gi­vits en ansö­kan om böter­nas för­vand­ling och denna ansö­kan inte har prö­vats slut­ligt. För­an­le­der ej ansök­ningen att böterna för­vand­las, bort­fal­ler de när rät­tens slut­liga beslut i målet vin­ner laga kraft. Om bort­fal­lande av ålagt för­vand­lings­straff före­skrivs sär­skilt.

Dör den dömde, bort­fal­ler ådömda böter. Har under den döm­des livs­tid domen vun­nit laga kraft och lös egen­dom tagits i mät eller satts i all­mänt för­var, för betal­ning av böterna, skall dock böterna beta­las av den egen­do­men.

Vad nu sagts om böter gäl­ler även utdömt vite. Lag (1983:351).

8 §   Ådömt fäng­else bort­fal­ler, om domen ej bör­jat verk­stäl­las innan tid som nedan sägs för­flu­tit från det domen vann laga kraft:
   1. fem år, om fäng­else ej över ett år ådömts,
   2. tio år, om fäng­else på längre tid än ett år men icke över fyra år ådömts,
   3. fem­ton år, om fäng­else på längre tid än fyra år men icke över åtta år ådömts,
   4. tjugo år, om fäng­else på viss tid över åtta år ådömts,
   5. tret­tio år, om fäng­else på livs­tid ådömts. Lag (1971:964).

9 §   Avbry­tes verk­stäl­lig­het av fäng­else som ådömts på viss tid, skall vad i 8 § sägs äga mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om den fort­satta verk­stäl­lig­he­ten; och skall där­vid tiden beräk­nas med hän­syn till vad som åter­står av det ådömda straf­fet. Tiden skall räk­nas från den dag avbrot­tet skedde eller, när vill­kor­lig fri­giv­ning ägt rum men för­kla­rats för­ver­kad, från den dag beslu­tet därom vann laga kraft.

10 §   Slu­ten ung­doms­vård bort­fal­ler, om domen inte bör­jat verk­stäl­las innan fem år för­flu­tit från det att domen vann laga kraft.

Avbryts verk­stäl­lig­he­ten av dom på slu­ten ung­doms­vård skall vad som sägs i första styc­ket tilläm­pas på mot­sva­rande sätt i fråga om den fort­satta verk­stäl­lig­he­ten. Tiden skall räk­nas från dagen för avbrot­tet. Lag (1998:604).

11 §   Ung­doms­tjänst bort­fal­ler, om verk­stäl­lig­het inte påbör­jats innan fem år för­flu­tit från det att domen vann laga kraft.

Avbryts verk­stäl­lig­he­ten av ung­doms­tjäns­ten skall vad som sägs i första styc­ket tilläm­pas på mot­sva­rande sätt i fråga om den fort­satta verk­stäl­lig­he­ten. Tiden skall räk­nas från dagen för avbrot­tet. Lag (2006:891).

/Kapit­let trä­der i kraft I:2025-​04-01/ 35 kap. Om pre­skrip­tion

Inne­bör­den av pre­skrip­tion

1 §   När ett brott pre­skri­be­ras får en påföljd inte längre dömas ut för brot­tet (åtals­pre­skrip­tion och abso­lut pre­skrip­tion). När en påföljd pre­skri­be­ras får påfölj­den inte längre verk­stäl­las (påföljds­pre­skrip­tion).

Av 10 § fram­går att vissa brott är undan­tagna från pre­skrip­tion. Lag (2025:151).

Åtals­pre­skrip­tion

2 §   Ett brott pre­skri­be­ras om den miss­tänkte inte har häk­tats, fått del av åtal eller god­känt ett straf­fö­re­läg­gande för brot­tet inom
   1. två år, om det före­skrivna straf­fet för brot­tet inte är svå­rare än fäng­else i ett år,
   2. fem år, om det är före­skri­vet ett svå­rare straff för brot­tet än fäng­else i ett år men inte över två år,
   3. tio år, om det är före­skri­vet ett svå­rare straff för brot­tet än fäng­else i två år men inte över fem år,
   4. fem­ton år, om det är före­skri­vet ett svå­rare straff för brot­tet än fäng­else i fem år men inte över åtta år,
   5. tju­go­fem år, om det är före­skri­vet ett svå­rare straff för brot­tet än fäng­else i åtta år.

Om en gär­ning inne­fat­tar flera brott får en påföljd dömas ut för alla brot­ten så länge något av dem inte har pre­skri­be­rats.
Lag (2025:151).

3 §   Om en häk­tad per­son fri­ges utan att ha fått del av åtal eller om målet avvi­sas eller avskrivs mot någon sedan han eller hon fått del av åtal, ska frå­gan om åtals­pre­skrip­tion avgö­ras som om häkt­ning eller del­giv­ning inte skett.
Lag (2025:151).

Abso­lut pre­skrip­tion

4 §   Ett brott pre­skri­be­ras all­tid när det har gått
   1. fem år, om endast böter är före­skri­vet för brot­tet och tiden för pre­skrip­tion bestäms enligt 2 § första styc­ket 1,
   2. fem­ton år, för andra brott än i 1 för vilka det inte är före­skri­vet ett svå­rare straff än fäng­else i två år, eller
   3. tret­tio år, för andra brott än i 1 och 2.
Lag (2025:151).

Beräk­ning av tiden för åtals­pre­skrip­tion och abso­lut pre­skrip­tion

5 §   Om inte annat föl­jer av andra styc­ket eller 6 § ska tiden för åtals­pre­skrip­tion och abso­lut pre­skrip­tion räk­nas från den dag brot­tet begicks. Om det för­ut­sätts att en viss effekt av gär­ningen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räk­nas från den dag då effek­ten inträdde.

Vid bok­fö­rings­brott, som inte är ringa, och grovt bok­fö­rings­brott enligt 11 kap. 5 § brotts­bal­ken ska tiden räk­nas från den dag då den bok­fö­rings­skyl­dige har för­satts i kon­kurs, fått eller erbju­dit ackord eller en skuld­upp­gö­relse vid plan­för­hand­ling under före­tags­re­kon­struk­tion, eller inställt sina betal­ningar, om detta skett inom fem år från brot­tet. Om den bok­fö­rings­skyl­dige inom fem år från brot­tet bli­vit före­mål för revi­sion av Skat­te­ver­ket, ska tiden räk­nas från den dag då revi­sio­nen beslu­ta­des. Lag (2025:151).

6 §   Om föl­jande brott har begåtts mot en per­son som ännu inte fyllt arton år, ska tiden för åtals­pre­skrip­tion och abso­lut pre­skrip­tion räk­nas från den dag mål­sä­gan­den fyl­ler eller skulle ha fyllt arton år:
   1. brott enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kon­takt­för­bud, om de ingår i brot­tet grov fridskränk­ning enligt 4 kap. 4 a §,
   2. brott enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kon­takt­för­bud, om de ingår i brot­tet heders­för­tryck enligt 4 kap. 4 e §,
   3. våld­täkt och grov våld­täkt enligt 6 kap. 1 §,
   4. oakt­sam våld­täkt enligt 6 kap. 1 a §,
   5. sex­u­ellt över­grepp och grovt sex­u­ellt över­grepp enligt 6 kap. 2 §,
   6. oakt­samt sex­u­ellt över­grepp enligt 6 kap. 3 §,
   7. våld­täkt mot barn och grov våld­täkt mot barn enligt 6 kap. 4 §,
   8. sex­u­ellt utnytt­jande av barn enligt 6 kap. 5 §,
   9. sex­u­ellt över­grepp mot barn och grovt sex­u­ellt över­grepp mot barn enligt 6 kap. 6 §,
   10. utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring och grovt utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring enligt 6 kap. 8 §,
   11. utnytt­jande av barn genom köp av sex­u­ell hand­ling enligt 6 kap. 9 §,
   12. sex­u­ellt ofre­dande mot barn och grovt sex­u­ellt ofre­dande mot barn enligt 6 kap. 10 §,
   13. sex­u­ellt ofre­dande och grovt sex­u­ellt ofre­dande enligt 6 kap. 10 §,
   14. kopp­leri och grovt kopp­leri enligt 6 kap. 12 §,
   15. brott mot 2 § lagen (1982:316) med för­bud mot köns­stymp­ning av kvin­nor, och
   16. för­sök till brott som avses i 3, 5, 7-11, 14 och 15.

Tiden för åtals­pre­skrip­tion och abso­lut pre­skrip­tion beräk­nas enligt första styc­ket även vid barn­por­no­gra­fibrott och grovt barn­por­no­gra­fibrott enligt 16 kap. 10 a § första och sjätte styc­kena, och för­sök till sådant brott, om brot­tet avser skild­ring av barn i por­no­gra­fisk bild och en tillämp­ning av 5 § första styc­ket inte leder till att brot­tet pre­skri­be­ras senare. Lag (2025:151).

Påföljds­pre­skrip­tion

7 §   Ett bötes­straff pre­skri­be­ras fem år efter det att domen har fått laga kraft. Detta gäl­ler dock inte om den dömde inom denna tid har del­getts en ansö­kan om att böterna ska för­vand­las till fäng­else och ansö­kan inte har prö­vats slut­ligt. Om ansö­kan inte leder till att böterna för­vand­las, pre­skri­be­ras de när beslu­tet har fått laga kraft.

Ett bötes­straff pre­skri­be­ras om den dömde avli­der. Om domen har fått laga kraft och lös egen­dom har utmätts eller tagits i för­var för betal­ning av böterna under den döm­des livs­tid, ska böterna dock beta­las ur egen­do­men. Lag (2025:151).

Första och andra styc­kena gäl­ler även vite som har dömts ut.

8 §   Slu­ten ung­doms­vård pre­skri­be­ras om påfölj­den inte har bör­jat verk­stäl­las inom fem år från det att domen har fått laga kraft.

Om verk­stäl­lig­he­ten avbryts pre­skri­be­ras den åter­stå­ende delen om verk­stäl­lig­he­ten inte åter­upp­tas inom fem år från dagen för avbrot­tet. Lag (2025:151).

9 §   Ung­doms­tjänst pre­skri­be­ras om påfölj­den inte har bör­jat verk­stäl­las inom fem år från det att domen har fått laga kraft.

Om verk­stäl­lig­he­ten avbryts pre­skri­be­ras den åter­stå­ende delen om verk­stäl­lig­he­ten inte åter­upp­tas inom fem år från dagen för avbrot­tet. Lag (2025:151).

Undan­tag från pre­skrip­tion

10 §   Detta kapi­tel gäl­ler inte för
   1. brott för vil­ket fäng­else på livs­tid är före­skri­vet,
   2. dråp enligt 3 kap. 2 §,
   3. våld­täkt eller grov våld­täkt enligt 6 kap. 1 § första eller tredje styc­ket, om brot­tet begåtts mot en per­son som inte fyllt arton år,
   4. våld­täkt mot barn eller grov våld­täkt mot barn enligt 6 kap. 4 §,
   5. brott enligt 2 § första eller tredje styc­ket lagen (1982:316) med för­bud mot köns­stymp­ning av kvin­nor, om brot­tet begåtts mot en per­son som inte fyllt arton år, eller
   6. för­sök till brott som avses i 1 och 2.

Om någon har begått brott som avses i första styc­ket innan han eller hon fyllt arton år, gäl­ler dock bestäm­mel­serna i detta kapi­tel. Lag (2025:151).

36 kap. Om för­ver­kande av egen­dom och om före­tags­bot

Kapit­lets inne­håll och tillämp­nings­om­råde

1 §   I 3-22 §§ finns bestäm­mel­ser om för­ver­kande av egen­dom. I 23-27 §§ finns bestäm­mel­ser om före­tags­bot. I 28-31 §§ finns gemen­samma bestäm­mel­ser om för­ver­kande och före­tags­bot.
Lag (2024:783).

2 §   Om en annan för­fatt­ning inne­hål­ler någon bestäm­melse som avvi­ker från 3-22 och 28-31 §§, ska den bestäm­mel­sen tilläm­pas. Lag (2024:783).

För­ver­kande av egen­dom

För­ver­kande av brotts­vins­ter och kost­nads­er­sätt­ning

3 §   Vins­ter från ett brott ska för­ver­kas (för­ver­kande av brotts­vins­ter). Det­samma gäl­ler egen­dom som någon har tagit emot som ersätt­ning för kost­na­der i sam­band med ett brott, om mot­ta­gan­det utgör brott (för­ver­kande av kost­nads­er­sätt­ning). I stäl­let för egen­dom som utgör kost­nads­er­sätt­ning får dess värde för­ver­kas. Lag (2024:783).

4 §   En brotts­vinst får för­ver­kas från den som har gjort vinst till följd av brot­tet. En brotts­vinst får även för­ver­kas från den som senare har för­vär­vat egen­do­men. Om för­vär­va­ren har beta­lat skä­lig ersätt­ning för egen­do­men får för­ver­kande ske endast om för­vär­va­ren insåg eller borde ha insett egen­do­mens sam­band med brott.

Kost­nads­er­sätt­ning får för­ver­kas från den som har tagit emot eller från den som senare har fått ersätt­ningen.

Om en brotts­vinst har gjorts av flera gemen­samt, ska för­ver­kande bestäm­mas för varje per­son för sig, om det inte finns sär­skilda skäl att besluta om soli­da­riskt ansvar för en sam­lad brotts­vinst. Lag (2024:783).

För­ver­kande av oför­kla­rade till­gångar

5 §   Om det är klart mera san­no­likt att egen­dom här­rör från brotts­lig verk­sam­het än att så inte är fal­let, ska egen­do­men för­ver­kas (själv­stän­digt för­ver­kande). I stäl­let för egen­do­men får dess värde för­ver­kas.

Om egen­do­men har över­lå­tits och för­vär­va­ren har beta­lat skä­lig ersätt­ning för egen­do­men får för­ver­kande ske från för­vär­va­ren endast om denne insåg eller borde ha insett egen­do­mens sam­band med brotts­lig verk­sam­het. Lag (2024:783).

6 §   Om det är över­vä­gande san­no­likt att egen­dom här­rör från brotts­lig verk­sam­het, ska egen­do­men för­ver­kas, om någon döms för ett brott för vil­ket det är före­skri­vet fäng­else i fyra år eller mer och brot­tet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst (utvid­gat för­ver­kande). I stäl­let för egen­do­men får dess värde för­ver­kas.

Om brot­tet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, gäl­ler första styc­ket också om någon döms för
   1. data­in­trång enligt 4 kap. 9 c § första styc­ket, utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring enligt 6 kap. 8 § första eller andra styc­ket, tagande av muta enligt 10 kap. 5 a §, givande av muta enligt 10 kap. 5 b § eller barn­por­no­gra­fibrott enligt 16 kap. 10 a § första styc­ket 1-4,
   2. nar­ko­ti­kabrott enligt 1 § nar­ko­ti­ka­straff­la­gen (1968:64) eller olov­lig befatt­ning med nar­ko­tikapre­kur­so­rer enligt 3 b § första styc­ket samma lag,
   3. dop­nings­brott enligt 3 § första styc­ket lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del,
   4. nar­ko­ti­ka­smugg­ling enligt 6 § första styc­ket lagen (2000:1225) om straff för smugg­ling,
   5. män­ni­sko­smugg­ling enligt 20 kap. 8 § första styc­ket utlän­nings­la­gen (2005:716) eller orga­ni­se­rande av män­ni­sko­smugg­ling enligt 20 kap. 9 § första styc­ket samma lag, eller
   6. något annat brott för vil­ket det är före­skri­vet fäng­else i två år eller mer och som har utgjort led i en brotts­lig­het som utö­vats i orga­ni­se­rad form.

Det som sägs om för­ver­kande i första och andra styc­kena gäl­ler också om någon döms för för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett brott som avses där. Lag (2024:783).

7 §   Utvid­gat för­ver­kande får ske från den som döms för det för­ver­kan­deut­lö­sande brot­tet eller från den som har för­vär­vat egen­do­men. Om egen­do­men har över­lå­tits och för­vär­va­ren har beta­lat skä­lig ersätt­ning för egen­do­men får för­ver­kande ske från för­vär­va­ren endast om denne insåg eller borde ha insett egen­do­mens sam­band med brotts­lig verk­sam­het. Lag (2024:783).

Full­gö­relse av en betal­nings­skyl­dig­het om för­ver­kande av brotts­vins­ter, kost­nads­er­sätt­ning eller oför­kla­rade till­gångar

8 §   Vid för­ver­kande av brotts­vins­ter, kost­nads­er­sätt­ning eller oför­kla­rade till­gångar som inne­fat­tar betal­nings­skyl­dig­het får annan egen­dom för­ver­kas, under för­ut­sätt­ning att egen­do­men skulle kunna utmä­tas utan att det stri­der mot 5 kap. utsök­nings­bal­ken. Lag (2024:783).

För­ver­kande av hjälp­me­del och egen­dom som har varit före­mål för brott

9 §   Egen­dom som har använts som hjälp­me­del vid brott får för­ver­kas (hjälp­me­dels­för­ver­kande), om det behövs för att före­bygga brott eller om det annars finns sär­skilda skäl. Det­samma gäl­ler egen­dom som har varit avsedd att använ­das som hjälp­me­del vid brott, om brot­tet har full­bor­dats eller om gär­ningen har utgjort ett straff­bart för­sök eller en straff­bar för­be­re­delse eller stämp­ling.

I stäl­let för egen­do­men får dess värde för­ver­kas. Lag (2024:783).

10 §   Egen­dom
   1. som har fram­ställts genom brott,
   2. vars använ­dande utgör brott,
   3. som någon har tagit befatt­ning med på ett sätt som utgör brott, eller
   4. som på annat lik­nande sätt har varit före­mål för brott

ska för­ver­kas (för­ver­kande av brotts­före­mål).

I stäl­let för egen­do­men får dess värde för­ver­kas.
Lag (2024:783).

11 §   Hjälp­me­dels­för­ver­kande och för­ver­kande av brotts­före­mål får ske från gär­nings­man­nen, någon annan som har med­ver­kat till brot­tet eller den i vars ställe någon av dessa har varit. Hjälp­me­del och brotts­före­mål får även för­ver­kas från den som senare har för­vär­vat egen­do­men. Om för­vär­va­ren har beta­lat skä­lig ersätt­ning för egen­do­men får för­ver­kande dock ske endast om denne insåg eller borde ha insett egen­do­mens sam­band med brott. Lag (2024:783).

För­ver­kande av sär­skilda brotts­verk­tyg

12 §   För­ver­kande får ske av
   1. ett före­mål som är ägnat att använ­das som vapen vid brott mot liv eller hälsa, om det har påträf­fats under omstän­dig­he­ter som gav anled­ning att befara att det skulle komma till sådan använd­ning,
   2. ett före­mål som är ägnat att använ­das som hjälp­me­del vid brott som inne­fat­tar skada på egen­dom, om det har påträf­fats under omstän­dig­he­ter som gav uppen­bar anled­ning att befara att det skulle komma till sådan använd­ning, och
   3. andra före­mål, om det med beak­tande av före­må­lets beskaf­fen­het och omstän­dig­he­terna i övrigt finns sär­skild anled­ning att befara att det kan komma till använd­ning i sam­band med ett brott. Lag (2024:783).

Från vem för­ver­kande får ske

13 §   Egen­dom får för­ver­kas endast från den som egen­do­men till­hör eller som enligt 14 eller 15 § ska anses vara egen­do­mens ägare. Detta hind­rar dock inte att pen­ning­me­del för­ver­kas hos den som inne­har med­len. Lag (2024:783).

14 §   Vid tillämp­ningen av 13 § ska den som har lös egen­dom i sin besitt­ning anses vara ägare till egen­do­men, om det inte fram­går att den till­hör någon annan.

I fråga om ett regi­stre­rat skepp eller ett regi­stre­rat luft­far­tyg gäl­ler dock att egen­do­men ska anses till­höra den som är inskri­ven som ägare, om det inte fram­går att den till­hör någon annan. Lag (2024:783).

15 §   Om någon är gift och var­ak­tigt sam­man­bor med sin make och de har lös egen­dom i sin gemen­samma besitt­ning, ska vid tillämp­ningen av 13 § per­so­nen anses som ägare till egen­do­men, om det inte görs san­no­likt att de är samä­gare till egen­do­men enligt lagen (1904:48 s. 1) om samä­gan­de­rätt och det inte hel­ler fram­går att egen­do­men till­hör den andre eller någon annan. Det­samma gäl­ler när någon var­ak­tigt sam­man­bor med någon annan under äkten­skaps­lik­nande för­hål­lan­den.

Om någon, i ett annat fall än vad som avses i första styc­ket, har lös egen­dom i gemen­sam besitt­ning med någon annan får egen­do­men eller en andel i den för­ver­kas endast om det fram­går att egen­do­men eller ande­len till­hör per­so­nen.

Första och andra styc­kena gäl­ler inte i fråga om ett regi­stre­rat skepp eller ett regi­stre­rat luft­far­tyg.
Lag (2024:783).

16 §   I 5 kap. lagen (2024:782) om för­fa­ran­det vid för­ver­kande av egen­dom och åläg­gande av före­tags­bot finns bestäm­mel­ser om tredje mans del­ta­gande i en rät­te­gång om för­ver­kande.
Lag (2024:783).

Sär­skild rätt till för­ver­kad egen­dom och för­ver­kande av utmätt egen­dom

17 §   Sär­skild rätt till för­ver­kad egen­dom består, om inte även den sär­skilda rät­ten för­ver­kas.

För­ver­kas egen­dom som någon har fått rätt till genom utmät­ning upp­hör rät­ten, om det inte av sär­skild anled­ning för­ord­nas att rät­ten ska bestå. Lag (2024:783).

Skä­lig­hets­upp­skatt­ning av brotts­vins­tens stor­lek eller egen­do­mens värde

18 §   Om bevis­ning om brotts­vins­tens stor­lek eller egen­do­mens värde inte alls eller endast med svå­rig­het kan föras, får rät­ten upp­skatta vins­ten eller vär­det till ett skä­ligt belopp.
Lag (2024:783).

Begräns­ningar av möj­lig­he­terna till för­ver­kande

19 §   I stäl­let för att besluta om för­ver­kande får rät­ten besluta om åtgärd som kan för­hindra att egen­do­men miss­bru­kas.

Om rät­ten beslu­tar om en sådan åtgärd ska den även ange inom vil­ken tid som åtgär­den ska genom­fö­ras. Rät­ten får besluta att egen­do­men ska vara kvar i beslag under viss tid. Lag (2024:783).

20 §   För­ver­kande ska inte ske om det är uppen­bart oskä­ligt.
Lag (2024:783).

Kon­kur­rens mel­lan för­ver­kande och anspråk på egen­dom

21 §   Om egen­dom som sva­rar mot ett anspråk har för­ver­kats ska sta­ten i den för­plik­ta­des ställe ersätta den berät­ti­gade intill vär­det av det som sta­ten får in till följd av för­ver­kan­de­be­slu­tet.

Vid verk­stäl­lig­het av ett beslut om för­ver­kande som sva­rar mot ett anspråk har den från vil­ken för­ver­kan­det skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berät­ti­gade med anled­ning av det ansprå­ket. Lag (2024:783).

22 §   Om rät­ten beslu­tar om för­ver­kande av pen­ning­me­del och mål­sä­gan­den i samma rät­te­gång har fram­ställt ett anspråk på pen­ning­me­del som sva­rar mot det som för­ver­kas, ska rät­ten, om ansprå­ket bifalls, fast­ställa att mål­sä­gan­den har rätt till betal­ning ur det som sta­ten får in till följd av för­ver­kan­de­be­slu­tet. Lag (2024:783).

Före­tags­bot

23 §   Ett före­tag ska åläg­gas före­tags­bot för brott, om det för brot­tet är före­skri­vet sträng­are straff än pen­ning­bö­ter och brot­tet har begåtts i utöv­ningen av
   1. närings­verk­sam­het,
   2. sådan offent­lig verk­sam­het som kan jäm­stäl­las med närings­verk­sam­het, eller
   3. annan verk­sam­het som ett före­tag bedri­ver, om brot­tet har varit ägnat att leda till en eko­no­misk för­del för före­ta­get.

För att före­ta­get ska åläg­gas före­tags­bot krävs också att
   1. före­ta­get inte har gjort vad som skä­li­gen kun­nat krä­vas för att före­bygga brot­tet, eller
   2. brot­tet har begåtts av
      a) en per­son med ledande ställ­ning i före­ta­get, grun­dad på befo­gen­het att före­träda före­ta­get eller att fatta beslut på dess väg­nar, eller
      b) en per­son som annars haft ett sär­skilt ansvar för till­syn eller kon­troll i verk­sam­he­ten.

Med före­tag avses enskilda näringsid­kare och juri­diska per­so­ner.

Första styc­ket gäl­ler inte om brot­tet varit rik­tat mot före­ta­get. Lag (2024:783).

24 §   När ett före­tag åläggs före­tags­bot för flera brott, ska rät­ten bestämma en gemen­sam före­tags­bot för den sam­lade brotts­lig­he­ten.

Vid fast­stäl­lan­det av före­tags­bo­tens stor­lek ska det först bestäm­mas ett sank­tions­värde om lägst fem tusen kro­nor och högst tio mil­jo­ner kro­nor. Sank­tions­vär­det ska bestäm­mas med utgångs­punkt i straff­vär­det för den sam­lade brotts­lig­he­ten. Sär­skild hän­syn ska tas till den skada eller fara som brotts­lig­he­ten inne­bu­rit samt till brotts­lig­he­tens för­hål­lande till verk­sam­he­ten. Det ska också tas skä­lig hän­syn till om före­ta­get tidi­gare har ålagts att betala före­tags­bot.

Om inte annat föl­jer av 25 eller 26 §, ska före­tags­bo­ten fast­stäl­las till ett belopp som mot­sva­rar sank­tions­vär­det.
Lag (2024:783).

25 §   Om sank­tions­vär­det upp­går till minst 500 000 kro­nor, ska före­tags­bo­ten för ett större före­tag sät­tas högre än vad som föl­jer av 24 § (för­höjd före­tags­bot). Den för­höjda före­tags­bo­ten ska fast­stäl­las till ett belopp som är befo­gat med hän­syn till före­ta­gets finan­si­ella ställ­ning. En för­höjd före­tags­bot får dock högst bestäm­mas till ett belopp som mot­sva­rar fem­tio gånger sank­tions­vär­det.

Med större före­tag avses enskilda näringsid­kare och juri­diska per­so­ner som mot­sva­rar de kri­te­rier som anges i 1 kap. 3 § första styc­ket 4 års­re­do­vis­nings­la­gen (1995:1554).

Bestäm­mel­serna i denna para­graf gäl­ler inte sta­ten, kom­mu­ner eller regi­o­ner. Lag (2024:783).

26 §   En före­tags­bot får sät­tas lägre än vad som borde ha skett med tillämp­ning av 24 och 25 §§, om
   1. brot­tet med­för annan betal­nings­skyl­dig­het eller sär­skild rätts­ver­kan för före­ta­get och den sam­lade reak­tio­nen på brotts­lig­he­ten skulle bli opro­por­tio­ner­ligt sträng,
   2. före­ta­gets ägare eller inne­ha­vare döms till påföljd för brot­tet och den sam­lade reak­tio­nen på brotts­lig­he­ten skulle bli opro­por­tio­ner­ligt sträng för honom eller henne,
   3. före­ta­get efter för­måga har för­sökt före­bygga, avhjälpa eller begränsa de skad­liga verk­ning­arna av brot­tet,
   4. före­ta­get fri­vil­ligt har angett brot­tet, eller
   5. det annars finns sär­skilda skäl för jämk­ning.

Om det är sär­skilt påkal­lat med hän­syn till något för­hål­lande som avses i första styc­ket får före­tags­bo­ten efter­ges.
Lag (2024:783).

27 §   Om ett brott som kan för­an­leda talan om före­tags­bot
   1. har begåtts av oakt­sam­het, och
   2. inte kan antas för­an­leda annan påföljd än böter

får brot­tet åta­las av åkla­gare endast om åtal är påkal­lat från all­män syn­punkt. Lag (2024:783).

Gemen­samma bestäm­mel­ser

28 §   Det som har för­ver­kats samt ålagd före­tags­bot till­fal­ler sta­ten. Lag (2024:783).

29 §   En fråga om för­ver­kande eller om före­tags­bot prö­vas efter talan av åkla­gare om inte annat föl­jer av 3 kap. lagen (2024:782) om för­fa­ran­det vid för­ver­kande av egen­dom och åläg­gande av före­tags­bot. Lag (2024:783).

30 §   Om det på grund av att den som har begått brot­tet har avli­dit eller att åtals­pre­skrip­tion har inträtt inte längre är möj­ligt att döma till ansvar för ett brott, får på grund av brot­tet
   1. egen­dom som utgör brotts­vinst, hjälp­me­del eller brotts­före­mål för­ver­kas endast om stäm­ning i ett mål om detta har del­getts inom fem år från det att brot­tet begicks eller inom ett år från döds­fal­let eller den tid­punkt vid vil­ken pre­skrip­tion inträdde,
   2. åtgärd som kan för­hindra miss­bruk före­skri­vas endast om stäm­ning i ett mål om detta har del­getts inom fem år från det att brot­tet begicks, eller
   3. före­tags­bot åläg­gas endast om stäm­ning i ett mål om detta har del­getts inom fem år från det att brot­tet begicks.

En talan enligt första styc­ket får väc­kas av åkla­gare endast om det är påkal­lat från all­män syn­punkt. Det som sägs i 35 kap. 3 § om ver­kan av att en häk­tad per­son fri­ges eller att ett mål avskrivs eller avvi­sas ska tilläm­pas även i fall som avses i första styc­ket. Lag (2024:783).

31 §   Beslut om för­ver­kande, om åtgärd som kan för­hindra miss­bruk eller om före­tags­bot för­fal­ler, om beslu­tet inte har verk­ställts inom tio år från att det fick laga kraft.
Lag (2024:783).

37 kap. Om nämn­derna

1 §   Rege­ringen bestäm­mer om lan­dets indel­ning i verk­sam­hets­om­rå­den för över­vak­nings­nämn­derna.

En över­vak­nings­nämnd består av ord­fö­rande, vice ord­fö­rande och tre andra leda­mö­ter, om inte rege­ringen för­ord­nar att en viss nämnd skall ha flera leda­mö­ter. Nämn­den är beslut­för med ord­fö­rande och två leda­mö­ter. I bråds­kande fall och i ären­den av mindre vikt får ord­fö­ran­den ensam besluta på nämn­dens väg­nar. Ett sådant beslut skall anmä­las vid nästa sam­man­träde med nämn­den.

Rege­ringen äger för­ordna att över­vak­nings­nämnd skall arbeta å avdel­ningar.
Om sådan avdel­ning skall i tillämp­liga delar gälla vad om nämnd är stad­gat.
Lag (1983:240).

2 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer för­ord­nar ord­fö­rande och vice ord­fö­rande i över­vak­nings­nämn­derna. Vice ord­fö­ran­den tjänst­gör vid för­fall för ord­fö­ran­den i den­nes ställe. Vid för­fall för både ord­fö­ran­den och vice ord­fö­ran­den för­ord­nas till­fäl­lig ersät­tare av Kri­mi­nal­vår­den. Ord­fö­ran­den, vice ord­fö­ran­den och till­fäl­lig ersät­tare ska vara lag­farna och ha erfa­ren­het av tjänst­gö­ring som domare.

Övriga leda­mö­ter utses genom val. För dessa väljs lika många ersät­tare. Val för­rät­tas av kom­mun­full­mäk­tige, om över­vak­nings­nämn­dens verk-​sam­hets­om­råde omfat­tar endast en kom­mun, och annars av regi­on­full­mäk­tige. Om det inom nämn­dens verk­sam­hets­om­råde även finns en kom­mun som inte ingår i en region, för­rät­tas valet av regi­on­full­mäk­tige och kom­mun­full­mäk­tige med den för­del­ning dem emel­lan som läns­sty­rel­sen bestäm­mer efter befolk­nings­ta­len. Ingår flera län eller delar av län i över­vak­nings­nämnds verk­sam­hets­om­råde, fast­stäl­ler rege­ringen efter samma grun­der anta­let leda­mö­ter och ersät­tare för varje län eller del av län.

Regi­on­full­mäk­ti­ges och kom­mun­full­mäk­ti­ges val av leda­mö­ter eller ersät­tare ska vara pro­por­tio­nellt, om det begärs av minst så många leda­mö­ter i regi­on­full­mäk­tige eller kom­mun­full­mäk­tige som mot­sva­rar den kvot, vil­ken erhålls om anta­let när­va­rande leda­mö­ter delas med det antal per­so­ner som valet avser, ökat med 1. Om kvo­ten är ett bru­tet tal, ska den avrun­das till när­mast högre hela tal. Bestäm­mel­ser om för­fa­ran­det vid sådant pro­por­tio­nellt val finns i lagen (2022:629) om pro­por­tio­nella val i kom­mu­ner och regi­o­ner. Om ersät­tarna inte väljs pro­por­tio­nellt, ska det vid valet även bestäm­mas i vil­ken ord­ning de ska kal­las till tjänst­gö­ring.

Leda­mot och annan än till­fäl­lig ersät­tare utses för fyra år. Om en leda­mot som har utsetts vid pro­por­tio­nellt val avgår före tidens utgång, inträ­der en ersät­tare enligt den ord­ning mel­lan ersät­tarna som har bestämts vid valet. Avgår en leda­mot eller ersät­tare som inte har utsetts vid pro­por­tio­nellt val, utses en ny leda­mot eller ersät­tare för åter­sto­den av tiden. Till­fäl­lig ersät­tare för­ord­nas för högst sex måna­der.

När leda­mot eller ersät­tare ska utses ska över­vak­nings­nämn­den göra anmä­lan om det till den som ska utse honom eller henne.
Lag (2022:632).

3 §   Val­bar till leda­mot eller ersät­tare i en över­vak­nings­nämnd är den som har röst­rätt vid val av kom­mun­full­mäk­tige och som är folk­bok­förd inom nämn­dens verk­sam­hets­om­råde. Den som har en för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken får inte väl­jas till leda­mot eller ersät­tare. Inte hel­ler får en lag­fa­ren domare, åkla­gare, polis­man, kri­mi­nal­vårds­tjäns­te­man eller advo­kat eller den som annars har till yrke att föra and­ras talan inför rätta väl­jas till leda­mot eller ersät­tare.
Över­vak­nings­nämn­den prö­var själv­mant den val­des behö­rig­het.

Upp­hör en leda­mot att vara val­bar, är upp­dra­get för­fal­let.
Lag (2010:612).

4 §   Har upp­hävts genom lag (2010:612).

5 §   En leda­mot och en ersät­tare i en över­vak­nings­nämnd ska ha avlagt doma­red. För leda­mot och ersät­tare ska samma jävs­reg­ler gälla som för domare. Bestäm­mel­sen i 4 kap. 13 § 7 rät­te­gångs­bal­ken ska dock inte tilläm­pas.

I fråga om beslut av en över­vak­nings­nämnd gäl­ler i tillämp­liga delar vad som är före­skri­vet om omröst­ning i brott­mål i över­rätt. Lag (2010:612).

6 §   Om den dömde begär det, har han eller hon rätt att höras munt­li­gen i ett ärende hos en över­vak­nings­nämnd.
Lag (2010:612).

7 §   Kri­mi­nal­vår­dens beslut i frå­gor som avses i 26 kap. 12 § första styc­ket, 13 § andra styc­ket, 15 § andra styc­ket, 16 och 17 §§ och 19 § första styc­ket samt 28 kap. 7 § får över­kla­gas till den över­vak­nings­nämnd inom vars verk­sam­hets­om­råde det fri­vårds­kon­tor lig­ger där den över­va­kade är inskri­ven.
Lag (2021:249).

8 §   Har upp­hävts genom lag (2021:249).

9 §   I ärende angå­ende för­ver­kande av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het enligt 26 kap. skall offent­ligt biträde för­ord­nas för den som åtgär­den avser, om det inte måste antas att behov av biträde sak­nas.
Lag (1996:1623).

10 §   Kri­mi­nal­vår­dens beslut som avses i 7 § och över­vak­nings­nämn­dens beslut som avses i 11 § gäl­ler ome­del­bart, om inte något annat beslu­tas. Lag (2021:249).

11 §   Beslut av en över­vak­nings­nämnd i frå­gor som avses i 26 kap. 12 § första styc­ket, 16, 17, 19 och 22 §§ samt 28 kap. 7 och 11 §§ får över­kla­gas till tings­rät­ten i den ort där över­vak­nings­nämn­den lig­ger. Om beslu­tet rör frå­gor som avses i 26 kap. 12 § första styc­ket, 16, 17 eller 19 § eller 28 kap. 7 §, får det över­kla­gas av Kri­mi­nal­vår­den. Över­kla­gan­det ska ges in till över­vak­nings­nämn­den. Kla­go­ti­den räk­nas från den dag då den kla­gande fick del av beslu­tet. Vid över­kla­gande gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Över­vak­nings­nämn­den ska dock inte vara part i dom­sto­len.

Beslut enligt denna balk av en över­vak­nings­nämnd i andra frå­gor än som avses i första styc­ket får inte över­kla­gas.
Lag (2021:249).

38 kap. Rät­te­gångs­be­stäm­mel­ser m.m.

1 §   Den som har dömts till vill­kor­lig dom får före över­kla­gan­de­ti­dens utgång lämna en för­kla­ring om att han eller hon är nöjd med domen när det gäl­ler den utdömda påfölj­den. En sådan för­kla­ring ska avse även böter, som dömts ut med stöd av 27 kap. 2 §. För­kla­ringen avges i den ord­ning rege­ringen före­skri­ver.

En för­kla­ring som läm­nats i före­skri­ven ord­ning får inte tas till­baka. Om den dömde har över­kla­gat domen, ska hans eller hen­nes talan när det gäl­ler påfölj­den för brot­tet anses åter­kal­lad genom för­kla­ringen.

Det finns sär­skilda bestäm­mel­ser om nöjd­för­kla­ring i fråga om dom på fäng­else, dom på ung­dom­sö­ver­vak­ning och dom på slu­ten ung­doms­vård. Lag (2020:617).

2 §   Har dom­stol över­läm­nat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 §, får efter ansö­kan av åkla­gare den rätt som först dömt i målet undan­röja för­ord­nan­det om över­läm­nande till vård och döma till annan påföljd för brot­tet om den vård som soci­al­nämn­den i ytt­rande till dom­sto­len har för­kla­rat sig ämna för­an­stalta om visar sig inte kunna anord­nas. Lag (2006:891).

2 a §   Har vid straff­mät­ning eller val av påföljd enligt vad som fram­går av domen sär­skilt beak­tats huruvida den till­ta­lade till följd av brot­tet kan komma att drab­bas av avske­dande eller upp­säg­ning från arbetsan­ställ­ning och har det anta­gande som i detta hän­se­ende legat till grund för domen visat sig fel­ak­tigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansö­kan av åkla­ga­ren eller den dömde undan­röja den ådömda påfölj­den och döma till ny påföljd för brot­tet. Detta gäl­ler dock endast om den tidi­gare ådömda påfölj­den inte har till fullo verk­ställts. Görs en sådan ansö­kan, får rät­ten för­ordna att den tidi­gare ådömda påfölj­den tills vidare inte får verk­stäl­las.

Är den tidi­gare påfölj­den vill­kor­lig dom eller skydds­till­syn och bestäms den nya påfölj­den till fäng­else, ska vid straf­fets bestäm­mande skä­lig hän­syn tas till vad den dömde under­gått till följd av den vill­kor­liga domen eller domen på skydds­till­syn. Här­vid får dömas till fäng­else på kor­tare tid än vad som är före­skri­vet för brot­tet. Lag (2018:1253).

3 §   Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje styc­ket, 5 § tredje styc­ket eller 6 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där vill­kor­lig dom med­de­lats. Fråga om åtgärd enligt 32 kap. 4 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där ung­doms­vård, ung­doms­tjänst eller ung­dom­sö­ver­vak­ning dömts ut.

Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid den tings­rätt, inom vars område det fri­vårds­kon­tor lig­ger där den skydds­till­syns­dömde är inskri­ven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där skydds­till­syn dömts ut.

Mål som avses i denna para­graf får också tas upp av den rätt, där brott­mål mot den dömde är väckt eller där mål om åtgärd mot den dömde enligt 32 kap. 4 § redan tagits upp, eller av rät­ten i den ort där den dömde mera var­ak­tigt uppe­hål­ler sig, om rät­ten med hän­syn till utred­ningen samt kost­na­der och andra omstän­dig­he­ter fin­ner det lämp­ligt. Lag (2021:249).

4 §   Anmä­lan enligt 34 kap. 6 § görs hos den rätt som först dömt i något av målen.

Anmä­lan enligt 34 kap. 8 § görs hos den rätt som först dömt i målet. Lag (2016:491).

5 §   Talan som avses i 27 kap. 6 § eller 28 kap. 8 § skall anses anhäng­ig­gjord, då ansö­kan om målets upp­ta­gande del­gavs den dömde.
Lag (1981:211).

6 §   Nämn­de­män ska delta när en tings­rätt avgör en fråga som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 6 § andra styc­ket eller 8 §. Det­samma ska gälla i fråga om undan­rö­jande av påföljd enligt 34 kap. 4 §, för­ver­kande av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het eller annan åtgärd enligt 34 kap. 5 §.

Vid avgö­rande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje styc­ket eller 5 § tredje styc­ket eller 28 kap. 11 § första och tredje styc­kena, är en tings­rätt dom­för med en lag­fa­ren domare. Lag (2022:930).

7 §   Har upp­hört att gälla enligt lag (1981:211).

8 §   I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 a § eller 27 kap. 2 a § tredje styc­ket, 5 § tredje styc­ket eller 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 6 § andra styc­ket ska tings­rät­ten ge den dömde till­fälle att yttra sig. Begär denne att bli hörd munt­li­gen, ska han eller hon ges till­fälle till det. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 8 § ska den dömde ges till­fälle att yttra sig, om det är möj­ligt. Rät­tens avgö­rande av saken sker genom beslut.

En åtgärd enligt 28 kap. 11 § första och tredje styc­kena får beslu­tas utan att den dömde ges till­fälle att yttra sig.
Lag (2022:930).

9 §   Rät­tens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje styc­ket eller 5 § tredje styc­ket, 28 kap. 11 § första och tredje styc­kena eller 34 kap. 6 § andra styc­ket eller 8 § gäl­ler ome­del­bart, om inte något annat beslu­tas. Det­samma gäl­ler avgö­ran­den enligt 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 5 § angå­ende före­skrif­ter, över­vak­ning eller prö­vo­tid.
Lag (2022:930).

10 §   Var­ning som beslu­tats av dom­stol, över­vak­nings­nämnd eller Kri­mi­nal­vår­den ska utan dröjs­mål med­de­las den dömde per­son­li­gen. Kan dom­sto­len eller över­vak­nings­nämn­den inte med­dela var­ningen i sam­band med beslu­tet, får det över­läm­nas åt annan dom­stol eller över­vak­nings­nämnd att med­dela den.
Lag (2019:464).

11 §   Har upp­hört att gälla genom lag (1973:918).

12 §   Polis­myn­dig­he­ten ska lämna dom­sto­lar, över­vak­nings­nämn­der och Kri­mi­nal­vår­den handräck­ning för den döm­des instäl­lelse i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans eller hen­nes omhän­der­ta­gande enligt 26 kap. 22 § eller 28 kap. 6 c § eller 11 §. Lag (2019:464).

13 §   Kri­mi­nal­vår­dens beslut enligt denna balk kan inte över­kla­gas annat än i de fall det är sär­skilt före­skri­vet.
Lag (2005:967).

14 §   Kri­mi­nal­vår­dens beslut om upp­skju­ten vill­kor­lig fri­giv­ning enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ samt om avvis­ning enligt 38 kap. 17 § andra meningen får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2021:249).

15 §   Beslut som avses i 14 § får inte över­kla­gas innan beslu­tet har omprö­vats av Kri­mi­nal­vår­den. En sådan ompröv­ning får begä­ras av den som beslu­tet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett över­kla­gande av ett beslut som inte har omprö­vats skall anses som en begä­ran om ompröv­ning.

Vid ompröv­ning enligt denna para­graf får beslu­tet inte änd­ras till den enskil­des nack­del. Lag (2005:967).

16 §   En begä­ran om ompröv­ning skall vara skrift­lig och ha kom­mit in till Kri­mi­nal­vår­den inom tre vec­kor från den dag då den enskilde fick del av beslu­tet. I begä­ran om ompröv­ning skall den enskilde ange vil­ket beslut som avses och vil­ken änd­ring i beslu­tet som han eller hon begär. Lag (2005:967).

17 §   Kri­mi­nal­vår­den prö­var om skri­vel­sen med begä­ran om ompröv­ning har kom­mit in i rätt tid. Om skri­vel­sen har kom­mit in för sent skall den avvi­sas, om inte för­se­ningen beror på att myn­dig­he­ten läm­nat den enskilde fel­ak­tig under­rät­telse om hur man begär ompröv­ning. Lag (2005:967).

18 §   Beslut som avses i 14 § över­kla­gas till den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets den kri­mi­nal­vårds­an­stalt är belä­gen där den enskilde var inskri­ven när det första beslu­tet i ären­det fat­ta­des. Lag (2009:776).

19 §   Mål om upp­skju­ten vill­kor­lig fri­giv­ning enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ ska hand­läg­gas skynd­samt av dom­sto­len.
Lag (2021:249).

20 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om ersätt­ning från sta­ten för ska­dor som har orsa­kats av den dömde vid sådant oav­lö­nat arbete som avses i 27 kap. 2 a § första styc­ket, 28 kap. 2 a § första styc­ket samt 32 kap. 2 § eller 3 § första styc­ket 1.
Lag (2006:892).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1975:667

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1976.

Lagen (1948:491) om ämbets­an­svar för vig­sel­för­rät­tare i vissa fall skall sam­ti­digt upp­höra att gälla.

Till sus­pen­sion och avsätt­ning får ej dömas efter ikraft­trä­dan­det. Är fråga om gär­ning, som har begåtts före ikraft­trä­dan­det och som är straff­be­lagd enligt såväl äldre bestäm­melse i 20 kap. 1, 2, 3 eller 4 § som mot­sva­rande bestäm­melse i dess nya lydelse, dömes till det straff för gär­ningen som före­skri­ves i den nya bestäm­mel­sen. Den äldre bestäm­mel­sen skall dock tilläm­pas, om den leder till lind­ri­gare all­mänt straff. I övrigt skall 5 § första och andra styc­kena lagen (1964:163) om infö­rande av brotts­bal­ken äga mot­sva­rande tillämp­ning.

Finns i för­fatt­ning som gäl­ler när denna lag trä­der i kraft före­skrift om tyst­nads­plikt utan att straf­fan­svar är före­skri­vet för åsi­do­sät­tande därav, äger 20 kap. 3 § i dess nya lydelse ej tillämp­ning.

Före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning hän­vis­ning till före­skrift, som har ersatts genom ny bestäm­melse, skall hän­vis­ningen i stäl­let avse den nya bestäm­mel­sen.

Har i för­fatt­ning, som till­kom­mit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam, med­de­lats sär­skild före­skrift om straff eller åtal för åsi­do­sät­tande av för­bud att yppa eller utnyttja vad någon har erfa­rit i all­män tjänst eller under utö­vande av tjäns­te­plikt, får före­skrif­ten upp­hä­vas eller änd­ras av rege­ringen, om upp­hä­van­det eller änd­ringen inne­bär att 20 kap. 3 § och 5 § tredje styc­ket i den nya lydel­sen blir tillämp­liga.
Lag (1985:740).

1984:275

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1984. För dem som efter lagens ikraft­trä­dande alltjämt är krigs­pla­ce­rade för tjänst­gö­ring inom tjäns­te­gre­nen ordnings-​​ och bevak­nings­tjänst gäl­ler äldre bestäm­mel­ser fort­fa­rande.

1986:118

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1986. Bestäm­mel­serna i 7--10 §§ gäl­ler inte i fråga om brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det.

1986:645

Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 1987.

I fråga om disci­plin­straff som har ålagts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

När någon före ikraft­trä­dan­det har varit tagen i för­var­sar­rest, tilläm­pas 33 kap. 5 § första styc­ket i dess äldre lydelse.

1986:1007

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1987. I fråga om brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 36 kap. 1 och 17 §§ i deras äldre lydelse.

1988:942.
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989.
   2. Bestäm­mel­sen i 38 kap. 2 a § gäl­ler även i fråga om gär­ning som har begåtts före ikraft­trä­dan­det. Har påföljd ådömts dess­förin­nan får dock undan­rö­jande endast ske i fall då anta­gande att den dömde till följd av brot­tet inte kom­mer att drab­bas av avske­dande eller upp­säg­ning visat sig fel­ak­tigt.

1991:240
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992.
   2. Är i äldre bestäm­mel­ser för böter utsatt ett visst högsta belopp som inte över­sti­ger ettu­sen kro­nor skall böter dömas ut i pen­ning­bö­ter till högst det utsatta belop­pet. I fråga om brott för vil­ket det i en bestäm­melse som har trätt i kraft före den 1 janu­ari 1965 har utsatts ett högsta belopp för böter som över­sti­ger fem­hundra kro­nor skall dock straf­fet dömas ut i dags­bö­ter eller, om brot­tet för­skyl­ler lägre straff än tret­tio dags­bö­ter, i pen­ning­bö­ter.
   3. Äldre bestäm­mel­ser om böter som skall till­falla annan än sta­ten, skall fort­fa­rande tilläm­pas. Det­samma skall gälla beträf­fande äldre bestäm­mel­ser om viten, som bli­vit någon i sär­skilt fall före­lagda av dom­stol eller annan myn­dig­het och som skall till­falla annan än sta­ten.

1991:679

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1991. I fråga om gär­ningar som begåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre före­skrif­ter.

1991:1138
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992.
   2. Beträf­fande en gär­ning som har begåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 30 kap. 6 § och 36 kap. 13 § i deras äldre lydel­ser.
   3. I mål, som avgörs efter ikraft­trä­dan­det men i vil­ket utlå­tande över rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning eller utlå­tande av soci­al­sty­rel­sen enligt 3 § andra styc­ket lagen (1966:301) om rätts­psy­ki­a­trisk under­sök­ning i brott­mål har avgetts före denna tid­punkt, skall 31 kap. 3 § i dess äldre lydelse tilläm­pas.
   4. För­ord­nande enligt 31 kap. 4 § om över­läm­nande till öppen psy­ki­a­trisk vård som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det skall verk­stäl­las även om verk­stäl­lig­he­ten inte har påbör­jats före den tid­punk­ten. Efter ikraft-​​ trä­dan­det får sådant för­ord­nande inte med­de­las.

1993:201
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1993.
   2. Bestäm­mel­serna i 26 kap. 6--9 §§ i deras äldre lydelse skall fort­fa­rande gälla för den som före ikraft­trä­dan­det dömts till fäng­else på viss tid eller ålagts för­vand­lings­straff för böter.

Verk­ställs gemen­samt efter ikraft­trä­dan­det fäng­else som ådömts dess­förin­nan och fäng­else som ådömts där­ef­ter, skall första styc­ket tilläm­pas på det förra straf­fet.
   3. Om det i en lag eller annan för­fatt­ning hän­vi­sas till en före­skrift som har ersatts genom en före­skrift i denna lag, tilläm­pas i stäl­let den nya före­skrif­ten.

1994:97
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994.
   2. Vad i 38 kap. 2 § andra styc­ket i dess nya lydelse sägs om ytt­rande av soci­al­nämn­den skall även avse ytt­rande som före den 1 juli 1994 avgi­vits av läns­sty­relse.

1994:458
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994.
   2. Före den 1 juli 1999 skall, såvitt avser straff­be­stäm­melse i annan lag eller för­fatt­ning än brotts­bal­ken, 1 kap. 2 § första styc­ket i dess nya lydelse tilläm­pas endast på straff­be­stäm­melse som trätt i kraft efter utgången av juni månad 1994 eller som änd­rats i något avse­ende efter denna tid­punkt.

1994:1499
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995.
   2. Bestäm­mel­sen i 35 kap. 4 § andra styc­ket tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det om inte möj­lig­he­ten att ådöma påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

1994:1622
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995.
   2. Val enligt den nya bestäm­mel­sen skall äga rum första gången år 1998.
   3. Löpande tjänst­gö­rings­tid för dem som har valts enligt äldre bestäm­mel­ser skall vara fyra i stäl­let för tre år.

1996:659

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas dock fort­fa­rande i fråga om gär­ningar som begåtts före ikraft­trä­dan­det.

1998:604
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1999.
   2. Bestäm­mel­serna i 26 kap. 6, 6 a, och 9 §§ skall tilläm­pas i sina äldre lydel­ser i fråga om den som före ikraft­trä­dan­det dömts till fäng­else på viss tid, lägst tre måna­der. Beslut som avses i 6 § femte styc­ket skall dock fat­tas av Kri­mi­nal­vår­den.

Första styc­ket tilläm­pas även på fäng­else som verk­ställs gemen­samt med fäng­else som dömts ut efter ikraft­trä­dan­det.
Lag (2005:967).
   3. Beslut enligt 26 kap. 7 § i dess nya lydelse får endast grun­das på för­hål­lan­den som har inträf­fat efter ikraft­trä­dan­det.
   4. Bestäm­mel­serna i 26 kap. 10 § i sin äldre lydelse skall tilläm­pas i fall då en vill­kor­lig fri­giv­ning har ägt rum före ikraft­trä­dan­det.
   5. Bestäm­mel­serna i 34 kap. 4 § om för­ver­kande av vill­kor­ligt med­gi­ven fri­het i sin äldre lydelse skall tilläm­pas när åter­fall i brott under prö­vo­ti­den har skett före ikraft­trä­dan­det.
   6. Bestäm­mel­serna i 31 kap. 1 och 1 a §§ i deras nya lydel­ser skall tilläm­pas också på gär­ningar som begåtts före ikraft­trä­dan­det.
   7. Genom denna lag upp­hävs lagen (1989:928) om sam­hälls­tjänst.
Bestäm­mel­serna i 4 § lagen om sam­hälls­tjänst skall dock fort­fa­rande gälla beträf­fande den som utför sådant arbete som där avses på grund av en före­skrift som med­de­lats med stöd av den lagen.

1998:1703

Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 1999 såvitt avser 2 kap. 3 § och 22 kap. 6 b § och i övrigt den dag rege­ringen bestäm­mer.

1999:1081
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2000 och tilläm­pas första gången för de räken­skapsår som inleds när­mast efter den 31 decem­ber 1999.
   2. I fråga om under­stöds­för­e­ningar som med stöd av punk­ten 3 i över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (1999:1114) om änd­ring i lagen (1995:1560) om års­re­do­vis­ning i för­säk­rings­fö­re­tag alltjämt tilläm­par 29 och 30 §§ lagen (1972:262) om under­stöds­för­e­ningar gäl­ler 11 kap. 5 § fort­fa­rande i sin äldre lydelse.

2004:785

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2005. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler beträf­fande gär­ningar som har begåtts före ikraft­trä­dan­det.

2005:45

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2005. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

2005:90
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2005, då lagen (1998:408) om för­bud mot köp av sex­u­ella tjäns­ter skall upp­höra att gälla.
   2. Bestäm­mel­sen i 35 kap. 4 § andra styc­ket tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

2005:967
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2006.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande dels i fråga om Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sens pröv­ning av annan kri­mi­nal­vårds­myn­dig­hets beslut som har fat­tats före ikraft­trä­dan­det, dels i fråga om över­kla­gande av Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sens beslut som har fat­tats före ikraft­trä­dan­det. Vad som i de äldre före­skrif­terna sägs om Kri­mi­nal­vårds­sty­rel­sen skall efter ikraft­trä­dan­det i stäl­let gälla Kri­mi­nal­vår­den.

2006:431
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2007.
   2. Beslut enligt 26 kap. 6 § andra styc­ket i dess nya lydelse får endast grun­das på för­hål­lan­den som har inträf­fat efter ikraft­trä­dan­det.
   3. Bestäm­mel­serna i 26 kap. 7 § skall tilläm­pas i sin äldre lydelse i fråga om för­hål­lan­den som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det. I ett sådant fall skall 38 kap. 14 § tilläm­pas i sin äldre lydelse.
   4. Den äldre lydel­sen av 38 kap. 19 § skall fort­fa­rande tilläm­pas för påföljd som före ikraft­trä­dan­det dömts ut enligt 31 kap. 1 § tredje styc­ket 2. Lag (2006:892).

2006:891
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2007.
   2. Bestäm­mel­serna i 32 kap. 1-3 §§ i deras nya lydel­ser skall tilläm­pas också på gär­ningar som begåtts före ikraft­trä­dan­det. 3. Den upp­hävda bestäm­mel­sen i 31 kap. 1 § fjärde styc­ket samt bestäm­mel­serna i 38 kap. 2, 3, 6, 8 och 9 §§ i sina äldre lydel­ser skall fort­fa­rande tilläm­pas för påföljd som före ikraft­trä­dan­det dömts ut enligt 31 kap. 1 §.

2006:320
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2008.
   2. För brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 30 kap. 6 § i sin äldre lydelse.

2008:370
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2008.
   2. För brott begångna före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser. Även om ett brott har begåtts efter ikraft­trä­dan­det, gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser vid för­ver­kande hos någon som avses i 5 a § första styc­ket 2 och vars för­värv har skett före ikraft­trä­dan­det.

2010:60
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2010.
   2. De nya bestäm­mel­serna tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

2010:308
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2010.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler dock för skydds­om­rå­des­vak­ter till och med den 31 decem­ber 2011.

2010:399
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2010.
   2. Bestäm­mel­sen i 35 kap. 4 § andra styc­ket tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

2010:612

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011. Ären­den som kom­mit in till hov­rät­ten före ikraft­trä­dan­det men ännu inte avgjorts hand­läggs enligt äldre bestäm­mel­ser.

2010:1881
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2011.
   2. För fil­mer eller video­gram som Sta­tens bio­graf­byrå har god­känt för vis­ning före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 16 kap. 10 c § i sin äldre lydelse. Det­samma gäl­ler tek­niska upp­tag­ningar med rör­liga bil­der med samma inne­håll som en film eller ett video­gram som har god­känts av Sta­tens bio­graf­byrå.
   3. De nya bestäm­mel­serna i 16 kap. 10 d § andra och tredje styc­kena om fil­mer, video­gram och andra tek­niska upp­tag­ningar med rör­liga bil­der med samma inne­håll som en fram­ställ­ning som Sta­tens medi­e­råd har god­känt för vis­ning för någon ålders­grupp av barn under fem­ton år gäl­ler också för fil­mer och video­gram som före ikraft­trä­dan­det god­känts av Sta­tens bio­graf­byrå för vis­ning för någon ålders­grupp av barn under fem­ton år.
Det­samma gäl­ler tek­niska upp­tag­ningar med rör­liga bil­der med samma inne­håll som en film eller ett video­gram som har god­känts av Sta­tens bio­graf­byrå.

2013:365
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2013.
   2. Bestäm­mel­sen i 35 kap. 4 § andra styc­ket i sin nya lydelse tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

2013:856
   1. Denna lag trä­der i kraft den 18 decem­ber 2013.
   2. Bestäm­mel­sen i 35 kap. 4 § andra styc­ket i sin nya lydelse tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

2014:407
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2014.
   2. Bestäm­mel­serna i 35 kap. 2 § tilläm­pas även på gär­ningar som utgör folk­mord, för­sök till detta brott och grov krigs­för­bry­telse som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

2015:80
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2015.
   2. Bestäm­mel­sen i den nya lydel­sen ska tilläm­pas även på gär­ningar som begåtts före ikraft­trä­dan­det.

2018:1253
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2019.
   2. Bestäm­mel­serna i 26 kap. 6-11, 18 och 23 §§ i den äldre lydel­sen gäl­ler fort­fa­rande för den som före ikraft­trä­dan­det med­de­lats ett straff­tids­be­slut enligt lagen (1974:202) om beräk­ning av straff­tid m.m. Dock ska vid tillämp­ningen av 26 kap. 8 § andra styc­ket i den äldre lydel­sen med 33 kap. 6 och 7 §§ och lagen om beräk­ning av straff­tid m.m. även avses lagen (2018:1250) om till­go­do­räk­nande av tid för fri­hets­be­rö­vande.

2019:464
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2020.
   2. Bestäm­mel­serna i 26 kap. 11 § sista meningen och 18 § 2 i den äldre lydel­sen gäl­ler fort­fa­rande för beslut om över­vak­ning som har fat­tats före ikraft­trä­dan­det.
   3. Bestäm­mel­serna i 26 kap. 19 § i den äldre lydel­sen gäl­ler fort­fa­rande i fråga om för­hål­lan­den som inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.

2019:829
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2020.
   2. Bestäm­mel­serna i 2 kap. 2 § första styc­ket 4 tilläm­pas inte på brott som begåtts före ikraft­trä­dan­det.

2019:839

Denna lag trä­der i kraft den 2 janu­ari 2020 i fråga om 29 kap. 2 § och 36 kap. 9 § och i övrigt den 1 janu­ari 2020.

2020:173
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2020.
   2. Bestäm­mel­sen i 35 kap. 2 § första styc­ket i den nya lydel­sen tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

2021:74
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2021.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande i fråga om för­hål­lan­den som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det.

2021:249
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2021.
   2. Bestäm­mel­serna i 28 kap. 5 § andra styc­ket i den äldre lydel­sen gäl­ler fort­fa­rande för skydds­till­syn som har dömts ut före ikraft­trä­dan­det.

2021:1103
   1. Denna lag trä­der i kraft den 2 janu­ari 2022.
   2. Bestäm­mel­sen i 35 kap. 2 § andra styc­ket i den nya lydel­sen tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

2022:667
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2022.
   2. Bestäm­mel­sen i 35 kap. 2 § första styc­ket i den nya lydel­sen tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.

2022:965
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2022.
   2. Den äldre lydel­sen av 11 kap. 2 § gäl­ler fort­fa­rande för gär­ningar som begåtts vid för­hand­ling om offent­ligt ackord enligt den upp­hävda lagen (1996:764) om före­tags­re­kon­struk­tion.

2023:839
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2024.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för fil­mer, video­gram och andra tek­niska upp­tag­ningar med rör­liga bil­der med samma inne­håll som en fram­ställ­ning som Sta­tens medi­e­råd före ikraft­trä­dan­det har god­känt för vis­ning för någon ålders­grupp av barn under fem­ton år. Det­samma gäl­ler för tek­niska upp­tag­ningar med rör­liga bil­der som före ikraft­trä­dan­det har för­setts med ett intyg om att en fram­ställ­ning med samma inne­håll har god­känts av Sta­tens medi­e­råd för vis­ning för någon ålders­grupp av barn under fem­ton år.

2024:783
   1. Denna lag trä­der i kraft den 8 novem­ber 2024.
   2. Bestäm­mel­serna i 5 och 12 §§ tilläm­pas endast i för­hål­lande till egen­dom som till­hör eller ska anses ägas av för­ver­kan­de­sva­ran­den efter ikraft­trä­dan­det.

2025:151
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2025.
   2. Bestäm­mel­serna i 35 kap. 2 och 4 §§, 6 § första styc­ket 1 och 2 och 10 § tilläm­pas även på brott som har begåtts före ikraft­trä­dan­det, om inte möj­lig­he­ten att döma till påföljd har bort­fal­lit dess­förin­nan enligt äldre bestäm­mel­ser.
   3. Punkt 2 gäl­ler inte bestäm­mel­sen i 35 kap. 2 § första styc­ket om att god­kän­nan­det av ett straf­fö­re­läg­gande utgör en pre­skrip­tions­hind­rande åtgärd.
   4. De upp­hävda bestäm­mel­serna i 35 kap. 8 och 9 §§ gäl­ler fort­fa­rande för utdömda fäng­el­se­straff som har bort­fal­lit före ikraft­trä­dan­det enligt dessa bestäm­mel­ser.