SFS 2024:783 Lag om änd­ring i brotts­bal­ken

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

svensk för­fatt­nings­sam­ling lag sfs 2024:783 om änd­ring i brotts­bal­ken pub­li­ce­rad utfär­dad den 4 okto­ber 2024 enligt riks­da­gens beslut1 före­skrivs i fråga om brottsbalken2 dels att 36 kap. brotts­bal­ken ska upp­höra att gälla, dels att det i brotts­bal­ken ska infö­ras ett nytt kapi­tel, 36 kap., av föl­jande lydelse. 36 kap. om för­ver­kande av egen­dom och om före­tags­bot kapit­lets inne­håll och tillämp­nings­om­råde 1 § i 3–22 §§ finns bestäm­mel­ser om för­ver­kande av egen­dom. i 23–27 §§ finns bestäm­mel­ser om före­tags­bot. i 28–31 §§ finns gemen­samma bestäm-​​ mel­ser om för­ver­kande och före­tags­bot. 2 § om en annan för­fatt­ning inne­hål­ler någon bestäm­melse som avvi­ker från 3–22 och 28–31 §§, ska den bestäm­mel­sen tilläm­pas. för­ver­kande av egen­dom för­ver­kande av brotts­vins­ter och kost­nads­er­sätt­ning 3 § vins­ter från ett brott ska för­ver­kas (för­ver­kande av brotts­vins­ter). det­samma gäl­ler egen­dom som någon har tagit emot som ersätt­ning för kost­na­der i sam­band med ett brott, om mot­ta­gan­det utgör brott (för­ver­kande av kost­nads­er­sätt­ning). i stäl­let för egen­dom som utgör kost­nads­er­sätt­ning får dess värde för­ver­kas. 1 prop. 2023/24:144, bet. 2024/25:juu3, rskr. 2024/25:9. 2 senaste lydelse av 36 kap. 1 § 2008:370 36 kap. 10 a § 2006:283 36 kap. 1 a § 2008:370 36 kap. 11 § 1986:118 36 kap. 1 b § 2016:486 36 kap. 12 § 1986:118 36 kap. 1 c § 2008:370 36 kap. 13 § 1991:1138 36 kap. 2 § 2005:283 36 kap. 14 § 2016:486 36 kap. 3 § 1989:136 36 kap. 15 § 1986:118 36 kap. 4 § 1986:1007 36 kap. 16 § 1986:1007 36 kap. 5 § 2016:486 36 kap. 17 § 2005:283 36 kap. 5 a § 2008:370 rubri­ken till 36 kap. 1986:118 36 kap. 5 b § 2008:370 rubri­ken när­mast före 36 kap. 1 § 2008:370 36 kap. 6 § 1986:118 rubri­ken när­mast före 36 kap. 2 § 2008:370 36 kap. 7 § 2019:829 rubri­ken när­mast före 36 kap. 5 § 2008:370 36 kap. 8 § 2019:829 rubri­ken när­mast före 36 kap. 7 § 1986:118 36 kap. 9 § 2019:839 rubri­ken när­mast före 36 kap. 11 § 1986:118. 1 36 kap. 10 § 2019:829 den 10 okto­ber 2024 4 § en brotts­vinst får för­ver­kas från den som har gjort vinst till följd av sfs 2024:783 brot­tet. en brotts­vinst får även för­ver­kas från den som senare har för­vär­vat egen­do­men. om för­vär­va­ren har beta­lat skä­lig ersätt­ning för egen­do­men får för­ver­kande ske endast om för­vär­va­ren insåg eller borde ha insett egen- domens sam­band med brott. kost­nads­er­sätt­ning får för­ver­kas från den som har tagit emot eller från den som senare har fått ersätt­ningen. om en brotts­vinst har gjorts av flera gemen­samt, ska för­ver­kande bestäm-​​ mas för varje per­son för sig, om det inte finns sär­skilda skäl att besluta om soli­da­riskt ansvar för en sam­lad brotts­vinst. för­ver­kande av oför­kla­rade till­gångar 5 § om det är klart mera san­no­likt att egen­dom här­rör från brotts­lig verk­sam­het än att så inte är fal­let, ska egen­do­men för­ver­kas (själv­stän­digt för­ver­kande). i stäl­let för egen­do­men får dess värde för­ver­kas. om egen­do­men har över­lå­tits och för­vär­va­ren har beta­lat skä­lig ersätt­ning för egen­do­men får för­ver­kande ske från för­vär­va­ren endast om denne insåg eller borde ha insett egen­do­mens sam­band med brotts­lig verk­sam­het. 6 § om det är över­vä­gande san­no­likt att egen­dom här­rör från brotts­lig verk­sam­het, ska egen­do­men för­ver­kas, om någon döms för ett brott för vil­ket det är före­skri­vet fäng­else i fyra år eller mer och brot­tet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst (utvid­gat för­ver­kande). i stäl­let för egen­do­men får dess värde för­ver­kas. om brot­tet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, gäl­ler första styc­ket också om någon döms för 1. data­in­trång enligt 4 kap. 9 c § första styc­ket, utnytt­jande av barn för sex­u­ell pose­ring enligt 6 kap. 8 § första eller andra styc­ket, tagande av muta enligt 10 kap. 5 a §, givande av muta enligt 10 kap. 5 b § eller barnporno-​​ gra­fibrott enligt 16 kap. 10 a § första styc­ket 1–4, 2. nar­ko­ti­kabrott enligt 1 § nar­ko­ti­ka­straff­la­gen (1968:64) eller olov­lig befatt­ning med nar­ko­tikapre­kur­so­rer enligt 3 b § första styc­ket samma lag, 3. dop­nings­brott enligt 3 § första styc­ket lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del, 4. nar­ko­ti­ka­smugg­ling enligt 6 § första styc­ket lagen (2000:1225) om straff för smugg­ling, 5. män­ni­sko­smugg­ling enligt 20 kap. 8 § första styc­ket utlän­nings­la­gen (2005:716) eller orga­ni­se­rande av män­ni­sko­smugg­ling enligt 20 kap. 9 § första styc­ket samma lag, eller 6. något annat brott för vil­ket det är före­skri­vet fäng­else i två år eller mer och som har utgjort led i en brotts­lig­het som utö­vats i orga­ni­se­rad form. det som sägs om för­ver­kande i första och andra styc­kena gäl­ler också om någon döms för för­sök, för­be­re­delse eller stämp­ling till ett brott som avses där. 7 § utvid­gat för­ver­kande får ske från den som döms för det förverkande-​​ utlö­sande brot­tet eller från den som har för­vär­vat egen­do­men. om egen- domen har över­lå­tits och för­vär­va­ren har beta­lat skä­lig ersätt­ning för egen- domen får för­ver­kande ske från för­vär­va­ren endast om denne insåg eller borde ha insett egen­do­mens sam­band med brotts­lig verk­sam­het. 2 full­gö­relse av en betal­nings­skyl­dig­het om för­ver­kande av brotts­vins­ter, sfs 2024:783 kost­nads­er­sätt­ning eller oför­kla­rade till­gångar 8 § vid för­ver­kande av brotts­vins­ter, kost­nads­er­sätt­ning eller oför­kla­rade till­gångar som inne­fat­tar betal­nings­skyl­dig­het får annan egen­dom för­ver­kas, under för­ut­sätt­ning att egen­do­men skulle kunna utmä­tas utan att det stri­der mot 5 kap. utsök­nings­bal­ken. för­ver­kande av hjälp­me­del och egen­dom som har varit före­mål för brott 9 § egen­dom som har använts som hjälp­me­del vid brott får för­ver­kas (hjälp­me­dels­för­ver­kande), om det behövs för att före­bygga brott eller om det annars finns sär­skilda skäl. det­samma gäl­ler egen­dom som har varit avsedd att använ­das som hjälp­me­del vid brott, om brot­tet har full­bor­dats eller om gär­ningen har utgjort ett straff­bart för­sök eller en straff­bar för- bere­delse eller stämp­ling. i stäl­let för egen­do­men får dess värde för­ver­kas. 10 § egen­dom 1. som har fram­ställts genom brott, 2. vars använ­dande utgör brott, 3. som någon har tagit befatt­ning med på ett sätt som utgör brott, eller 4. som på annat lik­nande sätt har varit före­mål för brott ska för­ver­kas (för­ver­kande av brotts­före­mål). i stäl­let för egen­do­men får dess värde för­ver­kas. 11 § hjälp­me­dels­för­ver­kande och för­ver­kande av brotts­före­mål får ske från gär­nings­man­nen, någon annan som har med­ver­kat till brot­tet eller den i vars ställe någon av dessa har varit. hjälp­me­del och brotts­före­mål får även för­ver­kas från den som senare har för­vär­vat egen­do­men. om för­vär­va­ren har beta­lat skä­lig ersätt­ning för egen­do­men får för­ver­kande dock ske endast om denne insåg eller borde ha insett egen­do­mens sam­band med brott. för­ver­kande av sär­skilda brotts­verk­tyg 12 § för­ver­kande får ske av 1. ett före­mål som är ägnat att använ­das som vapen vid brott mot liv eller hälsa, om det har påträf­fats under omstän­dig­he­ter som gav anled­ning att befara att det skulle komma till sådan använd­ning, 2. ett före­mål som är ägnat att använ­das som hjälp­me­del vid brott som inne­fat­tar skada på egen­dom, om det har påträf­fats under omstän­dig­he­ter som gav uppen­bar anled­ning att befara att det skulle komma till sådan använd­ning, och 3. andra före­mål, om det med beak­tande av före­må­lets beskaf­fen­het och omstän­dig­he­terna i övrigt finns sär­skild anled­ning att befara att det kan komma till använd­ning i sam­band med ett brott. från vem för­ver­kande får ske 13 § egen­dom får för­ver­kas endast från den som egen­do­men till­hör eller som enligt 14 eller 15 § ska anses vara egen­do­mens ägare. detta hind­rar dock inte att pen­ning­me­del för­ver­kas hos den som inne­har med­len. 14 § vid tillämp­ningen av 13 § ska den som har lös egen­dom i sin besitt-​​ ning anses vara ägare till egen­do­men, om det inte fram­går att den till­hör någon annan. 3 i fråga om ett regi­stre­rat skepp eller ett regi­stre­rat luft­far­tyg gäl­ler dock sfs 2024:783 att egen­do­men ska anses till­höra den som är inskri­ven som ägare, om det inte fram­går att den till­hör någon annan. 15 § om någon är gift och var­ak­tigt sam­man­bor med sin make och de har lös egen­dom i sin gemen­samma besitt­ning, ska vid tillämp­ningen av 13 § per­so­nen anses som ägare till egen­do­men, om det inte görs san­no­likt att de är samä­gare till egen­do­men enligt lagen (1904:48 s. 1) om samä­gan­de­rätt och det inte hel­ler fram­går att egen­do­men till­hör den andre eller någon annan. det­samma gäl­ler när någon var­ak­tigt sam­man­bor med någon annan under äkten­skaps­lik­nande för­hål­lan­den. om någon, i ett annat fall än vad som avses i första styc­ket, har lös egen- dom i gemen­sam besitt­ning med någon annan får egen­do­men eller en andel i den för­ver­kas endast om det fram­går att egen­do­men eller ande­len till­hör per­so­nen. första och andra styc­kena gäl­ler inte i fråga om ett regi­stre­rat skepp eller ett regi­stre­rat luft­far­tyg. 16 § i 5 kap. lagen (2024:782) om för­fa­ran­det vid för­ver­kande av egen- dom och åläg­gande av före­tags­bot finns bestäm­mel­ser om tredje mans del- tagande i en rät­te­gång om för­ver­kande. sär­skild rätt till för­ver­kad egen­dom och för­ver­kande av utmätt egen­dom 17 § sär­skild rätt till för­ver­kad egen­dom består, om inte även den sär- skilda rät­ten för­ver­kas. för­ver­kas egen­dom som någon har fått rätt till genom utmät­ning upp­hör rät­ten, om det inte av sär­skild anled­ning för­ord­nas att rät­ten ska bestå. skä­lig­hets­upp­skatt­ning av brotts­vins­tens stor­lek eller egen­do­mens värde 18 § om bevis­ning om brotts­vins­tens stor­lek eller egen­do­mens värde inte alls eller endast med svå­rig­het kan föras, får rät­ten upp­skatta vins­ten eller vär­det till ett skä­ligt belopp. begräns­ningar av möj­lig­he­terna till för­ver­kande 19 § i stäl­let för att besluta om för­ver­kande får rät­ten besluta om åtgärd som kan för­hindra att egen­do­men miss­bru­kas. om rät­ten beslu­tar om en sådan åtgärd ska den även ange inom vil­ken tid som åtgär­den ska genom­fö­ras. rät­ten får besluta att egen­do­men ska vara kvar i beslag under viss tid. 20 § för­ver­kande ska inte ske om det är uppen­bart oskä­ligt. kon­kur­rens mel­lan för­ver­kande och anspråk på egen­dom 21 § om egen­dom som sva­rar mot ett anspråk har för­ver­kats ska sta­ten i den för­plik­ta­des ställe ersätta den berät­ti­gade intill vär­det av det som sta­ten får in till följd av för­ver­kan­de­be­slu­tet. vid verk­stäl­lig­het av ett beslut om för­ver­kande som sva­rar mot ett anspråk har den från vil­ken för­ver­kan­det skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berät­ti­gade med anled­ning av det ansprå­ket. 22 § om rät­ten beslu­tar om för­ver­kande av pen­ning­me­del och målsägan-​​ den i samma rät­te­gång har fram­ställt ett anspråk på pen­ning­me­del som 4 sva­rar mot det som för­ver­kas, ska rät­ten, om ansprå­ket bifalls, fast­ställa att sfs 2024:783 mål­sä­gan­den har rätt till betal­ning ur det som sta­ten får in till följd av för­ver­kan­de­be­slu­tet. före­tags­bot 23 § ett före­tag ska åläg­gas före­tags­bot för brott, om det för brot­tet är före- skri­vet sträng­are straff än pen­ning­bö­ter och brot­tet har begåtts i utöv­ningen av 1. närings­verk­sam­het, 2. sådan offent­lig verk­sam­het som kan jäm­stäl­las med näringsverksam-​​ het, eller 3. annan verk­sam­het som ett före­tag bedri­ver, om brot­tet har varit ägnat att leda till en eko­no­misk för­del för före­ta­get. för att före­ta­get ska åläg­gas före­tags­bot krävs också att 1. före­ta­get inte har gjort vad som skä­li­gen kun­nat krä­vas för att före- bygga brot­tet, eller 2. brot­tet har begåtts av a) en per­son med ledande ställ­ning i före­ta­get, grun­dad på befo­gen­het att före­träda före­ta­get eller att fatta beslut på dess väg­nar, eller b) en per­son som annars haft ett sär­skilt ansvar för till­syn eller kon­troll i verk­sam­he­ten. med före­tag avses enskilda näringsid­kare och juri­diska per­so­ner. första styc­ket gäl­ler inte om brot­tet varit rik­tat mot före­ta­get. 24 § när ett före­tag åläggs före­tags­bot för flera brott, ska rät­ten bestämma en gemen­sam före­tags­bot för den sam­lade brotts­lig­he­ten. vid fast­stäl­lan­det av före­tags­bo­tens stor­lek ska det först bestäm­mas ett sank­tions­värde om lägst fem tusen kro­nor och högst tio mil­jo­ner kro­nor. sank­tions­vär­det ska bestäm­mas med utgångs­punkt i straff­vär­det för den sam­lade brotts­lig­he­ten. sär­skild hän­syn ska tas till den skada eller fara som brotts­lig­he­ten inne­bu­rit samt till brotts­lig­he­tens för­hål­lande till verksam-​​ heten. det ska också tas skä­lig hän­syn till om före­ta­get tidi­gare har ålagts att betala före­tags­bot. om inte annat föl­jer av 25 eller 26 §, ska före­tags­bo­ten fast­stäl­las till ett belopp som mot­sva­rar sank­tions­vär­det. 25 § om sank­tions­vär­det upp­går till minst 500 000 kro­nor, ska företags-​​ boten för ett större före­tag sät­tas högre än vad som föl­jer av 24 § (för­höjd före­tags­bot). den för­höjda före­tags­bo­ten ska fast­stäl­las till ett belopp som är befo­gat med hän­syn till före­ta­gets finan­si­ella ställ­ning. en för­höjd före- tags­bot får dock högst bestäm­mas till ett belopp som mot­sva­rar fem­tio gånger sank­tions­vär­det. med större före­tag avses enskilda näringsid­kare och juri­diska per­so­ner som mot­sva­rar de kri­te­rier som anges i 1 kap. 3 § första styc­ket 4 års­re­do­vis­nings­la­gen (1995:1554). bestäm­mel­serna i denna para­graf gäl­ler inte sta­ten, kom­mu­ner eller regi­o­ner. 26 § en före­tags­bot får sät­tas lägre än vad som borde ha skett med tillämp-​​ ning av 24 och 25 §§, om 1. brot­tet med­för annan betal­nings­skyl­dig­het eller sär­skild rätts­ver­kan för före­ta­get och den sam­lade reak­tio­nen på brotts­lig­he­ten skulle bli opro- por­tio­ner­ligt sträng, 5 2. före­ta­gets ägare eller inne­ha­vare döms till påföljd för brot­tet och den sfs 2024:783 sam­lade reak­tio­nen på brotts­lig­he­ten skulle bli opro­por­tio­ner­ligt sträng för honom eller henne, 3. före­ta­get efter för­måga har för­sökt före­bygga, avhjälpa eller begränsa de skad­liga verk­ning­arna av brot­tet, 4. före­ta­get fri­vil­ligt har angett brot­tet, eller 5. det annars finns sär­skilda skäl för jämk­ning. om det är sär­skilt påkal­lat med hän­syn till något för­hål­lande som avses i första styc­ket får före­tags­bo­ten efter­ges. 27 § om ett brott som kan för­an­leda talan om före­tags­bot 1. har begåtts av oakt­sam­het, och 2. inte kan antas för­an­leda annan påföljd än böter får brot­tet åta­las av åkla­gare endast om åtal är påkal­lat från all­män syn­punkt. gemen­samma bestäm­mel­ser 28 § det som har för­ver­kats samt ålagd före­tags­bot till­fal­ler sta­ten. 29 § en fråga om för­ver­kande eller om före­tags­bot prö­vas efter talan av åkla­gare om inte annat föl­jer av 3 kap. lagen (2024:782) om för­fa­ran­det vid för­ver­kande av egen­dom och åläg­gande av före­tags­bot. 30 § om det på grund av att den som har begått brot­tet har avli­dit eller att åtals­pre­skrip­tion har inträtt inte längre är möj­ligt att döma till ansvar för ett brott, får på grund av brot­tet 1. egen­dom som utgör brotts­vinst, hjälp­me­del eller brotts­före­mål för- ver­kas endast om stäm­ning i ett mål om detta har del­getts inom fem år från det att brot­tet begicks eller inom ett år från döds­fal­let eller den tid­punkt vid vil­ken pre­skrip­tion inträdde, 2. åtgärd som kan för­hindra miss­bruk före­skri­vas endast om stäm­ning i ett mål om detta har del­getts inom fem år från det att brot­tet begicks, eller 3. före­tags­bot åläg­gas endast om stäm­ning i ett mål om detta har del­getts inom fem år från det att brot­tet begicks. en talan enligt första styc­ket får väc­kas av åkla­gare endast om det är påkal­lat från all­män syn­punkt. det som sägs i 35 kap. 3 § om ver­kan av att en häk­tad per­son fri­ges eller att ett mål avskrivs eller avvi­sas ska tilläm­pas även i fall som avses i första styc­ket. 31 § beslut om för­ver­kande, om åtgärd som kan för­hindra miss­bruk eller om före­tags­bot för­fal­ler, om beslu­tet inte har verk­ställts inom tio år från att det fick laga kraft. 1. denna lag trä­der i kraft den 8 novem­ber 2024. 2. bestäm­mel­serna i 5 och 12 §§ tilläm­pas endast i för­hål­lande till egen­dom som till­hör eller ska anses ägas av för­ver­kan­de­sva­ran­den efter ikraft­trä­dan­det. på rege­ring­ens väg­nar gun­nar ström­mer walo von grey­erz (justi­tie­de­par­te­men­tet) 6