SFS 1994:458 Lag om änd­ring i brotts­bal­ken

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

sfs 1994:458 utkom från tryc­ket den 7 juni 1994 lag om änd­ring i brotts­bal­ken; utfär­dad den 26 maj 1994. enligt riks­da­gens beslut1 före­skrivs i fråga om brotts­bal­ken dels att nuva­rande 24 kap. 5 § skall beteck­nas 24 kap. 6 § och nuva­rande 24 kap. 6 § skall beteck­nas 24 kap. 8 §, dels att de nya 24 kap. 6 och 8 §§ skall ha föl­jande lydelse, dels att rubri­ken till 24 kap. skall ha föl­jande lydelse, 818 1 prop. 1993/94: 130, bet. 1993/94: juu27, rskr. 1993/94:321. dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 23 kap. 4 §, 24 kap. 1 -4 §§ och 29 kap. 3 § skall ha föl­jande lydelse, dels att det i bal­ken skall infö­ras tre nya para­gra­fer, 24 kap. 5, 7 och 9 §§, av föl­jande lydelse. sfs 1994:458 1 kap. 1 § brott är en gär­ning som är beskri­ven i denna balk eller i annan lag eller för­fatt­ning och för vil­ken straff som sägs nedan är före­skri­vet. 2 § en gär­ning skall, om inte annat är sär­skilt före­skri­vet, anses som brott endast då den begås upp­såt­li­gen. har gär­ningen begåtts under själv­för­vål­lat rus eller var gär­nings­man­nen på annat vis genom eget vål­lande till­fäl­ligt från sina sin­nens bruk, skall detta inte för­an­leda att gär­ningen inte anses som brott. 23 kap. 4 § ansvar som i denna balk är före­skri­vet för viss gär­ning skall ådö­mas inte bara den som utfört gär­ningen utan även annan som främ­jat denna med råd eller dåd. det­samma skall gälla beträf­fande i annan lag eller för­fatt­ning straff­be­lagd gär­ning, för vil­ken fäng­else är före­skri­vet. den som inte är att anse som gär­nings­man döms, om han har för­mått annan till utfö­ran­det, för anstif­tan av brot­tet och annars för med­hjälp till det. varje med­ver­kande bedöms efter det upp­såt eller den oakt­sam­het som lig­ger honom till last. ansvar som är före­skri­vet för gär­ning av sysslo­man, gäl­de­när eller annan i sär­skild ställ­ning skall ådö­mas även den som till­sam­mans med honom med­ver­kat till gär­ningen. vad som sägs i denna para­graf skall inte gälla, om något annat föl­jer av vad för sär­skilda fall är före­skri­vet. 24 kap. om all­männa grun­der för ansvars­fri­het 1 § en gär­ning som någon begår i nöd­värn utgör brott endast om den med hän­syn till angrep­pets beskaf­fen­het, det angrip­nas bety­delse och omstän­dig­he­terna i övrigt är uppen­bart oför­svar­lig. rätt till nöd­värn före­lig­ger mot 1. ett påbör­jat eller över­häng­ande brotts­ligt angrepp på per­son eller egen­dom, 2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hind­rar att egen­dom åter­tas på bar gär­ning, 3. den som olov­li­gen trängt in i eller för­sö­ker tränga in i rum, hus, gård eller far­tyg, eller 4. den som väg­rar att lämna en bostad efter till­sä­gelse. 819 sfs 1994:458 2 §2 rym­mer den som är inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt eller som är häk­tad, anhål­len eller annars berö­vad fri­he­ten eller sät­ter han sig med våld eller hot om våld till mot­värn eller gör han på annat sätt mot­stånd mot någon under vars upp­sikt han står, då denne skall hålla honom till ord­ningen, får det våld bru­kas som med hän­syn till omstän­dig­he­terna är för­svar­ligt för att rym­ningen skall hind­ras eller ord­ningen upp­rätt­hål­las. det­samma skall gälla, om någon annan än som nu har nämnts gör mot­stånd i ett sådant fall. om rätt för polis­män och viss annan per­so­nal att bruka våld finns i övrigt före­skrif­ter i polisla­gen (1984:387). 3 §3 vid myteri eller under strid eller vid annat till­fälle, då brott mot lyd­na­den med­för sär­skild fara, får mili­tär för­man mot under­ly­dande som inte lyder bruka det våld som är nöd­vän­digt för att lyd­na­den skall kunna upp­rätt­hål­las. 4 § en gär­ning som någon, i annat fall än kapi­tel, begår i nöd utgör brott endast om beskaf­fen­het, den skada som åsam­kas annan rigt är oför­svar­lig. nöd före­lig­ger när fara hotar liv, hälsa, vik­tigt av rätts­ord­ningen skyd­dat intresse. som nämnts tidi­gare i detta den med hän­syn till farans och omstän­dig­he­terna i övegen­dom eller något annat 5 § om någon enligt 1— 4 §§ detta kapi­tel eller enligt 10 § polisla­gen (1984:387) har rätt att begå en annars straff­be­lagd hand­ling, har var och en som hjäl­per honom samma rätt. 6 § om någon i fall där 1— 5 §§ detta kapi­tel eller 10 § polisla­gen (1984:387) är tillämp­lig har gjort mer än vad som är med­gi­vet, skall han ändå vara fri från ansvar, om omstän­dig­he­terna var sådana att han svår­li­gen kunde besinna sig. 7 § en gär­ning som någon begår med sam­tycke från den mot vil­ken den rik­tas utgör brott endast om gär­ningen, med hän­syn till den skada, kränk­ning eller fara som den med­för, dess syfte och övriga omstän­dig­he­ter, är oför­svar­lig. 8 § en gär­ning som någon begår på order av den under vars lyd­nad han står skall inte med­föra ansvar för honom, om han med hän­syn till lyd­nads­för­hål­lan­dets art, gär­ning­ens beskaf­fen­het och omstän­dig­he­terna i övrigt har att lyda ordern. 9 § en gär­ning som någon begår i vill­fa­relse rörande dess tillåt­lig­het (straff­rätts­vill­fa­relse) skall inte med­föra ansvar för honom om vill­fa­rel­sen på grund av att fel före­kom­mit vid kun­gö­ran­det av den straff­rätts­liga bestäm­mel­sen eller av annan orsak var uppen­bart ursäkt­lig. 2 820 3 senaste lydelse 1984:389. senaste lydelse 1984:389. 29 kap. 3 § såsom förmild­rande omstän­dig­he­ter vid bedöm­ningen av straff­vär­det skall, vid sidan av vad som är före­skri­vet för vissa fall, sär­skilt beak­tas 1. om brot­tet för­an­letts av någon annans grovt krän­kande bete­ende, 2. om den till­ta­lade till följd av psy­kisk stör­ning eller sin­nes­rö­relse eller av någon annan orsak haft starkt ned­satt för­måga att kon­trol­lera sitt hand­lande, 3. om den till­ta­la­des hand­lande stått i sam­band med hans uppen­bart bris­tande utveck­ling, erfa­ren­het eller omdö­mes­för­måga, 4. om brot­tet för­an­letts av stark mänsk­lig med­känsla eller 5. om gär­ningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap. om det är påkal­lat med hän­syn till brot­tets straff­värde, får dömas till lind­ri­gare straff än som är före­skri­vet för brot­tet. 1. denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994. 2. före den 1 juli 1999 skall, såvitt avser straff­be­stäm­melse i annan lag eller för­fatt­ning än brotts­bal­ken, 1 kap. 2 § första styc­ket i dess nya lydelse tilläm­pas endast på straff­be­stäm­melse som trätt i kraft efter utgången av juni månad 1994 eller som änd­rats i något avse­ende efter denna tid­punkt. på rege­ring­ens väg­nar gun hellsvik fred­rik wer­säll (justi­tie­de­par­te­men­tet) 4 sfs 1994:458 4 senaste lydelse 1991:1138. 821