SFS 1957:668

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

att­nings­sam­ling 1957 • nr 668 utkom från tryc­ket den 20 dec. 1957 nr 668 lag om utlän­mi­iig för brott; given stock­holms slott den 6 decem­ber 1957. . vi gustaf adolf, med guds nåde, sve­ri­ges, götes och .v e n d e s konung, göra v e t e r 1 i g t: att vi, med riks­da­gen^, fun­nit gott för­ordna som föl­jer. vill­kor för utlänmmg 1 §. den som i främ­mande stat är miss­tänkt, till­ta­lad eller dömd för där straff belagd gär­ning och uppe­hål­ler sig här i riket må efter beslut av konungen utläm­nas till den sta­ten enligt vad i denna lag sägs. 2 §. svensk med­bor­gare må ej utläm­nas. 3 §. utläm­ning må bevil­jas alle­nast för gär­ning, som helt eller del­vis för­ö­vats utom riket eller ombord på utländskt far­tyg eller luft­far­tyg, eller för med ver­kan där­till. 4 §. ej må någon utläm­nas, med mindre den gär­ning för vil­ken utläm­ning begä­res mot­sva­rar brott, varå straf­far­bete kan följa enligt svensk lag. har per­so­nen i den främ­mande sta­ten dömts för gär­ningen, må han utläm­nas alle­nast om påfölj­den utgör minst fri­hets­straff i fyra måna­der eller annat omhän­der­ta­gande på anstalt under mot­sva­rande tid. 5 §. för gär­ning, varom för­mä­les i sådan bestäm­melse i 26 eller 27 kap. straff lagen som avser brott av krigs­man, må utläm­ning ej med­gi­vas. vad nu sagts utgör ej bin­der att, om gär­ningen inne­fat­tar jäm­väl brott lör vil­ket utläm­ning eljest må ske, utlämna per­so­nen för det brot­tet. 6 §. utläm­ning må ej bevil­jas för poli­tiskt brott. inne­fat­tar gär­ningen tillika brott av icke poli­tisk beskaf­fen­het, må ut läm­ning bevil­jas för det brot­tet, såframt gär­ningen i det sär­skilda fal­let prö­vas över­vä­gande äga karak­tä­ren av ett icke poli­tiskt brott. » prop. 1957: 156; l'u 37; rskr 377. 429^— ens/c or att­nings­sam­ling 1957, nr 668 v-','" ^ ¬ 1702 1957 . • ^ 7. ,§.. ej må den utläm­nas, som på ^grunh^ av sin här­stam­ning, till­hö­rig­het till viss sani­hälls­grupp, reli­giösa ellef poli­tiska upp­fatt­ning eller eljest på grund ^.y pp^^l^ska f örhå lan­den löper risk att i den främ­mande sta­ten utsät­tas fpr för­föl­jelse, som rik­tar sig mot hans liv eller fri­het eller eljest är av svår beskaf­fen­het, eller ock där icke åtnju­ter trygg­het mot att bliva sänd till stat, i vil­ken han löper sådan risk. 8 §. utläm­ning må ej be^dljas, om den i sär­skilt fall på grund av den avsedda per­so­nens ung­dom, häl­so­till­stånd eller per­son­liga för­hål­lan­den i övrigt, med beak­tande jäm­väl av gär­ning­ens beskaf­fen­het och den främ­mande sta­tens intresse, fin­nes uppen­bart ofören­lig med huma­ni­te­tens krav. 9 §. har den som begä­res utläm­nad dömts för gär­ningen i den främ­mande sta­ten, må utläm­ning ej bevil­jas, med mindre domen stöd­jes av utred­ningen och ej hel­ler eljest för­an­le­der all­var­lig erin­ran. om dom angå­ende gär­ningen ej med­de­lats i den främ­mande sta­ten, skall fram­ställ­ningen om utläm­ning grun­das på beslut om häkt­ning, som med delats av behö­rig myn­dig­het i den främ­mande sta­ten. fram­ställ­ningen må ej bifal­las, med mindre san­no­lika skäl äro, att per­so­nen begått gär­ningen. genom över­ens­kom­melse med främ­mande stat må bestäm­mas, att i för hål­lande till den sta­ten fäl­lande dom eller sådant beslut om häkt­ning som med­de­lats av dom­stol eller domare skall god­ta­gas, om det ej i sär­skilt fall fram­går, att dom­slu­tet eller häkt­nings­be­slu­tet är uppen­bart orik­tigt. 10 §. är den per­son som avses med fram­ställ­ningen här i riket åta­lad för det upp­givna brot­tet, eller har här i riket med­de­lats dom eller beslut om efter gift av åtal beträf­fande samma brott, må utläm­ning för det brot­tet ej äga rum. ej hel­ler må utläm­ning bevil­jas, om straff för brot­tet skulle vara för­fal let enligt svensk lag. 11 §. den som här i riket är åta­lad för annat brott, varå kan följa fri­hets straff, eller som enligt dom mot honom skall undergå sådant straff eller eljest omhän­der­ta­gas på anstalt, må ej utläm­nas så länge hind­ret består. samma lag vare, om för­un­der­sök­ning inletts för brott som nyss nämnts. utan hin­der av vad i första styc­ket sägs må utläm­ning äga rum för rätte gång om den gär­ning som avses med den främ­mande sta­tens begä­ran, på vill­kor att den utläm­nade senare över­läm­nas till svensk myn­dig­het enligt vad konungen bestäm­mer. 12 §. vid bevil­jande av utläm­ning skola i tillämp­liga delar upp­stäl­las föl­jande vill­kor: 1. den som utläm­nas må icke, utan sär­skilt med­gi­vande enligt 24 §, i den främ­mande sta­ten åta­las eller straf­fas för annat brott som begåtts före ut- läm­ningen eller, utom i fall som avses i 13 § andra styc­ket, utläm­nas till annan stat, med mindre han under­lå­tit att, oak­tat hin­der ej mött, lämna lan­det inom fyr­tio­fem dagar efter rät­te­gång och under­gå­ende av straff eller annan påföljd som må hava ådömts honom för brott, var­för utläm­ning ägt rum, eller åter­vänt dit sedan han läm­nat lan­det. 2. den som utläm­nas må icke under den tid av fyr­tio­fem dagar som under 1 sägs på något sätt hind­ras att lämna lan­det, såframt han icke gör sig skyl dig till nytt brott. ¬ ~ - - v nr 668 1703 5 3 . den- som utläm­nas må icke för brot­tet åta­las vid dom­stol, som endast >tör' till­fäl­let eller för sär­skilda undan­tags­för­hål­lan­den erhål­lit befo­gen­het , att pi'ova mål av sådan beskaf­fen­het. konungen äger dock med­giva undan-​​ ; tag från vad nu sagts, om det fin­nes för­en­ligt med rätts­sä­ker­he­ten. 4. den som utläm­nas må ej för brot­tet straf­fas med döden. i fall som avses i 5 eller 6 § skall sär­skilt angi­vas, att den som utläm­nas icke må straf­fas enligt bestäm­melse som avser brott av krigs­man eller såsom '• för poli­tiskt brott. i övrigt upp­stäl­ler konungen de vill­kor som prö­vas erfor­der­liga. 13 §. om två eller flera sta­ter begära utläm­ning av samma per­son, skall, med änsyn till beskaf­fen­he­ten av brot­tet eller brot­ten, tiden och plat­sen där­för, fram­ställ­ning­ar­nas tids­följd, hans natio­na­li­tet och hem­vist samt övriga om stän­dig­he­ter, prö­vas till vil­ken stat utläm­ning bör ske. när fram­ställ­ning­arna avse olika brott, må före­skri­vas, att den som ut läm­nas till en stat skall från den sta­ten vidare utläm­nas till annan stat på vill­kor som bestämts enligt 12 §. i i för­fa­ran­det 14 §. fram­ställ­ning om utläm­ning skall göras på diplo­ma­tisk väg. vid fram­ställ­ningen skall fogas avskrift av häkt­nings­be­slut eller dom som åbe­ro­pas och, om det ej fram­går av heslu­tet eller domen, upp­gift om perso nens natio­na­li­tet och hem­vist, brot­tets beskaf­fen­het, tid och plats för detta samt i den främ­mande sta­ten tillämp­liga straff­be­stäm­mel­ser. sig­na­le­ment skall om möj­ligt före­tes. 15 §. fram­går av inkomna hand­lingar, att fram­ställ­ningen icke lag­li­gen kan bifal­las, eller fin­ner konungen eljest anled­ning före­ligga att icke vill­fara fram­ställ­ningen, skall den ome­del­bart avslås. §. där­est fram­ställ­ningen icke ome­del­bart avslås, över­läm­nas ären­det till riks­å­kla­garäm­be­tet, som verk­stäl­ler erfor­der­lig utred­ning enligt vad om för­un­der­sök­ning i brott­mål är stad­gat. om tvångs­me­del skall gälla vad som i all­män­het är före­skri­vet för brott mål. beslut av rät­ten gäl­ler tills vidare intill dess högsta dom­sto­len prö­vat ären­det enligt vad nedan sägs och, om utläm­ning enligt dess beslut kan lag ligen bevil­jas. konungen avgjort ären­det. talan mot rät­tens beslut föres ge nom besvär till högsta dom­sto­len utan inskränk­ning till viss tid. den som häk­tats äger påfordra, att ny för­hand­ling skall äga rum inom tre vec­kor från det beslut senast med­de­lats. 17 §. sedan utred­ningen avslu­tats, över­läm­nar riks­å­kla­garäm­be­tet ären­det jäm te eget ytt­rande till högsta dom­sto­len. 18 §. högsta dom­sto­len prö­var, huruvida utläm­ning kan lag­li­gen bevil­jas enligt vad i 1—10 §§ sägs. om det fin­nes erfor­der­ligt, skall för­hand­ling hål­las. för­hand­ling må ej väg­ras, med mindre tidi­gare för­hand­ling måste anses till­fyl­lest eller saken lin­nes uppen­bar. ¬ 1704 1957 . r 668 oak­tat ären­det anmälts hos högsta dom­sto­len, skall fråga om tvångs­me­del prö­vas av under­rätt, om ej högsta dom­sto­len för­ord­nar annat. i övrigt gäl­ler j3 om ären­dets hand­lägg­ning vad om brott­mål i all­män­het är stad­gat. ersätt ning åt offent­lig för­sva­rare, vittne eller annan som hörts i ären­det skall '0 stanna å stats­ver­ket, om ej sär­skilda skäl äro, att den skall åter­gäl­das av 0 den som begä­res utläm­nad. 19 §. för­hand­ling skall, för­u­tom i fall varom eljest är stad­gat, hål­las inom stängda dör­rar, om det begä­res av den om vars utläm­nande är fråga eller i det eljest fin­nes påkal­lat av hän­syn till främ­mande stat. 20 §. sedan högsta dom­sto­lens beslut med­de­lats, anmä­les ären­det i stats­rå­det. om högsta dom­sto­len fun­nit hin­der mot utläm­ning möta enligt 1—10 §§, må fram­ställ­ningen icke bifal­las. genom över­ens­kom­melse med främ­mande stat må dock bestäm­mas att, om hin­der ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frå­gan skall kunna hän­skju­tas till inter­na­tio­nell skil­je­dom. där­est utläm­ning bevil­jas, skall utsät­tas tid, inom vil­ken den främ­mande sta­ten skall hämta den som utläm­nas. tiden må icke utan syn­ner­liga skäl över­stiga en månad från det nämnda stat erhål­lit del av beslu­tet. konungen äger för­ordna, att den, som enligt beslut skall utläm­nas, i av- bidan på verk­stäl­lig­he­ten skall tagas i för­var eller stäl­las under upp­sikt. v a' 21 §. r vid be^dljande av utläm­ning må konungen för­ordna, att före­mål som ta gits i beslag skall över­läm­nas till den främ­mande sta­ten; och må där­vid stad­gas de för­be­håll som av hän­syn till enskild rätt eller ur all­män syn­punkt fin­nas påkal­lade. 22 §. konungen äger, om skäl äro där­till, tiller­känna offent­lig för­sva­rare er- sätt­ning av all­männa medel för arbete som han utfört efter det ären­det prö- ijti vades av högsta dom­sto­len. övriga bestäm­mel­ser 23 §. den som i främ­mande stat är efter­lyst för brott, vil­ket enligt denna lag kan för­an­leda utläm­ning, må i avvak­tan på begä­ran därom ome­del­bart an- ^ hål­las eller åläg­gas rese­för­bud av polis-​​ eller åkla­gar­myn­dig­het enligt vad som i all­män­het gäl­ler om brott­mål. beslag må ock i sådant fall äga rum. beslut om använd­ning av tvångs­me­del skall utan upp­skov anmä­las hos rät­ten, som skynd­samt efter för­hand­ling enligt vad om brott­mål är stad­gat prö­var åtgär­den samt, om anhål­lande eller rese­för­bud skall bestå, genast under­rät­tar che­fen för justi­tie­de­par­te­men­tet därom. fin­ner denne, att bin- (§, der mot utläm­ning före­lig­ger eller att utläm­ning eljest ej bör ske, har han att utverka konung­ens för­ord­nande om upp­hä­vande av åtgär­den. i annat fall skall den främ­mande sta­ten genom utri­kes­de­par­te­men­tets försorg un der­rät­tas om åtgär­den. där­vid skall angi­vas viss av che­fen för justi­tiede par­te­men­tet bestämd tid, inom vil­ken fram­ställ­ning om utläm­ning skall .alij göras. mot rät­tens beslut må talan ej föras. den som anhål­lits eller under­kas­tals resc­för­bud äger dock för pröv­ning, om åtgär­den skall bestå, påfordra ny för­hand­ling inom tre vec­kor från det beslut senast med­de­lats. ¬ <13 57 . nr 668 1705 24 §. utan hin­der av vill­kor som upp­ställts för utläm­ning äger konungen på ii-​åmställ­ning av den främ­mande sta­ten med­giva, att den som utläm­nats må täl­las till ansvar för annan före utläm­ningen för­ö­vad gär­ning än den, för vil­ken utläm­ning skett, eller utläm­nas till annan stat. i fråga om sådan fram­ställ­ning skall i tillämp­liga delar gälla vad som är stad­gat angå­ende ' f ram­ställ­ning om utläm­ning. med­gi­vande må läm­nas alle­nast om, såvitt hand­ling­arna visa, utläm­ning ' för gär­ningen kun­nat lag­li­gen äga rum. fram­går av inkomna hand­lingar, att fram­ställ­ningen icke kan lag­li­gen : bifal­las, eller fin­ner konungen eljest anled­ning att icke vill­fara fram­ställ ningen, skall den ome­del­bart avslås. i annat fall prö­vas frå­gan av högsta dom­sto­len. fin­ner högsta dom­sto­len att hin­der möter, må fram­ställ­ningen eke bifal­las. 25 §. che­fen för justi­tie­de­par­te­men­tet äger med­giva, att den som av främ­man de stat utläm­nas till annan stat må föras genom riket, såframt denne icke är vensk med­bor­gare och ej hel­ler eljest syn­ner­liga skäl äro där­e­mot. fram- täll­ning härom göres på diplo­ma­tisk väg. ; denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1958. genom lagen upp­hä­ves lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angå­ende utläm­ning av för­bry­tare. har fram­ställ­ning om utläm­ning gjorts före nya lagens ikraft­trä­dande men ej bli­vit dess­förin­nan slut­li­gen prö­vad, skall frå­gan prö­vas enligt nya lagen. beträf­fande för­fa­ran­det i ären­det må dock äldre lag tilläm­pas. bestäm­mel­ser i över­ens­kom­melse med främ­mande stat, som för sve­ri­ges del är gäl­lande vid nya lagens ikraft­trä­dande, skola lända till efter­rät­telse även om de avvika från vad lagen stad­gar. det alla som veder­bör hava sig hör­sam­li­gen att efter­rätta. till ytter­mera visso hava vi detta med egen hand under­skri­vit och med vårt kungl. sigill bekräfta låtit. stock­holms slott den 6 decem­ber 1957. gustaf adolf (l. s.) ;• (justi­tie­de­par­te­men­tet) ing­var lin­dell 430— ' mling 1957,nr g6s j 'v • ¬ . i i'.r': ' • nr 668, ®/4 ark, stock­holm 1957. kungl. boktryc­ke­riet, p.a.norstedt & söner ¬