Lag (1991:453) om till­stånd till ingri­pande mot svenskt far­tyg

Efter fram­ställ­ning av annan stat får rege­ringen medge den sta­ten att ingripa mot ett svenskt far­tyg utan­för svenskt ter­ri­to­rium i enlig­het med
   1. För­enta natio­ner­nas kon­ven­tion den 19 decem­ber 1988 mot olag­lig han­te­ring av nar­ko­tika och psy­ko­tropa ämnen,
   2. tilläggs­pro­to­kol­let mot män­ni­sko­smugg­ling land-, luft- och sjö­vä­gen till För­enta natio­ner­nas kon­ven­tion den 15 novem­ber 2000 mot grän­sö­ver­skri­dande orga­ni­se­rad brotts­lig­het, eller
   3. För­enta natio­ner­nas kon­ven­tion den 10 mars 1988 för bekäm­pande av brott mot sjö­far­tens säker­het med dess pro­to­koll den 14 okto­ber 2005.

Ett sådant med­gi­vande får dock läm­nas endast om det finns skä­lig anled­ning att anta att far­ty­get används för brotts­lig­het som begås på den främ­mande sta­tens ter­ri­to­rium eller som är avsedd att full­bor­das där eller som annars rik­tar sig mot den sta­tens intres­sen samt att brotts­lig­he­ten mot­sva­rar brott för vil­ket enligt svensk lag är före­skri­vet fäng­else i ett år eller mer.

Rege­ringen får för­ena ett med­gi­vande med de vill­kor som anses behöv­liga.

För skada med anled­ning av ett med­gi­vande enligt denna lag är sta­ten ansva­rig i enlig­het med 3 kap. 2 § ska­de­stånds­la­gen (1972:207) utan den begräns­ning som före­skrivs i 3 kap. 7 § samma lag. Lag (2014:437).