Expro­pri­a­tions­lag (1972:719)

Utfär­dad:
Ikraft­trä­dan­de­da­tum:
Källa: Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.
SFS nr: 1972:719
Depar­te­ment: Justi­tie­de­par­te­men­tet L1
Änd­ring införd: t.o.m. SFS 2019:850
Länk: Länk till regis­ter

SFS nr:

1972:719
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L1
Utfär­dad: 1972-​12-19
Änd­rad: t.o.m. SFS

2019:850
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



1 kap. Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Fas­tig­het, som till­hör annan än sta­ten, får tagas i anspråk genom expro­pri­a­tion enligt denna lag med ägan­de­rätt, nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tuts­rätt. Genom expro­pri­a­tion får även sär­skild rätt till fas­tig­het upp­hä­vas eller begrän­sas, om rät­tig­he­ten till­kom­mer annan än sta­ten.

2 §   I denna lag för­stås med sär­skild rätt till fas­tig­het nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft samt lik­nande rätt. Utan hin­der av att tomträtt enligt 13 kap. 26 § jor­da­bal­ken vid expro­pri­a­tion är lik­ställd med fast egen­dom får sådan rätt upp­hä­vas eller begrän­sas genom expro­pri­a­tion.
Bestäm­mel­sen i 1 § om sär­skild rätt gäl­ler ej rensköt­sel­rätt enligt ren­nä­rings­la­gen (1971:437) eller väg­rätt.

Bestäm­mel­serna i denna lag om fas­tig­het tilläm­pas också i fråga om bygg­nad eller annan anlägg­ning inom annans fas­tig­het.
Lag (2005:941).

3 §   Expro­prie­ras fas­tig­het med ägan­de­rätt, upp­hör sådan sär­skild rätt till fas­tig­he­ten som till­kom­mit genom fri­vil­lig upp­lå­telse, om ej rät­tig­he­ten skall läm­nas orub­bad på grund av för­ord­nande i expro­pri­a­tions­till­stån­det eller över­ens­kom­melse som fast­ställts av dom­sto­len. För­ord­nande att sär­skild rätt skall bestå får med­de­las endast om det uppen­bar­li­gen är utan bety­delse för den rätt som till­kom­mer bor­ge­när med panträtt i fas­tig­he­ten. Över­ens­kom­melse som nämnts nyss får fast­stäl­las endast om de bor­ge­nä­rer som har panträtt i fas­tig­he­ten eller fas­tig­het som är gemen­samt inteck­nad med denna och vil­kas rätt berö­res av åtgär­den har läm­nat med­gi­vande till fast­stäl­lel­sen. Med­gi­vande fordras dock ej av bor­ge­när för vars rätt bestån­det av rät­tig­he­ten är väsent­li­gen utan bety­delse.

Annan sär­skild rätt till fas­tig­he­ten än som avses i första styc­ket består efter expro­pri­a­tio­nen, om ej annat har för­ord­nats i expro­pri­a­tions­till­stån­det.

Första och andra styc­kena gäl­ler ej sär­skild rätt som till­kom­mer sta­ten.
Sådan rät­tig­het rub­bas icke genom expro­pri­a­tio­nen. Vad som sagts nu gäl­ler också väg­rätt som till­kom­mer annan än sta­ten.

Genom expro­pri­a­tio­nen upp­hör fas­tig­he­tens ansvar för ford­ran. Detta gäl­ler dock ej ford­ran som åtnju­ter för­måns­rätt enligt 6 § 1 för­måns­rättsla­gen (1970:979).

4 §   Nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut, som har till­ska­pats genom expro­pri­a­tion, har före­träde fram­för annan rätt till fas­tig­he­ten med undan­tag av sär­skild rätt som har till­ska­pats genom expro­pri­a­tion eller annat tvångs­för­värv eller vid fas­tig­hets­bild­ning eller på lik­nande sätt.
Sär­skild rätt som till­kom­mer sta­ten och väg­rätt som till­kom­mer annan än sta­ten rub­bas dock icke i något fall genom expro­pri­a­tio­nen.

5 §   Om sär­skild rätt till fas­tig­het expro­prie­ras eller rub­bas genom expro­pri­a­tion, gäl­ler bestäm­mel­serna om expro­pri­a­tion av fas­tig­het i tillämp­liga delar, om ej annat anges.

Bestäm­mel­serna i denna lag om sakä­gare gäl­ler ej inne­ha­vare av ford­ran för vil­ken fas­tig­he­ten sva­rar.

6 §   har upp­hävts genom lag (1983:659)

7 §   Upp­kom­mer fråga om ersätt­ning för skada eller intrång som har upp­stått efter det att expro­pri­a­tions­må­let har avgjorts och som ej kun­nat för­ut­ses i målet, är denna lag ej tillämp­lig.


2 kap. Expro­pri­a­tions­än­da­må­len

1 §   Expro­pri­a­tion får ske för att ge en kom­mun möj­lig­het att för­foga över mark eller annat utrymme som med hän­syn till den fram­tida utveck­lingen krävs för tät­be­byg­gelse eller där­med sam­man­häng­ande anord­ning.

Expro­pri­a­tion för ända­mål som anges i första styc­ket får avse endast mark eller annat utrymme inom kom­mu­nens eget område.

Inom tät­be­byggt område får expro­pri­a­tion ske endast om
   1. det med skäl kan antas att mar­ken eller utrym­met inom över­skåd­lig tid kom­mer att berö­ras av byggnads-​​ eller anlägg­nings­åt­gärd, som är av väsent­lig bety­delse från all­män syn­punkt, eller
   2. det med hän­syn till intres­set av att främja ett plan­mäs­sigt bygg­nads­skick eller av annan där­med jäm­för­lig orsak är ange­lä­get att kom­mu­nen får rådig­het över mar­ken eller utrym­met.

Med mot­sva­rande tillämp­ning av första-​​tredje styc­kena får expro­pri­a­tion ske till för­mån för regi­o­ner eller kom­munal­för­bund, som hand­har sådan ange­lä­gen­het som första styc­ket avser att främja. Lag (2019:850).

2 §   Expro­pri­a­tion får ske för att bereda utrymme för anlägg­ning som till­go­do­ser all­mänt behov av sam­färd­sel, trans­port eller annan kom­mu­ni­ka­tion.

3 §   Expro­pri­a­tion får ske för att till­go­dose all­mänt behov av elekt­risk kraft eller annan driv­kraft, vat­ten, värme eller likar­tad nyt­tig­het eller av att bort­föra eller oskad­lig­göra avlopps­vat­ten eller annan oren­lig­het.

Skall led­ning för nyt­tig­het som avses i första styc­ket eller för avlopps­vat­ten eller annan oren­lig­het ingå i led­nings­nät av bety­delse för riket eller för viss ort eller är intrånget av led­ningen ringa i jäm­fö­relse med nyt­tan därav, får expro­pri­a­tion ske även om all­mänt behov av led­ningen ej före­lig­ger.

Första styc­ket gäl­ler ej sådant ian­språk­ta­gande av fas­tig­het för till­go­do­gö­rande av vat­ten­kraft eller för gruv­drift varom bestäm­mel­ser finns i annan lag.

4 §   Expro­pri­a­tion får ske för att bereda utrymme åt närings­verk­sam­het eller anlägg­ning där­för av större bety­delse för riket eller orten eller för viss befolk­nings­grupp.

Första styc­ket gäl­ler ej sådant ian­språk­ta­gande av fas­tig­het för gruv­drift varom bestäm­mel­ser finns i annan lag.

5 §   Expro­pri­a­tion får ske för att upp­rätta skydds-​​ eller säker­hets­om­råde eller bereda utrymme för sär­skild anord­ning, om områ­det eller anord­ningen behövs till skydd mot natur­hän­delse som är men­lig från all­män syn­punkt, mot vatten-​​ eller luft­för­ore­ning eller mot men­lig inver­kan i övrigt från indu­stri eller annan anlägg­ning.

6 §   Expro­pri­a­tion får ske för det mili­tära för­sva­ret eller för annat ända­mål som är av sär­skild bety­delse för total­för­sva­ret.

6 a §   Expro­pri­a­tion får ske för att ge sta­ten möj­lig­het att för­foga över mark eller annat utrymme som genom en före­stå­ende änd­ring av riks­grän­sen skall föras över till det andra lan­det.
Lag (2005:941).

7 §   Expro­pri­a­tion får ske för att för­sätta eller hålla fas­tig­het i till­freds­stäl­lande skick, när grov van­vård före­lig­ger eller kan befa­ras upp­komma.

7 a §   Expro­pri­a­tion får ske för att till­go­dose den all­männa fis­ke­vår­den eller för veten­skap­liga under­sök­ningar och för­sök i fråga om fiske. Lag (1981:535).

8 §   Expro­pri­a­tion får ske för att bevara bebyg­gelse eller forn­läm­ning med ett högt histo­riskt eller kul­tur­hi­sto­riskt värde eller bereda till­räck­ligt utrymme där­om­kring.
Lag (2013:539).

9 §   Expro­pri­a­tion får ske för att bevara område som natio­nal­park, natur­re­ser­vat eller natur­minne eller för att annars till­go­dose väsent­ligt behov av mark eller anlägg­ning för idrott eller fri­lufts­liv, om mar­ken eller anlägg­ningen är avsedd att hål­las till­gäng­lig för all­män­he­ten.

10 §   Även i annat fall än som avses i 1, 2, 3, 4, 5, 6, 6 a, 7, 7 a, 8 eller 9 § får expro­pri­a­tion ske för att till­go­dose behov av utrymme för bygg­nad, lokal eller annan anlägg­ning för verk­sam­het som sta­ten, en kom­mun, en region eller ett kom­munal­för­bund har att till­go­dose eller som annars är av väsent­lig bety­delse för riket eller orten eller för en viss befolk­nings­grupp. Lag (2019:850).

11 §   Ska genom sta­tens, en kom­muns, en regi­ons eller ett kom­munal­för­bunds försorg inom ett visst område vid­tas en byggnads-​​ eller anlägg­nings­åt­gärd som kan för­an­leda expro­pri­a­tion enligt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 6 a, 7, 7 a, 8, 9 eller 10 § och kan med skäl antas att åtgär­den med­för ett väsent­ligt ökat värde för en fas­tig­het i områ­dets ome­del­bara när­het eller avse­värt ökar möj­lig­he­terna att utnyttja en sådan fas­tig­het, får fas­tig­he­ten expro­prie­ras av den som vid­tar åtgär­den, om det med hän­syn till kost­na­derna för åtgär­den och övriga omstän­dig­he­ter är skä­ligt. Det som sagts nu om fas­tig­het tilläm­pas också på sär­skild rätt till fas­tig­het.
Lag (2019:850).

12 §   Expro­pri­a­tions­till­stånd ska inte med­de­las, om ända­må­let lämp­li­gen bör till­go­do­ses på annat sätt eller olä­gen­he­terna av expro­pri­a­tio­nen från all­män och enskild syn­punkt över­vä­ger de för­de­lar som kan vin­nas genom den.

Expro­pri­a­tion till för­mån för någon annan än sta­ten, en kom­mun, en region eller ett kom­munal­för­bund får ske endast om den expro­pri­e­rande på ett betryg­gande sätt kan svara för att den expro­pri­e­rade egen­do­men används för det avsedda ända­må­let.
Lag (2019:850).


3 kap. Till­stånd till expro­pri­a­tion m.m.

1 §   Fråga om till­stånd till expro­pri­a­tion prö­vas av rege­ringen.

Rege­ringen kan dock över­lämna till läns­sty­rel­sen eller, när sär­skilda skäl före­lig­ger, till annan myn­dig­het att pröva fråga om till­stånd till expro­pri­a­tion, om ansök­ningen ej har bestritts eller ären­det från all­män och enskild syn­punkt är av mindre vikt. Lag (1979:896).

2 §   Ansö­kan om expro­pri­a­tions­till­stånd skall vara skrift­lig och ange
   1. yrkan­det och de omstän­dig­he­ter på vilka det grun­das,
   2. fas­tig­het som berö­res av expro­pri­a­tio­nen,
   3. namn och adress på samt­liga för sökan­den kända sakä­gare.

I övrigt skall sökan­den inge den utred­ning som kan anses behöv­lig i varje sär­skilt fall.

2 a §   Om ansö­kan om expro­pri­a­tions­till­stånd avser en fas­tig­het som ägs av ett upp­löst bolag eller en annan upp­löst sam­man­slut­ning, får över­för­myn­da­ren för­ordna god man som avses i 11 kap. för­äld­ra­bal­ken att före­träda sam­man­slut­ningen i frå­gor som rör expro­pri­a­tio­nen.

Om en god man behö­ver för­ord­nas enligt första styc­ket, skall rege­ringen eller den myn­dig­het som avses i 1 § andra styc­ket anmäla detta hos över­för­myn­da­ren. Lag (2005:189).

3 §   Om den som ansö­ker om expro­pri­a­tions­till­stånd har nytt­jan­de­rätt till fas­tig­he­ten och till­stånd bevil­jas, har sökan­den rätt att utan hin­der av vad som annars skulle gälla nyttja fas­tig­he­ten i samma omfatt­ning som tidi­gare till dess att expro­pri­a­tio­nen är full­bor­dad eller till den far­dag som inträf­far när­mast efter tre måna­der från det att expro­pri­a­tions­till­stån­det för­föll eller expro­pri­a­tions­rät­ten för­ver­ka­des. I avvak­tan på att till­stånds­frå­gan blir slut­ligt avgjord kan för­ord­nas att sökan­den icke mot sitt bestri­dande får skil­jas från fas­tig­he­ten tidi­gare än på den far­dag, som inträf­far när­mast efter tre måna­der från det att ansö­kan prö­va­des. Sak­nas bestäm­melse om far­dag, inträ­der i stäl­let skyl­dig­he­ten att flytta när tre måna­der för­flu­tit från det att expro­pri­a­tions­till­stån­det för­föll eller expro­pri­a­tions­rät­ten för­ver­ka­des eller från det att expro­pri­a­tions­an­sök­ningen prö­va­des.

Nytt­jar sökan­den med stöd av första styc­ket fas­tig­he­ten utö­ver den dag då nytt­jan­de­rät­ten annars skulle ha upp­hört, har fas­tig­hets­ä­ga­ren rätt till skä­lig ersätt­ning för det fort­satta nytt­jan­det. Kan över­ens­kom­melse om ersätt­ningen ej träf­fas, bestäm­mes den av mark- och mil­jö­dom­sto­len.

Kom­mer expro­pri­a­tion ej till stånd och är sökan­dens rätt att föra bort egen bygg­nad eller annat från fas­tig­he­ten begrän­sad enligt avtal eller lag till viss tid efter nytt­jan­de­rät­tens upp­hö­rande, skall tiden räk­nas från den dag då sökan­den enligt första styc­ket skall lämna fas­tig­he­ten.

Första-​​tredje styc­kena äger mot­sva­rande tillämp­ning på fall då sökande har ser­vi­tuts­rätt till fas­tig­he­ten. Lag (2010:996).

4 §   I expro­pri­a­tions­till­stånd skall bestäm­mas vad expro­pri­a­tio­nen skall omfatta och med vil­ken rätt expro­pri­a­tio­nen skall ske.

Före­lig­ger sär­skilda svå­rig­he­ter för sökan­den att, innan han bör­jat utföra de åtgär­der för vilka expro­pri­a­tion sökes, i detalj ange vad som behö­ver tagas i anspråk, kan till­stånd ges till expro­pri­a­tion i huvud­sak­lig över­ens­stäm­melse med vad som angi­vits på karta eller på mar­ken eller på annat sätt.

5 §   Om det behövs sär­skilda före­skrif­ter för att trygga att den expro­pri­e­rade egen­do­men använ­des för det avsedda ända­må­let, skall sådana med­de­las i sam­band med expro­pri­a­tions­till­stån­det. Det ankom­mer på läns­sty­rel­sen att se till att med­de­lade före­skrif­ter efter­le­ves.
Läns­sty­rel­sen får där­vid före­lägga vite.

6 §   Ett expro­pri­a­tions­till­stånd för­fal­ler, om saken inte har full­följts genom ansö­kan om stäm­ning till dom­stol inom ett år från det att till­stån­det bevil­ja­des.

Har expro­pri­a­tions­till­stån­det för­fal­lit enligt första styc­ket eller enligt 5 kap. 15 § andra styc­ket eller 18 § tredje styc­ket eller har expro­pri­a­tions­till­stån­det upp­hävts enligt 10 § och begärs där­ef­ter nytt expro­pri­a­tions­till­stånd till egen­do­men av samma sökande och på samma expro­pri­a­tions­grund som tidi­gare, kan sådant till­stånd bevil­jas endast om sär­skilda skäl före­lig­ger. Lag (1988:211).

7 §   Expro­pri­a­tions­rätt får övergå från inne­ha­va­ren på annan endast efter med­gi­vande av den myn­dig­het som har med­de­lat expro­pri­a­tions­till­stån­det.

8 §   Har expro­pri­a­tions­till­stånd med­de­lats beträf­fande en del av en fas­tig­het och lider en åter­stå­ende del av fas­tig­he­ten syn­ner­ligt men genom expro­pri­a­tio­nen eller det sätt på vil­ket den expro­pri­e­rade delen används, ska rät­ten för­ordna om expro­pri­a­tion av den del som lider sådant men, om äga­ren begär det. Ska nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut upp­lå­tas och vål­lar detta syn­ner­ligt men för fas­tig­he­ten eller någon del av den, ska rät­ten på begä­ran av äga­ren för­ordna om expro­pri­a­tion av område som lider sådant men.

Ska endast en del av en fas­tig­het expro­prie­ras eller ska nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut upp­lå­tas, har den expro­pri­e­rande rätt till sådan utvidg­ning av expro­pri­a­tio­nen som avses i första styc­ket, om detta skulle med­föra endast en ringa höj­ning av den expro­pri­a­tions­er­sätt­ning som till­kom­mer fas­tig­hets­ä­ga­ren och denne inte har ett beak­tans­värt intresse av att behålla den åter­stå­ende delen av fas­tig­he­ten.

Vid tillämp­ning av andra styc­ket ska kost­na­den för åtgärd som avses i 4 kap. 1 § fjärde styc­ket räk­nas in i expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen. Lag (2010:832).

9 §   Har beslut i fråga som avses i detta kapi­tel med­de­lats av annan för­valt­nings­myn­dig­het än rege­ringen, föres talan mot myn­dig­he­tens beslut hos rege­ringen genom besvär. Lag (1979:896).

10 §   Rege­ringen skall upp­häva ett expro­pri­a­tions­till­stånd helt eller del­vis, om för­hål­lan­dena sedan till­stån­det med­de­la­des har änd­rats så att för­ut­sätt­ning­arna för till­stån­det inte längre före­lig­ger.

Frå­gor om upp­hä­vande av expro­pri­a­tions­till­stånd prö­vas på anmä­lan av den dom­stol som hand­läg­ger expro­pri­a­tions­må­let. Sådan anmä­lan får göras endast om fas­tig­hets­ä­ga­ren har visat san­no­lika skäl för att till­stån­det skall upp­hä­vas. Lag (1988:211).


4 kap. Expro­pri­a­tions­er­sätt­ning

1 §   För en fas­tig­het som expro­prie­ras i sin hel­het ska, i den mån inte annat föl­jer av vad som sägs nedan, löseskil­ling beta­las med ett belopp som mot­sva­rar fas­tig­he­tens mark­nads­värde. Expro­prie­ras en del av en fas­tig­het, ska intrångs­er­sätt­ning beta­las med ett belopp som mot­sva­rar den minsk­ning av fas­tig­he­tens mark­nads­värde, som upp­kom­mer genom expro­pri­a­tio­nen. Upp­kom­mer i övrigt skada för äga­ren genom expro­pri­a­tio­nen, ska även sådan skada ersät­tas.

Där­ut­ö­ver ska ytter­li­gare löseskil­ling respek­tive intrångs­er­sätt­ning beta­las med 25 pro­cent av mark­nads­vär­det respek­tive mark­nads­vär­de­minsk­ningen. Detta gäl­ler dock inte när expro­pri­a­tion sker för ända­mål som avses i 2 kap. 7 §.

Expro­pri­a­tions­er­sätt­ning ska inte beta­las för mark eller annat utrymme som ingår i all­män väg och som enligt en detalj­plan ska använ­das för en sådan all­män plats för vil­ken kom­mu­nen är huvud­man.

Har den expro­pri­e­rande åta­git sig att vidta åtgärd för att minska skada, ska hän­syn tas till det när ersätt­ningen enligt första styc­ket bestäms, om åta­gan­det är sådant att det skä­li­gen bör god­tas av den ersätt­nings­be­rät­ti­gade.

Expro­prie­ras fas­tig­het till vil­ken den expro­pri­e­rande har nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tuts­rätt, ska vid bestäm­mande av fas­tig­he­tens värde hän­syn inte tas till för­bätt­ring, vil­ken fas­tig­he­ten har vun­nit genom arbete eller kost­nad, som den expro­pri­e­rande eller före­gå­ende inne­ha­vare, vars rätt har över­gått till denne, lagt ned på fas­tig­he­ten utö­ver vad som åle­gat honom. Lag (2010:832).

2 §   Om det före­tag för vars genom­fö­rande en fas­tig­het expro­prie­ras har med­fört inver­kan av någon bety­delse på fas­tig­he­tens mark­nads­värde, ska löseskil­lingen bestäm­mas på grund­val av det mark­nads­värde som fas­tig­he­ten skulle ha haft om sådan inver­kan inte hade före­kom­mit. Detta gäl­ler dock endast om det är skä­ligt med hän­syn till för­hål­lan­dena i orten eller till den all­männa före­koms­ten av likar­tad inver­kan under jäm­för­liga för­hål­lan­den.

Om expro­pri­a­tio­nen avser en del av en fas­tig­het, ska det som sägs i första styc­ket om beräk­ning av mark­nads­värde tilläm­pas i fråga om vär­det före expro­pri­a­tio­nen.

Om en fas­tig­het expro­prie­ras enligt 2 kap. 11 §, ska denna para­graf till­läm­pas på vär­desteg­ring som beror på den åtgärd som utgör grund för expro­pri­a­tio­nen.

Om löseskil­lingen eller intrångs­er­sätt­ningen med tillämp­ning av första styc­ket bestäms med bort­se­ende från vär­de­minsk­ning, ska 1 § andra styc­ket inte tilläm­pas på den del av ersätt­ningen som där­med till­kom­mer. Lag (2010:832).

3 §   Har upp­hävts genoom lag (2010:832).

3 a §   Expro­pri­a­tions­er­sätt­ning för mark eller annat utrymme som enligt en detalj­plan skall använ­das för all­män plats skall bestäm­mas med hän­syn till de plan­för­hål­lan­den som rådde när­mast innan mar­ken eller utrym­met angavs som all­män plats.
Lag (2005:941).

4 §   Har fas­tig­he­ten i sin hel­het till­trätts eller över­gått på den expro­pri­e­rande enligt 6 kap. 10 §, skall vid bestäm­mande av expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen hän­syn icke tagas till sådan änd­ring i fas­tig­he­tens värde som upp­kom­mer där­ef­ter. Det­samma gäl­ler i fall då fas­tig­he­ten endast del­vis har till­trätts eller över­gått på den expro­pri­e­rande, om ej vär­deänd­ringen beror på att den åter­stå­ende delens skick änd­ras.

Har höj­ning i all­männa prislä­get skett efter det att fas­tig­he­ten till­träd­des eller över­gick på den expro­pri­e­rande enligt 6 kap. 10 §, skall ersätt­ningen jäm­kas med hän­syn där­till.

5 §   Har åtgärd vid­ta­gits i uppen­bar avsikt att höja den ersätt­ning, som den expro­pri­e­rande har att erlägga, skall, om skäl före­lig­ger till det, ersätt­ningen bestäm­mas så som om åtgär­den icke vid­ta­gits.

Expro­prie­ras sär­skild rätt till fas­tig­het, skall första styc­ket, i fall då åtgärd vid­ta­gits av fas­tig­he­tens ägare i avsikt som anges där, tilläm­pas så att den expro­pri­e­rande erhål­ler gott­gö­relse genom minsk­ning av den ersätt­ning som till­kom­mer äga­ren.


5 kap. Rät­te­gången i expro­pri­a­tions­mål m.m.

1 §   Första dom­stol i expro­pri­a­tions­mål är mark- och mil­jö­dom­stol. Lag (2010:996).

2 §   Expro­pri­a­tions­mål upp­ta­ges av den mark- och mil­jö­dom­stol inom vars område fas­tig­he­ten är belä­gen.

Skall expro­pri­a­tion ske av fas­tig­he­ter som är belägna inom olika mark- och mil­jö­dom­sto­lars områ­den och bör fas­tig­he­terna vid bestäm­man­det av expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen lämp­li­gen behand­las som en enhet, upp­ta­ges frå­gan om expro­pri­a­tio­nen av den av mark- och mil­jö­dom­sto­larna som rege­ringen eller, efter rege­ring­ens för­ord­nande, annan myn­dig­het bestäm­mer.
Lag (2010:996).

3 §   Sådant yrkande från den expro­pri­e­rande eller sakä­gare som har sam­band med expro­pri­a­tio­nen men rör rätts­för­hål­lande som ej skall prö­vas enligt denna lag får prö­vas i expro­pri­a­tions­må­let, om det är lämp­ligt.

4 §   Talan i expro­pri­a­tions­mål får väc­kas av den som har sökt eller erhål­lit till­stånd till expro­pri­a­tion. Har till­stånd med­de­lats och har fas­tig­he­ten eller del därav till­trätts av den expro­pri­e­rande, får även fas­tig­he­tens ägare eller annan sakä­gare, vars rätt berö­res av till­trä­det, väcka talan.

5 §   Väc­kes talan av den expro­pri­e­rande, skall han i stäm­nings­an­sök­ningen uppge
   1. de omstän­dig­he­ter på vilka han grun­dar sin talan,
   2. yrkande som fram­stäl­les,
   3. namn och adress på samt­liga för honom kända sakä­gare,
   4. den ersätt­ning han erbju­der och de omstän­dig­he­ter varpå erbju­dan­det grun­das,
   5. de skrift­liga bevis han åbe­ro­par,
   6. den tid­punkt då han öns­kar till­träda egen­do­men eller, om till­träde har skett, dagen för detta,
   7. de omstän­dig­he­ter som betingar dom­sto­lens behö­rig­het, om denna ej fram­går av vad som annars anfö­res.

Första styc­ket 1 -- 3, 5 och 7 äger mot­sva­rande tillämp­ning när talan väc­kes av annan än den expro­pri­e­rande.

5 a §   Om talan avser en fas­tig­het som ägs av ett upp­löst bolag eller en annan upp­löst sam­man­slut­ning, får över­för­myn­da­ren för­ordna god man som avses i 11 kap. för­äld­ra­bal­ken att före­träda sam­man­slut­ningen i frå­gor som rör expro­pri­a­tio­nen.

Om en god man behö­ver för­ord­nas enligt första styc­ket, skall dom­sto­len anmäla detta hos över­för­myn­da­ren. Lag (2005:189).

6 §   Avvi­sas inte stäm­nings­an­sö­kan, ska mark- och mil­jö­dom­sto­len, om ansök­ningen gjorts av den expro­pri­e­rande, utfärda stäm­ning på fas­tig­hets­ä­ga­ren och övriga kända sakä­gare.
Har ansök­ningen gjorts av annan, ska dom­sto­len utfärda stäm­ning på den expro­pri­e­rande och kalla övriga kända sakä­gare att inträda som par­ter i rät­te­gången. Kal­lelse del­ges sakä­gare på sätt som är före­skri­vet för stäm­ning i tvis­te­mål.

I stäm­ning som utfär­das på den expro­pri­e­rande ska denne anmo­das att lämna upp­gif­ter i de avse­en­den som anges i 5 § första styc­ket 3-6.

Stäm­ning eller kal­lelse som avses i första styc­ket ska all­tid utfär­das på okända sakä­gare, som möj­li­gen finns. Bestäm­mel­serna om kun­gö­rel­se­del­giv­ning i del­giv­nings­la­gen (2010:1932) äger där­vid mot­sva­rande tillämp­ning. Kan det med fog antas att det inte finns några okända sakä­gare, får med­de­lande som avses i 49 § andra styc­ket samma lag anslås i mark- och mil­jö­dom­sto­lens lokal i stäl­let för att infö­ras i tid­ning. Lag (2010:1986).

7 §   Fas­tig­hets­ä­ga­ren skall, även om han ej ansökt om stäm­ning, uppge sakä­gare som är kända för honom. Under­lå­ter han det utan gil­tigt skäl och upp­står skada för sakä­gare till följd av under­lå­ten­he­ten, skall han ersätta ska­dan. Mark- och mil­jö­dom­sto­len skall erinra honom härom i stäm­ning eller kal­lelse eller på annat sätt. Lag (2010:996).

8 §   Har sakä­gare upp­gi­vits eller annars bli­vit känd sedan stäm­ning utfär­dats och har han ej kom­mit till­stä­des, äger 6 § första styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning.

9 §   Den expro­pri­e­rande skall förete gra­va­tions­be­vis beträf­fande fas­tig­he­ten. Är egen­dom som skall expro­prie­ras sam­fälld för två eller flera fas­tig­he­ter med skilda ägare, behö­ver dock gra­va­tions­be­vis före­tes endast om dom­sto­len begär det.

10 §   Inne­bär expro­pri­a­tion att fas­tig­hets­in­del­ningen änd­ras, skall den expro­pri­e­rande över­lämna karta med beskriv­ning över områ­det i två exem­plar till dom­sto­len. Kar­tan och beskriv­ningen skall vara upp­rät­tade av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten med mot­sva­rande tillämp­ning av vad som är före­skri­vet för fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ning. Ny gräns skall vara utmärkt av lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten i enlig­het med vad som är före­skri­vet beträf­fande gräns som till­kom­mer genom fas­tig­hets­bild­ning.

Inne­bär expro­pri­a­tio­nen att nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tut bil­das eller begrän­sas, skall vad som i första styc­ket sägs om karta med beskriv­ning äga mot­sva­rande tillämp­ning. Lag (995:1402).

11 §   Talan i expro­pri­a­tions­mål kan med laga ver­kan rik­tas mot den för vil­ken lag­fart senast är bevil­jad eller sökt, även om denne före talans väc­kande har över­lå­tit fas­tig­he­ten. Den till vil­ken fas­tig­he­ten sålunda över­lå­tits har i målet samma ställ­ning som om över­lå­tel­sen skett under rät­te­gången. Om tvist angå­ende ägan­de­rät­ten är anteck­nad i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del, kan talan rik­tas mot den som inne­har fas­tig­he­ten med ägan­de­rätt­san­språk.

Ny ägare får ej rubba vare sig över­ens­kom­melse som förre äga­ren ingått eller annan åtgärd som vid­ta­gits i målet och som är bin­dande för förre äga­ren. Lag (2000:238).

12 §   Mark- och mil­jö­dom­sto­len skall under för­be­re­del­sen verka för att utred­ningen i målet får den inrikt­ning och omfatt­ning som är lämp­lig med hän­syn till målets beskaf­fen­het. Där­vid skall dom­sto­len såvitt möj­ligt se till att onö­dig utred­ning icke före­bringas i målet.

Om det ej är uppen­bart obe­höv­ligt, skall mark- och mil­jö­dom­sto­len så snart det kan ske genom sär­skilt beslut med­dela par­terna vil­ken utred­ning som enligt dom­sto­lens mening bör före­bringas i målet (utred­nings­be­slut). Har utred­nings­be­slut med­de­lats beträf­fande viss del av målet, får nytt beslut i samma del med­de­las endast om sär­skilda skäl före­lig­ger. Lag (2010:996).

13 §   En under­sök­ning enligt 3 kap. 4 § lagen (2010:921) om mark- och mil­jö­dom­sto­lar ska genom­fö­ras, om det inte måste antas att sådan under­sök­ning sak­nar bety­delse. Lag (2010:996).

14 §   Dom­sto­len får hand­lägga och avgöra målet utan hin­der av parts ute­varo.

15 §   Åter­kal­las talan om expro­pri­a­tion helt eller del­vis, skall målet avskri­vas i den delen. Åter­kal­lelse är dock utan ver­kan, såvitt gäl­ler egen­dom som har över­gått på den expro­pri­e­rande enligt 6 kap. 10 §. Är fråga om egen­dom som i annat fall har till­trätts av den expro­pri­e­rande, skall målet prö­vas utan hin­der av åter­kal­lel­sen, om sakä­gare vars rätt berö­res av till­trä­det begär det. Det­samma gäl­ler om sakä­gare åter­kal­lar talan om expro­pri­a­tion och den expro­pri­e­rande begär att målet prö­vas.

Avskri­ves målet helt eller del­vis på grund av åter­kal­lelse av den expro­pri­e­rande, är expro­pri­a­tions­till­stån­det i den delen för­fal­let.

16 §   Har skada upp­stått för sakä­gare på grund av expro­pri­a­tions­an­språk som åter­kal­lats och avskri­ves målet i den delen, skall den expro­pri­e­rande ersätta ska­dan.

Första styc­ket tilläm­pas också när dom­sto­len avslu­tar målet med anled­ning av att till­stånd till expro­pri­a­tion väg­rats eller upp­hävts eller till­stånd för­fal­lit enligt 18 § tredje styc­ket.

Innan avskriv­ning sker på grund av åter­kal­lelse av den expro­pri­e­rande skall han, om han har fått till­stånd till expro­pri­a­tio­nen, hos läns­sty­rel­sen ställa säker­het för ersätt­ning som avses i första styc­ket, såvida icke samt­liga sakä­gare för­kla­rat sig avstå från att yrka sådan ersätt­ning. Lag (1988:211).

17 §   Är det av väsent­lig bety­delse för den expro­pri­e­rande, får dom­sto­len på yrkande av denne genom beslut medge att egen­dom som skall avstås genom expro­pri­a­tion till­trä­des utan hin­der av att expro­pri­a­tio­nen ej har bli­vit full­bor­dad (enkelt för­hands­till­träde). Under samma för­ut­sätt­ningar får dom­sto­len genom dom medge att sådan egen­dom skall, innan laga­kraft­ä­gande dom i fråga om expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen före­lig­ger, övergå till den expro­pri­e­rande med samma rätt som om expro­pri­a­tio­nen full­bor­dats (kva­li­fi­ce­rat för­hands­till­träde).

Dom­sto­len får på yrkande av fas­tig­hets­ä­ga­ren besluta att enkelt för­hands­till­träde skall ske, om den expro­pri­e­rande ej visar att till­träde skulle med­föra avse­värd olä­gen­het för honom.

Om det ej är uppen­bart att expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen blir obe­tyd­lig, skall dom­sto­len på yrkande av den expro­pri­e­rande, fas­tig­hets­ä­ga­ren eller annan sakä­gare, vars rätt berö­res av till­trä­det, före­skriva att den expro­pri­e­rande innan för­hands­till­träde sker utger för­skott på den expro­pri­a­tions­er­sätt­ning som slut­ligt fast­stäl­les.

Dom­sto­len skall vidare före­skriva att den expro­pri­e­rande innan för­hands­till­träde sker stäl­ler säker­het hos läns­sty­rel­sen för den slut­liga expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen, till den del den över­sti­ger för­skott som avses i tredje styc­ket, jämte den ränta som kan komma att utgå enligt 6 kap. 16 § första styc­ket. Lag (1979:896).

18 §   I dom eller beslut om med­gi­vande till för­hands­till­träde enligt 17 § första styc­ket skall dom­sto­len ange när med­gi­van­det tidi­gast får utnytt­jas. Tiden skall bestäm­mas så, att fas­tig­hets­ä­ga­ren och annan, vars rätt berö­res, får skä­ligt råd­rum. Med­gi­vande får icke utnytt­jas för­rän den expro­pri­e­rande har full­gjort vad dom­sto­len före­skri­vit enligt 17 § tredje och fjärde styc­kena.

Dom­sto­len skall vidare ange den tid inom vil­ken den expro­pri­e­rande senast skall ha full­gjort vad dom­sto­len har före­skri­vit. Har den expro­pri­e­rande icke inom utsatt tid full­gjort sina ålig­gan­den, är med­gi­van­det till för­hands­till­träde för­fal­let.

I beslut om för­hands­till­träde enligt 17 § andra styc­ket skall dom­sto­len ange när till­träde senast skall ske. Tiden skall bestäm­mas så, att den expro­pri­e­rande och annan, vars rätt berö­res, får skä­ligt råd­rum.
Dom­sto­len skall vidare ange den tid inom vil­ken den expro­pri­e­rande senast skall ha full­gjort vad dom­sto­len har före­skri­vit enligt 17 § tredje och fjärde styc­kena. Har den expro­pri­e­rande icke inom utsatt tid full­gjort sina ålig­gan­den, är expro­pri­a­tions­till­stån­det i den delen för­fal­let.

Sker enkelt för­hands­till­träde, är inne­ha­vare av sådan sär­skild rätt till fas­tig­he­ten som enligt 1 kap. 3 och 4 §§ rub­bas genom expro­pri­a­tio­nen icke längre berät­ti­gad att utöva rät­tig­he­ten, i den mån den avser egen­dom som omfat­tas av för­hands­till­trä­det. Lag (1979:896).

19 §   Mark- och mil­jö­dom­sto­len får för­ordna att med­gi­vande till enkelt för­hands­till­träde enligt 17 § första styc­ket får utnytt­jas utan hin­der av att beslu­tet därom icke har vun­nit laga kraft. Sådant för­ord­nande får med­de­las endast under för­ut­sätt­ning att den expro­pri­e­rande hos läns­sty­rel­sen ställt säker­het för det ska­de­stånd som kan komma att utgå, om dom­sto­lens beslut änd­ras. Lag (2010:996).

20 §   Har den expro­pri­e­rande till­trätt egen­dom som skall avstås genom expro­pri­a­tion, får dom­sto­len på yrkande av denne, fas­tig­hets­ä­ga­ren eller annan sakä­gare, vars rätt berö­res av till­trä­det, före­skriva att för­skott skall utgå på den expro­pri­a­tions­er­sätt­ning som slut­ligt fast­stäl­les.
Sådan före­skrift får dock ej med­de­las, om det är uppen­bart att för­skot­tet blir obe­tyd­ligt.

Har beslut i fråga om för­skott med­de­lats på yrkande av viss sakä­gare, får nytt yrkande av denne om för­skott ej upp­ta­gas till pröv­ning för­rän sex måna­der för­flu­tit sedan det före­gå­ende beslu­tet vann laga kraft.

För­skott som avses i första styc­ket skall beta­las inom en månad från det beslu­tet därom vann laga kraft. Lag (1979:896).

21 §   Före avgö­rande av fråga som avses i 17 -- 20 §§ skall par­terna erhålla till­fälle att yttra sig. Fråga om kva­li­fi­ce­rat för­hands­till­träde får avgö­ras utan huvud­för­hand­ling.

Fråga om för­hands­till­träde får prö­vas utan hin­der av att expro­pri­a­tions­er­sätt­ning i viss del har bli­vit slut­ligt bestämd. Frå­gan prö­vas i den instans där fas­tig­hets­ä­ga­ren är part eller, om fas­tig­hets­ä­ga­ren slut­ligt har skilts från målet, i den lägsta instans där någon del av målet är anhängig. Frå­gan får väc­kas utan stäm­ning.

22 §   Mot beslut, som mark- och mil­jö­dom­stol med­de­lat under rät­te­gången i fråga som avses i 17, 18 eller 20 §, föres talan sär­skilt.

Mot Mark- och mil­jöö­ver­dom­sto­lens avgö­rande i fråga som avses i 17-20 §§ får talan ej föras. Lag (2010:996).

23 §   Ersätt­ning skall bestäm­mas sär­skilt för varje sakä­gare.
Löseskil­ling, intrångs­er­sätt­ning och annan ersätt­ning skall bestäm­mas var för sig.

Avser expro­pri­a­tion samt­liga delä­ga­res andel i sam­fäl­lig­het eller del av denna och finns för sam­fäl­lig­he­ten känd sty­relse eller för­val­tare med rätt att upp­bära medel som här­rör från sam­fäl­lig­he­ten, kan dom­sto­len utan hin­der av första styc­ket bestämma gemen­sam ersätt­ning för delä­garna i den mån ned­sätt­ning icke skall ske enligt 6 kap. 1 § första styc­ket.

24 §   När fas­tig­het expro­prie­ras, skall dom­sto­len upp­skatta såväl fas­tig­he­tens värde som vär­det av sär­skild rätt som ej läm­nas orub­bad.
Med­för sär­skild rätt minsk­ning av vär­det av fas­tig­het som skall expro­prie­ras, skall upp­skatt­ningen av fas­tig­he­tens värde ske med hän­syn till den vär­de­minsk­ning för fas­tig­he­ten som rät­tig­he­ten inne­bär. Skall ersätt­ning utgå till inne­ha­vare av sådan sär­skild rätt och sva­rar fas­tig­he­ten för bevil­jad eller sökt inteck­ning med bättre rätt, skall dom­sto­len upp­skatta även det värde fas­tig­he­ten har utan den sär­skilda rät­tig­he­ten.

Sär­skild upp­skatt­ning enligt första styc­ket tredje punk­ten behövs ej, om ned­sätt­ning enligt 6 kap. 1 § första styc­ket icke skall äga rum.

25 §   Ersätt­ning får icke bestäm­mas till högre belopp än den ersätt­nings­be­rät­ti­gade har begärt.

Besvä­ras fas­tig­he­ten av bevil­jad eller sökt inteck­ning, får dock löseskil­ling och intrångs­er­sätt­ning ej sät­tas lägre än som för­an­le­des av 4 kap., om det icke är väsent­li­gen utan bety­delse för bor­ge­nä­rer­nas rätt.

Är par­terna över­ens om stor­le­ken av löseskil­ling eller intrångs­er­sätt­ning, får dom­sto­len med­dela dom i enlig­het där­med, om med­gi­vande läm­nats av samt­liga bor­ge­nä­rer som har panträtt i fas­tig­he­ten. Besvä­ras fas­tig­he­ten av gemen­sam inteck­ning, fordras dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken före­skri­ves för relax­a­tion. Med­gi­vande fordras dock ej av den för vars rätt dom­sto­lens avgö­rande är väsent­li­gen utan bety­delse.

Bestäm­mel­serna i andra och tredje styc­kena om löseskil­ling och intrångs­er­sätt­ning gäl­ler ej ersätt­ning till inne­ha­vare av sär­skild rätt, om rät­tig­he­ten upp­hör eller begrän­sas utan att fas­tig­he­ten eller del av fas­tig­he­ten tages i anspråk med ägan­de­rätt, nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tuts­rätt.

26 §   Ersätt­ning får ej bestäm­mas till lägre belopp än den expro­pri­e­rande erbju­dit.

Har dom­sto­len med stöd av denna lag för­ord­nat om för­skott, får den slut­liga ersätt­ningen ej hel­ler bestäm­mas till lägre belopp än det eller de för­skott som bestämts. Vad som sagts nu gäl­ler icke för­skott som utgjort vill­kor för för­hands­till­träde, om med­gi­van­det till för­hands­till­träde har för­fal­lit.

27 §   Ersätt­ning skall bestäm­mas i pengar att beta­las på en gång.
Dom­sto­len får dock på yrkande av part hän­visa sakä­gare att i sär­skild rät­te­gång vid mark- och mil­jö­dom­sto­len föra talan om ersätt­ning för skada eller intrång som ej lämp­li­gen kan prö­vas i målet. Sådan talan skall väc­kas genom ansö­kan om stäm­ning inom den tid, högst tio år, som dom­sto­len bestäm­mer.

Yrkande som avses i första styc­ket får upp­ta­gas för sig och avgö­ras sär­skilt. Mot beslut under rät­te­gången i sådan fråga föres talan sär­skilt. Lag (2010:996).

28 §   Dom skall grun­das på vad som före­kom­mit vid syn eller annan för­hand­ling och vad hand­ling­arna inne­hål­ler i övrigt.

29 §   Högre rätt får, även om det ej föl­jer av vad som i all­män­het gäl­ler, avgöra mål utan huvud­för­hand­ling, om huvud­för­hand­ling kan anta­gas sakna bety­delse och part ej begär sådan för­hand­ling.


6 kap. Betal­ning av expro­pri­a­tions­er­sätt­ning och full­bor­dande av expro­pri­a­tion m.m.

1 §   Löseskil­ling och intrångs­er­sätt­ning beta­las genom ned­sätt­ning hos läns­sty­rel­sen i det län där fas­tig­he­ten är belä­gen. Avser expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen fas­tig­he­ter i olika län, skall ned­sätt­ningen ske hos den läns­sty­relse som dom­sto­len bestäm­mer.

Första styc­ket gäl­ler ej ersätt­ning till inne­ha­vare av sär­skild rätt, om rät­tig­he­ten upp­hör eller begrän­sas utan att fas­tig­he­ten eller del av fas­tig­he­ten tages i anspråk med ägan­de­rätt, nytt­jan­de­rätt eller ser­vi­tuts­rätt.

2 §   Ned­sätt­ning enligt 1 § första styc­ket skall inte ske, om fas­tig­he­ten inte sva­rar för bevil­jad eller sökt inteck­ning eller om de bor­ge­nä­rer som har panträtt i fas­tig­he­ten med­gett att ersätt­ningen utbe­ta­las till den ersätt­nings­be­rät­ti­gade. Om fas­tig­he­ten besvä­ras av gemen­sam inteck­ning, gäl­ler vad som sagts nu endast om dess­utom de med­gi­van­den från fas­tig­hets­ä­gare och ford­rings­ha­vare som i 22 kap. 11 § jor­da­bal­ken före­skrivs för relax­a­tion före­lig­ger. Med­gi­vande fordras dock inte av den för vars rätt expro­pri­a­tio­nen är väsent­li­gen utan bety­delse.

Ned­sätt­ning skall all­tid ske om god man enligt 11 kap.
för­äld­ra­bal­ken för­ord­nats att före­träda en upp­löst sam­man­slut­ning i frå­gor som rör expro­pri­a­tio­nen.
Lag (2005:189).

3 §   I sam­band med att dom­sto­len bestäm­mer löseskil­ling och intrångs­er­sätt­ning skall den ange i vad mån ned­sätt­ning skall ske.

4 §   Expro­pri­a­tions­er­sätt­ning som ej skall ned­sät­tas utbe­ta­las till den ersätt­nings­be­rät­ti­gade. Det ålig­ger i sådant fall den expro­pri­e­rande att hos läns­sty­rel­sen i det län där fas­tig­he­ten är belä­gen anmäla och där­vid styrka att ersätt­ningen har beta­lats. Avser ersätt­ningen fas­tig­he­ter i olika län, äger 1 § första styc­ket andra punk­ten mot­sva­rande tillämp­ning.

5 §   Bestäm­mel­serna i 1 -- 4 §§ äger mot­sva­rande tillämp­ning på för­skott.

6 §   Vid ned­sätt­ning eller anmä­lan skall den expro­pri­e­rande till läns­sty­rel­sen ge in domen eller beslu­tet samt laga­kraft­be­vis och vid ned­sätt­ning dess­utom gra­va­tions­be­vis rörande fas­tig­he­ten. Sker det ej, skall läns­sty­rel­sen anskaffa hand­ling­arna på den expro­pri­e­ran­des bekost­nad.

7 §   Expro­pri­a­tions­er­sätt­ning skall ned­sät­tas och anmä­lan skall ske inom tre måna­der från det att dom, som med­fört att samt­liga frå­gor i saken avgjorts, vun­nit laga kraft.

Har fas­tig­he­ten helt eller del­vis till­trätts eller över­gått på den expro­pri­e­rande enligt 10 §, skall ned­sätt­ning eller anmä­lan ske inom en månad efter det att den dom, vari­ge­nom ersätt­ningen bestäm­des, vann laga kraft.

8 §   Skall expro­pri­a­tions­er­sätt­ning ej utgå eller över­sti­ger den slut­liga ersätt­ningen icke vad som har utgått i form av för­skott, ålig­ger det den expro­pri­e­rande att anmäla detta till läns­sty­rel­sen sedan samt­liga frå­gor i saken slut­ligt avgjorts. Anmä­lan behö­ver icke ske beträf­fande egen­dom som har över­gått på den expro­pri­e­rande enligt 10 §.

9 §   Expro­pri­a­tio­nen är full­bor­dad, när samt­liga frå­gor i saken slut­ligt avgjorts och den expro­pri­e­rande inom före­skri­ven tid har full­gjort vad som ålig­ger honom enligt 1 § första styc­ket och 4 §. Det­samma gäl­ler, när den expro­pri­e­rande gjort anmä­lan enligt 8 §. När expro­pri­a­tio­nen är full­bor­dad, har den expro­pri­e­rande rätt att genast till­träda egen­do­men.

Expro­prie­ras till­be­hör till fas­tig­het med ägan­de­rätt, upp­hör till­be­hö­ret efter expro­pri­a­tio­nens full­bor­dan att höra till fas­tig­he­ten, även om det ej skil­jes från denna. Änd­ring av fas­tig­hets­in­del­ningen på grund av expro­pri­a­tion sker, när expro­pri­a­tio­nen är full­bor­dad.

10 §   Anmä­ler den expro­pri­e­rande hos läns­sty­rel­sen att han vill utnyttja med­gi­vande till kva­li­fi­ce­rat för­hands­till­träde och visar han där­vid att domen om med­gi­vande har vun­nit laga kraft och att han inom före­skri­ven tid har upp­fyllt de vill­kor som knu­tits till med­gi­van­det, över­går egen­do­men genom anmäl­ningen på den expro­pri­e­rande med samma rätt som om expro­pri­a­tio­nen hade full­bor­dats. Sker anmä­lan före den dag då med­gi­van­det tidi­gast får utnytt­jas, över­går dock egen­do­men först nämnda dag.

När egen­do­men har över­gått på den expro­pri­e­rande enligt första styc­ket, äger 9 § andra styc­ket mot­sva­rande tillämp­ning.

11 §   För­sum­mar den expro­pri­e­rande att inom före­skri­ven tid iakt­taga vad som ålig­ger honom enligt 1 § första styc­ket och 4 § och har ej fas­tig­he­ten helt eller del­vis till­trätts eller över­gått på den expro­pri­e­rande enligt 10 §, är expro­pri­a­tions­rät­ten för­ver­kad.

Om fas­tig­hets­ä­ga­ren vill att expro­pri­a­tio­nen ändå skall full­bor­das, skall han inom tre måna­der efter för­ver­kan­det begära det hos läns­sty­rel­sen. Om han inte vill att expro­pri­a­tio­nen skall full­bor­das, får han hos mark- och mil­jö­dom­sto­len visa att expro­pri­a­tions­rät­ten är för­ver­kad.
Gör han det, skall dom­sto­len anmäla för­ver­kan­det till inskriv­nings­myn­dig­he­ten för anteck­ning i fas­tig­hets­re­gist­rets inskriv­nings­del. Lag (2010:996).

12 §   Har fas­tig­hets­ä­ga­ren begärt att expro­pri­a­tio­nen skall full­bor­das utan hin­der av att expro­pri­a­tions­rät­ten är för­ver­kad enligt 11 § första styc­ket och har ej anmä­lan enligt andra styc­ket i samma para­graf ägt rum, skall läns­sty­rel­sen låta uttaga expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen jämte ränta enligt 16 § första styc­ket hos den expro­pri­e­rande.

13 §   Har fas­tig­he­ten helt eller del­vis till­trätts eller över­gått på den expro­pri­e­rande enligt 10 § och för­sum­mar han att inom före­skri­ven tid betala för­skott enligt 5 kap. 20 § eller slut­lig expro­pri­a­tions­er­sätt­ning, skall läns­sty­rel­sen på begä­ran av den ersätt­nings­be­rät­ti­gade låta uttaga belop­pet jämte ränta enligt 16 § första styc­ket.

14 §   Vid begä­ran som avses i 11 § andra styc­ket eller 13 § skall fogas domen eller beslu­tet samt laga­kraft­be­vis.

I fråga om utta­gande av ersätt­ning jämte ränta äger bestäm­mel­serna i utsök­nings­bal­ken om verk­stäl­lig­het av laga­kraft­ä­gande dom i tvis­te­mål, vari­ge­nom betal­nings­skyl­dig­het bli­vit någon ålagd, mot­sva­rande tillämp­ning. Lag (1981:792).

15 §   Före­lig­ger fall som avses i 12 eller 13 § och har samt­liga frå­gor i saken slut­ligt avgjorts, är expro­pri­a­tio­nen full­bor­dad, när den slut­liga expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen har kom­mit in till läns­sty­rel­sen.

16 §   I den mån expro­pri­a­tions­er­sätt­ning beta­las efter utgången av frist som före­skri­ves i 7 § första eller andra styc­ket, skall den expro­pri­e­rande utge ränta på ersätt­ningen från fris­tens utgång enligt 6 § rän­te­la­gen (1975:635). Har för­hands­till­träde ägt rum eller har fas­tig­he­ten helt eller del­vis över­gått på den expro­pri­e­rande enligt 10 §, skall den expro­pri­e­rande utge ränta på expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen enligt 5 § rän­te­la­gen från den dag fas­tig­he­ten till­träd­des eller över­gick på den expro­pri­e­rande till dess betal­ning sker eller ränta skall utgå enligt första punk­ten i denna para­graf. Har fas­tig­he­ten endast del­vis till­trätts eller över­gått på den expro­pri­e­rande och skulle skyl­dig­het att i sådant fall betala ränta på hela ersätt­ningen vara oskä­lig mot den expro­pri­e­rande, får rän­te­be­lop­pet jäm­kas.

Expro­pri­a­tion full­bor­das utan hin­der av att ränta enligt första styc­ket ej beta­las. Lag (1975:659).

17 §   Medel som har ned­satts eller utta­gits enligt detta kapi­tel skall av läns­sty­rel­sen utan dröjs­mål pla­ce­ras på ett rän­te­bä­rande konto.
Lag (1994:511).

18 §   Ned­satta eller uttagna medel skall jämte upp­lu­pen ränta utbe­ta­las av läns­sty­rel­sen till den som är berät­ti­gad till med­len.

Vid utbe­tal­ning av medel som enligt dom­sto­lens bestäm­mande skall ned­sät­tas skall, med de avvi­kel­ser som anges i tredje-​​ femte styc­kena, bestäm­mel­serna om för­del­ning av köpeskil­ling för fast egen­dom som sålts på exe­ku­tiv auk­tion tilläm­pas. Om rätt för inne­ha­vare av pant­brev att avstå från sin rätt till betal­ning och ver­kan därav finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

Är fas­tig­he­ten, för­u­tom av inteck­ning, besvä­rad av sär­skild rätt som mins­kar fas­tig­he­tens värde och har sämre rätt än inteck­ningen, skall bor­ge­när som har panträtt på grund­val av inteck­ningen erhålla betal­ning som om fas­tig­he­ten icke besvä­ra­des av rät­tig­he­ten, i den mån det krävs för att han skall få full betal­ning för sin ford­ran. Ersätt­ningen för rät­tig­he­ten skall mins­kas i mot­sva­rande mån.

Har löseskil­ling eller intrångs­er­sätt­ning av dom­sto­len bestämts till högre belopp än fas­tig­he­tens ägare har yrkat och upp­står efter betal­ning av de ford­ringar som skall utgå ur ersätt­ningen över­skott som ej fal­ler inom det yrkade belop­pet, skall över­skot­tet åter­stäl­las till den expro­pri­e­rande.

Om en god man för­ord­nats för en upp­löst sam­man­slut­ning, skall den­nes ersätt­ning beta­las med ned­satta medel före andra ford­ringar. Lag (2005:189).

19 §   Sam­man­träde för för­del­ningen hål­les så snart det kan ske. Kal­lelse till sam­man­trä­det sän­des minst två vec­kor i för­väg till fas­tig­hets­ä­ga­ren, annan sakä­gare och kända inne­ha­vare av panträtt. De skall i kal­lel­sen upp­ma­nas att anmäla sina anspråk senast vid sam­man trä­det. Före­lig­ger sär­skilda skäl, skall kun­gö­relse om sam­man­trä­det minst två vec­kor i för­väg också föras in i Post- och Inri­kes Tid ningar. Lag (1977:706).

20 §   Har dom­sto­len enligt 5 kap. 27 § hän­vi­sat sakä­gare att föra talan om ersätt­ning för skada eller intrång i sär­skild rät­te­gång, äger 1 -- 7, 13, 14 och 16 -- 19 §§ mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om för­skott eller ersätt­ning som bestäm­mes i sådan rät­te­gång.


7 kap. Sär­skilda bestäm­mel­ser

1 §   Har expro­pri­a­tions­till­stånd bevil­jats, skall den expro­pri­e­rande svara för samt­liga kost­na­der som upp­kom­mit i ären­det om till­stånd till expro­pri­a­tion, i målet vid mark- och mil­jö­dom­sto­len och i ären­det om expro­pri­a­tions­er­sätt­ning­ens för­del­ning, allt i den mån ej annat föl­jer av 18 kap. 6 eller 8 § rät­te­gångs­bal­ken eller vid en mot­sva­rande tillämp­ning av något av dessa lag­rum.

Har sakä­gare vid mark- och mil­jö­dom­sto­len före­bringat utred­ning i strid med utred­nings­be­slut ersät­tes kost­na­den för sådan utred­ning endast i den mån utred­ningen haft bety­delse för utgången i målet. Lag (2010:996).

2 §   Avslås ansö­kan om expro­pri­a­tions­till­stånd eller åter­kal­las ansök­ningen innan till­stånd bevil­jats, skall sökan­den svara för kost­na­derna i ären­det, i den mån ej annat föl­jer vid en mot­sva­rande tillämp­ning av 18 kap. 6 eller 8 § rät­te­gångs­bal­ken.

3 §   I högre rätt sva­rar den expro­pri­e­rande för sina egna kost­na­der och för kost­nad som upp­kom­mit för mot­part genom att den expro­pri­e­rande full­följt talan, i den mån ej annat föl­jer av 18 kap. 6 eller 8 § rät­te­gångs­bal­ken. I övrigt gäl­ler 18 kap. rät­te­gångs­bal­ken beträf­fande skyl­dig­he­ten att svara för kost­nad i högre rätt.

4 §   Fråga om ersätt­ning för kost­nad som avses i 1 eller 2 § prö­vas av mark- och mil­jö­dom­sto­len, även om frå­gan ej gäl­ler kost­nad vid dom­sto­len. Lag (2010:996).

5 §   I avvak­tan på att expro­pri­a­tions­må­let avgö­res får mark- och mil­jö­dom­sto­len för­ordna att för­skott skall utgå på den ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­na­der vid dom­sto­len som slut­ligt fast­stäl­les.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning på rät­te­gångs­kost­na­der i högre rätt som upp­kom­mit för mot­part genom att den expro­pri­e­rande full­följt talan.

Innan för­ord­nande med­de­las att för­skott på rät­te­gångs­kost­nad skall utgå till part, skall mot­par­ten erhålla till­fälle att yttre sig. Mot beslut som mark- och mil­jö­dom­sto­len med­de­lat under rät­te­gången i sådan fråga föres talan sär­skilt. Mot Mark- och mil­jöö­ver­dom­sto­lens beslut i frå­gan får talan ej föras. Lag (2010:996).

6 §   Vill någon för expro­pri­a­tion upp­rätta karta över fas­tig­het som annan äger eller inne­har eller annars under­söka fas­tig­he­ten, får läns­sty­rel­sen före­skriva att till­träde till fas­tig­he­ten för sådan under­sök­ning skall läm­nas under viss tid.

Under­sök­nings­ar­be­tet skall utfö­ras så att minsta skada och intrång vål­las. I träd­gård, lik­nande plan­te­ring eller park får träd ej ska­das eller fäl­las utan äga­rens sam­tycke eller med­gi­vande av läns­sty­rel­sen. För skada och intrång utgår ersätt­ning. Talan om ersätt­ning väc­kes vid den mark- och mil­jö­dom­stol inom vars område fas­tig­he­ten är belä­gen.
Lag (2010:996).

7 §   Har säker­het som ska stäl­las enligt denna lag inte god­känts av den, till vars för­mån den ställs, prö­vas säker­he­ten av läns­sty­rel­sen.

Bor­gen får god­kän­nas av läns­sty­rel­sen endast om bor­gensman sva­rar som för egen skuld och, om två eller flera teck­nat bor­gen, de sva­rar soli­da­riskt.

Sta­ten, kom­mu­ner, regi­o­ner och kom­munal­för­bund behö­ver inte ställa säker­het. Lag (2019:850).

8 §   Talan mot läns­sty­rel­sens beslut i fråga som avses i 6 eller 7 § föres hos rege­ringen genom besvär. Lag (1979:896).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1987:123
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1987.
   2. Expro­prie­ras mark som enligt en före utgången av år 1978 fast­ställd och vid ikraft­trä­dan­det gäl­lande stads-​​ eller bygg­nads­plan var avsedd för enskilt bebyg­gande och väcks talan före utgången av juni 1997, skall expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen, om mar­kens ägare begär det, bestäm­mas med hän­syn till de plan­för­hål­lan­den som rådde vid ikraft­trä­dan­det.

Vad som sägs i första styc­ket skall även tilläm­pas i fråga om annan plan eller bestäm­melse som enligt 17 kap. 4 § första styc­ket plan- och bygg­la­gen (1987:10) gäl­ler som detalj­plan.
   3. Expro­prie­ras mark som enligt en vid ikraft­trä­dan­det gäl­lande stads-​​ eller bygg­nads­plan var avsedd för annat än enskilt bebyg­gande och väcks talan före utgången av juni 1991, skall expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen, om mar­kens ägare begär det, bestäm­mas med hän­syn till de plan­för­hål­lan­den och de ersätt­nings­prin­ci­per som gällde vid ikraft­trä­dan­det.

Vad som sägs i första styc­ket skall även tilläm­pas i fråga om annan plan eller bestäm­melse som enligt 17 kap. 4 § första styc­ket plan- och bygg­la­gen (1987:10) gäl­ler som detalj­plan.
   4. Vid bestäm­mande av expro­pri­a­tions­er­sätt­ning för mark inom områ­den med stads-​​ eller bygg­nads­plan skall 4 kap. 3 § andra styc­ket i sin lydelse före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas.

1988:211

Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 1988.

Den äldre lydel­sen av 3 kap. 6 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om expro­pri­a­tions­till­stånd som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.
Tids­fris­ten inom vil­ken expro­pri­a­tions­sa­ken skall full­föl­jas vid dom­stol får dock för­längas endast om ansö­kan om för­läng­ning har gjorts före ikraft­trä­dan­det. För­läng­ning får med­ges med högst ett år.

1995:1492
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1996.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande i fråga om fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­he­ter som inrät­tats enligt lagen (1971:133) om kom­mu­nal fas­tig­hets­bild­nings­myn­dig­het och fas­tig­hets­re­gis­ter­myn­dig­het.

2010:832
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2010.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för expro­pri­a­tions­er­sätt­ningen, om till­stån­det till expro­pri­a­tion har bevil­jats före ikraft­trä­dan­det.
   3. Sär­skilda bestäm­mel­ser om hur expro­pri­a­tions­la­gens ersätt­nings­be­stäm­mel­ser över­gångs­vis ska gälla finns i föl­jande lagar:
      a) lagen (2010:815) om änd­ring i mil­jö­bal­ken,
      b) lagen (2010:816) om änd­ring i fas­tig­hets­bild­nings­la­gen (1970:988),
      c) lagen (2010:817) om änd­ring i ren­nä­rings­la­gen (1971:437),
      d) lagen (2010:818) om änd­ring i väg­la­gen (1971:948),
      e) lagen (2010:819) om änd­ring i led­nings­rättsla­gen (1973:1144),
      f) lagen (2010:820) om änd­ring i anlägg­nings­la­gen (1973:1149),
      g) lagen (2010:821) om änd­ring i bostads­för­valt­nings­la­gen (1977:792),
      h) lagen (2010:822) om änd­ring i skogs­vårds­la­gen (1979:429),
      i) lagen (2010:823) om änd­ring i lagen (1985:620) om vissa torv­fyn­dig­he­ter,
      j) lagen (2010:824) om änd­ring i plan- och bygg­la­gen (1987:10),
      k) lagen (2010:825) om änd­ring i lagen (1987:11) om explo­a­te­rings­sam­ver­kan,
      l) lagen (2010:826) om änd­ring i lagen (1988:950) om kul­tur­min­nen m.m.,
      m) lagen (2010:827) om änd­ring i mine­ral­la­gen (1991:45),
      n) lagen (2010:828) om änd­ring i bostads­rättsla­gen (1991:614), o) lagen (2010:829) om änd­ring i lagen (1995:1649) om byg­gande av järn­väg,
      p) lagen (2010:830) om änd­ring i lagen (2004:875) om sär­skild för­valt­ning av vissa elekt­riska anlägg­ningar, och
      q) lagen (2010:831) om änd­ring i lagen (2006:449) om skydd för stör­nings­käns­lig forsk­ning. Lag (2011:1047).

2010:1941
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler om ett beslut om del­giv­ning enligt 15-17 §§ del­giv­nings­la­gen (1970:428) har fat­tats före den 1 april 2011 eller om en hand­ling har skic­kats eller läm­nats före denna tid­punkt.

Vik­tiga lagar inom fas­tig­hets­rät­ten
JP Info­nets fas­tig­hets­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets fas­tig­hets­rätts­liga tjäns­ter

För dig som arbe­tar med fas­tig­hets­rätt har vi sam­lat all rele­vant infor­ma­tion inom områ­det på ett och samma ställe. Oav­sett om du arbe­tar vid en dom­stol, annan myn­dig­het, advo­kat­byrå eller i annan pri­vat verk­sam­het så hit­tar besluts­stöd och verk­tyg hos oss. Se allt inom fas­tig­hets­rätt.